# Kritik mot Nämnden för individ och familjeomsorg i Kungsbacka kommun för flera brister i hanteringen av ett ärende enligt LVU

JO 2015-07-02 dnr 6223-2013

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2015-07-02            6223-2013             1 (8)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Kritik mot Nämnden för individ och familjeomsorg i Kungsbacka
                        kommun för flera brister i hanteringen av ett ärende enligt LVU


                          Beslutet i korthet: I en anmälan till JO klagade en mamma på hur socialförvaltningen i
                          Kungsbacka kommun hade hanterat umgänget mellan henne och hennes dotter, som
                          vårdades med stöd av LVU. Mamman kom senare in med ytterligare klagomål mot
                          förvaltningen.
                          I beslutet kritiseras nämnden för att mammans umgänge med dottern begränsades utan
                          att ett formellt beslut om detta fattades. Det medförde bl.a. att mamman inte kunde få
                          saken prövad av domstol. Detta är inte acceptabelt.
                          Nämnden får också kritik för dröjsmål med att inleda en utredning efter mammans
                          begäran om att vården om dottern skulle upphöra och för underlåtenhet att fatta beslut
                          om familjehemsplacering av barnet.
                          Nämndens remissvar tyder på att det finns kunskapsbrister inom nämnden när det gäller
                          regelverket på området. JO förutsätter att nämnden vidtar nödvändiga åtgärder så att
                          liknande situationer inte uppstår i framtiden.

## Anmälan

I en anmälan till JO den 8 november 2013 framförde advokaten AA, som ombud
                        för BB, klagomål mot socialförvaltningen i Kungsbacka kommun för hur man hade
                        hanterat umgänget mellan BB och hennes dotter CC, som sedan den 5 oktober
                        2012 vårdades med stöd av 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
                        vård av unga, LVU. AA uppgav bl.a. följande:

                        Socialtjänsten har bestämt att BB får umgås med CC endast två timmar i veckan
                        under övervakning av kontaktperson. Varken han eller BB har fått någon förklaring
                        till varför kontaktperson behövs eller varför hon bara får umgås två timmar i
                        veckan med sin dotter. Sedan drygt en månad tillbaka, då kontaktpersonen
                        avslutade sin anställning, har inte något umgänge skett.

## Utredning

JO begärde att nämnden skulle yttra sig över vad AA hade framfört i sin anmälan.

                        Som sitt yttrande gav nämnden in en tjänsteskrivelse som hade upprättats av en
                        tjänsteman vid socialförvaltningen. I yttrandet redogjordes för upprättade
                        journalanteckningar. Därutöver anfördes i huvudsak följande:


 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                             Dnr 6223-2013       Sid 2 (8)




      Samtal med handläggare
      Handläggare i ärendet berättar att det genomgående sedan CC omhändertogs har
      varit svårt att samarbeta med BB. Då BB inte tillstår att det föreligger något […] behov av
      kontaktperson vid umgängen har man ej uppnått någon arbetsallians med BB. Hon har i
      all kontakt uttryckt att hon inte har någon del i vad som händer och att hon anser att
      LVU-ansökan i alla delar saknar grund.
      –––
      Bedömning
      I ärendet finns en omfattande dokumentation. Det som är redovisat här är de delar
      som avser umgänget mellan BB och hennes dotter CC.
      Undertecknads bedömning är dock att när det gäller grunderna för behovet av
      kontaktperson vid umgänge så har detta kommunicerats till BB och hennes ombud
      både i samband med förhandlingar, i vårdplanen samt vid telefonsamtal och möten
      med socialtjänsten. BB delar inte socialtjänstens bedömning av att det är nödvändigt och
      önskar inte heller någon kontaktperson vilket också är dokumenterat. Med anledning
      av att vården bedrivs med tvångslagstiftning så har socialtjänsten inte tagit hänsyn
      till BB:s argument och bedömningen är att behovet kvarstår då det fortsatt är stora
      samarbetssvårigheter med BB.
      När det gäller umgängets omfattning är undertecknads uppfattning att för ett barn som är
      3–4 år uppfyller två timmars umgänge väl hennes behov. Det kan snarare vara något
      för ofta att ha umgänge en gång i veckan när det inte föreligger planering för återflytt till
      BB.
      När det gäller umgänget under perioden oktober till december 2013 har socialtjänsten
      inte förmått att upprätthålla det på ett nöjsamt sätt. Socialtjänsten har inte hittat någon ny
      kontaktperson som kan utföra uppdraget på ett sätt som fungerar för BB, CC och
      familjehemmet.
JO begärde därefter att förvaltningen skulle komma in med de beslut i LVU-
ärendet där nämnden hade prövat frågan om kontaktperson och/eller umgänge.

Förvaltningen kom in med en kopia av en vårdplan daterad den 29 oktober 2012
som inte var undertecknad av BB, beslut om kontaktperson för CC enligt 4 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453), SoL, umgängesrapporter, handlingar benämnda
Föräldrasamtal med BB samt ett flertal anteckningar från CC:s journal för tiden
mellan den 4 november 2012 och den 28 oktober 2013.

AA yttrade sig över remissvaret och framförde samtidigt nya klagomål mot
socialförvaltningen. Till yttrandet bifogade han ett flertal handlingar.

Mot bakgrund av det som hade kommit fram begärde JO att nämnden skulle
komma in med ett kompletterande yttrande, där nämnden skulle svara på följande
frågor:

– När det gäller regleringen av umgänget synes nämnden inte ha fattat något
  formellt beslut med stöd av 14 § LVU. Har modern samtyckt till regleringen av
  umgänget och hur har, i så fall, samtycket dokumenterats?

– AA har i sitt yttrande anfört att BB begärt en hemtagningsutredning vid två
  tillfällen under 2013 men att en utredning inte påbörjats förrän den 3 mars 2014.
  Hur har BB:s framställningar om hemtagningsutredningar hanterats?
                                                                        Dnr 6223-2013     Sid 3 (8)




– AA har i sitt yttrande anfört att det omhändertagna barnet CC har varit placerad
  i ett jourhem sedan 2012. Om så är fallet önskar JO en redogörelse för orsaken
  till detta och hur det i så fall har dokumenterats.

– I sitt yttrande anför AA att förvaltningen har varit ”synnerligen försumlig” när
  det gäller kommunikationen med BB. Hur ser nämnden på detta påstående?

Som sitt kompletterande remissvar gav nämnden in en tjänsteskrivelse som hade
upprättats vid förvaltningen. I skrivelsen anfördes i huvudsak följande:

      –    Gällande regleringen av umgänget och huruvida modern har samtyckt till
           reglering av umgänget.
      Som beskrevs i det tidigare yttrandet från nämnden så finns det inte något beslut
      fattat med stöd av 14 § LVU.
      Den reglering av umgänget som finns är enligt den vårdplan som har följt ärendet
      sedan beslut togs om LVU vård. I den är modern erbjuden umgänge en gång i
      veckan tillsammans med kontaktperson. Det finns dokumentation i form av
      daganteckningar där modern uttrycker att hon önskar träffa dottern oftare och utan
      kontaktperson. Enligt gängse handläggning i ärenden av denna art ligger det i sakens
      natur att det inte föreligger samtycke och samstämmighet mellan nämndens
      bedömning och föräldrarnas önskemål. I de daganteckningar som jag har tagit del av
      och i samtal med tidigare och nuvarande handläggare har nämnden gjort
      bedömningen att BB accepterar den umgängesplanen som varit tidigare och som
      föreligger nu under utredningstiden men att hon är tydlig med att hon önskar ett
      utökat umgänge. Nämnden har inte bedömt att det handlar om en umgänges-
      begränsning av den karaktär som beskrivs i 14 § LVU, nämnden bedömer att
      umgänge en gång i veckan med modern väl tillgodoser CC:s behov av umgänge.
      Några omständigheter enligt 14 § LVU har ej ansetts föreligga då det inte funnits
      omständigheter som föranlett att modern ej skall träffa barnet.
      Det avbrott som skett i umgänget utifrån svårigheter att rekrytera en ny lämplig
      kontaktperson har inte handlat om att begränsa umgänget utan är en olycklig
      omständighet, där nämnden inte har fullgjort sin skyldighet.
       –   Gällande hemtagningsbegäran vid två tillfällen under 2013.
      BB har uppgivit att hon har gjort hemtagningsbegäran av dottern vid två tillfallen
      under 2013, där en skulle ha gjorts i april 2013. Nämnden har inte varken i mail,
      pappersakt eller löpande dokumentation funnit någon ytterligare hemtagningsbegäran
      än den som nu är under utredning.
      Det är riktigt att den hemtagningsbegäran som nu är under utredning mottogs av
      nämnden den 24 oktober 2014 (rätteligen 2013, JO:s anmärkning) och att beslut om
      att inleda utredning inte fattades förrän den 3 mars. Detta är på alla sätt beklagligt
      och är att hänföra till interna omständigheter i förvaltningen. Detta beaktas också i
      den Lex Sarah utredning som pågår.
      –    Redogörelse för barnet CC:s placering under vårdtiden
      Det stämmer att CC har varit placerad i ett jourhem sedan den 5 oktober 2012 och
      inget beslut om stadigvarande vård i familjehem har fattats vilket borde gjorts. CC
      har nu varit jourplacerad i ett och ett halvt år vilket är beklagligt. Vår bedömning är
      dock att för CC:s skull så hade hennes vistelse i jourhemmet inte varit annorlunda om
      ett formellt beslut fattats. Hon har under sin placeringstid av jourföräldrarna fått den
      trygghet och omsorg hon behövt.
      Den jourfamilj där CC är placerad har god kunskap om barn och bedöms vara
      känslomässigt närvarande vuxna personer. De har utöver stöd av
      familjehemssekreterare även regelbunden handledning av psykolog. Under den tid
                                                                          Dnr 6223-2013      Sid 4 (8)




      CC varit jourplacerad har familjen enbart tagit emot två barn till i sin familj så det har
      inte varit en jourfamilj där barn kommit och gått så som det kan vara i vissa jourfamiljer.
      Att det är så som AA skriver att jourfamiljer har direktiv att inte knyta an till
      placerade barn stämmer inte. Jourhemmet har samma ansvar som andra familjehem att
      tillse att barnen får det de behöver under den tid de är placerade. Vår bedömning är
      att CC under sin tid i jourhemmet knutit an och att anknytningen är ömsesidig. Om AA
      i sin sista mening på sidan 2 menar att socialtjänsten genom att CC varit placerad i
      jourhem har försvårat eller rent av förhindrat en anknytning mellan mor och dotter så är
      det inte vår bedömning. CC:s anknytning till sin mamma hade inte sett annorlunda ut
      om nämnden fattat beslut om stadigvarande placering i familjehem.
      Varför har det då blivit så här? En anledning är att när den juridiska processen
      avlutades genom beslut i kammarrätten 130208 fanns ännu inget förslag på lämpligt
      familjehem för CC. Någon månad senare hade vi ett förslag på ett lämpligt
      familjehem och en inskolningsprocess skulle påbörjas, men då inträffade en situation
      i jourhemmet som gjorde att detta fick avvakta. För att lösa situationen på bästa sätt
      för CC fick hon utökat umgänge med sin pappa i samband med påskhelgen.
      Bedömningen som gjordes efter detta utökade umgänge var att i stället för att flytta
      CC till ett nytt familjehem (i en annan kommun vilket också skulle inneburit byte av
      förskola) så skulle socialtjänsten arbeta för att CC skulle ha ett omfattande umgänge
      med sin pappa för att sedan kunna flytta hem till honom. Här skulle vi fattat beslut
      om stadigvarande familjehemsplacering i familjehem (jourhemmet), men det gjordes
      aldrig vilket är beklagligt. Av olika anledningar, bland annat att förhandling i
      tingsrätten gällande vårdnadsfrågan flera gånger skjutits upp har en hemflyttning av
      CC inte gått att genomföra då pappan inte varit beredd att ta emot CC på heltid
      innan vårdnadsfrågan varit löst. CC är fortfarande jourplacerad. Hon har ett mycket
      omfattande umgänge med sin pappa och utredning pågår utifrån att CC:s mamma
      gjort en ansökan om LVU vårdens upphörande "hemtagningsbegäran".
      –    Nämndens syn på att förvaltningen varit "synnerligen försumlig" när det gäller
           kommunikationen med BB.
      Nämnden är inte helt klar över vad advokat AA menar med "synnerligen försumlig".
      De uppgifter som hänvisas till med instruktioner om att "ligga lågt" och ej besvara
      meddelanden är inte några instruktioner som har utgivits i detta eller andra ärenden.
AA yttrade sig över remissvaret och gav då även in ytterligare handlingar till JO.

JO hämtade därefter in Inspektionen för vård och omsorgs (IVO:s) beslut den
7 oktober 2014 i ärende 8.1.2-9389/2014.

Bedömning
Det här ärendet har aktualiserat flera frågor. Jag har valt att rikta in min granskning
på några frågor som enligt min mening är centrala i ärendet.

Jag vill inledningsvis upplysa om att JO:s huvuduppgift är att granska att
myndigheter och andra som står under JO:s tillsyn följer lagar och andra
författningar i sin verksamhet. Syftet med denna granskning är i första hand att
undersöka om myndigheterna har handlat enligt de regler för förfarandet som gäller
för dem, dvs. om myndigheten har agerat korrekt i formellt hänseende. JO brukar
som regel inte ha synpunkter på de bedömningar som en myndighet har gjort i ett
visst ärende. Det som har kommit fram i det här ärendet ger mig inte anledning att
frångå den principen. Jag avstår därför från att uttala mig om umgängets
omfattning och om det var nödvändigt att en kontaktperson närvarade vid
umgänget.
                                                                     Dnr 6223-2013    Sid 5 (8)




Regleringen av CC:s umgänge med BB i närvaro av kontaktperson
Rättsliga utgångspunkter
När ett barn har beretts vård med stöd av LVU har socialnämnden ett ansvar för att
den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så
långt det är möjligt. Ofta brukar socialförvaltningen komma överens med föräldern
eller vårdnadshavaren om hur umgänget ska utövas. I ett sådant fall behöver
nämnden inte fatta ett formellt beslut enligt 14 § LVU. I det här sammanhanget vill
jag rent allmänt understryka vikten av ett en sådan överenskommelse dokumenteras
på något sätt. Om det inte är möjligt att nå en överenskommelse kan umgänget
behöva regleras genom ett beslut enligt 14 § LVU. Enligt den bestämmelsen får
socialnämnden, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården,
besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har
umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal ska
utövas. Ett sådant beslut om reglering av umgänget kan överklagas till
förvaltningsrätten (41 § första stycket 3 LVU).

När någon behöver vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem ska
socialnämnden upprätta en plan för den vård som socialnämnden avser att anordna
(vårdplan). För barn och unga som bereds sådan vård ska en plan upprättas över
hur vården ska genomföras (genomförandeplan). Vårdplanen ska, om det inte
möter särskilda hinder, beskriva bl.a. det sätt på vilket den unges umgänge med
sina föräldrar ska ordnas. När och hur det umgänget ska ordnas ska framgå av
genomförandeplanen. Bestämmelserna om vård- och genomförandeplan finns i
11 kap. 3 § socialtjänstlagen och 5 kap. 1 – 1a §§ socialtjänstförordningen
(2001:937).

Bedömning
Enligt den vårdplan som nämnden hade upprättat skulle umgänget mellan BB och
CC ske en gång i veckan. Umgänget skulle inledningsvis ske på en neutral plats
under uppsikt av en kontaktperson.

Av nämndens första remissvar framgår att den tidigare handläggaren inte nådde
någon ”arbetsallians” med BB, bl.a. eftersom BB inte ansåg att det fanns ett behov
av kontaktperson vid umgänge. Nämnden uppgav vidare att förvaltningen inte tog
hänsyn till hennes argument utan bedömde att behovet av kontaktperson kvarstod.

I det andra remissvaret uppgav nämnden bl.a. att det fanns dokumentation i form
av daganteckningar där det framgick att BB önskade träffa CC oftare och utan
kontaktperson. Utifrån samtal med tidigare handläggare och daganteckningar
bedömde dock nämnden att BB hade accepterat den tidigare umgängesplanen men
att hon var tydlig med att hon önskade ett utökat umgänge.

Av en anteckning från den 10 december 2012 framgår följande:
      […]BB är arg under samtalet. Hon förstår inte varför hon ska behöva en
      kontaktperson. Hon tycker även att en gång i veckan blir för lite tid med CC.
                                                                   Dnr 6223-2013    Sid 6 (8)




Vidare framgår av en anteckning från ett föräldrasamtal den 27 augusti 2013 bl.a.
följande:

      BB är missnöjd med umgänge och att det inte tagit upp i rätten var 6 månaden.[…]
      BB vill inte ha en kontaktperson vid umgänge med CC.
I det här fallet önskade BB ett umgänge som var mer omfattande än det som
nämnden ansåg lämpligt. Hon ifrågasatte också behovet av att en kontaktperson
närvarade vid umgänget. Enligt min mening är det uppenbart att BB inte samtyckte
till den reglering av umgänget som nämnden beskrev i vårdplanen. I den
situationen borde frågan om en reglering av umgänget enligt 14 § LVU ha
aktualiserats hos nämnden. Genom att förvaltningen begränsade BB:s umgänge
mot hennes uttryckliga vilja, utan att ett formellt beslut enligt 14 § LVU fattades,
har man på ett allvarligt sätt åsidosatt bestämmelser som är grundläggande vid
bedrivandet av LVU-vård. Som en följd av den bristen gick BB även miste om
rätten att få umgängesbegränsningen prövad av domstol.

Nämnden förtjänar kritik för hanteringen av umgängesregleringen. Det är
anmärkningsvärt att nämnden inte ens i samband med sina yttranden till JO har
insett att bestämmelserna om hur umgänget ska regleras inte har följts. Enligt min
mening tyder detta på att det finns kunskapsbrister inom nämnden när det gäller
regelverket på området. Jag förutsätter att dessa brister åtgärdas.

Handläggningen av framställningar om att vården av CC skulle upphöra
Om vårdnadshavaren begär att vården enligt LVU ska upphöra ska nämnden utan
dröjsmål utreda saken och därefter fatta ett formellt och överklagbart beslut.

BB har gjort gällande att hon vid två tillfällen under 2013 – dels i mars/april, dels
den 17 oktober– begärde att vården enligt LVU skulle upphöra. Nämnden har dock
uppgett att man varken i mejl, pappersakt eller löpande dokumentation har funnit
någon ytterligare hemtagningsbegäran än den som kom in till förvaltningen den 24
oktober 2013. Det är inte klarlagt vad som har hänt med den begäran som AA har
uppgett att han skickade in per mejl i mars/april 2013. Enligt min mening är det
inte sannolikt att ytterligare utredningsåtgärder skulle skapa någon närmare klarhet
i saken. Jag avstår därför från att ha några synpunkter i den delen.

Nämnden har uppgett att ett beslut om att inleda utredning fattades först den 3 mars
2014. Enligt nämnden berodde dröjsmålet på ”interna omständigheter”. Någon
närmare förklaring har inte lämnats.

Det är självfallet inte acceptabelt att det dröjde mer fyra månader innan nämnden
beslutade att inleda en utredning om vårdens upphörande. Jag är således kritisk till
hur förvaltningen handlade den hemtagningsbegäran som kom in till förvaltningen
den 24 oktober 2013.
                                                                       Dnr 6223-2013      Sid 7 (8)




CC:s placering i jourhemmet
Rättsliga utgångspunkter
Om det inte finns särskilda skäl får ett barn vårdas i ett jourhem i högst två
månader efter det att socialtjänstens utredning enligt 11 kap. 1 § SoL om
ingripande till barnets skydd eller stöd avslutats (6 kap. 6 § tredje stycket SoL).
Bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 april 2008, infördes i syfte att komma till
rätta med alltför långvariga placeringar i jourhem. I förarbetena till bestämmelsen
(prop. 2006/07:129 s. 62) uttalas bl.a. följande:

      Även om det, som Socialstyrelsen påpekar, inte är direkt skadligt för ett barn att
      börja rota sig i en god miljö, bör det, enligt regeringens uppfattning, framförallt ur
      barnets perspektiv vara angeläget att en tillfällig placering i ett jourhem inte blir
      annat än tillfällig. Ett barn som placerats i ett jourhem får i samband med
      placeringen veta att placeringen skall pågå under en kortare tid medan det utreds var
      barnet ska bo mer permanent. Ett barns tillvaro måste vara förutsägbar och han eller
      hon behöver få veta vad som skall hända. En alltför lång väntan på en permanent
      lösning kan påverka barnet negativt. Samtidigt är det, som Socialstyrelsen påpekar
      angeläget att en mer permanent placering inte stressas fram, eftersom det kan
      innebära risk för sammanbrott i placeringen. […] Särskilda skäl kan t.ex. vara att en
      process om vården av barnet pågår vid förvaltningsdomstol eller att det saknas ett
      lämpligt familjehem eller annan lämplig placeringsform där barnet kan placeras för
      stadigvarande vård och fostran. Det kan också handla om att barnet kan komma att
      flytta hem inom en kortare tid, att det finns en tilltänkt familj som kan ta emot barnet
      vid en något senare tidpunkt eller att behovet av en placering kommit upp i ett sent
      skede under utredningstiden. Beslutet om placeringen kan också ha fattats först när
      utredningen slutförts och i sådana fall kan två månader vara en alltför kort tid för att
      nämnden ska kunna finna en mer varaktig lösning. Regeringen vill understryka att
      barnets bästa alltid skall vara avgörande i de bedömningar och beslut som görs.
Bedömning
AA uppgav i sitt yttrande över nämndens första remissvar att CC hade varit
placerad i ett jourhem sedan oktober 2012 och att det var skadligt för CC. Vid
tidpunkten för yttrandet, den 13 mars 2014, var CC fortfarande jourhemsplacerad i
det aktuella jourhemmet.

Nämnden medgav i sitt andra remissvar i maj 2014 att CC hade varit placerad i ett
jourhem sedan den 5 oktober 2012, dvs. vid den tidpunkten under ca ett och ett
halvt år. Nämnden beklagade att man inte hade fattat ett beslut om stadigvarande
vård i familjehem och uppgav att man borde ha gjort det. Som en förklaring till den
uppkomna situationen framhöll nämnden bl.a. att det inte hade funnits något
förslag på familjehem när processen i kammarrätten avslutades den 8 februari
2013. När det någon månad senare fanns ett förslag på ett familjehem inträffade en
situation i jourhemmet och CC fick istället ett utökat umgänge med sin far.
Nämnden bedömde sedan att det var bättre för CC att man arbetade för ett
omfattande umgänge med fadern så att CC skulle kunna flytta hem till honom
istället för att hon skulle flytta till ett helt nytt familjehem i en annan kommun.
Enligt nämnden borde man i det läget ha fattat ett beslut om stadigvarande
familjehemsplacering i jourhemmet. Av olika anledningar, bl.a. uppskjutna
förhandlingar i en vårdnadstvist mellan fadern och BB, hade flytten hem till fadern
skjutits upp.
                                                                 Dnr 6223-2013   Sid 8 (8)




Nämnden har angett ett flertal skäl till den långa jourhemsplaceringen. Visserligen
kan det som nämnden har uppgett till viss del anses utgöra sådana särskilda skäl
som kan godtas enligt förarbetena till bestämmelsen i fråga. Som nämnden själv
har anfört borde dock nämnden, när den planerade familjehemsplaceringen inte
blev av, ha fattat ett beslut om stadigvarande familjehemsplacering i det aktuella
jourhemmet. Nämnden kritiseras för sin underlåtenhet även i det här hänseendet.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis kritiseras nämnden för

– underlåtenheten att fatta ett formellt beslut om umgängesbegränsning,

– dröjsmålet med att inleda en utredning efter BB:s begäran om att vården om
  dottern skulle upphöra och

– underlåtenheten att fatta beslut om familjehemsplacering av barnet.

Som jag uttalat ovan tyder nämndens remissvar på att det finns kunskapsbrister
inom nämnden när det gäller regelverket på området. Det medförde bl.a. att BB
gick miste om rätten att få frågan om umgängesbegränsning prövad av domstol.
Detta är inte acceptabelt. Jag förutsätter att nämnden vidtar nödvändiga åtgärder så
att liknande situationer inte uppstår i framtiden.

Det som har kommit fram i ärendet i övrigt ger inte anledning till några uttalanden
från min sida.

Ärendet avslutas.
