# Förundersökningsbegränsning på grund av den misstänktes funktionsnedsättning

JO 2019-04-02 dnr 6223-2017

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                    Sid
                                                                          2019-04-02               6223-2017             1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Förundersökningsbegränsning på grund av den misstänktes
                        funktionsnedsättning


                          Beslutet i korthet: En åklagare inledde förundersökning och väckte åtal mot en man
                          med en svår intellektuell funktionsnedsättning och en utvecklingsnivå som motsvarar
                          en ålder på 2–4 år. Åtalet rörde grov misshandel mot en anställd vid det LSS-boende
                          mannen bodde på. Tingsrätten frikände mannen från ansvar för brott med hänsyn till
                          att gärningen framstod som ett omedvetet handlande som skett enbart på grund av
                          mannens funktionsnedsättning.
                          I beslutet gör JO uttalanden om möjligheten att avstå från utredning och åtal med stöd
                          av rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökningsbegränsning när den
                          misstänkte har en svår funktionsnedsättning. JO konstaterar att lagstiftningen
                          visserligen inte utesluter lagföring i sådana fall, men att rättegångsbalkens
                          bestämmelser ger ett inte obetydligt utrymme att beakta omständigheter som talar för
                          en förundersökningsbegränsning när den misstänkte har en svår intellektuell
                          funktionsnedsättning.
                          JO uttalar att det i det aktuella fallet fanns utrymme att avsluta förundersökningen
                          redan av det skälet att en rättsprocess inte borde genomföras med hänsyn till
                          mannens funktionsnedsättning. När förhållandena är sådana är en lagföring normalt
                          sett inte meningsfull och svår att förena med rimliga krav på hur rättssamhället bör
                          behandla personer med en svår intellektuell funktionsnedsättning. Åklagaren borde
                          också i större grad ha beaktat att den aktuella händelsen inträffade i en
                          omsorgssituation och att mannens utåtagerande beteende var en följd av hans
                          funktionsnedsättning.
                          Enligt JO lade åklagaren alltför stort fokus på frågan om mannens straffrättsliga
                          uppsåt och JO ger åklagaren kritik för att han inte fördjupade sitt underlag för att få en
                          bättre bild av mannens funktionsnedsättning och vårdsituation.

## Bakgrund

Kammaråklagaren AA väckte den 25 november 2016 åtal mot en 22-årig man,
                        BB, för grov misshandel av en anställd vid det gruppboende som BB bodde på
                        med stöd av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Den
                        19 maj 2017 frikände Göteborgs tingsrätt BB från ansvar för brott med hänsyn
                        till att gärningen framstod som ett omedvetet handlande som skett enbart på
                        grund av BB:s funktionsnedsättning.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 6223-2017       Sid 2 (8)




Anmälan
I en anmälan till JO förde CC, som är BB:s mamma och god man för honom,
fram klagomål mot att åklagaren åtalade BB. CC uppgav att BB:s
funktionsnedsättning bl.a. innebär att han har en utvecklingsnivå motsvarande
en ålder på 1,5–3 år och att han inte kan prata mer än högst tvåstavigt. Hon
lämnade information till åklagaren om BB:s funktionsnedsättning och
kontaktuppgifter till hans läkare under förundersökningen, men åklagaren
beaktade inte informationen.

Utredning
Åklagarmyndigheten uppmanades att yttra sig och att redogöra för vilka
överväganden som gjordes under utredningen och inför beslutet att väcka åtal
med anledning av möjligheten att avstå från att åtala och att lägga ned
förundersökningen. Åklagarmyndigheten uppmanades också att redogöra för sin
bedömning av om det fanns tillräckliga skäl för åtal och av handläggningen i
övrigt.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren DD) yttrade sig efter att ha hämtat in
uppgifter från bl.a. kammaråklagaren AA.

Åklagarmyndigheten lämnade följande redogörelse för bakgrunden.

      Målsäganden arbetade på ett boende för personer med diagnosen utåtagerande
      autism. I april 2016 polisanmälde hon att hon misshandlats av en brukare, BB, på
      arbetsplatsen. Hon skadades och ådrog sig bl.a. hjärnskakning. Hon blev även
      sjukskriven till följd av misshandeln.
      Åklagaren övertog därefter ärendet som förundersökningsledare. Redan tidigt i
      utredningen stod det klart för honom att BB hade en komplicerad sjukdomsbild,
      bl.a. en svår utvecklingsstörning. För honom uppkom tidigt frågan om
      åtalsunderlåtelse och om BB haft erforderligt uppsåt till gärningen.
      Vad gällde frågan om åtalsunderlåtelse/förundersökningsbegränsning bedömde
      åklagaren att gärningen skulle rubriceras som grov misshandel, eftersom
      målsäganden ådragit sig svår kroppsskada. Han menade att i vart fall enskilds
      intressen hindrade sådana beslut. Inför beslut i åtalsfrågan bedömde åklagaren
      utifrån förundersökningen att BB haft uppsåt till gärningen. Åklagaren beaktade
      gärningens natur och att BB enligt vittnesuppgifter visat ånger efter händelsen.
      Därtill resonerade han att även psykiskt störda personer eller personer med
      utvecklingsstörning kan begå medvetna handlingar och att aktuell gärning
      knappast kunde vara utslag av någon ofrivillig reflex/spasm utan var ett resultat
      av en fullt medveten handling.
      Åklagaren åtalade BB för grov misshandel. Göteborgs tingsrätt meddelade dom
      den 19 maj 2017. Åtalet ogillades p.g.a. att tingsrätten inte ansåg att BB haft
      uppsåt till gärningen. Vid huvudförhandlingen biträddes åtalet av målsäganden.
Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

      Jag kan inledningsvis konstatera att ärendet har innehållit svåra frågeställningar
      som åklagaren haft att ta ställning till. Det har handlat om att å ena sidan ta
      ställning till BB:s sjukdomsbild och att å andra sidan ställa detta mot brottets
      allvar och brottsofferperspektivet. Även frågan om uppsåt har förtjänat särskild
      uppmärksamhet. Jag kan vidare konstatera att åklagaren redan på ett tidigt
      stadium i utredningen och sedan även fortlöpande funderat kring dessa frågor.
                                                                        Dnr 6223-2017         Sid 3 (8)




      Enligt min mening har det varit självklart att inleda och bedriva förundersökning.
      Frågan är om det senare under förundersökningen funnits skäl att besluta om
      förundersökningsbegränsning eller åtalsunderlåtelse eller besluta om att åtal inte
      ska väckas. I detta ligger frågan om åklagaren har haft ett fullgott
      beslutsunderlag när det gällt BB:s personliga förhållanden för att ta ställning till
      dessa frågor.
      Å ena sidan kan hävdas att åklagaren borde ha fördjupat sitt underlag avseende
      BB:s person med hänsyn till de förhörsuppgifter som lämnats om BB – från både
      personal och hans mamma –, till hur förhöret med BB själv avlöpt och till
      försvararens önskemål om förhör med BB:s läkare. Åklagaren har dessutom själv
      ansett att ett s.k. § 7-intyg borde inhämtas, vilket han hade kunnat begära beslut
      om hos rätten redan på förundersökningsstadiet. Å andra sidan har utredningen
      visat, och åklagaren tagit fasta på, att misshandeln bestått i ett våld som, sett för
      sig, utövats på ett rationellt sätt och varit förhållandevis allvarligt och att BB
      efter händelsen visat ånger. Det har vidare funnits andra uppgifter i utredningen,
      bl.a. om BB:s sysselsättning och vad han förmår uppfatta och förstå. Till detta
      kommer, som åklagaren också beaktat, att personer som till följd av en nedsatt
      förmåga att kontrollera sitt handlande ändå ofta kan anses ha agerat uppsåtligen,
      låt vara att den nedsatta förmågan beaktas i mildrande riktning vid
      påföljdsbestämningen.
      Mot bakgrund av det som alltså kommit fram under förundersökningen har det
      enligt min mening varit en bedömningsfråga om ytterligare utredning borde ha
      inhämtats och jag har inte anledning att ifrågasätta åklagarens bedömning att han
      ansett sig ha haft ett tillräckligt beslutsunderlag.
      Vidare kan jag med hänsyn till vad som kommit fram om gärningens allvar och
      målsägandeintresset, där målsäganden dessutom önskat biträda åtalet, inte anse
      att det varit felaktigt att inte begränsa förundersökningen eller att inte underlåta
      åtal. Inte heller en motsatt bedömning hade enligt min uppfattning varit felaktig.
      Huruvida en förundersökningsbegränsning eller åtalsunderlåtelse bör beslutas i
      ett enskilt fall kan det finnas utrymme att bedöma på olika sätt i det särskilda
      fallet utan att man kan säga att någon av bedömningarna är felaktig. I detta fall
      torde för övrigt en åtalsunderlåtelse ha varit utesluten med hänsyn till kravet på
      att skuldfrågan måste vara klarlagd för att åtal ska få underlåtas.
      När det gäller just skuldfrågan och då särskilt frågan om uppsåt har den varit
      svårbedömd i detta ärende. Generellt sett är uppsåtsfrågor inte sällan
      svårbedömda. Det innebär givetvis inte att åklagare av det skälet alltid eller som
      huvudregel bör avstå från att väcka åtal. Det gäller även när en misstänkt lider av
      en psykisk störning eller annars har ett hälsotillstånd som har betydelse för
      uppsåtsbedömningen. Frågan måste bedömas noga i varje enskilt fall. I detta fall
      har åklagaren vid sin bedömning, som redovisats ovan, beaktat vissa uppgifter
      och övriga omständigheter och bedömt att det förelegat uppsåt och därför väckt
      åtal. Även om det också funnits uppgifter som talat för att ifrågasätta uppsåtet
      har jag svårt att anse att åklagarens bedömning – på det underlag som han haft
      vid sin prövning, vilket jag inte ifrågasatt – varit oriktig. Att sedan tingsrätten
      gjort en annan bedömning efter att ytterligare utredning inhämtats under
      rättegången och ogillat åtalet är en annan sak.
      Jag vill i sammanhanget nämna att det för närvarande pågår ett arbete med att se
      över riksåklagarens riktlinjer (RåR 2008:2) om förundersökningsbegränsning
      och åtalsunderlåtelse.

Rättsliga utgångspunkter
Frågor om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning regleras i 20 kap.
7 § och 23 kap. 4 a § rättegångsbalken (RB). Riksåklagaren har utfärdat
riktlinjer som ska bidra till en enhetlig tillämpning av bestämmelserna (RåR
2008:2, senast ändrade 2016).
                                                                    Dnr 6223-2017    Sid 4 (8)




Åtalsunderlåtelse
En åklagare ska, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under
allmänt åtal (20 kap. 6 § RB). Åklagaren har alltså en åtalsplikt, vilket normalt
sett innebär att åklagaren är skyldig att väcka åtal så snart bevismaterialet är
sådant att åklagaren på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom. En
åklagare får dock underlåta att åtala för brott vid vissa situationer och under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts
(s.k. åtalsunderlåtelse). En sådan situation är att den misstänkte är i behov av
psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och sådan vård eller omsorg kommer till stånd. (20 kap. 7 §
första stycket 4 RB.)

Åtal får även underlåtas i andra fall under förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts, om det av särskilda skäl är
uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från
vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller av
andra skäl krävs att åtal väcks (20 kap. 7 § andra stycket RB).

Ett beslut om åtalsunderlåtelse förutsätter att förundersökningen är slutförd och
slutdelgiven och att skuldfrågan är klarlagd. Enligt riksåklagarens riktlinjer bör
dock åklagaren när det gäller vårdfallen vara oförhindrad att meddela
åtalsunderlåtelse om den misstänkte saknar personliga förutsättningar att ta
ställning i ansvarsfrågan men det ändå finns övertygande bevisning och det med
stöd av lag och fast praxis går att bedöma vilket brott det är fråga om. Det måste
dock alltid stå helt klart för åklagaren att den misstänkte har begått brottet.
Någon osäkerhet om hur detta rättsligt ska bedömas får heller inte förekomma.
(Se RåR 2008:2 s. 39.)

Förundersökningsbegränsning
Om det kan antas att åtal för brottet inte kan komma att ske till följd av
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse har den åklagare som leder
förundersökningen också möjlighet att besluta om att lägga ned den under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts
(s.k. förundersökningsbegränsning, 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB).

Förundersökningsbegränsning förutsätter inte att skuldfrågan är klarlagd. I
stället ska en bedömning av åtalsfrågan göras under antagande att
förundersökningen avslutats och skuldfrågan klarlagts. Utredningsarbetet kan
genom detta avbrytas i ett tidigare skede än vad som är fallet vid en
åtalsunderlåtelse (se prop. 2011/12:10 s. 14 f.).

Möjligheten att begränsa utredningen och avstå från åtal i vårdfallen
Möjligheten att avstå från utredning och åtal när psykiatrisk vård eller insatser
enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd
syftar till att undvika att utsätta personer med en svårare sjukdom eller
funktionsnedsättning för rättegångar i onödan. Det krävs inget orsakssamband
                                                                   Dnr 6223-2017       Sid 5 (8)




mellan brottet och den psykiska sjukdomen eller funktionsnedsättningen, och
det krävs inte heller att den misstänkte lider av en allvarlig psykisk störning.
Främst torde frågan komma upp när den misstänkte redan är under vård när
brottet begås eller när vård kommit till stånd efter brottet. (Se NJA II 1985 s.
19, prop. 1990/91:58 s. 481 f. och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 1
oktober 2018, Zeteo, kommentaren till 20 kap. 7 §.)

Enligt riksåklagarens riktlinjer aktualiseras frågan inte minst när patienter inom
psykiatrin eller omsorgsvården har begått brott mot vårdpersonal eller annars
inom ramen för vården. Det konstateras att i många fall kan då en lagföring
förväntas helt sakna betydelse för innehållet och varaktigheten i vården och
därmed också för möjligheten att tillrättaföra den misstänkte. Det uttalas dock
också att en konsekvent sådan tillämpning riskerar att förmedla intrycket att
personal, medpatienter och egendom inte åtnjuter det skydd som rättssystemet i
övrigt tillhandahåller. Åklagaren bör därför noga pröva skälen i det enskilda
fallet, vilket kan göras i dialog med vårdgivaren. (Se RåR 2008:2 s. 37 f.)

I förarbetena till 20 kap. 7 § RB påpekas att viss försiktighet bör iakttas när
endast öppen vård kommer till stånd. Som förutsättning bör då gälla att det klart
framgår att vården kommer till stånd och är det lämpligaste för den misstänktes
återanpassning i samhället, samt att sådan vård också är tillräcklig med hänsyn
till den allmänna laglydnaden. Om åklagaren bedömer att vården inte ger
tillräckliga garantier för att skyddsaspekterna blir tillräckligt tillgodosedda bör
åtalsunderlåtelse inte meddelas. (Se NJA II 1985 s. 19, prop. 1990/91:58 s. 483
och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 1 oktober 2018, Zeteo, kommentaren
till 20 kap. 7 §.)

För att något väsentligt allmänt intresse inte ska åsidosättas gäller generellt sett
att sådana omständigheter som att brottet är mycket grovt eller att saken är
sådan att den behöver utredas inför domstol bör föranleda åtal, liksom ovisshet
om hur gärningen rättsligt ska bedömas eller intresset av att en särskild
rättsverkan kommer till stånd. För att inte något väsentligt enskilt intresse ska
åsidosättas bör även starka målsägandeintressen föranleda åtal. (Se NJA II 1985
s. 19 och JO 2010/11 s. 103, dnr 5228-2007, och JO:s beslut den 14 oktober
2010, dnr 476-2009.)

Enligt riksåklagarens riktlinjer har dock allmänna intressen endast en liten
betydelse som skäl för att fullfölja utredningen och åtal när det gäller vårdfallen,
medan enskilda intressen, t.ex. målsägandens enskilda anspråk, kan vara
avgörande. Det kan t.ex. vara av värde att förhållandena utreds på ett sådant sätt
att de kan ligga till grund för det ställningstagande i skuldfrågan som en
åtalsunderlåtelse men inte en förundersökningsbegränsning innebär.
Målsägandens möjlighet att bli tillgodosedd på annat sätt, t.ex. genom
försäkringar, ska dock också beaktas. (Se RåR 2008:2 s. 22 och 37.)
                                                                    Dnr 6223-2017       Sid 6 (8)




Bedömning
Möjligheten att begränsa utredningen på grund av den misstänktes
funktionsnedsättning
Att personer särbehandlas på grund av sin psykiska status har en lång tradition i
det svenska rättssystemet, både när det gäller den brottsutredande verksamheten
och i fråga om påföljdsval. En grupp som kräver särskilda överväganden i dessa
avseenden är personer med en svår intellektuell funktionsnedsättning. Gruppen
omfattas normalt sett av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

En ordning som skulle innebära att åtal alltid väcks när det gäller dessa personer
kan uppfattas som alltför rigid och ibland även stötande. Det finns därför
möjlighet att avstå från utredning och åtal när personer med en
funktionsnedsättning redan är under psykiatrisk vård eller har insatser enligt
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade när brottet begås eller när
vård eller insatser har kommit till stånd efter brottet (20 kap. 7 § första stycket 4
och 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB).

I sammanhanget finns det också skäl att nämna möjligheten att avstå från
utredning och åtal i fall där det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs
någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet (20 kap. 7 §
andra stycket RB). Bestämmelsen ger utrymme att av humanitära skäl avstå från
åtal när den misstänkte har en funktionsnedsättning och det är uppenbart att
straffrättsliga reaktioner är betydelselösa (se prop. 1984/85:3 s. 37 och prop.
1990/91:58 s. 481 f.).

I det nu aktuella ärendet framgår att den misstänkte, BB, har en svår
utvecklingsstörning samt autism och adhd. Av det läkarintyg som hämtades in
av tingsrätten framgår att BB:s känslomässiga funktionsnivå är jämförbar med
en normalt utvecklad tvååring och att förmågan att tala är i nivå med en tre-
eller fyraåring. Detta stämmer väl överens med de uppgifter som lämnades av
CC och av personal på BB:s boende under förundersökningen. Något förhör
gick inte heller att genomföra med BB.

Lagstiftningen utesluter inte lagföring av personer med en så svår
funktionsnedsättning som BB har. Det måste dock ifrågasättas vilken funktion
en lagföring kan fylla när den misstänkte inte har intellektuell förmåga att delta
i någon del av rättsprocessen eller på något sätt förstå vad en sådan handlar om.
Det måste enligt min mening också beaktas att en person med så svår
funktionsnedsättning inte kan delta i en rättsprocess utan risk för allvarliga
negativa reaktioner i form av ångest och stress.

När förhållandena är sådana är enligt min mening en lagföring normalt inte
meningsfull och dessutom svår att förena med rimliga krav på hur rättssamhället
bör behandla personer med en svår intellektuell funktionsnedsättning.
Rättegångsbalkens bestämmelser ger ett inte obetydligt utrymme att beakta
omständigheter som talar för en förundersökningsbegränsning i ett sådant fall
som BB:s.
                                                                   Dnr 6223-2017        Sid 7 (8)




Åklagarens utredning om BB:s funktionsnedsättning
Åklagaren har vid sitt ställningstagande att åtala BB bl.a. tagit fasta på att våldet
varit förhållandevis allvarligt, att BB efter händelsen visat ånger och att det
fanns uppgifter i utredningen om att BB hade viss förmåga att uppfatta och
förstå sin omgivning. Åklagaren har vidare fokuserat på frågan om BB kunde
anses ha haft uppsåt till gärningen. Han beaktade också att det fanns ett intresse
från målsägandens sida att biträda åtalet.

Det fanns mot denna bakgrund omständigheter som talade för åklagarens
ställningstagande. Av det som framkommit i utredningen framstår dock enligt
min mening åklagarens bedömning av BB:s förmåga att förstå sin omgivning
som dåligt underbyggd. Jag anser också att ett alltför stort fokus har lagts på
frågan om BB kunde anses ha haft ett straffrättsligt uppsåt.

Det är min uppfattning att åklagaren tidigt under förundersökningen skulle ha
fördjupat sitt underlag om BB:s funktionsnedsättning och vårdsituation. Av
utredningen framgår visserligen att han begärde in uppgifter om BB:s boende
och vård, men han avvaktade inte uppgifterna. I stället gav han direktiv om att
BB skulle delges misstanke om brott. Åklagaren hade vidare redan på
förundersökningsstadiet kunnat begära att tingsrätten skulle förordna en läkare
att lämna ett läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål,
m.m., eller hämta in annan utredning. Det läkarintyg som tingsrätten hämtade in
sedan åtal väckts gav ett utförligt underlag om BB:s funktionsnedsättning, vilket
borde ha varit av stort värde för åklagaren vid bedömningen av om åtal skulle
väckas. Av intyget framgår också att BB är beroende av ständig tillsyn och stöd
i det dagliga livet samt av en beständig och förutsägbar miljö. Han är sedan
många år beviljad insatser enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, och det fanns inget som talade för att insatserna inte skulle
fortsätta. Uppgifterna är sådana som ska vägas in i en bedömning av fortsatta
åtgärder under förundersökningen.

Utrymmet att avsluta förundersökningen i BB:s fall
Som framgått ovan fanns det enligt min mening utrymme att avsluta
förundersökningen med stöd av 23 kap. 4 a § RB, redan av det skälet att en
rättsprocess inte borde genomföras med hänsyn till BB:s funktionsnedsättning.

Jag menar också att det i större omfattning borde ha beaktats att den aktuella
händelsen inträffade i en omsorgssituation och att BB:s utåtagerande beteende
var en följd av hans funktionsnedsättning. Under sådana förhållanden framstår
sedvanliga straffrättsliga reaktioner som betydelselösa för att påverka hans
framtida beteende (se RåR 2008:2 s. 37). Det innebär också att våldet, även om
det var allvarligt, inte kan anses ha varit så utstuderat att det av det skälet var
angeläget att väcka åtal (jfr JO 2010/11 s. 103, dnr 5228-2007).

Att målsäganden biträdde åtalet och framställde ett enskilt anspråk kan
naturligtvis tala för att frågan om BB:s straffrättsliga ansvar borde prövas i
domstol. Vid bedömningen av om detta är ett sådant väsentligt enskilt intresse
                                                                   Dnr 6223-2017       Sid 8 (8)




som bör hindra en förundersökningsbegränsning bör målsägandens möjlighet att
bli tillgodosedd på annat sätt, t.ex. genom försäkringar, beaktas. Såvitt framgår
av handlingarna i ärendet vidtog åklagaren inga åtgärder för att klargöra dessa
förhållanden.

Sammanfattning
Som framgått anser jag att rättegångsbalkens bestämmelser ger ett större
utrymme att beakta de omständigheter som talade för en förundersöknings-
begränsning än vad åklagaren bedömde att de gör. Jag är kritisk till att
åklagaren inte fördjupade sitt underlag för att få en bättre bild av BB:s
funktionsnedsättning och vårdsituation, t.ex. genom en närmare dialog med
vårdgivaren eller genom annan utredning. Av det sätt frågan nu kom att
hanteras på är det lätt att få uppfattningen att den inte ägnades de noggranna
överväganden som den kräver.

Åklagarmyndigheten har uppgett att det pågår ett arbete med att se över
riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse.
Jag ser naturligtvis positivt på detta och förutsätter att de uttalanden jag gör här
beaktas i det arbetet.

Ärendet avslutas.
