# Uttalanden om förvarstider i ärenden om handräckning enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall

JO 2016-03-04 dnr 6293-2014

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                    Sid
                                                                          2016-03-04              6293-2014             1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om förvarstider i ärenden om handräckning enligt lagen
                        om vård av missbrukare i vissa fall


                          Beslutet i korthet: JO har granskat förvarstiderna i ärenden om handräckning enligt
                          lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och begärt att Polismyndigheten ska
                          redovisa tiden i förvar för de personer som tillbringat mer än 24 timmar i polisarrest.
                          Under den granskade tidsperioden (18 månader) har Polismyndigheten redovisat ca
                          80 fall där förvarstiden översteg 24 timmar. Enligt Polismyndigheten beror de långa
                          förvarstiderna i många fall på att Kriminalvårdens transporttjänst inte haft tillräckliga
                          resurser för att utföra de transporter som Polismyndigheten har beställt. JO framhåller
                          i beslutet att det inte är acceptabelt att tiden i förvar uppgår till flera dygn och att
                          transporter fördröjs för att transporttjänsten inte kan utföra dem.
                          I beslutet uttalas att en transport av den som är föremål för handräckning enligt LVM
                          som utgångspunkt bör påbörjas senast dagen efter det att han eller hon påträffas.
                          Vidare konstateras att det är olyckligt att ansvarsfördelningen mellan
                          Polismyndigheten och Kriminalvården när det gäller transporter av frihetsberövade
                          ännu inte har författningsreglerats. Polismyndigheten påminns om att myndigheten
                          med den reglering som råder har det yttersta ansvaret för att transporterna genomförs
                          inom rimlig tid.

## Initiativet

JO har vid flera tillfällen uppmärksammat att personer som är föremål för
                        handräckning enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får
                        tillbringa lång tid i polisarrest i avvaktan på transport till ett behandlingshem.
                        Mot den bakgrunden beslutade jag att inom ramen för ett initiativärende utreda
                        hur långa förvarstiderna var i dessa ärenden.

## Utredning

JO begärde att dåvarande Rikspolisstyrelsen, efter att ha hämtat in upplysningar
                        från polismyndigheterna, skulle redovisa förvarstiderna under perioden den
                        1 juli 2013–31 december 2014 för personer som hade tillbringat mer än
                        24 timmar i arrest.

                        Polismyndigheten (chefen för rättsavdelningen AA) kom in med ett yttrande
                        och med de upplysningar som polisregionerna hade lämnat. Nedan lämnas en




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 6293-2014       Sid 2 (6)




sammanfattning av regionernas redovisningar och Polismyndighetens
bedömning.

Förvarstiderna
I polisregion Öst och polisregion Nord hade inte någon person tillbringat mer än
24 timmar i arrest i samband med handräckning enligt LVM under den aktuella
tidsperioden. Polisregion Öst upplyste att det endast i begränsad omfattning
förekom att personer tillbringade mer än 24 timmar i arrest. I de fall det
förekom berodde det bl.a. på väglag och planering av transporter. Polisregion
Nord uppgav att transporterna vid handräckningsuppdrag utfördes antingen av
Kriminalvårdens transporttjänst (numera nationella transportenheten) eller av
myndighetens egen personal. I två av regionens polisområden anlitades
bevakningsföretag för att utföra transporterna.

Polisregion Bergslagen redovisade två fall, och i dessa uppgick förvarstiderna
till ca 35 respektive 51 timmar (1,5 respektive 2 dygn). Det kom fram att
transporter i samband med handräckningsuppdrag tar mycket resurser i anspråk.

För polisregion Mitt kunde inte någon exakt siffra anges. Det framgick dock att
13 personer hade tillbringat mer än 24 timmar i arrest i avvaktan på transport till
ett behandlingshem. Den genomsnittliga förvarstiden för dessa personer var
2 dygn. I ett fall uppgick förvarstiden till 5 dygn.

Polisregion Syd redovisade tio fall där förvarstiden översteg 24 timmar.
Förvarstiderna var som lägst 32 och som högst 112 timmar (1,5–4,5 dygn). I
flera fall berodde den långa förvarstiden på att transporttjänsten inte hade
resurser för att genomföra transporter med lång färdväg. I ett av fallen
bedömdes personen som mycket farlig, och det krävdes därför särskilda
överväganden och åtgärder. Polisregionen upplyste att myndighetens egen
personal många gånger får utföra transporterna eftersom transporttjänsten inte
kan hjälpa till.

I polisregion Väst hade 12 personer tillbringat mer än 24 timmar i arrest i
avvaktan på en transport. Samtliga fall var från 2013. I fem av fallen var
förvarstiden marginellt längre än 24 timmar. I de övriga fallen var
förvarstiderna mellan 34 och 80 timmar långa (1,5–3 dygn). Polisregionen
upplyste att det sedan september 2013 pågår ett samarbete med bl.a. Göteborgs
stad och tillnyktringsenheten som innebär att personer som omhändertas enligt
LVM placeras på tillnyktringsenheten. Polisregionen uppgav vidare att i de fall
där förvarstiden översteg 24 timmar berodde det på att transporttjänsten inte
hade kunnat utföra transporten.

Polisregion Stockholm redovisade 41 fall där förvarstiden översteg 24 timmar.
Samtliga fall utom ett avsåg polisområde City. För sju fall redovisades en
förvarstid som översteg 80 timmar (3 dygn), och i alla de fallen hade personen
förvarats på häktet Kronoberg. I ett fall uppgick förvarstiden till 202 timmar
(8 dygn) och i ett annat till 165 timmar (6,5 dygn). I två fall uppgick
                                                                     Dnr 6293-2014        Sid 3 (6)




förvarstiden till 113 respektive 116 timmar (4,5 dygn). Polisregionen uppgav att
i dessa fyra ärenden hade läkare gjort bedömningen att förvarspersonen inte
kunde transporteras. I två fall, där förvarstiden uppgick till 92 respektive
89 timmar (3,5 dygn), angavs som förklaring att transporttjänsten inte hade
prioriterat den beställda transporten. Enligt polisregion Stockholm tar
handräckningsuppdrag enligt LVM mycket tid och resurser i anspråk.

Polisregion Stockholm uppgav att polisområde City har en egen
handräckningsgrupp som genomför transporter till LVM-hem där avståndet som
längst uppgår till 25–30 mil. Vid längre avstånd skickas en begäran till
transporttjänsten. Eftersom transporttjänsten inte prioriterar dessa uppdrag kan
det dröja innan transporten genomförs. Om personen blir aggressiv och hotfull
överlämnas han eller hon till häktet Kronoberg i avvaktan på transport.
Detsamma gällde de personer där läkare bedömt att vården inte behöver inledas
på sjukhus och transporten ska ombesörjas av transporttjänsten.

Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten konstaterade att det av polisregionernas redovisning framgick
att ett antal personer hade tillbringat för lång tid – i vissa fall mycket lång tid – i
arrest i avvaktan på att begärd handräckning skulle genomföras. Enligt
Polismyndigheten berodde det i många fall på att transporttjänsten inte hade
tillräckligt med resurser för att genomföra transporten. Polismyndigheten
uppgav att problemet hade varit aktuellt även tidigare och att detta naturligtvis
inte var acceptabelt.

Polismyndigheten pekade vidare på att det i betänkandet Transporter av
frihetsberövade (SOU 2011:7) gjorts en översyn av verksamheten med
transporter av frihetsberövade. Utredningen lämnade ett antal förslag, bl.a. om
att Kriminalvården skulle få ett tydligt ansvar för transporter åt andra
myndigheter och att polisen och Kriminalvården skulle få bättre tillgång till
information i samband med handräckning. Dåvarande Rikspolisstyrelsen ansåg i
sitt remissvar att ett genomförande av utredningens förslag skulle leda till
betydligt bättre förutsättningar för att genomföra sådana transporter som det här
är fråga om. Förslagen i betänkandet har tyvärr inte genomförts.

Polismyndigheten angav vidare att Rikspolisstyrelsen och de tidigare
polismyndigheterna belyst dessa frågor i rapporten Polismyndigheternas
handläggning av ärenden om handräckning och vissa tvångsåtgärder
(Tillsynsrapport 2013:9). Rapporten behandlar bl.a. problemen med
transporterna och vissa sekretessfrågor. I rapporten rekommenderas att polisen
fortsätter att verka för att förslagen i 2011 års betänkande genomförs så snart
som möjligt. Rikspolisstyrelsen har dessutom skrivit till regeringen särskilt om
detta.

Avslutningsvis konstaterade Polismyndigheten att utgångspunkten ska vara att
den tid som en omhändertagen tillbringar i förvar ska vara så kort som möjligt.
Ett genomförande av förslagen i betänkandet skulle enligt Polismyndigheten
                                                                  Dnr 6293-2014       Sid 4 (6)




innebära att problemen med transporterna i stort sett skulle lösas. Eftersom
oacceptabelt långa förvarstider fortfarande förekommer i samband med
handräckning enligt LVM ska Polismyndigheten se över sin hantering av dessa
ärenden.

Rättsliga utgångspunkter
Polismyndigheten är enligt flera författningar skyldig att i olika sammanhang
lämna biträde åt andra myndigheter, s.k. handräckning. Av 45 § LVM framgår
att Polismyndigheten ska bistå med handräckning för att föra en person som ska
beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen till ett LVM-hem.

Möjligheten att ta en person i förvar i samband med handräckning för vård
enligt LVM är inte reglerad i lag. Trots oklarheter har rättsläget ansetts innebära
att det finns en möjlighet till förvarstagande i samband med handräckning.
Denna möjlighet ska dock utnyttjas restriktivt (jfr JO:s beslut den 17 december
2013, dnr 6939-2012). Utgångspunkten ska vara att den person åtgärden avser
inte förvaras under mer ingripande former än nödvändigt. Den som har
omhändertagits på grund av vårdbehov ska vidare snarast möjligt föras till det
behandlingshem som har bedömts kunna tillgodose detta behov.

JO har i flera fall kritiserat att personer som skulle transporteras till
behandlingshem fått tillbringa för lång tid i förvar. I ett ärende uppgick
förvarstiden till två dygn (JO:s beslut den 10 juni 2013, dnr 1519-2012). I ett
annat ärende fick en person tillbringa fem dygn i polisarrest innan transporten
genomfördes (se JO:s beslut den 3 april 2014, dnr 5182-2013). Mot bakgrund
av att den tid som en omhändertagen tillbringar i förvar ska vara så kort som
möjligt har så långa förvarstider inte ansetts godtagbara.

I betänkandet Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7) har konstaterats att
det i gällande lagstiftning finns en mängd bestämmelser som medger rätt till
frihetsinskränkningar, men att det inte alltid anges om frihetsinskränkningen är
förenad med en rätt eller skyldighet att ta personen i förvar genom t.ex.
insättning i arrest eller annan inlåsning. Eftersom det inte får råda någon
oklarhet om möjligheten att i samband med handräckning förvara en person
som omhändertagits enligt LVM i polisarrest i avvaktan på transport har det i
betänkandet föreslagits att en bestämmelse om detta införs i lagen (se s. 404 f.).
Utredningens förslag har ännu inte lett till lagstiftning.

Bedömning
Polismyndigheten har redovisat sammanlagt ca 80 fall under den aktuella
perioden där förvarstiden har uppgått till mer än 24 timmar. I flera av dessa
översteg förvarstiden 2 dygn. I något fall uppgick förvarstiden till drygt 8 dygn.
Som redogjorts för ovan är det inte acceptabelt att en person får tillbringa så
lång tid i förvar i avvaktan på en transport till behandlingshem.
                                                                    Dnr 6293-2014       Sid 5 (6)




Enligt Polismyndigheten beror de långa förvarstiderna i många fall på att
Kriminalvårdens transporttjänst inte haft tillräckliga resurser för att utföra de
transporter som Polismyndigheten har beställt. Det har vidare kommit fram att
t.ex. polisområde City i polisregion Stockholm helt förlitar sig på att
transporttjänsten utför transporter som överstiger 30 mil. Jag noterar att det
också är den polisregion som redovisade flest fall och längst förvarstider. Vissa
polisregioner, t.ex. polisregion Nord, verkar ha en utarbetad strategi för hur
transporterna ska genomföras i de fall där transporttjänsten inte har möjlighet att
utföra uppdragen. I den polisregionen hade inte heller någon person tillbringat
mer än 24 timmar i förvar under den aktuella tidsperioden.

Jag har förståelse för att polisen kan behöva viss tid på sig för att planera och
ordna de praktiska frågorna kring en transport till ett behandlingshem. Med
beaktande av det skyndsamhetskrav som gäller bör dock som utgångspunkt
transporten av en person som är föremål för handräckning enligt LVM påbörjas
senast dagen efter det att han eller hon påträffas (jfr JO:s beslut den 7 september
2015, dnr 3315-2014, som rörde transporten av en häktad från polisarresten till
häktet). Ibland kan det dock finnas anledning att göra avsteg från denna princip,
t.ex. om en läkare gör bedömningen att en transport inte går att genomföra.

Av Polismyndighetens utredning framgår att brister i samarbetet med
transporttjänsten är en förklaring till att omhändertagna personer fått tillbringa
alltför lång tid i förvar i väntan på transport till ett behandlingshem. JO har även
uppmärksammat flera fall där den oklara ansvarsfördelningen för transporter av
frihetsberövade har resulterat i att personer fått sitta i polisarrest under relativt
lång tid.

JO har i det ovan nämnda beslutet från 2015 uttalat sig närmare om
ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Kriminalvården när det
gäller transporter av frihetsberövade. I beslutet sägs bl.a. att det inte finns någon
skyldighet för Kriminalvårdens transporttjänst att bistå Polismyndigheten med
transporter av frihetsberövade men att den under en lång tid har tagit ett stort
ansvar för att genomföra andra myndigheters transporter och också fått
budgetanslag för detta. Andra myndigheter har anpassat sina verksamheter efter
den ordningen, och det har blivit en förutsättning för att andra myndigheters
verksamheter ska fungera att transporttjänsten utför transporterna.

I beslutet hänvisas till att det i betänkandet Transporter av frihetsberövade
framhölls att den oklara ansvarsfördelningen kunde leda till
effektivitetsförluster och att den innebar risker från rättssäkerhetssynpunkt. Mot
den bakgrunden föreslogs en ny bestämmelse i polislagen som skulle ge
Polismyndigheten möjlighet att lämna över verkställigheten av en transport av
en frihetsberövad person till en annan myndighet (Kriminalvården). Även i JO:s
beslut framhålls vikten av att i lagstiftningen tydliggöra vilken myndighet som
ansvarar för transporter av frihetsberövade. En kopia av JO:s beslut skickades
till såväl riksdagen som regeringen för att uppmärksamma dem på detta behov.
                                                                 Dnr 6293-2014       Sid 6 (6)




Att ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Kriminalvården när det
gäller transporter av frihetsberövade ännu inte har författningsreglerats är
olyckligt. Det finns dock anledning att påminna om att det med rådande
reglering är Polismyndigheten som har det yttersta ansvaret för att transporterna
genomförs inom rimlig tid. Det är alltså Polismyndighetens ansvar att
organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att en person inte tillbringar längre
tid i förvar än nödvändigt. När det står klart att transporttjänsten inte har
möjlighet att utföra en transport med den skyndsamhet som krävs måste
Polismyndigheten själv vidta åtgärder för att genomföra den. Det är alltså inte
acceptabelt, vilket förekommit i vissa polisregioner, att en transport fördröjs i
avvaktan på att transporttjänsten (numera nationella transportenheten) har
möjlighet att utföra den.

Polismyndigheten har uppgett att man kommer att påbörja en översyn av
myndighetens hantering av ärenden om handräckning enligt LVM, vilket jag
välkomnar. Jag har för avsikt att följa utvecklingen inom området bl.a. genom
att uppmärksamma frågan vid kommande inspektioner av Polismyndighetens
arrestverksamhet.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
