# Kriminalvårdens behandling av en intagen som matvägrat

JO 2021-09-21 dnr 6300-2018

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-09-21              6300-2018              1 (25)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kriminalvårdens behandling av en intagen som matvägrat


                          Beslutet i korthet: I juli 2018 avled en intagen i anstalten Saltvik, efter mer än två
                          månaders matvägran. ChefsJO har granskat omständigheterna kring dödsfallet. I sitt
                          beslut uttalar hon sig om Kriminalvårdens ansvar för intagna som matvägrar och
                          framhåller bl.a. att det inte är en godtagbar ordning att det enbart är personal utan
                          hälso- och sjukvårdsutbildning som ansvarar för den dagliga kontakten med en
                          intagen med vård- och omsorgsbehov. De omvårdnadsinstruktioner som lämnas av
                          sjukvården till övrig kriminalvårdspersonal ska vara baserade på aktuell information.
                          Det förutsätter att kvalificerad sjukvårdspersonal dagligen träffar den intagne och gör
                          en värdering av om beslutade insatser är tillräckliga.
                          I beslutet uttalar sig chefsJO vidare om Kriminalvårdens skyldighet att föra en intagen
                          från en anstalt till en sjukvårdsinrättning, om det behövs för att den intagne ska kunna
                          undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt. Enligt henne kan det uppkomma
                          situationer där Kriminalvården bör överväga att föra en intagen till sjukhus även om
                          den intagne uttryckt att han eller hon inte samtycker till transporten. Förutsättningarna
                          för att göra en grundlig undersökning vid allvarliga tillstånd får normalt anses vara
                          bättre vid en sjukvårdsinrättning än i en anstalt, där det i en akut situation också kan
                          vara svårt att få en tillförlitlig bedömning av den intagnes beslutsförmåga.
                          ChefsJO uttalar sig även om möjligheten att besluta om hjärt-lungräddning mot en
                          intagens vilja och anstaltens planering av en transport av den intagne till sjukhus.


                        Bakgrund till initiativet
                        I samband med en Opcat-inspektion den 14 augusti 2018 av anstalten Saltvik
                        kom det fram uppgifter om att en intagen (NN) avlidit i anstalten den 19 juli
                        samma år (se JO:s protokoll, dnr 6027-2018). Vid inspektionen inhämtades
                        incidentrapport, daganteckningar i Kriminalvårdsregistret (KVR), patientjournal
                        och tjänsteanteckningar. Mot bakgrund av den information som stod att finna i
                        dessa handlingar beslutade jag att utreda omständigheterna kring dödsfallet i ett
                        initiativärende.

## Utredningen

Inledningsvis finner jag skäl att beskriva händelseförloppet och några av de
                        åtgärder som Kriminalvården vidtog vid behandlingen av NN under hans
                        vistelse i anstalten Saltvik.



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                Dnr 6300-2018      Sid 2 (25)




Vistelsen hos kriminalvården
NN avtjänade ett långt fängelsestraff och hade vid flera tillfällen under
verkställigheten matvägrat. Under perioder hade han varit intagen vid den
rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö (RPK Växjö), senast från 2013 till maj
2017, när han återkom till Kriminalvården. Under en placering i anstalten
Kumla begärde NN den 7 maj 2018 att han skulle placeras i avskildhet.1 Samma
dag talade han om för kriminalvårdspersonalen att han skulle sluta äta mat. NN
uttryckte vid flera tillfällen att han åter ville placeras vid RPK Växjö.

Den 11 maj 2018 bedömde anstalten Kumla att NN var i behov av att byta miljö
och att han därför borde omplaceras till en annan anstalt. Anstalten tog samma
dag fram ett placeringsunderlag till placeringssektionen inom Kriminalvården
och NN underrättades om innehållet. Han transporterades den 16 juni 2018 till
anstalten Saltvik. Kriminalvårdens beslut om omplacering är daterat den 19 juni
2018, dvs. tre dagar efter NN:s ankomst till anstalten Saltvik. NN underrättades
om beslutet den 21 juni 2018.

NN:s ankomst till anstalten Saltvik
När NN anlände till anstalten Saltvik den 16 juni 2018 hade han matvägrat en
dryg månad. Han begärde att han skulle placeras i avskildhet och Kriminal-
vården placerade honom i en standardinredd normalcell på anstaltens
avskildhetsavdelning (s.k. ISOL). En sjuksköterska bedömde i samband med
inskrivningen att NN kunde stå under normal tillsyn av kriminalvårdspersonal.
Normaltillsyn innebär att den intagne ses till vid några tillfällen per dygn,
främst under dag- och kvällstid. Sjuksköterskan fattade ett beslut om att
upprätta en mat- och vätskelista. Enligt en instruktion skulle kriminalvårds-
personal erbjuda NN måltider och se till att han hade ”en kanna med vatten”.
Vid sänkt medvetandegrad, förvirring eller andra tecken på vätskebrist skulle
personalen kontakta 112 eller 1177 om anstaltens sjukvårdspersonal inte var på
plats.

Med anledning av NN:s matvägran träffade han tre dagar efter ankomsten en
läkare som upprättade en åtgärdsplan. Enligt planen skulle NN fortsätta att få
normal tillsyn på avskildhetsavdelningen och besök av sjukvården en gång per
vecka. Vidare angavs förhållningsregler för hur kriminalvårdspersonalen skulle
agera om NN:s tillstånd försämrades. Av handlingarna framgår vidare att NN, i
samband med att läkare besökte honom den 19 juni 2018, avböjde alla
livsuppehållande åtgärder genom hjärt-lungräddning (HLR). Läkaren
antecknade i patientjournalen att han skrev ”ett sådant dokument”. Även den 20
juni 2018 när NN träffade en psykiater uttryckte NN på nytt att han avböjde all
HLR. Denna läkare bedömde att HLR måste startas i händelse av akut incident
men att patienten vid långsamt borttynande i obotlig sjukdom inte borde ges




1
    6 kap. 4 § fängelselagen (2010:610).
                                                                      Dnr 6300-2018        Sid 3 (25)




akuta insatser som förlängde livet. En sjuksköterska antecknade den 29 juni
2018 att NN avböjt alla åtgärder i fråga om HLR vid akut sjukdom och att ett
sådant dokument skrivits. Fem dagar efter NN:s ankomst till anstalten Saltvik,
den 21 juni 2018, hade dock anstaltschefen beslutat att sådana insatser skulle
påbörjas vid behov.

Tillsynen av NN
Kriminalvårdspersonalen som genomförde normaltillsynen upprättade dagliga
anteckningar om vad NN erbjudits ifråga om mat och dryck, samt vad han tagit
emot eller tackat nej till. Dessa anteckningar sammanställdes i en veckosam-
manfattning som lämnades till sjukvårdspersonalen. Av sammanfattningarna
framgår t.ex. att NN drack vatten och vissa dagar juice. Vidare finns det några
anteckningar om att sjukvården hade besökt honom, och att han vid ett antal
tillfällen uttryckt önskemål om att få träffa sjukvården. Vissa dagar antecknades
hur mycket urin som tömts från hans särskilda urinflaska.

Den 26 juni 2018 antecknade en läkare i patientjournalen att han rekommen-
derade näringsdryck om NN skulle avbryta sin matvägran. Sjukvården erbjöd
därefter NN näringsdryck vid några tillfällen. En sjuksköterska förmedlade
den 29 juni 2018 att NN skulle ha särskild tillsyn (omvårdnadstillsyn) en gång i
timmen på grund av hans försämrade hälsotillstånd. I en anteckning i
patientjournalen samma dag noterades följande: ”Åtgärdsplaneringen är enligt
riktlinjer och vår bedömning i dag att han ska ha 60 min tillsyn på ISOL,
sköterska och läkare en gång per vecka.” Samma dag beslutade kriminalvårds-
personalen att NN utöver omvårdnadstillsyn skulle stå under kamerabevakning
till dess att han ”påvisade ett förbättrat tillstånd/attityd”.2 NN flyttades därför till
en sterilcell, dvs. en cell som endast är inredd med en säng, på anstaltens
avskildhetsavdelning. Den 1 juli 2018 försågs han även med ett trygghetslarm
för att han med säkerhet skulle kunna kontakta kriminalvårdspersonal.

Av handlingarna framgår att NN träffade en sjuksköterska dagligen den 2–4 juli
2018 och att han vid dessa kontakter meddelade att han inte ville föras till
sjukhus. En läkare besökte NN den 5 juli 2018, och av patientjournalen framgår
att läkaren meddelat NN att om han blev frånvarande, svarslös, medvetande-
sänkt eller liknande skulle personalen komma att ringa ambulans och han skulle
föras till sjukhus. Den 9 juli 2018 meddelade NN att han önskade prata med
psykiater eller föras till sjukhus. En sjuksköterska hänvisade till att det skulle
göras en läkarbedömning två dagar senare. Vid midnatt natten mellan den 9 och
10 juli 2018 önskade NN något att äta och i samråd bestämde ett vakthavande
befäl och två kriminalvårdare att man skulle servera honom en portion med
kyckling och pasta. Den 11 juli 2018 avbröts kamerabevakningen och NN




2
 Kriminalvårdens beslut fattades enligt den då gällande kameraövervakningslagen
(2013:460) som ersatts av kamerabevakningslagen (2018:1200).
                                                                           Dnr 6300-2018     Sid 4 (25)




flyttades till en normalcell på avskildhetsavdelningen. Samma dag träffade NN
en läkare och han uttryckte att han fortsatte att matvägra. Vidare noterade en
sjuksköterska i patientjournalen att det i nuläget inte fanns behov av daglig
tillsyn av sjukvården då NN var mer stabil i sitt mående.

På förmiddagen den 19 juli 2018 upptäckte kriminalvårdspersonal att NN bl.a.
hade trycksår. En sjuksköterska bedömde kl. 11.10 att anstalten inte kunde
tillgodose hans behov av hälso- och sjukvård och att han behövde föras till
sjukhus. En kriminalvårdspersonal beslutade att NN skulle transporteras till
sjukhus med personal mellan kl. 14 och 21. NN hittades avliden i sin cell
ca kl. 14.

Remitteringen
JO upprättade en promemoria och remitterade den till Kriminalvården som
uppmanades att besvara ett antal frågor. Kriminalvården ombads att vid
utformningen av remissvaret samråda med myndighetens medicinskt ansvarige.
I sitt remissvar anförde Kriminalvården, genom dåvarande anstalts- och
häkteschefen, bl.a. följande:

      Särskilt om N.N:s vistelse i anstalten Saltvik
      −−−
      Under vistelsen i anstalten Saltvik träffade N.N. läkare vid sju tillfällen. Vid tre
      av dessa tillfällen var det fråga om besök av psykiatriker. Han träffade även
      sjuksköterska vid minst nio tillfällen. Psykiatrikern bedömde vid de två första
      tillfällena att N.N. var medveten om de hälsofaror som han utsatte sig för genom
      sin matvägran. Det bedömdes vidare att N.N. var kapabel att fatta beslut i frågor
      avseende sin hälsa. Det sista besöket av psykiatriker ägde rum den 11 juli 2018
      och N.N. vägrade vid detta tillfälle att medverka i undersökningen. Läkaren
      bedömde dock att det inte fanns behov av att vidta någon särskild åtgärd samt att
      N.N. kunde behandlas i anstalten.
      Den 18 juli 2018 uppmärksammade anstaltens personal att N.N:s hälsotillstånd
      återigen hade försämrats. N.N. vägrade dock att låta sjuksköterska undersöka
      honom. Den 19 juli 2018 kl. 11.10 besökte sjuksköterska honom på nytt och vid
      detta tillfälle noterades det att ett misstänkt trycksår hade uppkommit på N.N.
      samt att det dessutom saknades urin i hans flaska. Han vägrade emellertid fortsatt
      att bli undersökt. N.N. påträffades livlös i sitt bostadsrum kl. 13.55 av anstaltens
      personal. Personalen inledde hjärt- och lungräddning, vilken övertogs av
      ambulanspersonal vid deras ankomst till anstalten. Upplivningsförsöken
      avslutades kl. 14.40 och N.N. dödförklarades runt kl. 16.00 av läkare som
      tillkallats till anstalten.

      Kriminalvårdens redogörelse när det gäller JO:s särskilda frågeställningar

      Allmänt om Kriminalvårdens hälso- och sjukvårdsverksamhet
      Kriminalvården har inte något särskilt uppdrag att bedriva hälso- och sjukvård
      men varje anstalt ska ha tillgång till legitimerad läkare och personal med lämplig
      sjukvårdsutbildning (jfr 25 § fängelseförordningen [2010:2010], FäF). Kriminal-
      vården har även ett ansvar för att samverka med andra myndigheter samt att
      aktivt verka för att den intagnes behov identifieras och, så långt som det är
      möjligt, tillgodoses (se bl.a. prop. 2009/10:135 s. 64).
      Myndighetens skyldigheter i detta avseende medför dock inte att den intagnes
      eget ansvar i det enskilda fallet sätts åt sidan. Kriminalvårdens ansvar för att
                                                                   Dnr 6300-2018        Sid 5 (25)




tillgodose de intagnas behov av stöd- och vårdinsatser är begränsat av den s.k.
normaliseringsprincipen, vilken innebär att det är de ordinarie myndigheterna
som primärt ansvarar för de intagnas behov av t.ex. hälso- och sjukvård. Endast i
de fall där den intagne omhändertagits på ett sådant sätt att det förhindrar andra
myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande har sin grund i
Kriminalvårdens uppdrag anses det vara motiverat att göra avsteg från denna
princip.
Kriminalvården bedriver av praktiska skäl och med hänsyn till säkerheten hälso-
och sjukvård motsvarande primärvård och viss psykiatrisk öppenvård. Vid beslut
inom hälso- och sjukvårdsverksamheten har Kriminalvården att respektera bl.a.
patientens rätt till självbestämmande och integritet. Hälso- och sjukvård får
normalt inte heller ges utan patientens samtycke (jfr 5 kap. 1 § 3 hälso- och
sjukvårdslagen [2017:30], HSL, samt 4 kap. 1 och 2 §§ patientlagen [2014:821]).
Kriminalvården förfogar vidare inte över frågan om en intagen ska tas in på
sjukvårdsinrättning. Det är respektive landsting som beslutar om intagning på
sjukhus och som har att bedöma patientens tillstånd i förhållande till exempelvis
platstillgången vid en sjukvårdsinrättning samt patientens inställning i
vårdfrågan.

Kriminalvårdens särskilda rutiner
JO har efterfrågat vilka rutiner eller former för samarbete Kriminalvården har
som innebär att sjukvårdspersonalen är skyldig att hålla anstaltsledningen
underrättad om händelseutvecklingen i fall som riskerar att leda till ett för den
intagne livshotande tillstånd. I denna del kan följande nämnas.
Utgångspunkten är att uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden som förekommer inom Kriminalvårdens hälso- och
sjukvårdsverksamhet omfattas av sekretess enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400), OSL. När det gäller uppgifter som förekommer i den
kriminalvårdsspecifika delen av myndighetens verksamhet tillämpas en annan
sekretessbestämmelse, 35 kap. 15 § OSL. Kriminalvårdsverksamheten och hälso-
och sjukvårdsverksamheten anses därför utgöra olika verksamhetsgrenar med en
mellanliggande sekretessgräns (jfr. prop. 2004/05:176 s. 55 ff.). En sekretess-
prövning måste därmed normalt göras för att uppgifter ska kunna lämnas mellan
verksamheterna.
Uppgifter exempelvis om en enskilds hälsotillstånd som förekommer i hälso- och
sjukvårdsverksamheten kan lämnas ut till Kriminalvårdens övriga verksamhet
om en sekretessbrytande bestämmelse eller en bestämmelse om undantag från
sekretess är tillämplig, t.ex. när det är fråga om ett nödvändigt utlämnade
(jfr 10 kap. 2 § OSL). Den s.k. generalklausulen är emellertid inte tillämplig (se
10 kap. 27 § andra stycket OSL).
Det finns dessutom föreskrifter i FäF som medger att vissa uppgifter av
ifrågavarande slag lämnas ut. Om hälso- och sjukvårdspersonal får kännedom
om att en intagen lider en viss typ av smittsam sjukdom ska chefen för kriminal-
vårdsanstalten underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smitt-
spridning (28 § FäF). Vidare gäller att om hälso- och sjukvårdspersonal har
bedömt att det finns risk för att en intagen kan komma att allvarligt skada sig
själv ska de uppgifter om den intagnes hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden som behövs för att förebygga att den intagne utför en självskadande
handling lämnas till chefen för kriminalvårdsanstalten (29 § FäF).
När det gäller hälso- och sjukvårdsverksamheten inom Kriminalvården finns det
centrala rutiner samt en handbok tillika ledningssystem för hälso- och sjukvården
(2018:4). Av handboken framgår bl.a. följande (avsnitt 12.4).
   Om personalen inom hälso- och sjukvården bedömer att det skulle vara av
   värde för behandlingen av den enskilde att en uppgift om dennes
   hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden lämnas till den övriga
   Kriminalvården, bör personalen förklara detta för den intagne och fråga om
                                                                  Dnr 6300-2018       Sid 6 (25)




   denne samtycker till att uppgiften lämnas vidare. Ett samtycke ska
   dokumenteras i patientjournalen.
   Den särskilda sekretess som råder för hälso- och sjukvården hindrar inte att
   viktiga uppgifter i särskilda fall lämnas från hälso- och sjukvården till övriga
   Kriminalvården. Om hälso- och sjukvården har eller får information om att
   det finns en självmordsrisk beträffande en intagen ska detta omgående
   anmälas till berörd kriminalvårdspersonal så att nödvändiga åtgärder kan
   vidtas. Detsamma gäller uppgifter om akut sjukdom eller uppgifter som
   annars behövs för att undvika att den intagne utsätts för en allvarlig
   medicinsk risk under sin vistelse inom Kriminalvården eller i samband med
   en transport. Vid tveksamhet om en uppgift ska lämnas, bör kontakt
   omedelbart tas med anstalt-/häkteschefen för ställningstagande.
Även i Kriminalvårdens handbok i sekretessfrågor (2011:1) anges hur
ifrågavarande situation ska hanteras och utformningen av denna handbok i
aktuell del motsvarar i princip vad som redogjorts för ovan.
Kriminalvårdens rutiner när det särskilt gäller hantering av matvägran från en
intagen angavs tidigare i myndighetens säkerhetshandbok. Avsnittet om
matvägran har emellertid utgått ur den nya versionen av säkerhetshandboken,
men finns fortfarande tillgängligt för samtliga medarbetare inom Kriminalvården
genom myndighetens intranät. Av dessa riktlinjer framgår i huvudsak följande.
   Åtgärdsplanering avseende matvägran omfattar bl.a.:
   En uttalad hotelse om vägran att inta mat eller dryck eller misstanke om att
   intagen varken äter eller dricker ska anmälas omgående till
   kriminalvårdschefen och verksamhetsställets sjuksköterska eller läkare.
   Rapporten ska om möjligt ange orsaken till vägran.
Verksamhetsställets sjuksköterska (eller läkare) ska skriftligen anvisa personal
om åtgärder som ska vidtas så länge förhållandet varar. Sådana åtgärder ska
lämpligen omfatta (vad som anvisas här kan även i tillämpliga delar omfatta
intagens vägran att inta ordinerad medicin):
− Former för tillsyn (vad som ska observeras och hur ofta). Särskild
  information ges till nattpersonalen.
− Former för återrapportering till ansvarig sjuksköterska eller läkare.
− Personalens eventuella åtgärder dokumenteras och förmedlas till ansvarig
  sjuksköterska eller läkare.
− Tillse att den intagne får i sig vätska. Vätskeintag ska dokumenteras och
  rapporteras till sjukvårdspersonal. Läkares bedömning om hur länge den
  intagne kan vara utan vätska.
− Intagna som uppger sig matstrejka ska observeras noga. Iakttagelser ska
  rapporteras till sjukvårdspersonal.
− Anvisningar ska lämnas om att agera lugnt och följa ett normalt mönster de
  första dagarna utan några dramatiska åtgärder. Sysselsättning som vanligt,
  normala samtal.
− Vid behov undersöks den intagne av sjukvårdspersonal som informerar om
  konsekvenserna av agerandet.
− Diskutera med läkare om lämplig kost när den intagne upphör med sin
  matvägran.
I detta sammanhang bör även framhållas att det för närvarande pågår ett arbete
med att utforma nya rutiner för hantering av mat- och dryckesvägran från en
intagen.
JO har vidare efterfrågat vilka rutiner Kriminalvården har som reglerar
anstaltsledningens skyldighet att i de nu aktuella situationerna vidta särskilda
åtgärder, exempelvis att hämta in ett s.k. second opinion av en extern läkare i
syfte att bedöma behovet av vårdintyg.
                                                                     Dnr 6300-2018        Sid 7 (25)




Det kan konstateras att det, när det gäller frågan om en patients rätt till en s.k.
second opinion (i svensk lagstiftning används begreppet ”ny medicinsk
bedömning”), finns vissa bestämmelser som är tillämpliga inom Kriminalvårdens
hälso- och sjukvårdsverksamhet.
I 6 kap. 7 § andra stycket patientsäkerhetslagen (2010:659) anges att den som har
ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att patienten
får en ny medicinsk bedömning enligt vad som anges i 8 kap. 1 § patientlagen.
Medan motsvarande bestämmelse i HSL (10 kap. 3 §) anger kraven på
vårdgivaren riktar sig bestämmelsen ovan till hälso- och sjukvårdspersonalen och
anger dess skyldigheter (jfr prop. 2013/14:67 s. 39). Det bör nämnas att
bestämmelsen i HSL endast anger landstingets skyldigheter att erbjuda en ny
medicinsk bedömning, och att den således inte omfattar Kriminalvårdens hälso-
och sjukvårdsverksamhet.
Enligt 8 kap. 1 § patientlagen ska en patient med livshotande eller särskilt
allvarlig sjukdom eller skada få möjlighet att inom eller utom det egna
landstinget få en ny medicinsk bedömning. Patienten ska erbjudas den
behandling som den nya bedömningen kan ge anledning till om
1. behandlingen står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
   erfarenhet, och
2. det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna
   för behandlingen framstår som befogat.
När det gäller Kriminalvårdens särskilda rutiner i detta avseende kan återigen
hänvisas till handboken tillika ledningssystemet för hälso- och sjukvården
(2018:4), i vilken det återfinns ett avsnitt avseende patientens rättsliga ställning
(avsnitt 7.2). I avsnittet hänvisas till lagstiftningen, varefter bl.a. följande anges.
   Med tanke på att Kriminalvårdens intagna inte har samma möjligheter till
   vårdkontakter som befolkningen i övrigt bör dessa ges möjlighet till förnyad
   medicinsk bedömning även vid andra sjukdomstillstånd [utöver livshotande
   eller allvarliga sjukdomar eller skador] som kan ge komplikationer eller
   framtida men. Om en sådan bedömning görs av en annan konsultläkare är det
   angeläget att bedömningen ska vara helt oberoende och självständig
   gentemot den första bedömningen.
Kriminalvården har – för kriminalvårdspersonal i häkten, anstalter och nationella
transportenheten – en handbok avseende hälso- och sjukvården inom
myndigheten (2012:11). I handboken behandlas främst frågor om hälso- och
sjukvårdens utformning inom Kriminalvården och tillhandahållande av
läkemedel. Som bilagor till handboken finns även rutiner för första hjälpen samt
checklista vid akutsjukdom för vakthavande befäl. Närmare rutiner om hantering
av intagna med psykisk sjukdom återfinns i Kriminalvårdens handbok om
psykiatrisk sjukhusvård av intagna i häkte och anstalt (2012:5). Av denna
handbok framgår bl.a. följande (avsnitt 2.1).
Frågan om vilken vård som klienten ska ges avgörs av läkare. En intagen som
behöver akut psykiatrisk vård kan således vårdas utanför anstalten eller häktet.
Vårdbehov och formerna för behandlingen av klienten avgör om vården kan ges
i öppen vård eller om sluten vård är nödvändig. Målsättningen är att all
psykiatrisk vård ska vara frivillig och med den intagnes samtycke. Bedömning
av en läkare på häktet eller anstalten eller läkare vid närmaste psykiatriska
akutmottagning är första ledet i denna kedja. Eventuellt kan distriktsläkare kallas
till anstalten/häktet för att göra bedömningen. Accepterar den intagne att
remitteras till sjukhus skrivs en remiss, men om den intagne vägrar måste ett
vårdintyg skrivas. Läkare på den psykiatriska sjukvårdsinrättningen avgör
därefter vårdbehovet.
Utöver vad som redogjorts för ovan finns inte några centrala rutiner inom
Kriminalvården vad avser den aktuella frågan.
                                                                  Dnr 6300-2018        Sid 8 (25)




Anstalten Saltviks förutsättningar samt vidtagna å tgärder
Anstalten Saltvik har en erfaren grupp av hälso- och sjukvårdspersonal bestående
av allmänläkare, sjuksköterskor med ett flertal vidareutbildningar, specialister
inom psykiatri och psykologer. I de fall de intagnas vårdbehov inte kan till-
godoses av enhetens resurser anlitas den allmänna sjukvården.
I det nu aktuella fallet kan det, utöver vad som ovan angetts, konstateras att
hälso- och sjukvårdspersonal vid flera tillfällen har informerat övrig kriminal-
vårdspersonal om N.N:s tillstånd, vilket framgår av patientjournalen. Personalen
har även fått ta emot omvårdnadsinstruktioner avseende N.N. Det bör vidare
framhållas att kriminalvårdspersonal regelbundet har dokumenterat N.N:s
situation i det centrala kriminalvårdsregistret. Det har inte kommit fram att
personalen på något sätt frångått de rutiner som gäller inom Kriminalvården.
Som ovan nämnt undersöktes N.N. under vistelsen i anstalten Saltvik av läkare
vid sju tillfällen, varav tre av besöken genomfördes av specialistläkare inom
psykiatri. Det har varit fråga om besök från två olika psykiatriker. Av läkar-
bedömningarna framgår att N.N. inte bedömdes lida av en allvarlig psykisk
störning samt att han var beslutskapabel och tillräknelig. Anstalten ansåg därför
att det inte fanns skäl för ytterligare bedömning av en extern vårdgivare.
Den 21 juni 2018 beslutade kriminalvårdschefen om att hjärt- och lungräddning
vid en eventuell incident skulle genomföras för N.N. fram till det att sjukvårds-
personal anländer till anstalten. Det har därutöver beslutats om andra åtgärder i
form av bl.a. särskild tillsyn av N.N., tillhandahållande av trygghetslarm samt
kameraövervakning. Det bör också nämnas att samma dag som N.N. avled, dvs.
den 19 juli 2018, genomfördes omvårdnadstillsyn av honom vid sammanlagt åtta
tillfällen mellan kl. 10.46–13.55.
Av 9 kap. 1 § fängelselagen (2010:610), FäL, framgår att en intagen som
behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare.
Om den intagne inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i
anstalten, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne
föras över till sjukhus.
Enligt Kriminalvårdens mening måste det vid tillämpningen av ovanstående
bestämmelse emellertid även beaktas vad som anges i hälso- och sjukvårds-
lagstiftningen bl.a. om att patientens rätt till självbestämmande och integritet ska
respekteras samt att hälso- och sjukvård normalt inte får ges utan patientens
samtycke. Av FäL framgår vidare att en intagen inte får åläggas att underkasta
sig behandling av medicinsk karaktär (se 3 kap. 2 § tredje stycket).
Det kan således uppkomma situationer när det bedöms att den intagne inte kan
undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten men när denne
samtidigt inte samtycker till att ta emot vård vid sjukvårdsinrättning. Kriminal-
vården kan emellertid konstatera att myndighetens skyldighet att överföra den
intagne till sjukhus vid behov är obligatorisk. Av förarbetena framgår att den
nuvarande utformningen av 9 kap. 1 § FäL – i förhållande till tidigare lag-
stiftning – medför en skärpt formulering på så sätt att ”får” har ersatts med ”ska”
samt att syftet med detta har varit att ge den intagne ett utökat skydd (se prop.
2009/10:135 s. 158). Enligt Kriminalvårdens mening kan ett beslut endast om att
överföra en intagen till sjukhus inte heller anses utgöra medicinsk behandling
eller undersökning. Kriminalvården anser att det därför inte finns något generellt
hinder mot att i en situation när den intagne motsätter sig vård eller behandling
ändå besluta om överförande till sjukhus.
När det gäller den nu aktuella situationen, dvs. att N.N:s hälsotillstånd var
nedsatt bl.a. på grund av matvägran, kan det vidare konstateras att förut-
sättningarna för att göra en grundlig bedömning av ett sådant tillstånd normalt
får anses vara bättre vid en sjukvårdsinrättning än i en anstalt. Under sådana
omständigheter kan det hävdas att anstalten Saltvik rätteligen borde ha låtit N.N.
undersökas vid en sjukvårdsinrättning, eller att en kontakt i vart fall borde ha
upprättats med den allmänna sjukvården, i syfte att få till stånd en ny medicinsk
                                                                  Dnr 6300-2018        Sid 9 (25)




bedömning. Detta har emellertid inte skett. Kriminalvården kan dock konstatera
att anstalten Saltvik, vid varje givet tillfälle, har behandlat N.N. helt i enlighet
med de anvisningar som har getts av läkare. Enligt Kriminalvårdens mening har
det inte heller kommit fram några skäl att ifrågasätta de medicinska bedömningar
som de olika läkarna har gjort i ärendet.

Beslutet om kameraövervakning av N.N.
Vid tidpunkten för beslutet om kameraövervakning av N.N. gällde den nu
upphävda kameraövervakningslagen (2013:460). Kameraövervakning av en
sådan plats som den ifrågavarande fick enligt 23 § kameraövervakningslagen
bedrivas utan den övervakades samtycke om övervakningen behövdes för att
förebygga, avslöja eller utreda brott, förhindra olyckor eller andra berättigade
ändamål, och övervakningsintresset vägde tyngre än den enskildes intresse av att
inte bli övervakad. Vid denna bedömning skulle särskilt beaktas hur
övervakningen utfördes, om teknik som främjar skyddet av den enskildes
personliga integritet användes och vilket område som övervakades.
Ett övergripande syfte med sådan kameraövervakning av ett bostadsrum i en
avskildhetsavdelning som nu är fråga om är att Kriminalvårdens personal ska
kunna försäkra sig om den intagnes säkerhet och kontrollera den intagnes hälso-
tillstånd samt snabbt kunna ingripa vid en incident. JO har i tidigare ärende inte
haft någon principiell invändning mot att en anstalt övervakar ett avskildhetsrum
med kamera i de fall anstalten bedömer att övervakningsintresset väger tyngre än
den enskildes intresse av att inte bli övervakad (se JO:s beslut den 15 mars 2018
i ärende dnr 1365-2016).
När det gäller den nu aktuella situationen beslutade anstalten den 27 juni 2018
om särskild tillsyn av N.N. på grund av hans försämrade hälsotillstånd. Den 29
juni 2018 beslutades vidare att N.N. skulle stå under kameraövervakning till det
att han uppvisade ett förbättrat tillstånd. Han hade dessförinnan flyttats till en
sterilcell, i vilken utrustning för kameraövervakning fanns tillgänglig. Syftet med
kameraövervakningen var att kunna upprätthålla en bättre kontroll av N.N:s
hälsotillstånd samt att snabbt kunna ingripa om något inträffade. Övervaknings-
intresset får anses ha vägt tyngre än N.N:s intresse av att inte bli övervakad.
Tillsynen över N.N. har genomgående dokumenterats av anstaltens personal.
Som ovan nämnt avslutade N.N. sin matvägran tillfälligt den 10 juli 2018. I
samband med detta önskade han även att få titta på TV, vilket inte var möjligt i
den sterilcell som han vistades i. Den 11 juli 2018 flyttades han därför till en
normalcell utan utrustning för kameraövervakning. Kameraövervakningen av
honom avslutades följaktligen vid detta tillfälle.

Beslutet om permission för N.N.
När det gäller beslutet om permission för N.N. den 19 juli 2018 fattades detta i
samband med att hans hälsotillstånd kraftigt försämrats. Permissionen avsåg
transport till akutmottagning mellan kl. 14.00–21.00 och beslutet motiverades
med att N.N. bedömdes vara i behov av hälso- och sjukvård samt att detta behov
inte kunde tillgodoses i anstalten.
Rent generellt gäller att Kriminalvården, vid ett beslut om utevistelse i samband
med exempelvis ett sjukhusbesök, har att göra en risk- och säkerhetsbedömning
utifrån individuella och aktuella faktorer. Ett beslut om permission kan vid be-
hov förenas med villkor om bl.a. fängsel, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.
Vid det aktuella tillfället var N.N. visserligen försvagad på grund av sitt nedsatta
hälsotillstånd. Utifrån den information som fanns tillgänglig bedömdes det
emellertid finnas en stor risk för fritagning. Enligt den aktuella säkerhets-
bedömningen skulle en begäran om hjälp ställas till Polismyndigheten vid en
utevistelse av nu aktuellt slag. Beslutet om permission var därför även förenat
med villkor om att utevistelsen skulle ske med bevakning samt att N.N. skulle
bära fängsel. Det beslutades vidare att tre personalresurser skulle följa med
transporten.
                                                                       Dnr 6300-2018        Sid 10 (25)




      Det är möjligt att N.N:s hälsotillstånd hade kunnat påverka bedömningen av om
      han skulle beläggas med fängsel när den aktuella transporten väl skulle genom-
      föras. Eftersom N.N. avled innan transporten påbörjades gjordes dock inte någon
      särskild bedömning av detta.

      Efterföljande utredningar, anmälningar och åtgärder
      I samband med N.N:s dödsfall upprättade anstalten Saltvik en incidentrapport
      med högsta allvarlighetsgrad. Sektionen för särskilda utredningar vid Kriminal-
      vårdens huvudkontor har med anledning av händelsen därefter genomfört en
      incidentutredning. Ärendet avslutades den 21 december 2018 och av
      utredningens sammanfattande bedömning framgår i huvudsak följande.
      Anstaltens personal har agerat enligt gällande regelverk och anvisningar genom
      att de utifrån sjukvårdens riktlinjer har skött mat- och vätskelistor samt utfört
      tillsyn minst en gång i timmen. Personal har även efterföljt anstaltschefens beslut
      om att utföra hjärt- och lungräddning fram till det att sjukvårdspersonal anlände
      till platsen. Utifrån underlaget i ärendet – bl.a. de kontinuerliga läkarbedöm-
      ningarna som utförts samt uppgifterna om N.N:s inställning till vård – bedöms
      det inte ha funnits skäl för att transportera honom till en extern vårdgivare för
      bedömning. Även om det skulle ha funnits en mer informativ och reviderad rutin
      för mat- och vätskevägran med tillhörande checklistor skulle det troligen inte ha
      påverkat utgången.
      Kriminalvården har även, i egenskap av vårdgivare, den 27 februari 2019 lämnat
      in en s.k. lex Maria-anmälan enligt 3 kap. 5 § patientsäkerhetslagen till
      Inspektionen för vård och omsorg.
      Vad gäller övriga åtgärder som har vidtagits hänvisas det till vad som ovan har
      angetts avseende det arbete som pågår inom Kriminalvården med att revidera
      och ta fram en ny rutin för intagnas mat- och vätskevägran.
Kompletterande utredningsåtgärder
JO begärde in ytterligare handlingar efter det att remissyttrandet kom in.

Kriminalvården anmälde den 27 februari 2019 händelsen enligt Lex Maria3 till
Inspektion för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav Kriminalvården att den
avsåg en händelse som medfört allvarlig vårdskada.

IVO avslutade ärendet den 18 maj 2020 och anger i beslutet att myndigheten
kan komma att följa upp hur de åtgärder som vårdgivaren aviserat i sin anmälan
har genomförts.

Enligt uppgift från Kriminalvården den 27 augusti 2021 pågår fortfarande ett
arbete inom myndigheten med att ta fram nya riktlinjer för omhändertagandet
vid mat- och vätskevägran av en intagen.

Rättsliga utgångspunkter
Kriminalvården har redogjort för en del av den relevanta rättsliga regleringen.
Jag berör i det följande även vissa andra regler och rekommendationer.




3
 Anmälan av händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig
vårdskada (Lex Maria), 3 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659).
                                                                      Dnr 6300-2018     Sid 11 (25)




Skydd för grundläggande fri- och rättigheter
Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot
påtvingat kroppsligt ingrepp.4 Vidare är var och en gentemot det allmänna
skyddad mot frihetsberövanden. Enligt regeringsformen får skyddet under vissa
förutsättningar begränsas genom lag.5

När det gäller Europakonventionens skydd för grundläggande fri- och
rättigheter har Europadomstolen fattat flera avgöranden som rör intagna i anstalt
och häkte som hungerstrejkar/matvägrar. Målen har aktualiserat hur
myndigheter ska förhålla sig till de intagnas rättigheter och vilka avvägningar
som bör ske när olika intressen står mot varandra.

Ett avgörande, Horoz mot Turkiet, gäller en häktad intagen som dog till följd av
sin matvägran. Här fann domstolen att Europakonventionens artikel 2 om rätten
till liv inte hade kränkts. Domstolen konstaterade bl.a. att myndigheterna hade
respekterat den intagnes fysiska integritet genom att tillhandahålla lämplig
medicinsk behandling, men samtidigt godtagit den intagnes vägran att ta emot
sådan.6

En av de huvudsakliga ärendekategorierna som rör matvägran i Europadom-
stolens praxis handlar om utrymmet för myndigheter att tvångsmata intagna. En
viktig utgångspunkt för domstolen i dessa mål är att en medicinskt godtagbar
livsuppehållande åtgärd i sig i princip inte kan utgöra en sådan omänsklig eller
förnedrande behandling som är förbjuden enligt Europadomstolens artikel 3.7
Tvångsmatning får emellertid endast ske om den är nödvändig och efter ett
beslut som tagit hänsyn till rättssäkerhetsgarantier angivna i en särskild process.
När dessa villkor inte har efterlevts, har domstolen i ett par ärenden bedömt
tvångsmatningen som tortyr. Det handlar om situationer där åtgärden genom-
förts med särskilda hjälpmedel (som ”munvidgare” och gummislangar) och där
den intagne gjort fysiskt motstånd, eller tvångsmatningen genomförts på ett
mycket plågsamt sätt.8

Hälso- och sjukvårdslagstiftning
Utgångspunkten i hälso- och sjukvården är att verksamheten ska bygga på
respekt för patientens självbestämmande och integritet. Det innebär att patienten
som huvudregel ska ge sitt informerade samtycke till vård och behandling.9




4
  Se 2 kap. 6 § regeringsformen.
5
  Se 2 kap. 20 § första stycket 2 och 3 regeringsformen.
6
  Horoz mot Turkiet, 1639/03, dom den 31 mars 2009.
7
  Se t.ex. Jalloh mot Tyskland, 54810/00, dom i stor sammansättning den 11 juli 2006,
p. 94.
8
  Se Nevmerzhitsky mot Ukraina, 54825/00, dom den 5 april 2005, och Ciorap mot
Moldavien, 12066/02, dom den 19 juni 2007.
9
  4 kap. 1–4 §§ patientlagen (2014:821).
                                                                    Dnr 6300-2018     Sid 12 (25)




Inom hälso- och sjukvården uppkommer ofta situationer då patienter av olika
skäl inte har möjlighet att samtycka till nödvändiga insatser. En patient ska
enligt patientlagen få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara
som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa om en patients vilja på
grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas.10 I
förarbetena anges att bestämmelsen även är tillämplig när en person som mer
varaktigt får anses sakna beslutsförmåga befinner sig i en nödsituation.11 Vidare
anges att med ”annan orsak” avses bl.a. att patienten är okontaktbar på grund av
chock, är på väg in i medvetslöshet eller är påverkad av exempelvis narkotiska
preparat.

Om patientlagen inte ger stöd för genomförande av den aktuella behandlingen
kan brottsbalkens bestämmelse om ansvarsfrihet för handlingar som företagits i
nöd ge visst utrymme för vårdpersonal att i akuta situationer behandla patienter
utan samtycke. Nöd föreligger bl.a. när fara hotar liv och hälsa.12 Det krävs
dock att den handling som vidtas inte är oförsvarlig. Det innebär att den gärning
som företas i nöd ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det
som offras.13 Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall.14 En
nödsituation kan endast föreligga en kortare tid och det bör därmed inte vara
möjligt att behandla en patient någon längre tidsperiod med stöd av den
allmänna nödregeln.

En intagen i en kriminalvårdsanstalt som behöver hälso- och sjukvård ska
vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om den intagne inte kan
undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, ska den allmänna
sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjukhus.15

En intagen får vidare ges rättspsykiatrisk vård om

1. han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han eller hon med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga
   förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses
   genom att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han eller hon motsätter sig sådan vård eller det till följd av hans eller hennes
   psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges
   med hans eller hennes samtycke.16




10
   4 kap. 4 § patientlagen.
11
   Se prop. 2013/14:106 s. 120.
12
   24 kap. 4 § andra stycket brottsbalken.
13
   Se prop. 1993/94:130 s. 35.
14
   Se prop. 1962:10 s. 334 B.
15
   9 kap. 1 § första stycket fängelselagen.
16
   4 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
                                                                      Dnr 6300-2018     Sid 13 (25)




Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård fattas av en chefsöverläkare vid en
sjukvårdsinrättning som drivs av en region. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. En fråga om intagning för
rättspsykiatrisk vård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. I
vissa situationer krävs inte något vårdintyg utan det är tillräckligt att
chefsöverläkaren fattar ett beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård, grundat
på de ovan angivna kriterierna. Så kan till exempel vara fallet om en intagen i
kriminalvårdsanstalt förts för frivillig psykiatrisk vård till en sjukvårdsinrättning
som drivs av en region.17 I en sådan situation rör det sig om ett s.k.
konverteringsfall, dvs. att vården konverteras från frivillig vård till tvångsvård
av en patient som tagits in på sjukvårdsinrättning i frivilliga former men av
något skäl inte längre samtycker till vården.18

Socialstyrelsens föreskrifter
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ansvarar vårdgivaren för att det finns ett
ledningssystem för verksamheten.19 Systemet ska användas för att systematiskt
och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Vidare ska
vårdgivaren identifiera, beskriva och fastställa de processer i verksamheten som
behövs för att säkra verksamhetens kvalitet.20 För varje aktivitet ska
vårdgivaren även utarbeta och fastställa de rutiner som behövs för att säkra
verksamhetens kvalitet. Rutinerna ska dels beskriva ett bestämt
tillvägagångssätt för hur en aktivitet ska utföras, dels ange hur ansvaret för
utförandet är fördelat i verksamheten. Slutligen ska vårdgivaren säkerställa att
verksamhetens personal arbetar i enlighet med de processer och rutiner som
ingår i ledningssystemet.21

Hjärt-lungräddning
Hjärt-lungräddning, HLR, är en första hjälpen-behandling som ges för att få
ingång hjärtverksamheten och andningen hos någon som har fått hjärtstopp.
Svenska läkarsällskapet, Svensk sjuksköterskeförening och Svenska HLR-rådet
tog 2013 fram Etiska riktlinjer för hjärt-lungräddning där det bland annat anges
att ansvarig läkare kan fatta ett förhandsbeslut att avstå från HLR i en framtida
akut situation. Enligt riktlinjerna, som reviderades i februari 2021, är ett skäl
som kan motivera ett förhandsbeslut att avstå HLR, att patienten har uttryckt en
tydlig önskan om att en sådan åtgärd inte ska sättas in. Ställningstagandet ska




17
   5 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
18
   Se Grönwall m.fl., Psykiatrin, tvånget och lagen, JUNO version 7, kommentaren till
5 § LRV.
19
   Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt
kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9), 3 kap. 1 §.
20
   Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt
kvalitetsarbete, 4 kap 2 och 4 §§.
21
   Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt
kvalitetsarbete, 6 kap. 1 §.
                                                                       Dnr 6300-2018       Sid 14 (25)




grundas på en individuell bedömning. Läkaren ska väga samman relevanta
individuella faktorer som aktuellt hälsotillstånd, prognos, risk i förhållande till
nytta, patientens egen inställning till behandlingen och patientens egen
bedömning av sin livskvalitet. Det är varken försvarbart eller tillåtet att fatta
beslut om att rutinmässigt avstå HLR för en grupp patienter eller med
hänvisning till deras vårdform. Om en beslutsförmögen och välinformerad
patient framför önskemål om att inte ges HLR ska detta önskemål respekteras
och dokumenteras av ansvarig läkare. Vidare anges att det är viktigt att försöka
utesluta att en patients önskan om att avstå från HLR inte beror på någon
missuppfattning eller är ett uttryck för tänkande starkt influerat av en depressiv
episod eller påverkan av annat övergående och behandlingsbart tillstånd.

Kriminalvårdens interna styrdokument
Jag redovisar nedan vissa avsnitt i den arbetsordning och Handbok och
ledningssystem för Hälso- och sjukvården inom Kriminalvården (2018:4) som
gällde för myndigheten vid tiden för NN:s matvägran.

Arbetsordning för Kriminalvården
Enligt Kriminalvårdens arbetsordning är generaldirektören vårdgivare för den
hälso- och sjukvård som myndigheten bedriver.22 Där det bedrivs hälso- och
sjukvårdsverksamhet ska det finnas någon som svarar för verksamheten
(verksamhetschef).23 Det är regionchefen som inom Kriminalvården är
verksamhetschef och i den egenskapen ansvarig för den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som myndigheten bedriver inom regionen.24

Kriminalvårdschefer har inom sitt ansvarsområde ansvar för bl.a. att säkerställa
att de rutiner som krävs för att utföra det klientnära arbetet är i enlighet med
nationell och regional inriktning.25

Om det finns motstridiga dokument som har beslutats på olika nivåer har
dokument som beslutats av generaldirektören eller annan överordnad chef
företräde. Det är inte tillåtet att reglera sådant som redan är reglerat i ett
styrande dokument på högre nivå eller att reglera i strid med sådana dokument.
Regioncheferna och kriminalvårdscheferna ansvarar för att kontrollera att
berörda dokument är förenliga med styrande dokument på högre nivå.26




22
   Arbetsordning för Kriminalvården, rev. 1 juli 2020, avsnitt 4.1.
23
   4 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL.
24
   Arbetsordningen för Kriminalvården, avsnitt 8. Anstalten Saltvik tillhör
Kriminalvårdens Region Nord.
25
   Arbetsordningen för Kriminalvården, avsnitt 9.3. Anstaltschefen för anstalten Saltvik
har befattningen kriminalvårdschef.
26
   Arbetsordningen för Kriminalvården, avsnitt 9:3.
                                                                   Dnr 6300-2018      Sid 15 (25)




Handbok och ledningssystem för hälso- och sjukvården inom Kriminalvården
Av Kriminalvårdens handbok och ledningssystem för hälso- och sjukvården
framgår bl.a. följande. Till stöd för generaldirektören i rollen som vårdgivare
finns även en medicinsk rådgivare som på uppdrag av generaldirektören fullgör
de uppgifter som tillkommer vårdgivaren enligt 3 kap. patientsäkerhetslagen
(2010:659). Kriminalvårdschefen är – i egenskap av arbetsgivare för hälso- och
sjukvårdspersonalen – ansvarig för att organisera sjukvården på enheten och
också ytterst ansvarig för säkerheten på enheten. En kriminalvårdsinspektör kan
vara ansvarig för den direkta arbetsledningen av hälso- och sjukvårdspersonal. 27

Verksamhetschefen är enligt avsnitt 6 i handboken skyldig att dels inom ramen
för vårdgivarens ledningssystem säkerställa att fastställda rutiner är kända och
följs, dels anpassa rutiner och ansvar för samarbete och samverkan mellan olika
personalkategorier samt med andra vårdgivare. I samma avsnitt anges också att
hälso- och sjukvårdspersonal ska fullgöra sina medicinska arbetsuppgifter, för
vilka han eller hon själv bär ansvaret enligt 6 kap. patientsäkerhetslagen.28

Internationella normer
Europeiska kommittén mot tortyr
Den europeiska kommittén mot tortyr (European Committee for the Prevention
of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CPT) är
sammansatt av oberoende experter som har till uppdrag att i Europarådets 47
medlemsstater besöka platser där personer kan hållas frihetsberövade. Efter
varje besök publicerar kommittén en rapport som vanligen innehåller ett antal
rekommendationer till det besökta landet och syftar till att förbättra situationen
för frihetsberövade personer. CPT gör även mer generella uttalanden om
tematiska frågor, bl.a. i kommitténs årsrapporter.

CPT har i rapporter uttalat att alla patienter som har beslutskapacitet är fria att
vägra behandling och andra medicinska ingrepp.29 Alla avvikelser från denna
fundamentala princip ska enlig CPT endast kunna ske med lagstöd och då det
finns tydliga och klart definierade exceptionella omständigheter som är
tillämpliga och som ger en likvärdig behandling av patienter. I några länder kan
det uppställas krav på myndigheter och professionella organisationer att läkare
ska ingripa för att förhindra dödsfall så snart en patients medvetandegrad blir
allvarligt nedsatt. I andra länder kan det finnas reglering i lag som anger att det
är ett kliniskt beslut av behandlande läkare att avgöra om behandling med tvång
kan ske efter att denne har sökt råd och vägt in alla relevanta omständigheter.




27
   Kriminalvårdens handbok och ledningssystem för hälso- och sjukvården inom
Kriminalvården, 2020:1, s.13.
28
   Kriminalvårdens handbok för ledningssystem för hälso- och sjukvården inom
Kriminalvården, 2020:1, s. 13.
29
   CPT/Inf/E (2002) I – rev 2010.
                                                                   Dnr 6300-2018       Sid 16 (25)




Fängelsereglerna
Europarådet har antagit särskilda regler för behandlingen av frihetsberövade
personer i t.ex. fängelse och häkte, de s.k. europeiska fängelsereglerna, som
reviderades 2020.30 Som medlem av Europarådet har Sverige varit med vid
antagandet av detta dokument. Som jag tidigare framhållit bör internationella
standarder av detta slag enligt min mening beaktas bl.a. vid proportionalitets-
bedömningen i enskilda fall, liksom vid Kriminalvårdens arbete med riktlinjer
och rutiner.31

Enligt de europeiska fängelsereglerna ska läkare eller sjuksköterska som
rapporterar till en läkare, särskilt uppmärksamma hälsotillståndet hos intagna
som hålls i isolering. En läkare eller en sjuksköterska som rapporterar till en
läkare ska dagligen besöka sådana intagna och omedelbart ge dem läkarvård på
begäran av dem själva eller fängelsepersonalen.32 Vidare ska läkare rapportera
till fängelsechefen närhelst det bedöms att en intagens fysiska eller psykiska
hälsa allvarligt äventyras av fortsatt fängslande eller av något annat förhållande
under vilket fängslandet äger rum, inklusive förhållanden vid isolering.33

Vidare anges i fängelsereglerna att fängelsechefen ska beakta de rapporter och
råd som läkaren eller annat behörigt organ lämnar och ska, om fängelsechefen
instämmer i de rekommendationer som lämnats, omedelbart vidta åtgärder för
att genomföra dem.34 Om läkarens rekommendationer ligger utanför fängelse-
chefens befogenheter, eller om fängelsechefen inte instämmer i dem, ska denne
omedelbart vidarebefordra läkarens råd och ett eget yttrande till överordnat
organ.35 Fängelsereglerna innehåller även regler om hur tillhandahållandet av
hälso- och sjukvård ska ske. Som exempel kan nämnas att intagna som är i
behov av specialistbehandling ska överföras till specialiserade fängelser eller till
civila sjukhus om behandlingen inte är tillgänglig i fängelserna. Om ett fängelse
har sin egen sjukvårdsinrättning ska denna vara lämpligt bemannad och utrustad
för att ge erforderlig vård och behandling åt intagna som remitteras till den.36

World Medical Association
Den icke-statliga internationella organisationen World Medical Association, där
bl.a. Sveriges läkarförbund ingår, har antagit en deklaration angående
hungerstrejkande (den s.k. Maltadeklarationen). Av deklarationen framgår bl.a.
att en patients självbestämmande i samband med matvägran/matstrejk alltid




30
   Recommendation Rec(2006)2-rev of the Committee of Ministers to member States on
the European Prison Rules, den 1 juli 2020.
31
   Se JO 2017/18 s. 131.
32
   Regel 43.2.
33
   Regel 43.3.
34
   Regel 45.1.
35
   Regel 45.2.
36
   Regel 46.
                                                                           Dnr 6300-2018   Sid 17 (25)




måste respekteras. En läkare behöver för att kunna bedöma denna rätt till
självbestämmande undersöka den intagne för att därefter bedöma hans eller
hennes psykiska tillstånd. Bedöms den intagne vara tillräckligt psykiskt frisk för
att kunna fatta beslut om sin egen hälsa bör läkaren försäkra sig om den
intagnes syfte med sin matvägran och att han eller hon till fullo förstår vilka
konsekvenser den medför för hans eller hennes hälsa. Genom att ställa frågor
till den intagne kan läkaren försäkra sig om att denne har förstått informationen.
Vidare anges att läkare dagligen bör försäkra sig om en intagen vill fortsätta att
matvägra och vilka önskemål den intagne har när han eller hon inte längre kan
göra sig förstådd, dvs. om den intagne vill fortsätta strejken, även om syftet med
strejken inte uppnås, tills han eller hon dör. Den intagnes uttalanden måste
dokumenteras. Vid en konflikt mellan myndighetens ansvar att hålla en intagen
vid liv och den intagnes önskan, är läkarens ansvar i första hand att tillgodose
patientens, den intagnes vilja.37

Bedömning
Inledande överväganden
Mitt syfte med detta ärende har varit att försöka utreda hur förhållandena var för
NN under hans matvägran och om Kriminalvården brustit i sin behandling av
honom. Jag noterar att Kriminalvården i sitt yttrande pekar på att myndighetens
ansvar för att tillgodose de intagnas behov av stöd- och vårdinsatser är
begränsat av den s.k. normaliseringsprincipen, vilken innebär att det är de
ordinarie myndigheterna som primärt ansvarar för de intagnas behov av t.ex.
hälso- och sjukvård. I sitt remissvar uppger Kriminalvården att endast i de fall
där en intagen omhändertagits på ett sådant sätt att det förhindrar andra
myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande har sin grund i
Kriminalvårdens uppdrag anses det vara motiverat att göra avsteg från denna
princip. I ärendet aktualiseras således Kriminalvårdens ansvar som vårdgivare
och frågan om myndighetens organisation medförde några begränsningar i NN:s
tillgång till hälso- och sjukvård.

Kriminalvårdens beslut om omplacering av NN
Av det placeringsunderlag som anstalten Kumla upprättade i maj 2018 framgår
inte att NN hade matvägrat sedan en tid tillbaka. Underlaget lades till grund för
placeringssektionens prövning och i omplaceringsbeslutet den 19 juni 2018,
som innebar att NN skulle vara placerad i anstalten Saltvik, omnämns inte att
han matvägrade. Utifrån den dokumentation som jag har haft tillgång till är det
således inte möjligt att utläsa om placeringssektionen kände till denna viktiga
omständighet och om den vägdes in i bedömningen.




37
     Se Declaration of Malta on Hunger Strikers, reviderad oktober 2017.
                                                                       Dnr 6300-2018      Sid 18 (25)




Av betydelse i sammanhanget är vidare att NN:s tillstånd med största
sannolikhet hade försämrats under den dryga månad av matvägran som förflutit
mellan anstalten Kumlas begäran om omplacering och det att han transportera-
des till anstalten Saltvik. Omplaceringen innebar dessutom att NN, som även
hade en underliggande allvarlig sjukdom, flyttades från Kriminalvårdens enda
anstalt med en omvårdnadsavdelning. Det framgår inte om placeringssektionen
vägt in dessa förhållanden i sitt beslut. Det enda skäl som angetts för
omplaceringen var att det bedömdes föreligga en förhöjd risk för fortsatt
misskötsamhet och att en förflyttning till anstalten Saltvik bedömdes nödvändig
för att ordningen och säkerheten skulle kunna upprätthållas. Av beslutet framgår
vidare att lämplig sysselsättning kunde tillhandhållas och NN erbjudas placering
i gemensamhet.

Det är enligt min mening allvarligt att Kriminalvården vid beslutet om
omplaceringen inte tycks ha beaktat vare sig det förhållandet att NN matvägrade
eller vad en omplacering skulle ha för inverkan på möjligheterna att ge honom
en adekvat vård. Av handlingarna i ärendet står det vidare klart att NN
transporterades från anstalten Kumla innan det hade fattats ett beslut om
omplacering. Detta förhållande har inte närmare kommenterats av myndigheten.
Enligt min mening är det djupt otillfredsställande att hanteringen av
omplaceringen har skett i vad som måste beskrivas som en omvänd ordning,
och att beslutsfattaren i praktiken endast bekräftade ett redan fullbordat faktum.
Genom Kriminalvårdens agerande berövades NN möjligheten att begära en
omprövning av beslutet innan det verkställdes.

Sammantaget är jag mycket kritisk till de brister i Kriminalvårdens hantering
som jag här har uppmärksammat.

Tillsynen av NN
Kriminalvården bedriver viss hälso- och sjukvård och är att anse som
vårdgivare i den mening som avses i hälso- och sjukvårdslagen. Av
Kriminalvårdens yttrande framgår att sjuksköterskor i anstalten Saltvik träffade
NN ”minst” nio gånger från det att han ankom den 16 juni 2018 till dess han
avled den 19 juli samma år. Därutöver träffade NN anstaltens läkare vid sju
tillfällen. Tre av dessa besök genomfördes av en psykiater. Ansvaret för de
dagliga kontakterna med NN låg på övrig kriminalvårdspersonal, dvs. personal
som i regel saknar hälso- och sjukvårdsutbildning.
Frågor om Kriminalvårdens ansvar för intagna som matvägrar uppmärksamma-
des redan under 1980-talet i vissa lagförarbeten.38 Där framhölls bl.a. följande:39
         Men även om den första undersökningen visar att den [hunger]strejkande inte
         lider av en psykisk sjukdom eller därmed jämställd psykisk abnormitet, bör han




38
     Se prop. 1983/84:148 s. 19 ff.
39
     Se prop. s. 24.
                                                                     Dnr 6300-2018     Sid 19 (25)




      uppenbarligen stå under fortsatt tillsyn av läkare. Det kan inte ankomma på
      kriminalvårdens personal att bedöma om och när överförande till sjukvård bör
      ske och medicinska åtgärder bör sättas in med anledning av strejken. Detta är
      frågor som uteslutande måste bedömas av läkare.
Det finns goda skäl för en sådan ordning och jag ställer mig bakom de
redovisade förarbetsuttalandena.
De anvisningar som lämnades av läkare och sjuksköterska i NN:s fall har tagits
om hand genom att kriminalvårdspersonal i samband med den dagliga tillsynen
för hand dokumenterade bl.a. NN:s vätskeintag. Dessa anteckningar samman-
ställdes veckovis och dokumenterades i KVR, med avsikt att hälso- och
sjukvårdspersonalen skulle få del av dem. Den i flera avseenden bristfälliga
dokumentationen i KVR gör det svårt att följa om och i så fall vilka
instruktioner som sjukvården lämnat till kriminalvårdspersonal och när detta
skett. Det leder till att en granskning i efterhand av händelseförloppet försvårats,
vilket är otillfredsställande. Av handlingarna framgår att sjukvården inte blev
kontaktad av kriminalvårdspersonal i samband med beslutet om
kamerabevakning. Med hänsyn till den utsatta situation som NN befann sig i
ifrågasätter jag starkt om det var rimligt att kamerabevakningen fick bli ett
komplement till omvårdnadstillsynen.

Det som kommit fram tydliggör att det, som jag redan redovisat, inte är en
godtagbar ordning att det enbart är personal utan hälso- och sjukvårdsutbildning
som ansvarar för den dagliga kontakten med en intagen med vård- och
omsorgsbehov. Detta gör sig naturligtvis särskilt gällande i förhållande till
intagna med så omfattande behov som NN. En viktig aspekt är nämligen att de
omvårdnadsinstruktioner som lämnas av sjukvården till övrig
kriminalvårdspersonal måste vara baserade på aktuell information. Det
förutsätter att kvalificerad sjukvårdspersonal löpande, dvs. dagligen, träffar den
intagne för en bedömning av dennes hälsotillstånd och utifrån det gör en
värdering av om beslutade insatser är tillräckliga eller om de bör förändras. En
sådan ordning motsvarar bättre de ovan nämnda förarbetsuttalandena rörande
matvägrande intagna och ligger även i linje med de europeiska fängelsereglerna
samt vad som rekommenderas i Maltadeklarationen om att en patients
självbestämmande i samband med matvägran alltid måste respekteras, och att en
läkare dagligen bör försäkra sig om en intagen vill fortsätta sin matvägran.
Jag noterar att anstalten Saltvik vid den aktuella tidpunkten inte hade några
riktlinjer för hur personalen skulle ta om hand en intagen som matvägrar.
Kriminalvården har i sitt remissyttrande hänvisat till att man höll på att ta fram
myndighetsgemensamma riktlinjer för sådana situationer. Efter remissyttrandet
har en översyn gjorts av myndighetens handbok för hälso- och sjukvård. Som
framgått ovan har dock Kriminalvårdens arbete med myndighetsgemensamma
riktlinjer för situationer där en intagen matvägrar ännu inte slutförts. Enligt min
uppfattning behöver Kriminalvården i samband med det arbetet se över hur
kontakterna mellan kriminalvårdspersonal och hälso- och sjukvård ska ske när
intagna bedöms ha behov av omvårdnadstillsyn. Det är även nödvändigt att
Kriminalvården beaktar den tidigare nämnda Maltadeklarationen och den
                                                                        Dnr 6300-2018        Sid 20 (25)




vägledning deklarationen ger för hur enskilda ska bemötas vid matvägran under
vistelse i en anstalt eller i ett häkte.
Kriminalvårdens bedömning av NN:s behov av sjukhusvård
När NN:s matvägran fortskred behövde Kriminalvården ta ställning till om han
kunde ges nödvändig vård i anstalt eller om det fanns skäl att överföra honom
till sjukhus.40 En viktig fråga i det här sammanhanget är om det är möjligt att
mot en intagens vilja föra denne från anstalten till en sjukvårdsinrättning, för en
undersökning. Som redan nämnts är utgångspunkten för all hälso- och sjukvård
att den ska tas emot på frivillig basis. En intagen får inte åläggas att underkasta
sig behandling av medicinsk karaktär.41 Med sådan behandling avses såväl
somatisk som psykiatrisk behandling. Medicinsk behandling av en intagen kan,
liksom annars i samhället, alltså normalt endast ges på frivillig grund.42 I
sammanhanget bör uppmärksammas att en persons matvägran under längre tid i
sig kan ge upphov till sjukdomstillstånd som faller under den psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen. Frågan om i vilken utsträckning vårdinsatser i strid
med patientens uttryckliga vilja i övrigt kan anses försvarliga är komplicerad.
Beträffande angelägen kroppssjukvård av patienter som är föremål för
psykiatrisk tvångsvård uttalas i förarbetena att samhället har åtagit sig ett
särskilt ansvar för de personer som omhändertagits med tvång på en
vårdinrättning, och att det därför inte bör råda någon tvekan om att livräddande
åtgärder får vidtas mot patientens vilja.43 För egen del vill jag framhålla att
bedömningen även i dessa fall måste grundas på antaganden om bristande
beslutsförmåga. Jag har således svårt att se att enbart det förhållandet att en
person är frihetsberövad skulle påverka rätten till självbestämmande i fråga om
medicinsk vård och behandling. Nödrätten är vidare avsedd att tillämpas endast
i undantagsfall där hälsofaran är verkligt allvarlig och överhängande.

En central fråga i ärendet är vilken information som hälso- och sjukvården
lämnade till kriminalvårdschefen när NN:s hälsotillstånd försämrades.44 Som
framgått ovan uttryckte NN ambivalens i förhållande till sjukhusvård. Enligt
min mening är därför en anteckning som en sjuksköterska gjorde måndagen den
9 juli 2018 i patientjournalen problematisk. Av anteckningen framgår följande:

       Klienten önskar prata med psykiatriker, säger sig ha svårt att särskilja vad som är
       verkligt och inte. Ut. hänvisar till psykiatrikerbedömning på onsdag. Ej aktuellt
       att köra klienten ut för bedömning idag som klienten har önskemål om r/t
       klienten inte ter sig vårdintygsmässig. Vid dagens undersökningstillfälle ter sig
       ändå klienten adekvat i det avseende att han kan hålla tråden i samtalet, kan
       återge vad som sagts vid tidigare bedömningar och när detta skett.




40
   9 kap. 1 § fängelselagen.
41
   3 kap. 2 § tredje stycket fängelselagen.
42
   Prop. 2009/10 s. 129.
43
   Prop. 1990/91:58 s. 257.
44
   29 § fängelseförordningen (2010:2010).
                                                                     Dnr 6300-2018       Sid 21 (25)




Jag vill understryka att det endast är läkare som, efter egen undersökning av den
intagne, kan göra en bedömning av om det finns skäl för ett vårdintyg enligt
lagen om rättspsykiatrisk vård. Ett sådant intyg avser dock förutsättningarna för
psykiatrisk vård utan samtycke och är inte avgörande för om en patient ska
anses sakna förmåga att själv ta ställning till angelägen kroppssjukvård. Även
bedömningar av den senare frågan, som kan ha betydelse för nödreglernas
tillämplighet, bör dock i första hand göras av en läkare. Av detta skäl borde
ansvarig beslutsfattare inom kriminalvården ha underrättats för ett
ställningstagande till om NN skulle föras till sjukhus för bedömning eller om en
läkare skulle tillkallas.

Under den månadslånga vistelsen i anstalten Saltvik besöktes NN som redan
nämnts vid tre tillfällen av en psykiater. Den sista psykiatriska bedömningen av
NN ägde rum den 11 juli 2018. Efter besöket skrev läkaren en anteckning i
patientjournalen om NN:s hälsotillstånd. Anteckningen innehåller inte någon
redovisning av nytillkommen information sedan den senaste bedömningen
den 5 juli 2018. Vidare saknas uppgifter om NN:s fysiska och psykiska status
samt resonemang om skäl för och emot ett eventuellt vårdintyg. Dessa brister
gör att det i efterhand är svårt att förstå läkarens bedömning, och om
Kriminalvården kunde tillgodose NN:s behov av vård och behandling. Det tyder
på att det fanns en osäkerhet om hans hälsotillstånd vid denna tidpunkt vilket
visar på brister i omhändertagandet av NN i den utsatta situation som han
befann sig i.

Till hälso- och sjukvården räknas också sjuktransporter.45 Utgångspunkten är
således att en beslutskompetent patient kan tacka nej till exempelvis en
ambulanstransport. När det gäller kriminalvårdens transporter för att fullgöra
skyldigheten enligt fängelselagen att i vissa situationer föra en intagen till
sjukhus, framstår situationen dock inte som riktigt lika klar, bl.a. mot bakgrund
av att myndigheten endast i vissa fall agerar som vårdgivare. Om en intagen inte
kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, har myndigheten
en lagstadgad skyldighet att anlita den allmänna sjukvården. I vissa fall kan
personal från den allmänna hälso- och sjukvården komma till anstalten för en
bedömning av vårdbehovet men om det behövs ska den intagne föras över till
sjukhus. Sker transporten utan medverkan av hälso- och sjukvårdspersonal bör
den enligt min mening inte betraktas som en sjuktransport i hälso- och
sjukvårdslagens mening. Det skulle därmed vara först i samband med
ankomsten till sjukvårdsinrättningen som den intagnes vilja att ta emot vård och
behandling på frivillig basis kan bedömas. Även när det gäller intagnas
möjligheter att tacka nej till en ambulanstransport kan kravet på frivillighet
ibland få stå tillbaka, när det i en akut situation inte finns förutsättningar för att




45
     2 kap. 1 § 2 HSL.
                                                                   Dnr 6300-2018     Sid 22 (25)




få till stånd en tillförlitlig bedömning av den intagnes beslutsförmåga. Jag vill
därför framhålla att det inte är en nödvändig förutsättning att det finns ett
vårdintyg för att en intagen ska kunna transporteras till en sjukvårdsinrättning
mot hans eller henne vilja.

Utredningen visar att det kan uppkomma situationer där Kriminalvården bör
överväga att föra en intagen till sjukhus om han eller hon inte kan undersökas
eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, även om den intagne tidigare
uttryckt att han eller hon inte samtycker till att ta emot vård vid en
sjukvårdsinrättning.46 Kriminalvården anför i sitt remissyttrande att om det
uppkommer sådana situationer har myndigheten en skyldighet att överföra den
intagne till sjukhus. Vidare uppger myndigheten att förutsättningarna för att
göra en grundlig undersökning vid allvarliga tillstånd normalt får anses vara
bättre vid en sjukvårdsinrättning än i en anstalt. Jag delar denna uppfattning och
enligt min mening borde sjukvårdspersonalen självständigt ha bedömt om NN:s
vårdbehov under hälso- och sjukvårdslagarna kunde tillgodoses hos
Kriminalvården samt meddelat sin bedömning till behörig kriminalvårdschef.47

Sammantaget framstår det som att Kriminalvården förhållit sig alltför passiv i
förhållande till vilka åtgärder som var möjliga och rimliga att vidta. Enligt min
mening skulle det ha varit en högst rimlig åtgärd att snarast överföra NN till
sjukhus för undersökning och behandling när han själv uttryckte en sådan
önskan och hans allmäntillstånd var allvarligt nedsatt på grund av långvarig
matvägran. Även om NN inte samtyckte till en transport anser jag att en sådan
ändå skulle ha kunnat genomföras om han inte kunde undersökas eller
behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten och därför behövde föras till sjukhus
för att få en kvalificerad bedömning av sitt hälsotillstånd och sin
beslutsförmåga. I båda fallen skulle NN ha fått tillgång till relevant information
samt möjlighet att i sjukhusmiljö uttrycka sin inställning till vård och
behandling av sin sjukdom och matvägran. Slutligen uppmanar jag
Kriminalvården att säkerställa att det finns tillräckliga rutiner och
förutsättningar för samverkan mellan hälso- och sjukvårdspersonalen och
kriminalvårdspersonal beträffande intagna i behov av hälso- och sjukvård.

Kriminalvårdens inställning till den intagnes vilja om att inte ges HLR
Som framgått ovan bör utgångspunkten enligt min mening vara att en frihets-
berövad som matvägrar liksom andra människor som bedöms beslutskapabla
anses ha rätt att vägra att ta emot vård och behandling. Det är en uppfattning
som överensstämmer med vad som anges i såväl hälso- och
sjukvårdslagstiftningen som fängelselagen om bl.a. att patientens rätt till




46
     9 kap. 1 § fängelselagen.
47
     29 § fängelseförordningen.
                                                                           Dnr 6300-2018   Sid 23 (25)




självbestämmande och integritet ska respekteras samt att hälso- och sjukvård
normalt inte får ges utan patientens samtycke.48

Av handlingarna framgår att anstaltschefen den 21 juni 2018 beslutade att HLR
skulle inledas när en akut situation uppstod. Eftersom läkaren vid den tid-
punkten gjorde bedömningen att det inte fanns förutsättningar för ett vårdintyg
och det inte heller i övrigt kom fram några uppgifter om att NN inte var
beslutskompetent, har jag svårt att se att anstaltschefens beslut var riktigt. Enligt
min mening borde anstaltschefen ha respekterat den vilja som NN gav uttryck
för i sina kontakter med läkare, om att inte ta emot HLR. Anstaltschefen borde
dock ha säkerställt att kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal gjorde dagliga
bedömningar av NN:s mående för att löpande kunna bedöma om NN kunde
behandlas i anstalten eller om det fanns behov att föra honom till sjukhus. Jag är
även i detta avseende mycket kritisk till Kriminalvården hantering av NN:s
tillgång till hälso- och sjukvård.

Placeringen i avskildhet
En intagen får, om det är lämpligt, på egen begäran hållas avskild från andra
intagna.49 Vid alla beslut om avskildhet ska en intresseavvägning göras utifrån
proportionalitetsprincipen i 1 kap. 6 § fängelselagen eftersom det handlar om en
tvångs- och kontrollåtgärd. Kriminalvården ska göra en samlad bedömning i
varje enskilt fall och avgöra om den intagens begäran ska medges.

Kriminalvården medgav NN:s begäran om att han skulle placeras i avskildhet
och han vistades huvudsakligen i en vanlig cell på avskildhetsavdelningen. Jag
noterar dock att han under en 14-dagarsperiod var placerad i en s.k. sterilcell,
inredd endast med en säng. Under vistelsen i anstalten Saltvik nekade han vid
något tillfälle att överföras till sjukcell. Av KVR framgår vidare att NN endast
vid ett fåtal tillfällen vistades utomhus. Under övrig tid befann han sig i sin cell.

En placering i avskildhet innebär en stor risk för att en intagen blir isolerad.
Enligt vad som framkommit har de isoleringsbrytande åtgärder som NN åtnjutit
under vistelsen i anstalten Saltvik varit mycket få. Jag har tidigare uttalat att
Kriminalvården ska arbeta mot att försöka bryta isoleringen av en intagen för att
i förlängningen kunna avsluta avskiljandet. NN träffade läkare vid sju tillfällen
under den dryga månad som han vistades i anstalten Saltvik och sjuksköterska
vid ca nio tillfällen. Enligt min uppfattning var sjukvården inte i tillräckligt hög
grad delaktig i omvårdnaden av NN, t.ex. genom att dagligen besöka honom.
Jag noterar att det i Kriminalvårdens hälso- och sjukvårdshandbok finns en
hänvisning till de europeiska fängelsereglerna och att vikten av dagliga besök




48
     4 kap. 1 och 2 §§ patientlagen och 3 kap. 2 § tredje stycket fängelselagen.
49
     6 kap. 4 § första stycket fängelselagen.
                                                                   Dnr 6300-2018    Sid 24 (25)




hos avskilda intagna framhålls.50 Min uppfattning är dock att det finns skäl för
Kriminalvården att överväga om inte ytterligare åtgärder krävs, t.ex. en
reglering av frågan i myndighetens föreskrifter.

Brist på informationsöverföring rörande intag av näring
Den dokumentation som jag tagit del av belyser att det kan uppstå riskfyllda
situationer vid brist på informationsöverföring mellan sjukvårds- och kriminal-
vårdspersonal. Det framgår visserligen av anteckningarna i patientjournalen att
hälso- och sjukvårdspersonal vid några tillfällen lämnade omvårdnadsinstruk-
tioner till kriminalvårdspersonalen. Av sjukjournalen framgår att en läkare hade
rekommenderat näringsdryck om NN skulle avbryta sin matvägran. Det går
dock inte att utläsa av handlingarna om kriminalvårdspersonalen fått några
instruktioner om lämplig kost för det fall NN upphörde med sin matvägran. Mot
bakgrund av kriminalvårdspersonalens agerande, när den vid ett tillfälle under
den senare delen av NN:s matvägran serverade honom kyckling och pasta, kan
jag inte dra någon annan slutsats än att läkarens rekommendation inte var känd
för dem. Enligt min mening visar det inträffade på ett behov av att
Kriminalvården säkerställer att det finns centrala riktlinjer och rutiner för hur
informationsöverföring mellan hälso- och sjukvårdspersonal och
kriminalvårdspersonal ska ske.51

Beslutet om transport till sjukhus
Som jag redovisat ovan framgår av patientjournalen att en läkare efter ett besök
hos NN den 5 juli 2018 på nytt upplyst honom om att han skulle skjutsas till
sjukhus om han blev frånvarande, svarslös, medvetandesänkt eller liknande.
Vidare antecknades att personalen då skulle kontakta ambulans för ”vidare
medicinskt omhändertagande efter för vad som stunden bedömes indicerat och
möjligt”.

En sjuksköterska var på plats i anstalten när kriminalvårdspersonal den 19 juli
2018 uppmärksammade att NN var sämre och hade trycksår. Vid en
undersökning kl. 11.10. konstaterade sjuksköterskan att NN:s hälsotillstånd
kraftigt hade försämrats men att han vägrade bli undersökt. Kriminalvården
beslutade då att NN skulle föras till akutmottagningen mellan kl. 14 och 21.
Beslutet motiverades med att han bedömdes vara i behov av hälso- och sjukvård
samt att detta behov inte kunde tillgodoses i anstalten. Av beslutet framgår att
NN skulle ha fängsel och övervakas av tre kriminalvårdare.

NN avled ensam i sin cell tre timmar efter att det hade uppmärksammats att
hans hälsotillstånd allvarligt försämrats.




50
   Kriminalvårdens handbok och ledningssystem för hälso- och sjukvård inom
Kriminalvården, 2020:1, s. 34.
51
   Se JO:s beslut med dnr 5243-2018.
                                                                    Dnr 6300-2018       Sid 25 (25)




Jag kan konstatera att det trots att det finns anteckningar av läkare om hur
sjukvårdspersonal skulle agera vid en akut situation är det tydligt att det funnits
brister i kommunikationen mellan sjukvården, kriminalvårdspersonalen och
ledningen för anstalten. Det går inte att utläsa i KVR om anstalten haft en tydlig
planering för hur man skulle agera när NN allvarligt försämrades.
Kriminalvården beslutade om egen transport av NN i stället för att tillkalla
ambulans. Det framgår inte av patientjournalen hur akut behovet av sjukhusvård
ansågs vara. Trots det torde det varit uppenbart att NN, efter drygt 60 dagars
matvägran, i detta skede inte hade lång tid kvar att leva. Jag ställer mig därför
frågande till att Kriminalvården inte omedelbart tillkallade ambulans.

Eftersom Kriminalvården beslutade om en egen transport vill jag hänvisa till att
jag tidigare kritiserat myndigheten för att riskbedömningar inför transporter inte
i tillräcklig utsträckning har skett utifrån individuella och aktuella faktorer, utan
snarare grundats på standardiserade säkerhetsbedömningar. I detta fall var det
fråga om en akut transport av en svårt sjuk person. Trots detta har Kriminal-
vården uppgett att det fanns en risk för fritagning, och att det därför fanns ett
behov av att NN skulle beläggas med fängsel. Det säger sig självt att det tar
längre tid att ordna en sådan transport än att ringa efter en ambulans via 112.
Jag vill därför återigen understryka att Kriminalvården måste säkerställa att
riskbedömningarna blir mer individualiserade och att säkerhetsarrangemangen
vid transporter och utevistelser anpassas efter den intagnes aktuella tillstånd och
situation.52

Myndigheten behöver ta denna uppgift på allvar då det är avgörande för att
säkerställa att en skyndsam och individuell prövning äger rum när det uppstår
ett akut behov av transport till sjukhus. I detta fall borde det enligt min mening
ha funnits en beredskap och tydligare planering för hur NN skulle tas omhand
vid en allvarlig försämring. När Kriminalvården inte lyckades ordna med en
snabb transport ledde det till att NN fick avlida ensam i en cell. Jag är mycket
kritisk till hur myndigheten hanterade den uppkomna situationen och förutsätter
att Kriminalvården, om inte så redan skett, åtgärdar de brister som jag här
påtalat.

Ärendet avslutas.




52
     JO 2017/18 s. 131.
