# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, för handläggningen av ett ärende om upphävande av
besöksförbud

JO 2010-11-25 dnr 6329-2009

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2010-11-25            6329-2009              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i
                        Stockholm, för handläggningen av ett ärende om upphävande av
                        besöksförbud


                          Beslutet i korthet: Sedan AA meddelats besöksförbud av en åklagare vid City
                          åklagarkammare i Stockholm gav han in en begäran om omprövning av beslutet. Han
                          uppgav då att han sedan en tid tillbaka inte hade kontaktat personen som förbudet avsåg
                          att skydda och att han inte heller avsåg att göra det. Åklagaren upphävde besöksförbudet
                          med motiveringen att hon efter att ha tagit del av AA:s uppgifter bedömde att det inte
                          längre på grund av särskilda omständigheter förelåg risk att han skulle begå brott mot,
                          förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera skyddspersonen. Jag är kritisk mot att
                          åklagaren fattade beslut utan att dessförinnan bereda skyddspersonen tillfälle att yttra
                          sig.

## Anmälan

BB framförde i en anmälan klagomål mot kammaråklagaren CC vid
                        Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm. Hon var missnöjd med
                        att CC beslutat att upphäva ett besöksförbud utan att hon, som besöksförbudet var
                        avsett att skydda, dessförinnan beretts tillfälle att yttra sig.

## Utredning

Handlingar i Åklagarmyndighetens ärende AM-155175-09 inhämtades. Av dessa
                        framgick följande.

                        I september 2009 polisanmälde BB sin f.d. pojkvän, AA, för grov kvinnofrids-
                        kränkning samt ansökte om besöksförbud. Flera förhör hölls med både BB och AA.
                        CC meddelade den 21 oktober AA besöksförbud gentemot BB, vilket han delgavs
                        några dagar senare. I en skrivelse som kom in till åklagarkammaren den 30 oktober
                        begärde AA omprövning av beslutet och uppgav att han sedan den 1 oktober inte
                        hade kontaktat, följt efter eller hotat BB och att han inte heller hade någon avsikt
                        att göra det.

                        Den 12 november 2009 beslutade CC att på grund av ändrade förhållanden
                        upphäva besöksförbudet. Som motivering till sitt beslut angav CC att hon efter att
                        ha tagit del av AA:s skrivelse bedömde att det inte längre på grund av särskilda
                        omständigheter förelåg risk att han skulle begå brott mot, förfölja eller på annat sätt


 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 6329-2009     Sid 2 (5)



allvarligt trakassera BB. Åklagaren beredde inte BB tillfälle att yttra sig över AA:s
uppgifter innan beslutet fattades. BB begärde sedan att tingsrätten skulle pröva
beslutet att upphäva besöksförbudet. Den 26 januari 2010 lämnade Nacka tingsrätt
hennes yrkande om ändring av åklagarens beslut utan bifall.

Åklagarmyndigheten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande
beträffande vilka överväganden åklagaren gjorde i frågan om BB skulle ges tillfälle
att yttra sig innan beslutet omprövades. Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren
DD) inkom med ett yttrande till vilket var fogat upplysningar från chefsåklagaren
EE vid City åklagarkammare i Stockholm och CC.

CC
      Den 24 september 2009 polisanmälde BB sin tidigare pojkvän AA för grov
      kvinnofridskränkning. Hon ville också att en tidigare nedlagd förundersökning mot
      AA avseende misshandel och sexuellt ofredande skulle återupptas. BB ansökte
      också om besöksförbud gentemot AA.
      Den 6 oktober 2009 hölls förhör med BB med anledning av ansökan om
      besöksförbud. Senare samma dag tog hon kontakt med förhörsledaren och
      meddelade att hon ville avvakta med ansökan om besöksförbud eftersom AA inte
      hade hört av sig till henne på en vecka.
      Den 12 oktober 2009 hölls ett nytt förhör med BB, i vilket hon uppgav att hon nu
      ville ha besöksförbud eftersom hon var rädd för att AA bl.a. skulle göra henne illa.
      Förhör hölls med BB den 24 september och den 12 oktober 2009 med anledning av
      anmälan om grov kvinnofridskränkning m.m.
      Den 1 oktober 2009 polisanmälde BB AA för övergrepp i rättssak för att han, så som
      det får förstås, förmått henne att ändra sina uppgifter som hon lämnat till polisen i
      den anmälan som sedermera lades ner.
      Den 15 oktober 2009 hölls förhör med AA angående hans inställning till ansökan
      om besöksförbud. Han uppgav att han inte kontaktat BB sedan den 1 oktober 2009.
      Om han kontaktat henne via Skype den 13 oktober 2009, har det skett omedvetet –
      ett misstag.
      Den 21 oktober 2009 meddelades AA besöksförbud med en giltighetstid från den 21
      oktober 2009 t.o.m. den 20 april 2010. Besöksförbudet innebar förbud för honom att
      besöka eller på något annat sätt ta kontakt med eller följa efter BB. Besöksförbudet
      delgavs AA den 26 oktober 2009.
      AA inkom till City åklagarkammare den 30 oktober 2009 med en begäran
      om att besöksförbudet skulle omprövas av åklagare eller i annat fall prövas av tings-
      rätten. Som grund för sin begäran om omprövning uppgav AA att han inte försökt
      kontakta, följa efter eller hota BB och att han inte heller hade några intentioner att
      göra så eftersom han, sedan han sammanträffat med polis den 1 oktober 2009 i
      samband med att polis kommit till hans bostad när BB skulle hämta sina
      tillhörigheter från hans bostad, respekterat polisens ord till honom och BB att de inte
      skulle ha någon som helst kontakt med varandra.
      Den 10 november 2009 upphävde jag besöksförbudet med motiveringen att jag efter
      att ha tagit del av AA:s skrivelse – där han uppgav att han efter den 1 oktober 2009
      inte på något sätt haft kontakt med BB – inte längre fann att det förelåg risk för att
      AA kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera
      henne. Jag skrev också i mitt beslut att om förhållandena ändrades, hade BB
      möjlighet att på nytt ansöka om besöksförbud.
      Jag kommunicerade inte AA:s begäran om omprövning med BB. Hon hördes inte
      heller mot AA:s uppgifter som han uppgav i sin skrivelse. Jag ansåg att hon redan i
      de tidigare hållna förhören hade hörts om de omständigheter som AA anförde i sin
      begäran om omprövning. Dessutom hade det under tiden den 26 oktober 2009 till
      den 10 november 2009 – den tid besöksförbudet varit gällande – inte inkommit
                                                                        Dnr 6329-2009     Sid 3 (5)



      några anmälningar om överträdelse av besöksförbud.Mot bakgrund av dessa
      omständigheter fann jag det uppenbart obehövligt att kommunicera och bereda BB
      tillfälle att yttra sig över AA:s skrivelse innan jag fattade beslut om upphävande av
      besöksförbudet.
EE
      Lagen (1988:688) om besöksförbud innehåller i 23 § 1 stycket en regel om
      åklagarens rätt att genom omprövning häva eller ändra ett beslut om besöksförbud.
      Utgångspunkterna för denna reglering torde, vilket i princip gäller all tvångsmedels-
      användning, vara såväl proportionalitetsprincipen som att tvångsmedel inte ska
      nyttjas för längre tid än nödvändigt. CC:s ändrade beslut följer denna lagstiftning
      och nämnda allmänna principer och kan utifrån dessa utgångspunkter inte klandras.
      Frågan är om det kan anses vara felaktigt att kort tid efter ursprungligt beslut om
      besöksförbud ompröva detta, och häva ett tidigare fattat besöksförbudsbeslut i
      enlighet med 23 § 1 stycket besöksförbudslagen enbart på nya uppgifter från den
      som berörs av besöksförbudet utan att dessförinnan efterhöra med den som besöks-
      förbudet varit till för att skydda om tillkommande uppgifter stämmer och eventuell
      inställning till ett beslut om hävande av besöksförbudet eller om ytterligare upp-
      lysningar fanns att lämna. 11 § i nämnda lag innehåller visserligen en reglering om
      kommunikation innan avgörande genom besöksförbudsbeslut – oavsett om detta är
      positivt eller negativt, men regeln berör inte uttryckligen omprövningssituationen.
      Dessutom innehåller sistnämnda lagrum undantaget att kommunikationsprincipen
      inte gäller då det kan anses uppenbart obehövligt. CC har anfört i sina upplysningar
      att hon ansåg det uppenbart obehövligt vid tidpunkten för omprövningsbeslutet att
      kommunicera de tillkommande uppgifterna. BB – den som det ursprungliga beslutet
      avsåg att skydda – hade redan kort dessförinnan lämnat sina synpunkter i sak. Därtill
      kommer att tingsrätten prövat CC:s beslut och ej funnit skäl till ändring. Inte heller
      mot denna bakgrund kan CC:s beslut anses felaktigt i materiellt hänseende eller i
      övriga bedömningsfrågor som direkt felaktigt.
DD anförde under rubriken bedömning bl.a. följande.
      Jag finner inte anledning att ifrågasätta åklagarens beslut i sak. Som kammarchefen
      har framhållit har beslutet prövats av tingsrätten som inte funnit skäl till ändring.
      När det gäller frågan om kommunikation borde ha skett vill jag anföra följande.
      Regeln om kommunikation i 11 § besöksförbudslagen, som gäller även vid
      omprövning av beslut om besöksförbud, har sin förebild i 17 § förvaltningslagen
      (1986:223). Det är en allmän princip, inte endast i förvaltningsrätten, att de personer
      som berörs av ett beslut ska få komma till tals och ges tillfälle att ha synpunkter på
      vad andra har fört fram innan ärendet avgörs.
      Huvudregeln när det gäller besöksförbud är alltså att kommunikation ska ske innan
      åklagaren fattar beslut. För att underlåta detta krävs, om inte handläggningen i vissa
      avseenden försvåras, att åtgärden är uppenbart obehövlig. Så anses exempelvis vara
      fallet när någon redan har framfört sina synpunkter, uppgifterna som tillförts ärendet
      saknar betydelse eller när den som förbudet är avsett att skydda (skyddspersonen)
      själv begär att besöksförbudet ska hävas. Ett annat exempel på när kommunikation
      normalt inte behöver ske är när åklagaren beslutar att häva ett besöksförbud i
      samband med att förundersökningen avseende de brottsmisstankar som föranlett
      besöksförbudet läggs ned på den grunden att brott inte kan styrkas.
      Åklagaren har i detta fall bedömt att kommunikation med skyddspersonen, BB, var
      uppenbart obehövligt. Jag är för egen del tveksam till huruvida det kan sägas ha varit
      uppenbart obehövligt att underrätta BB om AA:s begäran och det han anförde samt
      att bereda henne tillfälle att yttra sig. Detta särskilt med beaktande av att BB inte
      synes ha hörts sedan besöksförbudet meddelades. Den aktuella frågan är emellertid
      sådan att den ger utrymme för olika var för sig godtagbara bedömningar. Enligt min
      uppfattning ligger åklagarens bedömning inom ramen för vad som kan anses
      godtagbart.
BB bereddes tillfälle att yttra sig.
                                                                    Dnr 6329-2009    Sid 4 (5)



Bedömning
Av utredningen framgår att CC meddelade AA besöksförbud gentemot BB. Han
begärde kort därefter att beslutet skulle omprövas och angav då att han sedan viss
tid inte hade kontaktat, följt efter eller hotat BB och att han heller inte hade någon
avsikt att göra det. BB bereddes inte tillfälle att ta del av och yttra sig över
uppgifterna innan CC beslutade att upphäva besöksförbudet. CC motiverade sitt
beslut med att hon, efter att ha tagit del av AA:s skrivelse, inte längre ansåg att det
på grund av särskilda omständigheter förelåg risk att han skulle begå brott mot,
förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera BB.

Jag vill inledningsvis klargöra att min granskning inte avser frågan om det funnits
grund för att meddela besöksförbud och inte heller om det var riktigt att upphäva
beslutet. Jag uppehåller mig i stället endast vid om det var korrekt att upphäva
beslutet om besöksförbud utan att BB hade fått möjlighet att yttra sig över AA:s
uppgifter.

Enligt 23 § lagen (1988:688) om besöksförbud får en åklagare, om det på grund av
ändrade förhållanden finns skäl till det, häva eller ändra ett beslut i fråga om
besöksförbud som har meddelats av åklagaren eller rätten. De allmänna
bestämmelserna om förfarandet, d.v.s. bl.a. 11 § om kommunikationsskyldighet, är
tillämplig även vid beslut att häva eller ändra beslut om besöksförbud och inte bara
när åklagaren fattar beslut att meddela ett sådant beslut (se prop. 1987/88:137
s. 52).

Av 11 § följer att huvudregeln är att den mot vilken besöksförbudet avses gälla
samt den som förbudet avses skydda ska underrättas om uppgifter som har tillförts
ärendet genom någon annan än honom eller henne själv och ges tillfälle att yttra sig
över dem innan frågan om besöksförbud prövas. Från den regeln görs vissa undan-
tag: om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars
skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte
kan uppskjutas. – Som ett exempel på när det kan anses vara uppenbart obehövligt
att bereda de inblandade tillfälle att yttra sig innan beslut fattas, nämns i för-
arbetena att vederbörande i annan ordning redan har framfört synpunkter på
förbudsfrågan (a. prop. s. 46).

Det kan nämnas att även om kommunikationsprincipen är uttömmande reglerad i
lagen om besöksförbud (jfr 13 §) framgår det av förarbetena att undantagen är
avsedda att i sak överensstämma med vad som gäller enligt 17 § förvaltningslagen
(a. prop. s. 46).

Huvudregeln är således att kommunikation ska ske inför beslut i besöksförbuds-
ärenden. Två av undantagen tar sikte på att handläggningen i vissa avseenden
försvåras. När det gäller det tredje undantaget vill jag understryka att det måste
vara uppenbart att kommunikation är obehövlig för att åtgärden ska kunna
underlåtas. Om det framstår som tveksamt huruvida kommunikation har någon
uppgift att fylla, ska således huvudregeln tillämpas och kommunikation ske.
                                                                    Dnr 6329-2009   Sid 5 (5)



Av CC:s beslut framgår att de uppgifter som AA lämnade – att han inte tagit
kontakt med BB och inte heller avsåg att göra det – haft avgörande betydelse vid
hennes beslutsfattande. BB hade senast hörts av polisen den 12 oktober 2009 då
hon begärt besöksförbud och uppgett att hon var rädd för att AA bl.a. skulle göra
henne illa. Hon kan alltså inte på annat sätt ha fått del av och möjlighet att yttra sig
över vad AA anfört. Enligt min mening står det klart att det inte kan sägas ha varit
uppenbart obehövligt att låta BB yttra sig över vad AA tillfört ärendet. Hon borde
givetvis ha fått möjlighet att bemöta hans uppgifter. Mera allmänt sett kan det,
anser jag, ytterst sällan anses uppenbart obehövligt att bereda någon, till vars skydd
ett besöksförbud har meddelats, tillfälle att yttra sig över omständigheter eller
uppgifter som kan leda till att skyddet upphör. Det förhållandet att BB inte hade
gjort någon anmälan om överträdelse av besöksförbudet – och förbudet således
möjligen haft avsedd verkan – kan på intet sätt anses ha gjort det uppenbart
obehövligt att låta henne ge sin mening till känna.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört är således utrymmet för var för sig godtagbara
bedömningar i frågan om kommunikation kan underlåtas i en omprövningssituation
mycket litet. CC:s bedömning ryms inte inom detta. Hon förtjänar därför kritik för
att BB inte fick tillfälle att yttra sig innan beslut om att upphäva besöksförbudet
fattades.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
