# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för förföljandet av en motorcykelförare

JO 2013-06-19 dnr 6331-2011

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2013-06-19                6331-2011              1 (18)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för förföljandet av en
                        motorcykelförare


                          Beslutet i korthet: Vid en polisinsats mot en motorcykelförare, som misstänktes för
                          bland annat grov vårdslöshet i trafik, kom denne och hans passagerare att under ca 20
                          minuters tid och i mycket hög hastighet följas av flera polispatruller, däribland en
                          polishelikopter. Insatsen avbröts efter ett försök att stoppa motorcykeln. Föraren kom
                          dock att fortsätta i mycket hög hastighet i ytterligare ca tio minuter varefter han körde in i
                          en vägbom. Han avled av sina skador.
                          Som utgångspunkt för bedömningen konstateras att polismyndigheten har haft en
                          utarbetad metod för, och goda möjligheter att förbereda sig på den situation som uppstod.
                          Förutsättningarna för ett ingripande mot motorcykelföraren utan att samtidigt öka risken
                          för allvarliga skador framstod också som goda vid insatsens början.
                          I beslutet konstateras att polisen haft en skyldighet att ingripa mot motorcykelföraren,
                          men att det vid rådande omständigheter kan ifrågasättas om det var lämpligt att inleda ett
                          förföljande och att detta borde ha avbrutits av polispatrullen när föraren, istället för att
                          stanna, ökade hastigheten ytterligare.
                          Under det fortsatta skeendet kan det inte ha undgått motorcykelföraren att en större
                          polisinsats var inriktad på att stoppa honom och hans körsätt måste rimligen ha påverkats
                          av detta. Insatsen bedöms därför i sin helhet som ett förföljande. Förföljandet borde på
                          grund av de stora riskerna ha avbrutits senast när föraren i ett tidigt skede körde förbi en
                          polisavspärrning, varefter det måste ha varit uppenbart att han inte frivilligt skulle stanna
                          vid ett fortsatt förföljande. Förföljandet bedöms ha varit oförenligt med
                          proportionalitetsprincipen.
                          JO:s granskning har påvisat brister vad gäller planering, kommunikation, ledning och
                          samordning av insatsen mot motorcykelföraren. Dessa synes ha varit av avgörande
                          betydelse för att polismyndigheten, istället för att använda andra effektiva till buds
                          stående medel, kom att i mycket hög hastighet och under ca 20 minuters tid förfölja
                          honom. Enskilda polismän kritiseras inte eftersom de på grund av dessa brister i
                          varierande grad har haft begränsade möjligheter att korrekt bedöma den situation som
                          man ställdes inför. Ansvaret för att bristerna har förelegat – och att förföljandet kom att
                          ske i strid med proportionalitetsprincipen – bedöms åvila myndigheten som sådan, ytterst
                          dess ledning. Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras därför.

## Bakgrund

Vid en trafikinsats som genomfördes av Polismyndigheten i Stockholms län den 20
                        juli 2011 kom en motorcykel att efterföljas av flera polispatruller, däribland en



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                        Dnr 6331-2011     Sid 2 (18)




polishelikopter. Motorcykelns förare, AA, misstänktes bland annat för grov
vårdslöshet i trafik. Efter att motorcykeln i ca 30 minuters tid framförts i mycket
hög hastighet, periodvis i över 270 km/tim, körde AA in i en vägbom vid den för
trafikunderhåll avstängda Södra länken. Han avled av de skador han ådrog sig,
medan hans passagerare, BB, klarade sig med förhållandevis lindriga skador.

Med anledning av det inträffade beslutade chefsåklagaren CC,
Åklagarmyndigheten, riksenheten för polismål, att inleda en förundersökning
rörande misstänkt tjänstefel och vållande till annans död (AM-120804-11).
Förundersökningen kom att ledas av tf chefsåklagaren DD.

Den 17 november 2011 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen.
Enligt åklagarens bedömning visade utredningen att ingen polis vållat trafik-
olyckan samt att ingen polis åsidosatt vad som gällt för uppgiften under
förföljandet eller efterföljandet.

Den 9 mars 2012 beslutade överåklagaren EE, Åklagarmyndigheten,
utvecklingscentrum Malmö, i ett överprövningsärende att inte ändra DD:s beslut att
lägga ned förundersökningen.

Anmälan
Efter att förundersökningen lagts ned gjorde FF, mor till AA, en anmälan till JO
gällande polisens agerande vid efterföljandet av motorcykeln. Hon ifrågasatte
bland annat varför polisen valde att i en massiv polisinsats och under en längre tid
jaga AA istället för att i ett tidigt skede stoppa honom när han färdades i normal
hastighet i centrala Stockholm. I sin anmälan uppgav hon avslutningsvis:
      Jag får acceptera att ingen enskild befattningshavare vid polisen kan hållas ansvarig
      för min sons död i en straffrättslig mening. Med tanke på det inträffade och det
      tragiska slut som denna massiva polisinsats fick så anser jag det dock vara av
      synnerlig vikt att JO – en gång för alla och till undvikande av framtida liknande
      tragedier – tydligt förklarar var gränserna går för den här typen av polisinsatser.
      Enligt min uppfattning är det uppenbart att såväl polisinsatsens intensitet som
      omfattning stod i missförhållande till det rättsliga syfte man ville uppnå, vilket
      måste anses vara oförsvarligt.
      Frågor om polisens tillämpning av behovs- och proportionalitetsprinciperna i
      vardagssituationer som denna förtjänar en principiell belysning som kan tjäna som
      tydlig vägledning för hur polisen ska agera i sådana här situationer. I synnerhet
      eftersom stämning och tonläge vid den här typen av jakter onekligen har en förmåga
      att skruvas upp till oproportionella nivåer för att slutligen urarta med känt och djupt
      tragiskt resultat. På ljudinspelningen från polisbilen hörs bland annat hur en av
      poliserna "skämtsamt" säger "vi får sätta honom i räcket på Centralbron" – alltså en
      livsfarlig "katt-och-råtta-lek" där inte bara min son och hans flickvän (bevisligen)
      utsattes för livsfara utan också ett stort antal andra trafikanter.

Utredning
Handlingarna i förundersökningen
JO begärde in och tog del av handlingarna i förundersökningen, bland annat
inspelat material från en efterföljande polisbil, radiokommunikationen med
länskommunikationscentralen, LKC, förhör med vittnen m.fl. och utredning om
                                                                   Dnr 6331-2011    Sid 3 (18)




polishelikopterns färd. Av handlingarna framgick att polismyndigheten den 20 juli
2011 genomförde en trafikinsats i området kring Skogskyrkogården i södra
Stockholm, med anledning av s.k. Street Racing med motorcyklar. I insatsen deltog
ca 15 polisfordon, däribland en polishelikopter. Av videoupptagningen från två
polisbilar och radiokommunikationen med LKC framgick följande om den
anmälda händelsen.

Vid kl. 21.27 blev en polispatrull i civil polisbil, som stod med blåljus påslaget på
Nynäsvägen i norrgående körbana i höjd med Globen, omkörd av en motorcykel
som färdades i hög hastighet. Motorcykeln, som saknade såväl registreringsskylt
som backspeglar, körde i riktning mot centrala Stockholm. Patrullen körde efter
motorcykeln och fick i Söderledstunneln visuell kontakt med den. Motorcykeln
framfördes av AA, med hans flickvän BB som passagerare.

AA körde, ovetande om att polispatrullen följde efter, till Sveavägen i centrala
Stockholm där han i korsningen med Vanadisvägen gjorde en u-sväng. I
korsningen med Surbrunnsgatan körde han i låg hastighet mot rött ljus. Härefter
körde han, via Söderledstunneln, tillbaka i riktning mot den pågående
trafikinsatsen. I detta skede anropade polispatrullen polishelikoptern, som mötte
upp vid Johanneshovsbron.

Vid det södra brofästet ökade AA, som fortfarande var omedveten om att han var
efterföljd av polis, hastigheten till ca 150 km/tim. På Nynäsvägen i höjd med
Skogskyrkogården körde han ifatt en målad polisbuss, vilken han körde om i höger
fil i en hastighet om ca 100 km/tim. Härefter ökade han hastigheten till ca 200
km/tim. Klockan var då ca 21.43. AA körde efter detta förbi flera polisfordon med
påslagna blåljus. Den civila polisbilen följde i hög hastighet efter motorcykeln,
först utan att ge sig till känna. I höjd med Larsboda slog polispatrullen på ljus- och
ljudanordningen på polisbilen. AA uppmärksammade dock inte polisbilen förrän
den i höjd med Trångsund först körde upp mycket nära bakom motorcykeln för att
sedan köra upp jämsides på höger sida om den. Passageraren, BB,
uppmärksammade då AA på detta, varpå han sträckte ut vänster arm och gjorde en
rörelse som kan tolkas som att han ”pekade finger” åt polisbilen. Härefter ökade
han hastigheten till över 250 km/tim. Klockan var då ca 21.44. Polisbilen, som inte
kunde följa med i motorcykelns hastighet, fick en sista visuell kontakt med den i
samband med att AA svängde av vid Handen och körde norrut via Gudöbroleden
mot Tyresö. Härefter rapporterade polishelikoptern, som följde motorcykelns färd,
kontinuerligt dess position.

I samband med att den civila polispatrullen hade den sista visuella kontakten med
motorcykeln, ca kl. 21.47 , rapporterade patrullen till LKC att man hade ett
efterföljande av en motorcykel och önskade biträde av fler polisbilar. När LKC
efterfrågade vilken brottsmisstanke som föranlett förföljandet uppgav patrullen att
det hade börjat med vårdslöshet i trafik, som senare hade övergått i grov
vårdslöshet i trafik, samt rödljuskörning på Sveavägen. Man rapporterade också att
                                                                   Dnr 6331-2011     Sid 4 (18)




överträdelserna skett oprovocerat och utan att föraren kände till att polis följde
efter.

Motorcykelns färd fortsatte via Bollmora och Tyresövägen. Vid Skarpnäck gjordes
ett försök att stoppa motorcykeln genom att två polispatruller spärrade av vägen,
men AA körde förbi i höger vägren. Detta försök rapporterades dock inte över
radion. Han körde härefter tillbaka ut på Nynäsvägen i norrgående riktning in mot
centrala Stockholm. Via Södra länken körde han sedan E4:an söderut mot
Södertälje. Från helikoptern meddelades under färden bland annat att motorcykeln
sicksackade mellan bilar och höll en mycket hög hastighet. Det meddelades också
att hastigheten var så hög att inga polisfordon kunde köra ikapp eller följa
motorcykeln. Polispatruller i såväl bil som helikopter uppgav på fråga från LKC att
trafikintensiteten var låg. Vid trafikplats Hallunda hade en polispatrull beordrats att
försöka dämpa hastigheten om motorcykeln skulle svänga av där, men den körde
förbi. Vid trafikplats Moraberg utanför Södertälje beordrades två polispatruller att
försöka dämpa hastigheten genom att forma en s.k. chikan, som innebär att
polisfordonen står stilla i varsin fil parallellt men olika långt fram. Motorcykeln
körde dock förbi och svängde av in mot centrala Södertälje. Vid Södertälje sjukhus
gjorde AA en u-sväng och körde tillbaka ut på E4:an norrut i riktning mot
Stockholm.

I samband härmed, ca kl. 22.06, beslutade vakthavande befäl att efterföljandet
skulle avbrytas. LKC meddelade att inga polisbilar aktivt fick delta i någon jakt
och att polisfordon skulle dras tillbaka från motorväg och påfarter. Helikoptern,
vars besättning uppgav att de inte trodde att motorcykelföraren visste att de följde
honom, gavs dock tillstånd att fortsätta. Detta skulle dock ske på ett sådant avstånd
att föraren inte kände sig jagad. Kl. 22.07 meddelades från helikoptern att inga
polisbilar deltog i efterföljandet.

Kl. 22.13 önskade LKC uppgift om vilken hastighet motorcykeln framfördes i.
Helikopterpatrullen uppgav att man inte kunde mäta någon hastighet, men att
helikoptern flög i cirka 200 km/tim och att motorcykeln ändå körde ifrån den.

Efter att motorcykeln kört in på Årstalänken mot Södra länken meddelades från
helikoptern kl. 22.15 att motorcykeln gått omkull. Södra länken var sedan kl. 22.00
avstängd för underhållsarbeten och motorcykeln hade i mycket hög hastighet kört
in i en vägbom i anslutning till tunneln. AA avled av de skador han ådrog sig.
Passageraren, BB, klarade sig med förhållandevis lindriga skador.

Av radiokommunikationen och vittnesförhör framgår att det inte fanns någon
polisbil i närheten av motorcykeln vid kraschen och av den utredning om
helikopterns färd som finns redovisad i förundersökningen framgår att denna
befann sig på 325 meters höjd ca 400 meter söder om olycksplatsen.
                                                                       Dnr 6331-2011     Sid 5 (18)




Polisens yttrande
Inledning
JO begärde att Rikspolisstyrelsen skulle yttra sig över anmälan, varvid berörda
befattningshavare skulle ges tillfälle att lämna synpunkter. Rikspolisstyrelsen
inhämtade ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län, vilket bifogades
styrelsens yttrande. Polismyndighetens yttrande hade beslutats av biträdande
länspolismästaren GG. Eftersom polismännen i den polispatrull som initialt följde
motorcykeln inte hade beretts tillfälle att lämna synpunkter inför myndighetens
yttrande, begärde JO att polismyndigheten skulle inge ett kompletterande yttrande.
Det kompletterande yttrandet beslutades av biträdande länspolismästaren HH.

Nedan redovisas först uppgifter i polismyndighetens yttrande och kompletterande
yttrande avseende vissa särskilda frågeställningar som aktualiseras av anmälan.
Härefter redovisas polismyndighetens bedömning. Avslutningsvis redovisas
Rikspolisstyrelsens yttrande.

Polisens arbetsmetod
Polismyndigheten uppgav i sitt yttrande att det föreligger ett allvarligt problem
med en viss kategori av motorcykelförare som har som sport att köra i extremt
höga farter, att köra ifrån polisen samt att i vissa fall filma och lägga ut filmen på
internet. Enligt yttrandet finns det olika klubbar för sådan körning och förarna
samlas i grupper för att utöva s.k. Street Racing på vägar och gator bland vanliga
trafikanter. Enligt polismyndigheten är det viktigt att kunna ingripa mot sådana
förare. Myndigheten uppgav härvid:
      Mot bakgrund av att dessa extrema motorcykelförare är likgiltiga inför andra
      människors liv och hälsa då de tar mycket stora risker såväl för egen del som för
      medtrafikanterna är det därför viktigt att kunna ingripa och lagföra sådana extrema
      förare. Konsekvensen av olyckor som inträffar i hög fart är självklart mycket svåra
      personskador och dödsfall. Om polisen alltid blir frånåkt och ingripande aldrig kan
      ske blir fältet fritt för extremkörning, på bekostnad av vanliga trafikanters liv och
      hälsa.
Eftersom det inte är möjligt för polisen att köra ifatt dessa motorcyklar har
polismyndigheten utarbetat en metod som innebär att man med hjälp av helikopter
kontrollerar vart de tar vägen och ger positioner till polispatruller på marken som
kan hinna i kapp och ingripa när föraren slutligen har stannat. Myndigheten
uppgav:

      Den arbetsmetod som är nödvändig vid ingripande mot extrema motorcykelförare är
      att med hjälp av helikopterns positionsangivelser snabbt försöka hinna fram till
      motorcykelföraren när han har stannat innan han avviker från platsen. För att hinna
      fram är det då nödvändigt att polisbilen framförs i hög fart, även då visuell kontakt
      med motorcykeln saknas. Om polisbilen färdas i normalfart hinner
      motorcykelföraren försvinna. Arbetsmetoden är således att med hjälp av
      helikopterns anvisningar till slut komma i kapp föraren då denne slutligen stannar
      och att då ingripa.
Det initiala skedet
Motorcykeln följdes initialt av en civil polisbil med inspektörerna JJ (förare) och
KK. I omedelbar anslutning till att de börjat följa efter motorcykeln uttalades i
                                                                         Dnr 6331-2011     Sid 6 (18)




polisbilen ”vi får sätta honom i räcket på centralbron”. Om detta har
polismyndigheten i sitt kompletterande yttrande uppgett följande.

      Det var KK som uttalade detta i början av händelseförloppet när de var på väg in
      mot staden. KK:s avsikt med uttalandet var bara att de skulle, om rätt tillfälle gavs,
      genom s.k. stängning förmå motorcykelföraren att stanna på Centralbron. Vid s.k.
      stängning åstadkommer man, utan fysisk kontakt mellan fordonen, ett trångt avstånd
      mellan bilen och motorcykeln för att på så sätt få föraren att inte våga fortsätta utan i
      stället stanna. Detta förfaringssätt kan bara användas vid låga hastigheter och det
      blev aldrig aktuellt i förevarande fall.
I fråga om varför AA inte stoppades i ett tidigt skede när han körde genom centrala
Stockholm uppgav polismyndigheten:

      Polismyndigheten kan konstatera att under den tid motorcykeln färdades i
      Stockholms City befann sig den civila polisbilen avvaktande en bit bakom, ibland
      med andra trafikanter emellan, för att inte göra motorcykelföraren medveten om
      deras närvaro. Farten genom de centrala delarna i staden var i stort sett normal och
      polismännen fick uppfattningen att föraren inte visste att det var en civil polisbil som
      fanns i närheten. Polismännen ansåg att det var troligt att föraren skulle stanna vid
      McDonalds vid Sveavägen där ett mycket stort antal motorcyklar hade samlats, men
      så skedde inte utan motorcykeln begav sig ut ur stadskärnan och ökade då farten
      betydligt, varför även polisbilen ökade farten. Anledningen till att polispatrullen inte
      stoppade motorcykelföraren när han stod stilla vid ett rödljus på Sveavägen var
      således att de höll för troligt att han skulle svänga in vid McDonalds strax därpå. Vid
      denna tidpunkt hade inte en genomsnittshastighetsmätning gjorts. Polismännen ville
      inte heller riskera att motorcykelföraren, i samband med ett ingripande, skulle köra i
      väg i hög hastighet inne i Stockholms innerstad, med de olycksrisker som det skulle
      kunna föra med sig. Det kan nämnas att erfarenheten har visat att det är mycket
      vanligt att motorcykelförare, som uppvisat beteende att köra för fort, inte stannar på
      polismans befallning. En medveten strategi är därför att låta föraren av motorcykeln
      stanna själv, innan ett ingripande sker. Det är med anledning av denna arbetsmetod
      som något ingripande mot motorcykeln inte gjordes i det tidiga skedet på Sveavägen
      då motorcykeln stannade till vid rött ljus.
Avseende den riskbedömning som gjordes då förföljandet påbörjades uppgav
polismyndigheten i sitt kompletterande yttrande:

      Det var först när polismännen kom i kapp motorcykeln ute på motorvägen söderut,
      Nynäsvägen, i höjd med Farsta (Larsboda), som de gav sig till känna och satte på
      blåljus för att markera sin närvaro i syfte att få föraren att stanna frivilligt (det var
      inget stängningsförsök). Därmed inledde de ett förföljande i enlighet med
      definitionen i då gällande 2 § FAP 104-1, dvs. körning med ett polisfordon efter ett
      undflyende fordon med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att
      stoppa den undflyendes fortsatta färd och då den undflyende görs genom ljud-
      och/eller ljussignal på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna.
      Riskbedömningen resulterade i att det i detta skede var möjligt att inleda ett
      förföljande då det inte framkallade fara eller endast ringa fara för andra personer
      eftersom trafikintensiteten på motorvägen vid denna tidpunkt på kvällen var låg,
      sommarväglaget var bra, övriga trafikomständigheter var bra samt det var motiverat
      med anledning av att motorcykelföraren gjorde sig skyldig till grov vårdslöshet i
      trafik med fara för andra människors liv, bl.a. sin passagerares. Förföljandet pågick i
      endast ca 3 minuter. Därefter drog motorcykeln iväg från dem i mycket hög
      hastighet på motorvägen varpå avståndet ökade och förföljandet övergick till ett
      efterföljande.
Insatsens omfattning
Avseende polisinsatsens omfattning uppgav polismyndigheten följande.
                                                                          Dnr 6331-2011      Sid 7 (18)




      Av befintligt material, såsom händelserapport, inspelning av radiotrafik och
      videofilm, i ärendet framgår att polishelikoptern (anrop 0946) var den patrull som
      under längst tid deltog i efterföljandet av motorcykeln. Patrull 39-7570 var den
      civila bilpatrull som följde motorcykeln från ca kl. 21.27 och tills den tappade
      visuell kontakt ca kl. 21.48. Det var endast denna patrull som deltog i förföljandet
      under de ca tre minuter det pågick.
      Utöver dessa två patruller deltog ytterligare fyra patruller i försök att minska
      motorcykelns hastighet, dessa patruller har dock inte aktivt deltagit i efterföljandet
      och förföljandet. Patrull 37-1630 och 37-1610 befann sig vid avfart Hallunda mellan
      kl. 21.58 och 22.01 och hade för avsikt att minska motorcykelns hastighet om denne
      svängde av på avfarten mot Hallunda. Motorcykeln åkte dock förbi denna avfart.
      Patrull 38-9110 och 38-9220 bildade en s.k. chikan vid trafikplats Moraberg kl.
      22.04 till 22.05 för att också de försöka sänka motorcykelns hastighet. Motorcykeln
      körde dock förbi den s.k. chikanen på vägrenen.
      Av videofilmen och händelserapporten framgår också att ytterligare ca fem patruller
      vid olika tillfällen deltog i efterföljandet. Dessa fem patruller, varav en
      polismotorcykel som körde bakom patrull 39-7570 innan vakthavande befäl avbrutit
      efterföljandet och en civil polisbil som körde före aktuell patrull efter att
      vakthavande befäl avbrutit efterföljandet, deltog vid olika tidpunkter i syfte att bl.a.
      försöka stoppa motorcykeln, men avbröt efterföljandet efter relativt kort stund och
      föll sedan in i den normala trafikrytmen.
      Endast ett fåtal patruller deltog således samtidigt i efterföljandet och endast en
      patrull deltog i förföljandet. Efter att olyckan skett tillströmmade ett stort antal
      polispatruller för att delta i räddningsarbetet och utredningsarbetet.
Vakthavande befäls bedömningar
Vad gäller de riskbedömningar som vakthavande befäl gjorde under insatsen, hans
beslut att avbryta denna och det därpå följande skeendet, framgår följande av
polismyndighetens kompletterande yttrande.
      Det vakthavande befälet LL förstod snabbt att det rörde sig om en motorcykel som
      körde i extrem hastighet, vilket innebar att det inte var möjligt att ha ett efterföljande
      eftersom polisbilarna inte kunde hålla motorcykeln i sikte. Endast polishelikoptern
      kunde följa efter och se vart den tog vägen. Han minns att han tänkte ”redan i
      Södertälje” när han efter bara några minuter fick besked om att motorcykeln befann
      sig där.
      LL gjorde riskbedömningar fortlöpande under hela tiden insatsen pågick. Han utgick
      från trafiksituationen, vägen och omgivningarna, tiden på dygnet (kväll), årstiden
      (sommar), brottets art (grov vårdslöshet i trafik), att en passagerare fanns på
      motorcykeln, olycksrisken osv. Han bedömde att föraren körde på det här extrema
      sättet oavsett trafiksituationen. Sammantaget bedömde han fortlöpande om det var
      försvarligt att fortsätta insatsen. Den rutin han hade som vakthavande befäl i
      Stockholms län var att alltid vara väldigt försiktig med efterföljandeinsatser och att
      alltid avbryta sådana. Han tillämpade behovs- och proportionalitetsprincipen. Han
      förstod att det inte skulle sluta på ett bra sätt eftersom hastigheten var så extrem.
      Han tänkte att det fanns tre alternativa slut på färden; att motorcykelns motor skulle
      skära, att motorcykeln skulle åka av vägen ut i terrängen eller att föraren skulle
      orsaka en trafikolycka med annan vägtrafikant. Han insåg att den uppkomna
      situationen med en extrem motorcykelförare innebar olycksrisker och att han därför
      behövde byta taktik till att i stället hålla borta alla polisbilar. Han beordrade därför
      att alla skulle bort från avfarterna. Han ville förvissa sig om att det inte fanns någon
      risk för att motorcykelföraren skulle se polisbilar längs med vägen. Detta var kl.
      22.06 och då befann sig motorcykeln i Södertälje där den vände tillbaka mot
      Stockholm. Genom helikopterns rapportering fick han besked om att polisfordonen
      hade avbrutit. Han bedömde vidare att det var hans skyldighet som vakthavande
      befäl att ha helikoptern kvar för att få vetskap om vart motorcykeln tog vägen och
                                                                        Dnr 6331-2011     Sid 8 (18)




      om något inträffade. Helikoptern låg högt upp och långt bakom och
      motorcykelföraren kunde inte ha sett den, detta hade han fått besked om från
      personalen i helikoptern. Han tänkte att han skulle larma på sekunden så snart han
      fick besked från helikoptern att något inträffade.
      I skedet efter det att insatsen avbrutits var det upp till de enskilda polismännen att
      bedöma vad de skulle göra fortsättningsvis. LL visste inte att den civila bilen följde
      efter i samma riktning som motorcykeln färdades. När beskedet kom via radion att
      motorcykelföraren hade ramlat beordrade han fram ambulans. Han kunde konstatera
      att det tog en stund innan den första radiobilen kom fram.
Avseende tidpunkten då insatsen avbröts uppgav polismyndigheten:

      När motorcykeln kl. 22.05 åker av mot Moraberg (Södertälje), ger vakthavande
      befäl tillåtelse till två polispatruller (38-9110 och 38-9220) att försöka dämpa
      motorcykelns framfart genom att forma en s.k. chikan, men motorcykeln kör förbi.
      Färden fortsätter mot Södertälje sjukhus där motorcykeln vänder och kör tillbaka ut
      på Södertäljevägen. När även detta försök att förmå motorcykelföraren att sakta ned
      farten misslyckades bestämde vakthavande befäl att avbryta efterföljandet, då var kl.
      22.06. Polismyndigheten anser att det vid denna tidpunkt var befogat att avbryta
      efterföljandet och att avbrytandet skedde vid rätt tidpunkt, dvs. då
      motorcykelföraren precis innan hade befunnit sig i en situation då han svängde av
      från motorvägen och bytte riktning och således tillfälligt saktade ned farten, men
      trots detta inte stannade utan återigen ökade hastigheten. Situationen framstod då
      som omöjlig att göra något åt och insatsen avbröts.
      Polismyndigheten kan konstatera att efterföljandet avbröts kl. 22.06.40 och att
      olyckan inträffade kl. 22.15, således nio minuter senare. När efterföljandet avbröts
      befann sig motorcykeln i Södertälje och olyckan inträffade när motorcykeln kom till
      Årstalänken i Stockholm, ca tre mil längre bort.
Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten redovisade följande bedömning av insatsen.

      Polismyndigheten [bedömer] att polisinsatsen var nödvändig och rimlig samt att
      behovs- och proportionalitetsprinciperna uppfylldes.
      Polismyndigheten kan konstatera att det har framkommit att det rörde sig om för-
      följande endast under några få minuter då den civila polisbilen startade ljud- och
      ljusanordningen och motorcykelföraren uppmärksammade polisbilen, varpå denne
      körde ifrån polisbilen (cirka kl. 21.44). Därefter rörde det sig om efterföljande […]
      vilket rapporterades till LKC kl. 21.47. Vid det aktuella tillfället var
      trafikintensiteten förhållandevis låg, färden ägde rum kvällstid, det var
      sommarväglag och färden skedde på motorvägar samt huvudleder i stor omfattning.
      Det måste dock framhållas att motorcykeln kom ur sikte för den efterföljande
      polispatrullen i den civila polisbilen kl. 21.53. Efterföljandet avbröts kl. 22.06.40
      och kl. 22.07 meddelade polishelikoptern att inga polisbilar deltog i efterföljande.
      Olyckan inträffade först kl. 22.15 och då befann sig inga polisbilar i närheten.
      Beträffande helikopterns deltagande efter beslut att avbryta efterföljandet vill polis-
      myndigheten framhålla att den enbart användes för efterföljande på hög höjd och på
      avstånd från motorcykeln, då motorcykeln körde fortare än helikoptern. Polismyn-
      digheten anser, i likhet med åklagaren, att det är osannolikt att motorcykelföraren
      hörde helikoptern eftersom den befann sig på hög höjd och motorcykelföraren hade
      hjälm och motorljudet från motorcykeln var mycket högt då farten var extremt hög.
      Utan helikopterövervakning hade information inte funnits om var motorcykeln be-
      fann sig och att olyckan inträffade.
      Endast under några få minuter har polisen legat direkt bakom motorcykeln. I övrigt
      har polisen på olika sätt som angetts ovan försökt förmå motorcykelföraren att stan-
      na bl.a. genom stillastående fordon. Motorcykelföraren har dock inte hörsammat
      polisen.
                                                                         Dnr 6331-2011     Sid 9 (18)




      Det kan konstateras att motorcykelföraren gjorde sig skyldig till grov vårdslöshet i
      trafik då han körde oerhört snabbt, varför han utgjorde en stor fara för övriga trafi-
      kanter, vilket stod klart redan då LKC kontaktades kl. 21.47, då genomsnittshastig-
      heten uppmätts till 152 km/h respektive 217 km/h. Det anmärks också från helikop-
      terpiloterna vid ett senare tillfälle att hastigheten är så hög att inga polisfordon kan
      köra ikapp eller följa motorcykeln.
      Mot bakgrund av motorcyklistens mycket grova hastighetsöverträdelser, till fara för
      andra trafikanter, måste den polisiära insatsen anses befogad. Det var också nödvän-
      digt med efterföljande från luften eftersom det inte gick att efterfölja motorcykeln
      visuellt på marken.
      Beträffande den omständigheten att den civila polisbilen efter det att efterföljandet
      avbrutits färdades mycket fort i riktning mot Stockholm, för att så småningom kunna
      komma i kapp motorcykeln, måste framhållas att det är föraren av polisfordonet som
      gör bedömningen om det föreligger en sådan situation som medför att hastighets-
      föreskrifter m.m. inte behöver följas, i enlighet med 11 kap. 11 § trafikförordningen.
      Polismannen bedömde att förutsättningarna förelåg och att han hade kontroll över
      situationen. Det kan vidare konstateras att inga incidenter inträffade under färden.
      Den vedertagna arbetsmetod som brukar användas för att lagföra extremförare som
      kör i hastigheter omkring 300 km/h har således använts.
      Polismyndighetens bedömning av denna arbetsmetod är följande. Då det rörde sig
      om körning i extrema hastigheter under drygt en halvtimme kunde det förväntas att
      bensinen i motorcykeln snart skulle ta slut och motorcykeln således skulle stanna.
      Helikoptern lämnade positionsangivelser för att den polisbil som befann sig närmast
      platsen där färden upphörde skulle kunna ta sig dit. Oavsett den aktuella arbets-
      metoden - att snabbt kunna få tag på en extremförare, en metod som myndigheten
      anser är lämplig - måste det dock i det enskilda fallet bedömas hur metoden ska
      användas. I detta fall blev avståndet till den undflyende motorcykeln mycket stort
      eftersom den kom upp i hastigheter kring 300 km/h. Frågan är då om det är lämpligt
      att en polispatrull som befinner sig långt efter verkligen ska i hög hastighet försöka
      komma ikapp. I det aktuella fallet var dock polisbilens körning under kontroll och
      inga incidenter inträffade, men polismyndigheten ser ändå ett behov av att gränserna
      för detta arbetssätt tydliggörs. Då det är föraren av polisfordonet som enligt trafik-
      förordningen har att bedöma om det är lämpligt att inte följa trafikföreskrifter i ett
      särskilt fall är detta något som inte kan föreskrivas närmare om. Däremot bör råd
      och rutiner gällande arbetsmetoden utvecklas och myndigheten kommer snarast att
      utveckla de interna rutinerna för denna arbetsmetod.
Rikspolisstyrelsens yttrande
Rikspolisstyrelsen, rikspolischefen MM, hänvisade vad avsåg insatsen och de
bedömningar som gjordes i samband därmed till vad Polismyndigheten i
Stockholms län hade anfört i sitt yttrande. Rikspolisstyrelsen framhöll att det i
efterhand går att ha synpunkter på enskildheter i insatsen, men att man delade
polismyndighetens bedömning att insatsen var nödvändig och rimlig samt att
behovs- och proportionalitetsprinciperna hade tillgodosetts. Avslutningsvis anförde
Rikspolisstyrelsen följande.

      Trafiksäkerhet är ett av polisens prioriterade områden. Extremkörning med
      motorcykel innebär en stor trafiksäkerhetsrisk. Det är därför av största vikt att
      polisen kan använda sig av arbetsmetoder som kan innebära inslag av såväl
      förföljande som efterföljande och användande av helikopter för positionsangivelser
      vid situationer där motorcykelförare kör i extrema hastigheter, på ett aggressivt sätt
      och därmed utgör en stor fara för trafiksäkerheten och människors liv och hälsa.
      Oaktat detta har Rikspolisstyrelsen förståelse för att polisens agerande vid
      arbetsmetodernas utförande till delar kan framstå som dramatiska men att de trots
      detta måste begagnas - naturligtvis med beaktande av proportionalitets- och
                                                                    Dnr 6331-2011    Sid 10 (18)




      behovsprinciperna. Metoderna måste tillsammans med polisens trafiksäkerhetsarbete
      ses i ett sammanhang, där det övergripande syftet är att personer som ägnar sig åt
      extremkörning kan bli föremål för polisingripande och lagföras.
Anmälarens kommentarer
FF kommenterade yttrandena, varvid hon bland annat ifrågasatte de argument som
hade framförts för varför polisen inte hade stoppat AA inne i centrala Stockholm,
de riskbedömningar som hade gjorts, utredningen om polishelikopterns färdväg
samt den efterföljande civila polisbilens körsätt. Polisinsatsen hade, enligt henne,
inte varit nödvändig eller rimlig. Inte heller hade insatsen varit förenlig med
behovs- och proportionalitetsprinciperna.

Rättslig reglering m.m.
Polislagen
Till polisens uppgifter hör enligt 2 § polislagen (1984:387) bland annat att
övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt
ingripa när sådana har inträffat. Bestämmelsen innefattar en principiell skyldighet
för polisen att ingripa mot brott.

I 8 § polislagen fastslås vissa allmänna principer för polisingripanden. Enligt
bestämmelsens första stycke ska en polisman som har att verkställa en tjänste-
uppgift, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning,
ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den
utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås. Bestämmelsen i
8 § polislagen ger uttryck för två grundläggande principer för polisverksamheten,
behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett
polisingripande får ske endast när det är nödvändigt för att undanröja eller avvärja
den aktuella faran eller störningen. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador
och olägenheter som ingripandet kan medföra inte får stå i missförhållande till
syftet med ingripandet (se Nils-Olof Berggren och Johan Munck, Polislagen, En
kommentar, 9:e uppl., s. 57).

Enligt 10 § polislagen får en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och
det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra
en tjänsteåtgärd, bland annat om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon.

Bestämmelser om polisens rätt att stoppa fordon och andra transportmedel finns i
22 § polislagen. Där föreskrivs bland annat att en polisman får stoppa ett fordon
om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig
till brott eller om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon
eller förare eller fordons last enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Föreskrifter och allmänna råd
Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel
som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen m.m. (FAP 104-1).
Nya föreskrifter trädde i kraft den 1 februari 2012 (RPSFS 2011:14). Vid tiden för
                                                                  Dnr 6331-2011    Sid 11 (18)




nu aktuell händelse gällde föreskrifterna i den lydelse som framgår av RPSFS
2008:6.

I 2 § Rikspolisstyrelsens vid tidpunkten för aktuell händelse gällande föreskrifter
definieras ett förföljande som "Körning med ett polisfordon efter ett undflyende
fordon eller annat transportmedel med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen
i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Den undflyende görs, genom ljud-
och/eller ljussignal, på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna".
I samma bestämmelse anges ett efterföljande (riktad spaning) som "Körning utan
ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende
fordon eller annat transportmedel i syfte att ta reda på vart den undflyende tar
vägen och för att, när sådana förutsättningar föreligger, ingripa enligt 22 §
polislagen". Av föreskrifterna framgår vidare att ett påbörjat förföljande
omedelbart ska rapporteras till det vakthavande polisbefälet som därefter ska leda
polisinsatsen (3 § första stycket).

I de vid tillfället gällande allmänna råden till dessa föreskrifter anges att när det
gäller förföljande är det särskilt viktigt att syftet med åtgärden alltid vägs mot de
risker som den kan komma att medföra och att hänsyn måste tas till såväl förare
som passagerare i fordonet och till personer som kan befinna sig i närheten av
insatsen. Andra omständigheter som uppgavs ha betydelse i sammanhanget är t.ex.
vägens beskaffenhet, väderleksförhållanden, väglaget, trafikintensitet, tid på dygnet
och bebyggelse längs vägsträckan. Vidare sägs att ett förföljande som innebär risk
för olycka i allmänhet inte är befogat och att under förutsättning att förföljandet
inte framkallar någon eller endast ringa fara för andra personer kan åtgärden vara
motiverad, om den flyende genom visad brottslighet eller av annan anledning är att
anse som farlig för andra människors liv eller hälsa. Om den flyendes farlighet inte
är känd eller om den inte bedöms vara av svårartad beskaffenhet, bör förföljandet
avbrytas så snart det innebär fara för att någon skadas. Vidare bör det vakthavande
befälet med kontinuerlig inrapportering kring förföljandet som underlag, löpande
bedöma om det mot bakgrund av trafiksituationen och beslutsunderlaget i övrigt
sammantaget kan anses försvarligt att fortsätta ett förföljande, om detta ska
avbrytas, övergå i ett efterföljande (riktad spaning) eller om tekniska hjälpmedel
ska användas för att stoppa fordonet. Så snart olycksrisken bedöms kunna bli för
stor bör förföljandet avbrytas.

Tidigare JO-ärenden
JO har i flera tidigare ärenden haft att bedöma polisens förföljande/efterföljande av
fordon. I ett beslut från juni 1990 utvecklade dåvarande chefsJO Claes Eklundh sin
syn på rättsläget vid s.k. biljakter och de avvägningar som härvid måste göras (JO
1990/91 s. 70). JO har i flera senare beslut vidhållit de uttalanden som gjordes i
beslutet (se bland annat JO:s beslut den 29 juni 1999 i dnr 199-1999, JO:s beslut
den 3 november 1999 i dnr 2396-1999 och 2495-1999 samt JO:s beslut den 11
februari 2011 i dnr 1614-2010). Eftersom beslutet i huvudsak fortfarande äger
aktualitet finns det skäl att här återge relevanta delar av det.
                                                                        Dnr 6331-2011      Sid 12 (18)




Som allmän utgångspunkt gäller enligt beslutet att polisen vid försök att stoppa ett
flyende fordon, liksom vid polisiär våldsanvändning i allmänhet, möter olika
motstående intressen. Å den ena sidan står intresset av att brott bekämpas och den
allmänna ordningen och säkerheten upprätthålls genom polisens försorg. Å den
andra står hänsynen till den person som ett ingripande är avsett att rikta sig mot
liksom till sådana utomstående personer som kan utsättas för risker genom
ingripandet. Intresset av att ta fast en flyende fordonsförare måste härvid alltid
vägas mot dessa motstående intressen och underordnas de principer som gäller för
alla former av samhälleliga ingripanden mot enskilda, främst behovs- och
proportionalitetsprinciperna. I beslutet utvecklas härefter innebörden av begreppen
förföljande och efterföljande enligt RPS då gällande föreskrifter:

      Eftersom ett förföljande […] har som syfte att polisen skall kunna stoppa och ta fast
      den flyende ligger det i sakens natur att avståndet mellan fordonen är förhållandevis
      kort och att man därmed kan utgå från att den som förföljs är medveten om polisens
      närvaro och påverkas av denna. I alla de fall där det av den flyendes körsätt framgår
      att han påverkas av polisens närvaro måste förfarandet enligt min uppfattning
      betraktas som ett förföljande. Som exempel på sådan påverkan kan nämnas att den
      flyende ökar hastigheten avsevärt, att han kör mot rött ljus och att han nonchalerar
      andra regler som är av grundläggande betydelse för trafiksäkerheten. Enligt min
      mening måste varje situation där polisen med ljud- eller ljussignal kräver fri väg [...]
      i princip betecknas som ett förföljande om avståndet mellan fordonen inte är större
      än att signalerna kan uppfattas av den flyende. Man får i sådana fall regelmässigt
      räkna med att föraren i det flyende fordonet påverkas av signalerna på ett sätt som
      ökar hans trafikfarlighet. Av liknande skäl bör en insats med fler än ett fordon som
      kan identifieras som polisfordon normalt betecknas som ett förföljande.
      […]
      Avsikten med ett efterföljande är […] att ta reda på vart den efterföljde tar vägen.
      Ett efterföljande har alltså närmast spanings karaktär. En grundläggande
      förutsättning för att ett efterföljande skall anses vara för handen torde därför […]
      vara att avståndet till det framförvarande fordonet är så stort och omständigheterna
      också i övrigt sådana att föraren vid sin körning inte rimligen kan känna sig jagad av
      polisen. Det är här med andra ord fråga om en sedvanlig trafiksituation där såväl
      polisfordonet som det efterföljda fordonet framförs på ett "normalt" sätt i den
      aktuella trafikmiljön.
I beslutet anges att det inte låter sig göra att annat än i mycket generella termer
ange när ett förföljande är försvarligt och att det måste godtas att den som genom
ådagalagd brottslighet eller av någon annan anledning är att betrakta som farlig för
andra människors liv eller hälsa får förföljas, så länge riskerna vid förföljandet står
i rimlig proportion till intresset av att han grips eller omhändertas. I beslutet anförs
vidare:

      En given utgångspunkt för bedömningen av om en flyende fordonsförare skall för-
      följas och hejdas är […] vilken brottsmisstanke som kan riktas mot honom eller
      vilka andra särskilda omständigheter som kan läggas till grund för ett ingripande. Är
      förhållandena sådana att de inte utgör underlag för någon annan åtgärd från polisens
      sida om fordonet stoppas än en kontroll av förarens identitet och ett förhör på plat-
      sen, bör enligt min mening i princip en så ingripande åtgärd som ett förföljande
      aldrig vidtas. Det får t.ex. inte förekomma att polisen förföljer någon enbart av det
      skälet att han inte har stannat på polismans tecken eller att han kan misstänkas ha
      gjort sig skyldig till en överträdelse av trafikförfattningarna som inte kan föranleda
                                                                           Dnr 6331-2011      Sid 13 (18)




      annat än ett bötesstraff. Intresset av att brott beivras kan i sådana fall inte anses
      uppväga de risker som generellt sett är förknippade med ett förföljande.
      Vad jag nu har sagt innebär inte att polisen måste avstå från varje försök att stoppa
      en fordonsförare som t.ex. flyr från en trafikkontroll. Att man i direkt anslutning till
      en sådan händelse försöker hinna upp och stoppa ett fordon måste normalt godtas.
      Om försöket inte omedelbart leder till framgång måste emellertid polisen avbryta
      aktionen. Det kan således i dessa fall enbart bli fråga om att förfölja någon en
      mycket kort sträcka.
      Om det föreligger en rättslig grund för att beröva den flyende fordonsföraren fri-
      heten, t.ex. genom ett gripande eller genom ett omhändertagande med stöd av
      polislagen, kan däremot också ett förföljande i egentlig mening godtas. Även då
      måste man emellertid göra en bedömning av om förföljandet kan anses försvarligt
      med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Denna bedömning måste
      göras kontinuerligt och leda till att förföljandet avbryts så snart risken för skador blir
      för stor. Som framhålls i FAP 104-1 måste ett förföljande i de fall där den flyendes
      farlighet inte är känd eller inte av så svårartad beskaffenhet i själva verket avbrytas
      så snart ingripandet över huvud taget kommit att innebära fara för att någon kommer
      till skada. Man måste vid bedömningen fästa särskild vikt vid riskerna för utomstå-
      ende. Den som förföljs och de polismän som förföljer honom är i regel väl medvetna
      om de faror som förföljandet kan innebära.
I fråga om när ett förföljande ska anses övergå till ett efterföljande uppges:

      Enligt min mening måste avgörande vikt fästas vid hur den framförvarande for-
      donsföraren kan förväntas uppfatta situationen. Denne kan inte rimligen uppfatta att
      förföljandet har avlysts om visserligen de deltagande polismännen på grund av en
      order eller självmant har bestämt sig för att övergå till ett efterföljande men detta
      beslut inte har fått något yttre uttryck. En självklar förutsättning bör därför vara att
      ljud- och ljussignaler stängs av och att polisfordonen låter avståndet till det flyende
      fordonet växa betydligt eller att man på något annat sätt som lätt kan uppfattas av
      dettas förare markerar att förföljandet har upphört.
Vidare uttalas att det ligger i sakens natur att förföljande av motorfordon med
oskyddade förare innebär särskilt stora risker för allvarliga personskador om en
olycka skulle inträffa. Man måste därför i dessa fall ta särskilt stor hänsyn till den
förföljdes säkerhet vid bedömningen av frågan om ett förföljande ska fortsätta eller
avbrytas.

Avslutningsvis behandlas frågan om ledningen och samordningen av ett
förföljande eller efterföljande:

      Om flera enheter deltar i ett förföljande eller efterföljande behövs en aktiv ledning
      och samordning av insatsen. Denna ledningsuppgift skall i normalfallet fullgöras av
      vakthavande befäl, som har det övergripande ansvaret för den yttre verksamheten i
      distriktet. Det ankommer på honom att bl.a. avgöra vilka resurser som kan avdelas
      för uppgiften.
      Enligt min mening måste vakthavande befäl så snart han har fått kännedom om ett
      förföljande först och främst avgöra om den brottsmisstanke eller de omständigheter
      som annars föreligger är av sådant slag att ett förföljande över huvud taget är moti-
      verat. Om han bedömer att förföljandet skall fortsätta blir hans nästa uppgift att av-
      göra vilken total polisinsats som krävs. Det förefaller nämligen vara vanligt att polis-
      män spontant engagerar sig i pågående förföljanden, vilket kan få till följd dels att
      händelseförloppet utvecklas på ett svårkontrollerat sätt, dels att distriktet berövas
      resurser som behövs för annan angelägen verksamhet. Det är därför en viktig uppgift
      för vakthavande befäl att skilja av de patruller som behövs bättre för annan verk-
      samhet.
                                                                       Dnr 6331-2011     Sid 14 (18)




      Det vakthavande befälets allra viktigaste roll i sammanhanget är emellertid att av-
      göra när ett förföljande är förenat med sådana risker att det bör avbrytas och even-
      tuellt övergå i ett efterföljande i den bemärkelse som jag nyss nämnt. Det har visat
      sig att de polismän som deltar i ett förföljande har svårt att själva begränsa sina
      insatser. Man kan däremot utgå från att vakthavande befäls bedömningar i det
      avseendet inte färgas av en upphetsad stämning på det sätt som kan gälla för de
      deltagande polismännen.

Bedömning
Avgränsning och utgångspunkter för bedömningen
Åklagaren har tidigare prövat de enskilda polismännens eventuella straffrättsliga
ansvar för insatsen mot AA. Denna prövning har innefattat om någon polisman kan
hållas ansvarig för AA:s död eller genom sitt agerande under insatsen i övrigt gjort
sig skyldig till brott. Det saknas skäl för mig att ytterligare pröva detta. Mot
bakgrund av de förklaringar som lämnats av polismyndigheten finner jag inte heller
skäl att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av de uttalanden som gjordes
i polisbilen i det initiala skedet när AA fortfarande var omedveten om att han
följdes av polis. Detsamma gäller frågan om varför man inte ingrep mot honom
tidigare än vad som nu kom att ske. Min prövning har istället fokuserat på själva
insatsen mot AA och de bedömningar som därvid gjordes.

Jag instämmer i de synpunkter som Rikspolisstyrelsen och polismyndigheten
framfört i sina respektive yttranden om det angelägna i att personer som ägnar sig
åt extremkörning lagförs. Vidare råder det inte någon tvekan om att polisen, när
förföljandet påbörjades, hade en skyldighet att ingripa mot AA. Jag noterar härvid
att han då färdades i mycket hög hastighet. Frågan är dock om insatsen mot honom
har varit förenlig med den ovan redovisade proportionalitetsprincipen, dvs. om den
genomförts på ett sätt som var försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och
övriga omständigheter.

Av utredningen framgår att den trafikinsats i södra Stockholm som slutade med
”jakten” på AA var inriktad mot just extrema motorcykelförare, det var bland annat
därför som en polishelikopter ingick i insatsen. Myndigheten har således haft goda
förutsättningar att förbereda såväl deltagande polismän som ledning på ingripanden
mot sådana förare. Av polismyndighetens yttrande framgår vidare att man har
utarbetat en särskild metod mot motorcykelförare som man inte kan köra ikapp.
Den innebär att en helikopter följer motorcykeln för att kontrollera vart denna tar
vägen och ger positioner till polispatruller på marken så att dessa kan följa efter
och ingripa när föraren slutligen har stannat. Polismyndigheten har alltså både haft
en utarbetad metod för och goda möjligheter att förbereda sig på den situation som
nu uppstod.

Förutsättningarna för att inleda förföljandet
Av utredningen framgår att polisen vid förföljandets början var väl medveten om
att motorcykelföraren inte kände till att han var efterföljd, varken av den civila
polisbilen eller av polishelikoptern. Förutsättningarna för ett effektivt ingripande
                                                                   Dnr 6331-2011   Sid 15 (18)




mot honom, som inte samtidigt ökade riskerna för allvarliga skador, framstod
således som goda.

Den civila polispatrullen valde i detta läge att påbörja ett förföljande genom att slå
på ljud- och ljusanordningen och köra ikapp motorcykeln. De skäl som motiverade
detta uppges ha varit ”att motorcykelföraren gjorde sig skyldig till grov vårdslöshet
i trafik med fara för andra människors liv, bl.a. sin passagerares”. Ingenting i
utredningen tyder på att man övervägde möjligheten att istället fortsätta att följa
motorcykeln med hjälp av helikoptern för att i enlighet med den tidigare beskrivna
metoden kunna ingripa mot föraren när denne stannat.

Av polismyndighetens yttrande framgår att den nämnda arbetsmetoden har
utvecklats eftersom vissa motorcykelförare kör i extremt höga hastigheter, kör ifrån
polisen och i vissa fall filmar och lägger ut filmen på Internet. I yttrandet uppges
också att ”erfarenheten har visat att det är mycket vanligt att motorcykelförare, som
uppvisat beteende att köra för fort, inte stannar på polismans befallning”.

I aktuellt fall föregicks den mycket höga hastigheten av en omkörning av en målad
polisbuss, varpå motorcykelföraren ökade hastigheten kraftigt. Denna öppna
provokation från AA:s sida har utgjort en tydlig indikation på att han inte skulle
stanna frivilligt vid ett förföljande. Tvärtom framstår det som om hans avsikt varit
att just köra ifrån polisen. Att denna risk inte heller tidigare var obekant för
polispatrullen framgår av att man som skäl till att inte ingripa mot föraren i ett
tidigare skede bland annat angett risken för att han då skulle köra i väg i hög
hastighet inne i Stockholms innerstad.

Vid de beskrivna omständigheterna kan det ifrågasättas om det var lämpligt att
inleda ett förföljande, inte minst mot bakgrund av att även en helikopter följde
motorcykeln. När föraren härefter istället för att stanna valde att öka hastigheten,
med förhöjd risk för en olycka som följd, borde förföljandet ha avbrutits av
polispatrullen.

Den fortsatta insatsen
När den civila polisbilen hade förföljt motorcykeln i ca tre minuter rapporterade
man det pågående förföljandet till vakthavande befäl, som då övertog ledningen av
insatsen. I samband med detta förlorade polispatrullen den visuella kontakten med
motorcykeln. Polishelikoptern följde dock motorcykelns färd och övriga
polisfordon som deltog i trafikinsatsen i södra Stockholm var införstådda med det
pågående förföljandet. Förutsättningarna för bedömningen av om insatsen skulle
fortsatta och i sådana fall hur detta skulle ske var vid dessa förhållanden något
annorlunda än när förföljandet påbörjades.

Polismyndigheten har gjort gällande att insatsen, när polispatrullen förlorade den
visuella kontakten med motorcykel, övergick till ett efterföljande. Av utredningen
framgår att motorcykeln under hela insatsen följdes av en polishelikopter, att det
gjordes två aktiva försök att stoppa den genom att vägen delvis blockerades med
polisfordon och att motorcykeln, till dess att vakthavande befäl avbröt insatsen,
                                                                  Dnr 6331-2011    Sid 16 (18)




följdes av ett tiotal polisfordon av vilka flera anslöt sig efter vägen. Vid dessa
förhållanden kan det inte ha undgått motorcykelföraren att en större polisinsats var
inriktad på att stoppa honom. Hans körsätt måste rimligen ha påverkats av detta.
Även om det sett från den enskilda polispatrullens perspektiv endast har handlat
om ett kortvarigt förföljande kan insatsen som helhet inte bedömas som annat än
ett förföljande (jfr vad som anförs om begreppet förföljande i det ovan återgivna
beslutet JO 1990/91 s. 70). Detta kom att vara i nästan 20 minuter efter att
vakthavande befäl övertagit ledningen av insatsen.

En utgångspunkt för bedömningen av om riskerna vid ett förföljande står i rimlig
proportion till intresset av att stoppa föraren är vilken brottsmisstanke som kan
riktas mot denne eller vilka andra särskilda omständigheter som kan läggas till
grund för ett ingripande (se JO 1990/91 s. 70 och Rikspolisstyrelsens ovan
återgivna allmänna råd). När förföljandet inleddes misstänktes AA för grov
vårdslöshet i trafik, huvudsakligen p.g.a. den hastighet han då framförde
motorcykeln i. Han bedömdes härvid utgöra en fara bland annat för sina
medtrafikanter. Av utredningsmaterialet framgår att han vid förföljandet ytterligare
ökade hastigheten och att motorcykeln även i övrigt kom att framföras på ett än
mer vårdslöst sätt. Vidare har ett tiotal polisfordon i mycket hög hastighet följt
motorcykeln och vägen har vid två tillfällen delvis blockerats av polisfordon.
Förföljandet har genom detta ökat risken för att motorcykelföraren, hans
passagerare eller någon medtrafikant skulle komma till skada. Ett långvarigt
förföljande vid dessa förhållanden måste bedömas som oförenligt med
proportionalitetsprincipen. Detta gäller särskilt som alternativet att istället endast
aktivt följa motorcykeln med helikopter funnits tillgängligt.

En kortare tid efter att förföljandet rapporterats till vakthavande befäl genomfördes
ett första försök att stoppa motorcykeln genom att vägen delvis blockerades av
polisfordon. När detta misslyckades måste det ha varit uppenbart att
motorcykelföraren inte genom ett fortsatt förföljande frivilligt skulle kunna förmås
att stanna. Han hade då kört om och ifrån en målad polisbuss, i mycket hög
hastighet kört ifrån en förföljande polisbil, kört förbi en polisavspärrning och
fortsatt i mycket hög hastighet. Enligt min bedömning borde förföljandet ha
avbrutits senast vid detta tillfälle.

Ledningen av insatsen
Efter att ett förföljande har rapporterats till vakthavande befäl åligger det enligt
Rikspolisstyrelsens föreskrifter denne att leda polisinsatsen. Detta innefattar bland
annat att avgöra vilka resurser som krävs för insatsen och när denna eventuellt bör
avbrytas. (Se det tidigare återgivna beslutet JO 1990/91 s. 70.)

Av den inspelade radiokommunikationen framgår att vakthavande befäl fick
tillgång till knapphändiga uppgifter om det pågående förföljandet i samband med
att han övertog ledningen av detta. Det finns t.ex. ingenting som tyder på att det
första försöket att stoppa motorcykeln genom att delvis blockera vägen
överhuvudtaget rapporterades till honom. Av radiokommunikationen framgår inte
                                                                      Dnr 6331-2011    Sid 17 (18)




heller att han skulle ha fått några närmare uppgifter om deltagande patruller, deras
position eller när de anslöt till insatsen. Vakthavande befäl har såvitt framkommit
således saknat väsentlig information som varit nödvändig för att kunna bedöma
situationen. Vidare framgår det inte att vakthavande befäl fattat några aktiva beslut
om vilka resurser som skulle tas i anspråk för insatsen eller hur de inblandade
patrullerna skulle agera, med undantag från avspärrningarna i Hallunda och
Södertälje och beslutet att avbryta insatsen. Det synes istället som om flertalet
polispatruller anslöt sig till insatsen och även i övrigt agerade mer eller mindre
spontant.

Det har alltså funnits brister både vad gäller den information som lämnades till
vakthavande befäl som dennes ledning och samordning av förföljandet. Dessa
brister har med all sannolikhet bidragit till att förföljandet fortsatt trots att det borde
ha avbrutits långt tidigare.

Sammantagen bedömning
Jag har, med anledning av att det framstod som mycket osannolikt att AA skulle
stanna frivilligt vid ett förföljande, de stora risker som ett förföljande skulle
medföra och att även en helikopter följde motorcykeln, funnit att det kan
ifrågasättas om det var lämpligt att inleda ett förföljande och att detta, när det väl
inletts, omgående borde ha avbrutits av den civila polispatrullen när AA ytterligare
ökade hastigheten.

Den fortsatta insatsen mot AA har i sin helhet bedömts som ett förföljande,
eftersom det inte kan ha undgått AA att en större polisinsats under hela denna tid
var inriktad på att stoppa honom och hans körsätt rimligen måste ha påverkats av
detta. Förföljande kom att pågå i mycket hög hastighet i nästan 20 minuter efter att
det rapporterats till vakthavande befäl innan denne avbröt insatsen. Jag har
konstaterat att polisens agerande inte var förenligt med proportionalitetsprincipen.
På grund av de stora riskerna borde förföljandet enligt min bedömning ha avbrutits
senast när AA i ett tidigt skede körde förbi en polisavspärrning och det var
uppenbart att han inte frivilligt skulle stanna vid ett fortsatt förföljande.

Min granskning har påvisat brister vad gäller planering, kommunikation, ledning
och samordning av insatsen mot AA. Dessa synes ha varit av avgörande betydelse
för att polismyndigheten, istället för att använda andra effektiva till buds stående
medel, kom att i mycket hög hastighet och totalt sett i mer än 20 minuter förfölja
honom. De här konstaterade bristerna innebär att enskilda inblandade polismän i
varierande grad har haft begränsade möjligheter att korrekt bedöma den situation
som man ställdes inför. Mot bakgrund av detta saknas det tillräckliga skäl för mig
att kritisera de polismän som inledde förföljandet eller vakthavande befäl. Ansvaret
för att brister av detta slag har förelegat – och att förföljandet kom att ske i strid
med proportionalitetsprincipen – åvilar istället myndigheten som sådan, ytterst dess
ledning (jfr JO dnr 4217-2010). Polismyndigheten i Stockholms län måste därför
kritiseras.
                                                                Dnr 6331-2011   Sid 18 (18)




Insatsen fick ett tragiskt slut när AA kraschade med sin motorcykel och avled. Det
inträffade visar vikten av att de brister som polismyndigheten kritiseras för
föranleder en noggrann genomgång och adekvata åtgärder från myndighetens sida,
till undvikande av en upprepning i liknande fall.
