# Allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, som avvisat utlänningar med motiveringen att dessa ägnade sig åt tiggeri och dagdriveri

JO 2011-06-28 dnr 6340-2010

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                       Sid
                                                                          2011-06-28               6340-2010               1 (11)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, som avvisat
                        utlänningar med motiveringen att dessa ägnade sig åt tiggeri och
                        dagdriveri


                          Beslutet i korthet: Polismyndigheten i Stockholms län avvisade 26 rumänska romer
                          under åberopande av att de ”ägnat sig åt dagdriveri/tiggeri”. Enligt den bestämmelse som
                          tillämpades får en utlänning avvisas om det kan antas att han eller hon under vistelsen i
                          Sverige inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt.
                          Bestämmelsen kan emellertid inte tolkas så som polismyndigheten gjort. I beslutet
                          framhålls att utvecklingen på fri- och rättighetsområdet har inneburit successivt skärpta
                          krav på legalitet och rättssäkerhet. Den aktuella bestämmelsen bör idag inte tillämpas på
                          andra försörjningssätt än sådana som är rättsligen förbjudna. Tiggeri är inte i sig otillåtet
                          enligt svensk lag, än mindre dagdriveri. Avvisningen saknade därmed stöd i
                          utlänningslagen. Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras. Eftersom åtgärderna
                          inneburit långtgående rättskränkningar av enskilda är kritiken av allvarligt slag.
                          Det finns inget i materialet som visar att polisinsatsen haft sin grund i att de avvisade alla
                          var romer, och att de därför särbehandlades negativt. Det sätt på vilket avvisningen
                          genomfördes har likväl varit ägnat att rubba förtroendet för polisen.
                          Med den bedömning som gjorts har det inte funnits skäl att gå in på om
                          avvisningsbesluten varit förenliga med de särskilda regler som gäller för EU- medborgare.
                          I anledning av den debatt som förts om utländska tiggare konstateras dock att det torde
                          vara svårt att utforma svensk utlänningslagstiftning så att EU-medborgare, som ägnar sig
                          åt tiggeri av det slag som påvisats i detta ärende, får avvisas från Sverige.

## Bakgrund och utredning

Initiativet
                        Sommaren 2010 förekom uppgifter i massmedia om att polisen hade avvisat romer
                        som ägnat sig åt tiggeri. Av till JO inhämtade upplysningar framkom att
                        Polismyndigheten i Stockholms län, med stöd av 8 kap. 2 § första stycket 2
                        utlänningslagen vid flera tillfällen under 2010 hade avvisat utlänningar från landet
                        på grund av att dessa försörjt sig genom att tigga, bl.a. verkställdes
                        avvisningsbeslut avseende 26 rumänska medborgare den 18 februari 2010. Jag
                        beslöt därefter att inleda att initiativärende, i syfte att närmare granska det som
                        hänt.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                      Dnr 6340-2010    Sid 2 (11)




Omständigheter som framgår av polismyndighetens handlingar
Vid polismyndighetens spaning på tiggare i Stockholm i början av år 2010 uppstod
misstankar om att dessa var utsatta för organiserad människohandel. Misstankarna
grundades på att ett större antal utländska tiggare hade kunnat spåras till en
lägenhet i Vårberg i södra Stockholm. När en polispatrull besökte lägenheten
påträffades 38 personer, alla rumäner. Två män, varav den ene hyrde den aktuella
lägenheten, misstänktes för att utnyttja människorna där till att tigga. En
förundersökning inleddes den 2 februari 2010. I början av månaden hölls förhör
med flera av de boende i lägenheten. Misstankarna om människohandel avskrevs
därefter och förundersökningen lades sedermera ned.

Den 18 februari 2010 genomförde polismyndigheten en insats, som bestod i att
personer som vistades i lägenheten i Vårberg hämtades till förhör med stöd av 9
kap. 9 § utlänningslagen. Beträffande flera av dessa hade avvisningsbeslut fattats
den 16 februari 2010 med stöd av 8 kap. 2 § första stycket 2 utlänningslagen. I en
av insatsledaren, inspektören AA, upprättad promemoria uppges att personer
kopplade till lägenheten uppehöll sig illegalt i landet och ägnade sig åt tiggeri samt
att vissa var kända för tidigare brott. Tiggeriet verkade enligt promemorian ske i
organiserad form. I insatsen deltog 21 poliser samt en tolk. I lägenheten fanns 36
personer. De fördes till Norrmalms polisstation, där det hölls ett kortare förhör med
var och en av dem. Ytterligare avvisningsbeslut fattades. Motiveringen i dessa och
de tidigare besluten följde en mall:
      BB som ankom till Sverige [i förekommande fall datum] avvisas till Rumänien med
      stöd av 8 kap. 2 § punkt 2, eftersom NN har ägnat sig åt dagdriveri/tiggeri se prop.
      1979/80:96 s. 119 samt JK:s beslut 2516-08-41 s. 4. [Hänvisningen till
      propositionen torde rätteligen avse prop. 1954:41 s. 93; i några ärenden har
      hänvisningen senare rättats. JO:s anm.]
Merparten av avvisningsbesluten fattades av poliskommissarien CC. De övriga
fattades av polisintendenten DD.

Av dokumentationen i de enskilda ärendena framgår att sjutton av de avvisade helt
eller delvis försörjt sig genom att tigga. Elva av dessa hade vid ett eller flera
tillfällen observerats av polisen då de tiggde och i övriga sex fall hade de enligt
egna uppgifter försörjt sig genom att tigga. I åtta fall hade de avvisade enligt egna
uppgifter försörjt sig genom att spela musik på allmän plats. Beträffande en person
saknades uppgifter. Dokumentationen ger sammanfattningsvis stöd för att sjutton
av utlänningarna ägnat sig åt tiggeri och åtta åt gatumusik.

Samma dag som insatsen genomfördes beslutade polismyndigheten att 23 av dem
som skulle avvisas skulle tas i förvar och tre ställas under uppsikt.
Avvisningsbesluten verkställdes senare under kvällen genom att de berörda kördes
med buss till Rumänien.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten i Stockholms län anmodades att göra en utredning och redovisa
sin bedömning av handläggningen av avvisningsärendena. Myndigheten skulle
                                                                        Dnr 6340-2010   Sid 3 (11)




bl.a. belysa bakgrunden till insatsen, förutsättningarna för att fatta avvisningsbeslut
på grund av att en utlänning försörjer sig genom tiggeri samt frågor om
dokumentation och beslutsmotivering.

I sitt yttrande, som beslutats av biträdande länspolismästaren EE, lämnade
polismyndigheten följande beskrivning av bakgrunden till insatsen.

      Med erfarenhet från tidigare ärenden med fällande domar beträffande
      människohandel för tiggeriändamål (bl.a. 0201-K229186-08 och 0201-K271295-09)
      samt den omständigheten att det vid tillfället förekom många tiggare i centrala delar
      av Stockholm, inleddes vid Gränspolisavdelningen i januari 2010 ett spaningsärende
      med inriktning på människohandel för andra ändamål än sexuella. Spaningsärendet
      fick namnet G-Tiggeri.
      Syftet med spaningsinsatsen var att samla uppgifter som talade för eller emot brottet
      människohandel. Spaning i ärendet bedrevs från den 14 januari 2010 fram till den 18
      februari 2010. Under spaningsarbetet kartlades de personer som uppehöll sig i
      centrala Stockholm och tiggde pengar. Genom kartläggningen kunde
      spaningspersonalen identifiera enskilda personer, vid vilka platser tiggeri skedde
      samt övriga rörelser bland aktuella personer.
      Spaningspersonalen kunde redan tidigt under spaningsinsatsen konstatera att det
      fanns ett samband mellan de flesta av de personer som tiggde pengar i de centrala
      delarna av Stockholm då de bl.a. efter att ha tiggt pengar under dagen samlades för
      gemensam hemfärd i bil. Återsamling skedde vid City-terminalen och närliggande
      område. Fortsatta spaningar visade att personerna bodde på samma adress, i samma
      lägenhet, i Vårberg i södra Stockholm.
      När Räddningstjänst kallades till aktuell lägenhet i samband med ett larm den 29
      januari 2010 anträffades 38 personer, som alla uppfattades bo i lägenheten. Sociala
      myndigheter kontaktades på grund av miljön och förhållandena i lägenhet med bl.a.
      ohyra, då det fanns minderåriga barn i lägenheten. De minderåriga barnen
      placerades, tillsammans med sina mödrar, av sociala myndigheter på ett annat
      boende.
      Den 2 februari 2010 bedömdes att det fanns tillräckligt med underlag för att inleda
      en förundersökning om misstänkt människohandel (0201-K32481-10).
      Utredningsåtgärder vidtogs i form av att förhör hölls med personer som iakttagits
      tigga och personer som kunde kopplas till lägenheten i Vårberg. Utredningen visade
      att den person som stod på hyreskontraktet för den aktuella lägenheten också var
      registrerad ägare till en personbil som spaningspersonal iakttagit i samband med
      transport av personer som setts tigga pengar.
      Den fortsatta utredningen gav inte tillräckligt med uppgifter för att styrka brottet
      människohandel men det kunde styrkas att tiggeriet bedrevs i viss organiserad form.
      Sammanlagt har spaningsinsatsen omfattat 60 personer.
      Spaningarna visade på samma mönster med personer som utgick från den aktuella
      lägenheten och transporterades, i vissa fall gemensamt, in till centrala Stockholm för
      att tigga. Personerna placerades ut på fasta platser i City men byte skedde mellan de
      olika platserna och personerna från dag till dag. Spaningspersonal har observerat vad
      som uppfattades som utsättningsmöten innan personerna lämnade platsen för att
      placera ut sig i centrala Stockholm.
      Beslut fattades om en ändring av insatsens inriktning till planering för
      utänningskontroll och ev. avvisningar enligt utlänningslagen.
Efter att ha redogjort för bestämmelser i utlänningslagen redovisade
polismyndigheten de anvisningar som Rikspolisstyrelsen lämnat. Bland annat
anfördes:
                                                                        Dnr 6340-2010     Sid 4 (11)




      CM [cirkulärmeddelande, JO:s anm.] 7/10 meddelades i augusti 2010, bl.a. med
      anledning att uppgift framkommit om att polismyndigheterna tillämpar
      bestämmelsen i 8 kap. 2 § 1 st. 2 p. utlänningslagen olika beträffande möjligheten att
      med stöd av bestämmelsen avvisa EU-medborgare som ägnar sig åt tiggeri i
      organiserad form.
      –––
      Av CM 7/10 framgår att RPS gör bedömningen att det finns förutsättningar för att
      med stöd av 8 kap. 2 § 1 st. 2 p. utlänningslagen avvisa EU- medborgare som ägnar
      sig åt tiggeri i organiserad form. Avvisning med stöd av bestämmelsen kräver inte
      att något brott ska ha begåtts. Med bestämmelsen åsyftas inte försörjningskravet som
      sådant utan beteenden och sätt att försörja sig på som inte är önskvärda. I ärenden
      hos polismyndigheter som rör denna fråga finns ofta fler faktorer utöver tiggeriet att
      ta hänsyn till. Tillkommer andra klandervärda omständigheter kan detta
      sammantaget medföra att beslut om avvisning bör kunna fattas. Hit hör
      omständigheter kring hur tiggeriet utövats, t.ex. om det bedrivits i organiserad form,
      har kopplingar till kriminell verksamhet, genomförts med utnyttjande av underåriga
      eller andra utsatta personer, har bedrivits som ”bondfångeri”, har skett på ett hotfullt
      eller störande sätt eller om osanna uppgifter lämnats i samband med tiggeriet. En
      helhetsbedömning av föreliggande omständigheter ska ske. Under sådana
      omständigheter gör RPS bedömningen att avvisning av EU-medborgare som ägnar
      sig åt tiggeri kan ske.
Polismyndigheten redogjorde därefter för den EU-rättsliga regleringen på området
och för vissa regler av betydelse för prövningen av om tiggeri är tillåtet enligt
svensk rätt m.m. Beträffande bedömningarna i de enskilda fallen anförde
myndigheten bl.a. följande.

      Ärendet rör polismyndighetens beslut av den 16 och 18 februari 2010 om avvisning
      av 26 rumänska medborgare. De rumänska medborgare som avvisats har samtliga
      befunnit sig i Sverige i mindre än tre månader och har kommit till Sverige i syfte att
      försörja sig genom tiggeri. Ingen av dem har någon anknytning till Sverige.
      Avvisning har – i enlighet med de anvisningar som lämnats av RPS – skett med stöd
      av 8 kap. 2 § 1 st. 2 p. utlänningslagen då det kan antas att personerna inte kommer
      att försörja sig på ett ärligt sätt under vistelsen i Sverige. Tiggeriet har bedrivits i
      viss organiserad form. Beslut har tagits i varje enskilt fall efter en individuell
      prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns underlag för besluten i
      varje enskilt fall men som redovisas nedan finns vissa brister beträffande den
      dokumentation som skett i de enskilda ärendena. Kvarstående fråga är om EG-rätten
      utgör hinder mot tillämpning av aktuell bestämmelse i utlänningslagen på sätt som
      framgår av RPS:s anvisningar i de fall en EU-medborgare ägnar sig åt tiggeri i
      organiserad form. Varken svensk domstol eller EG-domstolen har prövat de svenska
      förhållandena avseende tiggeri, bl.a. socialtjänstens uppbyggnad. Det föreligger
      således ett stort behov av klarläggande uttalande beträffande tillämpningen av
      bestämmelserna i utlänningslagstiftningen.
      Polismyndigheten gör dock, mot bakgrund av förutsättningarna i de enskilda fallen,
      den omständigheten att tiggeriet bedrivits i organiserad form, utlänningslagens
      ordalydelse, de förarbetsuttalanden som gjordes när rörlighetsdirektivet införlivades
      i svensk rätt och allra helst den inställning som redovisats av den centrala
      förvaltningsmyndigheten för Polisen – och som senare kommit till uttryck i CM 7/10
      – bedömningen att den tolkning av 8 kap. 2 § 1 st. 2 p. utlänningslagen som låg till
      grund för polismyndighetens beslut den 16 resp. 18 februari 2010 var rimlig.
I frågan om dokumentation, beslutsmotivering m.m. anförde polismyndigheten
bl.a. följande.
                                                                        Dnr 6340-2010     Sid 5 (11)




      I samtliga ärenden som omfattas av JO:s initiativärende finns upprättade förhör,
      tjänsteanteckningar och beslut angående åtgärder som har vidtagits i
      avvisningsärendena.
      Det kan konstateras att ett flertal av de personer som anträffades i lägenheten i
      Vårberg har deltagit i tiggeri med inslag av ”föreställandet av handikapp” som inte
      varit verkliga. Samtliga personer som avvisats har emellertid ägnat sig åt tiggeri i
      den löst organiserade form som framgår av spaningsanteckningar och annan
      dokumentation i ärendena. Två av de avvisade är minderåriga barn till personer som
      utövat tiggeri. Båda barnen har tagit del i tiggeriet. Av varje enskilt ärende framgår
      att den berörda personen har hörts om tiggeri och i vilken form det bedrivits. I ett av
      ärendena saknas förhörsanteckningar som ersatts av en tjänsteanteckning (AA 630-
      954/10).
      Att tiggeriet bedrivits i viss organiserad form hade dokumenterats bättre ifall
      relevanta delar av spanings- och utredningsanteckningar lagts till varje enskilt
      ärende. Så har inte skett och det utgör en brist i dokumentationen.
      Av uppgifter från de beslutsfattare som var i tjänst den 18 februari framgår att de
      informerades om bakgrund, inriktning, syfte och den operativa taktiken med vilken
      den planerade insatsen skulle ske. Beslutsfattarna har därvid tagit del av inspelat
      spaningsmaterial m.m. i den pågående förundersökningen om misstänkt
      människohandel (K 32481-10). De uppgifter som erhållits ur nämnda
      förundersökning har inte dokumenterats eller hänvisats till i aktuella
      avvisningsärenden, vilket polismyndigheten bedömer är en brist i dokumentationen.
      Gränspolisavdelningen har uppgivit att de har vidtagit åtgärder för att säkerställa att
      nödvändig dokumentation tillförs avvisningsärendena, och myndigheten kommer
      inte att vidta någon ytterligare åtgärd i den delen.

Rättslig reglering
8 kap. 2 § första stycket 2 utlänningslagen
Polismyndighetens avvisningsbeslut har fattats med stöd av 8 kap. 2 § första
stycket 2 utlänningslagen. Enligt denna bestämmelse får en utlänning avvisas om
det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt
land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt. Med tanke på hur bestämmelsen
nu tillämpats krävs en återblick för att ta ställning till hur den idag bör tolkas.

Den äldre utlänningslagen m.m.
I 1945 års utlänningslag stadgades att utlänning som ankom till riket fick avvisas
”om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt
uppehälle genom bettlande [tiggeri, JO:s anm.] eller att under vandring från ort till
annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller
annan dylik sysselsättning” (4 kap. 19 § första stycket 1). Avvisning fick även ske
om det skäligen borde antas att utlänningen inte hade för avsikt eller saknade
möjlighet ”att ärligen vinna sin försörjning” (samma stadgande, punkt 2).

1951 föreslogs en ny utlänningslag. Det som tidigare stadgats om zigenare och
bettlare, gatumusikanter m.fl. (punkt 1) utgick medan den allmänna bestämmelsen
med krav på att utlänningen skulle kunna ärligen försörja sig (punkt 2) behölls. I
förarbetena framhölls att några ”särregler skola […] icke gälla för zigenare utan de
skola behandlas på samma sätt som andra utlänningar”. Om det fanns skälig
anledning att anta att de inte skulle komma att försörja sig genom ärligt arbete
”utan t.ex. med spådom, signeri e.d.” skulle de kunna avvisas enligt den allmänna
                                                                        Dnr 6340-2010     Sid 6 (11)




bestämmelsen. Inte heller de som ”under vandring från ort till annan vinna sin
utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik
sysselsättning” skulle kunna avvisas, såvida det inte kunde antas att deras
sysselsättning var en täckmantel för någon asocial verksamhet eller att den inte
gick att försörja sig på. Däremot skulle den som ”uppenbarligen hade för avsikt att
söka sitt uppehälle genom bettlande” kunna avvisas enligt den allmänna
bestämmelsen (SOU 1951:42 s. 191).

Vid remissbehandlingen av betänkandet hade kriminalpolisintendenten i
Stockholm uttalat att bestämmelsen borde tillämpas så att icke önskvärda
medellösa utlänningar skulle hindras från att komma in i landet för att här ägna sig
åt dagdriveri. Detta föranledde följande uttalande i propositionen (prop. 1954:41 s.
93).
      I likhet med kriminalpolisintendenten i Stockholm finner jag det angeläget att i
      görligaste mån hindra icke-önskvärda, medellösa utlänningar att komma in i landet
      för att här ägna sig åt dagdriveri. I förslaget har därför stadgats, att utlänning som
      ämnar här i riket söka sitt uppehälle må avvisas, om det skäligen kan antagas att han
      icke kommer att här ärligen försörja sig. Även sådana fall då utlänningen
      uppenbarligen har för avsikt att livnära sig på brottslig verksamhet faller under detta
      stadgande.
De återgivna förarbetsuttalandena kan inte ses isolerade från annan närliggande
lagstiftning. Vid tiden för 1954 års utlänningslags tillkomst var 1885 års
lösdrivarlag ännu i kraft. Begrepp av typen ”icke ärligen försörja sig” torde härröra
från den lagstiftningen (jfr SOU 1979:64 s. 81). I lösdrivarlagen definierades som
lösdrivare den som sysslolös, utan att söka arbete, stryker omkring från ort till
annan utan medel till sitt uppehälle och den som, utan att äga medel till sitt
uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett
sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller
sedlighet. Enligt praxis föll under lagen de s.k. luffarna, men även andra ”asociala
element” såsom spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, sutenörer och
prostituerade (se prop. 1964:128 s. 10). Lösdriveri var inte kriminaliserat, men
lösdrivare kunde bli föremål för administrativa tvångsåtgärder, varvid de kunde
dömas till upp till tre års tvångsarbete. Lösdrivarlagen ersattes 1965 med lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, som inte tillät åtgärder mot ”harmlösa
bettlare”. Lagen om samhällsfarlig asocialitet upphävdes 1982.

1958 infördes en ny avvisningsgrund, enligt vilken en utlänning kunde avvisas ”om
det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige
eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka, samt för sin hemresa”
(nuvarande 8 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen). Det innebar att medellösa
utlänningar kunde avvisas på denna grund, vilket i sin tur medförde att frågan
huruvida den som kunde antas ha för avsikt att vid sin vistelse i Sverige ägna sig åt
tiggeri förlorade i betydelse.

I samband med att utlänningslagstiftningen senare åter omarbetades undersökte
1975 års utlänningslagskommitté tillämpningen av den avvisningsgrund som
                                                                     Dnr 6340-2010   Sid 7 (11)




bygger på en bedömning av om utlänningen avser att försörja sig på ett ärligt sätt.
Det visade sig att den ytterst sällan användes; när det förekom synes det ha varit
med hänvisning till annat än tiggeri. (Se SOU 1979:64 s. 97 f. och 134.)
Kommittén övervägde mot den bakgrunden om denna avvisningsgrund kunde
avskaffas. Med hänvisning till behovet av att kunna avvisa utlänningar som
yrkesmässigt prostituerar sig ansåg kommittén dock att bestämmelsen borde
kvarstå. (A. bet. s. 134.) Samma bedömning gjordes i propositionen (prop.
1979/80:96 s. 56). Enligt vad som där anfördes skulle även den som antogs komma
att arbeta utan arbetstillstånd omfattas av bestämmelsen. Lagrådet ansåg emellertid
att bedrivande av förvärvsverksamhet utan föreskrivet arbetstillstånd inte var
liktydigt med att ”inte ärligen försörja sig”. Det senare begreppet syftade enligt
Lagrådet på den som ägnar sig ”åt näringsfång som i sig är brottsligt eller
förkastligt eller bygger på brottsliga eller förkastliga handlingar”. Bestämmelsen
försågs därför med ett tillägg om arbete utan tillstånd. (Se a. prop. s. 118 f. och
134.)

Sedan 2006 gäller avvisningsgrunden i 8 kap. 2 § första stycket 1 utlänningslagen
endast i begränsad utsträckning för EU-medborgare och deras familjemedlemmar,
se vidare nedan.

Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april,
rörlighetsdirektivet, fastställs villkor för unionsmedborgares och deras
familjemedlemmars utövande av rätten att fritt röra sig inom unionen. Direktivet
anger en miniminivå och berör inte nationella bestämmelser som är mer
gynnsamma för utlänningar än de som framgår av direktivet. EU-direktiv är enligt
huvudregeln inte direkt tillämpliga i Sverige utan förutsätter s.k. implementering,
dvs. att en motsvarande reglering finns eller införs i svensk lagstiftning. EU-
direktiv kan därutöver även ha direkt effekt och gäller då i Sverige oavsett
innehållet i svensk lag. Delar av rörlighetsdirektivet innefattar regler av det slaget.

I rörlighetsdirektivets tredje kapitel finns bestämmelser om s.k. uppehållsrätt, med
vilket avses en rätt för unionsmedborgare att uppehålla sig inom medlemsstaternas
territorier. Direktivet skiljer mellan uppehållsrätt i högst tre månader (artikel 6) och
uppehållsrätt för längre tid än tre månader (artikel 7). Enligt artikel 6 gäller
uppehållsrätt i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än
kravet på att inneha ett giltigt pass eller identitetskort. En förutsättning för detta är
dock, enligt artikel 14, att unionsmedborgaren inte blir en belastning för den
mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. Enligt artikel 7 gäller
uppehållsrätt för längre tid än tre månader under vissa angivna förutsättningar, t.ex.
att den berörda personen har en anställning i det land där han eller hon uppehåller
sig.

Uppehållsrätten kan enligt rörlighetsdirektivet endast genombrytas vid hot mot
allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Bestämmelser om detta finns i artikel 27, som
anger följande. Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet
                                                                    Dnr 6340-2010    Sid 8 (11)




ska överensstämma med proportionalitetsprincipen. De ska uteslutande vara
grundade på utlänningens personliga beteende, som måste utgöra ett verkligt,
faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
Tidigare straffdomar ska inte i sig utgöra skäl för begränsningar i uppehållsrätten.
Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar
allmänpreventiva hänsyn godtas inte. En ytterligare begränsning följer av att
inskränkningar i uppehållsrätten inte får vara diskriminerande. EU-domstolen har
därvid uttalat att ”en medlemsstat inte får vidta åtgärder mot en medborgare från en
annan medlemsstat med stöd av undantagsbestämmelserna om allmän ordning […]
på grund av ett uppträdande som medlemsstaten inte försöker förhindra när det
gäller de egna medborgarna genom att vidta repressiva åtgärder eller andra faktiska
och effektiva åtgärder” (mål C-100/01, Ministre de l’Intérieur mot Aitor Oteiza
Olazabal, REG 2002 I-10981).

I anledning av rörlighetsdirektivet genomfördes vissa förändringar i den svenska
utlänningslagstiftningen.

Reglerna om uppehållsrätt enligt artikel 6 föranledde inga ändringar i lag (SOU
2005:49 s. 95 ff. och prop. 2005/06:77 s. 68 ff.). Uppehållsrätten enligt artikel 7
reglerades däremot i ett nytt kapitel i utlänningslagen (a. prop. s. 70 ff. och s. 183).
I samband härmed infördes i den svenska lagen ett i jämförelse med
rörlighetsdirektivet mer begränsat uppehållsrättsbegrepp. I utlänningslagen syftar
uppehållsrätt därmed endast på sådan uppehållsrätt som avses i artikel 7, dvs.
uppehållsrätt under längre tid än tre månader, men inte på den omedelbara
uppehållsrätten enligt artikel 6.

I 8 kap. 3 § andra stycket utlänningslagen infördes en ny regel om att den som har
uppehållsrätt inte får avvisas. Bestämmelsen syftar på uppehållsrätt i
utlänningslagens mening. Vidare undantogs EU-medborgare från tillämpningen av
8 kap. 2 § första stycket 1 (dvs. att vederbörande saknar tillräckliga medel för
vistelsen i Sverige etc.), såvida han eller hon inte efter inresan visar sig utgöra en
belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen (8 kap. 2 § tredje stycket).
Beträffande resterande avvisningsgrunder i 8 kap. 2 § första stycket
utlänningslagen uppgavs i samband med genomförandet av rörlighetsdirektivet att
det är utlänningens eget beteende och inte allmänpreventiva hänsyn som ska ligga
till grund för avvisningsbeslutet. Det bedömdes vara förenligt med
rörelsedirektivets artikel 27; några författningsändringar ansågs därför inte
nödvändiga (prop. 2005/06:77 s. 77 f. och SOU 2005:49 s. 148 ff.).

Bedömning
Avgränsning
Det finns flera inslag i den granskade polisinsatsen som kan ifrågasättas. Min
bedömning har dock koncentrerats till huvudsaken, nämligen avvisningsbeslutens
laglighet. Det som i övrigt förekommit överskuggas av denna fråga eller utgör
konsekvenser av dessa beslut.
                                                                   Dnr 6340-2010    Sid 9 (11)




Allmänna förutsättningar
För att en utlänning ska kunna avvisas från Sverige måste de allmänna reglerna om
avvisning i utlänningslagen ge stöd för åtgärden. Därutöver krävs att de särskilda
regler i utlänningslagen, som bl.a. omfattar EU-medborgare, inte hindrar
tillämpning av de allmänna reglerna. Slutligen måste åtgärden vara förenlig med
sådana EU-rättsliga regler som i övrigt ska beaktas, t.ex. inom ramen för
tolkningen av svensk lag eller på grund av att de har s.k. direkt effekt.

Frågan om avvisningsbesluten i detta fall varit rättsenliga ska således i första hand
bedömas enligt utlänningslagens allmänna bestämmelser om avvisning.
Polismyndigheten har motiverat sina avvisningsbeslut med att de avvisade ”ägnat
sig åt dagdriveri/tiggeri” och som rättslig grund åberopat 8 kap. 2 § första stycket 2
utlänningslagen, där det bl.a. anges att avvisning får ske om det kan antas att en
utlänning under sin vistelse i Sverige inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt.

Rekvisitet ”försörja sig på ett ärligt sätt”
För att en utlänning ska kunna avvisas från Sverige krävs lagstöd. Särskilt när det
är fråga om någon som redan befinner sig i landet innebär en avvisning ett för den
enskilde långtgående tvångsingripande. Åtgärder av det slaget bör inte få
förekomma annat än med stöd av skäl som klart omfattas av lagens ordalydelse.
Det är mot denna bakgrund som den av polismyndigheten åberopade
avvisningsgrunden i 8 kap. 2 § första stycket 2 utlänningslagen ska tolkas.

Som redogörelsen för den rättsliga regleringen visar har det sedan 1954 inte
förelegat laglig grund för att från Sverige avvisa vad som då kallades zigenare, och
inte heller gatumusikanter. Även tiggeri försvann vid denna tid som uttrycklig
avvisningsgrund, varvid förarbetena dock lämnade en öppning för avvisning av den
som uppenbarligen hade för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettleri, dvs.
tiggeri. Utöver detta fanns den beskrivna regleringen om lösdrivare, som innebar
att vissa former av lösdriveri i praktiken var jämställda med kriminalitet.

Redogörelsen för den rättsliga regleringen visar vidare att den åberopade
avvisningsgrunden, när saken undersöktes under 1970-talet, hade använts ytterst
lite och då sällan eller aldrig med hänvisning till att utlänningen skulle komma att
ägna sig åt tiggeri. I samband med att behovet av bestämmelsen därefter
övervägdes var det som framgått andra företeelser än tiggeri som föranledde att den
fick kvarstå. Såvitt framkommit har det efter 1954 inte tillförts något
rättskällematerial som pekar på att bestämmelsen skulle åsyfta den som kan antas
komma att tigga under sin vistelse i Sverige.

Till det kommer att den rättssyn som lagstiftningen om lösdriveri och äldre lagars
bestämmelser om tiggeri ger uttryck för sedan länge är obsolet. Utvecklingen på
fri- och rättighetsområdet därefter har inneburit successivt skärpta krav på legalitet
och rättssäkerhet. Det får numera anses uteslutet att grunda ingrepp i fri- och
rättigheter på juridiska tolkningar som förutsätter att myndigheter och domstolar
ska göra skönsmässiga bedömningar av moralisk karaktär. I den mån äldre lagar
                                                                      Dnr 6340-2010    Sid 10 (11)




någon gång likväl ger ett sådant utrymme måste tolkningen av legalitetsskäl göras
restriktivt. Den aktuella lagtexten bör idag därför inte tillämpas på andra
försörjningssätt än sådana som är rättsligen förbjudna. Om det är lagstiftarens
avsikt att även andra försörjningssätt ska kunna utgöra avvisningsgrund får det
anses åvila denne att i lag ange vad som i så fall ska gälla.

Tiggeri – att utan erbjudande av någon motprestation utbe sig om ekonomiskt
understöd – är inte i sig straffbart eller annars otillåtet enligt svensk lag. Det gäller
även då det bedrivs i former som kan beskrivas som organiserade, om man med
detta menar att enskilda som tigger samordnar sin aktivitet samt bor, reser och
lever tillsammans.

I förening med andra omständigheter kan tiggeri däremot vara straffbart. Det kan
exempelvis vara fallet när den som tigger tar till hot eller handgripligheter, som
utgör ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Ett annat exempel är om tiggeriet
innefattar vilseledande av dem tiggaren vänder sig till, t.ex. genom förebärande av
förmenta handikapp m.m., vilket under vissa ytterligare förutsättningar kan
innefatta bedrägeribrott enligt 9 kap. brottsbalken. För att kunna utgöra en
avvisningsgrund enligt utlänningslagen krävs därutöver att det i straffbara former
bedrivna tiggeriet förekommer eller kan antas förekomma i sådan omfattning att
det utgör ett försörjningssätt.

Bedömning i detta fall
Inte i något av avvisningsärendena finns uppgifter som tyder på att den avvisade
försörjt sig på ett sätt som är brottsligt. Iakttagelser av att de som tiggt föreställt
handikapp förekommer visserligen. Uppgifterna om detta är dock opreciserade och
inte direkt kopplade till någon av de avvisade individerna, än mindre anförda som
beslutsmotivering. Vidare saknas det, trots relativt omfattande spaning och förhör,
stöd för att de avvisade skulle ha varit organiserade på sådant sätt att verksamheten
som helhet kan beskrivas som bedräglig eller på annat sätt otillåten.

Polismyndighetens utredning visar sammanfattningsvis inte mer än att ett flertal av
dem som avvisats hade ägnat sig åt tiggeri och att de kunde antas komma att
fortsätta med det. Beträffande flera av dem är emellertid inte ens det utrett; de har
enligt egen utsago försörjt sig som gatumusikanter.

Det som framkommit i polisens utredning är alltså inte av sådant slag att det
medger avvisning enligt den bestämmelse som åberopats. Det saknas i
utredningsmaterialet belägg för att det skulle ha funnits någon annan, laglig
avvisningsgrund. Avvisningen av den grupp romer som bodde i lägenheten i
Vårberg saknade således erforderligt lagstöd. Polismyndigheten i Stockholms län
ska därför kritiseras. Eftersom polismyndighetens agerande inneburit långtgående
rättskränkningar av enskilda är kritiken av allvarligt slag.

Det finns inget i materialet som visar att avvisningsinsatsen haft sin grund i att de
avvisade alla var romer, och att de därför särbehandlades negativt. Flera inslag i
handläggningen är likväl anmärkningsvärda. Det gäller den otillräckliga analysen
                                                                Dnr 6340-2010   Sid 11 (11)




av gällande rätt och den bristfälliga dokumentationen samt den kollektivt
utformade beslutsmotiveringen – ”dagdriveri/tiggeri” – som för tankarna till en
förlegad rätts- och människosyn. Även om det inträffade inte kan beskrivas som ett
utslag av diskriminering har de olagliga avvisningsbesluten och det sätt insatsen
genomfördes på varit ägnade att rubba förtroendet för polisens förmåga att leva upp
till grundlagens krav på att myndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).

Övrigt
En slutsats av den granskning som gjorts är att de allmänna reglerna i
utlänningslagen inte medger avvisning enbart på grund av ett antagande om att en
utlänning kommer att tigga i Sverige. Frågan om huruvida avvisningarna var
förenliga med de särskilda regler som gäller för EU-medborgare aktualiseras
därmed inte i detta fall. I anledning av den debatt som förts om utländska tiggare
vill jag ändå erinra om att EU-rätten – vilket kan utläsas ur redogörelsen för den
rättsliga regleringen – reser hinder mot att avvisa en EU- medborgare med
hänvisning enbart till att han eller hon kan antas komma att tigga i Sverige.
Hindren skulle kvarstå även om den svenska nationella lagstiftningen ändrades,
t.ex. genom att tiggeri angavs som en uttrycklig avvisningsgrund. Det torde med
andra ord vara svårt att utforma svensk utlänningslagstiftning så att EU-
medborgare, som ägnar sig åt tiggeri av det slag som påvisats i detta ärende, får
avvisas från Sverige.
