# Kritik mot dels dåvarande Polismyndigheten i Skåne för dröjsmål med att anmäla ett gripande av en femtonåring till åklagare, dels två
åklagare för att femtonåringen anhölls och att anhållandet inte hävdes tidigare än som skedde

JO 2016-04-05 dnr 6383-2014

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2016-04-05               6383-2014             1(13)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot dels dåvarande Polismyndigheten i Skåne för dröjsmål
                        med att anmäla ett gripande av en femtonåring till åklagare, dels två
                        åklagare för att femtonåringen anhölls och att anhållandet inte
                        hävdes tidigare än som skedde


                          Beslutet i korthet: AA, som var 15 år, greps som misstänkt för försök till stöld ur ett
                          skåp i ett omklädningsrum på ett badhus. Nästan fem timmar efter gripandet
                          påbörjades förhöret enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken med AA. Ytterligare en timme
                          senare anmäldes gripandet till åklagaren som beslutade att anhålla AA. JO
                          konstaterar att frågan om en ung person ska vara frihetsberövad är en sådan sak som
                          många gånger kan vara tveksam eller svår att bedöma. Om den som gripits är under
                          18 år är det därför särskilt angeläget att åklagaren snarast möjligt underrättas om
                          gripandet. Det kan i sådana fall ofta vara lämpligt att det sker redan innan ett förhör
                          har hållits med den misstänkte. JO kommer fram till att polisens hantering av frågan
                          om underrättelse till åklagaren och förhöret med AA inte varit förenlig med
                          skyndsamhetskravet i 24 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. Det kan inte
                          uteslutas att polismyndighetens agerande har påverkat den tid som AA kom att vara
                          frihetsberövad. Dåvarande Polismyndigheten i Skåne kritiseras för dröjsmålet.
                          När brottsmisstankar riktas mot ungdomar måste ett antal lagregler beaktas som
                          sammantagna leder till att unga personer endast i undantagsfall kan anhållas och
                          häktas. JO anser att det brott som AA misstänktes för inte var tillräckligt allvarligt för
                          att det kan anses ha varit proportionerligt att anhålla honom, och det oavsett hur stark
                          kollusionsfaran bedömdes vara. I samma riktning talar det förhållandet att en
                          frihetsberövande påföljd inte kunde förväntas komma i fråga för AA.
                          Omständigheterna var enligt JO långtifrån sådana att det fanns synnerliga skäl för
                          häktning, och det fanns därmed inte tillräckliga förutsättningar för anhållande.
                          Åklagaren kritiseras för beslutet att anhålla AA.
                          Den åklagare som därefter tilldelades ärendet borde omgående ha hävt anhållandet
                          och försatt AA på fri fot. Som händelserna nu utvecklade sig kom AA i stället att vara
                          frihetsberövad i sammanlagt mer än ett dygn. Åklagaren kritiseras för det sätt som
                          han hanterade det fortsatta frihetsberövandet på.
                          JO ser allvarligt på att en så ung person som AA har varit anhållen utan att det funnits
                          tillräckliga förutsättningar för det.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                      Dnr 6383-2014        Sid 2 (13)

## Anmälan och bakgrund

Initiativet
I en anmälan till JO riktade en advokat kritik mot dåvarande Polismyndigheten i
Skåne för handläggningen av en förundersökning där AA, som var 15 år, var
misstänkt för försök till stöld ur ett skåp i ett omklädningsrum på ett badhus
(JO:s dnr 5510-2014). Av myndighetens handlingar framgick att AA greps av
en väktare den 24 augusti 2014 kl. 14.05. Förhör med honom inleddes kl. 18.54.
Därefter, kl. 20.05, anmäldes gripandet till åklagaren som kl. 20.17 beslutade att
anhålla AA. Anhållandet hävdes av åklagaren dagen därpå kl. 15.18 och AA
försattes på fri fot kl. 15.55.

Anmälningsärendet avslutades samtidigt som en utredning inleddes inom ramen
för ett initiativärende avseende frågorna om proportionaliteten i de
tvångsåtgärder som vidtagits mot AA och hur skyndsamhetskraven i
24 kap. 8 § rättegångsbalken hade följts i ärendet.

## Utredning

Utredning
JO begärde att polismyndigheten och Åklagarmyndigheten skulle yttra sig.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (BB, chefen för rättsenhet polisregion Syd) yttrade sig. Till
yttrandet bifogades upplysningar från de berörda tjänstemännen.

Polismyndigheten lämnade följande redogörelse för handläggningen.
      Väktare CC grep AA den 24 augusti 2014 kl. 14.05 såsom misstänkt för försök
      till stöld från ett skåp i ett omklädningsrum på Aq-va-kul i Malmö. Gripandet
      prövades och fastställdes kl. 14.59 av polisassistent DD. Därefter, kl. 15.30,
      förhördes målsäganden samt CC och polisassistent EE beslutade om beslag av en
      nyckelknippa. När polispatrullen var klar på platsen blev AA kl. 15.45 införd till
      arresten på Davidshalls polisstation i Malmö och kl. 15.50 blev identiteten
      fastställd varvid AA blev, efter beslut av stationsbefäl FF, insatt i arresten.
      Därefter, kl.16.57, underrättades AA:s vårdnadshavare om gripandet och
      socialtjänsten underrättades kl. 17.04. Efter att patrullen avrapporterat och
      utredaren läst in sig på ärendet förhördes AA i enlighet med 24 kap. 8 §
      [rättegångsbalken] kl. 18.54 och gripandet anmäldes kl. 20.05 till
      Åklagarmyndigheten. Kammaråklagare GG beslutade att anhålla AA kl. 20.17,
      att AA skulle fotograferas med de kläder han hade på sig vid gripandet, att AA:s
      kusiner, två vittnen, skulle förhöras och att förnyad åklagarkontakt skulle ske
      påföljande dag. Fotograferingen verkställdes kl. 21.00.
      [V]ittnesförhör ägde rum den 25 augusti 2014 kl. 12.20 respektive kl. 14.29
      varefter anhållandet hävdes kl. 15.18 av kammaråklagare HH. AA lämnade
      Davidshalls polisstation kl. 15.55.
      Polismyndigheten höll förnyat målsägandeförhör med fotokonfrontation den 27
      augusti 2014 […] och förnyat förhör med AA den 5 september 2014 […].
      Åklagarmyndigheten har sedermera lagt ned förundersökningen.
      –––
      I samband med gripandet av AA uppstod misstanke om narkotikabrott, eget bruk
      […]. Vid införandet beslutade polismyndigheten om att AA skulle genomgå en
      kroppsbesiktning varpå AA lämnade urinprov.
                                                                       Dnr 6383-2014       Sid 3 (13)




Polismyndigheten redovisade följande bedömning.
     –––
     När det gäller unga lagöverträdare är det särskilt viktigt att handläggningen sker
     skyndsamt och att samhällets förhållningssätt är konsekvent och tydligt. Vid
     tillfället för gripandet av AA var identiteten inte fastställd och det förelåg
     kollusionsfara då två kusiner var närvarande på brottsplatsen. Därtill uppstod
     även misstanke om att AA var påverkad av narkotika. Med [beaktande] av
     rådande omständigheter är det Polismyndighetens bedömning att det inte var
     oproportionerligt att gripa och införa AA till Davidshalls polisstation i Malmö
     för att vidta nödvändiga utredningsåtgärder. Polisområde Malmö hanterar en
     arbetsbörda som tillskrivs en av Sveriges största städer och det är
     Polismyndighetens bedömning att förundersökningen mot AA har prioriterats i
     enlighet med bestämmelserna i [lagen med särskilda bestämmelser om unga
     lagöverträdare] om särskild skyndsamhet och handlagts i enlighet med
     Åklagarmyndighetens direktiv.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren JJ) redovisade i sitt yttrande
upplysningar från kammaråklagarna GG och HH vid åklagarkammaren i Malmö
samt kammarledningen genom chefsåklagaren KK.

GG lämnade följande upplysningar.

     AA, född 1999, greps av polis den 24 augusti 2014 kl. 14.05. 24:8-förhör
     inleddes kl. 18.54 och därefter, kl. 20.05, anmäldes ärendet till mig. Efter
     föredragning beslutade jag kl. 20.17 att anhålla AA såsom på sannolika skäl
     misstänkt för försök till stöld. Den särskilda anhållningsgrunden var
     kollusionsfara samt att synnerliga skäl förelåg med hänsyn till utredningen.
     AA var misstänkt för försök till stöld genom att i ett omklädningsrum på ett
     badhus ha tagit sig in i ett låst skåp och därur försökt att tillgripa gods […].
     Målsäganden hade påträffat AA när denne stod vid skåpet med ena handen i
     skåpet. I låset hängde en nyckelknippa med tre nycklar varav man kunde öppna
     skåpet med en av nycklarna (dock en felaktig nyckel). AA hade vid 24:8-förhöret
     förnekat brott och lämnat en redogörelse kring händelsen. Han hade bl.a. uppgett
     att han varit på plats tillsammans med två kamrater/kusiner och att de hade
     träffat på en okänd man som de haft viss kontakt med. Det var den okände
     mannen som hade öppnat skåpet och sedan försvunnit, AA förnekade att han
     hade haft handen inne i skåpet. Kamraterna var identifierade.
     Vid anhållandet gav jag direktiv om att offentlig försvarare skulle förordnas så
     snart som möjligt på morgonen efter, att fotografier skulle tas av de kläder som
     den misstänkte bar vid tillfället samt att de två kamraterna som var med vid
     händelsen skulle höras.
     Jag gjorde följande överväganden inför anhållningsbeslutet.
     Mot bakgrund av att stöldförsöket hade föregåtts av inbrott i ett låst skåp ansåg
     jag att straffvärdet för brottet var högre än för försök till stöld i allmänhet. AA
     hade lämnat en relativt detaljerad berättelse om händelsen och enligt denna
     berättelse var de två kamraterna närvarande hela tiden. Jag ansåg därför att det
     var av synnerlig vikt för utredningen att de två kamraterna förhördes innan AA
     fick utrymme att prata med dem. Med tanke på att det var just
     kamrater/närstående till AA ansåg jag att det var extra påkallat att han inte fick
     möjlighet till kontakt med dem innan de hördes av polis. Ärendets fortsatta
     utredning skulle enligt min bedömning helt och hållet påverkas av om
     kamraterna vidimerade AA:s uppgifter eller ej.
                                                                       Dnr 6383-2014        Sid 4 (13)




      Beroende på vad som framkom i förhöret med kamraterna kunde det komma att
      krävas ett omförhör med AA. Det var därför särskilt viktigt att en offentlig
      försvarare skulle utses så snart som möjligt. Jag påtalade även detta till polisen,
      att offentlig försvarare skulle begäras direkt på morgonen när lottad åklagare fått
      ärendet.
HH lämnade bl.a. följande upplysningar.
      –––
      Som skäl för anhållandet angavs kollusionsfara och synnerliga skäl förelåg enligt
      beslutet med hänsyn till utredningen. AA meddelades restriktioner avseende
      gemensam vistelse, brev eller annan försändelse samt besök och telefonsamtal.
      Dagen därpå, måndagen den 25 augusti 2014, blev jag tilldelad ärendet. Jag
      konstaterade att det rörde sig om en misstänkt som var 15 år och att det därför
      var av stor vikt att ärendet hanterades skyndsamt. Jag samrådde direkt med vice
      chefsåklagare LL och vi var överens om att det var mycket angeläget att
      frihetsberövandet kunde avslutas så snart det var möjligt med hänsyn till den
      misstänktes ålder. Av jouråklagarens anteckningar i ärendet framgick det att
      avsikten var att hålla förhör med de ytterligare två ynglingar som varit i sällskap
      med den misstänkte. Av utredningshandlingarna framgick även att det på
      övervakningsbilder syntes att ytterligare en person var i sällskap med övriga tre
      ynglingar när dessa gick in på badhuset. Denna person var ännu inte identifierad.
      Jouråklagaren hade gett direktiv till polisen att ta kontakt med åklagare tidig
      morgon för förordnande av offentlig försvarare, fotografera den gripnes kläder
      samt hålla förhör med de två kamraterna (kusiner till den misstänkte).
      Min bedömning var att det förelåg synnerliga skäl för frihetsberövandet med
      hänsyn till den mycket starka kollusionsfaran – den misstänkte var släkting till
      de båda vittnena och det var helt avgörande för utredningen att förhör kunde
      hållas utan att man hade möjlighet att tala sig samman om händelseförloppet. Jag
      ansåg dock att det, med hänsyn till den misstänktes ålder och det brott han var
      misstänkt för, endast var motiverat med ett kortare frihetsberövande. Min avsikt
      var därför att anhållandet skulle hävas så snart förhör med vittnena hade hållits
      och att det under alla förhållanden inte fick fortgå mer än några timmar.
      Jag upprättade genast en framställan om offentlig försvarare som jag skickade till
      tingsrätten (expedierades elektroniskt kl. 08.56). Därefter upprättade jag ett
      direktiv som jag skickade till polisen (expedierades elektroniskt kl. 09.09). I
      direktivet förklarade jag att jag hade tilldelats ärendet och att jag hade begärt
      offentlig försvarare till den misstänkte. Jag upprepade samtidigt jouråklagarens
      direktiv, dvs. att förhör skulle hållas med de två kusinerna och att den
      misstänktes kläder skulle fotograferas. Jag angav även att det var brådskande att
      hålla förhören med hänsyn till den misstänktes ålder.
      Strax därefter hade jag kontakt per telefon med utredaren […] som uppgav att de
      båda kusinerna hade sökts i hemmen men skulle enligt uppgift befinna sig i
      skolan. Jag gav då direktiv om att skyndsamt höra vittnena och att de fick sökas i
      skolan. Återkoppling skulle snarast ske för det fall någon ytterligare fördröjning
      uppstod varvid den misstänkte skulle komma att släppas (framgår av
      tjänsteanteckning färdigställd kl. 10.51).
      Senare samma dag meddelade utredaren att de båda vittnena var hörda och att
      det i samband med förhören hade gått att identifiera den okände som också
      pekades ut som gärningsman av ett av vittnena. Jag bedömde att fortsatt
      frihetsberövande inte var proportionerligt och hävde anhållandet kl. 15.18.
Åklagarmyndigheten upplyste att förundersökningen mot AA var nedlagd och
att en annan person – 16 år gammal – dömts för det brott som AA var misstänkt
för. Påföljden bestämdes till 35 timmars ungdomstjänst, vilket motsvarar ett
straffvärde på en månads fängelse.
                                                                       Dnr 6383-2014      Sid 5 (13)




Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

     Utgångspunkten för bedömningen av om det kan anses befogat att anhålla en
     person under arton [år] är omständigheterna i det enskilda fallet med avseende på
     brottslighetens beskaffenhet och anhållningsskälens styrka. Vad gäller
     brottslighetens beskaffenhet måste ställas högre krav för att frihetsberöva en ung
     lagöverträdare än vad som gäller för en vuxen. Det får inte förekomma att unga
     personer anhålls för brott som i och för sig är anhållningsgrundande men som
     framstår som mindre allvarliga ([Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av
     ungdomsärenden] RåR 2006:3 s. 37). I många fall är det den unges ålder som
     blir avgörande för huruvida frihetsberövande ska ske eller inte.
     Kravet på synnerliga skäl ska tolkas mot bakgrund av vilken åtgärd beslutet
     gäller och bedömningen ska baseras på samtliga omständigheter vid den tidpunkt
     då åklagaren har att fatta beslut i saken. Därtill ska även den uppskattade tiden
     för frihetsberövandet beaktas (RåR 2006:3 s. 37 f.).
     Tvångsmedel som avser frihetsberövanden av underåriga ska självfallet
     användas restriktivt och bedömningen av proportionaliteten måste göras utifrån
     samtliga kända omständigheter i det enskilda fallet.
     I förevarande ärende har genom handläggande åklagares upplysningar fram-
     kommit hur de resonerat såväl avseende brottslighetens beskaffenhet som
     anhållningsskälens styrka. GG ansåg att straffvärdet för den aktuella gärningen
     var högre än för försök till stöld i allmänhet. Såväl GG som HH var av
     uppfattningen att det på grund av en mycket stark kollusionsfara var av synnerlig
     vikt för utredningen att vissa utredningsåtgärder vidtogs innan anhållandet kunde
     hävas. Vidare har både GG och HH varit aktiva i sitt förundersökningsledarskap
     och lämnat tydliga direktiv till utredarna av ärendet. HH konstaterade dessutom
     omgående att det var av stor vikt att ärendet hanterades skyndsamt och att det
     med hänsyn till den misstänktes ålder och det brott han var misstänkt för endast
     var motiverat med ett kortare frihetsberövande.
     Åklagarnas grund för beslut om anhållande och den därefter följande hand-
     läggningen av ärendet utgör en utpräglad bedömningsfråga där man inte sällan
     kan ha olika uppfattningar.
     Efter att ha tagit del av åklagarnas upplysningar och i ärendet tillgängliga
     handlingar instämmer jag i deras bedömning att straffvärdet var högre än i
     normalfallet. Detta utifrån att det synes ha varit en planerad gärning, att falska
     nycklar använts, att inbrottet skett i ett obevakat klädskåp där normalt sett
     personliga tillhörigheter och värdesaker förvaras och att brottet varit nära sin
     fullbordan.
     Därutöver instämmer jag i handläggande åklagares bedömning att det förelåg en
     mycket stark kollusionsfara då de inblandade personerna var närstående till den
     misstänkte.
     Det är förvisso fråga om ett frihetsberövande av en 15-årig person men med
     hänsyn till brottets beskaffenhet och den starka kollusionsfaran delar jag
     handläggande åklagares bedömning att det har förelegat synnerliga skäl och varit
     proportionerligt att frihetsberöva den underårige. Detta särskilt med beaktande
     av att avsikten var ett kortvarigt frihetsberövande. Anhållandet har sedan också
     hävts dagen därpå så snart vittnena blivit hörda.
     Vad gäller skyndsamhetskraven i 24 kap. 8 § rättegångsbalken framgår av
     upplysningarna att den misstänkte greps den 24 augusti 2014 kl. 14.05. Ett förhör
     enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken hölls av polis och inleddes samma datum kl.
     18.54. Först därefter anmäldes ärendet till åklagare kl. 20.05. Beslut om att
     anhålla fattades av åklagare kl. 20.17.
     Min bedömning är att åklagaren härigenom omedelbart fattat beslut i frågan om
     anhållande och därigenom uppfyllt skyndsamhetskravet i fråga om
     anhållningsbeslutet. Det ska dock påpekas att med hänsyn till den gripnes ålder
                                                                    Dnr 6383-2014       Sid 6 (13)




      och det brott som han misstänktes för borde polisen ha anmält frihetsberövandet
      till åklagare så snart som möjligt.

Rättslig reglering
Förutsättningar för häktning, anhållande och gripande
I 24 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om häktning, anhållande
och gripande. Bestämmelserna om gripande och anhållande anknyter till
bestämmelserna om häktning på så sätt att de förutsätter att det finns
häktningsskäl för att de ska aktualiseras.

En grundläggande förutsättning för att någon ska kunna häktas är att han eller
hon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet
fängelse ett år eller mer (24 kap. 1 § första stycket RB). Det krävs vidare att det
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat
sätt undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara), genom att undanröja
bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara)
eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara).

En risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat
sätt försvårar sakens utredning finns bl.a. om den misstänkte, till men för
utredningen, kan befaras påverka personer som kan ha upplysningar att lämna
om brottet, t.ex. målsägande, vittnen eller medmisstänkta.

Om det finns skäl att häkta någon får han eller hon anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan. Under vissa förutsättningar är det
tillräckligt för ett anhållningsbeslut att en person är skäligen misstänkt för
brottet. Beslut om anhållande fattas av åklagaren. (Se 24 kap. 6 § RB.)

Om det finns skäl att anhålla någon, vilket alltså förutsätter häktningsskäl, får
en polisman i brådskande fall gripa den misstänkte även utan anhållningsbeslut
(24 kap. 7 § första stycket RB). Ett sådant gripande är en provisorisk åtgärd i
förhållande till anhållande och häktning. Om åklagarens beslut i
anhållningsfrågan utan fara kan avvaktas får ett gripande inte ske. Syftet med
åtgärden är att säkerställa att en misstänkt person inte hinner avlägsna sig innan
åklagaren har hunnit ta ställning till anhållningsfrågan.

Om den som har begått brott, som kan leda till fängelse, påträffas på bar
gärning eller flyende fot, får han eller hon gripas av envar. Den gripne ska
skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. (Se 24 kap. 7 § andra stycket
RB.)

För all användning av tvångsmedel gäller den s.k. proportionalitetsprincipen.
Den innebär att ett straffprocessuellt tvångsmedel får användas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Proportionalitetsprincipen kräver att det i varje enskilt fall prövas om den
                                                                   Dnr 6383-2014      Sid 7 (13)




aktuella tvångsåtgärden i fråga om art, styrka, omfattning och varaktighet står i
rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Om detta inte är
fallet får man antingen använda en mindre ingripande åtgärd eller helt avstå från
att använda tvångsåtgärder. (Se bl.a. prop. 1988/89:124 s. 26 f. och 65 f. samt
JO 1997/98 s. 147, dnr 4928-1995, JO 2008/09 s. 108, dnr 1907-2006, och JO
2015/16 s. 99, dnr 457-2014.) Av proportionalitetsprincipen följer att större
restriktivitet bör iakttas i fråga om användning av tvångsmedel ju lindrigare det
misstänkta brottet är (prop. 1986/87:112 s. 31 f.). Proportionalitetsprincipen ska
beaktas fortlöpande så länge en person är frihetsberövad (Gunnel Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 3 uppl., s. 247).

När det gäller häktning kommer proportionalitetsprincipen till uttryck i 24 kap.
1 § tredje stycket RB. Om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas
endast till böter, får häktning inte ske enligt en uttrycklig lagregel (24 kap. 1 §
fjärde stycket RB). Även när påföljden kan antas bli svårare än böter kan dock
en tillämpning av proportionalitetsprincipen innebära att häktning inte ska ske
med hänsyn till den förväntade påföljden (se JO 1996/97 s. 56, dnr 1813-1994
m.fl., och Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl., s. 52 f.).

Häktning av unga
Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan
liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra
allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart
att betryggande övervakning inte kan ordnas (24 kap. 4 § första stycket RB).
Den som är under 18 år får antas alltid lida allvarligt men av häktning. I
bestämmelsen ligger enligt förarbetena att möjligheterna att ersätta häktning
med någon annan åtgärd ska ha prövats grundligt innan en underårig häktas. (Se
prop. 1964:10 s. 163 f.).

Lagstiftningen bygger på att de syften som en häktning ska tjäna i fråga om
ungdomar kan tillgodoses genom att den unge omhändertas inom socialtjänsten
(se bl.a. JO 1994/95 s. 255, dnr 3104-1992, och JO 2009/10 s. 252, dnr 641-
2007). Möjligheterna att åstadkomma en betryggande övervakning med mindre
ingripande åtgärder än häktning är dock ofta mindre när det är fråga om
kollusionsfara och det finns behov av restriktioner än när häktningsskälen är
flykt- eller recidivfara (se RH 2004:61 och Riksåklagarens riktlinjer för
handläggning av ungdomsärenden, RåR 2006:3 s. 21 f.).

Ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av en lagöverträdare som inte
fyllt 18 år finns i 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Där anges att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om
det finns synnerliga skäl. Det innebär att häktning av ungdomar får ske endast i
undantagsfall. Frågan om det finns synnerliga skäl för häktning ska bedömas
med hänsyn främst till den misstänktes ålder och brottslighetens allvar. Av
betydelse är också styrkan i de särskilda häktningsskälen. (Se NJA 2015 s. 649.)
                                                                    Dnr 6383-2014      Sid 8 (13)




Anhållande och gripande av unga
Det finns inte något formellt krav på synnerliga skäl för anhållande av den som
är mellan 15 och 18 år. Det anses emellertid att kravet på synnerliga skäl i
princip ska vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person under 18
år. (Se JO 1996/97 s. 56, dnr 1813-1994 m.fl. och Gunnel Lindberg, a.a. s. 774.)

På samma sätt som övervakning är ett alternativ till häktning av unga är det ett
alternativ till anhållande. Frågan hinner dock sällan aktualiseras på grund av de
korta anhållningstiderna. Ju yngre den frihetsberövade är, desto viktigare är det
att möjligheten till övervakning övervägs av åklagaren. Det finns inte några
särskilda bestämmelser i fråga om gripande av misstänkta i åldern 15–18 år. (Se
Gunnel Lindberg, a.a. s. 774.)

Bestämmelser om påföljd
Som framgått ovan har den förväntade påföljden betydelse vid den
proportionalitetsbedömning som ska göras inför ett beslut om häktning.

Påföljden för stöld är fängelse i högst två år. Försök till stöld har samma
straffmaximum som det fullbordade brottet, men en lindrigare påföljd än
fängelse kan väljas. Straffvärdet av ett försöksbrott är dock ofta lägre än för
fullbordade brott. (Se 8 kap. 1 och 12 §§ samt 23 kap. 1 § brottsbalken, BrB.)

Vid bestämmande av påföljd är bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket BrB
av intresse. Där anges att om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 21
år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten
får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. För brott
som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år gäller vidare att rätten får
döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § första stycket
BrB).

Anmälan till åklagaren och anhållningsförhör
En gripen person ska förhöras så snart som möjligt efter gripandet. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, ska det skyndsamt
anmälas till honom eller henne. (Se 24 kap. 8 § andra stycket RB.) Med
begreppet skyndsamt avses ”snarast möjligt” efter gripandet (se JO:s beslut den
9 april 2010, dnr 3741-2008, och Gunnel Lindberg, a.a. s. 221). Att åklagaren
underrättas skyndsamt är av särskild betydelse om den som gripits är under 18
år (se nyss nämnda JO-beslut och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober
2015, Zeteo, kommentaren till 24 kap. 8 §).

Efter förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas
eller friges (24 kap. 8 § andra stycket RB). När ett gripande anmäls till åklagare
innebär det att åklagaren tar över ansvaret för frihetsberövandet (JO 1954 s.
197).

Om polisen håller det s.k. anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om
frihetsberövandet i de flesta fall vänta till efter förhöret. Är saken tveksam eller
                                                                   Dnr 6383-2014       Sid 9 (13)




svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsberövandet
görs redan före förhöret för att åklagaren ska kunna antingen själv höra den
misstänkte eller lämna instruktioner om vad den misstänkte ska höras om. (Se
prop. 1986/87:112 s. 74.)

JO har tidigare uttalat att anhållningsförhör inte får uppehållas av utredning om
andra brott än det som avses med frihetsberövandet, av annan utredning rörande
brottet, t.ex. en brottsplatsundersökning, eller av samråd om vem av olika
åklagare som lämpligen borde ha hand om saken (se JO 1954 s. 197, JO
1979/80 s. 23 särskilt s. 47 samt JO:s beslut den 9 november 2006, dnr 3368-
2005, och den 21 december 2015, dnr 6507-2014). För att ett anhållningsförhör
inte ska fördröjas får nu angivna omständigheter – i de fall då en anmälan om
gripandet ska göras före anhållningsförhöret – givetvis inte heller fördröja
anmälan till åklagaren.

I 24 kap. 8 § andra stycket RB anges inte någon frist för att hålla
anhållningsförhör utan endast att förhöret ska hållas så snart som möjligt. Det
anses dock att fristerna i 23 kap. 9 § RB kan tjäna som vägledning för
anhållningsförhöret. Enligt denna bestämmelse är den som inte är anhållen eller
häktad inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av
synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt
förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Fristerna i 23 kap.
9 § RB får emellertid inte ses som en tidsrymd som alltid står till de
brottsutredande myndigheternas förfogande. Utgångspunkten är att förhöret
alltid ska påbörjas så snart som möjligt. (Se Gunnel Lindberg, a.a. s. 256.)

Om det inte längre finns något skäl för anhållningsbeslutet ska åklagaren
omedelbart häva det (24 kap. 10 § RB). Åklagaren är skyldig att göra en
kontinuerlig prövning av ett frihetsberövande och att häva ett anhållningsbeslut
om det inte längre finns något skäl till det. När det uppstår dröjsmål är det
särskilt viktigt att frågan om frihetsberövandet ska kvarstå övervägs. (Se JO
2014/15 s. 161, dnr 2556-2013.)

## Bedömning

Bedömning
Utgångspunkter
Min granskning har inte avsett bedömningen att AA var misstänkt för försök till
stöld. Utredningen har i stället varit inriktad på om det i övrigt funnits
förutsättningar att använda tvångsmedel mot en så ung person som AA och hur
skyndsamhetskraven i 24 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) har följts i ärendet.

Det krävs naturligtvis starka skäl för att beröva en person friheten. Det är av stor
vikt att polis och åklagare vid användandet av straffprocessuella tvångsmedel
försäkrar sig om, utöver att de särskilda förutsättningarna för tvångsmedlet är
uppfyllda, att handlandet inte hamnar i konflikt med de allmänna principer som
gäller för användning av tvångsmedel.
                                                                   Dnr 6383-2014       Sid 10 (13)




Beslutet om gripandet och anmälan till åklagaren m.m.
Ett gripande är ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten, och det gäller i
särskilt hög grad för unga personer. Ett beslut att gripa någon ska i princip
grundas på en bedömning av om det finns skäl för häktning. Polismyndigheten
har redogjort för de omständigheter som föranlett beslutet att gripa AA och föra
honom till polisstationen. Med hänsyn till den förklaring som Polismyndigheten
lämnat om bakgrunden till gripandet finns det inte någon anledning för mig att
ifrågasätta gripandet i sig.

I viss mån skiljer sig gripande från anhållande och häktning eftersom det är ett
provisoriskt frihetsberövande som är avsett att gälla endast under en kort tid
innan åklagaren prövar frågan om den misstänkte ska anhållas eller friges. Det
är därför angeläget att en gripen person inte är frihetsberövad längre än
nödvändigt innan saken underställs åklagaren. Genom bestämmelsen i
24 kap. 8 § andra stycket RB säkerställs att åklagarens prövning av ett gripande
görs i så nära anslutning till detta som rimligen kan ske. Frågan om en ung
person ska vara frihetsberövad är en sådan sak som många gånger kan vara
tveksam eller svår att bedöma. Om den som gripits är under 18 år är det alltså
särskilt angeläget att åklagaren snarast möjligt underrättas om gripandet, och det
kan i sådana fall ofta vara lämpligt att det sker redan innan ett förhör har hållits
med den misstänkte.

När AA påträffades vid det upplåsta skåpet var två av hans kamrater
närvarande. Omständigheterna kring det misstänkta brottet får anses ha varit
sådana att saken inte framstod som helt okomplicerad. Med hänsyn till AA:s
inställning till brottsmisstanken måste det redan från början ha stått klart för
polisen att det skulle bli aktuellt att hålla förhör med flera personer. Mot denna
bakgrund och med beaktande av AA:s låga ålder anser jag att polisen borde ha
anmält gripandet till åklagaren i omedelbar anslutning till att AA fördes in till
polisstationen och hans identitet blev klarlagd. Åklagaren hade då i ett tidigt
skede blivit informerad om ärendet och kunnat ge polisen direktiv om den
fortsatta utredningen. Som det blev nu påbörjades förhöret enligt 24 kap. 8 § RB
med AA först kl. 18.54, dvs. nästan fem timmar efter gripandet. Även om
omständigheterna hade varit sådana att det framstått som motiverat att hålla
förhör med AA utan att dessförinnan göra en anmälan till åklagaren anser jag att
det dröjde alltför lång tid innan förhöret ägde rum. Detta bidrog i sin tur till att
åklagaren underrättades om frihetsberövandet först sex timmar efter gripandet.

Polisens hantering av frågan om underrättelse till åklagaren och förhöret med
AA har inte varit förenlig med skyndsamhetskravet i 24 kap. 8 § andra stycket
RB. Det kan inte uteslutas att polismyndighetens agerande har påverkat den tid
som AA kom att vara frihetsberövad. Dåvarande Polismyndigheten i Skåne ska
kritiseras för dröjsmålet.
                                                                  Dnr 6383-2014       Sid 11 (13)




Anhållningsbeslutet
Anhållande är en provisorisk åtgärd som i princip inte får beslutas om häktning
inte kan bli aktuell. Ett anhållande får inte ske i något annat syfte, även om det
skulle bidra till att underlätta utredningen av brottet eller lagföringen av den
misstänkte. Frågan om det i ett visst fall finns skäl för häktning och därmed
också för anhållande är av den arten att den ger ett visst utrymme för olika
bedömningar som var för sig kan vara godtagbara. Detta innebär emellertid inte
att åklagarens agerande vid ett sådant ingripande är undantaget från en
granskning i efterhand av JO. Självfallet bör viss försiktighet iakttas vid en
sådan prövning.

Det kan inledningsvis konstateras att en misstanke om försök till stöld i och för
sig kan läggas till grund för ett beslut om anhållande eller häktning. Som
framgått ovan har min utredning inte avsett bedömningen att AA var misstänkt
för det brottet.

När det gäller de särskilda häktningsskälen har utredningen visat att
kammaråklagarna GG och HH gjorde bedömningen att det fanns en mycket
stark kollusionsfara då AA var släkt med de båda vittnena. Det var enligt
åklagarnas uppfattning avgörande för utredningen att förhör kunde hållas utan
att vittnena haft möjlighet att tala ihop sig om händelseförloppet. Det finns inte
skäl för mig att ifrågasätta bedömningen att det fanns en kollusionsfara i
ärendet.

När brottsmisstankar riktas mot ungdomar måste ett antal lagregler beaktas som
sammantagna leder till att unga personer endast i undantagsfall kan anhållas och
häktas. Den som är under 18 år får häktas endast när det är uppenbart att
betryggande övervakning inte kan anordnas på annat sätt, och det ska dessutom
finnas synnerliga skäl för häktning. Frågan om det finns synnerliga skäl för
häktning ska bedömas med hänsyn främst till den misstänktes ålder och
brottslighetens allvar. Av betydelse är också styrkan i de särskilda
häktningsskälen. De angivna begränsningarna i möjligheterna att häkta personer
under 18 år ger uttryck för att häktning alltid kan befaras medföra allvarligt men
för den misstänkte och att häktning av ungdomar får ske endast i undantagsfall.
De skäl som bär upp denna regel gör sig gällande även i fråga om
anhållningsbeslut, och kravet på synnerliga skäl ska därför i princip vara
uppfyllt också när det är fråga om att anhålla personer som är under 18 år. Som
vid all annan tvångsmedelsanvändning ska åtgärden vara proportionerlig.

Något annat har inte kommit fram än att åklagaren fattade beslut i frågan om
anhållande omedelbart efter att polisen hade anmält gripandet till åklagaren.

När det gäller brottslighetens allvar har Åklagarmyndigheten fört fram att det
framstod som en planerad gärning, att falska nycklar använts, att inbrottet skett i
ett obevakat klädskåp där normalt sett personliga tillhörigheter och värdesaker
förvaras och att brottet varit nära sin fullbordan. Enligt Åklagarmyndigheten var
därför straffvärdet för brottet högre än för försök till stöld i allmänhet. Jag
                                                                   Dnr 6383-2014      Sid 12 (13)




ställer mig något tveksam till om utredningen ger tillräckligt stöd för
bedömningen att gärningen varit planerad, men har i och för sig inget att
invända mot vad Åklagarmyndigheten har anfört i övrigt när det gäller
straffvärdet.

Även om straffvärdet för den nu aktuella gärningen var högre än för
försöksbrott i allmänhet har den i sig inte varit av särskilt allvarligt slag. Det
kan enligt min mening diskuteras om det hade funnits tillräckliga skäl för
häktning under motsvarande förhållanden om den misstänkte i stället hade varit
vuxen, i vart fall om det rört sig om en enstaka händelse. Vid bedömningen av
om det finns förutsättningar att anhålla någon kan man inte heller bortse från
vilken påföljd som kan tänkas följa på det brott som misstankarna avser. Det
framstår enligt min mening som uppenbart att en påföljd förenad med
frihetsberövande inte skulle ha blivit aktuell för AA i detta fall. Som framgår av
Åklagarmyndighetens yttrande kom påföljden att bestämmas till 35 timmars
ungdomstjänst för den person som dömdes för gärningen.

Sammantaget anser jag att det brott som AA misstänktes för inte var tillräckligt
allvarligt för att det kan anses ha varit proportionerligt att anhålla honom, och
det oavsett hur stark kollusionsfaran bedömdes vara. I samma riktning talar det
förhållandet att en frihetsberövande påföljd inte kunde förväntas komma i fråga
för AA. Omständigheterna var enligt min mening långtifrån sådana att det fanns
synnerliga skäl för häktning, och det fanns därmed inte tillräckliga
förutsättningar för anhållande. GG ska mot den bakgrunden kritiseras för
beslutet att anhålla AA.

Det fortsatta frihetsberövandet
En åklagare är skyldig att kontinuerligt pröva ett frihetsberövande och att häva
ett anhållningsbeslut om det inte längre finns något skäl till det. När det uppstår
dröjsmål är det särskilt viktigt att frågan om frihetsberövandet ska kvarstå
övervägs.

Av utredningen framgår att HH tilldelades ärendet på morgonen och att han
hävde anhållandet senare samma dag, kl. 15.18. AA försattes på fri fot kl.
15.55. HH har uppgett att hans avsikt varit ett kortvarigt frihetsberövande och
att det under alla förhållanden inte fick fortgå mer än några timmar.

När HH tog över ansvaret för ärendet gav han visserligen direktiv om att det var
brådskande att hålla förhör med vittnena. Mot bakgrund av omständigheterna i
ärendet borde han enligt min mening i stället omgående ha övervägt om det
över huvud taget fanns förutsättningar att hålla AA fortsatt frihetsberövad. I
enlighet med den uppfattning som jag redovisat ovan borde en sådan prövning
ha mynnat ut i att det saknades förutsättningar för ett fortsatt anhållande.
Oavsett vilka utredningsåtgärder som återstod borde HH redan på morgonen ha
hävt anhållandet och försatt AA på fri fot.
                                                                   Dnr 6383-2014      Sid 13 (13)




I den situationen att anhållandet kvarstod var det olyckligt att förhören med
vittnena påbörjades först kl. 12.20 och kl. 14.29, vilket förefaller ha sin orsak i
att de befann sig i skolan och fick hämtas där. När det under förmiddagen
visade sig att förhören med vittnena skulle komma att bli fördröjda borde HH
inte ha avvaktat vittnesförhören ytterligare utan i vart fall då hävt anhållnings-
beslutet. Som händelserna nu utvecklade sig kom AA i stället att vara
frihetsberövad nästan ända fram till kl. 16 på eftermiddagen.

HH ska kritiseras för det sätt han hanterade det fortsatta frihetsberövande av AA
på.

Avslutande synpunkter
Jag ser allvarligt på att en så ung person som AA har varit anhållen utan att det
funnits tillräckliga förutsättningar för det. Frihetsberövandet har sammanlagt
pågått i mer än ett dygn. Under en stor del av denna tid har hans möjlighet till
kontakt med omvärlden dessutom varit mycket begränsad. Utöver det allvarliga
men som ett frihetsberövande alltid måste anses innebära för en person i AA:s
ålder kan man utgå från att detta förhållande har inneburit en särskild
påfrestning för honom. Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
