# Socialtjänstens handläggning av ett ärende rörande en 16-årig pojke som hade begärts häktad; fråga om annan betryggande övervakning av pojken borde ha ordnats

JO 2008-09-30 dnr 641-2007

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                     Sid
                                                                           2008-09-30           641-2007               1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Socialtjänstens handläggning av ett ärende rörande en 16-årig pojke
                        som hade begärts häktad; fråga om annan betryggande övervakning av
                        pojken borde ha ordnats

## Bakgrund

Den 8 februari 2007 beslutade en åklagare att anhålla AA som vid tillfället var 16
                        år gammal. Åklagaren begärde därefter i en framställning till Stockholms tingsrätt
                        att AA skulle häktas. Vid en häktningsförhandling den 10 februari 2007 anförde
                        åklagaren enligt tingsrättens protokoll följande när det gällde de särskilda
                        häktningsskälen.

                        Det föreligger en stark recidivfara, då det rör sig om upprepade händelser mot
                        samme målsägande. Dessutom föreligger en stor risk för kollusion då AA kan
                        försöka påverka målsäganden att dra tillbaka sin anmälan, vilket han redan tidigare
                        gjort. [– – –] Beträffande de synnerliga skälen för häktning har socialtjänsten
                        uppgett att de inte tänker vidta några åtgärder för att ordna betryggande
                        övervakning av AA, och att de inte anser att det finns annat att göra än att begära
                        honom häktad.

                        Tingsrätten beslutade vid häktningsförhandlingen att häkta AA.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade advokaten BB, som offentlig försvarare för AA och
                        för AA:s föräldrars räkning, på hur Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd i
                        Stockholms kommun hade handlagt ärendet rörande AA. Han anförde bl.a.
                        följande.

                                  AA greps och anhölls … onsdagen den 8 februari på grund av nya misstankar om
                                  bl.a. ofredande av CC. Polisen kallade mig till ett nytt förhör under fredagen …
                                  Innan förhöret sammanträffade jag med AA:s mamma. Med henne fanns
                                  socialsekreteraren DD som företrädde Socialtjänsten. Eftersom jag förstod att
                                  åklagaren nu kunde tänkas begära AA häktad, frågade jag DD om Socialtjänsten
                                  undersökt möjligheterna att anordna annan betryggande övervakning för AA. DD
                                  svarade då att Socialtjänsten inte undersökt möjligheterna till annan betryggande
                                  övervakning … Enligt AA:s mamma hade DD sagt till henne att AA borde häktas
                                  för att få ”en knäpp på näsan”.
                                  –––



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 641-2007     Sid 2 (6)




      Åklagaren begärde att AA skulle häktas och vid häktningsförhandlingen i helgen
      framkom att Socialtjänsten fortfarande inte undersökt möjligheterna till annan
      betryggande övervakning för AA.

Utredning
JO inhämtade från stadsdelsförvaltningen de aktuella handlingarna beträffande AA.
Därefter remitterades BB:s anmälan till stadsdelsnämnden för utredning och
yttrande.

I ett yttrande anförde stadsdelsnämndens sociala delegation i huvudsak följande.

## Bakgrund

AA har varit aktuell på Ungdomssektionen sedan hösten 2005. Han har haft insats i
      form av placering på ART-Institutet i Uppsala under perioden 040623–050311.
      Placeringen avbröts i förtid då varken AA eller hans föräldrar ville att han skulle
      vara kvar. Under perioden 060801–061214 hade familjen intensivt stöd av MST-
      terapeut (Multi Systemisk Terapi). AA har idag bistånd enligt 4 kap. § 1
      Socialtjänstlagen i form av en kontaktperson cirka 10 timmar per vecka. Genom
      Handikappomsorgen har AA beviljats stöd genom LSS i form av verksamheten
      MISA, där han erbjudits stöd, men ej hunnit påbörja praktikplats.
      AA har DAMP med stora beteendesvårigheter. Han har stora brister i förmåga till
      socialt samspel och kommunikation samt beteendeavvikelser – autismliknande
      tillstånd. Han har också en lindrig mental retardation med inlärningssvårigheter och
      har gått i särskola.
      Under januari och början av februari hade AA vid flera tillfällen trakasserat sin f.d.
      flickvän. Under perioden 070112–070206 polisanmäldes AA för misshandel, olaga
      hot, ofredande, skadegörelse, grov fridskränkning, försök till mordbrand och
      övergrepp i rättssak.
      Utifrån ovan anhölls AA lördagen 070203 och släpptes efter ett dygn söndagen
      070204. På måndag morgon fick DD besked från socialjouren om vad som hänt
      under helgen.
      070208 anhölls AA ånyo efter att ha gripits utanför f.d. flickvännens bostad. 070210
      begärdes AA häktad. Efter sju dagar i häktet tog ledamot i Vantörs sociala
      delegation 070214 beslut om att omedelbart omhänderta AA med stöd av § 6 Lag
      med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och han placerades 070215
      enligt 11 § LVU på Lövsta skolhem.

      Händelser kring AA:s häktning
      På morgonen 070209 fick socialsekreterare DD besked om att AA häktats under
      gårdagen (nämnden torde mena att AA anhölls den 8 februari 2007; JO:s
      anmärkning). Han tog då kontakt med sektionschef EE som i sin tur kontaktade
      åklagaren per telefon. Åklagaren sade att hon ämnade att begära AA häktad.
      Sektionschefen bedömde att omedelbart omhändertagande enligt LVU inte var den
      bästa insatsen. Någon överenskommelse med åklagaren träffades aldrig, då detta inte
      är möjligt. Respektive myndighet har att fatta beslut enligt gällande lagstiftning.
      Då AA varit ensam då han begått sina brott mot sin f.d. flickvän och hennes familj
      och dessutom hämtats av polis utanför flickvännens bostad, gjorde socialtjänsten
      bedömningen att häktningstiden skulle bli kort.
      Socialsekreterare DD träffade AA i samband med polisförhör 070209 tillsammans
      med AA:s mamma och AA:s juridiska ombud BB. Innan förhöret talade DD med
      [modern] och försökte förklara socialtjänstens hållning i den svåra situation som AA
      och hans familj befann sig och i detta pressade samtal yttrade DD frasen ”knäpp på
      näsan” eller något liknande, vilket han idag beklagar.
                                                                         Dnr 641-2007     Sid 3 (6)




      BB frågade DD varför socialtjänsten ej undersökt möjligheten till annan
      betryggande övervakning för AA. DD hänvisade då till sektionschef EE:s
      telefonsamtal med åklagaren 070209 (se ovan).
      På fredag eftermiddag 070209 informerade DD socialsekreterare på
      Ungdomsjouren, som utför kurativ verksamhet för ungdomar på Kronobergshäktet,
      om AA:s diagnoser och speciella problematik och att han förmodligen skulle komma
      att begäras häktad och placeras på Kronobergshäktet.
      Utifrån detta blev AA placerad på Resursavdelning 6:1 på Kronobergshäktet. Detta
      är en speciell avdelning med utökade resurser jämfört med de andra avdelningarna.
      Bland annat är rummen betydligt större och den häktade har egen toalett på rummet.
      Personalen är mer kvalificerad och utbildade mentalskötare och beteendevetare. Det
      är också större personaltäthet på denna resursavdelning. De intagna får tillbringa
      mer tid utanför sina rum och exempelvis titta på TV med personalen. Personalen
      hade således närmare kontakt med AA än om han varit häktad på någon av de
      vanliga avdelningarna och kunde utifrån det också stämma av hur AA mådde. Vår
      bedömning var att AA:s särskilda behov var tillgodosedda genom ovan.
      Under de dagar AA satt häktad hade DD tät kontakt med socialsekreterare på
      Ungdomsjouren, vilka regelbundet besökte häktet och samtalade med AA och
      personalen på Resursavdelningen.
      Socialtjänsten hade också kontakt med AA:s mamma, som uppgav att AA for illa i
      häktet och att han behövde komma därifrån.
      Personal från Ungdomsjouren larmade 070213 om att AA mådde allt sämre i häktet.
      Han hade bland annat svårt att sova och kände sig instängd. Efter samtal med
      åklagaren stod det också klart att AA ej skulle försättas på fri fot i avvaktan
      rättegång. Utifrån ovan fattade ledamoten i sociala delegationen i Enskede-Årsta-
      Vantör 070214 beslut om att omhänderta AA enligt 6 § LVU. Dagen därpå
      placerades han på Lövsta skolhem.
      DD träffade AA onsdagen 070214 och talade med AA om hans situation samtidigt
      som han informerades om placeringen på Lövsta skolhem. DD kunde då också
      konstatera att AA var nedstämd och orolig.

      Slutkommentar
      När AA anhölls 070209 (AA anhölls den 8 februari 2007; JO:s anmärkning) efter
      att ha gripits utanför sin f.d. flickväns bostad gjordes bedömningen att tiden i häktet
      skulle bli kort utifrån att AA varit ensam när han begått brotten och att han
      skyndsamt skulle försättas på fri fot i avvaktan rättegång.
      Vi menar att det är viktigt att när det gäller unga lagöverträdare med särskilda behov
      nära följa vistelsen på häktet och utifrån AA:s ålder och kännedom om hans
      särskilda behov togs kontakt med socialarbetare vid Kronobergshäktet innan AA
      kom dit för att informera om AA:s speciella behov. Utifrån denna kontakt kom AA
      att placeras på resursavdelning med större rum, större personaltäthet och möjligheter
      för AA att få tillbringa mer tid utanför sitt rum. Personalen som hade nära kontakt
      med AA var utbildade beteendevetare och mentalskötare och kunde därför väl läsa
      av hur AA mådde.
      När det stod klart att AA ej skulle komma att släppas ur häktet i avvaktan rättegång
      och då AA visade symptom på att må sämre fattades 070214 beslut enligt § 6 LVU
      om att omhänderta AA och placera honom på § 12 institutionen Lövsta skolhem.
      I efterhand kan vi se att vi redan vid häktningen den 9 februari (AA anhölls den 8
      februari och häktades den 10 februari 2007; JO:s anmärkning) skulle ha
      omhändertagit AA eftersom det visade sig att han for illa av att vistas i häktet. Från
      förvaltningens sida är det självklart att inte använda uttryck som ”knäpp på näsan”.
      Om det är så orden har fallit beklagar vi det.
BB fick tillfälle att yttra sig över remissvaret.
                                                                       Dnr 641-2007    Sid 4 (6)




I ett beslut den 30 september 2008 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) får den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas,
om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller
någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff, genom att undanröja bevis eller på något annat
sätt försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Är för
brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, ska häktning ske, om
det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas. Häktning får ske endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär
för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Kan det antas att den
misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

Den som inte har fyllt 18 år får enligt 23 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare häktas endast om det föreligger synnerliga
skäl.

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan
liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt
men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att
betryggande övervakning inte kan ordnas (24 kap. 4 § RB).

När det gäller frågan om betryggande övervakning kan anordnas för unga personer
är bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) av intresse.

Enligt 3 § LVU kan vård med stöd av LVU beslutas bl.a. om den unge utsätter sin
hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom brottslig verksamhet.
Med brottslig verksamhet avses inte rena bagatellförseelser och inte heller enstaka
brott som inte är av allvarlig art. Det är först vid en brottslighet som ger uttryck för
en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett vård-
och behandlingsbehov som det kan bli fråga om att bereda den unge vård med stöd
av LVU (prop. 1979/80:1 del A s. 583).

Beslut om vård enligt LVU fattas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden (4
§ LVU).

Socialnämnden får enligt 6 § första stycket LVU besluta att den som är under 20 år
omedelbart ska omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas
vård med stöd av LVU, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn
till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om socialnämndens beslut
om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande (6 § andra
stycket LVU).
                                                                    Dnr 641-2007   Sid 5 (6)




För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under
särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem. Om socialnämnden
har beslutat att den unge ska vistas i ett sådant hem ska Statens institutionsstyrelse
anvisa plats i ett sådant hem (12 § LVU).

Bedömning
Som framgår av redovisningen ovan får den som är under 18 år häktas endast om
det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas på annat sätt och
det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning. Lagstiftningen innebär att
barn, dvs. personer som inte har fyllt 18 år, som begår brott ska häktas endast i rena
undantagsfall. Lagstiftningen bygger på att de syften som en häktning ska tjäna kan
tillgodoses genom att den unge omhändertas inom socialtjänsten (se bl.a. JO:s
ämbetsberättelse 1994/95 s. 255, särskilt s. 269).

Socialtjänsten kan medverka till att anordna betryggande övervakning av den unge
på olika sätt. Ibland kan omständigheterna vara sådana att det kan vara tillräckligt
att ordna övervakning på frivillig väg. I många fall måste emellertid den unge bli
föremål för ett tvångsingripande för att betryggande övervakning ska kunna
anordnas. Nämnden kan då besluta om att omhänderta den unge med stöd av 6 §
LVU och placera honom eller henne vid ett särskilt ungdomshem (jfr Högsta
domstolens beslut den 31 januari 2008, mål B 466-08). Under vissa förhållanden
kan betryggande övervakning ordnas även genom placering av den unge i ett
familjehem eller ett s.k. HVB-hem (se bl.a. Högsta domstolens avgörande NJA
1978 s. 471). För att nämnden ska kunna besluta om ett omedelbart
omhändertagande enligt 6 § LVU måste de i bestämmelsen angivna
förutsättningarna för ett sådant beslut föreligga.

Enligt remissvaret informerades sektionschefen EE den 9 februari 2007 om att AA
hade anhållits under gårdagen, och hon fick även besked av åklagaren att denne
avsåg att begära AA häktad. Med hänsyn till vad som var känt om AA:s ålder och
personliga förhållanden måste det ha befarats att han skulle lida allvarligt men av
att bli häktad. När åklagaren fann skäl att begära att AA skulle häktas uppkom
därför fråga vid stadsdelsförvaltningen om det fanns möjlighet att ordna annan
betryggande övervakning. Sektionschefen ansåg därvid att ett omedelbart
omhändertagande av AA med stöd av 6 § LVU ”inte var den bästa insatsen”. I sitt
remissvar har den sociala delegationen anfört att ett beslut om omedelbart
omhändertagande fattades den 14 februari 2007 men att det i efterhand står klart att
AA skulle ha omhändertagits redan ”vid häktningen den 9 februari 2007” eftersom
det visade sig att han for illa av att vistas i häktet (såvitt jag har förstått avser
nämnden den 8 februari 2007 då AA anhölls).

Det är oklart vilka närmare överväganden som sektionschefen gjorde, när
häktningsfrågan aktualiserades, rörande förutsättningarna för socialtjänsten att
anordna betryggande övervakning. Inledningsvis borde hon ha försökt klarlägga
om sådan övervakning kunde anordnas på frivillig väg. Det är emellertid mycket
som talar för att betryggande övervakning inte hade kunnat anordnas på det sättet i
                                                                     Dnr 641-2007   Sid 6 (6)




detta fall. Nästa fråga att ta ställning till har då varit om övervakning kunde
anordnas genom ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Det har inte
framkommit vad som föranledde sektionschefen att anse att detta inte skulle vara
en lämplig åtgärd. En möjlig förklaring kan vara att hon gjorde en bedömning av
vilka insatser som kunde komma i fråga för AA på längre sikt och därvid kom fram
till att det inte var sannolikt att han behövde beredas vård med stöd av LVU och att
en tillämpning av 6 § LVU till följd därav inte kunde komma i fråga.

Med hänsyn till AA:s ålder, de brott han var misstänkt för och hans personliga
förhållanden anser jag för min del att omständigheterna sammantagna var sådana
att AA borde ha omhändertagits med stöd av 6 § LVU redan i samband med att
åklagaren begärde att han skulle häktas. Om ett sådant beslut hade fattats hade det
ankommit på åklagaren och tingsrätten att ta ställning till om detta innebar att AA
kunde beredas betryggande övervakning och om det därför i AA:s fall förelåg
hinder mot häktning.

Under alla förhållanden vill jag framhålla att det är socialnämnden och inte
tjänstemän vid nämndens förvaltning som avgör om en person ska omedelbart
omhändertas med stöd av 6 § LVU. För att nämnden ska kunna pröva saken måste
frågan om omhändertagande hänskjutas dit. När socialtjänsten, genom en anmälan
eller på annat sätt uppmärksammas på de förhållanden under vilka ett barn lever,
kan det i bland redan från början stå helt klart att det inte finns skäl för ett
omhändertagande. Frågan behöver då givetvis inte hänskjutas till nämnden. När det
blir aktuellt med häktning av någon som är under 18 år föreligger dock en stark
presumtion för att den unge ska omedelbart omhändertas enligt 6 § LVU. Även om
sektionschefen för egen del ansåg att det inte fanns skäl att omhänderta AA var
omständigheterna sådana att hon borde ha hänskjutit saken till nämndens
ordförande eller någon annan ledamot i nämnden som hade behörighet att fatta ett
beslut. Genom att hon inte gjorde detta har frågan om omhändertagande inte blivit
föremål för en sådan prövning som den borde ha blivit.

BB har i sin anmälan anfört att DD vid ett möte med AA:s mor sade att AA borde
häktas för att han skulle få ”en knäpp på näsan”. Att DD uttalade sig på det sättet
eller något annat liknade sätt är givetvis inte tillfredsställande. DD har i efterhand
beklagat sitt uttalande. Jag finner inte skäl att närmare uppehålla mig vid saken.

Med den kritik som innefattas i det ovan anförda avslutas ärendet.
