# Kommunicering i ett ärende om återkallelse av serveringstillstånd. Fristen för yttrande över ett mindre tillskott till utredningen

JO 2000-11-24 dnr 645-1999

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2000-11-24           645-1999                1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Kommunicering i ett ärende om återkallelse av serveringstillstånd.
                        Fristen för yttrande över ett mindre tillskott till utredningen

## Bakgrund

I en hos Socialnämnden i Strängnäs kommun den 10 februari 1999 upprättad
                        handling föreslogs socialutskottet besluta att återkalla serveringstillståndet för
                        AA:s Restaurang och Bar, varvid hänvisades till dels 7 kap. 19 § första och tredje
                        punkterna samt 6 kap. 2 § och 7 kap. 7 § alkohollagen (1994:1738), dels att
                        tillståndshavaren upprepat brustit i sina skyldigheter mot det allmänna och i fråga
                        om kraven på ordning och nykterhet vid servering. Handlingen innehöll i övrigt en
                        redogörelse för utredning i ärendet jämte utredarens överväganden. Sålunda
                        lämnades uppgifter om den tillsyn som förekommit i fallet och vad som inhämtats
                        från skatte-, kronofogde- och polismyndigheterna. Härvidlag angavs att uppgifterna
                        tidigare kommunicerats utom de som framkommit vid telefonsamtal med dessa
                        myndigheter under november 1998 t.o.m. februari 1999.

                        En tidigare handling, av den 16 december 1998, rubricerad Delgivning innehöll
                        följande.

                                  Vid samtal 1998-12-16 informerade socialtjänsten, som tillståndsmyndighet, om
                                  följande:
                                   Pågående utredning beträffande ev tillståndsåtgärd kommer att behandlas av
                                    socialutskottet senast 1999-02-16.
                                   Under perioden fram till och med ovanstående sammanträde kommer
                                    tillståndsmyndigheten att följa ärendet beträffande servering av alkohol (6 kap 2
                                    § alkohollagen) samt tillståndshavarens skyldigheter avseende avgifter till det
                                    allmänna (7 kap 7 § alkohollagen).
                                  Ovanstående handläggning av ärendet kommer att ske med anledning av Ert svar på
                                  kommunicering.
                                  För kännedom meddelas att ärendet har diskuterats med, tillsynsmyndigheten,
                                  länsstyrelsen Södermanland.
                                  BB
                                  planeringssekreterare
                                  CC
                                  planeringssekreterare




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 645-1999    Sid 2 (5)



      Tagit del av ovanstående muntligt samt skriftligt
      Strängnäs 1998-12-16
      AA
I ett meddelande från ”Socialtjänsten” i kommunen till AA den 10 februari 1999
anfördes följande.

      Förvaltningslagens § 17 föreskriver att Ni ska få ta del av (se och läsa) den bilagda
      utredningen som avser Ert serveringstillstånd vid – – – , innan beslut fattas.
      Beslut kommer att fattas av socialnämndens utskott vid sammanträde 1999-02-16
      vilket Ni tidigare informerats om.
      Om Ni har synpunkter på utredningen och/eller avser att närvara på sammanträde,
      ombedes Ni kontakta handläggare snarast för att erhålla tid och plats.
      Skriftliga synpunkter på utredningen skall ha inkommit till förvaltningen senast
      1999-02-15 kl 15.00 eller att Ni begär företräde på socialnämndens utskott.
Enligt anteckning och underskrift på ett exemplar av detta meddelande tog AA den
12 februari 1999 del av detta och handlingen med utredningen m.m.

Socialutskottet beslutade den 16 februari 1999 att meddela tillståndshavaren
varning, på de grunder som angetts i tjänstemannaförslaget med tillägget att
utskottet bedömde att åtgärder vidtagits för att rätta till missförhållandena.

– Enligt uppgifter från Länsrätten i Södermanlands län hade beslutet inte
överklagats.

Anmälan
DD anmälde i en skrivelse av den 15 februari 1999 handläggningen av
återkallelseärendet (”kommunens procedur”) och uppgav därvid bl.a. följande. AA
anmodades den 12 februari 1999 per telefon att på kommunens kansli avhämta en
skrivelse i ärendet. Att han då ”tagit del” av en utredning ”på ett 10-tal sidor”
innebar inte att han därmed förstått innehållet. ”Ärendet ska avgöras i kommunal
nämnd en arbetsdag efter att [AA] mottagit utredning. Det inses lätt att sakligt
svaromål ej kan presteras inom angiven tidsfrist.”

Utredning
Efter remiss inkom socialnämnden med den utredning, ur vilken ovanstående
bakgrundsuppgifter till stor del hämtats. Nämnden förklarade därjämte
sammanfattningsvis bl.a. att inga fel i kommunens procedur skett samt anförde
närmare följande.

      Anledningen till att socialutskottet ändrade utredarens förslag till beslut var att AA
      med ombud under sammanträdet visade bl a kvitton på betalda skatter och avgifter.
      Varning meddelas med anledning av att det fortfarande bedömdes föreligga problem
      enl 6 kap 2 § alkohollagen.
      Av anmälan framkommer att AA alldeles riktigt tog del av utredningen daterad
      1999-02-10, 1999-02-12. Där framkom att beslut skulle fattas av socialnämndens
      utskott vid sammanträde 1999-02-16 samt att AA kunde inkomma med skriftliga
      synpunkter eller begära företräde vid sammanträde. Företräde vid sammanträdet
      begärdes. Utredningen som behandlades av socialutskottet 1999-02-16 har tidigare
      kommunicerats med sökande. – – –
      –––
                                                                        Dnr 645-1999     Sid 3 (5)



      1998-12-16 [informerades AA om] hur ärendet fortsättningsvis skulle behandlas.
      Anledningen till att ärendet inte togs upp vid sammanträde i december då
      kommuniceringen egentligen var klar och ärendet behandlats så att det skulle kunna
      tas upp var att tillsynsmyndigheten bedömde att det kunde gå ytterligare en tid då
      AA kunde visa att alkohollagens bestämmelser uppfylldes. Innan detta beslut om
      förlängd tid togs diskuterades ärendet med tillsynsmyndigheten länsstyrelsen – – –
      AA delgavs detta muntligen samt skriftligen – – –
      Vid den muntliga delgivningen [kontrollerades] mycket noga att AA förstod vad det
      hela gällde samt att AA vid detta tillfälle valde att ha ytterligare två personal med
      sig.
      1999-02-10 ringde [handläggaren] upp AA och undrade om han hade möjlighet att
      ta del av utredningen som han till största del hade sett tidigare samt det som han inte
      hade sett torde ha vetskap om då det är uppgifter som rör betalning av avgifter – – –
      [Handläggaren] undrade om AA kunde komma till förvaltningen och hämta
      utredningen. AA undrade om han kunde komma på tisdag strax före sammanträde
      vilket [handläggaren] avrådde ifrån. AA kunde inte komma 1999-02-10 utan sa att
      han skulle komma 1999-02-12. Senare framkom att AA hade uppfattat att han kunde
      komma 1999-02-11 vilket i och för sig hade varit möjligt men då [handläggaren]
      hade överenskommit att handlingarna skulle ligga i kommunhusets stora reception
      samt att det inte kunde ligga där under natten då det rörde sekretessuppgifter
      bedömde handläggaren att det var skäl att lämna ner uppgifterna samma dag som det
      skulle hämtas. P g a kommunikationsmissen kom AA och frågade efter handlingarna
      som då med anledning av ovanstående ej var nerlämnade. [Handläggaren] pratade
      med AA 1999-02-12 varvid framkom att kommunikationen inte hade fungerat och
      [handläggaren] bad om ursäkt och undrade om AA kunde komma under dagen. AA
      sa att det var möjligt och [handläggaren] lämnade ner handlingarna till
      kommunhusets stora reception.
DD yttrade sig över vad socialnämnden sålunda tillfört JO:s ärende och anförde då
bl.a. att nämndförvaltningens förslag till beslut i februari 1999 hade kommit
överraskande för AA, eftersom denne ansåg sig ha undanröjt grunderna för åtgärd
enligt alkohollagen. Det var därför viktigt att han bereddes skäligt rådrum, i
synnerhet som myndigheten var medveten om att han behövde biträde att föra sin
talan.

I ett beslut den 24 november 2000 anförde JO Berggren följande.

Rättslig reglering och bedömning
I 14 respektive 17 §§ förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs väsentligen följande
beträffande muntlig handläggning och kommunicering.
      Vill en sökande, klagande eller annan part lämna uppgifter muntligt i ett ärende som
      avser myndighetsutövning mot någon enskild, skall han få tillfälle till det, om det
      kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.
      I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig.
      Myndigheten skall särskilt beakta att muntlig handläggning kan underlätta för
      enskilda att ha med den att göra.
      –––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
      Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part
      har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än
      honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser
      myndighetsutövning mot någon enskild. Myndigheten får dock avgöra ärendet utan
      att så har skett
      1. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om
         åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga,
                                                                       Dnr 645-1999       Sid 4 (5)



      2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
         betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart och det
         inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,
      3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra
         beslutet i ärendet, eller
      4. om avgörandet inte kan uppskjutas.
      Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev,
      genom delgivning eller på något annat sätt.
      –––
Meddelandet till AA den 10 februari 1999 tyder, med sin uttryckliga hänvisning till
förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering, på att myndigheten avsåg att
uppfylla dessa även med avseende på de då aktuella ytterligare uppgifterna i
ärendet, vilket avsåg myndighetsutövning mot en enskild.

Meddelandet är något oklart och kan föranleda uppfattningen att det enda tillfället
för AA att yttra sig muntligt skulle vara så sent som det sammanträde vid vilket
ärendet avsågs bli avgjort. Eftersom ett yttrande kan tillföra utredningen något i
sak, bör det emellertid ingå i det material som vederbörande handläggares förslag
till beslut grundas på. Detta förutsätter att tid avsätts för handläggarens bearbetning
av nytt material och bedömning av dess inverkan på ärendets avgörande.

Tillståndshavarens möjlighet att skriftligen yttra sig begränsades till en tidrymd av
icke fullt fem dagar från meddelandets datum, och en lördag– söndag ingick.
Förvaltningslagen anger inte närmare vilken tid som krävs, annat än genom vad
som följer av åtgärdens natur; den tid för att ”få tillfälle att yttra sig” som ges kan
inte inskränkas utan att den vid någon gräns inte längre räcker till för ändamålet.
Då upphör åtgärderna för kommunicering att vara meningsfulla.

För att med någon precisering ange en norm kan, med anslutning till en
bestämmelse om frister i mål i allmän domstol, sägas att parten skall få skäligt
rådrum att yttra sig (32 kap. 1 § rättegångsbalken; se även bl.a. Hellners och
Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5 u. 1999, s. 175).

Fem dagar måste i allmänhet anses som en alltför kort frist i ett ärende av detta
slag, även om myndighetens underrättelse förutsätts nå parten dagen efter
expedierandet. (I förarbeten, SOU 1968:27 s. 163, till den ursprungliga
förvaltningslagen förekommer uppgiften ”Fem dagar anges ofta som minimitid”,
oberoende av ärendets art. JO har i ett i ämbetsberättelsen 1988/89 s. 333 redovisat
fall, där ärendet bedömdes brådskande, ansett en svarsfrist om två dagar för kort
men en frist på nio dagar med hänsyn till omständigheterna godtagbar.) I de flesta
fall torde en avsevärt längre tid behövas, i synnerhet om parten behöver anlita
biträde eller ombud.

Frågan blir härefter huruvida det rådde särskilda förhållanden i ärendet, vilka
kunde motivera avsteg från det normala, beträffande fristen eller kommunicering
över huvud taget.

Enligt avsikter inom nämnden hösten 1998 var ärendet i december färdigt att
avgöras. Huruvida det var riktigt är en bedömningsfråga som det nu inte ankommer
                                                                     Dnr 645-1999   Sid 5 (5)




på mig att uttala mig om. Det fortsatta förloppet är emellertid att bedöma med
utgångspunkt i att man hos nämnden i den månaden bestämde sig för att tiden för
dess granskning skulle förlängas och att ärendet således skulle avgöras senare.
Denna tid bestämdes med angivande av dagen för avgörandet – inte genom att
direkt ange slutdag för granskningen.

Enligt en undantagsregel i 17 § förvaltningslagen behöver kommunicering inte ske,
om uppgifterna i fråga saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan
anledning är uppenbart obehövliga. Tillståndshavaren hade i förevarande fall
kommunicerats tidigare beträffande uppgifter av samma slag som de senast
inhämtade. Han fick därmed antas ha fått klart för sig att sådana förhållanden som
uppgifterna gällde (avseende bl.a. betalning av skatter) hade betydelse för
tillståndet även fortsättningsvis. Detta talar i någon mån för att en ytterligare
kommunicering inte behövdes. Emellertid kunde man hos nämnden, såvitt avser
skattebetalning o.d., inte bortse från risken att inhämtade uppgifter inte var
fullständiga eller att något missförstånd eller fel hade inverkat vid
uppgiftsöverföringen. Och polismyndighetens uppgifter gällde inte siffror ur
register e.d. utan iakttagelser som förenats med bedömningar.

Med hänsyn härtill har jag svårt att se att ytterligare kommunicering skulle ha varit
uppenbart obehövlig. Vad jag nu berört får dock anses vara av beskaffenhet att
inverka på vilken tid för yttrande som bör ges.

En annan undantagsregel medger att kommunicering underlåts om avgörandet inte
kan uppskjutas. Härvidlag har uppgetts att nämnden avsåg att avgöra ärendet
angiven dag i februari 1999. Det har däremot inte framkommit att det skulle ha
varit av särskild vikt att det skedde då eller över huvud taget vad skälet härtill var.
Jag kan inte finna att det i lagens mening förelåg hinder för det uppskov som en
kommunicering medförde (jämför exemplifieringen i Hellners och Malmqvist, a.a.
s. 182).

I alla händelser har man hos nämnden intagit den ståndpunkten att kommunicering
skulle äga rum även i det nu berörda slutskedet av handläggningen. (Nämndens
påstående i yttrandet till JO ”Utredningen som behandlades av socialutskottet
1999-02-16 har tidigare kommunicerats med sökande” är endast delvis sant och
motsägs redan av vad som framgår på ett annat ställe däri.) Kommuniceringen hade
då bort genomföras enligt huvudregeln, såsom denna enligt det ovan anförda är att
förstå beträffande bl.a. fristen för ett yttrande. Om nämnden av någon anledning
verkligen hade låst tidpunkten för avgörandet, skulle den föregående
handläggningen ha anpassats härtill, så att den granskning som medförde uppgifter
att kommunicera avslutades i så god tid dessförinnan, att tillståndshavaren kunde
ges tillräcklig tid för att yttra sig över dem. – Som ovan berörts var uppgifterna av
likartat slag som de tidigare kommunicerade. Även med beaktande härav finner jag
att den i meddelandet den 10 februari 1999 angivna tiden för yttrande togs till för
knappt. Att tillståndshavaren inom den tiden tydligen lyckades framföra sådant
som rentav ändrade förslaget till beslut inverkar inte på denna bedömning. Fristen
hade enligt min mening bort uppgå till åtminstone två veckor.
