# Kritik mot Polismyndigheten i Kalmar län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Kalmar, för dokumentationen vid handläggningen av restriktioner m.m.

JO 2006-10-20 dnr 645-2005

BESLUT
                                                                        Datum                Dnr                     Sid
                                                                        2006-10-20           645-2005               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Kalmar län och åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, åklagarkammaren i Kalmar, för dokumentationen vid
                        handläggningen av restriktioner m.m.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan kritik mot Polismyndigheten i Kalmar län bl.a. för att
                        hon, när hon som häktad varit ålagd restriktioner, inte tilläts att ringa till sin dotter
                        trots att åklagaren medgivit det.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens i Kalmar ärende C-10-177-05 infordrades och
                        granskades. Vidare inhämtades muntliga upplysningar från kammaråklagaren BB
                        och polisinspektören CC.

                        Av de granskade handlingarna och upplysningarna framkom följande.

                        AA häktades den 24 januari 2005 på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott
                        varvid tingsrätten också biföll åklagarens begäran att få meddela restriktioner. BB,
                        som var förundersökningsledare, ålade AA restriktioner bl.a. avseende rätten att
                        ringa och ta emot telefonsamtal. I brev till utredningsmännen vid polismyndig-
                        heten framförde AA önskemål om att få ringa vissa telefonsamtal. Dessa brev
                        lämnades till häktespersonalen som ”samlade ihop dem” och överlämnade dem till
                        utredningsmännen när dessa besökte häktet. De tog därefter kontakt med BB som
                        beslutade huruvida AA skulle få ringa de önskade samtalen. Breven slängdes
                        därefter och varken önskemålen eller besluten dokumenterades hos polisen eller
                        åklagaren.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande
                        över handläggningen av AA:s framställningar att per telefon få kontakta
                        personer/myndigheter under tid som hon varit häktad. Därvid skulle särskilt fram-
                        gå hur AA:s begäran att få ringa kommit till åklagarens kännedom, hur lång tid
                        som förflutit från det att begäran framfördes till dess att åklagaren fattade beslut
                        och om, och i så fall var, åklagarens beslut dokumenterades.

                        Åklagarmyndigheten kom in med yttrande jämte upplysningar från chefsåklagaren
                        DD och BB.


 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 645-2005      Sid 2 (6)



BB uppgav bl.a. följande.

      AA greps den 21 januari 2005 misstänkt för narkotikabrott. Hon anhölls samma dag
      och häktades av Kalmar tingsrätt den 24 januari 2005. Åklagaren gavs rätt att med-
      dela restriktioner. Åtal väcktes den 21 februari 2005 och huvudförhandling hölls den
      28 februari 2005. I samband med huvudförhandlingen hävde jag restriktionerna.
      AA har under häktningstiden varit mycket intensiv i sina önskemål om att kontakta
      och ringa till olika personer och myndigheter. Hon bodde tillsammans med en dotter
      i 15-årsåldern i Malmö. Givetvis kontaktades de sociala myndigheterna direkt och
      dottern blev familjehemsplacerad, men hade möjlighet att besöka sin och moderns
      lägenhet. I lägenheten vistades ibland även en man, EE, som senare åtalades för
      narkotikabrott som hade samband med AA:s brottslighet.
      Detta medförde att jag inte kunde överlåta bevakningen av samtal till dottern till
      häktespersonalen, eftersom personer som ingick i utredningen hade kontakt med
      dottern och även ibland vistades i bostaden.
      Jag meddelade därför ett generellt beslut till förhörsledarna på narkotikaroteln att
      AA. under häktningstiden skulle få möjlighet att ringa bevakade samtal till dottern i
      samband med förhör eller andra sociala kontakter som de hade med AA Jag vet att
      de även tog ner AA från häktet vid flera tillfällen enbart för att hon skulle få ringa
      till dottern. Givetvis skedde detta oftast på dagtid och det hände ibland att dottern
      inte vara anträffbar. Om det hade gått ett par dagar utan kontakt, försökte man därför
      ge AA möjlighet att ringa på kvällar och helger, om personal på narkotikaroteln
      fanns tillgänglig.
      Det har därför inte funnits någon möjlighet för mig att dokumentera varje enskilt
      samtal mellan mor och dotter, utan det har under hela häktningstiden funnits ett
      generellt medgivande från mig avseende dessa kontakter. Detta är ett mycket vanligt
      förfarande, framför allt i narkotikamål där behovet av telefonkontakt med anhöriga
      är stort och då det av utredningsskäl inte är lämpligt att dessa samtal övervakas
      enbart av häktespersonal.
      När det gäller önskemål om att per telefon kontakta andra än dottern, så har detta
      gällt bland annat myndigheter som socialtjänsten m fl. Oftast har dessa önskemål
      framförts till mig via häktespersonalen, men även via direktkontakt från AA. Jag har
      direkt vid förfrågan meddelat tillstånd för dessa telefonsamtal och samtidigt med-
      delat huruvida dessa samtal, om det inte var till myndigheter, skulle övervakas eller
      ej. Om sedan samtalen kunnat ringas direkt har jag ingen kännedom om. Ibland kan
      det, beroende på telefontider eller annat, dröjt något innan samtalen kunnat ske.
      Vid något eller några tillfällen har AA framfört önskemål om att få ringa till andra, t
      ex socialtjänsten, i samband med förhör. Förhörsledarna har då försökt nå mig och
      jag har då omgående fattat beslut huruvida detta kan ske eller inte.
DD uppgav följande.

      Många häktade har stort behov av kontakter med anhöriga, socialtjänst, övervakare
      m.fl. Häktespersonal och utredare vidarebefordrar framställningar från de häktade
      till åklagaren. Det är i stort sett alltid fråga om muntliga framställningar. Om
      åklagaren bedömer att ett telefonsamtal eller besök kan tillåtas men behöver vara
      bevakat, ombesörjs en sådan kontakt som regel av utredningsmannen som då också
      övervakar besöket. Detta för att häktespersonal ofta har svårt att avgöra när känsliga
      uppgifter lämnas under ett samtal. Som BB beskriver förekommer det att åklagare
      fattar generella beslut beträffande kontakter med en viss person. Generella beslut
      innebär ett snabbare förfarande för de häktade eftersom häktespersonal eller utredare
      då inte behöver söka kontakt med en åklagare före varje samtal eller besök av en
      viss angiven person. Om en framställning bifalls ger åklagaren därmed häktes-
      personal eller utredningsman i uppdrag att se till att den beslutade kontakten eller
      kontakterna kommer till stånd. Åklagaren kan givetvis inte styra över exakt när eller
      hur ofta kontakterna sker eftersom detta bl. .a är beroende av när den person som
      den häktade vill ha kontakt med finns tillgänglig och när häktespersonal respektive
      utredare har möjlighet att närvara.
                                                                            Dnr 645-2005      Sid 3 (6)



      Beslut med anledning av framställningar som vidarebefordrats från häktet skall
      dokumenteras och skickas till häktet. Om en utredningsman vidarebefordrat en
      framställning och åklagaren beslutar bevilja denna, lämnas regelmässigt muntligt
      besked till utredningsmannen om det är denne som skall ombesörja att den begärda
      kontakten kommer till stånd. Under en utredning med häktade fattar åklagaren i
      allmänhet en mängd beslut bl. a. angående restriktioner och ger regelmässigt
      muntliga direktiv. Ofta har åklagare och utredningsman kontakt flera gånger per
      dag i olika frågor som föranleder ställningstaganden av åklagaren. Vikten av att
      dokumentera olika åtgärder och beslut har framhållits och diskuterats på kammaren.
      Allt kan givetvis inte dokumenteras utan en avvägning måste ske. I aktuellt fall har
      beslut i olika restriktionsfrågor fattats omgående men inte dokumenterats i akten.
      Enligt min uppfattning borde sådan dokumentation ha skett.
Åklagarmyndigheten anförde, efter att inledningsvis ha redogjort för den rättsliga
regleringen i aktuellt hänseende, i huvudsak följande.

      I aktuellt fall har en polisinspektör uppgett att den intagne framfört önskemål om
      telefonsamtal genom ”brev” till utredningsmännen. Dessa ”brev” har häktes-
      personalen samlat i en hög som utredningsmännen tagit hand om när de kommit dit.
      Utredaren har sedan ringt åklagaren som lämnat muntligt besked om den intagna
      skulle få ringa eller ej och under vilka förutsättningar. ”Breven” har utredarna sedan
      slängt.
      Av yttrandet från den handläggande åklagaren framgår att åklagaren har meddelat
      ett generellt beslut till förhörsledarna på narkotikaroteln att låta den intagna ringa
      bevakade besök till sin dotter i samband med förhör men att de samtalen inte alltid
      gått att genomföra. Något sådant beslut finns inte dokumenterat eller registrerat.
      Vidare framgår att den intagna framfört önskemål om att per telefon kontakta andra
      och att dessa önskemål framförts via häktespersonalen eller av den intagna själv
      och att åklagaren direkt vid förfrågan meddelat tillstånd samt meddelat huruvida
      samtalen skall vara bevakade eller ej. Inte heller dessa kontakter har dokumenterats
      eller registreras.
      Enligt min uppfattning borde den korrekta handläggningen varit att de s.k. breven
      överlämnats till åklagaren för bedömning om samtalen skulle tillåtas eller ej var-
      efter åklagaren dels skulle ha diariefört att de kommit in, dels diariefört sitt svar till
      den intagna. I vart fall skulle åklagarens generella beslut ha dokumenterats eller
      registrerats. Vidare skulle övriga kontakter åklagaren haft med anledning av för-
      frågningar från den intagne på något sätt ha dokumenterats eller registrerats.
      Den aktuella handläggningsrutinen tycks dock ha framkommit för att öka den
      intagnes möjlighet till telefonsamtal, med i första hand sin dotter, men även med
      andra. Jag finner därför ingen anledning till annat påpekande än det jag ovan sagt.
      Jag förutsätter vidare att kammarchefen, som hon uppgett i sitt yttrande, även
      fortsättningsvis på kammaren påpekar och diskuterar vikten av att olika åtgärder och
      beslut dokumenteras och registreras på ett korrekt sätt.
Ärendet remitterades därefter till Polismyndigheten i Kalmar län för upplysningar
och yttrande beträffande AA:s klagomål mot CC samt beträffande polisens
hantering av de brev i vilka AA gjort framställningar om att per telefon få kontakta
personer/myndigheter under tid som hon varit häktad.

Polismyndigheten kom in med yttrande och anförde bl.a. följande.

      CC har enligt bifogad tjänsteanteckning uppgivit att den misstänkte lämnade sina
      önskemål i brev som häktespersonalen samlade ihop. Därefter kontaktades
      förundersökningsledaren, kammaråklagare BB, som muntligen lämnade direktiv om
      i vilka fall den misstänkte skulle få ringa samt hur telefonsamtalen skulle
      genomföras. Därefter har utredningsmännen slängt breven. Varken den misstänktes
      önskemål eller förundersökningsledarens beslut har dokumenterats.
                                                                          Dnr 645-2005     Sid 4 (6)



      Detta förfarande uppvisar brister i rutinerna både vid polismyndigheten samt hos
      åklagarmyndigheten avseende hur vidtagna åtgärder registreras under en för-
      undersökning.
      För att kunna bemöta den typen av klagomål som är aktuella i detta ärende måste
      fortsättningsvis utredningsmannen dokumentera att man exempelvis vidare-
      befordrat en begäran till åklagaren i en tjänsteanteckning eller liknande. Vidare bör
      utredningsmannen dokumentera varje enskilt samtal som den häktade fått möjlighet
      att ringa. Anteckningen bör innehålla tidpunkt för samtalet, vem den häktade fått
      tillstånd att ringa till, vilken befattningshavare som närvarat samt vem som fattat
      beslutet.
      När det sedan gäller hanteringen av breven kan polismyndigheten bara konstatera
      att dessa borde ha vidarebefordrats till behörig beslutsfattare, i detta fallet kammar-
      åklagare BB, för bedömning och beslut. Som tidigare angivits är det av största vikt
      att polisens åtgärder och beslut dokumenteras och diarieförs på ett korrekt sätt.
      Detta kan med enkelhet för polisens del ske i datasystemet DurTvå (Datoriserad
      utredningsrutin och Tvångsmedelshantering).
      För att eliminera denna typ av problem i fortsättningen är det av central betydelse att
      polismyndighetens personal tillämpar och utnyttjar befintliga system och fastställda
      rutiner.
      I de fall handläggningsrutiner saknas skall detta omedelbart tillrättaläggas.
      Avdelningsledningen på BUA kommer i och med detta ärende att tillse att rutinerna
      skärps och att samtlig utredningspersonal informeras om vikten av korrekt diarie-
      föring.
Slutligen remitterades ärendet till dåvarande Kriminalvårdsmyndigheten Kalmar
för upplysningar och yttrande över hur häktet Kalmar hanterat de brev i vilka AA
gjort framställningar att per telefon få kontakta personer/myndigheter under tid
som hon varit häktad.

Kriminalvårdsmyndigheten kom in med yttrande och anförde följande efter att ha
upplyst om att uppgifter hade inhämtats från tf. kriminalvårdsinspektören FF,
häktet Kalmar.

      De ofrankerade brev som var ställda till utredningsmannen CC från AA lämnades
      personligen till honom vid hans besök på häktet. Häktet tolkade att så även var AA:s
      avsikt och önskemål. AA var väldigt intensiv i sina önskemål att få kontakt med CC
      Syftet med att överlämna breven personligen till CC var således att breven skulle
      komma avsändaren tillhanda tidigare än om de hade skickats per vanlig post-gång
      eftersom CC under den aktuella tidpunkten besökte häktet ungefär varannan dag.
      Brev till andra personer skickades till åklagare BB efter framställan om prövning av
      brevförsändelser. Kriminalvårdsmyndigheten bedömer att häktet Kalmar har
      hanterat AA:s brev i det aktuella fallet på ett korrekt och ändamålsenligt sätt.

Bedömning
Av 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(häkteslagen) framgår att den som är häktad på grund av misstanke om brott eller
av någon annan anledning inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i
sin frihet än som ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet kräver. Den
häktade skall vidare behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet mot-
verkas.

      I 12 § häkteslagen föreskrivs att telefonsamtal mellan den häktade och en person
      utanför förvaringslokalen får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske.
      Den häktade skall vägras telefonsamtal som kan medföra fara från säkerhets-
      synpunkt. Den som är häktad på grund av misstanke om brott får inte heller ta
                                                                         Dnr 645-2005     Sid 5 (6)



      emot eller ringa telefonsamtal som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller
      utredning om brott på annat sätt försvåras. Om det behövs av säkerhetsskäl eller för
      att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras, skall
      en eller flera personer på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga
      rum endast med den häktades vetskap. Telefonsamtal med den häktades offentlige
      försvarare får inte avlyssnas.
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott är det under-
sökningsledaren eller åklagaren som skall avgöra om det finns hinder för att medge
den häktade att ringa eller ta emot telefonsamtal på grund av att åtgärden kan
medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt för-
svåras. Ett sådant beslut får meddelas endast om rätten har gett tillstånd till att
meddela den häktade restriktioner (16 § häkteslagen). I annat fall meddelas enligt
18 § häkteslagen beslut i dessa frågor av Kriminalvårdsstyrelsen beträffande den
som är intagen i en förvaringslokal som står under styrelsens tillsyn.

Av 19 b § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
följer att åklagaren skall dokumentera de omständigheter som föranleder ett beslut
enligt 16 § häkteslagen beträffande den som är häktad. Av Åklagarmyndighetens
föreskrifter om diarieföring (ÅFS 2005:19) framgår att utöver vad som följer av
sekretesslagen och sekretessförordningen skall alla uppgifter registreras som krävs
för att kunna följa handläggningen av ett ärende (6 §). I Åklagarmyndighetens
diarieföringshandbok anges att alla beslut om restriktioner skall registreras i
Brådis, som är Åklagarmyndighetens brottmålsdiarium.

Av utredningen framgår att AA häktades den 24 januari 2005 och att hon i vart fall
därefter varit ålagd restriktioner såvitt avser bl.a. rätten att ringa och ta emot
telefonsamtal. Att vara häktad innebär en betydande inskränkning i den personliga
friheten och det är därför givetvis så, som DD uppgett, att många häktade har stort
behov av kontakter med närstående och andra. Av utredningen i ärendet framgår att
BB, CC och häktet i Kalmar förklarat en del av sitt handlande med att det skulle
underlätta för AA. Detta har jag givetvis inga invändningar mot. Att generella
beslut meddelas i detta syfte finns det därför inte heller anledning att ha synpunkter
på. Vad som kan ifrågasättas och delvis har brustit när det gäller besluten
beträffande AA är i huvudsak avsaknaden av dokumentation.

CC har uppgett att häktet ”samlade ihop” breven från AA och lämnade över till
honom när han besökte häktet. Kriminalvården har i denna del anfört att eftersom
CC då besökte häktet ungefär varannan dag så fick han del av breven snabbare än
om vanlig postgång hade använts. Jag har ingen invändning mot att häktet
underlättar en häktads korrespondens med en utredningsman. Det finns emellertid
anledning att betona att om en sådan ordning används är det viktigt att den leder till
att det inte tar längre tid innan breven når utredningsmannen än om normal post-
gång hade använts. Det får givetvis inte förekomma att brev som den häktade vill
lämna till en utredningsman blir liggande på häktet i avvaktan på att en denne skall
komma dit. I ärendet har inte framkommit att så varit fallet. Det finns således inte
skäl att kritisera Kriminalvården för den använda ordningen. Det har inte heller
framkommit att häktet varit informerat om att breven innehöll begäran från AA om
                                                                    Dnr 645-2005    Sid 6 (6)



att få kontakta anhöriga respektive myndigheter. Det finns därför inte anledning att
framföra synpunkter på att breven inte fördes in i AA:s journal på häktet.

BB har upplyst att hon meddelade förhörsledarna på narkotikaroteln ett
generellt beslut av innebörd att AA skulle få ringa sin dotter under bevakning av
polispersonal. Detta beslut borde, som Åklagarmyndigheten också angett, ha
dokumenterats och givetvis skall också polisen informeras om ett sådant beslut. I
förevarande fall synes inte polisen ha varit medveten om att ett generellt beslut
förelegat. CC har nämligen uppgett att AA:s önskemål vanligen framfördes genom
brev till utredningsmännen och att önskemålen sedan vidarebefordrades muntligen
till BB, som fattade beslut i saken, varefter breven slängdes. Någon dokumentation
av vidtagna åtgärder hos polisen skedde inte.

BB har också uppgett att önskemål från AA i några fall framfördes direkt till henne
av AA eller häktespersonal. Hon har då meddelat tillstånd för dessa telefon-samtal
och samtidigt meddelat huruvida samtalen skulle övervakas eller inte. Inga av de
beslut hon fattade med anledning av framställningarna dokumenterades dock vid
åklagarkammaren.

Såväl polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har anfört att de brev som AA
skrev till utredningsmännen med begäran om att få ringa borde ha vidarebefordrats
till BB. Jag har inga synpunkter i frågan om breven skulle ha överlämnats till
henne. Det viktiga är att en framställan från en häktad att få ringa viss person eller
myndighet utan dröjsmål underställs åklagare för prövning, om ett generellt
tillståndsbeslut inte föreligger, och att dennes prövning sker skyndsamt. Det har
inte framkommit i ärendet att prövningen tagit för lång tid. Breven borde dock inte
ha kastats när beslut fattats. Vidare delar jag naturligtvis polismyndighetens och
Åklagarmyndighetens uppfattning att de kontakter av betydelse som förevarit samt
de beslut som fattats i saken borde ha dokumenterats. Jag noterar att polismyndig-
heten har uppgett att myndigheten också har ändrat sina handläggningsrutiner.

AA uppgav i sin anmälan att hon, trots åklagarens medgivande, inte fick ringa
till sin dotter. Eftersom hennes telefonkontakter med dottern inte dokumenterades
har det i efterhand inte gått att klart fastställa i vilken utsträckning som samtal ägt
rum. CC har uppgett att han inte kan komma ihåg hur ofta AA fick ringa till sin
dotter men att de försökte vara tillmötesgående och att hon i vart fall fick ringa två-
tre gånger. Ytterliga utredningsåtgärder för att försöka fastställa i vilken ut-
sträckning samtal faktiskt förekommit förefaller inte meningsfulla. Det inträffade
visar emellertid på vikten av dokumentation. Jag vill också betona det angelägna i
att polisen, när åklagare beslutat att telefonsamtalen skall övervakas av utredare,
ser till att resurser ställs till förfogande så att besluten kan verkställas.

Vad AA i övrigt anfört föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande
från min sida.

I ärendet har, såvitt avser Kriminalvårdens handläggning, samråd med skett med
justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan anförda.
