# Kritik mot Kammarrätten i Stockholm för handläggningen av ett mål enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

JO 2012-03-12 dnr 6485-2010

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2012-03-12            6485-2010              1 (5)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot Kammarrätten i Stockholm för handläggningen av ett mål
                        enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)


                          Beslutet i korthet: Dåvarande Länsrätten i Stockholms län biföll en ansökan om att en
                          ung kvinna skulle beredas vård med stöd av 4 § LVM. I domen fanns inget förordnande
                          om att beslutet om tvångsvård skulle gälla omedelbart. Samma dag som domen inkom till
                          Södermalms stadsdelsförvaltning i Stockholm sändes en begäran om handräckning till
                          polisen för att kvinnan skulle föras till ett LVM-hem. Till följd av denna begäran fördes
                          kvinnan till LVM-hemmet där hon togs in. Kvinnan överklagade domen till Kammarrätten i
                          Stockholm som avslog överklagandet.
                          Kammarrätten får kritik för att inte ha uppmärksammat att länsrättens dom inte innehöll
                          något förordnande om att beslutet om tvångsvård skulle gälla omedelbart.

## Bakgrund

Under en inspektion av Södermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun den
                        17–20 november 2009 (JO:s dnr 6383-2009) granskade JO bl.a. akten i ett ärende
                        rörande AA angående vård enligt LVM.

                        Det framkom bl.a. följande.

                        Stadsdelsnämnden ansökte den 26 februari 2009 hos dåvarande Länsrätten i
                        Stockholms län, numera Förvaltningsrätten i Stockholm, om att AA skulle beredas
                        vård med stöd av 4 § LVM. I en dom den 19 mars 2009 biföll länsrätten nämndens
                        ansökan. Länsrätten förordnade inte att beslutet om tvångsvård skulle gälla
                        omedelbart. Domen var således inte verkställbar i denna del.

                        Domen kom in till stadsdelsförvaltningen den 24 mars 2009. En befattningshavare
                        vid stadsdelsförvaltningen sände domen till Statens institutionsstyrelse (SiS) som
                        anvisade en plats för AA på LVM-hemmet Rebecka. Befattningshavaren vid
                        stadsdelsförvaltningen begärde därefter biträde av polis för att föra AA till LVM-
                        hemmet ”via St: Göran BAS”. Behandlingshemmet beslutade samma dag om
                        inskrivning av AA.

                        Den 27 mars 2009 fördes AA till LVM-hemmet som beslutade om intagning av
                        AA.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                       Dnr 6485-2010    Sid 2 (5)




AA överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm som höll muntlig
förhandling i målet den 18 maj 2009 (mål nr 2401-09). Kammarrätten avslog
överklagandet i dom den 20 maj 2009. Kammarrätten förordnade inte att beslutet
om tvångsvård skulle gälla omedelbart. Domen vann laga kraft den 16 juni 2009.

Initiativet
Mot bakgrund av vad som kom fram om verkställigheten av länsrättens beslut om
tvångsvård beslutade dåvarande JO Kerstin André att ta upp saken till utredning i
ett särskilt ärende (JO:s dnr 6513-2009).

Utredning
Akterna rörande AA inhämtades från stadsdelsnämnden, SiS och kammarrätten.

Det som kom fram vid granskningen av akterna gav anledning att anta att
befattningshavare som stod under JO:s tillsyn hade gjort sig skyldig till tjänstefel
enligt 20 kap. l § brottsbalken. JO beslutade därför den 16 december 2009 att
inleda förundersökning angående sådant brott. Förundersökningen omfattade
inledningsvis befattningshavare vid stadsdelsförvaltningen och SiS. Den 28 april
2010 utvidgades förundersökningen till att avse även tre ledamöter vid
kammarrätten som hade prövat överklagandet av länsrättens dom om vård enligt
LVM.

Under förundersökningen hölls förhör med flera befattningshavare vid
stadsdelsförvaltningen, SiS och kammarrätten. När det gäller misstankarna mot
befattningshavare vid kammarrätten hölls förhör med kammarrättsråden BB,
referent, och CC, ordförande, samt kammarrättsassessorn DD. Alla tre delgavs
misstanke om tjänstefel.

Sedan förundersökningen avslutats fann JO Kerstin André i ett beslut den 2
november 2010 inte skäl att väcka åtal mot BB, CC eller DD. JO Kerstin André
fann inte heller skäl att väcka åtal mot någon befattningshavare vid
stadsdelsförvaltningen eller SiS. Den fortsatta granskningen ägde rum inom ramen
för tre tillsynsärenden som gällde stadsdels-förvaltningen (dnr 6513-2009), SiS
(dnr 6484-2010) och kammarrätten (dnr 6485-2010).

Kammarrätten anmodades att inkomma med yttrande över handläggningen av
målet rörande AA (mål nr 2401-09).

Som sitt remissvar ingav kammarrätten ett yttrande som upprättats av CC. I
yttrandet anfördes följande.
      Jag har i egenskap av rättens ordförande deltagit i KR:s avgörande den 20 maj 2009
      (mål nr 2401-09) som gällde en överklagad dom av Länsrätten i Stockholms län den
      19 mars 2009 angående vård enligt LVM av AA.
      Avgörandet föregicks av föredragning och muntlig förhandling den 18 maj 2009.
      Jag har ingen minnesbild av vad som då förekommit. Av protokoll och dom
      framkommer inte något anmärkningsvärt. AA:s talan rörde enbart frågan om
      länsrättens bedömning att fortgående missbruk var för handen var riktig eller inte.
                                                                         Dnr 6485-2010     Sid 3 (5)




      Det var således denna tvistefråga KR hade att lösa, KR fann i domskälen att vad AA
      anfört i kammarrätten och vad som i övrigt förekommit i målet inte föranleder
      kammarrätten att göra en annan bedömning än den länsrätten gjort. I domslutet
      uttalades att kammarrätten avslår överklagandet. AA överklagade inte
      kammarrättens dom.
      JO Kerstin André har i en PM den 23 november 2009 antecknat att under en
      inspektion av Södermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun den 17–20
      november 2009 granskade JO bl.a. akten i ett ärende enligt lagen (1988:870) om
      vård av missbrukare i vissa fall (LVM) rörande AA. [---]
      JO har genom remiss den 23 december 2010 anmodat kammarrätten att mot
      bakgrund av vad som framkommit i ärendet inkomma med yttrande över
      handläggningen av målet rörande AA. Yttrandet ska bl.a. avse frågan om
      kammarrätten borde ha förordnat att beslutet om vård skulle gälla omedelbart.
      Enligt vad som framgår av nämnda PM har JO mot bakgrund av vad som
      framkommit om verkställigheten av länsrättens beslut om tvångsvård beslutat att ta
      upp saken till utredning. Det slutliga utfallet av denna utredning såvitt gäller
      stadsdelsnämndens och SiS:s handläggning av verkställigheten av LR:s dom är inte
      känt. Med utgångspunkt i att felaktigheter förekommit får JO:s anmodan anses
      innefatta en allmän frågeställning om kammarrätten i anslutning till sin
      rättskipningsuppgift i mål nr 2401-09, oaktat rätten inte haft tillgång till samtliga de
      handlingar JO kunnat granska, borde på något sätt ha uppmärksammat, granskat och
      vidtagit åtgärder avseende nämndens och SiS:s handläggning av verkställigheten av
      länsrättens beslut om vård.
      Domstolarnas arbetsbelastning är hög och handläggningstiden för ett enskilt mål kan
      bli mycket lång. Senare års processreformer har därför framhållit vikten av att
      tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans och att nästa instans i princip
      endast ska vara en överprövningsinstans. I nu aktuellt mål företräddes AA av ett
      juridiskt skolat ombud tillika offentligt biträde. AA:s talan var tydlig och någon
      tvekan om processramen i kammarrätten har inte förelegat. Mot den bak-grunden
      och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan jag inte finna annat än att
      kammarrättens i målet aktuella rättskipningsuppgift – såväl de moment i dömandet
      som jag själv deltagit i, dvs. föredragning, muntlig förhandling och meddelande av
      dom, som handläggningen i övrigt vad gäller rättens övriga ledamöter – fullgjorts på
      därför föreskrivet sätt. Vad särskilt gäller JO:s fråga om kammarrätten borde ha
      förordnat att beslutet om vård skulle gälla omedelbart kan framhållas att länsrättens
      dom – varigenom länsrätten beslutat om vård enligt LVM av AA, dock utan det
      sedvanliga förordnandet om att beslutet skulle gälla omedelbart – överklagades av
      endast AA. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt får det bedömas att
      svaret på frågan måste bli ett nej.
      Det kan tilläggas att rättens sätt att fullgöra sin rättskipningsuppgift att avgöra den
      tvistiga frågan i målet huruvida det var fråga om ett fortgående missbruk, inte i sig
      påverkas av den omständigheten att det skulle kunna finnas fog för tvekan om
      grunden för AA:s vistelse på behandlingshemmet i fråga. Denna omständighet, som
      inte i något avseende berörts av AA:s ombud eller stadsdelsnämnden, ägnades
      sålunda inte heller någon uppmärksamhet av kammarrätten vare sig under målets
      beredningsfas eller i samband med själva dömandet. Detta förhållande måste för
      kammarrättens del ses mot bakgrund av den klara processramen i kammarrätten i
      kombination med övriga omständigheter såsom att vistelse på LVM-hem kan ske på
      frivillig grund samt att rena verkställighetsfrågor handläggs enligt en särskild
      författningsreglering av andra organ än kammarrätten. Kammarrätten har inga
      utrednings- eller tillsynsbefogenheter avseende SiS:s eller socialnämnds
      handläggning av sådana verkställighetsfrågor.

Rättslig reglering
Enligt 4 § första stycket LVM ska tvångsvård beslutas om,
                                                                      Dnr 6485-2010   Sid 4 (5)




1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga
   lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,

2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på
   något annat sätt, och

3. han eller hon till följd av missbruket

   a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

   b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

   c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Förvaltningsrätten, tidigare länsrätten, beslutar om vård efter en ansökan från
socialnämnden (5 och 11 §§ LVM).

Enligt 43 § andra stycket LVM får rätten förordna att beslut som rätten meddelat
ska gälla omedelbart.

I 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, stadgas att rätten ska tillse att mål
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vidare framgår av 29 § nämnda lag att
rättens avgörande inte får gå utöver vad som yrkas i målet.

Bedömning
Dåvarande Länsrätten i Stockholms län biföll genom dom den 19 mars 2009
Södermalms stadsdelsnämnds ansökan om att AA skulle beredas vård med stöd av
4 § LVM. Länsrätten förordnade inte att beslutet om tvångsvård skulle gälla
omedelbart. Domen var således inte verkställbar i denna del.

Efter att befattningshavare vid stadsdelsförvaltningen begärt biträde av polis fördes
AA den 27 mars 2009 till LVM-hemmet Rebecka där hon togs in på en låsbar
enhet.

AA överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm, som höll muntlig
förhandling i målet den 18 maj 2009. Kammarrätten avslog genom dom den 20 maj
2009 överklagandet. Kammarrätten förordnade inte att beslutet om tvångsvård
skulle gälla omedelbart. Domen vann laga kraft den 16 juni 2009.

Det kan konstateras att AA var frihetsberövad utan stöd av lag under den tid hon
befann sig på LVM-hemmet, från det att hon genom polismyndighetens biträde
fördes till hemmet där hon togs in och fram till dess att kammarrättens dom vann
laga kraft. I sammanhanget kan noteras att AA var ”avviken” från LVM-hemmet
under perioden den 5 april – den 4 maj 2009.

JO Lilian Wiklund har i beslut i dag dels kritiserat befattningshavare vid
Södermalms stadsdelsförvaltning för deras handläggning av ärendet avseende AA
(dnr 6513-2009), dels kritiserat Statens institutionsstyrelse – LVM-hemmet
Rebecka – för handläggningen av ärendet (dnr 6484-2010).
                                                                  Dnr 6485-2010   Sid 5 (5)




Jag har haft tillgång till akterna i JO:s ärenden dnr 6513-2009 och 6484-2010.

Inledningsvis vill jag uppehålla mig vid frågan om processramen i det aktuella
målet. Kammarrätten har i sitt remissvar anfört att den tvistefråga som domstolen
hade att lösa var frågan om ett fortgående missbruk var för handen, eftersom AA
utformat sin talan så. Emellertid är ett fortgående missbruk endast ett av flera
rekvisit som enligt 4 § LVM ska vara uppfyllda för att rätten ska kunna besluta om
tvångsvård. Enligt min mening hade kammarrätten att pröva AA:s yrkande att
beslutet om tvångsvård skulle upphävas och att därvid undersöka om samtliga
förutsättningar för vård enligt 4 § LVM var uppfyllda, alltså inte bara kravet på ett
fortgående missbruk. Kammarrätten hade således bl.a. att ta ställning till om AA:s
vårdbehov kunde tillgodoses på frivillig väg.

När det gällde att bedöma frågan om AA:s vårdbehov kunde tillgodoses på frivillig
väg hade det självfallet betydelse om den vård som AA erhöll vid LVM-hemmet
var frivillig eller inte. Om detta inte stod klart för kammarrätten ankom det på
domstolen att utreda saken.

Av AA:s överklagande framgick att hon varit ”avviken” från LVM-hemmet
Rebecka. Vidare hade en tjänsteman vid kammarrätten i en tjänsteanteckning den
15 maj 2009 noterat att LVM-hemmet fått avslag från polisen på hemmets begäran
om att transportera AA till den muntliga förhandlingen i kammarrätten samt att
man från LVM-hemmets sida bedömde att det på grund av tidigare
”fritagningsbesök” inte var tillräckligt att personal vid hemmet transporterade AA
till förhandlingen. Att AA vårdades vid LVM-hemmet och att det inte var fråga om
frivillig vård måste alltså ha varit uppenbart för kammarrätten, även om de berörda
domarna hade olika mycket del i handläggningen av målet och den
handräckningsproblematik som föregick den muntliga förhandlingen.

Med den utgångspunkten, att det stod klart för kammarrätten att AA tvångs-
vårdades vid LVM-hemmet, uppkommer frågan om domstolen kunde utgå ifrån att
det fanns laga stöd för tvångsvården. Av utredningen kan knappast dras någon
annan slutsats än att kammarrätten inte uppmärksammade att länsrättens dom
saknade förordnande om omedelbar verkställighet, dvs. att domen var verkställbar
först när den vunnit laga kraft. Emellertid är det min uppfattning att det ålåg
domarna i kammarrätten att ta del av länsrättens dom med sådan noggrannhet att
det uppmärksammades att underinstansens dom saknade det i LVM-mål sedvanliga
förordnandet om omedelbar verkställighet.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att kammarrätten inte handlade målet med
tillräcklig noggrannhet. Kammarrätten borde ha upptäckt att länsrättens beslut om
tvångsvård verkställdes utan laglig grund, dvs. att AA oriktigt var berövad sin
frihet. Kammarrätten borde då ha agerat omedelbart. Lämpligen hade detta skett
genom att parterna uppmärksammats på att AA tvångsvårdades utan laglig grund.
Kammarrätten kan inte undgå kritik för sin handläggning.
