# Kritik mot Polismyndigheten för att en person omhändertogs och kroppsvisiterades utan att det fanns grund för det samt för polisens
agerande i samband med att personen filmade ingripandet

JO 2019-03-12 dnr 6506-2017

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                     Sid
                                                                          2019-03-12                6506-2017              1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten för att en person omhändertogs och
                        kroppsvisiterades utan att det fanns grund för det samt för polisens
                        agerande i samband med att personen filmade ingripandet


                          Beslutet i korthet: En polis omhändertog en man för identifiering, kroppsvisiterade
                          honom och tog hans telefon. Polisen grundade sitt ingripande på att mannen kunde
                          vara efterlyst, bl.a. på grund av att han inte ville identifiera sig. Mannen filmade stora
                          delar av ingripandet men blev upprepade gånger tillsagd att sluta filma.
                          JO konstaterar att omständigheterna vid ingripandet inte var sådana att det fanns
                          anledning att anta att mannen var efterlyst och att det därför saknades rättsliga
                          förutsättningar för ingripandet.
                          Ur rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens insyn i polisens arbete är det viktigt
                          att enskilda har möjlighet att filma polisen, under förutsättning att det inte på något
                          konkret sätt hindrar polisens arbete eller t.ex. innebär en säkerhetsrisk.
                          När det gäller risken för att personer som filmar polisingripanden hanterar filmerna i
                          strid med vad som gäller om behandling av personuppgifter uttalar JO att utrymmet
                          för en polis att i sin tjänsteutövning ge uttryck för rent personliga uppfattningar eller
                          önskemål om att en person ska upphöra med ett visst beteende är mycket litet. Det är
                          viktigt att en polis inte uttrycker sig eller agerar på ett sådant sätt att en enskild
                          uppfattar det som ett tvång att sluta filma eller i övrigt får uppfattningen att han eller
                          hon är skyldig att följa en uppmaning att sluta filma. JO framhåller också att
                          försiktighet måste iakttas i en sådan situation så att polisens åtgärder inte kommer i
                          strid med den grundlagsskyddade anskaffarfriheten. JO konstaterar att polisens
                          upprepade tillsägelser att sluta filma inte var acceptabla.
                          Polismyndigheten kritiseras för det felaktiga ingripandet och agerandet i övrigt.

## Bakgrund

Den 25 september 2017 kontrollerade polisen AA när han satt i en parkerad bil
                        vid en bensinstation. Polisen uppmanade AA att uppge vem han var, vilket han
                        inte ville göra. Polisen beslutade att omhänderta AA för identifiering och
                        genomförde en kroppsvisitation av AA. Vid kroppsvisitationen påträffades
                        AA:s körkort och AA fick därefter lämna platsen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                     Dnr 6506-2017        Sid 2 (8)




AA filmade stora delar av händelseförloppet med sin mobiltelefon. Polisen
uppmanade AA flera gånger att sluta filma. I samband med omhändertagandet
tog polisen mobiltelefonen ifrån AA.

Anmälan
I en anmälan till JO förde AA fram klagomål bl.a. mot att polisen bad honom att
identifiera sig, omhändertog honom och genomförde en kroppsvisitation, då det
inte fanns laga grund för åtgärderna. Han invände också mot att polisen vid
upprepade tillfällen sa åt honom att sluta filma, tog telefonen ifrån honom och
försökte radera inspelningen.

Till anmälan bifogade AA den film som han spelade in från händelseförloppet.
Av filmen framgår i huvudsak följande. En polis – BB – kommer fram till AA
och ber att få se hans körkort då AA ser ung ut. En diskussion uppstår mellan
BB, som vill att AA identifierar sig genom körkort eller personnummer, och
AA som hävdar att han inte har någon skyldighet att identifiera sig. BB ber
också AA att sluta filma och förklarar att han inte vill bli filmad. AA säger att
han får filma och att det är offentligt. Diskussionen om filmningen fortsätter en
kortare stund och BB upprepar att AA ska sluta filma om han ber om det. AA
uppger att han filmar för att han vill att allt ska gå rätt till. Efter en stund ber BB
AA att kliva ut ur bilen, vilket AA gör. Därefter ber BB återigen om att få se
AA:s körkort. AA säger då att han inte är skyldig att visa körkortet. BB svarar
bl.a. att ”då kan jag misstänka att du är efterlyst till exempel”. Efter ytterligare
ordväxling, bl.a. om att BB vill kontrollera körkortet eller personnumret då AA
ser ung ut, uppger han att han nu misstänker att AA är efterlyst. AA säger att
polisen ”inte kan misstänka att nån är efterlyst för att den vägrar uppge sitt
personnummer, du fattar ju att det inte håller!”. BB svarar: ”Det är klart det gör
det!” Lite senare i samtalet säger BB att han inte misstänker AA för brott, men
att han vill se dennes körkort i förebyggande syfte för att han tycker att AA ser
ung ut. Strax innan filmen avslutas ber BB att AA ska följa med och sätta sig i
polisbilen.

Utredning
Polismyndigheten (chefen för rättsavdelningen CC) yttrade sig över anmälan.
Inför yttrandet hade bl.a. den befattningshavare som berörs av anmälan fått
tillfälle att lämna upplysningar.

Polismyndigheten redovisade följande synpunkter från BB.

      I lokalpolisområdet finns problem med att kriminella nätverk och grupperingar
      använder hyrbilar i sin kriminella verksamhet. Därför hade han fått direktiv från
      underrättelseorganisationen att ha extra uppmärksamhet på hyrbilar som
      förekommer i intressanta områden. När det gäller den aktuella händelsen så har
      en tid förflutit sedan den inträffade varför han inte minns alla detaljer exakt.
      Klockan var strax innan klockan 23.00. Han och en kollega körde radiobil och
      åkte in på en OKQ8-mack vid Brommaplan. På macken uppmärksammade de en
      bil med två individer i som betedde sig på ett sådant sätt att de drog till sig
      polisernas uppmärksamhet. De följde polisbilen med blicken och verkade ”hålla
                                                                          Dnr 6506-2017        Sid 3 (8)




      på” med något med händerna nedanför bilens instrumentbräda. Poliserna började
      med att göra en kontroll av bilen och fick fram uppgifter om att det var en hyrbil.
      Med tanke på problembilden i området med kriminella och hyrbilar blev bilen
      och personerna i den än mer intressant. Platsen är ett känt tillhåll för kriminella
      och det har tidigare skett skjutningar på just denna bensinmack. När han tittade
      närmare på personen vid förarplatsen tyckte han att personen såg ut som någon
      som han sett i information över efterlysta personer. Han ville därför kontrollera
      denna person närmare. Hans arbetssätt är inte så att han går fram till personer
      som han misstänker är efterlysta och direkt upplyser dem om att han tror att de är
      efterlysta och därför behöver kontrollera dem. I detta fall satt personen i
      förarsätet med bilbältet på och tändningen var på. Hade han sagt att han tror att
      personen var efterlyst bedömde han att personen mycket lätt hade kunnat starta
      bilen och köra iväg. Då föraren, den som BB misstänkte var efterlyst, såg ung ut
      så började BB därför i stället att inleda en konversation om att han behövde se
      personens körkort. BB ser att personen som han vill kontrollera håller i en
      mobiltelefon. BB ber personen att sluta filma och lägga ifrån sig mobiltelefonen
      då BB som vanligt inte vill att personer som han kontrollerar har saker i
      händerna, detta gäller även drycker, cigaretter, knivar och verktyg. Då personen
      vägrar gjorde han bedömningen att det inte var värt besväret att diskutera vidare
      utan tillät honom fortsätta hålla i sin telefon. När personen vägrade identifiera sig
      bad BB honom kliva ur bilen och bad personen om att uppvisa identitets-
      handling eller uppge sitt personnummer då han misstänkte att personen var
      efterlyst. Personen vägrade efter flertal förfrågningar att uppge sitt person-
      nummer och uppträdde undvikande. BB beslutade då på grund av rådande
      omständigheter att omhänderta honom för identifiering med stöd av 14 §
      polislagen. Personen höll mobiltelefonen i handen och i samband med att
      personen skulle följa med till polisbilen så tog BB mobiltelefonen från personen
      av arbetsmiljöskäl då mobiltelefonen kunde användas till att skada polismännen
      på platsen och för personens egen säkerhet eller att mobiltelefonen kunde gå
      sönder i ingripandet. BB genomför en kroppsvisitation med stöd av 19 §
      polislagen. Han påträffar då personens id-handling varpå han kunde konstatera
      att denne inte var efterlyst. Personen fick då lämna platsen.


När det gäller dokumentationen från ingripandet angav Polismyndigheten följande.

      Av ett protokoll från ingripandet, daterat den 26 september 2017, framgår att
      polisassistent BB genomfört en visitation av AA den 25 september 2017. Som
      grund för ingripandet anges att AA kan antas vara efterlyst. Vidare har följande
      antecknats. Patrullen ska kontrollera en hyrbil som står still på OK/Q8 vid
      Brommaplan. AA sitter på förarsätet med bälte på. BB vill kontrollera bilen på
      grund av problembilden med att kriminella använder hyrbilar i sin kriminella
      verksamhet. Då AA vägrar att identifiera sig varken med körkort, id-handling
      eller muntligen och beter sig på ett sådant sätt att polisen tror att AA är efterlyst.
      [–––]


Polismyndigheten redovisade följande bedömning av händelsen.

## Inledning

En polisman som beslutar om att omhänderta en person för identifiering (s.k.
      beslut om polisiering enligt 14 § polislagen) måste kunna redovisa ett konkret
      skäl för sin misstanke. Fråga uppkommer om utredningen i detta fall visar att det
      fanns särskild anledning för den ingripande polismannen, polisassistent BB, att
      anta att AA var efterlyst. I denna del gör Polismyndigheten följande bedömning.
      BB:s uppgifter i anledning av yttrandet till JO
      BB har först i samband med JO:s remiss uppgett att han tyckte att personen vid
      förarplatsen, när han tittade närmare, såg ut som någon som han sett i
      information över efterlysta personer. BB har vidare anfört att han inte
                                                                   Dnr 6506-2017          Sid 4 (8)




omedelbart ville upplysa en misstänkt efterlyst person om sin misstanke,
eftersom han bedömde att denne mycket lätt hade kunnat starta bilen och köra
iväg.
JO har uttalat att det under alla förhållanden är oacceptabelt att omständigheter
som läggs till grund för en tvångsåtgärd preciseras först sedan JO inlett en
utredning (se JO:s beslut den 27 december 2017, dnr 7330-2016). Enligt
Polismyndigheten kan JO:s uttalande inte förstås som att tillkommande uppgifter
som en beslutsfattare anger i samband med JO:s remiss ska lämnas utan
avseende. Så kan dock vara fallet om de tillkommande uppgifterna inte är
förenliga med den övriga utredningen.
I protokollet över ingripandet finns inte antecknat att BB skulle ha uppfattat att
AA:s signalement stämde överens med en efterlyst person. En sådan uppgift
hade varit av central betydelse för bedömningen av om det fanns särskild
anledning att anta att AA var efterlyst.
I protokollet anges att det var AA:s vägran att identifiera sig och dennes
beteende som gjorde att BB trodde att han var efterlyst. Dessa uppgifter stöds av
den konversation som återges i ovan nämnda film. Vid två tillfällen efter det att
AA hörsammat uppmaningen att kliva ur bilen besvarar BB AA:s vägran att
uppvisa körkort eller ange personnummer med att han ”då kan misstänka” eller
”då misstänker” att AA är efterlyst. BB anger också att han tycker att AA ser ung
ut och därför vill fråga honom om han har körkort. Varken av protokollet eller av
filmen framkommer att det är AA:s signalement som är orsaken till misstanken.
Av filmen framgår även att BB efterfrågar id-uppgifter när AA sitter i förarsätet i
bilen och enkelt kan köra iväg.
Polismyndigheten utgår därför i den fortsatta bedömningen från att beslutet att
omhänderta AA för identifiering har fattats med stöd av övriga omständigheter
vid tillfället ifråga. Det synes i första hand ha varit AA:s vägran att identifiera sig
och dennes beteende som föranlett misstanken om att AA var efterlyst.
Förelåg särskild anledning att anta att AA var efterlyst?
Att vägra lämna uppgift om sin identitet till en polisman som begär det kan
visserligen uppfattas som misstänksamt. Det står dock envar fritt att vägra
tillkännage sin identitet om det inte finns ett direkt lagstöd som ålägger en sådan
skyldighet. Enligt Polismyndigheten kan inte enbart en vägran att uppge sin
identitet anses utgöra grund för slutsatsen att det finns särskild anledning att anta
att någon är efterlyst eller efterspanad. Att AA följde polisbilen med blicken eller
höll på ”med något med händerna nedanför bilens instrumentbräda” kan inte
heller anses utgöra sådana konkreta skäl som utgör grund för misstanke att han
var efterlyst.
BB har anfört att det i lokalpolisområdet fanns problem med kriminella nätverk
som använde hyrbilar i sin kriminella verksamhet. Han har vidare fört fram att
det fanns en problembild i området och att platsen var ett känt tillhåll för
kriminella samt att det tidigare hade skett skjutningar på den aktuella platsen.
Det saknas skäl att ifrågasätta uppgifterna i denna del. Det finns dock inte något i
utredningen som knyter dessa uppgifter till just AA.
Även om AA:s beteende med fog kan uppfattas som märkligt kan de
omständigheter som framkommit i utredningen enligt Polismyndighetens mening
emellertid inte anses vara sådana konkreta omständigheter som gav särskild
anledning att anta att AA var efterlyst. Det fanns därmed inte heller grund för att
besluta om och genomföra ett omhändertagande av AA enligt [14 §] polislagen.
Inget i utredningen motsäger uppgiften att AA inte framförde aktuellt fordon vid
kontrolltillfället. I övrigt har det inte framkommit något i utredningen som visar
att förhållandena var sådana att det med tillämpning av någon särskild
bestämmelse om id-kontroll har funnits förutsättningar att begära att AA skulle
identifiera sig.
                                                                        Dnr 6506-2017        Sid 5 (8)




      Det fanns således inte förutsättningar att omhänderta AA för identifiering.
      Därmed förelåg inte heller förutsättningar att genomföra skyddsvisitation eller
      visitation i identifieringssyfte.
      Övriga frågor
      Eftersom polisen inte haft lagstöd för att visitera AA har det inte heller funnits
      någon laglig grund för att ta telefonen från AA och stänga av inspelningen.
      När det gäller AA:s påstående att polismannen skulle ha försökt att radera filmen
      finns det inte något i utredningen som ger stöd för några slutsatser om vad som
      förekommit.
      AA har i anmälan till JO uppgett att han anser att polisen inte hade rätt att be
      honom sluta filma. BB har bl.a. uppgett att han av arbetsmiljöskäl önskar att
      personer han kontrollerar och pratar med inte har föremål i händerna.
      Det finns inte något generellt förbud mot att filma en polis i tjänsten i en
      offentlig miljö. Polisens rätt att säga till någon att sluta filma är enligt
      Polismyndighetens mening begränsad till situationer som faller inom ramen för
      polisverksamhetens ändamål och polisens uppgifter (1 och 2 §§ polislagen). Det
      kan exempelvis vara befogat att en polis säger till någon att sluta filma en polis i
      tjänsten om åtgärden stör ordningen eller innebär ett brott (t.ex. ofredande) eller
      om åtgärden hindrar polisen från att utföra en tjänsteuppgift. Även hänsyn till
      sekretess och fotoförbud på platsen kan motivera en sådan tillsägelse.
      I detta fall förelåg inte några sådana omständigheter som motiverade en
      tillsägelse att sluta filma. Åtgärden att filma polismannen innebar inte heller
      någon anmärkningsvärd integritetskränkning. Det ska beaktas att filmningen
      skedde i en offentlig miljö och att AA tydligt tillkännagav sitt syfte med
      filmningen, som får anses ha varit legitimt. Det har inte framkommit att
      filmningen innefattade någon sådan behandling av personuppgifter som är
      straffbelagd enligt 49 § personuppgiftslagen.
      Mot angiven bakgrund anser Polismyndigheten att situationen i detta fall inte var
      sådan att det utifrån polisiära hänsyn var motiverat att säga till AA att sluta
      filma. En polisman har dock samma rätt som alla andra att uttrycka sin
      inställning till en personuppgiftsbehandling som berör honom eller henne. BB:s
      uttalande om att han inte ville att AA filmade honom just då får därför anses
      godtagbart.
      Avslutande synpunkter
      Med hänsyn till Polismyndighetens uppdrag att förebygga brottslig verksamhet
      är det från allmänna synpunkter angeläget att de poliser som verkar på platser där
      det är känt att kriminella uppehåller sig eller där det exempelvis har förekommit
      skjutningar, också har de befogenheter som krävs för att kunna bedriva ett
      effektivt polisarbete.
      Av den lagstiftning som finns i dag följer att det i situationer av det slag som är
      aktuellt i detta ärende inte finns någon skyldighet för en enskild att besvara
      frågor om sin identitet och polisen har inte heller lagstöd för att använda tvång
      för att fastställa identiteten. Enligt Polismyndigheten visar det inträffade att det
      kan finnas behov av bestämmelser i lag som ger polisen möjlighet att i det
      brottsförebyggande arbetet efterfråga en persons identitet och att i större
      utsträckning än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning också använda tvång
      för att försöka fastställa identiteten.

Anmälarens yttrande
AA har kommenterat Polismyndighetens yttrande och bl.a. anfört att en enskild
kan ha svårt att skilja en tillsägelse av en polis som ska åtlydas och ett uttryck
för polismannens inställning till behandlingen av hans personuppgifter (dvs.
innehållet på filmen).
                                                                   Dnr 6506-2017       Sid 6 (8)




Rättslig reglering
Identitetskontroll
Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse som ger en polis en generell
befogenhet att fråga en person om hans eller hennes identitet. Om det är
nödvändigt för att fullgöra en tjänsteuppgift anses dock en polis få fråga en
person om hans eller hennes namn eller hemvist. En skyldighet för en enskild
att besvara en sådan fråga och rätt för polisen att använda tvångsmedel för att
fastställa någons identitet finns endast i de fall som anges i lag. (Se prop.
1983/84:111 s. 99, JO 1992/93 s. 124, dnr 1551-1990, och JO:s beslut den
7 november 2018, dnr 6908-2016).

Om det finns särskild anledning att anta att någon är efterlyst och den personen
vägrar att lämna uppgift om sin identitet får en polis omhänderta personen för
identifiering (14 § polislagen). En polis som med laga stöd omhändertar någon i
anslutning till ingripandet får kroppsvisitera denne i den utsträckning som är
nödvändig för att hans eller hennes identitet ska kunna fastställas (19 §
polislagen).

Enskildas rätt att filma en polis
Det finns inte något generellt förbud mot att fotografera någon utan samtycke
(se NJA 2017 s. 393). Jag har i tidigare beslut framhållit att det ur ett
rättssäkerhetsperspektiv är viktigt att den som upplever att polisen t.ex.
använder våld på ett felaktigt sätt har en möjlighet att dokumentera detta. Att
enskilda kan filma polisens ingripanden innebär också att allmänheten får
möjlighet till insyn i polisens arbete. Samtidigt måste en polis självklart få vidta
åtgärder om någon som filmar agerar på ett sätt som hindrar polisens arbete. Jag
har även tidigare konstaterat att för att polisen ska få hindra någon från att filma
måste det krävas att han eller hon på något konkret sätt hindrar polisens arbete.
(Se mitt beslut den 7 november 2018, dnr 6908-2016.)

Anskaffarfrihet
I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) finns
särskilda bestämmelser om anskaffarfrihet. Anskaffarfriheten innebär att var
och en har rätt att straffritt anskaffa uppgifter avsedda för publicering i ett
massmedium som omfattas av TF eller YGL, om inte något annat anges i dessa
grundlagar (se 1 kap. 7 § TF och 1 kap. 10 § YGL). Sådana uppgifter kan
anskaffas genom t.ex. fotografering eller filmning av ett polisingripande.
Anskaffarfriheten gäller dock inte om anskaffandet sker på ett sätt som i sig
utgör ett brott (se 1 kap. 12 § TF och 1 kap. 18 § YGL).

Bedömning
Identitetskontrollen och omhändertagandet
I protokollet över ingripandet mot AA har BB angett att han kontrollerade den
bil AA satt i på grund av problemen i det aktuella området med att hyrbilar
används i kriminell verksamhet. Vidare har han angett att han trodde att AA var
efterlyst då AA inte ville identifiera sig och på grund av hans beteende. I de
                                                                    Dnr 6506-2017        Sid 7 (8)




uppgifter BB lämnat inför yttrandet till JO har han därutöver angett att han
tyckte att AA liknade någon han sett i listan över efterlysta personer. Jag ställer
mig frågande till den uppgiften, som inte går särskilt väl ihop med det som
framgår av filmen från ingripandet, och som närmast har karaktären av en
efterhandskonstruktion. I likhet med Polismyndigheten lägger jag i stället de
uppgifter som framgår av protokollet till grund för min bedömning. Jag delar
vidare bedömningen att omständigheterna inte var sådana att det fanns särskild
anledning att anta att AA var efterlyst.

I den situationen fanns det inte stöd för att omhänderta AA enligt 14 §
polislagen. Det har inte heller framkommit något som talar för att det fanns
något annat stöd för att omhänderta AA. Därmed fanns det inte heller
förutsättningar att visitera AA enligt 19 § polislagen eller att omhänderta hans
mobiltelefon. Polismyndigheten ska kritiseras för att det ändå gjordes.

Polisens agerande när AA filmade
AA filmade stora delar av ingripandet mot honom. Det är inte ovanligt att
polisingripanden filmas och jag har tidigare uttalat att det ur
rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens insyn i polisens arbete är viktigt att
enskilda har den möjligheten, under förutsättning att det inte på något konkret
sätt hindrar polisens arbete. Jag vill också framhålla att var och en har en
grundlagsskyddad rätt att anskaffa uppgifter avsedda för publicering i ett
massmedium som är skyddat enligt tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.

Av filmen framgår att BB upprepade gånger sa att AA skulle sluta filma och att
AA inte hade rätt att filma honom. BB har uppgett att skälet till detta var att han
av arbetsmiljöskäl vill att personer som han kontrollerar och pratar med inte har
föremål i händerna. Jag har uppfattat att BB avsett säkerheten på platsen och
inte risken för att filmen skulle komma att användas i strid med bestämmelser
om behandling av personuppgifter. Säkerhetsrisker är självklart sådana
omständigheter som polisen ska beakta vid ett ingripande. Jag kan dock inte se
att det fanns någon sådan risk i den aktuella situationen och det framstår som
klart att AA inte på något sätt hindrade BB i dennes tjänsteutövning genom att
filma ingripandet.

När det gäller risken för att personer som filmar polisingripanden hanterar dem i
strid med bestämmelser om behandling av personuppgifter är det enligt min
mening inte självklart att polisen i sin tjänsteutövning har rätt att ge uttryck för
sin personliga uppfattning om filmningen på grund av en sådan risk. Det är
tvärtom viktigt att en polis inte uttrycker sig eller agerar på ett sådant sätt att en
enskild uppfattar det som ett tvång att sluta filma eller i övrigt får uppfattningen
att han eller hon är skyldig att följa en uppmaning att sluta filma. Som jag har
uttalat tidigare ger en polis som ingriper i myndighetsutövning i de flesta fall
rent faktiskt uttryck för samhällets maktbefogenheter och den som ett
ingripande riktar sig mot uppfattar ofta förhållandena på det sättet.
                                                                  Dnr 6506-2017     Sid 8 (8)




(Se SOU 1995:47 s. 145 och JO:s beslut den 30 november 2019, dnr 7687-
2016). Utrymmet för en polis att i sin tjänsteutövning ge uttryck för rent
personliga uppfattningar eller önskemål om att en person ska upphöra med ett
visst beteende är enligt min bedömning mycket litet. Försiktighet måste också
iakttas i en sådan situation så att polisens åtgärder inte kommer i strid med den
grundlagsskyddade anskaffarfriheten.

Mot den bakgrunden var BB:s upprepade tillsägelser inte acceptabla.
Polismyndigheten ska kritiseras för agerandet.

AA har gjort gällande att BB försökte radera inspelningen från mobiltelefonen.
Jag konstaterar att utredningen inte ger stöd för några slutsatser om vad som
förekommit i det avseendet. Jag har därför inte grund för att rikta någon kritik
mot Polismyndigheten i denna del.

Avslutande synpunkter
Enligt Polismyndigheten kan det finnas behov av bestämmelser i lag som ger
polisen möjlighet att i det brottsförebyggande arbetet fråga en person om hans
eller hennes identitet och att i större utsträckning än vad som är möjligt i dag
använda tvång för att försöka fastställa en persons identitet. Utifrån mitt
tillsynsarbete har jag inte ett tillräckligt underlag för att ha någon bestämd
uppfattning i frågan om det finns ett sådant behov. Jag vill dock understryka att
bestämmelser av det slag som Polismyndigheten efterlyser är känsliga ur
rättssäkerhetssynpunkt. De måste därför föregås av noggranna överväganden av
bl.a. vilket behov av dem som finns, vilken nytta de kan förväntas få och vilka
integritetsintrång de kan förväntas medföra. Som alltid när det gäller
bestämmelser om tvångsmedel är det ett grundläggande krav att de har ett väl
avgränsat och preciserat tillämpningsområde så att polisens åtgärder inte
uppfattas som ett utslag av obefogade trakasserier.



Ärendet avslutas.
