# Kritik mot en tingsfiskal vid Varbergs tingsrätt för utformningen av två förelägganden i ett ärende om anordnande av godmanskap

JO 2013-12-13 dnr 6541-2012

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2013-12-13            6541-2012              1 (7)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot en tingsfiskal vid Varbergs tingsrätt för utformningen av två
                        förelägganden i ett ärende om anordnande av godmanskap


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om anordnande av godmanskap förelade tingsrätten
                          överförmyndarnämnden att lämna förslag på god man. I två av föreläggandena skrev
                          tingsrätten att chefen för överförmyndarförvaltningen kunde komma att förordnas som
                          god man om inte förvaltningen kom in med ett förslag. Det första av dessa förelägganden
                          kunde tolkas som att tingsrätten skulle kunna förordna förvaltningschefen oberoende av
                          om hon samtyckte till detta. Dessutom hade det varit olämpligt att förordna förvaltnings-
                          chefen som god man på grund av att det skulle rubba förtroendet för nämndens
                          tillsynsfunktion. JO konstaterar att föreläggandena av dessa skäl strider mot regerings-
                          formens krav på saklighet. Den tingsfiskal som utfärdat föreläggandena får kritik.

## Anmälan

Göteborgs Överförmyndarnämnd framförde i en anmälan klagomål mot Varbergs
                        tingsrätt. Nämnden anförde i huvudsak följande.

                        I ett ärende om anordnande av godmanskap förelade tingsrätten överförmyndar-
                        förvaltningen att komma in med ett förslag på god man. I föreläggandet angavs att
                        chefen för förvaltningen skulle kunna utses för det fall något förslag på god man
                        inte kom in. Föreläggandet var undertecknat av tingsfiskalen AA. Efter ytterligare
                        skriftväxling i ärendet avslog tingsrätten ansökan om godmanskap med hänvisning
                        till att det inte fanns någon person att utse till god man.

## Utredning

Handlingar i tingsrättens ärende Ä 108-12 begärdes in och granskades. Av dessa
                        framgick bl.a. följande. I mitten av juli 2012 förelade tingsfiskalen AA
                        överförmyndarförvaltningen i Göteborgs stad att senast den 25 juli 2012 inkomma
                        med förslag på god man (tingsrättens aktbil. 28). I föreläggandet erinrades
                        förvaltningen bl.a. om sin skyldighet att yttra sig enligt 11 kap. 16 § fjärde stycket
                        föräldrabalken och det angavs att om förslag på god man inte inkom inom den
                        angivna tiden kunde chefen för överförmyndarförvaltningen komma att förordnas
                        som god man. När överförmyndarförvaltningen senare meddelade tingsrätten att
                        förvaltningen inte kunde lämna något förslag på god man skickade AA även ett
                        föreläggande direkt till chefen för överförmyndarförvaltningen. I föreläggandet



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                           Dnr 6541-2012    Sid 2 (7)




informerades förvaltningschefen bl.a. om att tingsrätten övervägde att förordna
henne som god man och hon bereddes tillfälle att yttra sig i frågan (tingsrättens
aktbil. 32).

Ärendet remitterades därefter till tingsrätten för upplysningar om och yttrande över
vilka överväganden som gjordes inför utfärdandet av de aktuella föreläggandena.

Tingsrätten (lagmannen BB) gav in följande remissvar.
      ---
      Jag har tagit del av tingsrättens akt i målet.
      Vidare har jag berett tingsfiskalen AA att yttra sig över JO:s begäran.
      AA har anfört följande.
      ---
      Det är riktigt att jag i föreläggande till Överförmyndarförvaltningen, Göteborgs stad,
      har angett att chefen för överförmyndarförvaltningen skulle kunna komma att
      förordnas om förslag på god man inte lämnades. Det är vidare riktigt att
      förvaltningschefen CC i särskilt föreläggande av mig till henne har beretts tillfälle
      att yttra sig över tingsrättens övervägande att förordna henne som god man.
      Bakgrunden till att jag vidtog dessa extraordinära åtgärder är följande.

      Handläggningen av ärendet före mitt tillträde som ansvarig domare
      Ärendet inleddes vid Göteborgs tingsrätt den 19 maj 2011 genom att
      Överförmyndarnämnden i Mölndals kommun till tingsrätten överlämnade den
      enskildes ansökan, utredning från socialtjänsten samt läkarintyg.
      Överförmyndarnämnden avstyrkte att god man förordnades. Göteborgs tingsrätt
      över-vägde att förordna en god man och förelade därför överförmyndarnämnden att
      lämna förslag på god man. Innan svar hade inkommit överlämnades ärendet, då
      sökanden hade flyttat, till Varbergs tingsrätt i januari 2012. Ärendet var då redan
      drygt ett halvår gammalt. Överförmyndarnämnden i Kungsbacka kommun, som nu
      hade övertagit ärendet, förelades att inkomma med förslag på eventuell god man
      samt åtagande från denne. Nämnden avstyrkte att god man förordnades och lämnade
      därför inget förslag på en sådan. I yttrandet angavs att tingsrätten fick återkomma
      om behov av ställföreträdare kvarstod. Efter kontakt med sökanden beslutade
      tingsrätten att ansökan skulle kompletteras med ett nytt läkarintyg.

      Handläggningen av ärendet efter mitt tillträde som ansvarig domare
      Jag tillträdde min tjänst i början av april 2012. I slutet på april inkom det
      kompletterande läkarintyget på grund av vilket jag fann det utrett att behov av god
      man förelåg och att förutsättningar i övrigt fanns att förordna en god man för
      sökanden. Överförmyndarnämnden förelades därför på nytt att inkomma med
      förslag på god man. Denna gång användes formuleringen ”Ni ska nu lämna förslag
      på lämplighets-prövad god man jämte samtycke från denne och från [sökandens
      namn]”. Min avsikt var således inte att inhämta ytterligare synpunkter från
      överförmyndarnämnden, utan att inhämta ett förslag på god man för att därefter
      kunna fatta slutligt beslut i ärendet.
      Sökanden hade i maj folkbokförts i Göteborg, varför svar inkom från
      Överförmyndarförvaltningen, Göteborgs stad. Förvaltningen hänvisade till de två
      tidigare ansvariga överförmyndarnämndernas ståndpunkter, dvs. att
      förutsättningarna för anordnande av godmanskap inte förelåg. Förvaltningen
      lämnade inte heller nu något förslag på god man och angav som skäl för detta att
      förvaltningen inte var ansvarig för att tillse att god man fanns tillgänglig, utan att det
      var tingsrättens ansvar att tillse detta.
                                                                  Dnr 6541-2012      Sid 3 (7)




På grund av att överförmyndarförvaltningen inte delade läkarens uppfattning att
behov av god man förelåg på grund av psykisk störning, förelade jag läkaren att
utveckla motiveringen i läkarintyget. När den kompletteringen hade inkommit
förelades överförmyndarförvaltningen ännu en gång att inkomma med förslag på
god man. Föreläggandet finns bifogat till överförmyndarförvaltningens JO-anmälan
(tingsrättens aktbilaga 28).
Jag hade alltså tidigare konstaterat att godmanskap skulle anordnas jämlikt 11 kap. 4
§ föräldrabalken. Detta eftersom behov av god man förelåg och behovet inte kunde
tillgodoses på annat mindre ingripande sätt. Det är värt att notera att nämnda
bestämmelse inte är fakultativ, utan däri anges att tingsrätten ska utse god man om
förutsättningarna för det föreligger. Annorlunda uttryckt är rätten till god man en
rättighet, och inte en förmån som utgår i den mån det finns resurser.
Det fanns dock inte något förslag på god man. Skälet till detta var att
överförmyndarförvaltningen vägrade att lämna förslag på god man. Förvaltningen
hänvisade till att det inte fanns någon skyldighet för överförmyndare att lämna ett
sådant förslag. Det kan härvid noteras att tingsrätten inte har något tillsynsansvar för
gode män och inte heller någon organisation för rekrytering av sådana. Ärenden om
godmanskap utgör en del av ett stort antal mål och ärenden som domstolen ansvarar
för. Överförmyndaren har däremot som en av sina huvudsakliga uppgifter att
rekrytera gode män och förvaltare och att utöva tillsyn över dem. Även om det inte
är uttryckligt reglerat torde det med hänsyn till hur lagstiftningen är utformad vara
en självklarhet att överförmyndaren således har att efterkomma en begäran från
domstolen om förslag på god man. Detta framgår också av Justitieombudsmannens
uttalande i ämbetsberättelsen 2008/09 s. 476.
Som konstaterats ovan finns alltså en rätt för den enskilde sökanden att, om
förutsättningarna föreligger, få en god man förordnad för sig. En vägran från
överförmyndaren att över huvud taget lämna något förslag på god man riskerar dock
att göra denna rättighet till en illusion. Detta eftersom tings-rätten som sagt saknar
organisation och resurser för rekrytering av gode män. Skulle överförmyndaren inte
dela tingsrättens uppfattning i fråga om behovet av god man är överförmyndaren
däremot oför-hindrad att, liksom enskilda parter, överklaga det slutliga beslutet i
ärendet.
Eftersom det inte hade framkommit några andra skäl till
överförmyndarförvaltningens vägran att lämna förslag på god man än att
förvaltningen inte delade tingsrättens uppfattning om behovet därav, utfärdade jag
ett mer utförligt föreläggande än vad som normalt krävs. I föreläggandet, alltså
aktbilaga 28, finns en erinran om ovannämnda JO-uttalande, som förvaltningen
alltså då fick kännedom om. I föreläggandet finns även den nu anmälda
upplysningen att chefen för överförmyndarförvaltningen skulle kunna komma att
förordnas som god man om förslag inte inkom i tid.
Jag har kontinuerligt under handläggningen samrått med rådmannen DD och
lagmannen BB och diskuterat frågan om hur domstolen ska förfara när
överförmyndaren utan laglig grund vägrar lämna förslag på god man. Jag hade fått
uppgift att chefer för sociala förvaltningar tidigare hade förordnats i en sådan
situation. Det var dock mitt eget beslut att i föreläggandet till överförmyndar-
förvaltningen upplysa att chefen för förvaltningen kunde komma att förordnas.
Tanken var att hänvisningen till JO-uttalandet, tillsammans med den aktuella
upplysningen, skulle förmå över-förmyndarnämnden att fullgöra sin skyldighet att
lämna förslag. Innan föreläggandet skickades ringde jag chefen för
överförmyndarförvaltningen och upplyste henne om att det skulle komma och att
hon kunde komma att förordnas som god man om förslag inte inkom. Jag trodde
därmed att förvaltningen skulle rätta sig efter föreläggandet och att ärendet slutligen
skulle gå att avgöra.
Överförmyndarförvaltningen yttrade sig den 1 augusti och avstyrkte återigen att god
man förordnades. Något förslag på god man lämnades inte heller. I yttrandet angavs
att ”I fall rätten fortfarande överväger att anordna godmanskap kan rätten
                                                                 Dnr 6541-2012      Sid 4 (7)




återkomma till Överförmyndarförvaltningen för förslag på god man.” Efter
telefonkontakt med överförmyndarförvaltningen fick tingsrätten till slut beskedet att
förslag på god man skulle inkomma den 20 september. Den 14 september yttrade sig
förvaltningen och anförde att samtliga 126 personer som anmält intresse för
godmansuppdrag den 4 september hade tillfrågats om de velat åta sig uppdraget,
men att förvaltningen inte kunde lämna något förslag på god man eftersom ingen
visat intresse för uppdraget. Detta tycktes mig något märkligt eftersom det inte hade
framkommit något om sökanden, så som exempelvis våldsamt eller hotfullt
beteende, som i och för sig skulle kunna göra det svårt att finna någon som var villig
att åta sig uppdraget som god man.
Ett förslag på god man saknades alltså alltjämt. Överförmyndarförvaltningen hade
inte begärt anstånd eller på annat sätt visat intresse för att ytterligare medverka i
ärendet. Eftersom tingsrätten har det yttersta utredningsansvaret kan domstolen
emellertid inte utan vidare avslå en ansökan om godmanskap, om behov av det
föreligger men förslag till god man saknas. Av kommentaren till föräldrabalken
framgick att det inte finns något hinder att förordna en socialtjänsteman till god man.
Jag gick igenom förarbetena till föräldrabalkens bestämmelser om gode män. Det
framgick av dem att den allmänna medborgerliga skyldigheten att åta sig uppdrag
som god man upphävdes på 1970-talet (se prop. 1974:142 s. 126-128, 170 och 179).
Lagstiftaren förklarade i samband med detta inte hur domstolen skulle förfara om
förslag på god man saknas, utan tycktes förutsätta att den situationen inte skulle
komma att uppstå.
Jag utfärdade därefter ett föreläggande (aktbil. 32) ställt till CC eftersom hon var
chef över den myndighet som var ansvarig för att ta fram förslag på gode män. Till
föreläggandet bifogades det yttrande i vilket överförmyndarförvaltningen angav att
något förslag på god man inte kunde lämnas. I föreläggandet angav jag att
tingsrätten övervägde att förordna CC till god man för sökanden. Det var givetvis
inte den bästa lösningen, men jag bedömde ändå att det var bättre än att sökanden
helt stod utan god man. Om inte annat hade det kunnat fungera som en temporär
lösning till dess överförmyndarförvaltningen hade utsett en ny god man med stöd av
11 kap. 4 § andra stycket sista meningen och 19 § föräldrabalken. Jag utgick från att
CC, så som chef för förvaltningen, skulle ta ansvar för den uppkomna situationen
genom att endera acceptera uppdraget som god man eller att tillse att ytterligare
ansträngningar gjordes för att ta fram ett förslag. Jag förutsatte även att CC, med
tanke på hennes position, kände till att uppdraget som god man är frivilligt, och att
bestämmelsen om rätten till god man inte är fakultativ.
Av svaret från överförmyndarförvaltningen/CC framgick med all önskvärd tydlighet
att hon inte ville förordnas till god man. Då CC inte var villig att åta sig uppdraget
som god man och något förslag från hennes förvaltning inte förelåg återstod för
tingsrätten att efterforska en möjlig god man i sökandens omgivning. Jag kontaktade
således ett par socialförvaltningar, ett aktivitetscentrum dit sökanden gick, liksom
sökanden själv och dennes fosterfar. Efterforskningarna ledde inte till att det
framkom någon person som var villig att åta sig uppdraget. Jag nödgades därför till
slut, den 16 oktober 2012, att avslå ansökan om godmanskap. Detta trots att det
enligt min uppfattning var uppenbart att sökanden hade rätt att få en god man
förordnad för sig.

Sammanfattning
Min uppfattning om vad som förevarit är således att ärendet har präglats av
obstruktion och motvillighet från den myndighet som har som en av sina
huvuduppgifter att ta fram förslag på god man. Det tog överförmyndarförvaltningen
tio dagar att komma fram till att förvaltningen inte kunde lämna förslag på god man
med motiveringen att det inte fanns någon villig att åta sig uppdraget. Detta efter att
ärendet hade handlagts i nästan ett och ett halvt år. Att ansökan avslogs trots att
sökanden hade behov av god man är naturligtvis högst otillfredsställande.
                                                                        Dnr 6541-2012     Sid 5 (7)




      Jag har noterat att det för närvarande pågår en statlig utredning, Utredningen om
      bättre förutsättningar för gode män och förvaltare, som ska redovisa sitt uppdrag
      senast den 30 april i år. Enligt regeringens direktiv ingår i utredningsuppdraget bl.a.
      att överväga om överförmyndarens skyldighet att lämna förslag på ställföreträdare
      till tingsrätten bör framgå av lagen. Det är min uppfattning att utredaren bör
      uppmärksammas på den i detta ärende aktuella problematiken.
BB angav därefter följande.

      Av yttrandet från AA framgår utförligt hur ärendet har handlagts och vilka
      överväganden som legat bakom tingsrättens ställningstagande. Jag har inte något
      ytterligare att anföra i den delen utan övergår till att redovisa tingsrättens
      bedömning.
      Tingsrätten är, om förutsättningarna i föräldrabalken är uppfyllda, skyldig att utse en
      god man för den som är i behov av detta. Som framgått av vad AA har anfört är
      dessa regler inte fakultativa.
      I ett liknande ärende som det nu aktuella hamnade tingsrätten också i den situationen
      att den aktuella kommunen sade sig inte kunna föreslå någon god man. Tingsrätten
      avslog därför framställningen om förordnande av god man. Efter överklagande
      uttalade hovrätten – Hovrätten för Västra Sverige, beslut den 25 juni 2011, ÖÄ
      2293-11 – följande (markeringen med fetstil är gjord av mig).
         Av det överklagade beslutet framgår att tingsrätten har gjort bedömningen att EE
         har behov av god man för att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom.
         Bedömningen grundar sig på två till tingsrätten ingivna läkarintyg och styrks
         ytterligare av ett nytt läkarintyg som EE ingivit till hovrätten. Av handlingarna i
         ärendet framgår vidare att EE:s hjälpbehov inte kan tillgodoses på annat sätt. Vid
         sådant förhållande ska rätten enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken besluta att anordna
         godmanskap och samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.
         Inför ett beslut om godmanskap kan rätten inhämta yttrande från olika personer
         och instanser, bl.a. överförmyndaren. Överförmyndaren är då skyldig att lämna
         domstolen sådana uppgifter som är av betydelse i ärendet (11 kap. 16 § fjärde
         stycket FB). Den skyldigheten måste anses innefatta att även lämna förslag på
         god man (se JO 2009/10 s. 426). Det är emellertid domstolen som har ansvar för
         att utredningen i ärendet är tillräcklig. Problem med att tillgodose den enskildes
         rätt till hjälp kan uppstå på grund av att, som överförmyndarförvaltningen
         påpekat, uppdrag som god man är ett frivilligt åtagande. Något utrymme för
         rätten att avslå en ansökan endast på grund av att överförmyndaren – eller
         för den delen den enskilde själv – inte har kunnat lämna förslag på lämplig
         god man finns emellertid inte. Hovrätten erinrar om att rätten kan begära
         yttrande från andra myndigheter än överförmyndaren, se 11 kap. 16 § andra
         stycket andra meningen.
         På grund av det nu sagda, och då beslut i ärendet bör fattas av tingsrätten i första
         instans, bör ärendet återförvisas dit.
         Med undanröjande av tingsrättens beslut visar hovrätten ärendet åter till
         tingsrätten för fortsatt handläggning.
         Beskedet från hovrätten visar att det inte finns något utrymme för annat
         ställningstagande än att tingsrätten ska se till att en god man utses. Tingsrättens
         möjligheter att själv finna någon lämplig person är obefintliga. I en sådan
         situation som den som förekom i det av Göteborgs Stads
         Överförmyndarförvaltning till JO anmälda ärendet – vägran att föreslå en god
         man – ställs frågan på sin spets. Enligt tingsrättens uppfattning, som grundas på
         bestämmelserna i föräldrabalken och det nämnda avgörandet från hovrätten, ska
         överförmyndarförvaltningen acceptera tingsrättens bedömning att det föreligger
         behov av en god man och lämna ett förslag på en god man. Något annat
         handlingsalternativ för överförmyndarförvaltningen finns inte i den situationen.
                                                                       Dnr 6541-2012      Sid 6 (7)




         Här ska kort nämnas att tingsrätten är väl medveten om att Högsta Domstolen
         den 9 november 2012, Ö 91-12, – dvs. i tiden efter tingsrättens nu behandlade
         hand-läggningsåtgärd – tagit ställning till frågan om rätten för en förvaltare att
         bli ent-ledigad. Emellertid finns – som jag ser det – inte något i det avgörandet
         som leder till något annat ställningstagande än det som gjorts ovan beträffande
         överförmyndar-nämndens skyldighet.
         Som jag ser det har AA gjort vad som står i hans och tingsrättens makt att
         tillgodose det aktuella behovet av en god man. Att i sista hand, när alla andra
         möjligheter är uttömda, överväga möjligheten att till god man förordna
         förvaltnings-chefen framstår som en rimlig och den enda möjliga åtgärden. Jag
         kan inte se att det finns någon som helst anledning att kritisera vad han gjort,
         tvärt om har han vidtagit alla och några till mått och steg som är möjliga i det
         föreliggande fallet.
         Det som har förevarit är ett exempel på en brist i lagstiftningen som AA påpekat.
         Den utredning som han nämnt kan komma att presentera en lösning på
         problemet.
Göteborgs Överförmyndarnämnd yttrade sig över remissvaret.

Bedömning
Inledning
I ett ärende om anordnande av godmanskap förelade tingsfiskalen AA
överförmyndarförvaltningen i Göteborgs Stad att komma in med ett förslag på god
man. I föreläggandet erinrade han om förvaltningens skyldighet att yttra sig enligt
11 kap. 16 § fjärde stycket föräldrabalken, FB, samt angav att om något förslag inte
kom in kunde chefen för förvaltningen komma att förordnas som god man. Efter att
förvaltningen bl.a. meddelat tingsrätten att man trots ett stort antal förfrågningar
inte kunde lämna något förslag på god man skickade AA även ett föreläggande
direkt till förvaltningschefen av vilket framgick att han alltjämt övervägde att
förordna henne som god man. Förvaltningschefen bereddes tillfälle att yttra sig
över detta.

Har överförmyndaren en skyldighet att lämna förslag på god man?
När en domstol enligt 11 kap. 4 § FB meddelar beslut om att anordna godmanskap
för någon enskild ska domstolen samtidigt förordna en god man att utföra
uppdraget. I andra fall tillkommer behörigheten att förordna god man
överförmyndaren (se 11 kap. 4 § andra stycket FB).

Det är domstolen som har det huvudsakliga utredningsansvaret i ärenden om
anordnande av godmanskap som handläggs vid domstolen. Domstolen ska ta in det
underlag som krävs för att ta ställning i ärendet. Bestämmelser som närmare
reglerar detta utredningsansvar återfinns i 11 kap. 16–17 §§ FB.

Av 11 kap. 16 § andra stycket FB framgår att domstolen, om det inte är obehövligt,
ska inhämta yttrande från bl.a. överförmyndaren. Enligt fjärde stycket i samma
bestämmelse är överförmyndaren skyldig att lämna domstolen sådana uppgifter
som kan vara av betydelse i ärendet.

Som framgår av tingsrättens remissvar har dåvarande chefsJO Nordenfelt uttalat att
hon anser att överförmyndarens skyldighet (enligt 11 kap. 16 § fjärde stycket FB)
                                                                   Dnr 6541-2012    Sid 7 (7)




att yttra sig till tingsrätten också måste anses innefatta att lämna förslag på god man
(eller förvaltare, se JO 2008/09 s. 476, dnr 3903-2006). I ett beslut den 13 februari
2013, dvs. efter det att AA utfärdade de aktuella föreläggandena, har jag redogjort
för min uppfattning att överförmyndaren inte har någon laglig skyldighet att lämna
förslag på god man till tingsrätten men att det däremot är lämpligt att
överförmyndaren bistår tingsrätten med att lämna sådana förslag (JO 2013/14 s.
573, dnr 1811-2012).

Utredningen om bättre förutsättningar för gode män och förvaltare har bl.a. med
anledning av dessa två JO-beslut konstaterat att det verkar råda en oklarhet
beträffande vad som gäller i detta avseende (SOU 2013:27 s. 194). Utredningen har
därför föreslagit att det ska införas en lagstadgad skyldighet för överförmyndaren
att lämna förslag på en lämplig god man eller förvaltare om det inte finns särskilda
skäl mot detta (a.a. s. 195 f). Någon absolut skyldighet föreslås inte eftersom det
förekommer fall då det inte går att finna någon som vill åta sig ett visst uppdrag.

Det är alltså min uppfattning att tingsrätten, som lagstiftningen ser ut idag, inte kan
kräva att överförmyndaren lämnar ett förslag på en lämplig god man. Mot bak-
grund av det tidigare JO-uttalandet finner jag dock inte skäl att rikta någon kritik
mot AA med anledning av hur han utformade sina förelägganden i detta avseende.

Förvaltningschefen som god man?
Enligt svensk rätt krävs att den som ska utses till god man samtycker till att åta sig
uppdraget. I AA:s första föreläggande står: ”Om inte förslag på god man inkommer
inom nedan angiven tid kan chefen för Överförmyndarförvaltningen komma att
förordnas som god man”. Föreläggandet kan enligt min mening tolkas som att
tingsrätten skulle kunna förordna förvaltningschefen oberoende av om hon
samtyckte till det.

Enligt 11 kap. 12 § första stycket FB ska rätten göra en lämplighetsbedömning av
den som ska utses till god man. Chefen för överförmyndarförvaltningen är den som
närmast svarar för nämndens tillsyn över gode män och nämnden kan uppdra åt
henne att avgöra vissa grupper av ärenden. Att utse henne till god man skulle
riskera att rubba förtroendet för nämndens tillsynsfunktion (se JO 1996/97 s. 425,
dnr 5040-1995) och vore inte lämpligt.

I 1 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att domstolar ska iaktta saklighet i sin
verksamhet. Enligt min mening strider det – av de skäl som jag redovisat – mot
regeringsformens krav på saklighet att i de båda föreläggandena skriva att
tingsrätten skulle kunna komma att förordna förvaltningschefen till god man. AA
förtjänar därför kritik för hur han utformat föreläggandena.

___________

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
