# Kritik mot Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna kommun för handläggningen av anmälningar om verksamheter i strid med
miljöbalken och detaljplan

JO 2013-01-17 dnr 6563-2011

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2013-01-17             6563-2011               1 (6)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna kommun för
                        handläggningen av anmälningar om verksamheter i strid med
                        miljöbalken och detaljplan


                          Beslutet i korthet: En person anmälde störningar i sitt boende till kommunens miljö- och
                          byggnadsnämnd. Nämnden handlade anmälan enligt byggnadslagstiftningen och
                          bedömde att det saknades skäl att ingripa. Nämnden får kritik

                          1.      för att den inte handlade anmälan även enligt miljöbalkens regler, och

                          2.      för sin handläggning av klagandens begäran om överklagbara beslut.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan och komplettering till anmälan klagomål mot Miljö-
                        och byggnadsnämnden i Sollentuna kommun och två tjänstemän där. Han uppgav
                        bl.a. följande.
                        Han bor i en hyreslägenhet i en fastighet på Minervavägen i Sollentuna.
                        Fastigheten ägs av det kommunala bostadsföretaget AB Sollentunahem. Den 3
                        april 2011 anmälde han skriftligen till nämnden att han upplevde stora olägenheter
                        och störningar i sin boendemiljö, bl.a. i form av lukt i och ökad biltrafik omkring
                        fastigheten. Dessa olägenheter orsakades av en byggfirma som bedrev verksamhet i
                        en lokal i fastigheten. I anmälan påpekade han även att den aktuella verksamheten
                        stod i strid mot detaljplanen. I efterföljande kontakter med nämnden uppgav
                        bygglovsarkitekten BB att ärendet inte hade något diarienummer. Trots att han vid
                        flera tillfällen kontaktade BB för att skynda på ärendet hände ingenting. Han
                        anmälde även att några andra verksamheter som bedrevs i området stred mot
                        detaljplanen. När han vände sig till nämnden med en begäran om att få
                        överklagbara beslut i ärendena fick han i e-postmeddelande den 4 januari 2012
                        följande besked.
                                  Hej!
                                  Jag har pratat med vår jurist och även bygglovschefen om beslut för de aktuella
                                  ärendena. Det är så att kontoret måste debitera dig på minst två arbetstimmar om du
                                  vill ha ett beslut som kan överklagas. Kostnaden är 1 500 kr per ärende vi lägger upp
                                  och fattar beslut om. I övrigt är det kostnadsfritt att ta del av information om
                                  bygglovsplikten. Om du fortfarande vill ha beslut om alla de ärenden på olika
                                  adresser kan du vänligen meddela mig.
                                  Mvh BB


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 6563-2011       Sid 2 (6)




Utredning
Sollentuna kommuns taxa för bygglovsverksamhet samt kart- och mätteknisk
verksamhet begärdes in och granskades.
Muntliga upplysningar inhämtades från Miljö- och byggnadsnämnden den 27
januari 2012, varvid det framkom att något ärende enligt miljöbalken avseende
fastigheten på Minervavägen inte fanns registrerat hos nämnden.
Miljö- och byggnadsnämnden anmodades att lämna upplysningar om
handläggningen av ärendet och då främst över uppgiften att det skulle vara förenat
med avgift att få klagomålsärenden upprättade och få överklagbara beslut. Vidare
anmodades nämnden yttra sig över vilka överväganden som gjorts i anledning av
att AA:s skrivelse till nämnden den 3 april 2011 inte resulterat i att något ärende
enligt miljöbalken initierats. I sitt svar till JO framförde nämnden bl.a. följande.
      ---

      Den inledande handläggningen på miljö- och byggnadskontoret
      Den 3 april 2011 kommer en anmälan in till miljö- och byggnadsnämnden via mail
      från AA. Anmälan riktar sig mot det kommunala bostadsbolaget AB Sollentunahem
      och en byggfirma som bedriver verksamhet i AB Sollentunahems lokaler på bl.a.
      Minervavägen.
      I sin anmälan anger AA både att verksamheten strider mot miljöbalken då den ger
      upphov till störningar i boendemiljön samt att verksamheten strider mot
      detaljplanen.
      Dessa frågor hanteras inom samma nämnd men på olika enheter, miljö- och
      hälsoskyddsenheten samt bygglovsenheten. Båda enheterna ingår i miljö- och
      byggnadskontoret.
      När anmälan kom in diskuterade enheternas handläggare hur anmälan skulle
      hanteras. Gemensamt bedömdes att det skulle vara mer effektivt att driva ett ärende
      utifrån att verksamheten inte följde detaljplanen än utifrån miljöbalken. Vidare
      skulle verksamheten utredas om den saknade bygglov. Detta eftersom en
      förutsättning för etableringen av den, enligt anmälaren, störande verksamheten är
      avhängig vad detaljplanen medger som tillåten användning av lokalerna. Det
      bedömdes därför som rimligt att till att börja med utreda om verksamheten
      överhuvudtaget var tillåten enligt detaljplanen.

      Handläggningen på miljö- och hälsoskyddsenheten
      Utifrån skrivelsen bedömde miljö- och hälsoskyddsenheten att störningarna i
      boendemiljön var relativt begränsade. En olägenhet i miljöbalkens mening är en
      störning som kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig
      (9 kap. 3 § miljöbalken).
      I skrivelsen anges att lukten av lösningsmedel/målarfärg kändes i trapphuset, och
      inte i något bostadsutrymme, vilket gör det mindre troligt att den påverkar hälsan
      menligt. Antalet fordonsrörelser på 35-70 per vecka är relativt begränsat, men skulle
      kunna utgöra en olägenhet, bland annat beroende på vilken typ av fordon och vilka
      tider som fordonsrörelserna sker.

      Handläggningen på bygglovenheten
      Den 12 april hänvisas AA till BB, bygglovsarkitekt för hantering av frågan om
      misstanke om verksamhet som strider mot detaljplanen. BB tar omgående inledande
      kontakter med fastighetsägaren Sollentunahem som meddelar att de enligt avtal har
      de inte gjort några bygglovspliktiga åtgärder och lovar att skicka kopia på avtalet till
      BB. BB har vidare telefonkontakt med AA som också skickar bilder som
                                                                  Dnr 6563-2011       Sid 3 (6)




exemplifierar olika aktiviteter i lokalen, t.ex. bilar som var parkerade på ”hans gård”
samt bild på eventuell ”olovlig ateljé”
Vid de påföljande telefonsamtal BB har med AA förklaras att verkstaden inte
bedöms som en överträdelse av planbestämmelse med hänvisning till
Sollentunahems förklaring och hyresavtalet för lokalen. Har lokalen använts i strid
mot detaljplanen och 10 år har förflutit utan ingripande måste användningen tillåtas
på grund av preskription.
AA påpekar senare också att en ateljé har sin verksamhet utan bygglov och påtalar
att det finns en ugn för keramik där. Även i denna fråga har BB givit klaganden
muntligt besked om att lokalen använts för ändamålet i mer än 10 år och att den då
inte är bygglovspliktig på grund av preskription.
AA nöjer sig inte med kontorets bedömning. BB förklarar att misstanke om
överträdelse mot plan- och bygglagen inte räcker som bevis för att fatta ett beslut
mot fastighetsägaren (bevisbördan är kommunens) och föreslår AA att begära beslut
om bygglovsplikten (menar här ingripandebesked) för alla dessa eventuella olovliga
åtgärder, för att få en möjlighet att överklaga. När AA får förklaringen att sådana
beslut förenas med avgifter enligt kommunens taxa och som den sökande av lov
måste betala, vill han återkomma. (enl. telefonsamtal med AA den 17 augusti 2011).
AA lämnar ingen ansökan eller uppgifter för beslut om planenligheten för dessa
”åtgärder/objekt”. I stället skickar AA ett mail med hot om att JO- anmäla
kommunen.
En ny fråga om bygglovsplikt på Studievägen 2 ställdes den 30 november 2011.
Frågan avsåg om en veterinärmottagning i närheten av hans bostad ansågs som
planenlig. Efter mailväxling i frågan och utredning av BB om vilken hantering
verksamheten innebär, får klaganden den 23 januari via mail besked om att även den
lokalen bedöms som förenlig med detaljplanen.
AA frågar vid flera tillfällen hur han kan överklaga beskedet. BB har vid upprepade
tillfällen förklarat processen för att få överklagbara beslut för de bedömningar som
kontoret gör avseende lokalerna.
BB kommunicerar med klaganden för att få klartecken av honom innan kontoret
fattar beslut och debiterar. AA upprepar sina frågor i stället för att acceptera att
ansöka om prövningen och då betala avgift för ett beslut i frågorna om bygglovsplikt
och kunna överklaga dem (ingripandebesked).
AA gör en anmälan till JO.

Miljö- och byggnadskontorets överväganden och åtgärder
Kontoret kan i efterhand konstatera att ett ärende enligt miljöbalken skulle ha
startats och drivits parallellt med att frågan om verksamhetens tillåtlighet enligt
detaljplanen utreddes.
Uppgiften att avgift skulle tas ut avser beslut om prövning av planenligheten eller
lagligheten av en verksamhet. Detta följer av 10 kap. 2 § jämfört med 12 kap. 8 §
(rätteligen 11 kap. 5 §; JO:s anmärkning) plan- och bygglagen (1987:10) samt vad
avser ärende som påbörjats efter den 2 maj 2011 av 11 kap. 7 § jämfört med 12 kap.
8 § plan- och bygglagen (2010:900). Här kan den klagande ses som sakägare enligt
plan- och bygglagen och att beslut skulle gälla att få frågan om aktuella
verksamheters planenlighet eller laglighet prövad med beslut. I det här fallet att de
eventuella olovliga verksamheterna måste tillåtas enligt plan- och bygglagen om
liknande verksamhet funnits etablerad i mer än 10 år.
Avgifter för handläggning enligt plan- och bygglagens område sker enligt den av
kommunfullmäktige fastställda taxan, se utdrag bilaga (bilaga här utelämnad; JO:s
anmärkning). Om beslut i ärendet hade avsett t.ex. att lämna klagomål utan åtgärd
med stöd av miljöbalken, utgår ingen avgift.
När kontoret lämnar besked om olika frågor som till exempel tolkning av en
planbestämmelse eller bygglovsplikt är beskeden avgiftsfria. Däremot tas avgift ut
                                                                       Dnr 6563-2011      Sid 4 (6)




      om någon vill ha ett ingripandebesked med stöd av PBL, se ovan. Ett beslut tar
      enligt praxis minst två timmar x timtaxan (taxa innan första juli 2011, 2 x 750
      kronor = 1500 kronor och därefter enligt nya taxan 2 x 850 kronor = 1700 kronor).
      Det är miljö- och byggnadskontorets uppfattning att vi förutom i registreringen av
      ärendet även brustit i kommunikationen gentemot klaganden om varför
      handläggningen helt gick över från miljöenheten till bygglovenheten.
      Miljö- och byggnadskontoret konstaterar vidare att vi också borde ha varit tydligare
      om vilket lagrum som stödjer att avgift kan tas ut för den eventuella prövningen
      enligt plan- och bygglagen. Handläggningen har i tid varit lång och kan förklaras
      med bygglovenhetens mycket stora arbetsbelastning under perioden.
      Bristerna beklagas och kommer att leda till att enheterna får ta del av ärendet och att
      rutinerna för hantering av klagomålsärenden förbättras, inom hela miljö- och
      byggnadsnämndens verksamhet. Miljö- och hälsoskyddsenheten har återupptagit
      handläggningen av ärendet om olägenhet gällande störande verksamhet för att
      komma till beslut om avslut alternativt förelägganden mot verksamhet om åtgärder.
      Miljö- och byggnadskontoret vill understryka att klaganden dock har fått besked om
      kontorets bedömning av de olika aktuella verksamheternas laglighet enligt PBL.
      ---
AA kommenterade remissvaret.

Rättslig reglering
Den 2 maj 2011 trädde den nya plan- och bygglagen (2010:900), PBL, i kraft. Av
övergångsbestämmelserna (punkten 2) framgår att äldre föreskrifter fortfarande ska
gälla för mål och ärenden som påbörjats före den 2 maj 2011. För mål och ärenden
som påbörjats före den 2 maj 2011 ska alltså plan- och bygglagen (1987:10),
ÄPBL, tillämpas. AA:s klagomål avser ärenden som påbörjats såväl före som efter
den 2 maj 2011, varför redogörelsen nedan innefattar hänvisningar till både ÄPBL
och PBL när så är behövligt.
Av 10 kap. 1 § ÄPBL framgår att byggnadsnämnden ska ta upp frågan om påföljd
eller ingripande så snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett av
bestämmelserna om byggande i lagen eller av någon föreskrift eller något beslut
som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Motsvarande reglering finns i
11 kap. 5 § PBL.
Enligt 11 kap. 7 § PBL är byggnadsnämnden skyldig att på begäran i ett skriftligt
ingripandebesked redovisa om det i fråga om ett visst byggnadsverk har vidtagits
någon åtgärd som enligt nämndens bedömning motiverar ett ingripande enligt
kapitlet. Bestämmelsen ger den som t.ex. står i begrepp att förvärva fast egendom
eller bevilja lån mot säkerhet av panträtt i fastighet eller tomträtt, möjlighet att få
skriftliga upplysningar från byggnadsnämnden i fråga om ett ingripande enligt 11
kap. kan komma att beslutas. Även andra kan begära sådant besked och det krävs
alltså inte att vederbörandes rätt ska vara berörd för att nämnden ska vara
upplysningsskyldig (se Didón m.fl., Plan- och bygglagen, 1 juli 2012, Zeteo,
kommentaren till 11 kap. 7 §). Paragrafens innehåll överensstämmer i huvudsak
med 10 kap. 2 § ÄPBL.
Av 13 kap. 2 § 7 PBL framgår att ett ingripandebesked inte får överklagas. Inte
heller sådana skriftliga upplysningar som lämnats med stöd av 10 kap. 2 § ÄPBL
                                                                    Dnr 6563-2011    Sid 5 (6)




får överklagas (se Didón m..fl., Tidigare Plan- och bygglagen, 1 oktober 2010,
Zeteo, kommentaren till 10 kap. 2 §).
En byggnadsnämnd får enligt 12 kap. 8 § 1 PBL ta ut en avgift för ingripande-
besked (jfr 11 kap. 5 § första stycket ÄPBL).
Partsbegreppet är centralt i förvaltningslagen (1986:223). Den som är part har rätt
att ta del av det som tillförts ärendet (16 §), att lämna uppgifter muntligt (14 §), att
bli kommunicerad (17 §) och att bli underrättad om beslut (21 §). Den som är
sökande eller klagande har alltid partsställning. Däremot anses den som tar ett
faktiskt initiativ till ett ärende genom en anmälan utan att ha någon närmare
anknytning till ärendet inte ha partsställning (SOU 2010:29 s. 246). JO har dock i
flera beslut ansett att en person i egenskap av ägare till en grannfastighet har rätt att
påfordra prövning i sak av en begäran om ingripande mot en olovlig
byggnadsåtgärd (se t.ex. JO 1990/91 s. 337). En sådan person ska alltså anses som
part i förvaltningslagens mening. Den som är part har också rätt att överklaga
myndighetens beslut, om det gått honom eller henne emot (22 §). I sådana fall där
anmälaren inte är ägare till en grannfastighet eller sakägare av annan anledning kan
däremot nämnden avsluta ärendet formlöst. Självfallet bör dock nämnden ge
anmälaren besked om ärendets utgång eftersom den enskilde annars förtas
möjligheten att överklaga beslutet i ingripandefrågan och därmed få partsfrågan
och talerätten prövad i högre instans (jfr JO 2012/13 s. 384).
Enligt 7 § förvaltningslagen ska varje ärende där någon enskild är part handläggas
så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Bedömning

Inledning
Av utredningen framgår att AA den 3 april 2011 gjorde en skriftlig anmälan till
nämnden om att han upplevde störningar i sin boendemiljö. Störningarna orsakades
enligt honom av ett företag som bedrev verksamhet i en lokal i den hyresfastighet
som AA bodde i. AA påpekade även för nämnden att företagets verksamhet
bedrevs i strid med detaljplanen. Nämnden påbörjade dock ingen handläggning
enligt miljöbalken eftersom den bedömde att det skulle vara mer effektivt att börja
med att utreda om verksamheten var tillåten enligt detaljplanen. Efter utredning i
saken bedömde nämnden att det saknades skäl att ingripa mot den aktuella
verksamheten. Även beträffande ett par ytterligare verksamheter som AA senare
påtalat till nämnden som planstridiga bedömdes på samma sätt av myndigheten.
När AA begärde att få överklagbara beslut av nämnden fick han besked om att
detta skulle kosta 1 500 kronor per ärende.

Ett ärende enligt miljöbalken borde ha initierats
En kommunal nämnd har att utöva den tillsyn som följer av den eller de
författningar som den är satt att tillämpa. Om ett ärende faller under flera av
nämndens tillsynsområden, kan den naturligtvis inte själv välja att enbart utreda det
inom ett av sina ansvarsområden. AA:s anmälan till nämnden avsåg både en
begäran om tillsyn enligt miljöbalken och en begäran om ingripande enligt
                                                                Dnr 6563-2011   Sid 6 (6)




bygglagstiftningen. Nämnden borde alltså redan när AA:s anmälan kom in till
myndigheten även ha påbörjat handläggning enligt miljöbalken. För sin
underlåtenhet i detta avseende förtjänar nämnden kritik.

Nämndens handläggning av AA:s begäran om överklagbara beslut
Av utredningen i ärendet framgår inte uttryckligen om nämnden tagit ställning till
om AA var sakägare och därmed part i de olika ärendena eller inte.
Om nämnden gjorde bedömningen att AA var part i ärendena, hade det i enlighet
med det ovan sagda ålegat nämnden att meddela beslut i ärendena. Om besluten
hade gått AA emot, skulle nämnden dessutom ha gett honom besked om hur han
skulle göra för att överklaga dem. I sådant fall har nämnden behandlat
anmälningarna felaktigt.
För det fall nämnden inte ansåg att AA var part i de aktuella ärendena har
myndigheten – i enlighet med vad jag redogjort för ovan – inte haft någon
skyldighet att meddela honom beslut med överklagandehänvisningar i ärendena. I
den situationen har nämnden således handlat korrekt genom att enbart tillställa AA
besked i saken. Däremot var det naturligtvis fel av nämnden att besvara hans
begäran om beslut med att hänvisa honom till att begära ingripandebesked eftersom
syftet med sådana besked är något helt annat och då ingripandebesked inte heller är
överklagbara. Nämnden borde istället ha informerat AA om att han kunde
överklaga myndighetens besked till honom att den inte avsåg att ingripa mot de
anmälda verksamheterna. För det fall AA hade kommit in med överklaganden
skulle nämnden enligt 24 § förvaltningslagen ha prövat om dessa kommit in i rätt
tid och i så fall enligt 25 § samma lag ha skickat överklagandena till överinstansen
som hade haft att ta ställning till om AA hade rätt att överklaga nämndens
ställningstagande.
Vad som i övrigt kommit fram i utredningen ger inte anledning till någon
ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.
Ärendet avslutas med den kritik som uttalats ovan.
