# En polis har utan rättslig grund gått in i en bostad, väntat på den misstänkte där och därefter använt oförsvarligt våld genom att släppa sin tjänstehund när den misstänkte försökte fly

JO 2021-12-16 dnr 6576-2019

[B]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                           2021-12-16             6576-2019           Sid 1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En polis har utan rättslig grund gått in i en bostad, väntat på den
                        misstänkte där och därefter använt oförsvarligt våld genom att släppa
                        sin tjänstehund när den misstänkte försökte fly


                          Beslutet i korthet: Polisen beslutade att en misstänkt skulle hämtas till förhör och att
                          en personell husrannsakan skulle genomföras i en bostad för att söka efter den
                          misstänkte där. När polisen kom till platsen fanns den misstänkte inte i bostaden och
                          han påträffades inte när polisen letade efter honom i närområdet. Polisen beslutade
                          då att en hundförare med en hund skulle gömma sig i bostaden för att kunna gripa
                          den misstänkte om han återvände dit.
                          JO konstaterar att det stod klart att den misstänkte inte skulle påträffas i bostaden när
                          hundföraren gick in bostaden med hunden och gömde sig där. Avsikten var i stället att
                          få den misstänkte att tro att polisen hade lämnat platsen. JO uttalar att bestämmelsen
                          om personell husrannsakan inte kan användas för ett sådant ändamål. Det fanns
                          därför inte stöd i lag för åtgärden. Polismyndigheten kritiseras för att den
                          genomfördes.
                          När den misstänkte kom tillbaka till bostaden släppte hundförararen hunden för att ta
                          fast den misstänkte när denne försökte fly. Enligt JO borde det ha gjorts försök att
                          genomföra ingripandet på annat sätt än att i princip omedelbart använda hunden. Det
                          var därför inte en försvarlig våldsanvändning att släppa hunden på det sätt som
                          skedde. Hundföraren kritiseras för att han ändå gjorde det.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 15 september 2019 förde AA fram
                        klagomål mot Polismyndigheten. AA var kritisk till att en polis med en
                        polishund hade väntat på honom när han kom hem och utan förvarning hade
                        släppt hunden på honom. Polisen svarade inte på hans frågor och lät hunden bita
                        honom på flera ställen. Det tog lång tid för bitskadorna att läka.

## Utredning

JO uppmanade Polismyndigheten att yttra sig och redogöra för polisingripandet
                        och särskilt för bl.a. vad avsikten var med att vänta på AA i bostaden, vilket
                        rättsligt stöd som fanns för åtgärden och vilka överväganden polisen gjorde




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                 Dnr 6576-2019      Sid 2 (7)




innan hunden användes mot AA. Polismyndigheten skulle också redogöra för
hur övervägandena och åtgärderna hade dokumenterats.

Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 31 mars 2020 efter att berörda
befattningshavare hade beretts tillfälle att lämna upplysningar. Yttrandet finns
tillgängligt hos JO.

Av Polismyndighetens yttrande och övrig utredning i ärendet framgår i
huvudsak följande.

Tidigt på morgonen ringde en kvinna till polisen och berättade att AA hade
utsatt henne för ett allvarligt brott i hennes bostad. Enligt kvinnan hade hon en
relation med AA. En polispatrull beordrades till bostaden och höll ett första
förhör med kvinnan. AA hade lämnat bostaden i samband med att kvinnan hade
ringt till polisen. Under förhöret med kvinnan ringde AA kontinuerligt till
henne för att bl.a. kontrollera om poliserna var kvar. Kvinnan fick
uppfattningen att AA befann sig i närheten och att han väntade på att poliserna
skulle ge sig av.

Ett par timmar senare ringde kvinnan till polisens regionledningscentral för att
informera om att AA var tillbaka vid hennes bostad. Kvinnan befann sig då på
en annan plats. Flera polispatruller beordrades ännu en gång till adressen, och
polisinspektören och jourhavande undersökningsledaren CC beslutade att AA
skulle hämtas till förhör och att personell och reell husrannsakan skulle
genomföras i kvinnans bostad. CC har uppgett att beslutet om hämtning till
förhör av misstag inte dokumenterades vid avrapporteringen och att det skedde
först i samband med JO:s granskning av ärendet.

AA påträffades inte på adressen, men det framkom genom sms-kontakt mellan
AA och kvinnan att AA befann sig i området och observerade poliserna på
avstånd. Hundföraren och polisinspektören DD kallades till platsen för att söka
efter AA i terrängen.

DD har beskrivit hur han under en timme och utan resultat sökte efter AA. Han
har vidare uppgett att det beslutades att samtliga enheter skulle lämna platsen i
hopp om att AA skulle komma tillbaka och att han själv tillsammans med
hunden skulle stanna kvar i bostaden. Övriga patruller skulle placera sig i
närheten så att de bara hade någon minuts framkörning. Tanken var att om AA
kom tillbaka till bostaden skulle ordningskollegor kunna vara på plats inom
någon minut och gripa AA. Om AA skulle försöka fly fanns det möjlighet att
gripa AA med hjälp av hunden.

DD har beskrivit hur han placerade sig dold i sovrummet. Efter 30 minuter
hörde han ytterdörren öppnas. Han gick då in i vardagsrummet och såg AA,
som stämde överens med signalementet på den misstänkte. Han ropade polis,
varpå AA vände sig om hastigt och försökte fly. Han ropade på nytt på AA men
denne fortsatte flyktförsöket. Han släppte därför hunden.
                                                                   Dnr 6576-2019       Sid 3 (7)




En bit utanför huset kom hunden i kapp AA och bet denne på flera ställen. AA
var rädd och skrek samt fäktade och slog mot hunden. Det tog en stund innan
AA lyssnade på DD så att han kunde belägga AA med handfängsel och kalla på
förstärkning. DD inspekterade AA:s bitskador och han uppfattade dem som
relativt ytliga. Andra poliser kom efter någon minut till platsen och tog över
gripandet av AA.

Av polisinspektören och gruppchefen EE:s uppgifter inför utredningen hos JO
har det kommit fram att det var han som beslutade att man skulle försöka få AA
att tro att polisen hade gett upp och lämnat platsen. Det framgår vidare att en
hundförare med hund skulle lämnas kvar eftersom EE bedömde att AA var
flyktbenägen.

AA polisanmälde användningen av hunden mot honom med brottsrubriceringen
vållande till kroppsskada. En chefsåklagare vid Åklagarmyndigheten, Särskilda
åklagarkammaren, beslutade i juli 2019 att inte inleda förundersökning med
skälet att uppgifterna i ärendet inte gav anledning att anta att brott som hör
under allmänt åtal hade förövats.

Polismyndigheten redogjorde för relevant rättslig reglering och redovisade
därefter sin bedömning.

Polismyndigheten fann inte grund att ifrågasatta utpekandet av AA och
misstanken som riktades mot honom. Polismyndigheten ansåg att det saknades
anledning att ifrågasätta polisernas uppgifter om att AA försökte hålla sig undan
polisen och att det därför skäligen kunde befaras att AA inte skulle följa en
kallelse till förhör. Polismyndigheten ansåg också att det fanns synnerlig
anledning att anta att AA uppehöll sig i kvinnans bostad. Mot bl.a. den
bakgrunden ansåg Polismyndigheten att det fanns grund för besluten om
hämtning till förhör och husrannsakan i kvinnans bostad.

När det gällde åtgärden att gå in i bostaden för att vänta på AA konstaterade
Polismyndigheten att det inte fanns grund för polisen att bereda sig tillträde till
utrymmet då det på förhand stod klart att den person som hämtningsbeslutet
avsåg inte befann sig där. Polismyndigheten hade dock viss förståelse för att
man lät en polis stanna kvar i bostaden med hänsyn till hur situationen hade
utvecklat sig och då verkställigheten av besluten om hämtning och
husrannsakan inte framstod som uppenbart lagstridig med hänsyn till
omständigheterna vid det aktuella tillfället.

Vidare ansåg Polismyndigheten att hundförarens agerande att använda hunden
omfattades av 10 § polislagen och att utredningen inte gav tillräcklig grund för
att slå fast att det med hänsyn till rådande omständigheter inte var försvarligt att
använda hunden. Polismyndigheten ansåg att den uppfattningen styrktes av att
åklagaren hade gjort bedömningen att det saknades anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal hade förövats.
                                                                  Dnr 6576-2019      Sid 4 (7)




Polismyndigheten kommenterade slutligen att protokollet över hämtning till
förhör hade upprättats först efter att JO påbörjat sin granskning av ärendet,
vilket myndigheten inte ansåg var tillfredsställande. Polismyndigheten
påpekade att det ur rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt är mycket viktigt att
alla åtgärder dokumenteras, särskilt beslut om tvångsmedel.

Av tillförordnade polisområdeschefen FF:s yttrande inför utredningen hos JO
har det framkommit att beslutet om reell och personell husrannsakan inte heller
hade blivit dokumenterat i ärendet.

AA kommenterade Polismyndighetens yttrande.

Bedömning
Besluten om hämtning till förhör och husrannsakan hade stöd i lag
I likhet med Polismyndigheten saknar jag skäl att ifrågasätta misstanken som
riktades mot AA. Mot bakgrund av bl.a. att misstanken rörde allvarlig
brottslighet mot en närstående och att AA höll sig undan polisen, ansluter jag
mig även till Polismyndighetens bedömning att det fanns grund för beslutet att
hämta AA till förhör utan föregående kallelse. Jag ansluter mig också till
Polismyndighetens bedömning att det fanns grund för beslutet om personell
husrannsakan i kvinnans bostad eftersom det vid den tidpunkt då beslutet
uppges ha fattats hade kommit in uppgifter till polisen om att AA åter fanns på
kvinnans hemadress. (Se 23 kap. 7 § andra stycket och 28 kap. 2 §
rättegångsbalken.)

I utredningen har det dock kommit fram brister när det gäller dokumentationen
av besluten. Det har försvårat min granskning och medfört en osäkerhet kring
vilka åtgärder som vidtogs vid verkställigheten och när åtgärderna i så fall
vidtogs. Jag återkommer till den bristfälliga dokumentationen nedan.

Det var inte förenligt med ändamålet för husrannsakan att låta en polis
gå in i bostaden och vänta där
För att söka efter någon som ska hämtas till förhör får husrannsakan
genomföras hos honom eller henne, eller hos någon annan om det finns
synnerlig anledning att anta att den eftersökte uppehåller sig där (se 28 kap. 2 §
rättegångsbalken). Syftet med en sådan personell husrannsakan är att en
eftersökt person ska anträffas vid husrannsakan.

För all tvångsmedelsanvändning gäller ett antal grundläggande principer, bl.a.
legalitets- och ändamålsprinciperna. Legalitetsprincipen följer av regelsystemet
i regeringsformen och Europakonventionen. Den innebär att en myndighet inte
utan stöd i lag får ingripa i en enskilds rättssfär och att bestämmelser om
tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse. Ändamålsprincipen innebär att ett
tvångsmedel får användas endast för det ändamål som angetts i den
bestämmelse som reglerar tvångsmedlet samt för det ändamål för vilket
tvångsmedlet i det enskilda fallet har beslutats. Även vid verkställigheten av
                                                                  Dnr 6576-2019      Sid 5 (7)




tvångsmedel måste ändamålsprincipen iakttas. (Se bl.a. Gunnel Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 4:e uppl., s. 20 f. och JO 2019/20 s. 416.)

Det framgår inte på ett tydligt sätt av utredningen hur eller ens om beslutet om
husrannsakan i kvinnans bostad verkställdes innan DD kom till platsen. Det
framgår dock att polisen redan hade konstaterat att AA inte befann sig i
bostaden. AA anträffades inte heller trots att DD sökte efter honom med hund i
en timme.

Det stod alltså klart att AA inte skulle påträffas i bostaden när DD gick in i den
med hunden och gömde sig där. Det var inte heller avsikten med åtgärden.
Tanken var i stället att få AA att tro att poliserna hade lämnat platsen och
därigenom lura tillbaka honom till bostaden för att kunna gripa honom.
Bestämmelsen om husrannsakan kan inte användas för ett sådant ändamål. Det
fanns därför inte stöd i lag för åtgärden. Polismyndigheten kritiseras för att den
genomfördes.

Det var inte försvarligt att släppa hunden för att ta fast AA
Min utredning i denna del har varit inriktad på vilka överväganden som DD
gjorde innan han släppte hunden mot AA samt om åtgärden var försvarlig.

DD har i ett pm efter insatsen uppgett att beslutet att släppa hunden bl.a.
grundade sig på att det gällde ett allvarligt brott, att AA var mycket
flyktbenägen och eventuellt hade tillgång till ett fordon och att AA inte
stannade när han ropade på honom.

DD har vidare beskrivit att han visade sig för AA och ropade polis när AA kom
in i bostaden. AA vände sig om hastigt och försökte fly. DD ropade då på nytt
på AA. Eftersom AA fortsatte att fly släppte DD hunden för att den skulle
springa efter AA.

Det är tillåtet för en polis att använda våld i samband med ett ingripande för att
genomföra en tjänsteåtgärd. En förutsättning är dock att andra medel är
otillräckliga och att våldet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt samt
att den som ingripandet riktar sig mot t.ex. försöker undkomma (se 10 § första
stycket 2 polislagen).

Även enligt de allmänna principerna för ett polisingripande gäller att
ingripandet ska göras på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens
syfte och övriga omständigheter. Om tvång måste tillgripas, ska det ske endast i
den utsträckning som behövs för att uppnå det avsedda resultatet. (Se 8 § första
stycket polislagen.)

En prövning av om andra medel har varit otillräckliga och om det med hänsyn
till omständigheterna har varit försvarligt att använda våld på det sätt som har
skett ska göras med beaktande av alla de faktorer som förelåg vid ingripandet.
Tjänsteåtgärdens vikt, behovet av att avvärja våld och i vad mån kravet på ett
snabbt ingripande uteslutit andra åtgärder är sådana omständigheter som är av
                                                                 Dnr 6576-2019      Sid 6 (7)




betydelse vid bedömningen. Även vilka risker av olika slag som en viss
våldsanvändning kan innebära måste vägas in i bedömningen. Risken för
personskador när en tjänstehund används som hjälpmedel vid polisens
våldsanvändning gör att det finns anledning för polisen att iaktta ett betydande
mått av återhållsamhet innan en tjänstehund släpps för våldsanvändning. (Se
Högsta domstolens avgörande NJA 2017 s. 491.)

Vid en bedömning i efterhand om det funnits förutsättningar för en polis att
ingripa på ett visst sätt finns det skäl att vara försiktig. Omständigheterna för
den ingripande polisen kan i ingripandesituationen ha tett sig annorlunda än vad
som kan anses framgå senare. Det finns normalt sett också ett utrymme att göra
olika bedömningar utan att någon av dem kan sägas vara direkt fel.

Mot bakgrund av att AA var misstänkt för allvarlig brottslighet och att det fanns
uppgifter om att han försökte hålla sig undan polisen har jag förståelse för att
polisen bedömde att det var angeläget att AA hämtades till förhör och att AA
även bedömdes som flyktbenägen.

Från polisens sida var det en planerad insats och DD hade tid att överväga olika
alternativa scenarier innan AA återvände till bostaden. Det fanns även
polispatruller utplacerade i närområdet.

DD:s uppgifter ger intryck av att det var ett mycket snabbt händelseförlopp. Det
förefaller som att AA blev överraskad och skrämd när DD visade sig med
hunden. Efter att DD sagt att han var polis ropade han på AA endast en gång
innan han släppte hunden. Det framstår som att AA egentligen inte fick någon
möjlighet att finna sig i situationen och stanna frivilligt. Som DD har beskrivit
händelsen försökte han inte heller att springa efter AA och på så sätt förmå AA
att stanna.

Mot bakgrund av det som kommit fram i utredningen borde det enligt min
uppfattning ha gjorts försök att genomföra ingripandet mot AA på annat sätt än
att omedelbart använda hunden. Detta gäller särskilt om man beaktar att det
fanns andra poliser i närheten som också hade kunnat ta upp jakten efter AA.
Med hänsyn till risken för skador ska ett betydande mått av återhållsamhet
iakttas innan en tjänstehund släpps för våldsanvändning (se NJA 2017 s. 491).

Även med beaktande av den försiktighet som är påkallad vid bedömningar av
detta slag är det sammantaget min bedömning att det inte var försvarligt att
släppa tjänstehunden på AA på det sätt som skedde. DD kritiseras för att han
ändå gjorde det.

Dokumentationen av besluten var bristfällig
I Polismyndighetens yttrande har det kommit fram att beslutet om hämtning till
förhör av misstag inte dokumenterades i samband med att beslutet fattades. Av
FF:s uppgifter framgår att inte heller beslutet om husrannsakan
dokumenterades.
                                                                Dnr 6576-2019    Sid 7 (7)




Ett beslut om tvångsmedel ska dokumenteras. Dokumentationsskyldigheten
omfattar inte bara beslutet om tvångsmedel utan även skälen för åtgärden och
hur den verkställts. I ett protokoll över en husrannsakan ska såväl skälen som
syftet med åtgärden antecknas. (Se 20 § förundersökningskungörelsen, 28 kap.
9 § rättegångsbalken och Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel,
4 uppl., s. 182 f.)

Som Polismyndigheten har konstaterat är det av stor vikt från rättssäkerhets-
och kontrollsynpunkt att beslut om tvångsmedel dokumenteras klart och
noggrant. Det är en brist att så inte har skett. Som framgått ovan har den
bristfälliga dokumentationen medfört en osäkerhet kring vilka åtgärder som
faktiskt vidtogs och när de vidtogs, vilket försvårat min granskning.

Polismyndigheten kritiseras för den bristfälliga dokumentationen.

Avslutande synpunkter
Av Polismyndighetens yttrande framgår att det pågår en översyn av polisens
allmänna råd om polisens hundverksamhet. Mot bakgrund av att det inte finns
några anvisningar om hur polisen får använda hund som hjälpmedel vid
våldsanvändning välkomnar jag en sådan översyn. JO har dock redan 2017
påtalat behovet av sådana anvisningar (se JO 2017/18 s. 256). Det är angeläget
att detta arbete påskyndas och slutförs så snart som möjligt.

Ärendet avslutas.
