# Initiativärende. Kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, Landstinget Västernorrland, för utformningen av beslut om
bältesläggning och avskiljande

JO 2015-05-06 dnr 6615-2012

BESLUT
                                                                            Datum                     Dnr                         Sid
                                                                            2015-05-06                6615-2012                 1 (10)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Initiativärende. Kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall,
                        Landstinget Västernorrland, för utformningen av beslut om
                        bältesläggning och avskiljande


                          Beslutet i korthet: Under en inspektion av Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall
                          uppmärksammade JO att kliniken hade fattat beslut om att fastspänning respektive
                          avskiljande av patienter ”ska gälla i max 72 timmar”.
                          Tvångsåtgärder ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga
                          hänsynstagande till patienten så att han eller hon inte utsätts för en onödig kränkning av
                          sin integritet. Under den tid som tvångsåtgärderna anses nödvändiga ska de utökas eller
                          lindras allteftersom behovet förändras i det enskilda fallet. Det är alltså inte avsett att en
                          maximitid ska anges redan när en tvångsåtgärd inleds. Sammanfattningsvis gör JO
                          bedömningen att beslut om fastspänning respektive avskiljande inte ska utformas på det
                          sätt som har skett. Kliniken kritiseras för utformningen av besluten.

## Initiativet

Vid min inspektion av Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall den 1–4
                        oktober 2012 uppmärksammades att det vid kliniken förekommer att det fattas
                        beslut om att avskiljningar respektive bältesläggningar ska gälla i ”max 72 timmar”
                        (JO:s inspektionsprotokoll i ärende med dnr 5321-2012 s. 7–10).

                        Jag ansåg att det kunde ifrågasättas om det finns rättsliga förutsättningar för att när
                        en avskiljning respektive bältesläggning påbörjas besluta att den ska ”gälla i max
                        72 timmar” och beslutade därför att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende
                        (JO:s dnr 6615-2012).

## Utredning

Efter remiss anförde Landstingsstyrelsen, Landstinget Västernorrland följande:

                                  Juridiska aspekter
                                  De juridiska förutsättningarna för avskiljning och fastspänning efter beslut om
                                  psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård regleras främst i 19 och 20 § lagen
                                  (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och 8 § lagen (1991:1129) om
                                  rättspsykiatrisk vård (LRV). Dessa lagar är otydliga och tidvis svårbegripliga, vilket
                                  konstaterats även från politiskt håll. I kommittédirektivet 2008:93, som utgör startskottet
                                  för en framtida lagstiftning på området, konstateras på sidan 12 just att "de nuvarande två




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 6615-2012       Sid 2 (10)




tvångsvårdslagarna är komplexa och svåröverskådliga". Komplexa och svåröverskådliga
är också de paragrafer som reglerar avskiljning och fastspänning, vilket visas nedan.
I 19 § 2 st LPT beskrivs att det om synnerliga skäl föreligger får beslutas att en patient
ska hållas fastspänd under en tid som överstiger en kortvarig tid. I 20 § 2 st LPT beskrivs
att det om synnerliga skäl föreligger får beslutas att en patient ska hållas avskiljd under en
bestämd tid som överskrider åtta timmar.
Det framkommer inte ur lagtexten att dessa beslut inte skulle få fattas inledningsvis. Inte
heller framgår hur länge besluten är giltiga innan nya beslut måste fattas. Enligt 4 kap. 7 §
l st Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) 2008:18 ska blanketten SoSB 44515
användas för att fullgöra underrättelseskyldigheten enligt 19 § 3 st och 20 § 3 st LPT.
Av denna blankett framgår att underrättelsen och därmed även beslutet måste förnyas
åtminstone var sjuttioandra timme.
Uttrycket "högst 72 timmar" är förvisso oprecist, särskilt vad gäller längre avskiljningar,
där ju beslutet enligt lagens formulering ska avse en bestämd tid som överskrider åtta
timmar. Samtidigt uttrycks övre tidsgränser på just detta sätt på flera ställen i LPT och
LRV, såsom i 9, 13 och 22 b §§ LPT.
Ur ett juridiskt perspektiv kan sålunda konstateras att det i tillämpliga författningar inte
ges några tydliga påbud gällande när beslut om längre fastspänningar och avskiljningar
får fattas, och hur länge dessa beslut är giltiga. I 6 kap. l § patientsäkerhetslagen slås dock
fast att sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet, alltså måste även dessa två aspekter tas i beaktande.

Vetenskapliga aspekter
Vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall kommer sig såväl fastspänningar som
avskiljningar i de allra flesta fall av en utåtriktad aggressivitet hos patienten, och så var
fallet även gällande patienterna AO och MT. För att kunna ta ställning till under hur lång
tid en tvångsåtgärd i dessa fall ska pågå, måste man alltså bedöma hur länge det finns en
risk för aggressivt beteende hos patienten. De vetenskapliga beläggen för att en sådan
bedömning ska kunna göras med någon större tidsprecision är svaga. Detta innebär att
beslut rörande dessa tvångsåtgärders utsträckning i tid i huvudsak måste grunda sig
på kliniska aspekter i form av beprövad erfarenhet.

Kliniska aspekter
Att Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall är en regionklinik innebär att den
tar emot patienter från hela landet som av olika anledningar inte kan vårdas på sina
hemkliniker. Den vanligaste anledningen är att patienterna uppvisar en svårhanterlig
aggressivitet. De flesta patienterna vårdas med stöd av LRV, och av dem som efter
beslut av domstol ges rättspsykiatrisk vård är flertalet dömda för våldsbrott. Medan
omfattningen av fastspänningar på kliniken sammantaget är liten, förekommer
avskiljningar i större utsträckning. Detta bör emellertid ses mot bakgrund av det
nyss anförda. Man bör också ha i åtanke att många patienter på sina hemkliniker
varit föremål för såväl fastspänningar som avskiljningar i betydligt större
utsträckning än hos oss. Såväl läkare som omvårdnadspersonal vid Rättspsykiatri-
ska regionkliniken har nämligen stor erfarenhet av att hantera aggressivt beteende
genom mindre ingripande åtgärder än fastspänning och avskiljning. På samma sätt
finns en stor erfarenhet av att kunna bedöma när längre tvångsåtgärder måste
tillgripas, och när dessa kan upphöra. I sammanhanget måste betonas att inledande
beslut om längre fastspänningar och avskiljningar är mycket ovanliga vid kliniken.
JO förefaller ha identifierat de enda fall som förekommit under den tvåårsperiod
som inspektionen gällde.

Slutsats
För att uttala sig om ifall det finns rättsliga förutsättningar för att redan inledningsvis
kunna besluta om längre avskiljningar och fastspänningar måste man således beakta
juridiska, vetenskapliga och kliniska aspekter. I tillämpliga författningar finns inget
                                                                         Dnr 6615-2012      Sid 3 (10)




      som säger att sådana beslut inte kan fattas inledningsvis, och det finns inga tydliga
      bestämmelser om hur länge dessa beslut är giltiga innan nya beslut måste fattas. Det
      finns heller inget tydligt vetenskapligt stöd för att det med någon större noggrannhet
      går att i förväg avgöra hur länge en patient måste vara fastspänd eller avskiljd. Med
      dagens kunskapsläge måste detta avgörande därför till stor del grundas på klinisk
      erfarenhet. Såväl läkare som omvårdnadspersonal vid Rättspsykiatriska
      regionkliniken i Sundsvall har en stor sådan erfarenhet.
      I de två specifika fall som JO tar upp var patienterna redan föremål för
      tvångsåtgärder då besluten om längre åtgärder fattades, och inga ytterliga sådana fall
      förefaller ha förelegat under den tvåårsperiod som JO:s inspektion avsåg. Ingen av
      de två patienterna var sedan föremål för tvångsåtgärder som varade i 72 timmar.
      Hälso- och sjukvårdsnämndens sammanvägda bedömning är att Rättspsykiatriska
      regionkliniken i Sundsvall förfarit i enlighet med rättsliga förutsättningar.
JO beslutade därefter att begära ett yttrande från Socialstyrelsen. Yttrandet skulle
avse frågan om det finns rättsliga förutsättningar för att vid påbörjande av
avskiljningar respektive bältesläggningar besluta att de ska pågå under ”max 72
timmar”.

Socialstyrelsen anförde i ett remissvar bl.a. följande:
      Varken lagtext eller förarbeten ger ett tydligt svar på den remitterade frågan.
      Vad gäller tvångsåtgärder inom vården gäller generellt att tvång ska avvägas i
      förhållande till proportionalitet och utövas med största möjliga hänsyn till patienten.
      Tvång får inte användas i större omfattning än vad som kan anses nödvändigt för att
      förmå patienten att medverka i frivillig vård.
      I normalfallet bör därför en tvångsåtgärd avseende en lång tidsrymd ha föregåtts av
      försök att uppnå det åsyftade resultatet med mindre ingripande åtgärder och därefter
      med kortare fastspänning eller avskiljande understigande åtta timmar. Sådana
      åtgärder bör alltså ha genomförts först och sedan utvärderats innan beslut om
      tvångsåtgärder under längre tid beslutas. Detta gäller i synnerhet om det rör sig om
      en ny patient där vården saknar klinisk erfarenhet av sjukdomsbilden.
      I 20 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, anges att ett
      beslut om avskiljande överstigande åtta timmar ska avse en bestämd tid. Den
      tidsangivelse om ”max 72 timmar” som det remitterade ärendet gäller uttrycker en
      längsta möjliga tid för hur länge tvångsåtgärden kan pågå. Det är inte förutsatt att en
      maximitid ska anges redan när en tvångsåtgärd inleds.
      Huruvida en sådan anteckning ligger inom regelverkets ramar är i stället beroende
      av hur den uppfattas och i vilken avsikt den är gjord. Om den skulle kunna uppfattas
      som ett beslut om att en inledd tvångsåtgärd ska pågå i högst 72 timmar, dvs. oavsett
      patientens tillstånd under denna tid, skulle ett sådant beslut inte ha stöd i regelverket.
      Tvärtom förutsätts där att tvångsåtgärder vidtas först sedan andra mindre ingripande
      åtgärder uttömts eller bedömts utsiktslösa i förhållande till syftet med vården och att
      inleda tvångsåtgärder kontinuerligt övervakas och bedöms, så att det går att uppnå
      följsamhet mellan adekvat tvångsåtgärd och behovet av sådan vid varje enskilt
      tillfälle.

      Tillämpliga bestämmelser m.m.

      Lagar och förarbeten
      Om tvångsåtgärder
      I 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, anges att vid sluten
      rättspsykiatrisk vård enligt lagen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 18-24 §§
      LPT.
                                                                 Dnr 6615-2012      Sid 4 (10)




I 19 § första stycket LPT anges att om det finns en omedelbar fara för att en patient
allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast
med bälte eller liknande anordning. Vårdpersonal ska vara närvarande under den tid
som patienten hålls fastspänd.
I författningskommentaren anges följande.
Bestämmelsen tar sikte på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan bemästras
på annat sätt än genom att patienten spänns fast med bälte. Det ska vara fråga om
risk för en allvarlig fysisk skada. Fastspänning får självfallet aldrig tillgripas i
bestraffningssyfte. Att spänna fast en patient med bälte ska i princip alltid vara en
kortvarig åtgärd, som snarast bör ersättas med andra insatser. Otillräckliga
personalresurser får t.ex. inte medföra att patienten hålls fastspänd en längre tid än
som är absolut nödvändigt med hänsyn till faresituationen. Bälte bör inte användas
längre än någon eller högst några timmar. Det är viktigt att patienten inte lämnas
ensam medan han är fastspänd. (Prop. 1990/91:58, Psykiatrisk tvångsvård m.m.,
s. 260).
I 19 § andra stycket LPT anges att om det finns synnerliga skäl, får beslutas att
patienten ska hållas fastspänd längre än vad som anges i första stycket.
I författningskommentaren anges följande.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att en patient i vissa extrema
undantagssituationer får spännas fast med bälte mer än några timmar.
Förutsättningarna för fastspänning i första stycket ska givetvis vara uppfyllda för att
få spänna fast en patient annat än kortvarigt. Dessutom tillkommer krav på
synnerliga skäl. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i fall där risken för
allvarlig skada är överhängande någon tid. (Prop. 1990/91:58 s.260).
I 19 § tredje stycket LPT föreskrivs att chefsöverläkaren beslutar om fastspänning.
Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt
andra stycket.
Enligt 20 § första stycket LPT får patient hållas avskild från andra patienter endast
om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande
beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut
förlängas med högst åtta timmar.
I författningskommentaren anges följande.
I första stycket första meningen anges att en patient får hållas avskild från andra
patienter endast om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt
eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. En
patient kan hållas avskild från andra patienter på ett rum, antingen på det egna
rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Avsikten är att avskiljande ska komma till
användning endast i rena undantagssituationer och då främst i skyddssyfte. Det är
således inte tillåtet med rutinmässig isolering, t.ex. under natten. Avskiljande får
naturligtvis heller aldrig tillgripas i bestraffningssyfte. Som har framhållits i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) bör man alltid noga pröva möjligheterna att
med personalinsatser uppnå det syfte som en isoleringsåtgärd avser. Eftersom
avskiljande av en patient från andra patienter är en starkt integritetskränkande
åtgärd, bör den avslutas så snart det är möjligt. Det bör därför fortlöpande prövas om
ett beslut om avskiljande kan hävas. Den längsta tiden för en sådan åtgärd har enligt
första stycket andra meningen bestämts till åtta timmar. Anses det nödvändigt att
åtgärden består därutöver krävs ett nytt beslut. En föreskrift om detta har tagits in i
första stycket tredje meningen. Ett beslut om förlängning får fattas flera gånger.
(Prop. 1990/91:58 s.261).
Enligt 20 § andra stycket får om det finns synnerliga skäl ett beslut om avskiljande
enligt första stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
I författningskommentaren anges följande.
                                                                   Dnr 6615-2012      Sid 5 (10)




Ett beslut om avskiljande får enligt andra stycket avse en bestämd tid som överstiger
åtta timmar. Hänvisningen till första stycket innebär att förutsättningarna för
avskiljande enligt detta stycke ska vara uppfyllda för att få besluta om avskiljande
enligt andra stycket. Dessutom tillkommer krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen
tar sikte på vissa extrema fall då patientens situation är så svår att ett avskiljande
måste ske för en längre tid än några dagar. Detta torde behövas endast i särpräglade
undantagsfall. (Prop. 1990/91:58 s. 261).
Av 20 § tredje stycket följer att chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en
patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd, ska Inspektionen för vård och
omsorg utan dröjsmål underrättas om detta. En patient ska under den tid han eller
hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
Enligt 2 a § LPT och 2 a § LRV får tvångsåtgärder vid vård enligt lagen användas
endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande
åtgärder tillräckliga, ska de användas. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt
och med största möjliga hänsyn till patienten.
Av författningskommentarerna till 2 a § LPT och 2 a § LRV framgår att
paragraferna innebär att det ska göras en rimlig avvägning mellan den nytta som
tvångsåtgärderna kan ha för patienten i förhållande till det ingrepp i patientens
självbestämmande och integritet som det innebär att patienten mot sin vilja får
genomgå en viss behandling. Det framgår vidare att tvånget måste utövas skonsamt
och med största möjliga hänsyn till patienten. Vid användning av tvångsåtgärder ska
således en avvägning alltid göras i de avseenden som anges i denna paragraf.
Bestämmelserna är tillämpliga vid all tvångsanvändning enligt lagen såsom t.ex.
fastspänning, avskiljning från övriga patienter, samt kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning. (Prop. 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård, s. 113 och 121).
Enligt 2 b § LPT och 2 b § LRV får tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården
användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan
förmås frivilligt medverka till vård. De får inte användas i större omfattning än vad
som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.
Av författningskommentarerna till 2 b § LPT och 2 b LRV framgår att syftet med
paragraferna är att betona att tvångsåtgärder får användas endast om patienten inte
kan förmås att frivilligt medverka till vård och behandling. Det kan visserligen
finnas situationer då patientens tillstånd är sådant att tvångsåtgärder snabbt kan
behöva tillgripas, med i de flesta fall bör sådana åtgärder anstå till dess att patienten
har fått sådan information som han kan ta till sig och fått tillfälle att själv ha
synpunkter på den behandling som behövs. Detta förutsätter att patienten ges en
individuellt anpassad information i frågan. Vid användning av tvångsåtgärder ska
således en avvägning alltid göras i de avseenden som anges i denna paragraf. (Prop.
1999/2000:44 s. 113 och 121).
Om journalföring och dokumentation m.m.
Vård med stöd av LPT och LRV
Av 23 § 6 och 7 LRV framgår att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare,
med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna, vid
sjukvårdsinrättningen eller den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten
vårdas att utföra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt LRV. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna ett sådant uppdrag åt en annan läkare vid
inrättningen eller enheten, dock inte när det gäller beslut om fastspänning enligt 8 §
LRV jämförd med 19 § andra stycket LPT respektive beslut om avskiljande enligt
8 § denna lag jämförd med 20 andra stycket LPT.
I 2 § 9 förordningen (1991:1492) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård anges att chefsöverläkaren ska svara för att en särskild förteckning förs över de
patienter som avses i LPT och LRV. Chefsöverläkaren ska också se till att journalen
för en sådan patient, utöver vad som följer av patientdatalagen (2008:355), PdL, och
föreskrifter meddelade med stöd av den lagen innehåller uppgift om tvångsåtgärd
                                                                 Dnr 6615-2012    Sid 6 (10)




enligt 18-20 §§ eller 23 § LPT eller enligt 8 § LRV jämförd med nämnda
bestämmelser, jämte skälen för åtgärden samt om underrättelse till Inspektionen för
vård och omsorg enligt 19 § eller 20 § LPT.
Patientdatalagen
Enligt 3 kap. 6 § PdL ska en patientjournal innehålla de uppgifter som behövs för en
god och säker vård av patienten.
Om uppgifterna finns tillgängliga, ska en patientjournal alltid innehålla
1.   Uppgift om patientens identitet,
2.   Väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården,
3.   Uppgift om ställd diagnos och anledning till mera betydande åtgärder,
4.   Väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder, och
5.   Uppgift om den information som lämnats i fråga om val av
     behandlingsalternativ och om möjligheten till en förnyad medicinsk bedömning.
Patientjournalen ska vidare innehålla uppgift om vem som har gjort en viss
anteckning i journalen och när anteckningen gjordes.
Socialstyrelsens föreskrifter m.m.
I 3 kap. 2 § första stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård anges att innan ett
beslut fattas om fastspänning med bälte eller liknande anordning, enligt 19 § andra
stycket LPT och 8 § LRV, under längre tid än fyra timmar ska den beslutande
läkaren själv undersöka patienten.
Enligt samma paragraf gäller att innan ett beslut fattas om avskiljning under längre
tid än åtta timmar, enligt 20 § första och andra stycket LPT och 8 § LRV, ska den
beslutande läkaren själv undersöka patienten.
I 4 kap. 7 § första stycket Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2013:8) om ändring i
föreskrifterna och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård anges att chefsöverläkaren ska på blanketten ”Underrättelse om
beslut om fastspänning med bälte eller avskiljande” fullgöra
underrättelseskyldigheten enligt 19 § tredje stycket LPT eller 8 § första stycket LRV
i de fall då en patient ska hållas fastspänd med bälte eller en liknande anordning
under en längre tid än fyra timmar.
I 4 kap. 7 § andra stycket anges att chefsöverläkaren ska på nämnda blankett fullgöra
underrättelseskyldigheten enligt 20 § tredje stycket LPT eller 8 § första stycket
LRV.
Av Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård – Handbok med information och
vägledning för tillämpningen av SOSFS 2008:18 framgår bl.a. följande. I 3 kap. 2 §
första stycket SOSFS 2008:18 anges vad som gäller vid beslut om fastspänning med
bälte eller liknande anordning respektive avskiljning för viss tid längre än fyra
respektive åtta timmar. För en rättssäker bedömning inför beslut om förlängning av
tvångsåtgärderna fastspänning i bälte eller avskiljning krävs att beslutande läkare
undersöker patienten. Bestämmelsen ska ses som ett lägsta krav och utgångspunkten
måste alltid vara att beslutande läkare genomför en personlig undersökning av
patienten även inför, eller så snart som möjligt efter, det inledande beslutet om
fastspänning/avskiljning kortare tid än fyra respektive åtta timmar (s. 50).

Socialstyrelsens bedömning
Frågan som Socialstyrelsen har fått yttra sig över är om det finns rättsliga
förutsättningar för att vid påbörjande av avskiljningar respektive bältesläggningar
besluta att de ska kunna pågå under ”max 72 timmar”.
Det framgår av redogörelsen för de regler som kringgärdar tvångsanvändning i
vården att tvång ska användas proportionerligt och så skonsamt som möjligt. En
                                                                         Dnr 6615-2012      Sid 7 (10)




      ytterligare gemensam faktor vid tvångsanvändning är att tvång ska användas under
      så kort tid som är möjligt och befogat vid varje enskilt tillfälle. I den utsträckning
      det är möjligt ska också patientens egen vilja och möjlighet att ta ställning utnyttjas.
      Det ligger också i reglernas uppbyggnad och struktur att tvångsanvändning ska
      inledas på en så lite ingripande nivå som är möjligt och kliniskt befogad med
      utgångspunkt i vad omständigheterna i varje enskilt ärende tillåter, för att sedan
      byggas på med successivt ökande tvång och frihetsberövande allteftersom den
      kliniska bedömningen kan ge anledning till detta. På motsvarande sätt ska en
      tvångsåtgärd också lindras så snart den kliniska bedömningen ger anledning till det.
      Vidare är det en faktor av betydelse att användningen av tvång förutsätter att
      patienten på ett eller annat sätt är under kontinuerlig tillsyn av vårdpersonal.
      Det nu sagda innebär alltså att reglerna förutsätter att utövandet av tvång används på
      ett försiktigt sätt och utökas eller lindras allteftersom behovet av tvångsåtgärder
      manifesteras i det enskilda ärendet.
      Av det nu sagda följer att det inte kan anses vara förutsatt att en maximitid ska anges
      redan när en tvångsåtgärd inleds.
      Huruvida en sådan anteckning ligger inom regelverkets ramar är i stället beroende
      av hur den uppfattas och i vilken avsikt den är gjord. Om den skulle kunna uppfattas
      som ett beslut om att en inledd tvångsåtgärd ska pågå i högst 72 timmar, dvs. oavsett
      patientens tillstånd under denna tid, skulle ett sådant beslut inte ha stöd i regelverket.
      Tvärtom, förutsätts där, som ovan redovisats, att tvångsåtgärder vidtas först sedan
      andra mindre ingripande åtgärder uttömts eller bedömts utsiktslösa i förhållande till
      syftet med vården och att inledda tvångsåtgärder kontinuerligt övervakas och
      bedöms, så att det går att uppnå följsamhet mellan adekvat tvångsvård och behovet
      av sådan vid varje enskilt tillfälle.
      Såvitt framgår av landstingets yttrande till JO i ärendet har det varit fråga om beslut
      av ett slag som det inte finns något formellt hinder för.
      Det är däremot en annan sak att chefsöverläkaren enligt 4 kap. 7 § SOSFS 2013:8 på
      blanketten ”Underrättelse om beslut om fastspänning” ska fullgöra
      underrättelseskyldigheten i de fall då en patient ska hållas fastspänd med bälte eller
      liknande anordning under en längre tid än fyra timmar respektive är avskild längre
      än åtta timmar. Om patienten är fastspänd eller avskild längre tid än 72 timmar ska,
      vilket framgår av blanketten, en ny blankett med kompletterande uppgifter skickas
      till Inspektionen för vård och omsorg. Tidsaspekten rörande 72 timmar rör endast
      skyldigheten att skicka in en ny blankett med kompletterande uppgifter, således inte
      själva beslutsfattandet kring vården.
Landstingsstyrelsen fick del av Socialstyrelsens yttrande.

Bedömning
Socialstyrelsen har i sitt remissvar redogjort för den lagstiftning och de föreskrifter
m.m. som är aktuella i sammanhanget. Jag hänvisar till den redogörelsen.

Det kan inledningsvis vara av intresse att redovisa vissa av de förslag som har lagts
fram i departementspromemorian Delaktighet och rättssäkerhet vid psykiatrisk
tvångsvård (Ds 2014:28). I promemorian föreslås att 19 § LPT ska förtydligas vad
avser hur lång tid fastspänning får ske. Förslaget innebär bl.a. att det uttryckligen
ska framgå att patienten får spännas fast kortvarigt med bälte och att
fastspänningen får pågå högst fyra timmar respektive, om patienten är under
18 år, högst två timmar. Om det finns synnerliga skäl får patienten hållas fastspänd
med bälte under längre tid. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med högst fyra
                                                                   Dnr 6615-2012    Sid 8 (10)




timmar vid varje tillfälle respektive med högst två timmar om patienten är under 18
år.

Vad gäller avskiljande föreslås att det i 20 § LPT ska förtydligas att avskiljande är
en åtgärd som ska användas under en begränsad period. Ett inledande
avskiljningsbeslut gäller enligt nuvarande bestämmelser i högst åtta timmar. Någon
förändring i det avseendet föreslås inte i promemorian. Ett beslut som avser en
patient som är under 18 år föreslås gälla i högst fyra timmar. Om det krävs en
förlängning ska det fattas ett nytt beslut som gäller i högst åtta timmar respektive,
om patienten är under 18 år, högst fyra timmar. Det föreslås ingen begränsning när
det gäller antalet möjliga förlängningar utan sägs att det måste avgöras utifrån
omständigheterna i varje enskilt fall. Avsikten är emellertid inte att en avskiljning
enligt 20 § andra stycket LPT ska kunna pågå flera dygn.

I departementspromemorian föreslås även att det i en ny bestämmelse ska införas
en möjlighet att långtidsavskilja en patient, högst fyra veckor i taget, om det är
”oundgängligen nödvändigt på grund av att patienten genom ett långvarigt och
synnerligen aggressivt eller störande beteende utgör en allvarlig fara för annan”.
Långtidsavskiljningar ska enligt förslaget omgärdas med särskilda kontrollåtgärder.
Exempelvis ska Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utan dröjsmål underrättas
om beslutet, och IVO ska genom tillsyn kontrollera tillämpningen av bestämmelsen
om långtidsavskiljning. Patienten föreslås också få rätt att överklaga ett beslut om
långtidsavskiljning till förvaltningsrätten.

I mitt remissyttrande den 2 december 2014 (JO:s ärende med dnr R 69-2014)
tillstyrkte jag förslagen om förtydligande av de tidsgränser som ska gälla för
fastspänning respektive avskiljande. Vidare ställde jag mig i huvudsak positiv till
förslaget om långtidsavskiljning. Jag efterlyste dock ett utvecklat resonemang kring
frågan om när en ”vanlig” avskiljning ska övergå i en långtidsavskiljning för att i
möjligaste mån undvika framtida tillämpningsproblem. Förslaget bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.

________________________

Under inspektionen konstaterade jag att kliniken hade fattat beslut om att
fastspänning respektive avskiljande av patienter ”ska gälla i max 72 timmar”. De
beslutade åtgärderna verkade rent faktiskt inte ha varat under så lång tid som 72
timmar. I sammanhanget kan det dock noteras att jag i inspektionsprotokollet
uttalade att dokumentationen av tvångsåtgärder i flera fall var ytterst bristfällig och
gjord på ett inkonsekvent sätt. Det var därför svårt att följa händelseförloppet (JO:s
ärende med dnr 5321-2012 s. 10 i protokollet).

Det är en mycket ingripande åtgärd för patienten att bli lagd i bälte eller att hållas
avskild från övriga patienter. De formella krav som finns när det gäller förfarandet
har införts bl.a. för att säkerställa den enskildes rättssäkerhet (se t.ex. prop.
1990/91:58 s. 151), och det är en självklarhet att beslut om tvångsåtgärder ska vara
                                                                   Dnr 6615-2012    Sid 9 (10)




tydliga. Det får inte finnas någon tvekan om innebörden av ett beslut, utan det ska
vid en kontroll i efterhand vara helt klart vad som har beslutats.

Enligt 20 § första stycket LPT får en patient hållas avskild från andra patienter
endast om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller
störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut
förlängas med högst åtta timmar. Av andra stycket framgår att ett beslut om
avskiljande enligt första stycket, om det finns synnerliga skäl, får avse en bestämd
tid som överstiger åtta timmar. Med undantag för den bestämmelsen innehåller
författningarna inte någon regel om tidsbegränsning av beslut om fastspänning eller
avskiljande. Som Socialstyrelsen har anfört ska tvångsåtgärder utövas så skonsamt
som möjligt och med största möjliga hänsynstagande till patienten så att han eller
hon inte utsätts för en onödig kränkning av sin integritet. Under den tid som
tvångsåtgärderna anses nödvändiga ska de utökas eller lindras allteftersom behovet
förändras i det enskilda fallet. Det är alltså inte avsett att en maximitid ska anges
redan när en tvångsåtgärd inleds. Vad gäller bestämmelsen i 20 § andra stycket
LPT bör det noteras att sådana beslut ska avse ”en bestämd tid”. Det uttryckssätt
som kliniken har använt, ”max 72 timmar”, avser inte en bestämd tid utan är i sig
oprecist.

När det gäller den valda avgränsningen ”max 72 timmar” vill jag tillägga följande.

Som framgått ovan ska chefsöverläkaren underrätta IVO när en patient som vårdas
enligt LPT eller LRV hålls fastspänd med bälte under längre tid än fyra timmar
eller avskild under längre tid än åtta timmar. På en särskild blankett ska det fyllas i
bl.a. uppgift om vid vilken tidpunkt åtgärden inleddes respektive avslutades och
uppgift om när undersökning genomförts av beslutande läkare. Om patienten är
fastspänd eller avskild längre än 72 timmar ska en ny blankett med kompletterande
uppgifter skickas till IVO (4 kap. 7 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård [SOSFS 2008:18]).

Landstingsstyrelsen har i sitt remissvar tagit upp skyldigheten att underrätta IVO
och anfört att ”underrättelsen och därmed även beslutet måste förnyas åtminstone
var sjuttioandra timme”. Det finns alltså en koppling mellan den maximitid som
kliniken har angett i besluten och det förhållandet att en förnyad underrättelse ska
skickas till IVO när en patient hålls fastspänd eller avskild längre än 72 timmar.
Som Socialstyrelsen har konstaterat i sitt yttrande rör dock tidsaspekten i detta fall
endast skyldigheten att skicka en blankett med kompletterande uppgifter till IVO
och inte själva beslutsfattandet. Den omständigheten att en underrättelse ska
skickas till IVO efter 72 timmar kan således inte motivera att ett fastspännings-
eller avskiljningsbeslut utformas på det sätt som skett i de aktuella fallen.

I remissvaret har landstingsstyrelsen även hänvisat till att ”övre tidsgränser”
uttrycks på motsvarande sätt på flera ställen i LPT och LRV. Som exempel har
landstinget angett 9, 13 och 22 b §§ LPT. Jag har svårt att förstå den jämförelsen.
                                                                 Dnr 6615-2012    Sid 10 (10)




Att rätten enligt 9 § LPT får lämna medgivande med ”högst sex månader” åt
gången till fortsatt psykiatrisk tvångsvård, att tvångsvården enligt 13 § LPT får
pågå under ”högst fyra månader” räknat från viss en dag och att det i 22 b § LPT
föreskrivs att ett beslut enligt 20 a § (inskränkning av rätten att använda
elektroniska kommunikationstjänster) eller 22 a § (övervakning av försändelser
från en patient) gäller i ”högst två månader” saknar betydelse för hur ett beslut om
fastspänning och avskiljande ska utformas.

Jag vill också poängtera att ett beslut om fastspänning över huvud taget inte kan
beslutas för viss tid utan endast för den tid som rekvisiten i 19 § LPT är uppfyllda.
Med hänsyn till att en fastspänning ska vara kortvarig och normalt endast användas
under någon eller några timmar måste patientens tillstånd fortlöpande kontrolleras
under den tid som fastspänningen pågår. Jag har tidigare uttalat att det inte är
tillräckligt att denna kontroll verkställs av den omvårdnadspersonal som vakar över
patienten. Ansvarig läkare måste göra återkommande bedömningar av patienten.
Den ansvariga läkaren ska personligen undersöka patienten inför varje beslut om
omprövning, och omprövningsbesluten får fattas med högst fyra timmars
intervaller (JO:s inspektionsprotokoll i ärende med dnr 2100-2011 s. 10 och JO
2014/15 s. 461, dnr 4471-2011).

Som beslutet hade utformats i detta fall framstår det som om fastspänningen skulle
kunna pågå under så lång tid som 72 timmar i sträck utan att det behövde fattas
något nytt beslut. Därmed skulle beslutet också kunna tolkas som om det under den
tiden inte behövde kontrolleras om åtgärden fortfarande krävdes. Formuleringen är
alltså direkt missvisande.

Vad beträffar avskiljande kan i princip samma resonemang föras som när det gäller
fastspänning. Som framgått tidigare får dock, om det finns synnerliga skäl, ett
beslut fattat med stöd av 20 § andra stycket LPT avse en bestämd tid som
överstiger åtta timmar.

Sammanfattningsvis gör jag alltså bedömningen att beslut om fastspänning
respektive avskiljande inte ska utformas på det sätt som har skett.

Ärendet avslutas med den kritik mot utformningen av besluten som framgår ovan.
