# Handläggningen av ett mål om vårdnad om barn m.m.

JO 2002-05-06 dnr 664-2000

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2002-05-06         664-2000               1 (15)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Handläggningen av ett mål om vårdnad om barn m.m.


                        I ett beslut den 6 maj 2002 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

## Anmälan

AA begärde i en anmälan, som kom in den 17 februari 2000, att JO skulle granska
                        handläggningen av ett mål gällande vårdnad om barn m.m. vid Gällivare tingsrätt.
                        Hon anförde bl.a. att handläggningen pågått sedan september 1997 utan att målet
                        avgjorts. Hennes uppfattning var att tingsrätten endast gick motparten till mötes.
                        Någon muntlig förberedelse hade inte ägt rum efter den 17 november 1998 trots att
                        hon begärt det. Detta hade fått till följd att samtliga beslut, även beträffande
                        umgänge och vårdnad, i tiden därefter hade avgjorts på handlingarna. Vidare
                        uppgav hon att det dröjde cirka en och en halv månad innan tingsrätten fattade
                        beslut när hon begärde att få byta rättshjälpsbiträde. Under tiden meddelade rätten
                        ett interimistiskt beslut angående umgänge. En begäran om omprövning av ett
                        beslut gällande umgänge som hon framställde prövades aldrig. I oktober 1999
                        begärde hon att tingsrätten skulle förordna om samarbetssamtal men i februari
                        2000 hade inte något beslut i saken meddelats.

## Utredning

Från tingsrätten infordrades och granskades dagboksbladet samt handlingar ur
                        akten i mål T 204-97. Av handlingarna framgick att målet gällde frågor om
                        vårdnad och umgänge beträffande AA:s och BB:s gemensamma son CC, född
                        1995. I en ansökan om stämning som kom in till tingsrätten i september 1997
                        yrkade BB att vårdnaden om CC skulle överflyttas från AA till honom.

                        På grund av vad som kommit fram vid granskningen anmodades tingsrätten att
                        komma in med upplysningar och yttrande i nedanstående hänseenden.

                        1. Anledningen till att AA:s begäran den 28 juli 1998 att få byta
                           rättshjälpsbiträde, vilken begäran upprepades den 26 augusti 1998, prövades
                           först den 11 september 1998,
                        2. anledningen till att något beslut, såvitt framgår, inte fattats beträffande AA:s
                           yrkande om omprövning av ett umgängestillfälle mellan den 5 juli 1999 och
                           den 25 juli 1999,



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                   Dnr 664-2000   Sid 2 (15)




3. anledningen till att AA:s yrkande i oktober 1999 om samarbetssamtal prövades
    först den 9 mars 2000,
4. den rättsliga grunden för att förelägga socialnämnder att besvara vissa frågor,
    att redogöra för grunden för sina beslut och att inkomma med
    journalhandlingar,
5. den rättsliga grunden för att begära yttrande från polismyndigheten angående
    en pågående polisutredning,
6. den rättsliga grunden för att förelägga regionsjukhuset, BUP, att besvara vissa
    frågor,
7. bakgrunden till och lämpligheten av att rotelinnehavaren anmälde
    socialnämnden i Örebro till Justitiekanslern,
8. de överväganden som gjordes innan journalanteckningarna från
    socialförvaltningen fogades som bilagor till protokollet, samt lämpligheten av
    åtgärden,
9. avfattningen av beslutet beträffande interimistiskt umgänge i protokoll den 9
    mars 2000,
10. anledningen till att något sammanträde för muntlig förberedelse inte har hållits
    efter november 1998,
11. anledningen till att något beslut inte fattats beträffande inhämtande av
    vårdnadsutredning (jfr bl.a. yrkanden från parterna vid muntlig förberedelse
    den 17 november 1998 och beslutet den 8 december 1998 då tingsrätten angav
    att förordnande om vårdnadsutredning bör anstå till dess yttrande från BUP
    inkommit samt BB:s yrkande den 9 februari 2000; yttrande från BUP inkom
    den 4 oktober 1999), samt
12. i vad mån tingsrättens handläggning kan anses förenlig med 42 kap. 6 § sista
    stycket rättegångsbalken.

Tingsrätten (dåvarande lagmannen DD) kom in med ett remissvar till vilket hade
fogats ett yttrande från rådmannen EE.

Bedömning
Inledning
JO:s tillsyn avser i första hand en kontroll av att myndigheter och andra som står
under JO:s tillsyn följer lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina
åligganden. Granskningen är av rättslig art och avser främst tillämpningen av
gällande förfaranderegler. Däremot brukar JO inte pröva
förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas ställningstaganden i de sakfrågor
som det ankommer på dem att avgöra, så länge ställningstagandena faller inom
ramen för aktuella författningsbestämmelsers tillämpningsområde. Detta gäller i
synnerhet sådana frågor som genom överklagande kan bli föremål för prövning i
högre instans.

Min granskning begränsar sig därför till att avse vissa av tingsrätten vidtagna
handläggningsåtgärder.
                                                                   Dnr 664-2000   Sid 3 (15)



Handläggningen av begäran om byte av rättshjälpsbiträde
(remissfråga 1)
I en skrivelse den 28 juli 1998 begärde AA att få byta rättshjälpsbiträde. Till stöd
för sin begäran anförde hon bl.a. att det förelåg djupa motsättningar mellan henne
och biträdet samt att hon hade flyttat från Gällivare till Örebro. Biträdet hade
kontorsadress i Kiruna. Sedan biträdet hade beretts tillfälle att yttra sig med
anledning av AA:s begäran inkom yttranden den 30 juli och den 3 augusti. I dessa
uppgavs att det inte förelåg några motsättningar mellan honom och AA men att han
hade förståelse för att hon ville ha ett ombud på närmare ort samt att han inte hade
någon erinran mot att bli entledigad.

Den 7 augusti 1998 påbörjade tingsrätten ett sammanträde för muntlig
förberedelse, som emellertid ställdes in på grund av att AA var sjuk. Vid
sammanträdet tillfrågades biträdet på nytt om sin inställning till bytet, varvid han
uppgav att det inte förelåg några motsättningar mellan honom och AA men att han
inte hade någon erinran mot bytet. Vid sammanträdet förklarade tingsrätten att AA
skulle komma att föreläggas att yttra sig över ett av BB framfört yrkande om
umgängesrätt. En skrivelse från biträdet i den saken kom in till tingsrätten den 14
augusti. AA upprepade sin begäran om att få byta biträde i en skrivelse som kom in
till tingsrätten den 31 augusti. Genom beslut den 1 september förordnade
tingsrätten om visst umgänge mellan BB och sonen. Den 3 september förelades AA
att yttra sig över vad hennes biträde hade anfört, och hennes yttrande kom in den 8
september. Hennes yrkande om byte av rättshjälpsbiträde bifölls genom beslut den
11 september.

AA:s begäran om byte av rättshjälpsbiträde, som kom in till tingsrätten den 29 juli
1998, prövades således först den 11 september samma år. Under denna tid hade
vissa handläggningsåtgärder förekommit i målet.

Frågan om byte av rättshjälpsbiträde har betydelse såväl för parten som för
biträdet. Det ligger i sakens natur att ett sådant yrkande bör prövas skyndsamt så att
de berörda får klarhet i vad som gäller. Detta är en förutsättning för att parten och
rättshjälpsbiträdet skall kunna planera för det fortsatta förfarandet. Enligt min
mening har tingsrättens handläggning i denna del inte skett med den skyndsamhet
som förhållandena påkallade.

Handläggningen av AA:s begäran om omprövning av umgänge
(remissfråga 2)
Tingsrätten förordnade genom beslut i maj 1999 att BB skulle äga rätt till umgänge
med sonen under perioderna fr.o.m. den 25 maj 1999 t.o.m. den 5 juni 1999 och
fr.o.m. den 5 juli 1999 t.o.m. den 25 juli 1999. Hovrätten fastställde tingsrättens
beslut den 4 juni.

I en skrivelse som kom in till tingsrätten den 30 juni 1999 begärde AA att beslutet
såvitt avsåg det senare umgängestillfället skulle omprövas eftersom förhållandena
ändrats. Den 2 juli förelades BB:s ombud att senast den 16 juli yttra sig beträffande
yrkandet. Av en anteckning på dagboksbladet framgår att ombudet den 15 juli
begärde och erhöll anstånd till den 20 augusti. Ett yttrande kom in den 20 juli. Den
                                                                     Dnr 664-2000   Sid 4 (15)




27 juli förelades AA:s ombud att yttra sig. I ett yttrande konstaterade hon att någon
omprövning inte längre var aktuell.

Av 6 kap. 20 § föräldrabalken framgår att rätten i mål gällande vårdnad m.m. kan
meddela interimistiskt förordnande beträffande bl.a. umgänge. Innan ett sådant
beslut meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan.

AA:s begäran om omprövning kom in till tingsrätten kort tid före
umgängesperiodens början den 5 juli 1999. Det var därför inte praktiskt möjligt för
tingsrätten att pröva yrkandet före periodens början. AA:s begäran borde emellertid
ha kommunicerats med så kort svarstid att en prövning inom umgängesperioden
hade varit möjlig. Tingsrättens sätt att hantera AA:s begäran fick till följd att någon
omprövning aldrig kom till stånd.

Handläggningen av yrkandet om förordnande av samarbetssamtal
(remissfråga 3)
Av stämningsansökan, som kom in i september 1997, och det snabbyttrande som
inhämtades i samma månad framgick att parterna hade deltagit i samarbetssamtal
hos socialförvaltningen under augusti och september 1997. I protokollet från den
muntliga förberedelsen i november 1997 antecknades att parterna var överens om
att tills vidare avstå från fortsatta samarbetssamtal. I en skrivelse den 18 oktober
1999 yrkade AA att tingsrätten skulle förordna om samarbetssamtal mellan
parterna. Under främst november och december 1999 framförde parterna
synpunkter i frågan om samarbetssamtal. Genom ett beslut den 9 mars 2000
lämnade tingsrätten begäran om samarbetssamtal utan bifall.

EE har anfört att frågan om förordnande om samarbetssamtal kan hållas öppen för
att rätten senare, om förutsättningar föreligger, skall kunna förordna om det.
Eftersom det inte förelåg förutsättningar att anordna samarbetssamtal, avvaktade
tingsrätten att ta ställning till frågan i förhoppning om att ett sådant förordnande
skulle kunna meddelas senare. Enligt EE:s mening bedömdes ett omedelbart
avslagsbeslut kunna motverka möjligheten att senare få parterna att medverka vid
sådana samtal. Den 9 mars 2000 fann han det lönlöst att ytterligare avvakta med
beslut i frågan och lämnade yrkandet utan bifall.

Av 6 kap. 18 § föräldrabalken framgår att föräldrar enligt 5 kap. 3 §
socialtjänstlagen (2001:453) genom samarbetssamtal kan få hjälp att nå enighet i
frågor om vårdnad, boende och umgänge. I mål om sådana frågor får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Det krävs inte att föräldrarna begär eller samtycker till samarbetssamtal. Rätten kan
själv ta initiativ till sådana samtal. Någon skyldighet för föräldrarna att delta i
samtalen finns inte och ett skäl att underlåta att ta initiativ till samarbetssamtal kan
vara att det står mer eller mindre klart att en av föräldrarna, eller båda, inte kommer
att infinna sig till samtalen. Ett annat skäl kan vara att samarbetssamtal redan har
förekommit men misslyckats och att det på grund av omständigheterna måste antas
att nya samtal skulle vara gagnlösa. I sådana fall skulle ett förordnande om
                                                                         Dnr 664-2000     Sid 5 (15)




samarbetssamtal endast medföra en onödig tidsutdräkt (Walin–Vängby,
Föräldrabalken, En kommentar, Del I, 1–13 kap., s. 6:85 f.).

Av utredningen framgår att parterna inte var ense i frågan om samarbetssamtal.
Som jag inledningsvis har uttalat om inriktningen av JO:s tillsyn ankommer det
inte på mig att anlägga synpunkter på frågan om tingsrätten skulle ha förordnat om
samarbetssamtal eller inte. Tingsrätten borde emellertid, oavsett hur man ser på
denna fråga, ha tagit ställning till det yrkande som hade framställts så snart
skriftväxlingen i frågan hade avslutats. Om förutsättningarna därefter förändrades,
hade frågan på parternas eller tingsrättens initiativ kunnat väckas på nytt i ett
senare skede. EE borde således ha prövat yrkandet om förordnande av
samarbetssamtal tidigare än som skedde.

Rättslig grund för att begära yttranden från socialnämnder och BUP
(remiss- frågorna 4 och 6)
Med anledning av att tjänstemän från socialförvaltningen i Gällivare på kvällen den
31 december 1999 sökt upp BB under dennes pågående umgänge med sonen och
försökt förmå honom att lämna ifrån sig sonen till AA begärde BB:s ombud i en
skrivelse, som kom in till tingsrätten den 5 januari 2000, att rätten skulle förelägga
socialförvaltningarna i Örebro och Gällivare att besvara vissa frågor enligt
följande.

      BB yrkar vidare att tingsrätten förelägger socialförvaltningen i Örebro att förklara
      varför man på nyårsaftonen den 31.12.1999 förklarat att CC skall hämtas och att
      man dessutom hotat med polis för att verkställa denna hämtning. BB yrkar vidare att
      tingsrätten förelägger socialförvaltningen att avge yttrande om vilka exakta uppgifter
      som AA lämnat och vad som ligger till grund för deras samtal med BB och med
      BB:s syster den 31.12.1999. Detta måste vara dokumenterat i journaler. BB yrkar
      också att tingsrätten förelägger socialförvaltningen i Örebro att avge yttrande om
      varför de vidtagit dessa åtgärder med tanke på att två andra socialtjänstemän sagt att
      det inte fanns något förbud för sonen CC att träffa – – – samt varför de beordrat BB
      att lämna sonen till AA.
      BB yrkar att tingsrätten förelägger socialförvaltningen i Gällivare att förklara varför
      man på nyårsaftonen den 31.12.1999 oanmäld inställer sig hos BB:s syster och
      uppger att CC skall hämtas när CC enligt två domstolars beslut har rätt till umgänge
      med sin far. BB yrkar också att tingsrätten förelägger socialförvaltningen i Gällivare
      att avge ett exakt yttrande om vilka uppgifter som AA lämnat till dem och vad som
      ligger till grund för deras beslut om att ingripa den aktuella helgdagskvällen hos en
      familj som inte ens är misstänkt för något brott. Uppgifterna måste vara
      dokumenterade i journalhandlingar.
      Båda socialförvaltningarna bör också föreläggas att uppge varför de inte kontaktat
      undertecknade ombud, som BB uttryckligen önskat och sagt att de skulle göra vid de
      samtal han haft med tjänstemännen.
Vidare hemställde BB i skrivelsen att tingsrätten skulle inhämta yttrande från BUP
i Örebro enligt följande.
      BB hemställer därför om att tingsrätten inhämtar yttrande från BUP i Örebro med
      följande frågeställningar. Vem har tagit initiativet till uppgivna samarbetssamtal?
      BB vill därvid också ha besked om BUP varit medveten om BB:s umgänge i januari
      månad 2000, vilket skulle innebära att BB vid ett sammanträde i Örebro den
      13.1.2000 skulle tvingas lämna sonen och att hans möjligheter till umgänge därmed
      skulle försvårats. Eftersom skrivelsen från BUP undertecknats av en läkarsekreterare
      vill BB ha besked om samtliga de angivna personerna som uppges skall medverka
                                                                       Dnr 664-2000    Sid 6 (15)



      till detta sammanträde står bakom denna skrivelse eller om det är någon enskild
      tjänsteman vid sjukhuset. Eftersom tingsrätten, enligt BB:s uppfattning, bör inhämta
      dessa upplysningar från BUP bör man samtidigt fråga vem som upptagit frågan om
      växelvis boende, som berörts i yttrande från BUP, och vad anledningen till detta
      varit.
I förelägganden den 7 januari 2000 anmodades socialnämnderna och BUP att
besvara de frågor som ställts av BB.

BB framförde i en skrivelse som kom in till tingsrätten den 10 februari 2000
synpunkter på en socialsekreterares handlande enligt följande.

      BB har uppgivit att han den 31.1.2000 kontaktats av en uppgiven socialsekreterare i
      Örebro som uppgivit att socialförvaltningen i Örebro skall kontakta
      socialförvaltningen i Gällivare för att starta en utredning om hur CC mår. BB har
      ställt sig frågande till detta eftersom Gällivare tingsrätt inte beslutat om
      vårdnadsutredning.
      BB har den 9.2.2000 ånyo kontaktats av samma socialsekreterare som sagt att BB
      måste komma ned med sonen till Örebro för polisförhör den 22.2.2000.
      Socialsekreteraren har också uppgivit att BB måste komma ned några dagar före
      förhöret för att sonen skall kunna vistas hos sin mamma.
Den 11 februari förelades Socialnämnden i Örebro att inkomma med yttrande över
dessa uppgifter.

Av 6 kap. 19 § föräldrabalken framgår att rätten skall se till att frågor om vårdnad,
boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan rätten avgör ett mål eller ärende
om vårdnad, boende eller umgänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna
upplysningar. Vidare sägs att rätten, om det behövs utredning därutöver, får uppdra
åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa den. Rätten
får fastställa riktlinjer för en sådan utredning.

Om ytterligare utredning befinns erforderlig, skall domstolen således uppdra åt ett
lämpligt organ att föranstalta om sådan. Normalt bör utredningen verkställas av
någon som utses av socialnämnden. Endast i undantagsfall bör det bli aktuellt för
domstolen att vända sig till ett annat organ för att få någon utsedd. Så kan bli fallet
om domstolen redan har ett aktuellt utredningsmaterial som endast behöver
kompletteras med t.ex. ett barnpsykiatriskt utlåtande. I stället för att vända sig till
socialnämnden kan domstolen då begära ett sådant utlåtande direkt hos en barn-
och ungdomspsykiatrisk klinik. Om det däremot under en vårdnadsutredning i
socialnämndens regi uppkommer behov av att höra barnpsykiatrisk expertis, bör
detta i regel kunna tillgodoses genom att vederbörande tjänsteman vid
socialförvaltningen – efter samråd med domstolen – själv tar kontakt med berörd
klinik. Bestämmelserna i 6 kap. 19 § FB ger domstolen möjlighet att ange riktlinjer
för utredningen. Huruvida det finns anledning att från domstolens sida lägga fast
vissa ramar för utredningen får bedömas från fall till fall. Även när domstolen
bestämmer om riktlinjer för utredningen ankommer det på utredaren att avgöra hur
utredningen närmare skall bedrivas. Tanken med bestämmelsen är inte att
domstolen mera regelmässigt skall fastställa riktlinjer för utredningen utan att
domstolen skall ha möjlighet därtill i de fall där det ter sig påkallat (Walin–
Vängby, Föräldrabalken, En kommentar, Del I, 1–13 kap., s. 6:89 f.).
                                                                    Dnr 664-2000    Sid 7 (15)




Tingsrätten har således i ett mål gällande vårdnad m.m. ett ansvar för att frågorna i
målet blir tillbörligt utredda. Det är emellertid av hänsyn till förtroendet för
domstolsväsendet angeläget att denna utredning sker på ett korrekt och objektivt
sätt. Som nyss har nämnts fullgör tingsrätten vanligtvis sin utredningsskyldighet
genom att förordna om en vårdnadsutredning.

I förevarande fall har tingsrätten i stället, i anslutning till att BB ifrågasatt
handläggningen hos socialtjänsten samt BUP, vid ett flertal tillfällen förelagt
socialnämnderna, socialförvaltningarna och BUP att inkomma med yttranden om
handläggningen av där förekommande ärenden. Tingsrätten har också ifrågasatt
dessa myndigheters sätt att handlägga ärendena. Det kan ifrågasättas om ett sådant
förfarande är ägnat att föra målet framåt på ett effektivt sätt. Allvarligare är
emellertid att ett förfarande, som innebär att man i ett indispositivt tvistemål lägger
enbart skrivelser från en part till grund för förelägganden till olika myndigheter,
kan ge befogad anledning att ifrågasätta rättens opartiskhet och objektivitet.
Tingsrättens handläggning i de här behandlade hänseendena måste av nu angivna
skäl bedömas som direkt olämplig. Som nyss har nämnts har lagstiftarens avsikt
varit att den utredningsskyldighet som ankommer på rätten skall fullgöras genom
att rätten förordnar om en vårdnadsutredning, något som parterna i det aktuella
målet också begärde på ett tidigt stadium.

Den 15 februari 2000 upplyste BB:s ombud att en s.k. § 50 SoL-utredning
(paragrafen motsvaras numera av 11 kap. 1 § socialtjänstlagen) hade inletts. I
skrivelsen uppgavs att BB ställt sig mycket frågande till beslutet att inleda en sådan
utredning. Enligt hans uppfattning var det tingsrätten som hade det yttersta ansvaret
med hänsyn till att målet handlades vid Gällivare tingsrätt. Han ansåg vidare att
eventuell utredning kunde ske genom en vårdnadsutredning. BB framförde också
att han inte kände något förtroende för vissa av socialtjänstemännen i Örebro. Med
anledning av detta yrkade BB att tingsrätten skulle förelägga socialtjänsten att ange
grunden för att man beslutat att påbörja en § 50-utredning och att
socialförvaltningen skulle föreläggas att inge journalhandlingar i det aktuella
hänseendet.

Den 16 februari förelades Socialnämnden i Örebro att inkomma med yttrande med
anledning av vad som framförts. Föreläggandet avsåg uppenbarligen också
tillhandahållandet av de av BB efterfrågade journalhandlingarna.

Av den aktuella bestämmelsen i socialtjänstlagen framgår att socialnämnden utan
dröjsmål skall inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har
kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från
nämndens sida. Socialnämnden är således skyldig att göra en självständig prövning
av de uppgifter som inkommit. Tingsrättens föreläggande till socialnämnden kunde
lätt uppfattas som ett ifrågasättande av nämndens beslut att inleda den aktuella
utredningen. Det ankommer emellertid inte på tingsrätten att utöva tillsyn över hur
befattningshavare inom socialtjänsten fullgör sina arbetsuppgifter. I den mån BB
hade synpunkter på handläggningen där kunde tingsrätten ha hänvisat honom att
vända sig till den ordinära tillsynsmyndigheten som i detta fall var länsstyrelsen.
Tingsrätten borde således under inga förhållanden ha föranstaltat om några
                                                                    Dnr 664-2000   Sid 8 (15)




utredningsåtgärder i detta hänseende. En annan sak är att tingsrätten på eget
initiativ hade kunnat inhämta sakuppgifter från socialnämnden, om dessa
bedömdes vara av betydelse för rättens fortsatta överväganden i målet.

I den skrivelse i vilken BB:s ombud ifrågasatte socialnämndens beslut att inleda en
utredning enligt 50 § socialtjänstlagen begärde han, som nyss nämnts, också att
socialförvaltningen skulle föreläggas att ge in sina journalhandlingar i ärendet.

EE har inte närmare redogjort för sina överväganden såvitt gäller
journalhandlingarna utan har endast i allmänna ordalag hänvisat till rättens
skyldighet att ta till vara barnets intressen.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller, med vissa särskilt angivna
undantag, sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Detta förhållande bör beaktas när rätten
begär att få handlingar från socialtjänsten. Uppgifterna i exempelvis
journalhandlingar kan innehålla mycket integritetskänsligt material. Infordrande av
sådana handlingar bör därför ske med största restriktivitet. Innan rätten infordrar
sådana handlingar bör den således noggrant överväga om handlingarna är
oundgängligen nödvändiga för rättens tilltänkta avgörande. Att, som det förefaller
att ha gått till i detta fall, okritiskt tillhandagå en part med sådant inhämtande får
under inga förhållanden förekomma.

Rättslig grund för att begära yttrande från polismyndigheten
(remissfråga 5)
I en skrivelse som kom in till tingsrätten den 14 februari 2000 ifrågasatte BB
handläggningen av en polisutredning i vilken sonen var målsägande. Vidare
ifrågasattes en socialsekreterares handlande i visst hänseende.

Med anledning av BB:s uppgifter skickade tingsrätten ett föreläggande till
Polismyndigheten i Örebro län i vilket upplystes att en vårdnadstvist pågick vid
tingsrätten samt att tingsrätten och hovrätten hade beslutat att fadern skulle ha den
interimistiska vårdnaden och att BB genom sitt ombud gett in en inlaga till
tingsrätten vari han ställt frågor beträffande polisutredningen. Vidare hemställde
tingsrätten att polismyndigheten skulle besvara de i skrivelsen framställda frågorna
angående polisutredningen och ”den, vårdnadshavaren icke delgivna, påstådda
kallelsen till polisförhör i Örebro den 22 februari 2000”.

Av handlingarna framgår att CC hade kallats till förhör hos polisen för att som
målsägande höras i en pågående förundersökning. Vidare framgår att en
socialsekreterare hade skrivit till BB om det kommande förhöret med CC.
Uttalandet i tingsrättens föreläggande om kallelsen till polisförhör syftar på
uppgifter i denna skrivelse. Skrivelsen innehåller emellertid varken någon kallelse
till polisförhör eller någon redogörelse för något beslut rörande CC.

Innan ett barn som inte fyllt 20 år hörs inom ramen för en förundersökning, skall
enligt 16 § förundersökningskungörelsen (1947:948) socialnämnden i god tid
                                                                           Dnr 664-2000     Sid 9 (15)




underrättas om tid och plats för förhöret, om det finns skäl till antagande att vad
som förekommit bör föranleda ingripande från socialnämnden.

Det är förundersökningsledaren som har ansvaret för en förundersökning. Vilka
åtgärder som skall företas under en sådan undersökning bestäms av denne. Det
ankommer inte på tingsrätten att inom ramen för ett vårdnadsmål utöva någon
tillsyn över polis och åklagare. Tingsrättens förfarande att förelägga
polismyndigheten att inkomma med yttrande framstår mot denna bakgrund som
minst sagt anmärkningsvärt. Det kan tilläggas att polismyndigheten inte efterkom
föreläggandet.

Skrivelsen till Justitiekanslern (remissfråga 7)
EE skrev den 18 februari 2000 till Justitiekanslern (JK) och anförde under rubriken
”angående förfrågan om en socialnämnd får obstruera domstolarnas beslut, se
bilagorna 1–2” bl.a. följande.
      Vid Gällivare tingsrätt pågår en vårdnads- och umgängestvist där tingsrätten och
      hovrätten sett sig nödsakade att interimistiskt flytta över vårdnaden av ett barn från
      modern till fadern, – – – .
      Fadern bor i Gällivare och modern bor i Örebro.
      Av tingsrättens beslut framgår att socialnämnden i Örebro agerat på ett mycket
      anmärkningsvärt sätt under nyårsaftonen 1999. Med hänvisning till JK:s beslut
      1991-06-18, Dnr 2810-88-21, kan det ifrågasättas om socialnämndens agerande varit
      lagligen grundat. Under alla förhållanden kan Örebro socialnämnds handlande inte
      anses ha varit bra för barnet.
      Efter det att hovrätten fastställt tingsrättens beslut, att fadern ensam skall ha
      vårdnaden om sonen, har barnet, sedan den 27 december 1999, vistats hos sin far i
      Gällivare. Tingsrätten har i sitt beslut uttalat att moderns umgänge, tills vidare, bör
      inskränkas till övervakade umgängen i Gällivare.
      Trots att beslutet delgetts socialnämnden i Örebro, har nämnden på olika sätt och i
      olika kallelser beordrat fadern att åka ner till Örebro med barnet, – – –.
      Dessutom har socialnämnden i Örebro, utan att ange grunden härför, påbörjat en 50
      § SoL-utredning. Nämnden har dock till BUP i Örebro uppgivit att det handlar om
      en 50 a § SoL-utredning, – – –.
      Förutom att det är ytterst olämpligt och direkt skadligt för ett barn att det pågår två
      parallella utredningar om det, synes, med beaktande av JK:s ovan nämnda beslut,
      socialnämndens beslut sakna laglig grund.
      Tingsrätten hemställer därför att JK överväger huruvida socialnämndens i Örebro
      redan vidtagna och tillämnade åtgärder kan anses lagliga och förenliga med barnets
      bästa.
      Av särskilt intresse för tingsrätten är följande frågeställningar.
      1. Har socialnämnden i Örebro, då både barnet och vårdnadshavaren finns i
         Gällivare, laglig rätt att vidta åtgärder avseende barnet, eller är detta en uppgift
         förbehållet socialnämnden i Gällivare?

      2. Kan socialnämnden, när förhållanden enligt 50 a § SoL inte föreligger (barnets
         liv och hälsa är enligt tingsrättens utredning inte i fara), bortse från tingsrättens
         och hovrättens ställningstaganden och agera mot domstolarnas beslut, d v s
         vems beslut har parterna i ett pågående vårdnadsmål att rätta sig efter,
         domstolarnas eller socialnämndens beslut?
                                                                        Dnr 664-2000    Sid 10 (15)




      3. Vilka åtgärder kan och bör tingsrätten, som har att självständigt agera för
         barnets bästa, vidta för att förhindra att ett barn kommer till skada under ovan
         redovisade förhållanden?
      –––
      Avslutningsvis anmärks dels att något yttrande, någon förklaring, inte inkommit från
      socialnämnden i Örebro trots föreläggande härom, dels att tingsrätten, efter
      sedvanlig vårdnadsutredning, kommer att kalla till huvudförhandling i målet.
Under hand har inhämtats att JK den 29 februari 2000 begärt in ett yttrande från
socialtjänsten i Örebro med anledning av vad EE anfört om socialnämndens
agerande.

EE har anfört att hans skrivelse till JK inte var avsedd som en anmälan utan att han
riktat en förfrågan till JK i förhoppningen att få svar på principiellt viktiga frågor.
Det var enligt hans uppfattning ointressant vem som vidtog åtgärden att skriva till
JK. Bakgrunden till åtgärden var att rätten hade funnit att det var viktigt för
vårdnadshavaren att veta vilket beslut som gällde. Om fadern lämnade barnet till
modern som socialtjänsten i Örebro krävde skulle han bryta mot domstolarnas
beslut och riskera att själv bli diskvalificerad som vårdnadshavare. Det var således
viktigt att få klarlagt vilka åtgärder som enligt JK var förenliga med barnets bästa.

Enligt 1 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn har JK till uppgift att
utöva tillsyn över att statliga och kommunala myndigheter efterlever lagar och
andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Denna tillsyn utövas i
efterhand och JK:s bedömningar grundas på resultatet av de utredningsåtgärder
som vidtas i varje särskilt ärende. Det är däremot inte en uppgift för JK att besvara
frågor från domstolar eller förvaltningsmyndigheter om hur man skall förfara i ett
pågående mål eller ärende. Jag kan i detta hänseende hänvisa till vad som
föreskrivs i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen om att ingen myndighet får
bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstolen i
övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall eller hur en
förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall skall besluta i ett ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag.

De frågor som EE aktualiserade skulle således inte kunna behandlas av JK annat än
på grundval av en utredning företagen inom ramen för ett tillsynsärende. Det kan
tilläggas att EE:s skrivelse var utformad på sådant sätt att han borde ha insett att
den av JK skulle uppfattas som en anmälan mot socialnämnden. Skrivelsen får i
själva verket anses innefatta ett påstående om att tjänstefel kunde ha förekommit i
nämndens verksamhet. Det kan tilläggas att det beslut som EE hänvisar till i sin
skrivelse hade meddelats i ett tillsynsärende av sedvanligt slag.

Det finns i och för sig inte något lagligt hinder mot att domstolar eller
förvaltningsmyndigheter för prövning underställer ordinära eller extraordinära
granskningsorgan andra myndigheters åtgärder som man har fått kännedom om
under handläggningen av ett mål eller ärende. Man kan inte heller slå fast att ett
sådant förfarande generellt skulle vara olämpligt. Omsorgen om domstolsväsendets
integritet kräver emellertid att en domstol vidtar en åtgärd av här diskuterat slag
                                                                      Dnr 664-2000   Sid 11 (15)




endast i sällsynta undantagsfall och efter noggrann eftertanke (jfr JO 1990/91 s.
29). Domstolen måste när den tar ställning i en sådan fråga alltid beakta risken för
att dess opartiskhet kommer att ifrågasättas. Det står däremot självfallet parter och
deras ombud fritt att när som helst initiera tillsynsärenden hos ordinära eller
extraordinära tillsynsorgan.

Till skillnad från EE anser jag således att det inte är ointressant om det är rätten
eller t.ex. en part som under pågående handläggning av ett mål vänder sig till JK
med frågor av det här aktuella slaget. Av EE:s yttrande framgår att hans åtgärd att
skriva till JK till en del vidtogs i den ena partens intresse. Den måste redan av detta
skäl betraktas som klart olämplig.

Åtgärden att bifoga socialnämndernas journalanteckningar till tingsrättens
beslut (remissfråga 8)
Som sagts i det föregående begärde BB i början av januari 2000 att
socialförvaltningarna i Örebro och Gällivare skulle föreläggas att svara på vissa
frågor, varefter tingsrätten den sjunde i samma månad förelade socialnämnderna att
svara på dessa. Socialnämnderna besvarade föreläggandena genom skrivelser som
kom in till tingsrätten den 21 januari respektive den 24 januari 2000. Till
skrivelserna hade nämnderna fogat kopior av journalanteckningar. Genom ett
beslut den 25 januari 2000 överflyttade tingsrätten sedan interimistiskt vårdnaden
om CC till BB. Till beslutet fogade tingsrätten bl.a. kopior av
journalanteckningarna.

EE har anfört att han på grund av tidsbrist ibland använder sig av systemet med
protokolls- och domsbilagor, eftersom det är viktigt att redovisa hela
beslutsunderlaget. Han har vidare uppgett att sekretess inte förelåg i målet
beträffande de aktuella journalkopiorna, eftersom ingen part hade begärt det. Även
om en sekretessprövning enligt 9 kap. 15 § sekretesslagen skulle ha varit aktuell,
var vidare enligt hans mening uppgifterna i journalanteckningarna inte av sådant
slag att de skulle kunna anses vara omfattade av sekretess.

I 9 kap. 15 § sekretesslagen regleras sekretessen hos domstol i fyra typer av
familjerättsliga mål eller ärenden, däribland mål enligt föräldrabalken. För dessa
mål gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Av 12 kap. 4 § första
stycket samma lag framgår att sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols
rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla, om uppgiften tas in i
dom eller annat beslut i samma mål eller ärende.

I 17 kap. 13 § rättegångsbalken föreskrivs att ett beslut som inte är slutligt skall i
den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på.

EE har anfört att ingen av parterna hade begärt att sekretess skulle gälla för
uppgifterna i journalanteckningarna. Det bör emellertid noteras att anteckningarna
kom in till tingsrätten dagen innan respektive fyra dagar innan beslutet meddelades.
Det finns vidare varken på dagboksbladet eller i akten någon uppgift om att AA
                                                                    Dnr 664-2000   Sid 12 (15)




hade fått del av anteckningarna eller på något annat sätt fått uppgift om att dessa
kommit in till tingsrätten. Huruvida hon av socialnämnderna eller på annat sätt fått
klart för sig att anteckningarna skulle komma att skickas till tingsrätten framgår
inte heller. Det här anförda leder till slutsatsen att hon i själva verket inte haft
någon reell möjlighet att begära att sekretessen skulle bestå. Tingsrätten borde
självfallet inom ramen för sin processledning ha gett AA tillfälle att begära att
sekretess skulle gälla.

Även om sekretess inte gäller för vissa uppgifter kan det vara mindre lämpligt att
de ingår som en del av ett beslut på sätt som skett. Journalhandlingar från
socialtjänsten innehåller vanligen integritetskänsliga uppgifter.

I förevarande fall flyttade tingsrätten genom det aktuella beslutet interimistiskt över
vårdnaden om sonen från modern till fadern. Enligt EE var det därför viktigt att
parterna fick klart för sig de skäl som tingsrätten grundade sitt beslut på. De
uppgifter som bedömdes vara av betydelse för beslutets innehåll finns emellertid
utförligt redovisade i det protokoll som upprättades. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till journalanteckningarnas integritetskänsliga natur framstår det därför som
både onödigt och olämpligt att på sätt som skett foga dessa som bilagor till
protokollet.

Överväganden beträffande avfattningen av ett beslut (remissfråga 9)
I ett beslut den 9 mars 2000 förordnade tingsrätten bl.a. interimistiskt att AA ägde
rätt till övervakat umgänge med sonen dagtid i Gällivare efter särskild
överenskommelse med socialförvaltningen i Gällivare och BB.

Hovrätten för Övre Norrland undanröjde beslutet den 7 april 2000 och uttalade
därvid att tingsrätten i det överklagade beslutet i praktiken överlåtit
beslutanderätten om när och i vilken omfattning umgänge skulle äga rum till
socialförvaltningen och fadern samt att ett sådant förordnande fick anses sakna stöd
i lag. Vidare uttalade hovrätten att det borde ankomma på tingsrätten att på nytt ta
ställning till i vilken omfattning umgänge skulle ske.

Sedan hovrätten prövat tingsrättens beslut finner jag inte skäl att göra något
uttalande i saken.

Handläggningen i övrigt (remissfrågorna 10–12)
Stämningsansökan kom in till tingsrätten i september 1997. Det året höll tingsrätten
två sammanträden för muntlig förberedelse, och under 1998 hölls ytterligare fyra.
Därefter har förberedelsen, i vart fall fram till september 2000, varit skriftlig. I
februari 2000 bestod akten av 185 aktbilagor. Av handlingarna kan man utläsa att
tingsrätten i stor utsträckning bedrivit förberedelsen på så sätt att en handling som
kommit in från en av parternas ombud har skickats över till motpartsombudet med
tillfälle för denne att yttra sig. Därutöver har, som närmare redovisats i det
föregående, utredning inhämtats genom att socialnämnder och andra myndigheter
vid flera tillfällen förelagts att yttra sig.
                                                                   Dnr 664-2000   Sid 13 (15)




Redan vid sammanträdet för muntlig förberedelse i november 1997 framställde BB
ett yrkande att tingsrätten skulle förordna att en vårdnadsutredning verkställdes.
Yrkandet återkallades vid sammanträdet sedan parterna träffat överenskommelse
rörande visst umgänge. I augusti 1998 hemställde AA att tingsrätten skulle inhämta
utredning om vilket umgänge som var mest förenligt med sonens bästa. BB bestred
yrkandet. Tingsrätten uttalade i beslut den 1 september 1998 att det inte behövdes
någon utredning i detta avseende. I oktober hemställde BB att tingsrätten skulle
förordna om en vårdnadsutredning. AA tillstyrkte hans begäran. Parterna var
emellertid oense om var utredningen skulle äga rum. Yrkandet framställdes ånyo
vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i november 1998. Tingsrätten
beslutade därefter att inhämta yttrande från BUP beträffande vissa frågeställningar.
I beslutet angavs också att ett förordnande om vårdnadsutredning borde anstå till
dess att ett yttrande kommit in från BUP. Ett sådant yttrande kom in cirka tio
månader senare. Något förordnande om vårdnadsutredning meddelades inte. Den
10 februari 2000 framställde BB på nytt ett yrkande om att tingsrätten skulle
förordna att en vårdnadsutredning skulle verkställas.

Av ett dagboksblad som inhämtats i mars 2002 framgår att akten numera innehåller
350 aktbilagor samt att vårdnadsutredningar från socialförvaltningarna i Gällivare
och Örebro kom in till tingsrätten i juli 2001.

EE har beträffande handläggningen i dessa avseenden anfört i huvudsak följande.
Han ansåg inte att det var nödvändigt med ytterligare muntliga förberedelser efter
de sex som förevarit, eftersom moderns agerande gick ut på att störa och hindra
barnet från att umgås med sin far och domstolarna koncentrerat sig på att tillgodose
barnets behov av en god och nära kontakt med den andre föräldern.

Vidare har han uppgett att det var tänkt att en vårdnadsutredning skulle inhämtas
när barnet genomgått BUP-utredning. Sedan den utredningen slutförts fanns det
emellertid inte skäl att förordna om ytterligare utredning. Efter årsskiftet
1999/2000 blev barnet föremål för en polisutredning och därefter flera utredningar
inom socialtjänsten. Det hade inte varit bra för barnet att i det läget förordna om
ytterligare utredning.

Han har därutöver anfört att vissa vårdnadsmål kräver en längre handläggningstid
och att det inte är ovanligt i infekterade vårdnadsmål med en handläggningstid som
i detta mål. Det är oftast de svåraste och besvärligaste fallen som tas upp och
prövas av domstolarna, av vilka dock endast ett fåtal kräver en handläggningstid på
flera år, eftersom det i merparten av fallen går att nå frivilliga överenskommelser.

I 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken föreskrivs att rätten skall driva
förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Bestämmelsen
innebär att ansvaret för att handläggningen av målet fortskrider ligger på rätten.
Detta gäller såväl dispositiva som indispositiva tvistemål. När det gäller
familjemålen är det givetvis önskvärt att föräldrar ges möjlighet att komma till
samförståndslösningar till gagn för barnets bästa. Detta kan motivera att
handläggningen av målet avstannar under viss kortare tid. I vissa av de tvister som
förs till domstol är förutsättningarna för samförståndslösningar emellertid inte för
                                                                      Dnr 664-2000    Sid 14 (15)




handen. Rätten måste då inrikta sina ansträngningar på att bereda målet för ett
skyndsamt avgörande. För att detta resultat skall kunna uppnås är det nödvändigt
att rätten under förberedelsen agerar med fasthet vid utövandet av såväl formell
som materiell processledning.

Av utredningen framgår att tingsrätten under det första året, från september 1997
t.o.m. augusti 1998, höll fem sammanträden för muntlig förberedelse, varav det
sista fick ställas in på grund av den ena partens sjukdom. Vid de fyra första
sammanträdena bereddes parterna tillfälle till diskussioner under rättens ledning.
Vid varje sådant tillfälle överenskom parterna också om umgänge mellan BB och
sonen för viss kortare tidsperiod.

I vart fall efter ett par sammanträden borde det ha stått klart att förutsättningar för
en varaktig samförståndslösning inte förelåg. Tingsrätten borde då ha koncentrerat
förberedelsen med sikte på ett snabbt avgörande av målet. I stället har rätten
föranstaltat om en omfattande skriftväxling samt inhämtat information från
socialnämnderna m.fl. genom att förelägga dessa att besvara frågor.
Vårdnadsutredning i målet kom in först i juli 2001, nästan fyra år efter det att målet
anhängiggjordes. Om tingsrätten på ett tidigare stadium hade förordnat om en
vårdnadsutredning finns det anledning att anta att flera av de förhållanden som
tingsrätten velat få belysta genom föreläggandena till olika myndigheter hade
kunnat komma fram.

Under denna utredning hade även parterna kunnat komma till tals och framföra
sina synpunkter och sin uppfattning i olika frågor.

Handläggningen har nu pågått i fyra och ett halvt år och ännu har målet inte
kommit till ett avgörande. CC som när målet anhängiggjordes var knappt två år
gammal kommer i år att fylla sju år. Förhållandet mellan parterna i en tvist
beträffande vårdnad om barn är inte sällan infekterat, vilket i sig ställer höga krav
på rättens processledning. Jag konstaterar att tingsrätten i förevarande mål
allvarligt har brustit i detta avseende genom att inte bedriva förberedelsen med den
koncentration och skyndsamhet som förhållandena krävt. Det är fullständigt
oacceptabelt att ett vårdnadsmål drar ut på tiden på det sätt som skett.

Avslutande synpunkter
AA har i sin anmälan till JO uppgett att hon upplevt att tingsrätten endast gått
motparten till mötes. Som framgår av den kritik som jag har funnit skäl att rikta
mot EE:s handläggning framstår en sådan uppfattning inte som helt obefogad, och
den får ytterligare stöd genom det sätt på vilket EE i sitt yttrande till JO riktat kritik
mot AA.

Det är av grundläggande betydelse för förtroendet för rättsväsendet att en domare
under handläggningen av ett mål i alla hänseenden uppträder på sådant sätt att det
inte finns befogad anledning att ifrågasätta rättens objektivitet och opartiskhet.
Med anledning av vad EE anfört i sitt yttrande till JO att en annan domare nu
övertagit handläggningen av målet och att någon jävssituation därför inte kan
uppkomma med anledning av JO:s remiss vill jag särskilt framhålla att det är ett
                                                                  Dnr 664-2000   Sid 15 (15)




tjänsteåliggande för en befattningshavare vid en myndighet att på begäran yttra sig
till JO. Den som avger ett sådant yttrande är således skyldig att beakta vad som
föreskrivs i 1 kap. 9 § regeringsformen om att domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta
saklighet och opartiskhet.

Som framgår av vad som sagts i det föregående har handläggningen vid tingsrätten
varit behäftad med åtskilliga fel och brister i väsentliga avseenden. För dessa fel
och brister förtjänar EE allvarlig kritik. Med detta uttalande avslutar jag ärendet.
