# En person har anhållits efter ett utpekande som visade sig vara felaktigt

JO 2022-04-28 dnr 665-2020

[P]

## BESLUT

Datum                     Dnr
                                                                           2022-04-28                665-2020           Sid 1 (8)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En person har anhållits efter ett utpekande som visade sig vara
                        felaktigt


                          Beslutet i korthet: En kvinna polisanmälde ett grovt brott. Med hjälp av en bild från
                          Facebook pekade hon ut en person som den som begått brottet. Efter en muntlig
                          föredragning av polisen lade en åklagare utpekandet till grund för ett beslut att anhålla
                          den utpekade personen på sannolika skäl misstänkt för brottet. Uppgifterna om hur
                          utpekandet hade gått till var knapphändiga. Det visade sig senare att utpekandet var
                          felaktigt.
                          Utpekanden och andra former av identifiering kan vara svårbedömda i bevis-
                          hänseende. När en misstänkt pekas ut måste tillförlitligheten av utpekandet
                          kontrolleras. JO är mycket tveksam till att det fanns ett tillräckligt underlag för
                          bedömningen att den utpekade personen var på sannolika skäl misstänkt för det
                          aktuella brottet.
                          JO uttalar att det fanns anledning för åklagaren att komplettera utredningen bl.a.
                          genom att undersöka hur utpekandet hade gått till i syfte att kontrollera dess
                          tillförlitlighet. Vidare hade polisen utan direktiv från åklagaren kunnat vidta ytterligare
                          utredningsåtgärder.
                          Huruvida det finns ett tillräckligt underlag för ett anhållande är ytterst en bedömnings-
                          fråga där det finns utrymme för olika slutsatser. Vid en samlad bedömning anser JO
                          inte att det finns skäl att kritisera åklagaren för anhållningsbeslutet.
                          JO gör också uttalanden med anledning av att ett förhör hölls med den anhållna
                          personen utan en försvarare närvarande.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 24 januari 2020 förde AA fram klagomål
                        mot Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten och uppgav att hon hade
                        anhållits för ett allvarligt brott utan att det funnits skäl för det. Hon var också
                        kritisk till att hon hade förhörts utan att ha någon försvarare närvarande.
                        Därutöver förde hon fram synpunkter bl.a. på hur en husrannsakan i hennes
                        bostad hade gått till och att hon inte hade fått kontakta en anhörig.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                   Dnr 665-2020     Sid 2 (8)




Utredning
JO beslutade att inleda en utredning med anledning av AA:s anmälan i den del
som avsåg beslutet att anhålla henne och att hon förhörts utan en försvarare
närvarande.

JO begärde att Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten skulle yttra sig över
handläggningen. Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren BB) och
Polismyndigheten (juristen CC) yttrade sig den 18 augusti respektive den 1
september 2020, efter att berörda befattningshavare hade fått tillfälle att lämna
upplysningar. Yttrandena finns tillgängliga hos JO.

Av handlingarna och yttrandena framgår bl.a. följande.

Den 22 november 2019 kom en kvinna in till en polisstation för att göra en
polisanmälan. Anmälan togs upp av två poliser. Kvinnan berättade att hennes
treåriga dotter hade utsatts för brott av en anställd i en butik som kvinnan hade
besökt tillsammans med sin dotter. En anmälan om våldtäkt mot barn
upprättades. I anmälan angavs AA som misstänkt person.

Vid besöket på polisstationen överlämnade kvinnan en skriftlig redogörelse för
händelsen. Av denna framgick bl.a. följande. Kvinnan gick runt i butiken och
upptäckte efter en stund att dottern var borta. När kvinnan hittade dottern satt
hon, med nedhasad overall, på golvet i ett mindre rum framför en expedit.
Kvinnan pratade med expediten och misstänkte att något inte stod rätt till.
Dagen därpå hade dottern berättat om den misstänkta gärningen för sin mamma,
som också hittade rivmärken på dottern. Innan dottern berättade hade kvinnan
ställt många frågor till henne om vad som hänt. Kvinnan tog hjälp av en väninna
som ringde anonymt till butiken för att få reda på namnet på expediten. Hon
fick besked om att personen hette AA.

Poliserna som tog emot anmälan har med anledning av JO:s utredning uppgett
att kvinnan vid anmälningstillfället berättade att hon – med hjälp av uppgiften
från sin väninna – hade letat upp AA på Facebook. Kvinnan visade även upp en
bild på AA därifrån. En av poliserna har tillagt att kvinnan uppgav att hon var
helt säker på att det rörde sig om rätt person.

Samma dag som anmälan gjordes höll två andra poliser ett telefonförhör med
kvinnan. Vid förhöret berättade kvinnan om vad som hänt i butiken i allt
väsentligt på samma sätt som hon gjorde vid anmälningstillfället. Kvinnan
berättade också att hon visat bilden på AA från Facebook för sin dotter, som
bekräftat att det var den aktuella expediten. De poliser som närvarade vid
förhöret har i utredningen hos JO berättat att kvinnan uppgav att hon var helt
säker på att AA var rätt person.

Polisen tog därefter kontakt med en jouråklagare. Jouråklagaren beslutade att
anhålla AA i hennes frånvaro. Den bestämmelse som åklagaren angav i
tvångsmedelsblanketten tyder på att hon ansåg att AA var på sannolika skäl
                                                                   Dnr 665-2020     Sid 3 (8)




misstänkt för brott (våldtäkt mot barn). Av blanketten framgår vidare att
åklagaren bedömde att det fanns risk för att AA skulle undanröja bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen (s.k. kollusionsfara). Åklagaren beslutade också
om husrannsakan i AA:s bostad och om att ett s.k. anhållningsförhör skulle
hållas med AA.

När det gäller utpekandet av AA har åklagaren i utredningen hos JO uppgett att
den föredragande polisen berättade att kvinnan som polisanmält händelsen hade
fått fram ett namn på vem expediten kunde vara genom någon form av anonym
kontakt med butiken. Utifrån namnet hade kvinnan sedan hittat en bild på AA
från Facebook. Av AA:s profilsida framgick att AA arbetade i den aktuella
butiken. Enligt polisen hade kvinnan – och möjligen även dottern – känt igen
personen på bilden från Facebook.

Åklagaren har vidare uppgett att hon, mot bakgrund av de uppgifter som
lämnades vid föredragningen, ansåg att det fanns skälig misstanke mot AA.
Med anledning av den lägre misstankegraden övervägde hon om ett beslut att
anhålla AA i hennes frånvaro kunde vänta till dagen därpå, eftersom det då
förmodligen skulle vara möjligt att kontrollera om AA hade arbetat i butiken
den aktuella dagen. Mot bakgrund av den kollusionsfara som fanns,
sammantaget med att det var fråga om en allvarlig brottsmisstanke med ett
minimistraff om två års fängelse, bedömde hon dock att ett anhållande inte
kunde vänta. Hon minns inte om frågan om en försvarares närvaro vid
anhållningsförhöret var uppe till diskussion med den föredragande polisen i
samband med att beslutet fattades.

Beslutet att anhålla AA verkställdes på kvällen och en husrannsakan i hennes
bostad genomfördes strax därefter. Förhör hölls sedan med AA, där hon delgavs
brottsmisstanken. AA fick information om rätten till försvarare och uppgav att
hon godtog den försvarare som rätten utsåg. Hon fick även information om att
hon inte behövde yttra sig om brottsmisstanken. De poliser som närvarade vid
förhöret har med anledning av utredningen hos JO uppgett att AA även fick
information om att hon, med tanke på brottets beskaffenhet, borde ha en
försvarare. Förhöret pågick i knappt en kvart.

Vid förhöret förnekade AA brott. När förhörsledaren frågade om hon ville
tillägga något kom hon ihåg att hon inte hade arbetat i butiken den aktuella
dagen utan i stället befunnit sig i en annan butik. Av hennes berättelse framgick
att hon arbetar i två butiker som ingår i samma butikskedja men ligger på olika
orter.

Senare under kvällen anmäldes till åklagaren att anhållningsbeslutet hade
verkställts. Hon beslutade att anhållandet skulle kvarstå. Av tvångsmedels-
blanketten framgår att hon ändrade misstankegraden till skäligen misstänkt.
Åklagaren gav direktiv om att AA:s arbetsgivare eller någon ur personalen
skulle höras omgående dagen därpå, för att kontrollera vilken butik AA hade
arbetat i den aktuella dagen. Därefter skulle återkoppling ske till jouråklagaren
                                                                         Dnr 665-2020        Sid 4 (8)




för vidare direktiv. Om det var nödvändigt med ett kompletterande förhör med
AA skulle en försvarare utses.

På förmiddagen den 23 november 2019 vidtogs utredningsåtgärder. Resultatet
av dessa gav stöd för AA:s uppgift om att hon inte arbetat i butiken den aktuella
dagen. Anhållandet av AA hävdes kort efter det.

Efter vidare utredning, bl.a. ett nytt förhör med kvinnan som anmält händelsen
och ytterligare en kontakt med butiken, identifierades en annan misstänkt.
Förundersökningen lades dock ned, då det inte gick att bevisa de objektiva
förutsättningarna för att förfarandet skulle vara brottsligt.

En åklagare vid Särskilda åklagarkammaren har beslutat att inte inleda en
förundersökning om tjänstefel med anledning av det inträffade. Gruppen för
skiljande- och disciplinärenden hos Polismyndigheten har vidare beslutat att
inte inleda någon utredning om arbetsrättsligt disciplinansvar i ärendet.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.
      Utpekandet av AA
      –––
      Polismyndigheten ifrågasätter inte att berörda poliser saknat anledning att tro
      annat än att DD [kvinnan som polisanmälde händelsen, JO:s anm.] själv var helt
      övertygad om att AA var gärningspersonen. Med tanke på att tillförlitligheten av
      utpekanden kan vara svårbedömda (se exempelvis JO:s ärende med dnr 1656-
      2018) är det emellertid av vikt att utpekanden som baseras enbart på egna efter-
      forskningar prövas självständigt av polisen, bl.a. för att utesluta möjliga
      felkällor. Det gäller särskilt i ett fall som detta när utpekandet har skett utifrån
      information från en vän samt genom egna sökningar på sociala medier. Det hade
      därför varit önskvärt om de berörda poliserna hade vidtagit åtgärder för att
      kontrollera tillförlitligheten av utpekandet innan åklagaren kontaktades för beslut
      om tvångsmedel. Till exempel hade man kunnat be DD närvara fysiskt vid
      förhöret och lämna ett signalement på gärningspersonen (såvitt framgår skedde
      det först vid det andra förhöret när anhållandet av AA hade hävts). Förhör hade
      också kunnat hållas med DD:s väninna som ringt till butiken.
      Dokumentationen av utpekandet av AA
      Av den skriftliga redogörelse som DD lämnade in i samband med anmälan och
      av förhöret som hölls med DD samma dag framgår hur hennes utpekande av AA
      gått till, även om redogörelsen inte är särskilt detaljerad. Om DD i det första för-
      höret lämnade fler detaljer kring utpekandet så har det inte dokumenterats. Upp-
      giften om att DD var helt säker på att AA var gärningspersonen finns inte
      dokumenterad, vilket är en brist. Den bild på AA från Facebook genom vilken
      hon pekat ut AA och som hon visat för poliserna finns inte heller dokumenterad i
      ärendet. Även det är förstås en brist.
      Behovet av en försvarares närvaro vid förhöret med AA
      Av protokoll över frihetsberövandet i ärendet framgår att åklagaren i samband
      med beslutet om att anhålla AA i hennes frånvaro även gav direktiv om att 24:8-
      förhör [s.k. anhållningsförhör, JO:s anm.] skulle hållas med AA. Däremot
      framgår inte om åklagaren gav några direktiv om huruvida förhör kunde hållas
      utan försvarare närvarande eller om omfattningen av och innehållet i förhöret.
      Av de yttranden som hämtats in från … [de poliser som närvarade vid förhöret,
      JO:s anm.] framgår att de båda gjorde bedömningen att det med tanke på brottets
      beskaffenhet fanns behov av att ha en försvarare närvarande vid förhöret med
      AA. Polismyndigheten delar denna bedömning. Eftersom beslutet att anhålla AA
                                                                        Dnr 665-2020       Sid 5 (8)




     i hennes frånvaro fattades och verkställdes en fredagskväll har det inte varit
     möjligt att få en försvarare förordnad för henne redan samma dag. Det 24:8-
     förhör som – i enlighet med åklagarens direktiv – hölls har därför varit kortfattat
     och inriktat på att delge brottsmisstanken och få besked om den misstänktes
     inställning till denna. Vid detta förhör har AA även informerats om sina
     rättigheter enligt 12 § förundersökningskungörelsen. Enligt Polismyndighetens
     bedömning har det varit fråga om ett sådant delgivningsförhör som kan hållas
     utan försvarare närvarande (jfr bl.a. JO:s beslut den 30 november 2012 i ärende
     med dnr 3577-2011 och den 17 juni 2016 i ärende med dnr 2943-2015). En
     försvarare förordnades för AA dagen efter. Något mer ingående förhör med
     försvarare närvarande kom dock aldrig till stånd eftersom det visade sig att AA
     inte varit i butiken aktuell dag.
Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

     I efterhand kan konstateras att AA förväxlats med en annan person med snarlikt
     namn som arbetade i samma butik. Beslutet att anhålla AA i frånvaro,
     verkställandet av beslutet och beslutet att låta anhållandet kvarstå efter att det
     verkställts har således varit felaktiga. Detta är givetvis beklagligt och jag har
     förståelse för att detta varit påfrestande för AA.
     Brottsmisstanken har enligt min mening, med hänsyn till vad målsägandens
     mamma uppgett om händelsen under förhöret med henne, varit sådan att den nått
     upp till sannolika skäl för våldtäkt mot barn och omständigheterna varit sådana
     att skäl som enligt rättegångsbalken krävs för häktning förelegat. Vid våldtäkt
     mot barn finns dessutom på grund av det höga minimistraffet för brottet en s.k.
     presumtion för frihetsberövande.
     Åklagarens beslut att anhålla AA i hennes frånvaro har fattats efter en muntlig
     föredragning, vilket är brukligt under jourtid, med utgångspunkt i de
     omständigheter som legat till grund för mammans identifiering av AA.
     Utpekandet av AA har, enligt vad som framgår av förhöret med mamman,
     grundats på flera olika omständigheter. Bland annat har det gjorts en förfrågan
     till butiken vem som arbetat aktuell dag och när mamman kontrollerat namnet
     mot Facebook har det framgått att AA arbetade i den aktuella butiken. Vidare har
     mamman känt igen AA:s profilbild. Det har mot bakgrund av vad som då
     framkommit inte funnits anledning för åklagaren att ifrågasätta tillförlitligheten
     av identifieringen och ge direktiv till polisen om att kontrollera om rätt person
     lagts in som misstänkt i ärendet.
     Åklagaren har direkt efter anhållningsförhöret, med hänsyn till de uppgifter AA
     då lämnat, gett polisen direktiv om att kontrollera hur identifikationen av AA
     gått till vid anmälningsupptagningen. Kontroll har gjorts så snart det var möjligt
     dagen därpå. Anhållandet har hävts omedelbart när polisen återkommit med ny
     information kort därefter. Det finns därför inga skäl att ifrågasätta
     handläggningen vid Åklagarmyndigheten i den delen som avser beslut om
     tvångsmedel. (Jfr JK:s beslut den 27 februari 2020 i ärende dnr 3715-19.)
     Efter att polisen verkställt beslutet att anhålla AA såsom misstänkt för våldtäkt
     mot barn har det hållits ett förhållandevis kort förhör med AA utan att någon
     försvarare närvarade. Mot bakgrund av brottets allvarlighet och karaktär är min
     uppfattning att åklagaren inför detta första förhör, i samband med att beslut om
     anhållande i frånvaro fattats, skulle ha lämnat direktiv till polisen om att vid
     24:8-förhör enbart delge brottsmisstanken och bereda AA tillfälle att ange sin
     inställning till denna. Min bedömning är dock att polisen inte hållit något
     utförligare förhör och att det var rätt att låta AA lämna sina kontrollerbara
     uppgifter om alibi även utan närvaro av en försvarare, vilket förkortat hennes
     frihetsberövande med en inte obetydlig tid. Inte heller i denna del finns det
     därför anledning att ifrågasätta handläggningen.
     Avslutningsvis konstateras att åklagaren borde ha dokumenterat de
     omständigheter som hon lade till grund för beslutet att anhålla AA i sin frånvaro
                                                                        Dnr 665-2020    Sid 6 (8)




      och inte bara de omständigheter som lades till grund för att låta anhållandet
      kvarstå.
AA kommenterade remissvaren. Hon uppgav att frihetsberövandet och tiden
därefter varit mycket påfrestande för henne.

Bedömning
Inledning och granskningens inriktning
I efterhand står det klart att utpekandet av AA var felaktigt. Att hon blev
anhållen och var frihetsberövad ett antal timmar måste givetvis ha inneburit ett
stort obehag för henne.

Min utredning har som nämnts avsett beslutet att anhålla AA och att hon
förhördes utan en försvarare närvarande. Jag går inte in på några andra frågor.

Anhållningsbeslutet
Ett anhållande kräver enligt huvudregeln sannolika skäl för misstanke om ett
brott för vilket fängelse i ett år eller mer ingår i straffskalan (se 24 kap. 6 §
första stycket rättegångsbalken). För sannolika skäl krävs att omständigheterna
är sådana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad.
Misstanken måste alltså bygga på konkreta fakta. (Se Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 244.) Det ska också finnas en
risk t.ex. för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat
sätt försvårar sakens utredning (se 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).

I andra stycket i 24 kap. 6 § rättegångsbalken regleras förutsättningarna för ett
s.k. utredningsanhållande. För ett sådant anhållande krävs att någon är skäligen
misstänkt och att det inte finns fulla skäl till häktning men att det är av synnerlig
vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.

I sitt beslut att anhålla AA i hennes frånvaro har den ansvariga åklagaren angett
första stycket i 24 kap. 6 § rättegångsbalken. Med utgångspunkt i det måste hon
ha ansett att det fanns sannolika skäl för misstanken mot AA. Det är också på
det sättet Åklagarmyndigheten har uppfattat anhållningsbeslutet.

Det har framkommit att polisen vid föredragningen för åklagaren redogjorde för
uppgifter från telefonförhöret med flickans mamma. I förhörsprotokollet är
omständigheterna kring den misstänkta brottsliga gärningen endast kortfattat
beskrivna. Detsamma gäller hur mamman hade kommit fram till att AA var den
person som hon ansåg hade utsatt dottern för brott.

Utpekanden och andra former av identifiering kan vara svårbedömda i
bevishänseende. Det har i den juridiska litteraturen uttalats att forskning visar
att sannolikheten för ett felaktigt utpekande är beaktansvärd och att det medför
att beviskraften av ett utpekande inte är så stor som man kan tro. Det finns
också en risk att beslutsfattaren övervärderar betydelsen av att den som gör
utpekandet har varit säker på sin sak. En beslutsfattare som överväger att lägga
ett utpekande till grund för ett beslut måste vara observant på eventuella brister
                                                                       Dnr 665-2020       Sid 7 (8)




som kan finnas i tillförlitligheten av utpekandet och säkerställa att han eller hon
förstår hur utpekandet har gått till. Det gäller i synnerhet inför ett beslut om
tvångsmedel. Beslutsfattaren behöver få klart för sig bl.a. vad den som har gjort
utpekandet har uppgett i samband med utpekandet och om det finns några andra
omständigheter av betydelse för bedömningen av tillförlitligheten av
utpekandet. Det behöver även klarläggas hur utpekandet förhåller sig till andra
uppgifter i utredningen. (Se JO 2020/21 s. 342.) Om beslutsunderlaget inte är
tillräckligt är det åklagarens sak att se till att det kompletteras (se Lindberg, a.a.,
s. 246).

Jag är mycket tveksam till att det fanns ett tillräckligt underlag för bedömningen
att AA var på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Mot bakgrund av
det knapphändiga underlaget fanns det anledning för åklagaren att närmare
undersöka hur utpekandet hade gått till i syfte att kontrollera dess tillförlitlighet.
Det fanns också anledning att komplettera utredningen när det gäller
omständigheterna runt den misstänkta brottsliga gärningen och hur flickans
berättelse hade lämnats. Det framstår inte som att risken för att AA t.ex. skulle
undanröja bevis var så stor att det inte hade funnits utrymme för det. Det är
därför inte tillfredsställande att åklagaren inte gav direktiv om ytterligare
utredningsåtgärder och avvaktade resultatet av dessa innan hon tog ställning i
anhållningsfrågan.

Om det finns ett tillräckligt underlag för ett anhållande är emellertid ytterst en
bedömningsfråga där det finns utrymme för olika slutsatser. Vid en samlad
bedömning anser jag inte att det finns skäl att kritisera åklagaren för beslutet att
anhålla AA.

Som Polismyndigheten har uttalat hade det varit önskvärt om polisen vidtagit
åtgärder för att kontrollera tillförlitligheten av utpekandet av AA innan
åklagaren kontaktades för ett beslut om tvångsmedel. Exempelvis hade flickans
mamma kunnat förhöras på polisstationen och ombetts beskriva signalementet
av den misstänkta gärningspersonen. Det hade även varit möjligt att höra
väninnan för att få klarhet i vilka frågor hon hade ställt till butiken. Polisen hade
också kunnat höra mamman mer ingående om dotterns uppgifter om den
misstänkta brottsliga gärningen. Utöver dessa konstateranden ger
handläggningen vid Polismyndigheten inte anledning till några uttalanden från
min sida i den här delen.

Förhöret
En person som misstänks för ett brott har enligt 21 kap. 3 § första stycket
rättegångsbalken en generell rätt att biträdas av en försvarare för att förbereda
och utföra sin talan. Av 21 kap. 3 a § samma balk följer att den misstänkte i
vissa fall har rätt till en offentlig försvarare. En sådan rätt finns t.ex. om den
misstänkte är anhållen.
                                                                        Dnr 665-2020        Sid 8 (8)




Rätten till tillgång till försvarare är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt
artikel 6 i Europakonventionen. Även av EU:s försvarardirektiv följer en rätt att
få tillgång till försvarare.

Den misstänkte har rätt att ha tillgång till en försvarare redan från det första
förhöret. Om rätten till försvarare inte kan tillgodoses bör endast ett s.k.
delgivningsförhör hållas. Ett sådant förhör ska vara kortfattat och inriktat på att
delge brottsmisstanken och få besked om den misstänktes inställning till den. I
riksåklagarens riktlinjer anges att en misstänkt även bör tillåtas att av egen vilja
lämna uppgifter i syfte att freda sig från misstanke, t.ex. genom att lämna
uppgifter av alibikaraktär (se RåR 2017:3 Rätten till försvarare vid förhör med
misstänkt över 18 år – särskilt vid ett frihetsberövande). Det är undersöknings-
ledaren som ansvarar för att en misstänkts försvararrättigheter respekteras.

I det aktuella fallet fanns det inte förutsättningar att utan en försvarare
närvarande hålla något mer än ett delgivningsförhör.

Av protokollet från förhöret med AA framgår att förhörsledaren frågade AA om
hennes inställning till brottsmisstanken samt om hon ville tillägga något. AA
lämnade på den sistnämnda frågan sådana uppgifter av alibikaraktär som nyss
nämnts. Det som förekom vid förhöret får enligt min mening anses falla inom
ramen för vad som är godtagbart utan att en försvarare är närvarande. Mot den
bakgrunden anser jag inte att det finns skäl att föra fram någon kritik för hur
förhöret genomfördes.

Ärendet avslutas.
