# Möjligheterna att besluta om besöksförbud när den som förbudet avser inte tidigare gjort sig skyldig till brott mot skyddspersonen eller annan person m.m.

JO 2010-12-21 dnr 6651-2008

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                    Sid
                                                                      2010-12-21        6651-2008             1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Möjligheterna att besluta om besöksförbud när den som förbudet avser
                        inte tidigare gjort sig skyldig till brott mot skyddspersonen eller annan
                        person m.m.

## Initiativet

I november 2008 genomförde jag en inspektion vid Åklagarmyndigheten,
                        åklagarkammaren i Norrköping. Under denna uppmärksammades några ärenden
                        om besöksförbud i vilka såväl beslutet att meddela besöksförbud som
                        handläggningen i visst avseende kunde ifrågasättas och jag beslutade därför att
                        utreda saken i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Handlingar i ärendena AM-22935-08, AM-42549-08, AM-51813-08, AM-159728-
                        08, som hade samband med AM-167529-08, och AM-169219-08 tillfördes JO:s akt
                        och ytterligare handlingar infordrades.

                        Av handlingarna framkom att i de aktuella ärendena hade besöksförbud meddelats
                        personer som, såvitt framgick, inte tidigare dömts för brott mot skyddspersonen
                        eller annan person. Personerna som meddelades besöksförbud var, förutom i ett
                        ärende, frihetsberövade och frihetsberövandet hävdes kort tid efter beslut om
                        besöksförbud. I ett av ärendena framgick att ansökan om besöksförbud inte hade
                        kommunicerats med den berörde innan beslutet meddelats, utan detta skedde först i
                        samband med delgivning av beslutet. I ett annat ärende framgick inte om de som
                        förbudet avsågs gälla hade beretts tillfälle att yttra sig innan beslut meddelades.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande, bl.a.
                        om vilka rättsliga överväganden som gjordes inför besluten i ärendena.

                        Åklagarmyndigheten (dåvarande tillförordnade vice riksåklagaren AA) kom in med
                        ett yttrande till vilket var fogat upplysningar från chefsåklagaren BB, vice
                        chefsåklagaren CC, i handläggande åklagare kammaråklagaren DD:s ställe, samt
                        kammaråklagarna EE och FF.

                        Nedanstående sammanfattningar grundar sig på uppgifter som framgår av
                        inhämtade handlingar i ärendena samt på de upplysningar som handläggande
                        åklagare eller i ett fall vice chefsåklagaren lämnat.


 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                 Dnr 6651-2008    Sid 2 (9)



I ärende AM-22935-08 var en person misstänkt för misshandel och olaga hot vid två
olika tillfällen. Av uppgifter i den första anmälan framgick att den misstänkte i
början av september 2008 skulle ha hotat en person som bodde i en fastighet på
samma gata som den misstänkte och även ha gjort sig skyldig till skadegörelse. Ett
par dagar senare ska den misstänkte också ha misshandlat målsäganden. Denne
uppgav i förhör i oktober att han var mycket rädd för den misstänkte och begärde
besöksförbud. Han kände sig begränsad i sin rörelsefrihet i bostadsområdet på grund
av rädslan. Han hade dock inte träffat eller konfronterats med den misstänkte efter
händelsen i september. Sedan den misstänkte hörts om förbudet och uppgett att han
inte hade några invändningar mot det, eftersom han inte ville eller tänkte söka upp
målsäganden, meddelades han den 22 oktober besöksförbud. Av uppgifter i den
andra anmälan framgick att den misstänkte i början av november 2008 skulle ha
misshandlat en kvinnlig bekant som han hade lånat ut pengar till. I förhör med
målsäganden uppgav hon att han även ett par månader tidigare hade skickat sms till
henne med innebörden att hon skulle skadas eller dödas. Den misstänkte hördes om
gärningen den 18 november och beslut om besöksförbud fattades samma dag. – Det
framkom att den misstänkte dömts för brotten efter JO:s inspektion.
Ärende AM-42549-08 gällde försök till utpressning. Målsäganden, som var bosatt i
Norrköping, arbetade för ett företag som administrerar ett spel på Internet. Hon
kontrollerade bl.a. att spelarna inte fuskade. Sedan den misstänkte, som vid
anmälningstillfället inte var identifierad, blivit avstängd från vidare spel framförde
han via Internet ett underförstått hot för att återfå de pengar som han ansåg sig ha
förlorat på grund av avstängningen. Han hade då tagit reda på vissa uppgifter om
målsäganden och dennes familj. Den misstänkte identifierades, han var bosatt i
Stockholm, och hämtades till förhör den 12 mars 2008 och anhölls samma dag. FF
uppgav att han redan då förutsåg att förundersökningen skulle bli omfattande och
svårutredd och ansåg att det skulle vara omöjligt att ha den misstänkte
frihetsberövad under den tid som skulle behövas för att färdigställa
förundersökningen. Denne var också en mycket speciell person som i stort sett levde
via Internet och det aktuella spelet. Det framstod då enligt FF som ett bra alternativ
att meddela den misstänkte besöksförbud för att få slut på hans trakasserande av
målsäganden. Den misstänkte hördes i frågan och i samband med att anhållandet
hävdes den 14 mars delgavs denne ett besöksförbud. – FF uppgav också att
förundersökningen hade lagts ned i november 2008 då uppsåtligt brott inte gick att
styrka.
I AM-51813-08 gällde brottsmisstanken försök till grov misshandel. Den misstänkte
skulle ha attackerat målsäganden på ett kafé med bl.a. kniv. Den misstänkte greps
och anhölls. I ett kompletterande målsägandeförhör ett par dagar senare framkom att
den aktuella händelsen var den senaste av tre händelser mellan de inblandade.
Målsäganden uppgav att han och den misstänkte hade gemensamma bekanta och att
den misstänkte vid två tidigare tillfällen de senaste 14 dagarna hade kommit fram till
målsäganden när denne besökte det aktuella kaféet. Det hade då förekommit
ordväxlingar. Målsäganden begärde att den misstänkte skulle åläggas ett
besöksförbud eftersom han var rädd att denne skulle begå fler brottsliga handlingar
mot honom. – Den misstänkte hördes inte om sin inställning till besöksförbud innan
detta meddelades. EE uppgav att anledningen var att ett sådant förhör framstod som
obehövligt eftersom hon kunde förutse att den misstänkte inte skulle framföra någon
synpunkt som skulle ändra hennes uppfattning att besöksförbud skulle utfärdas. Ett
besöksförbud innebar vidare, enligt EE, att det fanns förutsättningar att häva
anhållningsbeslutet. För att förkorta tiden till ett frigivande beslutade hon om
besöksförbud och skickade ärendet till polisen med direktiv att den misstänkte skulle
höras om besöksförbud och delges detta. När förhöret var hållet och den misstänktes
inställning redovisad skulle en omprövning av beslutet ske. Ärendet överlämnades
sedan till jouråklagaren med informationen att ett besöksförbud skulle delges och att
det enligt handläggande åklagares bedömning därefter saknades skäl för
frihetsberövande. EE omprövade beslutet när hon fick del av förhöret med den
misstänkte, men detta dokumenterades inte. Den misstänkte hade heller ingen
erinran mot besöksförbudet.
                                                                        Dnr 6651-2008     Sid 3 (9)



      I AM-159728-08 avsåg brottsmisstanken övergrepp i rättssak. Brottsmisstanken
      uppkom i samband med en huvudförhandling i ett brottmål i vilket fem personer var
      åtalade för utpressning. De åtalade hade koppling till grovt kriminella kretsar. Den
      misstänkte var bekant med minst en av de åtalade i brottmålet och närvarade vid
      huvudförhandlingen som åhörare. BB uppgav att det var den misstänktes agerande
      under och i anslutning till huvudförhandlingen samt målsägandenas uppgifter om att
      den misstänkte sökt kontakt med en av målsägandena i samband med dennes
      sjukhusbesök som låg till grund för bedömningen att den misstänkte utövade
      påtryckningar på målsägandena i syfte att hjälpa de åtalade i utpressningsmålet. Den
      misstänkte bodde i Stockholmsområdet och målsägandena i Norrköping. En av
      målsägandena hade emellertid uppfattat saken så att den misstänkte hade kartlagt
      honom och kände stor oro för att denne skulle ta kontakt med honom. – Den
      misstänkte greps och anhölls den 14 oktober 2008. Den 17 oktober hävdes
      anhållningsbeslutet då det inte kunde bekräftas att det var den misstänkte som sökt
      kontakt med en av målsägandena i samband med dennes sjukhusbesök. Ytterligare
      utredningsåtgärder skulle vidtas men bedömdes kunna dra ut på tiden. Det fanns inte
      skäl att begära den misstänkte häktad. I samband med att anhållningsbeslutet hävdes,
      ålades den misstänkte besöksförbud till skydd för målsägandena i utpressningsmålet.
      Rättegången var inte avslutad och BB fann vid en samlad bedömning att det fanns
      risk för att den misstänkte skulle ta kontakt med målsägandena. Den misstänkte
      hördes innan beslutet meddelades om sin inställning till ett eventuellt besöksförbud
      och hade inte någon erinran mot ett sådant förbud. – Det framkom även av
      upplysningarna att förundersökningen efter JO:s inspektion lagts ned då brott inte
      kunde styrkas samt att besöksförbudet då upphävts.
      Ärende AM-169219-08 avsåg misstanke om utpressning. Två män, GG och HH,
      anhölls den 29 oktober 2008, HH dock i sin utevaro, på sannolika skäl misstänkta
      för utpressning av en kvinnlig bekant. GG häktades. De misstänkta ska ha hotat att
      döda målsäganden om inte hon lämnade tillbaka en summa pengar som de påstod att
      hon stulit, vilket hon förnekade. Målsäganden befann sig, på grund av rädsla för de
      misstänkta, tillfälligt på annan för dem okänd ort. BB bedömde emellertid att den
      dag som målsäganden återvände till Norrköping skulle risken bli överhängande för
      att de misstänkta skulle ta kontakt med henne. De misstänkta kände till
      målsägandens adress och telefonnummer. – Den 5 november förelåg inte
      förutsättningar för ett fortsatt frihetsberövande av GG och BB hävde därför
      häktningsbeslutet. Dessförinnan meddelade han samma dag GG ett besöksförbud.
      HH greps den 5 november och anhållningsbeslutet kvarstod. Den 7 november
      hävdes beslutet efter att BB hade meddelat ett besöksförbud. Både GG och HH
      hördes innan besöksförbuden meddelades och hade inte någon erinran mot förbuden.
      BB uppgav att han uppfattade att detta dokumenterats av polisen. Han kontrollerade
      emellertid inte att information om detta också överfördes till åklagarakten.
AA hänvisade beträffande handläggningen till respektive åklagares redogörelse
med några tillägg. Därefter gjorde hon, efter en redogörelse för den rättsliga
regleringen, bl.a. följande bedömning.
      I samtliga nu aktuella fall har åklagarna redogjort för vilka misstankar som förelegat
      mot de personer som de meddelade besluten avsåg gälla. Huruvida det funnits skäl
      att meddela besöksförbud är en utpräglad bedömningsfråga. I sådana frågor finns det
      utrymme för olika uppfattningar utan att någon av dem behöver vara felaktig. I
      sammanhanget vill jag peka på att enligt förarbetena (a. prop. s. 18 f.) är det fullt
      möjligt att besluta om besöksförbud även om den mot vilken förbudet avses gälla
      inte tidigare har begått brott mot den andra personen, men att restriktivitet ska
      iakttas i sådana fall. I samtliga nu aktuella fall har det också, som tidigare nämnts,
      förelegat misstanke om att den som meddelats besöksförbud begått brott mot
      skyddspersonen. I förarbetena uttalas det vidare (a. prop. s. 19) att vid
      riskbedömningen krävs det större försiktighet om gärningsmannen bara har gjort sig
      skyldig till ett enda brott. Det förtjänar också att framhållas att även om en person är
      frihetsberövad kan det finnas skäl för besöksförbud. En häktad person som är belagd
      med restriktioner kan inte förhindras alla kontakter med hänvisning till
      kollusionsfara. Samma sak gäller naturligtvis den som bara är häktad på grund av
                                                                           Dnr 6651-2008     Sid 4 (9)



      risk för fortsatt brottslighet. Även i de fall en åklagare inte längre anser att det finns
      skäl för ett fortsatt frihetsberövande kan det finnas anledning att meddela ett
      besöksförbud. Som bl.a. framgår av förarbetena ska således ett flertal faktorer
      beaktas vid bedömningen av om det föreligger en sådan risk att det finns skäl att
      meddela besöksförbud.
      –––
      Jag vill avslutningsvis framhålla att Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum
      Göteborg, för närvarande arbetar med ett besöksförbudsprojekt. Syftet med projektet
      är dels att kartlägga åklagares hantering av besöksförbudsärenden och anmälda
      överträdelser av besöksförbud, dels att skapa ett operativt stöd för
      besöksförbudshandläggningen. Under kartläggningen har cirka 500 ärenden
      granskats i samband med besök vid sex åklagarkammare. Kartläggningen har
      redovisats i juni 2008 genom en rapport med synpunkter på handläggningen (– – –).
      Vid det fortsatta arbetet ska en rättspromemoria med rekommendationer för
      handläggningen av besöksförbudsärenden till stöd för åklagare tas fram. På detta sätt
      kan förutsättningar skapas för en höjd kvalitet i handläggningen av ärenden om
      besöksförbud.

Rättslig reglering
Bestämmelser om besöksförbud finns i lagen (1988:688) om besöksförbud.

Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av den
som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det (7 §).

Innebörden av ett besöksförbud är enligt 1 § att en person kan förbjudas att besöka
eller på annat sätt kontakta en annan person eller att följa efter denna person. Av
bestämmelsen framgår vidare att besöksförbud får meddelas om det på grund av
särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla
kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som
förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreligger ska särskilt
beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra
personens liv, hälsa, frihet eller frid. Kan syftet med ett besöksförbud tillgodoses
genom någon mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.

I de förarbetsuttalanden som gjordes när besöksförbud infördes i svensk rätt (prop.
1987/88:137) uttalades inledningsvis att många av de beteenden som innebär att
någon utsätter en annan person för allvarliga trakasserier redan var belagda med
straff men att det skyddet inte var heltäckande, bl.a. genom att vissa fall av
personförföljelse inte kunde hänföras till det straffbara området (s. 12). Meningen
med ett besöksförbud var att förebygga hotfulla och farliga situationer. Den grupp
som framför andra stod i blickpunkten för lagstiftningen var kvinnor som tidigare
utsatts för misshandel av make eller sambo. Departementschefen uttalade vidare att
bestämmelser om besöksförbud säkerligen skulle komma att få störst betydelse för
kvinnor som fruktar trakasserier eller hämndaktioner från män som de tidigare har
haft en parrelation med. En lagstiftning borde emellertid inte begränsas enbart till
den gruppen utan ges en generell utformning. Motsvarande problem kan
uppkomma t.ex. i relationen föräldrar–barn eller i ett homosexuellt förhållande.
Undantagsvis kan ett besöksförbud vara påkallat också när det inte finns någon
tidigare förbindelse mellan parterna (s. 13).
                                                                    Dnr 6651-2008   Sid 5 (9)



När det gäller förutsättningarna för ett sådant förbud angavs att den grundläggande
förutsättningen för ett besöksförbud borde vara att det finns en klar risk för att den
som förbudet ska skydda kommer att utsättas för brott eller för förföljelser eller
andra former av allvarliga trakasserier. Vid den bedömningen borde det vara en
särskilt viktigt omständighet om den som förbudet avses gälla tidigare har begått
brott mot den andra personen. Eftersom besöksförbudet ska tjäna ett förebyggande
syfte borde det emellertid inte i alla situationer krävas att det kan styrkas att denne
begått brott mot den andra personen. Detta kan gälla t.ex. om den som förbudet
avses gälla är misstänkt för ett brott som ännu inte hunnit utredas, eller om denne
tidigare har gjort sig skyldig till allvarliga våldsbrott mot andra personer t.ex.
tidigare sambor, eller att begäran om besöksförbud föregåtts av omfattande
trakasserier som dock inte överskridit gränsen för det straffbara. Som gemensam
förutsättning borde uppställas att det på grund av särskilda omständigheter finns
risk för trakasseri. Samtidigt betonades att möjligheten att använda besöksförbud
utan att den mot vilken förbudet avses gälla tidigare hade begått brott mot den
andra personen borde användas mycket restriktivt. [– – –] Departementschefen
uttalade vidare att även om hon således ansåg att tidigare brott inte bör vara någon
absolut förutsättning för besöksförbud, torde tidigare brottslighet mot den som
förbudet avser att skydda bli den utan tvekan viktigaste omständigheten vid
bedömningen av om besöksförbud ska meddelas. Därvid borde särskild hänsyn tas
till vissa typer av brott, i första hand sådana som har riktat sig mot den andra
personens liv, hälsa, frihet och frid (s. 18).

I frågan om vad som borde krävas för att anse att en risk för brott eller förföljelse
eller allvarliga trakasserier föreligger angavs att riskbedömningar generellt sett är
vanskliga att göra. En grundläggande förutsättning måste till en början vara att det
rör sig om en konkret risk för brott, förföljelse eller trakasserier med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet. Ibland är det uppenbart att det finns en risk för
upprepning av ett visst beteende på grund av parternas speciella relation och i
betraktande av vad som tidigare hänt. Om det står klart att den misstänkte vid flera
tillfällen har förgripit sig mot den andra personen, bör förutsättningarna för ett
besöksförbud normalt sett vara för handen, under förutsättning att inte andra
omständigheter talar för att risken för nya övergrepp har upphört. Om
gärningsmannen bara har gjort sig skyldig till ett enda brott, kan det däremot
krävas större försiktighet vid bedömningen. En viktig faktor bör då vara om
gärningsmannen efter brottet har uttalat sig eller uppträtt på ett sådant sätt att
brottsoffret känner ängslan och denna ängslan på objektiva grunder ter sig befogad.
Förföljelse bör anses vara för handen om någon vid upprepade tillfällen på ett
mycket påträngande eller eljest besvärande sätt söker kontakt med en person mot
dennes vilja. Vissa slag av trakasserier som är lindrigare och inte direkt kan
betecknas som förföljelse bör också falla inom tillämpningsområdet. Det gäller
t.ex. upprepade mycket aggressiva uttalanden – som dock inte är av den karaktären
att de är straffbara – eller ett beteende som allmänt sätt är ägnat att skrämma den
som utsätts för det. Risk för trakasserier som inte är av allvarligt slag bör dock inte
kunna läggas till grund för ett besöksförbud (s. 19 f.).
                                                                   Dnr 6651-2008    Sid 6 (9)



I förarbetena angavs även att besöksförbud tar sikte på de relativt få fall där det
fordras ett individuellt förbud mot kontakter för att ge ett tillräckligt skydd mot
övergrepp och trakasserier, dvs. i fall där det generella straffhotet inte är
tillräckligt. Besöksförbud är givetvis inte heller avsett att ersätta eller komplettera
de straffprocessuella tvångsmedlen i brottmål utan fyller ett helt annat syfte (s. 20).

Att det bakom en begäran om besöksförbud kan ligga en konflikt mellan parterna
som i första hand bör lösas på annat sätt än genom besöksförbud framhålls också i
förarbetena. I ett avgörande i Högsta domstolen beaktade domstolen bl.a. detta när
ett beslut om besökförbud upphävdes (NJA 2007 s. 272). En kvinna begärde att
hennes f.d. man skulle få besöksförbud. Domstolen motiverade beslutet att
upphäva förbudet med att den som ålagts förbudet inte hade dömts för något brott
mot skyddspersonen eller annan och att anklagelser om brott, två fall av olaga hot,
som riktats mot den ena parten under en pågående vårdnadsprocess måste bedömas
med särskild försiktighet samt att de två förundersökningarna hade lagts ned.

Bedömning
Förelåg förutsättningar att meddela besöksförbud i de aktuella ärendena?
Som framgått ovan angavs i förarbetena att besöksförbud i första hand var tänkt att
komma till användning när det behövs för att förebygga och motverka farliga
situationer för parter i nära relationer eller tidigare nära relationer. Lagstiftarens
förutsägelse att lagen skulle få störst betydelse för kvinnor i förhållande till män
som de har eller har haft en parrelation med har också bekräftats bl.a. vid en
kartläggning av tillämpningen av lagen som Åklagarmyndigheten redovisat i en
rapport i juni 2008 (Besöksförbud – en kartläggning över tillämpningen med
synpunkter). I denna kunde bl.a. konstateras att den absolut vanligast
förekommande relationen mellan parterna (mer än 75 % av fallen) har varit
pågående eller avslutad kärleksrelation (s. 13). Övriga relationer i ansökningar var
närstående på annat sätt, bekant eller att parterna hade kontakt via arbete eller
skola. Endast i 5 av de då 369 granskade fallen, vilket motsvarar en dryg procent,
fanns ingen relation mellan den som förbudet avsåg och den som förbudet skulle
skydda. Åklagarmyndigheten angav också i rapporten att i fyra ärenden kunde
relationen överhuvudtaget inte utläsas vilket man fann anmärkningsvärt även om
det i och för sig rörde sig om ett fåtal ärenden.

Under min inspektion vid åklagarkammaren i Norrköping noterade jag de ovan
angivna ärendena i vilka besöksförbud hade meddelats. Inte i något av dessa var
det emellertid fråga om våld i nära relationer. I hälften av fallen kände inte de
inblandade varandra och ingen tidigare kontakt hade förekommit. I den andra
hälften synes skyddspersonen och den misstänkte ha varit bekanta med varandra,
utan att det var fråga om tidigare parrelationer. De misstänkta hade inte i något fall
tidigare dömts för brott mot skyddspersonen. Såvitt framgick av handlingarna var
de misstänkta inte heller tidigare dömda för liknande brottslighet mot annan och
ingen av de handläggande åklagarna har i sina upplysningar angett att så skulle
vara fallet. Däremot hade de misstänkta i alla fall utom ett varit anhållna eller
häktade och ålades besöksförbud i samband med att detta beslut hävdes.
                                                                    Dnr 6651-2008   Sid 7 (9)



De handläggande åklagarna har redovisat vad som legat till grund för deras beslut.
Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar inte uttryckligen tagit ställning till om det
funnits skäl att meddela besöksförbud i de aktuella ärendena utan angett att det är
en utpräglad bedömningsfråga.

För egen del vill jag anföra följande.

Lagen om besöksförbud tillkom i syfte att ge ett bättre skydd för dem som hotas,
förföljs eller trakasseras. För att besöksförbud ska kunna meddelas fordras således
att det i det enskilda fallet föreligger sådana särskilda omständigheter som gör att
det finns grund att befara vad jag väljer att sammanfattande beteckna som
förföljelse från en persons sida gentemot en annan. Det är således inte tillräckligt
att den som utsatts för ett brott känner obehag inför att eventuellt konfronteras med
en gärningsman på fri fot.

Det är givet att risken för förföljelse av det slag som ett besöksförbud är avsett att
bereda skydd emot är störst i de fall då parterna har eller har haft en nära relation.
En sådan risk kan emellertid undantagsvis finnas även utan att parterna haft en
förbindelse av det slaget.

Vidare gäller att restriktivitet med att meddela besöksförbud bör iakttas när
personen som förbudet avser att gälla inte tidigare begått brott mot
skyddspersonen. De undantagssituationer som nämns i förarbetena är om den som
förbudet avses gälla är misstänkt för ett brott som ännu inte hunnit utredas, eller
om denne tidigare har gjort sig skyldig till allvarliga våldsbrott mot andra personer,
t.ex. tidigare sambor, eller att begäran om besöksförbud föregåtts av omfattande
trakasserier som dock inte överskridit gränsen för det straffbara.

Inte i något av de aktuella ärendena har det varit fråga om att parterna haft en nära
relation. I ett par ärenden (del av AM-22935-08 och AM-169219-08) tycks det
visserligen ha funnits en bekantskap mellan en man och en kvinna, men inga
uppgifter tyder på att det varit fråga om något slag av parrelation. I ett fall (AM-
51813-08) var det fråga om män som tillhörde samma bekantskapskrets, medan
parterna i övriga fall synes ha varit okända för varandra innan brottsmisstanke
uppstod.

Ingen av de misstänkta hade dömts för brott vare sig mot skyddspersonerna eller,
såvitt framkommit, mot annan person. Det har inte heller framkommit att några
omfattande trakasserier föregått de situationer som aktualiserat besöksförbuden.
Däremot har det i samtliga fall, när frågan om besöksförbud aktualiserades, funnits
misstanke om brott som ännu inte hunnit utredas.

Det har således i samtliga fall varit fråga om situationer som avvikit från vad som
antagits vara besöksförbuds huvudsakliga tillämpningsområde, såväl vad gäller
relationen mellan parterna som i fråga om styrkt tidigare brottslighet. Det fordras
då, enligt min mening, att de särskilda omständigheter som ska ligga till grund för
en riskbedömning på ett i det närmaste lika tydligt sätt som vid redan begångna
brott i nära relationer ger anledning att frukta förföljelse från en persons sida mot
en annan.
                                                                   Dnr 6651-2008    Sid 8 (9)



I ärende AM-22935-08 hade, i det ena fallet, den misstänkte hotat skyddspersonen
och ett par dagar senare misshandlat denne och, i det andra fallet, skickat sms med
hotfull innebörd till skyddspersonen och ett par månader senare misshandlat henne.
Även om det således endast varit fråga om misstänkta brott begångna vid två
tillfällen kan möjligen hot som senare följs av fysiskt våld – och det finns eller har
uppstått en slags relation mellan gärningsman och offer – sägas åtminstone närma
sig en sådan risk för förföljelse som lagen avser att bereda skydd emot.

Såväl ärende AM-42549-08 som AM-169219-08 rörde misstanke om utpressning
eller försök till sådant brott. Det är givet att brott av det slaget kan innefatta hot,
och eventuellt upprepade hot, för att förmå någon att handla på visst sätt och att
offret kan känna välgrundad fruktan för att hotet eller hoten ska sättas i verket. I en
sådan situation kan det finnas grund för att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel,
men det har knappast varit avsett att besöksförbud ska användas för att bereda den
utpressade skydd.

Såvitt gäller ärende AM-51813-08 kan jag konstatera att den misstänkte och
skyddspersonen hade gemensamma bekanta. Vid två tillfällen hade det förekommit
ordväxling mellan de två vid besök på ett kafé och därefter hade den misstänkte på
samma kafé attackerat skyddspersonen med kniv. – De inblandade tillhörde således
samma bekantskapskrets, vilket möjligen kan ha medfört att skyddspersonen
upplevt en större risk för att åter konfronteras med den misstänkte. Det var likväl
fråga om ett misstänkt brottsligt angrepp vid endast ett tillfälle. Att angreppet
föregåtts av vissa meningsskiljaktigheter kan inte karakteriseras som sådan
förföljelse som berättigat till att besluta om besöksförbud.

När det slutligen gäller ärende AM-159728-08 fanns misstanke om att en person,
som var bekant med en av de åtalade i en rättegång mot personer med anknytning
till grovt kriminella kretsar, utövade påtryckningar mot målsägandena. En av
målsägandena kände stor oro för att den misstänkte skulle ta kontakt med honom.

Det var således fråga om misstanke rörande övergrepp i rättssak. Utöver misstanke
om att sådant brott eventuellt kunde komma att begås fanns, såvitt jag kunnat se,
ingen misstanke om förföljelse.

Jag har i och för sig inte anledning att tro annat än att målsägandena i de aktuella
ärendena känt oro för att den eller de misstänkta skulle utsätta honom eller henne
för nya brott. Enligt min uppfattning har i de aktuella ärendena emellertid inte, mot
bakgrund av den mycket restriktiva hållning som ska tillämpas när den som
förbudet ska avse inte tidigare begått brott mot skyddspersonen eller annan, någon
på objektiva grunder klar och konkret risk för brott, förföljelse eller trakasserier på
det sätt som lagstiftningen kräver framkommit.

Som framhållits i förarbetena är besöksförbud inte avsett att ersätta eller
komplettera de straffprocessuella tvångsmedlen under en pågående
förundersökning. Besöksförbud fyller ett annat syfte. Det finns visserligen, som
Åklagarmyndigheten också anfört, i och för sig inget hinder mot att besluta om
besöksförbud för vare sig en frihetsberövad person eller en person som försätts på
                                                                     Dnr 6651-2008    Sid 9 (9)



fri fot efter ett frihetsberövande. Ett besöksförbud kan vara ett särskilt
betydelsefullt inslag i samhällets stöd åt målsäganden under förundersökning och
brottmålsprocess, liksom i anslutning till att någon som har dömts friges från straff
(a. prop. s. 18). Det måste emellertid vara fråga om en sådan kvalificerad risk för
ytterligare brott eller förföljelse som angetts ovan. Ett besöksförbud är inte avsett
att vara ett substitut till ett anhållnings- eller häktningsbeslut i fall då tillräckliga
skäl för att begära den misstänkte häktad på grund av risk för fortsatt brottslighet
inte föreligger.

FF:s uppfattning att besöksförbud i ärende AM-42549-08 framstod som ”ett bra
alternativ” och EE:s uppgift att besöksförbudet i ärende AM-51813-08 innebar att
det fanns förutsättningar att häva anhållningsbeslutet skulle kunna tyda på att
besöksförbud i dessa ärenden kommit att användas som en ersättning för
frihetsberövanden. Jag anser mig emellertid inte ha underlag för att påstå att
åklagarna använt besöksförbud som en mildare variant av ett straffprocessuellt
tvångsmedel.

Med anledning av att BB, av det förhållandet att de misstänkta inte haft något att
erinra mot besluten och att ingen begärt tingsrättens prövning av dessa, drar
slutsatsen att rättssäkerhetsaspekten beaktats och de syften som lagstiftaren velat
uppnå tillgodosetts vill jag slutligen framhålla följande. I situationer som de
aktuella, där ett anhållnings- eller häktningsbeslut hävts i samband med att
besöksförbudet meddelats, kan den misstänkte sakna intresse av att få den i hans
eller hennes ögon betydligt mildare åtgärden att åläggas ett besöksförbud prövad. I
flera av de granskade ärendena har också framgått att den som ålagts förbudet
framfört att han inte hade några invändningar mot ett sådant beslut och inte heller
avsåg att kontakta målsäganden. Även om ett besöksförbud begränsar en persons
rörelsefrihet kan det givetvis variera hur ingripande olika personer upplever
åtgärden vara. Enbart den omständigheten att ingen klagat på ett beslut berättigar
därför inte till någon slutsats om dess rättsenlighet.

Jag är således sammanfattningsvis kritisk till hur de ovan angivna ärendena
hanterats.
