# Kritik mot Västmanlands sjukhus, Landstinget Västmanland, för att en patient som har tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att lämna sjukhuset

JO 2016-03-31 dnr 6667-2014

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2016-03-31              6667-2014              1 (8)
Stf justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Kritik mot Västmanlands sjukhus, Landstinget Västmanland, för att
                        en patient som har tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att
                        lämna sjukhuset


                          Beslutet i korthet: Tvångsvård enligt LVM ska inledas på sjukhus om förutsättningar
                          för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade
                          vården i övrigt (24 § första stycket LVM). Verksamhetschefen för den sjukhusenhet
                          där missbrukaren vistas ska se till att socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse
                          genast underrättas om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset.
                          Verksamhetschefen ska besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna
                          sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras
                          över till ett LVM-hem (24 § tredje stycket LVM).
                          En patient som vårdades med stöd av LVM avvek från Västmanlands sjukhus.
                          Landstinget anförde att verksamhetschefen inte hade varit skyldig att hålla kvar
                          patienten bl.a. eftersom patienten inte hade ”uttryckt vilja” att lämna sjukhuset. Enligt
                          JO måste dock verksamhetschefens bedömning av patientens avsikter grundas på all
                          tillgänglig information. I den aktuella situationen var omständigheterna sammantaget
                          sådana att verksamhetschefens kvarhållandeskyldighet enligt 24 § LVM hade inträtt.
                          JO är kritisk till att patienten inte hindrades från att lämna sjukhuset.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på Västmanlands sjukhus, Landstinget
                        Västmanland. Hon anförde i huvudsak följande:

                        Den 9 november 2014 var BB inlagd på sjukhusets medicinska
                        akutvårdsavdelning, MAVA, för att han hade överdoserat narkotika.
                        Socialnämnden beslutade att han omedelbart skulle omhändertas med stöd av
                        13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Under
                        eftermiddagen eller kvällen samma dag åkte handläggare från socialjouren till
                        sjukhuset och informerade sjukhuset om beslutet. Socialtjänstens handläggare
                        påtalade också att verksamhetschefen vid den sjukhusenhet där BB vårdades, i
                        enlighet med 24 § LVM, ansvarade för att BB skulle hindras från att lämna
                        sjukhuset. Trots det tog sig BB ut från sjukhuset under natten eftersom det inte
                        hade tillkallats någon vakt som kunde hindra honom.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                             Dnr 6667-2014         Sid 2 (8)




På eftermiddagen den 10 november 2014 hittade anhöriga till BB honom,
återigen narkotikapåverkad, och skjutsade honom till sjukhuset. Handläggare
från socialjouren åkte på nytt till sjukhuset och informerade om nämndens
beslut om omedelbart omhändertagande. Under förmiddagen den 11 november
2014 skulle BB gå till sjukhusets psykiatriska avdelning. Eftersom ingen vakt
följde med honom rymde han igen.

Verksamhetschefen har inte uppfyllt sin skyldighet enligt 24 § LVM att besluta
om att BB skulle hindras från att lämna sjukhuset.

Utredning
JO begärde att Landstingsstyrelsen, Landstinget Västmanland, skulle yttra sig
över anmälan till JO.

Landstingsstyrelsens ordförande CC och landstingsdirektören DD anförde i ett
yttrande bl.a. följande:

      Landstingsstyrelsens sammanfattande bedömning
      Skriftligt beslut om omedelbart omhändertagande av BB saknas i patientjournal.
      Av utredningen är inte visat att personal vid MAVA vid något tillfälle under den
      aktuella tidsperioden, dvs 9-11 november 2014, har tagit del av skriftligt beslut
      från Sociala nämndernas förvaltning, Västerås stad, om omedelbart omhändertagande
      av BB. Vid fråga till EE (EE) huruvida sådant skriftligt beslut kan ha överlämnats till
      personal vid MAVA utan att det därmed framgår av patientjournalen att så har
      skett så har EE uppgett att så inte kan vara fallet. EE har angett att för det fall
      skriftligt beslut inges/överlämnas till MAVA så framgår det alltid av
      patientjournalen.
      I efterhand, dvs. under nu företagen utredning, så har kopia av beslut om
      omedelbart omhändertagande inhämtats från Västerås stad som är daterat 141108
      och ankomststämplat till Västerås stad med "2014-11-10". Det är, enligt
      landstingsstyrelsens uppfattning, oklart om – och för det fall så skulle påstås ha
      skett – i vilken utsträckning detta beslut har sänts/överlämnats till landstinget.
      I denna del kan följande förtjäna att noteras. Såvitt bekant finns inte i
      lagstiftningen några direkta krav på att ett beslut om omedelbart
      omhändertagande ska vara skriftligt. JO har dock betonat att beslut om
      tvångsingripande mot en person är av mycket integritetskänslig natur och att det
      därför är av synnerlig vikt att sådana beslut omgärdas med tillfredsställande
      rättssäkerhetsgarantier (dnr 627/1994). En sådan garanti är att beslutet
      dokumenteras och skrivs under av beslutsfattaren. Enligt JO bör därför muntliga
      beslut användas med stor urskiljning och komma ifråga endast i sådana akuta fall
      när dokumentation och underskrift inte kan avvaktas.
      Av utredningen framgår att olika anteckningar gjorts i patientjournalen av olika
      befattningshavare vid olika tidpunkter avseende bl.a. "LVM", "LPT",
      "efterlysning”, "behandlingshem" etc. Det går dock enligt landstingsstyrelsens
      uppfattning inte att utifrån dessa anteckningar komma fram till att det vid någon
      viss tidpunkt muntligen till någon befattningshavare vid MAVA har
      "transformerats" ett muntligt beslut fattat av någon befattningshavare vid Västerås
      stad om omedelbart omhändertagande av BB.
      24 § LVM och 24 kap. 2 § brottsbalken
      Vidare bör, även om ett skriftligt beslut om omedelbart omhändertagande av BB
      skulle ha förelegat, följande noteras. Först ska kommas ihåg att MAVA är en del av
      sjukhuset där enbart frivillig sluten vård sker. I detta fall har det - vilket i vart fall
                                                                    Dnr 6667-2014         Sid 3 (8)




klarlagts i efterhand - varit fråga om vård efter beslut om omedelbart
omhändertagande inom ramen för LVM-lagstiftningen. Huruvida detta var fullt ut
klarlagt – dvs. om det förelåg beslut om omedelbart omhändertagande som var
delgivet sjukvårdspersonal – vid de tidpunkter som anmälan avser är, enligt
landstingsstyrelsens uppfattning, oklart. Vistelsen sker alltså i utrymmen utan
murar, galler, stängsel eller särskild säkerhetsbevakning.
Av ovan nämnda förarbeten till ändringen i LVM fr.o.m. l juli 2005 så framgår
att skyldigheten att vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna sjukhuset i
första hand bör innebära att patienten via motiverande samtal förmås kvarstanna
på avdelningen. I det nu aktuella fallet synes det framgå av anteckningar i
patientjournalen att det faktiska avvikandet från MAVA för BB:s del vid bägge
tillfällena i stort sett har skett utan förvarning. Det verkar ha gått till så att BB
vid två olika tidpunkter bestämt sig för att avvika från MAVA och därefter vid
varje enskilt tillfälle på en gång verkställt sin vilja och genast lämnat MAVA.
Något utrymme för metoden med motiverande samtal har i de uppkomna
situationerna inte förelegat enligt landstingets bedömning. En kvarhållnings-
skyldighet enligt 24 § LVM torde inträda när patienten önskar lämna sjukhuset
och föreligga under den korta period från det att patienten uttryckt vilja att lämna
sjukhuset fram till dess att transporten till LVM-hemmet ankommer. Vid det
första avvikandet finns enligt landstingsstyrelsens uppfattning anledning att sätta
ifråga om BB överhuvudtaget har gett uttryck för en sådan viljeyttring då
befintliga journalanteckningar synes ge vid handen att BB accepterar vård. Vid det
andra tillfället när BB ankommer till sjukhuset kan det enligt landstingsstyrelsens
bedömning diskuteras om sjukhusvård egentligen är det mest adekvata
hanteringssättet. Ställningstagandet bör ses mot bakgrund av journalanteckningar
avseende BB:s avsikt att avvika och socialtjänstens uppmaning att ordna vakt på
grund av avvikande risk, varför det sannolikt hade varit en mer ändamålsenlig
åtgärd att ordna en omedelbar transport till LVM-hem. I lagkommentaren påtalas
bland annat att den enskildes önskemål om att avstå från vistelse på sjukhus alltid
ska uppfyllas. Det kan möjligen till och med påstås, anser landstingsstyrelsen, att
sjukvården vid det andra tillfället påförs ett för stort ansvar och att
kvarhållningsskyldigheten eventuellt förelåg redan när BB ankom och att transport
då borde ha ordnats direkt av socialtjänsten som dessutom var på plats.
Av anteckningarna i patientjournalen framgår inte att BB stört ordningen på
MAVA. Om ordningsstörande beteende förekommer så föranleder det enligt
rutinerna övervägande om en ordningsvakt ska tillkallas. Landstingsstyrelsen anser
det vara ovisst och svårbedömt i vilken omfattning personal vid sjukvårdsinrättning
hade haft möjlighet att ingripa medelst våldsanvändning för att hindra BB från att
rymma från avdelningen. Det står klart av tidigare JO-avgöranden att ett visst mått
av våld kan vara nödvändigt för att förhindra avvikande. Eventuellt kan ledning
hämtas från riktlinjer som gäller för Statens Institutionsstyrelse. Det torde vara
tillåtet att använda kroppsstyrka för att hålla kvar patient, att springa ikapp och att
gripa tag i. Sparkar och slag är inte tillåtet och det är givetvis grundläggande att
tillämpa proportionalitet. Det förtjänar att noteras att avvikandena synes ha skett
utan att någon befattningshavare vid sjukhuset just då uppmärksammade detta.
Sammanfattningsvis är det alltså landstingsstyrelsens uppfattning att det är oklart i
vilken utsträckning våldsanvändning får ske utifrån regierna i 24 kap. 2 §
brottsbalken beträffande personal vid sjukvårdsinrättning, eller för den skull
ordningsvakt vid sådan inrättning, i en situation som den förevarande.
Förslag inför framtiden
Som anges ovan så har kontakt förevarit i det aktuella utredningsärendet med
Socialtjänsten i Västerås stad och med Polisen i Västerås. Det har därvid inletts
diskussion beträffande bland annat att klargöra ansvarsfördelning mellan
polis/sjukvård/socialtjänst i olika avseenden samt om hur kommunicering av beslut
ska ske. Strävan är att detta arbete ska leda till att gemensamma rutiner/riktlinjer
kan fastställas och att ett utökat och förbättrat samråd kommer på plats.
Ytterligare arbete kommer att vidtas för att utveckla gällande rutiner inom
                                                                      Dnr 6667-2014       Sid 4 (8)




      aktuellt område inom sjukvården och att fortlöpande utbilda sjukvårdspersonal vad
      gäller om dessa rutiner.
Landstingsstyrelsens yttrande innehöll även bl.a. utdrag ur BB:s patientjournal.
Delar av utdragen redovisas nedan i avsnittet Bedömning.

AA fick tillfälle att yttra sig över remissvaret.

JO begärde in journalanteckningar från Sociala nämndernas förvaltning i
Västerås kommun. Där framgick bl.a. följande:

Beslutet om omedelbart omhändertagande fattades den 8 november 2014. Den
9 november meddelade polisen socialtjänsten att BB befann sig på sjukhuset.
Det var dock oklart om polisen hade fört honom dit eller om han hade tagit sig
dit själv. Samma dag åkte socialjouren till sjukhuset för att delge BB beslutet
om omhändertagande. Natten mellan den 9 och 10 november avvek BB från
sjukhuset. Det finns ingen notering om att socialjouren den 9 november
informerade sjukhusets personal om beslutet om omhändertagande.

Den 10 november skjutsade anhöriga till BB honom till sjukhusets
akutmottagning. Personal från socialjouren informerade den läkare som
ansvarade för inskrivningen om verksamhetschefens ansvar enligt 24 § LVM att
hindra patienten från att lämna sjukhuset. Därefter gjorde en annan läkare en
undersökning av BB och beslutade att han skulle läggas in på MAVA.
Socialjourens handläggare talade även med den läkaren om sjukhusets ansvar
för att BB inte skulle avvika. Efter en stund kom en sjukhusvakt och meddelade
att han inte hade rätt att hindra BB från att lämna sjukhuset samt att han bara
hade möjlighet att vara hos BB korta stunder eftersom han var ensam vakt.

Socialjouren följde med BB till MAVA. Där fanns ingen läkare i tjänst.
Socialjouren talade med en sjuksköterska om behovet av vakt eftersom det
fanns en stor risk för att BB skulle avvika. Sjuksköterskan uppgav att det var
den läkare som ansvarade för inskrivning på akuten som ansvarade för vakt.
Efter en stunds diskuterande lovade sjuksköterskan att ta kontakt med den
inskrivande läkaren för en diskussion om behovet av vakt.

Den 11 november meddelade personal på MAVA att BB hade avvikit på nytt.

JO begärde även in journalanteckningar från sjukhuset. Delar av dessa redovisas
i avsnittet Bedömning.

Bedömning
Bakgrund
Den 8 november 2014 fattade ordföranden i Individ- och familjenämnden i
Västerås kommun beslut om att omedelbart omhänderta BB med stöd av 13 §
LVM. Dagen efter skrevs han in på sjukhusets medicinska akutvårdsavdelning,
MAVA. Det är inte utrett om han fördes dit av polis eller kom dit på annat sätt.
På natten mot den 10 november avvek han från sjukhuset.
                                                                   Dnr 6667-2014      Sid 5 (8)




Senare samma dag skjutsade anhöriga till BB honom till sjukhuset. Han skrevs
på nytt in vid MAVA. När han på förmiddagen den 11 november ensam skulle
ta sig till sjukhusets psykiatriska avdelning lämnade han sjukhuset.

Min prövning gäller frågan om verksamhetschefen vid sjukhuset var skyldig att
besluta att BB skulle hindras från att lämna sjukhuset vid de två tillfällen när
han avvek.

Rättsliga utgångspunkter
Tvångsvård enligt LVM anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om
omedelbart omhändertagande eller tvångsvård har inställt sig vid eller förts till
ett LVM-hem eller ett sjukhus (20 § LVM).

Vården ska inledas på sjukhus om förutsättningarna för sjukhusvård är
uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt
(24 § LVM). Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där missbrukaren vistas
ska se till att socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse genast underrättas
om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset.
Verksamhetschefen ska besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna
sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan
föras över till ett LVM-hem.

Avvikandet den 10 november
Som har nämnts tidigare är det inte klarlagt om BB den 9 november fördes till
sjukhuset av polis eller kom dit på annat sätt. Av socialtjänstens anteckningar
framgår att han den dagen delgavs beslutet om omhändertagande på sjukhuset,
och enligt min mening får tvångsvården av BB anses ha påbörjats senast då.
Därefter var alltså 24 § LVM tillämplig.

För att verksamhetschefens skyldighet att hindra patienten från att lämna
sjukhuset ska inträda krävs naturligtvis att sjukhuset har kännedom om beslutet
om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård. Landstingsstyrelsen har
ifrågasatt att sjukhuset fick del av det aktuella beslutet.

I patientjournalen antecknades bl.a. att BB kom till sjukhuset med polis, att
socialjouren var på sjukhuset och att socialjouren hade bett om att bli
underrättad när BB kunde skrivas ut. Vidare antecknades det att personal vid
sjukhuset kontaktade polis när man upptäckte att BB hade avvikit. Det finns
också en notering om att polisen uppgav att BB skulle vårdas med stöd av lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Däremot finns det ingen uppgift om att
sjukhuset hade fått information om att BB vårdades med stöd av LVM.

Inte heller socialtjänstens journalanteckningar innehåller någon tydlig
anteckning om att socialjouren i samband med besöket på sjukhuset
informerade sjukhusets personal om beslutet.

Det framstår visserligen som märkligt att sjukhuset inte skulle ha underrättats
om beslutet i samband med att socialjouren var på sjukhuset på kvällen den
                                                                   Dnr 6667-2014      Sid 6 (8)




9 november. Underlaget är dock inte tillräckligt för att dra några säkra slutsatser
i den frågan. Det finns därför inte grund för att kritisera sjukhuset för att ha
underlåtit att hindra BB från att lämna sjukhuset på natten mot den 10
november.

Avvikandet den 11 november
Av patientjournalen framgår att BB under kvällen den 10 november kom till
MAVA tillsammans med personal från socialjouren och att socialjouren
meddelade att sjukhuset måste ordna med vakt.

Det framgår också av socialtjänstens anteckningar att socialjouren informerade
flera personer i sjukhusets personal om skyldigheten att hindra BB från att
lämna sjukhuset. Det får därför anses vara utrett att socialtjänsten senast under
kvällen den 10 november informerade sjukhuset om beslutet om omedelbart
omhändertagande.

Landstingsstyrelsen har, bl.a. med hänvisning till JO:s beslut den 19 april 1995
(dnr 627-1994), invänt att sjukhuset inte fick del av något skriftligt beslut om
omhändertagande. JO:s uttalanden i det beslutet tog sikte på frågan om muntliga
beslut om tvångsvård var giltiga och lämpliga. I det nu aktuella fallet fanns ett
skriftligt beslut. Att sjukhuset möjligen underrättades om beslutet muntligen är
en annan fråga. Om verksamhetschefen bedömde att det krävdes en kopia av
beslutet om omhändertagande borde han eller hon ha begärt en sådan från
socialtjänsten.

Landstingsstyrelsen har också, som jag uppfattat saken, ifrågasatt om BB
samtyckte till sjukhusvård. Detta skulle i så fall, enligt landstingsstyrelsen, ha
medfört att BB inte borde ha förts till sjukhuset.

Kvarhållningsskyldigheten enligt 24 § LVM utgör inte något avsteg från
principen om självbestämmande och frivillighet inom hälso- och sjukvården.
Om patienten inte vill ha sjukhusvård ska det respekteras. Det kan alltså inte bli
fråga om att hålla kvar patienten på sjukhuset för behandling. Patienten är dock
berövad friheten redan genom beslutet om omedelbart omhändertagande eller
tvångsvård. Om patienten inte vill ta emot vård bör han eller hon hindras från
att lämna sjukhuset till dess transport till ett LVM-hem kan ordnas. (Se prop.
1987/88:147 s. 80 ff. och prop. 2004/05:123 s. 38 f.)

Jag har inte underlag för att göra något uttalande i frågan om sjukhusvård var
det lämpligaste alternativet för BB på kvällen den 10 november. Däremot
konstaterar jag att verksamhetschefen har en skyldighet att genast underrätta
socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse om en patient som tvångsvårdas
med stöd av LVM inte accepterar sjukhusvård och därför måste transporteras
till LVM-hem (jämför Lundgren m.fl., Nya sociallagarna, 29 uppl., s. 464).
Någon sådan underrättelse har inte lämnats.
                                                                   Dnr 6667-2014       Sid 7 (8)




Landstingsstyrelsen har också anfört att det, trots tidigare JO-beslut, är oklart i
vilken omfattning sjukhuspersonal kan använda våld för att hindra en
missbrukare som vårdas med stöd av LVM från att lämna sjukhuset.

JO har i ett beslut den 10 april 2012 (JO 2012/13 s. 337, dnr 6808-2010)
behandlat frågan om ramarna för våldsanvändning vid kvarhållande enligt
24 § LVM, och det finns inte skäl att göra något tillägg till de uttalandena nu.
Jag noterar också att frågan inte var aktuell för sjukhusets del när det gäller
vården av BB eftersom han, som landstingsstyrelsen har angett, avvek ”utan att
någon befattningshavare just då uppmärksammade detta”.

Landstingsstyrelsen har också anfört följande: ”En kvarhållningsskyldighet enligt
24 § LVM torde inträda när patienten önskar lämna sjukhuset och föreligga
under den korta period från det att patienten uttryckt vilja att lämna sjukhuset
fram till dess att transporten till LVM-hemmet ankommer”.

Man kan dock inte i alla situationer kräva att patienten ska ha ”uttryckt vilja” att
lämna sjukhuset för att kvarhållandeskyldigheten ska inträda. Enligt min
mening måste verksamhetschefens bedömning av patientens avsikter grundas på
all tillgänglig information.

Patientjournalen innehåller något motstridiga uppgifter när det gäller
omständigheterna vid tidpunkten för avvikandet. Strax före kl. 11 antecknade en
sjuksköterska att BB inte ville gå till den psykiatriska avdelningen och att han
inte ville ta emot den ordinerade medicinen. Han hotade också med att gå
därifrån, vilket ledde till att sjuksköterskan tog kontakt med socialjouren för
polishandräckning. Ett par timmar senare antecknade sjuksköterskan att
patienten hade avvikit ”utan förvarning”.

I sammanhanget måste det också vägas in att BB hade avvikit från sjukhuset
dagen innan, trots att han då till en början hade sagt att han accepterade
sjukhusvård. Dessutom hade socialjouren informerat sjukhuset om att det fanns
risk för att BB skulle försöka avvika.

När BB på förmiddagen meddelade att han inte ville ta emot den erbjudna
vården och hotade med att lämna sjukhuset var omständigheterna enligt min
uppfattning sammantaget sådana att verksamhetschefens kvarhållande-
skyldighet enligt 24 § LVM inträdde. Verksamhetschefen borde alltså ha
beslutat att hindra BB från att lämna sjukhuset tills han kunde föras till ett
LVM-hem. I den uppkomna situationen borde verksamhetschefen också ha
övervägt att fatta beslut om polishandräckning enligt 45 § 3 LVM.

Jag ställer mig kritisk till att BB inte hindrades från att lämna sjukhuset den
11 november 2014.
                                                               Dnr 6667-2014   Sid 8 (8)




Jag noterar att sjukhuset har inlett en diskussion med Polismyndigheten och
socialtjänsten för att förbättra rutinerna för myndigheternas samverkan vid
tvångsvård enligt LVM.

Ärendet avslutas.
