# JO:s granskning av åklagarens redovisning vid pressträffen om Palmeutredningen

JO 2021-06-22 dnr 6673-2020

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2021-06-22               6673-2020             1 (18)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        JO:s granskning av åklagarens redovisning vid pressträffen om
                        Palmeutredningen


                          Beslutet i korthet: Den 10 juni 2020 höll Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten
                          en gemensam pressträff. Vid pressträffen meddelade en chefsåklagare, som var
                          undersökningsledare, beslutet att lägga ned förundersökningen om mordet på
                          statsminister Olof Palme. Som skäl för beslutet angav åklagaren att det inte längre
                          fanns anledning att fullfölja förundersökningen eftersom den misstänkte hade avlidit.
                          Under den drygt två timmar långa pressträffen namngav åklagaren den misstänkta
                          personen (AA) och vissa vittnen.
                          JO beslutade i september 2020 att i ett särskilt ärende utreda vissa rättssäkerhets-
                          frågor som aktualiserats med anledning av åklagarens redovisning av sina
                          bedömningar och slutsatser. Huvudfrågorna i granskningen har varit om åklagarens
                          redovisning var förenlig med den s.k. oskuldspresumtionen som innebär en rätt att bli
                          betraktad som oskyldig till dess att skuldfrågan fastställts av en domstol och om AA:s
                          intressen togs till vara på ett tillräckligt sätt. Utredningen har inte tagit sikte på
                          åklagarens bedömning att AA är misstänkt för brottet, det förhållandet att
                          förundersökningen lades ned eller hur förundersökningen bedrivits genom åren.
                          Det är JO:s samlade bedömning att AA vid pressträffen, sedd som en helhet och i
                          ljuset av övriga relevanta förhållanden, framställdes som skyldig till mordet. Detta
                          gjordes utan att skuldfrågan hade fastställts av en domstol. Åklagarens redovisning
                          vid pressträffen utgjorde därför en kränkning av den grundläggande rättighet att
                          betraktas som oskyldig som följer av oskuldspresumtionen.
                          JO konstaterar att det inte kommit fram något i utredningen som förhindrat åklagaren
                          att presentera sitt beslut på ett annat sätt. Enligt objektivitetsprincipen hade åklagaren
                          ett ansvar att ta tillvara AA:s intressen, och JO anser att mer borde ha gjorts för att
                          åstadkomma det.
                          Det är också JO:s uppfattning att åklagaren inte borde ha nämnt vittnena vid namn
                          och att det skriftliga nedläggningsbeslutet inte var tillräckligt utförligt motiverat.
                          Avslutningsvis konstaterar JO att åklagaren själv uttalade att misstankarna mot den
                          misstänkte inte hade räckt för en fällande dom men att det bestående intrycket av
                          pressträffen är att AA framställdes som skyldig till mordet på statsminister Olof Palme.
                          JO är mycket kritisk till hur chefsåklagaren presenterade sitt beslut att lägga ned
                          förundersökningen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                                                            Dnr 6673-2020              Sid 2 (18)




Innehåll

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund.......................................................................................................................................... 3

Initiativet........................................................................................................................................... 3

## Utredning

Utredning ......................................................................................................................................... 3
    JO:s remiss till Åklagarmyndigheten ............................................................................................. 3
    Åklagarmyndighetens yttrande ...................................................................................................... 3
    Övrig utredning ............................................................................................................................. 4

Rättsliga utgångspunkter ............................................................................................................... 4
    Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet .................................................................... 4
    Objektivitets- och hänsynsprincipen i en förundersökning ............................................................ 4
    Rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen .............................................................. 5

        Grundläggande bestämmelser.................................................................................................. 5

        Praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen ............................................................... 6

        Åklagarmyndighetens promemoria om rätten till en rättvis rättegång ....................................... 7
    Rätten till skydd för privatliv .......................................................................................................... 8
    Förhållandet mellan oskuldspresumtionen och rätten till skydd för privatliv och
    rättigheternas tillämplighet för avlidna personer ............................................................................ 8
    Sekretess till skydd för enskilda i en förundersökning ................................................................... 9
    Dokumentation av ett beslut att lägga ned en förundersökning .................................................... 9

## Bedömning

Bedömning ..................................................................................................................................... 10
    Huvudfrågorna i granskningen .................................................................................................... 10
    Det var godtagbart att åklagaren sa att AA var misstänkt ........................................................... 10
    Men åklagarens redovisning sedd som en helhet innebar att oskuldspresumtionen
    kränktes ...................................................................................................................................... 11

        AA hade rätt att betraktas som oskyldig ................................................................................. 11

        Åklagaren borde ha tonat ned de förväntningar som hade byggts upp om att han
        vid pressträffen skulle presentera en lösning på mordet ......................................................... 12

        Åklagaren presenterade inget som kunde balansera den utförliga redovisningen av
        omständigheter som talade för misstanken mot AA................................................................ 12

        Vissa uttalanden kan inte förstås på annat sätt än att åklagaren påstod att AA var
        skyldig till mordet .................................................................................................................... 13

        Motiveringen av det skriftliga nedläggningsbeslutet var kategorisk ........................................ 14

        Min samlade bedömning ......................................................................................................... 15
    AA:s intressen borde ha kunnat tas till vara på ett bättre sätt ..................................................... 16
    Vittnena borde inte ha nämnts vid namn ..................................................................................... 17
    Det skriftliga nedläggningsbeslutet var inte tillräckligt utförligt motiverat ..................................... 18

Avslutning ...................................................................................................................................... 18
                                                                  Dnr 6673-2020       Sid 3 (18)




Bakgrund
Den 10 juni 2020 höll Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten en
gemensam pressträff som sändes bl.a. på myndigheternas Youtubekanaler,
Sveriges Television och i Sveriges Radio. Vid pressträffen meddelade
undersökningsledaren chefsåklagaren BB beslutet att lägga ned
förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme. Som skäl för
beslutet angav åklagaren att det inte längre fanns anledning att fullfölja
förundersökningen eftersom den misstänkte hade avlidit. Under den drygt två
timmar långa pressträffen namngav åklagaren den misstänkta personen (som i
JO:s beslut benämns AA), vissa vittnen och andra personer. Han redogjorde
också för vilka omständigheter han hade lagt till grund för sin bedömning av
misstanken och sitt beslut att lägga ned förundersökningen.

Initiativet
Jag beslutade den 9 september 2020 att i ett särskilt ärende utreda vissa
rättssäkerhetsfrågor som aktualiserats med anledning av åklagarens redovisning
av sina bedömningar och slutsatser. I beslutet angavs att utredningen inte tar
sikte på åklagarens bedömning att AA är misstänkt för brottet, det förhållandet
att förundersökningen lades ned eller hur förundersökningen bedrivits genom
åren.

Granskningen har inte avsett uttalanden som gjordes av den polis som
medverkade vid pressträffen och som var spaningsledare i brottsutredningen.

Utredning
JO:s remiss till Åklagarmyndigheten
Åklagarmyndigheten uppmanades att ge sin syn på hur åklagarens redogörelse
vid pressträffen förhåller sig till objektivitetsprincipen och hänsynsprincipen i
23 kap. 4 § rättegångsbalken, artikel 6 och 8 i Europakonventionen, artikel 3
och 4 i EU:s oskuldspresumtionsdirektiv samt Åklagarmyndighetens egna
föreskrifter.

Åklagarmyndigheten skulle också besvara vissa specifika frågor. En fråga var
om åklagarens uttalanden – i ljuset av bl.a. uttalanden han tidigare gjort i tv-
programmet Veckans brott – kunde uppfattas som ett uttalande i skuldfrågan.
En annan fråga var om det varit lämpligt och rättsligt möjligt att ta tillvara AA:s
intressen t.ex. genom att en annan åklagare, en advokat eller en annan person
gått igenom relevanta delar av förundersökningen för att ge förutsättningar att
vid pressträffen lyfta fram omständigheter som talade till AA:s fördel.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) yttrade sig den 15 december 2020
efter att BB och kammarledningen vid Nationella åklagaravdelningen lämnat
upplysningar. Åklagarmyndigheten och BB lämnade utförliga svar. I detta
beslut återges endast delar av dessa, men både yttrandet och upplysningarna
finns tillgängliga hos JO.
                                                                   Dnr 6673-2020     Sid 4 (18)




Av Åklagarmyndighetens yttrande framgår sammanfattningsvis att
myndigheten anser att åklagarens objektivitet inte kan ifrågasättas vare sig
under utredningen eller i samband med pressträffen. Myndigheten anser inte
heller att åklagaren har brustit i hänsyn eller att enskildas rättigheter har
åsidosatts vare sig enligt EU:s oskuldspresumtionsdirektiv eller enligt
Europakonventionen. Enligt myndigheten kunde det dock med hänsyn till
ärendets mycket speciella karaktär ha varit lämpligt att det som genomgicks vid
pressträffen även hade framgått av det skriftliga nedläggningsbeslutet. Det hade
t.ex. kunnat ske genom en sammanfattning eller att det material som
genomgicks vid pressträffen lades som en bilaga till beslutet.

Övrig utredning
JO har tagit del av pressträffen, ett bildspel som visades under pressträffen och
en intervju med chefsåklagaren BB i tv-programmet Veckans brott som sändes
av Sveriges Television i februari 2020. JO har vidare tagit del av en
överåklagares beslut att inte inleda en förundersökning mot BB om förtal av
avliden (se beslut den 18 augusti 2020 i Åklagarmyndighetens ärende AM-
86565-20).

Ett reportage i magasinet Filter från maj 2018 och boken Den osannolika
mördaren av Thomas Pettersson som gavs ut senare samma år har varit
tillgängliga för JO under granskningen.

Rättsliga utgångspunkter
Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet
Av 1 kap. 9 § regeringsformen följer att företrädare för det allmänna i sin
verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och
opartiskhet. Kravet på saklighet innebär bl.a. att myndigheters åtgärder och
beslut inte får utgå från ovidkommande hänsyn och vara godtyckliga utan ska
vara rationella och logiskt motiverade. Kravet på opartiskhet betyder att det
allmännas företrädare ska vara objektiva i sin tjänsteutövning och förhålla sig så
att deras opartiskhet inte med fog kan ifrågasättas. (Se t.ex. JO 2015/16 s. 456
och JO 2020/21 s. 353.)

Bestämmelsen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka
verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en
myndighet. Även hur myndighetens agerande har uppfattats är av betydelse.
(Se Bull och Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 4 uppl., s. 54 f.)

Objektivitets- och hänsynsprincipen i en förundersökning
I linje med vad som föreskrivs i 1 kap. 9 § regeringsformen kommer en
objektivitetsprincip till uttryck i 23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.
Enligt bestämmelsen ska undersökningsledaren och den som biträder honom
eller henne vid en förundersökning söka efter, ta till vara och beakta
omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till
hans eller hennes nackdel.
                                                                 Dnr 6673-2020       Sid 5 (18)




Även omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes förmån men
som skulle kunna vara av betydelse för hans eller hennes försvar ska tas till vara
och redovisas (se JO 2007/08 s. 87). När den misstänkte själv inte verkar för sitt
försvar bör åklagaren ta ett särskilt ansvar för att omständigheter som annars
skulle ha lyfts fram av försvararen blir belysta under förundersökningen och
rättegången (se riksåklagarens Etiska riktlinjer för anställda i åklagarväsendet,
RåR 2014:1, kommentaren till riktlinje 2).

Vid sidan av objektivitetsprincipen gäller hänsynsprincipen under en
förundersökning. Hänsynsprincipen kommer till uttryck i andra stycket av
23 kap. 4 § rättegångsbalken där det anges att en förundersökning ska bedrivas
så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller
olägenhet. Den ska tillämpas i förhållande till såväl misstänkta som andra
personer som berörs av en förundersökning.

Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen har undersökningsledaren ansvar för
förundersökningen i dess helhet och ska bl.a. se till att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara.

I sammanhanget ska också nämnas att det av riksåklagarens Etiska riktlinjer för
anställda i åklagarväsendet följer att åklagaren ska verka för att alla beslut är
korrekta och att rättsprocessen genomförs på ett rättssäkert sätt.
Åklagarväsendets verksamhet ska i alla delar präglas av objektivitet och
saklighet. Åklagarväsendets anställda bör, med respekt för inblandade parters
integritet, värna om offentlighet och verka för att insyn ska råda när så är
möjligt. Vid kontakter med media bör anställda i åklagarväsendet tänka på att
inte uttrycka sig på ett sätt så att objektiviteten och opartiskheten kan
ifrågasättas eller så att det kan medföra men för enskilda. (Se RåR 2014:1
riktlinje 1, 2 och 4.)

Rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen
Grundläggande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång och oskulds-
presumtionen finns i regeringsformen, EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna, Europakonventionen och EU:s oskuldspresumtionsdirektiv.

I artikel 6 i Europakonventionen finns bestämmelser om rätten till en rättvis
rättegång. Enligt artikel 6.2 ska var och en som har blivit anklagad för brott
betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld har lagligen
fastställts. Denna oskuldspresumtion är alltså en del av rätten till en rättvis
rättegång men dess betydelse som utgångspunkt för brottmålsprocessen är av
sådan vikt att den förts in som en självständig punkt i artikel 6.

En bestämmelse om rättvis rättegång finns också upptagen bland
regeringsformens stadganden om grundläggande fri- och rättigheter (se 2 kap.
11 § andra stycket). Den innefattar i mångt och mycket samma principer som
                                                                    Dnr 6673-2020        Sid 6 (18)




artikel 6 i Europakonventionen men har getts en självständig betydelse i
förhållande till konventionen (se prop. 2009/10:80 s. 159 f.).

Oskuldspresumtionen kommer även till uttryck i EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 48.1 i stadgan ska var och en som
har blivit anklagad för en lagöverträdelse betraktas som oskyldig till dess att
hans eller hennes skuld lagligen fastställts.

I EU:s oskuldspresumtionsdirektiv föreskrivs gemensamma minimiregler i fråga
om bl.a. vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden (se
artikel 1). Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som
oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag (se artikel 3).

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga
uttalanden från myndigheter och rättsliga avgöranden, utöver dem som avser
frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den
personen vore skyldig så länge han eller hon inte har bevisats vara skyldig
enligt lag (se artikel 4.1).

Enligt artikel 4.3 får skyldigheten enligt artikel 4.1 inte hindra myndigheter från
att offentligt sprida information om ett straffrättsligt förfarande när detta är
absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens
intresse.

I direktivets ingress anges att skyldigheten att inte hänvisa till misstänkta eller
tilltalade som skyldiga inte bör hindra myndigheter från att offentligt sprida
uppgifter om det straffrättsliga förfarandet när detta är absolut nödvändigt av
skäl som rör brottsutredningen, som när videomaterial släpps och när
allmänheten ombeds att hjälpa till med att identifiera den som påstås ha begått
ett brott, eller när detta sker i allmänhetens intresse, som när invånarna i ett visst
område av säkerhetsskäl informeras om ett påstått miljöbrott eller när åklagaren
eller en annan behörig myndighet tillhandahåller objektiva uppgifter om
utvecklingen av det straffrättsliga förfarandet i avsikt att förhindra att den
allmänna ordningen störs. Användningen av sådana skäl bör begränsas till
situationer där detta skulle vara rimligt och proportionellt, med beaktande av
samtliga intressen. I alla händelser bör inte det sätt på och det sammanhang i
vilket informationen sprids skapa ett intryck av att en person är skyldig innan
han eller hon enligt lag har förklarats vara skyldig. (Se beaktandesats 18.)

Vid genomförandet av direktivet bedömde regeringen att svensk rätt uppfyller
kraven i artikel 4 och att det inte krävdes några lagändringar för att genomföra
direktivets bestämmelser om oskuldspresumtionen (se prop. 2017/18:58
s. 11 f.).

Praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen
Europadomstolen har i flera fall prövat offentliga tjänstemäns, bl.a. åklagares,
uttalanden vid presskonferenser och i medierna i förhållande till oskuldspresum-
                                                                   Dnr 6673-2020       Sid 7 (18)




tionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. En utgångspunkt har varit att
konventionen ska tillämpas på ett sådant sätt att rättigheten inte endast blir
teoretisk och illusorisk utan även garanteras effektivt i praktiken. Domstolen har
uttalat att artikel 6.2 inte hindrar en myndighet från att informera allmänheten
om en pågående brottsutredning eftersom yttrandefriheten i artikel 10 i
konventionen innefattar friheten att ta emot och sprida uppgifter. Det måste
dock ske på ett ansvarsfullt sätt för att respektera oskuldspresumtionen.

Europadomstolen har betonat att det måste göras en grundläggande skillnad
mellan ett uttalande att någon är misstänkt och ett uttalande att någon har gjort
sig skyldig till brott. Domstolen har vidare understrukit vikten av ordval i
situationer när en offentlig tjänsteman uttalar sig inför allmänheten innan saken
prövats av domstol. Prövningen av om ett uttalande har utgjort en kränkning av
oskuldspresumtionen måste ske mot bakgrund av omständigheterna i det
enskilda fallet.

Europadomstolen har funnit att oskuldspresumtionen kränkts när tjänstemän
gjort uttalanden som varit ägnade att påverka allmänheten att betrakta den
anklagade som skyldig (”encouraged the public to believe [the suspect] guilty”,
översättningen till svenska hämtad från NJA 2013 s. 1055, punkten 11).
(Se bl.a. Allenet de Ribemont mot Frankrike, no. 15175/89, dom den
10 februari 1995, punkterna 35–36, 38 och 41, och Khuzhin m.fl. mot Ryssland,
no. 13470/02, dom den 23 oktober 2008, punkterna 93–94 och 96, samt
Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., s. 327 f.)

Högsta domstolen har uttalat att i linje med Europadomstolens avgöranden ska
det ske en helhetsbedömning av omständigheterna. Bedömningen ska göras
objektiverat med utgångspunkt i den aktuella situationen. Vem som har uttalat
sig samt i vilket sammanhang det har skett och med vilket syfte har betydelse.
En kränkning förutsätter att det rör sig om ett uttalande som ger ett sådant
intryck av ställningstagande i skuldfrågan, att det på ett beaktansvärt sätt är
ägnat att åsidosätta det intresse som rättigheten ska skydda. Vad som är att anse
som beaktansvärt beror då främst på vilka verkningar uttalandet är ägnat att få.
(Se NJA 2013 s. 1055, punkterna 13 och 14.)

Åklagarmyndighetens promemoria om rätten till en rättvis rättegång
I Åklagarmyndighetens promemoria Artikel 6 i Europakonventionen – Rätten
till en rättvis rättegång ur ett praktiskt åklagarperspektiv anges att åklagaren kan
beskriva en misstanke i media och informera allmänheten om en brottsutredning
och på så sätt främja den öppenhet som bör prägla myndighetens verksamhet, så
gott det nu kan ske med hänsyn till sekretessregler och andra hänsynstaganden,
t.ex. respekten för de inblandade. Åklagaren bör dock utifrån oskuldspresum-
tionen undvika uttalanden som pekar ut den misstänkte som skyldig innan saken
fastslagits i domstol. (Se RättsPM 2012:5, s. 14.)
                                                                     Dnr 6673-2020       Sid 8 (18)




Rätten till skydd för privatliv
I artikel 8 i Europakonventionen föreskrivs i punkten 1 att var och en har rätt till
respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten till
skydd för privatliv omfattar en rätt till skydd för en persons rykte, alltså en rätt
till skydd mot förtal eller nedsättande uppgifter. Denna rättighet måste
balanseras mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen. Finns det ett
tillräckligt starkt allmänt intresse av att negativ information eller nedsättande
omdömen om en person publiceras eller på annat sätt vidarebefordras kan
yttrandefriheten ta överhanden, vilket innebär att skyddet enligt artikel 8 får
vika. Av betydelse är också om det är fråga om en offentlig person och om de
uppgifter som lämnats varit sanna eller åtminstone lämnats i god tro.
(Se Danelius, s. 374.)

Skyddet i artikel 8 gäller också den personliga integriteten. Det kan därför strida
mot artikel 8 att publicera uppgifter som gäller en persons privatliv och som inte
samtidigt kan anses ha ett så starkt allmänt intresse att publicering ändå ter sig
försvarlig. I artikel 8 ingår också en allmän rätt att bli lämnad i fred, alltså ett
skydd mot alltför närgången uppmärksamhet. (Se Danelius, s. 377.)

Förhållandet mellan oskuldspresumtionen och rätten till skydd för
privatliv och rättigheternas tillämplighet för avlidna personer
Många av de rättigheter som behandlas i andra artiklar i Europakonventionen
kan samtidigt sägas beröra privatlivet. Bestämmelser om sådana särskilt
reglerade rättigheter torde rimligen vara exklusivt tillämpliga inom sina
områden, och artikel 8 i konventionen fångar alltså endast upp de aspekter av
privatlivet som faller utanför specialbestämmelserna i konventionen.
(Se Danelius, s. 364.)

I de avgöranden från Europadomstolen som tidigare nämnts hade de offentliga
tjänstemännens uttalanden lämnats i nära anslutning till straffrättsliga
förfaranden. Europadomstolen prövade uttalandena i förhållande till
oskuldspresumtionen i artikel 6.2. När det inte pågår, eller har pågått, ett
straffrättsligt förfarande är ett uttalande om att någon gjort sig skyldig till ett
brott snarare relevant att pröva i förhållande till skyddet för en persons rykte i
artikel 8 (se bl.a. Ismoilov m.fl. mot Ryssland, no. 2947/06, dom den 24 april
2008, punkten 160).

Artiklarna 6.2 och 8 har olika skyddsintressen. Medan artikel 6.2 syftar till att
säkerställa att den enskilde får en rättvis rättegång syftar artikel 8 – såvitt här är
av intresse – till att värna den enskildes rykte. Det är möjligt att påståenden om
att någon gjort sig skyldig till brott i ett enskilt fall kan innebära en kränkning
av båda artiklarna. (Se NJA 2013 s. 1055, punkten 9.)
                                                                 Dnr 6673-2020       Sid 9 (18)




Både oskuldspresumtionen i artikel 6.2 och rätten till skydd för privatliv i
artikel 8 kan vara tillämpliga på uttalanden om avlidna personer (se bl.a. Vulakh
m.fl. mot Ryssland, no. 33468/03, dom den 10 januari 2012, punkterna 26–28
och 32–37, och Jelševar m.fl. mot Slovenien, no. 47318/07, dom den 11 mars
2014, punkten 37).

Sekretess till skydd för enskilda i en förundersökning
Enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 offentlighets- och sekretesslagen (OSL) gäller
sekretess för en uppgift i en förundersökning om en enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men.
Bestämmelsen är utformad med ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att
utgångspunkten är att sekretess gäller för uppgifterna.

Sekretess kan gälla också i förhållande till den som är avliden. Skyddet blir
dock inte lika omfattande som för den som är i livet. Sekretess anses gälla om
uppgiften kan anses kränka den frid som tillkommer den avlidne eller om
uppgiften med fog kan uppfattas som sårande för en efterlevande som är
närstående till den avlidne. (Se NJA 1987 s. 724 och RÅ 2007 ref. 16.)

En uppgift om att någon är misstänkt för brott anses i normalfallet vara så pass
känslig att den omfattas av sekretess. I den massmedialt uppmärksammade
förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme har även uppgifter
om att någon är ett vittne eller annars har lämnat upplysningar i utredningen
ansetts kunna omfattas av sekretess (se RÅ 1990 ref. 47 och Kammarrätten i
Stockholms dom den 22 december 2020 i mål nr 5005-20, 5077-20 och
5079-20, särskilt avsnitt 2.6.1).

Om namnet på en misstänkt eller ett vittne i en förundersökning redan är
allmänt känt genom att det tidigare har publicerats i massmedierna torde det inte
strida mot bestämmelsen att lämna ut namnet (se t.ex. JK:s beslut den 19 juni
2006, dnr 4366-04-40, och Kammarrätten i Stockholms dom den 25 augusti
2010 i mål nr 4037-10).

Dokumentation av ett beslut att lägga ned en förundersökning
Det finns inte någon författningsreglerad skyldighet att motivera beslut om att
lägga ned en förundersökning. Det finns dock en sedan länge etablerad praxis
att åklagare skriftligen motiverar sådana beslut. Det främsta syftet med att
motivera beslutet är att ge personer utan direkt insyn i utredningen en
upplysning om på vilken grund åklagaren dragit slutsatsen att utredningen inte
aktivt ska drivas vidare. Ett beslut att lägga ned en förundersökning måste
således vara begripligt och det får inte finnas någon osäkerhet om dess närmare
innebörd. (Se Bring m.fl., Förundersökning, 5 uppl., s. 503 f. och Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken [1 oktober 2020, JUNO], kommentaren till 23 kap. 4 §.)
                                                                  Dnr 6673-2020      Sid 10 (18)




I Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra tillhandahålls vissa
standardiserade kortfattade beslutsmotiveringar. I de allra flesta fall är det
tillräckligt att använda en sådan kortfattad standardformulering. Om en
utredning väckt stor uppmärksamhet kan det dock vara nödvändigt att lämna en
mer utförlig motivering till nedläggningsbeslutet. (Se Bring m.fl., a.st., och
Fitger m.fl., a.st.)

Bedömning
Huvudfrågorna i granskningen
JO ska särskilt se till att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte
träds för när i den offentliga verksamheten (se 3 § första stycket lagen med
instruktion för Riksdagens ombudsmän).

Jag inledde detta initiativärende för att närmare granska och belysa vissa
rättssäkerhetsaspekter som aktualiserades med anledning av åklagarens
redovisning vid pressträffen om Palmeutredningen. Även frågor om skydd för
den personliga integriteten har aktualiserats.

Huvudfrågorna i granskningen är om åklagarens redovisning var förenlig med
oskuldspresumtionen och om AA:s intressen togs till vara på ett tillräckligt sätt.
Jag kommer även in på frågorna om huruvida det var godtagbart att vittnen
nämndes vid namn och om det skriftliga nedläggningsbeslutet var tillräckligt
motiverat. Jag inleder dock med min syn på att åklagaren nämnde AA vid namn
och som misstänkt för mordet.

Det var godtagbart att åklagaren sa att AA var misstänkt
AA hördes som vittne i den rättegång som genomfördes i slutet av 1980-talet
där en annan person var åtalad för mordet. AA hade också på eget initiativ
medverkat i intervjuer i både tidningar och tv och berättat om iakttagelser han
gjort.

Den 23 maj 2018 publicerades ett reportage i magasinet Filter där AA pekades
ut som skyldig till mordet på Olof Palme. Det sas i reportaget också att de nya
utredarna i den s.k. Palmegruppen under ledning av chefsåklagaren BB utredde
AA som gärningsman. Flera andra tidningar, bl.a. Expressen och Aftonbladet,
skrev om reportaget. Senare samma år gavs boken Den osannolika mördaren av
Thomas Pettersson ut, vilken innehöll liknande uppgifter som reportaget i Filter.
Under första halvåret 2020 publicerades dessutom flera artiklar om att
Palmegruppen vidtog utredningsåtgärder kopplade till AA (se t.ex. Expressen
den 19 februari och den 7 maj).

Det var således före pressträffen känt att AA förekom i utredningen. Såvitt har
kommit fram har AA inga närstående (se Kammarrätten i Stockholms dom den
22 december 2020, avsnitt 2.3). Att åklagaren nämnde AA vid namn ger därför
inte skäl till något uttalande från min sida med anledning av sekretessbestäm-
melsen i 35 kap. 1 § OSL.
                                                                      Dnr 6673-2020      Sid 11 (18)




Med beaktande av det som hade skrivits om AA i det nämnda reportaget och i
boken kan jag konstatera att även avidentifierade uppgifter utan svårighet hade
kunnat härledas till AA. Det framstår därför som att åklagaren inte närmare
hade kunnat förklara varför han lade ned förundersökningen utan att avslöja att
det var AA som var misstänkt. Åklagarmyndigheten och chefsåklagaren BB har
anfört att det fanns ett stort behov av att informera allmänheten om beslutet att
lägga ned förundersökningen och skälen för det. Jag har ingen annan
uppfattning i den frågan. Det framgår också av åklagarens upplysningar i
ärendet hos JO att han övervägde behovet av, och vilka effekter det kunde få, att
namnge AA.

Mot den bakgrunden anser jag att inte heller hänsynsprincipen eller rätten till
skydd för privatliv i artikel 8 i Europakonventionen förhindrade att AA
nämndes vid namn och som misstänkt för mordet. Det var således godtagbart att
det gjordes.

Men åklagarens redovisning sedd som en helhet innebar att
oskuldspresumtionen kränktes
AA hade rätt att betraktas som oskyldig
Chefsåklagaren BB har i sina upplysningar i ärendet hos JO angett att han
lämnade information som låg i allmänhetens intresse och förklarat att han
bemödade sig om att inte peka ut någon person som skyldig till mordet. Han har
vidare uppgett att det, om han misslyckats med detta, enligt hans mening ligger
inom ramen för EU:s oskuldspresumtionsdirektiv att lämna uppgifter som han
gjorde.

Det är vars och ens grundläggande rättighet att betraktas som oskyldig till dess
att hans eller hennes skuld har fastställts enligt lag. Det innebär att ingen ska
betraktas som skyldig till brott utan att en domstol har konstaterat att personen
är skyldig efter ett förfarande i vilket han eller hon har fått tillfälle att försvara
sig mot anklagelsen och som även i övrigt motsvarat kraven på en rättvis
rättegång. Denna oskuldspresumtion är ett av rättsstatens fundament och utgör
en del av rätten till en rättvis rättegång. Begreppet rättvis rättegång täcker hela
det straffrättsliga förfarandet och är inte begränsat till rättegången i domstol.

Oskuldspresumtionen innebär inte ett förbud mot att myndigheter eller
tjänstemän informerar om ett straffrättsligt förfarande eller om misstankar mot
en viss person, så länge inte någon framställs som skyldig till brott.
Bedömningen av om oskuldspresumtionen respekterades ska göras med
beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och så att rättigheten inte
endast blir teoretisk eller illusorisk utan garanteras effektivt i praktiken.

Den grundläggande rättighet som följer av oskuldspresumtionen kan inte
begränsas med hänvisning till att det finns ett stort allmänintresse av att få veta
vad som kommit fram i en avslutad brottsutredning eller varför en utredning
avslutades. Det finns enligt min uppfattning ingen tvekan om att AA hade rätt
                                                                  Dnr 6673-2020       Sid 12 (18)




att betraktas som oskyldig i den situation som är aktuell här och att åklagaren
skulle respektera det.

Åklagaren borde ha tonat ned de förväntningar som hade byggts upp om att
han vid pressträffen skulle presentera en lösning på mordet
Min granskning av om oskuldspresumtionen respekterades har avsett åklagarens
uttalanden vid pressträffen den 10 juni 2020. För att saken ska ges sin rätta
belysning måste en helhetsbedömning göras och det som förekom vid
pressträffen behöver sättas in i ett större sammanhang. Det kan därför finnas
anledning att väga in även annat än det som redovisades vid pressträffen,
exempelvis uttalanden som åklagaren gjort vid andra tillfällen.

Åklagaren intervjuades i februari 2020 i tv-programmet Veckans brott. Under
intervjun berättade han att han hade som målsättning att presentera ett besked i
åtalsfrågan under det första halvåret 2020. Han uppgav vidare att han kände sig
positiv till att han då skulle komma att kunna presentera vad som hände den
28 februari 1986 ”kring mordet och vem som är ansvarig för mordet och hur det
ligger till”.

Det ligger enligt min mening nära till hands att uppfatta dessa uttalanden som
att åklagaren avsåg att vid ett senare tillfälle berätta vem som begått mordet på
Olof Palme. I medierna rapporterades det både efter intervjun och inför
pressträffen att åklagaren skulle komma att presentera en lösning på mordet (se
t.ex. Expressen den 18 februari och den 5 juni 2020 samt Aftonbladet den
19 februari och den 9 juni 2020).

Åklagarens uttalanden i intervjun i Veckans brott ledde alltså till att det byggdes
upp förväntningar om att en lösning på mordet skulle presenteras vid
pressträffen, något som åklagaren inte kan ha varit omedveten om. Med hänsyn
till oskuldspresumtionen var det dock inte möjligt för åklagaren att presentera
en lösning där någon pekades ut som skyldig till mordet.

Mot den bakgrunden anser jag att åklagaren, exempelvis under inledningen av
pressträffen, borde ha berört vad han sagt i intervjun och förtydligat att han inte
skulle presentera en lösning på mordet eller på annat sätt tonat ned
förväntningarna på vad han skulle redovisa. Åklagaren berörde dock över huvud
taget inte vad han sagt i intervjun i Veckans brott.

Åklagaren presenterade inget som kunde balansera den utförliga redovisningen
av omständigheter som talade för misstanken mot AA
Pressträffen den 10 juni 2020 inleddes med att åklagaren redogjorde för vilka
beviskrav som gäller i en brottmålsprocess och de olika roller i rättskipningen
som en åklagare respektive en domstol har. Han förklarade att han är åklagare
och inte en domstol och att det är en domstol som slutligt avgör om någon gjort
sig skyldig till ett brott. Det upprepade han också bl.a. innan han gick in
närmare på utredningsmaterialet och sina överväganden. När åklagaren
redogjorde för sina slutsatser nämnde han vidare att det var hans bedömning att
                                                                  Dnr 6673-2020      Sid 13 (18)




de omständigheter han presenterat skulle ha räckt för att anhålla AA och
eventuellt för att begära honom häktad men inte för en fällande dom i domstol.
Han återkom till den saken flera gånger under pressträffen.

Detta ska vägas mot att åklagaren noggrant redovisade de omständigheter han
lagt till grund för sin bedömning av misstanken och sitt beslut att lägga ned
förundersökningen. Han presenterade exempelvis uppgifter som vittnen och AA
lämnat i polisförhör, hur de förhåller sig till varandra och hur han värderar
uppgifterna. Åklagaren redogjorde även för vad som kommit fram om AA:s
aktiviteter under mordkvällen och hur AA agerat gentemot polis, arbetsgivare
och medier. För att åskådliggöra vissa förhållanden visade han bl.a. ett fotografi
på AA, en skiss över brottsplatsen och ett videoklipp från ett nyhetsinslag där
AA medverkade. Åklagaren berättade också att AA bl.a. genom sin bakgrund
inom det militära var van vid att hantera vapen och att AA rört sig i
Palmekritiska kretsar.

Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande angett att åklagaren lyfte fram även
omständigheter som talade till AA:s fördel. Myndigheten har dock inte gett
några konkreta exempel på det. Jag har för egen del noterat att åklagaren
nämnde några svagheter i materialet, t.ex. att vittnen lämnat varierande
uppgifter om signalement och kläder, men att det skedde endast vid ett fåtal
tillfällen och utan att åklagaren förklarade vilken betydelse det hade för den
samlade bilden av misstanken. I övrigt redogjorde åklagaren utan några
egentliga reservationer för omständigheter som enligt honom talade för
misstanken mot AA.

Det förklarades vidare inte vilken betydelse det hade att AA inte hade
underrättats om misstanken, att AA inte haft någon försvarare under
förundersökningen och att varken AA eller någon för AA:s räkning getts en
möjlighet att bemöta misstankarna – förhållanden som är av grundläggande
betydelse för en likställd och rättvis rättegång (se t.ex. artikel 6.3 i
Europakonventionen).

Enligt min mening presenterades i princip inte några omständigheter och fördes
ingen argumentation som kunde balansera den utförliga redovisningen av vad
som enligt åklagaren talade för misstanken mot AA.

Vissa uttalanden kan inte förstås på annat sätt än att åklagaren påstod att AA
var skyldig till mordet
Tidigt under pressträffen visades i bildspelet en bild (bild 4) där det stod
antecknat: ”Vi kommer inte runt en person som gärningsman. Det rör sig om
[AA].” Åklagaren uppgav emellertid samtidigt som denna bild visades att han
inte kommer runt en person som misstänkt gärningsman och att det är AA. På
det sättet formulerades slutsatsen också senare under pressträffen, både
muntligen av åklagaren och i bildspelet (bild 88). Detta gav enligt mig intrycket
att åklagaren ansåg att bevisningen mot AA är relativt stark men sett för sig kan
det inte anses som ett påstående om att AA var mördaren.
                                                                 Dnr 6673-2020       Sid 14 (18)




Åklagaren gjorde dock andra uttalanden som inte kan förstås på annat sätt än att
han påstod att AA var skyldig till mordet. Det är framför allt två uttalanden som
jag vill lyfta fram.

Det första är vad åklagaren sa när han redogjorde för AA:s tillgång till vapen.
Åklagaren förklarade visserligen att det inte finns några klara uppgifter som kan
sätta ett vapen i handen på AA, men kort därpå sa han också att ”med tanke på
vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen
aktuell kväll med tanke på vad som händer”. Jag har noterat att detta skiljer sig
från hur åklagarens slutsats var formulerad i bildspelet. Där framgår att det enda
som åklagaren kunde säga var att han misstänker att AA hade ett vapen aktuell
kväll (bild 21).

Senare under pressträffen återkom åklagaren till frågan om vapen och sa då:
”Att han var beväpnad har vi varit inne på sedan tidigare och vi kan inte
närmare utreda hur det här vapeninnehavet har kommit till stånd.” (Se också
bild 26 i bildspelet.)

Det andra uttalandet gjorde åklagaren vid sin redovisning av uppgifter som ett
vittne lämnat om en man som sprang förbi den barack som vittnet hade gömt sig
bakom. Åklagaren sa att allt talar för att det var mördaren som vittnet såg
springande (se också bild 43 i bildspelet). En liten stund senare uppgav
åklagaren att ”först när den här mannen som springer förbi, som jag påstår är
[AA], har hunnit en bit upp i trappan som avslutar Tunnelgatan så vågar sig
[vittnet] fram”. Tidigare under presentationen hade åklagaren även uppgett att
en överensstämmande bild som vittnesuppgifter gett och som han kände sig rätt
säker på var att mördaren sprang Tunnelgatan österut (se också bild 13 i
bildspelet).

I det här sammanhanget vill jag också lyfta fram att åklagaren som svar på en
fråga som ställdes under den frågestund som följde på åklagarens redovisning
uppgav att ”vi har kommit fram till en lösning som vi kan stå för”. Av de frågor
som ställdes framgick för övrigt att flera av journalisterna som deltog i
frågestunden hade uppfattat att åklagaren presenterat en lösning på mordet och
pekat ut AA som gärningsman.

Motiveringen av det skriftliga nedläggningsbeslutet var kategorisk
I det skriftliga beslutet att lägga ned förundersökningen angavs som skäl för
beslutet att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningen
eftersom den misstänkte hade avlidit. Det fanns i beslutet ingen beskrivning av
det rådande utredningsläget där det exempelvis framgick att man utrett även
andra spaningsuppslag men att inte heller dessa gav anledning att fortsätta
förundersökningen. Den kortfattade motiveringen är så kategorisk att den i
ljuset av vad som i övrigt förmedlades vid pressträffen ger intrycket att det
enligt åklagarens uppfattning bara kan ha varit AA som begått mordet.
                                                                   Dnr 6673-2020       Sid 15 (18)




Min samlade bedömning
Vid pressträffen uppgav åklagaren att det han uttalade sig om inte var att AA
hade gjort sig skyldig till mordet utan att AA var misstänkt för det. Han nämnde
också flera gånger att det är en domstol som slutligt avgör om någon har gjort
sig skyldig till ett brott, vilka beviskrav som gäller i en brottmålsprocess och att
bevisningen hade räckt till ett frihetsberövande men inte till en fällande dom.
Vid bedömningen av om oskuldspresumtionen respekterades vid pressträffen är
detta givetvis viktigt, men en helhetsbedömning måste göras där alla relevanta
förhållanden vägs in.

Åklagaren kan inte ha varit omedveten om att det med anledning av hans
uttalanden i Veckans brott i februari 2020 hade byggts upp förväntningar om att
en lösning på mordet skulle presenteras vid pressträffen. Med hänsyn till
oskuldspresumtionen var det inte möjligt för honom att presentera en lösning
där någon pekades ut som skyldig till mordet. Han gjorde dock inget vid
pressträffen för att förklara att förväntningarna inte skulle infrias.

Redovisningen vid pressträffen hade vidare en tydlig tonvikt på omständigheter
som talade för misstanken mot AA, och vissa uttalanden kan inte förstås på
annat sätt än att åklagaren faktiskt påstod att AA var skyldig till mordet. I
samma riktning talar den kortfattade och kategoriska motiveringen av det
skriftliga beslutet att lägga ned förundersökningen.

Det bör också beaktas att det i princip inte presenterades några omständigheter
eller fördes någon argumentation som kunde balansera den utförliga
redovisningen av vad som enligt åklagaren talade för misstanken mot AA. Det
förklarades exempelvis inte vilken betydelse det hade att AA inte hade fått
möjlighet att försvara sig mot misstanken.

Mot den nu angivna bakgrunden är det min samlade bedömning att AA vid
pressträffen, sedd som en helhet och i ljuset av övriga relevanta förhållanden,
framställdes som skyldig till mordet på statsminister Olof Palme. Detta gjordes
utan att skuldfrågan hade fastställts av en domstol. Åklagarens redovisning vid
pressträffen utgjorde därför en kränkning av den grundläggande rättighet att
betraktas som oskyldig som följer av oskuldspresumtionen.

Åklagarens presentation hölls för att informera allmänheten om beslutet att
lägga ned förundersökningen och alltså i nära anslutning till det straffrättsliga
förfarandet. Det har således legat närmast till hands för mig att pröva
presentationen i förhållande till oskuldspresumtionen. Som tidigare nämnts har
dessutom en överåklagare beslutat att inte inleda en förundersökning mot
chefsåklagaren BB om förtal av avliden. Mot den bakgrunden anser jag att det
inte finns anledning att ytterligare gå in på frågan om huruvida åklagarens
presentation även stod i strid med AA:s rätt till skydd för privatliv enligt
artikel 8 i Europakonventionen.
                                                                  Dnr 6673-2020       Sid 16 (18)




AA:s intressen borde ha kunnat tas till vara på ett bättre sätt
Åklagarmyndigheten har uppmanats att yttra sig om huruvida en åklagare, när
den misstänkte är avliden och inte haft någon försvarare under
förundersökningen, har ett särskilt ansvar att lyfta fram omständigheter som
talar till den misstänktes fördel. Myndigheten har också uppmanats att yttra sig i
fråga om huruvida det varit lämpligt och rättsligt möjligt om AA:s intressen
tagits tillvara t.ex. genom att en annan åklagare, en advokat eller en annan
person gått igenom relevanta delar av förundersökningen för att ge
förutsättningar att vid pressträffen lyfta fram omständigheter som talade till
AA:s fördel.

Åklagarmyndigheten har i sitt svar uppgett bl.a. följande. En åklagares
skyldighet att lyfta fram omständigheter som är till fördel för den misstänkte är
större i de fall en misstänkt är avliden och inte har en försvarare som utför den
uppgiften. Det hade inte varit möjligt för någon utomstående att ta ställning till
vilka omständigheter som borde ha lyfts fram utan att ta del av hela
utredningen. Det finns inte anledning att ifrågasätta chefsåklagaren BB:s
bedömning av vilka omständigheter som skulle presenteras vid pressträffen.
Förundersökningens omfattning medförde att det inte hade varit möjligt att låta
en annan åklagare gå igenom materialet i syfte att lyfta fram omständigheter
som talade till fördel för AA.

Åklagarmyndigheten har också pekat på att det saknas lagliga förutsättningar att
förordna en offentlig försvarare eller något motsvarande juridiskt biträde för en
avliden person. Från kammarledningen vid Nationella åklagaravdelningen har
det förts fram att det inte hade varit lämpligt att låta en person företräda den
misstänktes intressen vid pressträffen för att det skulle ha kunnat skapa
intrycket av att det rörde sig om en rättegångsliknande situation.

Jag kan inledningsvis instämma med Åklagarmyndigheten i att skyldigheten för
åklagaren att enligt objektivitetsprincipen lyfta fram omständigheter som är till
fördel för den misstänkte är större i de fall en misstänkt är avliden och inte har
en försvarare.

Som myndigheten har anfört finns det inte förutsättningar att förordna en
offentlig försvarare för en avliden person. Jag delar också uppfattningen att det
var viktigt att pressträffen inte fick en rättegångsliknande karaktär. Detta
innebär dock inte att beslutet att lägga ned förundersökningen inte hade kunnat
presenteras på något annat sätt. Exempelvis hade redan en sådan enkel sak som
att åklagaren tydligt betonat och problematiserat det förhållandet att AA inte fått
möjlighet att försvara sig sannolikt bidragit till en bättre balans under
pressträffen. Denna centrala omständighet gavs nu i praktiken inget utrymme
alls.

De omständigheter som åklagaren lade till grund för misstanken mot AA var i
huvudsak hänförliga till brottsplatsen och dess närhet i samband med mordet
och vittnesiakttagelser som gjordes där och då. Omständigheterna var i allt
                                                                  Dnr 6673-2020      Sid 17 (18)




väsentligt kända sedan tidigare. Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma
hur mycket av förundersökningen en person med en försvararroll hade behövt
gå igenom för att ta till vara AA:s intressen. Men även om endast det
begränsade material som åklagaren presenterade vid pressträffen hade belysts
från ett försvararperspektiv hade det enligt min mening kunnat ge
förutsättningar för en mer nyanserad bild av omständigheterna till grund för
misstanken.

Utöver det som jag har redogjort för nu ger utredningen inte underlag för några
uttalanden från min sida i fråga om huruvida det hade varit lämpligt och rättsligt
möjligt att AA:s intressen tagits tillvara t.ex. genom att en annan åklagare, en
advokat eller en annan person gått igenom relevanta delar av förundersök-
ningen. Jag kan dock inte se att Åklagarmyndigheten i utredningen hos JO lyft
fram något som uteslutit ett annat tillvägagångssätt än det som åklagaren valde.

Enligt objektivitetsprincipen hade åklagaren ett ansvar för att AA:s intressen
togs till vara, och jag anser att mer borde ha gjorts för att åstadkomma det.

Vittnena borde inte ha nämnts vid namn
Under pressträffen nämnde åklagaren också namnen på vissa vittnen. Vittnenas
namn och uppgifter som de lämnat i förundersökningen hade blivit allmänt
kända före pressträffen bl.a. genom reportaget i Filter den 23 maj 2018. Flera av
vittnena hade också hörts i rättegången i slutet av 1980-talet. Inte heller det
förhållandet att åklagaren nämnde vittnena vid namn ger därför skäl till något
uttalande från min sida med anledning av sekretessbestämmelsen i 35 kap.
1 § OSL.

Det förhållandet att vittnenas identiteter inte omfattades av sekretess innebär
inte utan vidare att de kunde nämnas vid pressträffen. Även andra hänsyn
behöver tas. Exempelvis behöver rätten till skydd för privatliv i artikel 8 i
Europakonventionen beaktas. Vidare följer det av hänsynsprincipen att en
förundersökning ska bedrivas så att inte någon i onödan orsakas olägenhet.

Enligt min mening hade åklagaren kunnat nå syftena med sin presentation även
utan att vittnena nämndes vid namn. Det är visserligen så att även
avidentifierade uppgifter sannolikt utan större svårigheter hade kunnat härledas
till de enskilda personerna. Men mot bakgrund av den försiktighet och det
hänsynstagande som bör vara vägledande i ett sådant här sammanhang borde
åklagaren enligt min mening ha avstått från att använda vittnenas namn vid
pressträffen. Jag anser dock, främst med hänsyn till att vittnenas identiteter var
kända sedan tidigare, att det förhållandet att de nämndes vid namn inte når upp
till en kränkning av rätten till skydd för privatliv i artikel 8 i Europakonven-
tionen.

Att även vissa andra personer nämndes vid namn vid pressträffen ger inte skäl
till något uttalande från min sida.
                                                                  Dnr 6673-2020      Sid 18 (18)




Det skriftliga nedläggningsbeslutet var inte tillräckligt utförligt motiverat
Förundersökningen om mordet på Olof Palme har väckt ett mycket stort intresse
och kan antas fortsätta att göra det. Åklagarens nedläggningsbeslut och
förundersökningsmaterialet kan komma att bli föremål för diskussion och
granskning under en lång tid framöver. Det är därför angeläget att åklagarens
motiv för nedläggningsbeslutet är så utförligt dokumenterat att det även i
framtiden går att förstå varför undersökningen lades ned. Mot den bakgrunden
kan den kortfattade motiveringen att det inte längre fanns anledning att fullfölja
förundersökningen eftersom den misstänkte hade avlidit inte anses tillräcklig för
att tillgodose befogade krav ur rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt.

JO har upplysts om att bildspelet från pressträffen har gjorts tillgängligt i
skriftlig form hos Åklagarmyndigheten. Bildspelet måste dock främst ses som
ett hjälpmedel för att ta till sig åklagarens muntliga redovisning och kan inte
ersätta en fullgod skriftlig beslutsmotivering. Dessutom skiljer det sig på flera
punkter från vad åklagaren faktiskt sa vid pressträffen.

Åklagaren borde ha motiverat det skriftliga nedläggningsbeslutet på ett mer
utförligt sätt.

Avslutning
Chefsåklagaren BB hade flera hänsyn att ta när han skulle presentera beslutet
om att lägga ned förundersökningen. Såvitt framkommit fanns det inte någon
direkt vägledning för hur han skulle hantera situationen. Av utredningen
framgår att BB gjorde överväganden för att hitta lämpliga avvägningar mellan
motstående intressen, och han har förklarat att han bemödade sig om att inte
peka ut någon som skyldig till mordet.

Presentationen sedd som en helhet innebar emellertid en kränkning av den
grundläggande rättighet att betraktas som oskyldig som följer av
oskuldspresumtionen. Det har inte kommit fram något i utredningen som
förhindrat åklagaren att presentera sitt beslut på ett annat sätt. Enligt
objektivitetsprincipen hade åklagaren ett ansvar för att AA:s intressen togs till
vara, och mer borde ha gjorts för att åstadkomma det.

BB uttalade själv att misstankarna mot AA inte hade räckt för en fällande dom.
Det bestående intrycket av pressträffen är dock att AA framställdes som skyldig
till mordet på statsminister Olof Palme.

Jag är mycket kritisk till hur chefsåklagaren BB presenterade sitt beslut att
lägga ned förundersökningen.

Ärendet avslutas.
