# Kritik mot Kriminalvården, anstalten Gävle, för att socialtjänsten kontaktats trots att den intagne återkallat sitt samtycke

JO 2016-03-15 dnr 670-2015

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                       Sid
                                                                          2016-03-15                670-2015                 1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Kriminalvården, anstalten Gävle, för att socialtjänsten
                        kontaktats trots att den intagne återkallat sitt samtycke


                          Beslutet i korthet: En intagen hade ansökt om att få ringa till sin flickvän och hade
                          muntligen samtyckt till att anstalten kontaktade socialtjänsten för att utreda hans och
                          flickvännens relation och behov av kontakt. Trots att den intagne därefter återkallade
                          sitt samtycke hade anstalten och socialtjänsten ett samtal om den intagnes skäl att få
                          ha kontakt med sin flickvän. JO konstaterar att utredningen inte ger stöd för slutsatsen
                          att anstalten lämnat sekretessbelagda uppgifter om den intagne till socialtjänsten. JO
                          är dock ändå kritisk till att samtalet genomfördes. Enligt JO var det olämpligt att ge-
                          nomföra samtalet efter det att den intagne återkallat sitt samtycke. Vid bedömningen
                          av lämpligheten beaktar JO att det handlade om ett ärende som hade initierats av den
                          intagne och att han hade ansökt om en förmån. Det låg därför i hans intresse att
                          anstalten skulle få de uppgifter som behövdes för att kunna avgöra ärendet. Det är
                          svårt att se att anstalten hade något eget intresse av att utreda relationen mellan den
                          intagne och hans flickvän. Enligt JO är det därför anmärkningsvärt att den intagnes
                          negativa inställning till kontakt mellan myndigheterna inte respekterades.
                          I sitt beslut uttalar JO också att ett samtycke från en enskild att efterge den s.k.
                          kriminalvårdssekretessen i normalfallet bör lämnas skriftligt.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 6 februari 2015 klagade AA på att en
                        kriminalvårdsinspektör kontaktat socialtjänsten utan att AA samtyckt till detta.
                        Han anförde i huvudsak följande:

                        Han överklagade anstaltens beslut att avslå hans ansökan om telefonkontakt
                        med sin särbo. Därefter tog kriminalvårdsinspektör BB kontakt med
                        socialtjänsten i Ljusdals kommun och diskuterade AA:s och hans särbos
                        förhållande, trots att AA uttryckligen förbjudit BB att ta denna kontakt.

## Utredning

Handlingar om AA:s telefontillståndsärende begärdes in och granskades.

                        Därefter begärde JO att Kriminalvården skulle yttra sig över det som AA anfört.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                        www.jo.se
                                                                         Dnr 670-2015       Sid 2 (6)




Kriminalvårdens remissvar
I sitt remissvar anförde Kriminalvården, Region Nord, genom regionchef
CC, följande:

## Utredning

Kriminalvården har utrett ärendet genom att inhämta uppgifter från anstalten
      Gävle och genom kontroll i de klientadministrativa systemen. Följande har
      framkommit.
      –––
      AA har själv varit i kontakt med socialtjänsten i både Ljusdals och Söderhamns
      kommuner under anstaltsvistelsen, bland annat för hjälp med boende och uppe-
      hälle efter villkorlig frigivning. Han uppehåller sig vanligtvis i hela Hälsingland
      och är sedan tidigare känd av flera kommuners socialtjänst. Vidare är han dömd
      till kriminalvårdspåföljd ett stort antal gånger.
      BB har uppgett att AA fick avslag på sin ansökan om telefontillstånd via INTIK-
      systemet till sin flickvän. Han begärde då att få ringa till henne utanför INTIK.
      AA godkände muntligt att BB skulle få kontakta socialtjänsten för att utreda
      AA:s och flickvännens relation och behov av kontakt. Han sökte den aktuella
      tjänstemannen utan att få svar och talade då in ett meddelande på hennes
      telefonsvarare om att han ville bli kontaktad. Därefter ändrade sig AA och ville
      inte längre att BB skulle kontakta socialtjänsten. Efter det ringde socialtjänsten
      upp honom. BB uppger att han inte röjde något om AA:s personliga förhållanden
      som skulle kunna vara till men för honom. Samtalet gällde om socialtjänsten
      hade några uppgifter som skulle kunna styrka AA:s skäl att få ha kontakt med sin
      flickvän inför frigivningen. Den 3 mars 2015 beviljades AA ett
      frigivningsförberedande samtal till sin flickvän och han frigavs dagen efter.
      Enligt 7 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) får en intagen stå i förbindelse med
      en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det
      lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om den
        1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning
      enligt 5 §,
       2. kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller
       3. på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.
      Enligt 7 kap. 13 § 1 stycket Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd
      (KVFS 2011:1) om fängelse får en intagen beviljas tillstånd att ringa telefonsam-
      tal utanför INTIK-systemet endast om
        1. tillstånd till samtalet av säkerhetsskäl inte kan beviljas inom det systemet
      och
       2. den intagne har starka skäl för att få ringa samtalet.
      Av allmänt råd till bestämmelsen framgår att starka skäl att få ringa telefonsam-
      tal utanför INTIK-systemet kan finnas t.ex. för samtal till en närstående, om
      behovet av kontakt inte kan tillgodoses på annat sätt, eller för samtal till en
      advokat.
      Av klientadministrativa systemen framgår att anstalten den 3 januari 2015 avslog
      AA:s ansökan om telefontillstånd till flickvännen och att beslutet grundades på
      säkerhetsskäl.

## Bedömning

Det kan antas rimligt att socialtjänsten har haft god insikt om var AA har
      befunnit sig. Anstaltens kontakt med socialtjänsten har därför inte röjt några
      uppgifter om AA som har varit till men för honom.
                                                                        Dnr 670-2015        Sid 3 (6)




      För att beviljas tillstånd att ringa utanför INTIK krävs dels att samtalet inte kan
      beviljas inom det systemet och att den intagne har starka skäl för att ringa samta-
      let.
      När AA begärde att få ringa till flickvännen utanför INTIK ankom det på anstal-
      ten att utreda om han hade de starka skäl som krävdes för samtalet. Det har
      funnits ett muntligt samtycke att kontakta socialtjänsten som sedan togs tillbaka.
      Det finns också tillfällen när Kriminalvården behöver kontakta andra myndig-
      heter utan den enskildes samtycke för att kunna uppfylla en utredningsskyldig-
      het. Det kan t.ex. vara fråga om att få en uppgift bekräftad, t.ex. att någon är
      närstående till en intagen. AA och flickvännen är inte folkbokförda på samma
      adress. AA är dömd ett stort antal gånger för missbruksrelaterad brottslighet och
      är aktiv missbrukare. Anstalten behövde därför noggrant utreda deras relation i
      förhållande till den riskbedömning som fanns och för att bedöma om det funnits
      skäl att vägra samtalet med hänvisning till de skäl som anges i lagen.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret.

Rättslig reglering
I 35 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, regleras den
s.k. kriminalvårdssekretessen. I den bestämmelsen föreskrivs att sekretess gäller
inom kriminalvården för uppgifter om en enskilds personliga förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider
men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat
allvarligt men om uppgiften röjs.

Som huvudregel gäller sekretess även mellan myndigheter (se 8 kap. 1 § OSL).
Det finns dock flera sekretessbrytande bestämmelser i OSL som medger att
sekretessbelagda uppgifter lämnas till andra myndigheter (se t.ex. 10 kap. 2 §
OSL).

En av de sekretessbrytande bestämmelserna är den s.k. generalklausulen i
10 kap. 27 § OSL. Bestämmelsen innebär att en sekretessbelagd uppgift får
lämnas till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Viss sek-
retess som det har ansetts särskilt angeläget att upprätthålla gentemot andra
myndigheter, t.ex. socialtjänstsekretess, har dock undantagits från general-
klausulens tillämpningsområde (se bestämmelsens andra stycke).

Enligt 12 kap. 2 § OSL kan en enskild helt eller delvis häva sekretessen som
gäller till skydd för honom eller henne. Det sagda gäller om inte annat anges i
OSL.

Bedömning
Inledning
Av utredningen framgår att AA först muntligt godkände att anstalten kontaktade
socialtjänsten för att utreda AA:s och flickvännens relation och behov av
kontakt. Därefter återkallade han sitt samtycke. Enligt Kriminalvården
återkallades samtycket efter att BB lämnat ett meddelande till socialtjänsten
men innan telefonkontakt mellan socialtjänsten och BB ägde rum. Trots att AA
                                                                   Dnr 670-2015      Sid 4 (6)




återkallat samtycket hade alltså BB och socialtjänsten ett samtal som enligt
Kriminalvården gällde om socialtjänsten hade några uppgifter som skulle kunna
styrka AA:s skäl att få ha kontakt med sin flickvän inför frigivningen.

Har sekretessbelagda uppgifter om AA lämnats till socialtjänsten?
Den första frågan som uppkommer är om BB lämnat sekretessbelagda uppgifter
om AA till socialtjänsten. Det framgår inte av utredningen vilka uppgifter om
AA som BB lämnade till socialtjänsten. BB har själv uppgett att han inte röjt
något om AA:s personliga förhållanden som skulle kunna vara till men för AA.
En uppgift om att någon är intagen i anstalt är typiskt sett sådan att det kan
antas att den intagne lider men om uppgiften röjs. Enligt Kriminalvården var
det dock rimligt att anta att socialtjänsten redan hade kännedom om att AA var
intagen i anstalt. Jag konstaterar att den utredning som finns inte ger stöd för
slutsatsen att BB lämnat sekretessbelagda uppgifter om AA till socialtjänsten.

Var det riktigt att genomföra samtalet efter återkallat samtycke?
Den andra frågan som AA:s anmälan ger upphov till är om det var riktigt av BB
att genomföra samtalet med socialtjänsten trots att AA återkallat sitt samtycke.
När den frågan ska bedömas är det flera olika aspekter som bör beaktas.

När en anstalt överväger att kontakta en myndighet för att t.ex. utreda förut-
sättningarna för att bevilja ett telefonsamtal är det viktigt att anstalten tar
ställning till om kontakten innebär att sekretessbelagda uppgifter om den
intagnes personliga förhållanden kommer att röjas. Som jag nämnt ovan är en
uppgift om att någon är intagen i anstalt typiskt sett sådan att det kan antas att
den intagne lider men om uppgiften röjs. Som jag redogjort för ovan kan den
intagne själv efterge den sekretess som skyddar honom eller henne. Den intagne
kan alltså tillfrågas om sin inställning. Att den intagne tillfrågas om hur han
eller hon ställer sig till att sekretessen bryts är inte detsamma som att den
intagne har ”vetorätt” mot ett utlämnande. Att tillfråga den intagne om hans
eller hennes inställning kan vara ett led i sekretessprövningen, t.ex. för att
bedöma om ett uppgiftslämnande skulle vara till men för den intagne (se
Handbok i sekretessfrågor inom Kriminalvården, 2011:1, s. 42). Det är också
viktigt att komma ihåg att en intagen som lämnat sitt samtycke till att den
sekretess som skyddar honom eller henne efterges alltid kan återkalla sitt
samtycke.

För fullständighetens skull vill jag också i detta sammanhang tillägga att det
finns situationer när anstalten har en skyldighet enligt lag att kontakta en annan
myndighet och lämna uppgifter om en enskilds personliga förhållanden (t.ex.
14 kap. 1 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Förutom att ta ställning till om anstalten genom kontakten med den andra myn-
digheten röjer sekretessbelagda uppgifter om den intagne måste anstalten också
beakta vilka uppgifter anstalten kommer att få från den andra myndigheten. Vid
kontakt med socialtjänsten måste det i många fall vara så att anstalten får upp-
gifter från socialtjänsten som är av känslig natur och som även kan omfattas av
                                                                      Dnr 670-2015        Sid 5 (6)




sekretess. Visserligen är det den myndighet som förvarar uppgiften som ska
göra prövningen av om det finns förutsättningar att lämna ut sekretessbelagda
uppgifter till den myndighet som begär att få uppgifterna (se Lenberg m.fl.,
Offentlighets- och sekretesslagen, En kommentar, den 1 juli 2015, Zeteo inter-
netutgåva, kommentaren till 10 kap. 27 §). Anstalten måste dock också beakta
att den intagne kan ha ett berättigat intresse av att uppgifter om hans personliga
förhållanden som är kända för socialtjänsten inte kommer till Kriminalvårdens
kännedom. Det kan vara fallet även om det finns lagliga förutsättningar för
socialtjänsten att lämna uppgifterna. Det blir därför nödvändigt för anstalten att
överväga behovet av att uppgifterna hämtas in och i vems intresse det ligger att
så sker. Anledningen till det är att anstalten ska säkerställa att kontakt med
andra myndigheter inte tas i onödan. Jag återkommer till detta nedan.

Det är rimligt att anta att en kontakt mellan en anstalt och andra myndigheter
många gånger också rör andra personer än den intagne. I AA:s fall gällde sam-
talet mellan BB och socialtjänsten AA:s och flickvännens relation och behov av
kontakt. Rimligtvis rörde samtalet mellan Kriminalvården med socialtjänsten
också uppgifter om flickvännens personliga förhållanden. Det är därför viktigt
att komma ihåg att sekretesskyddet också gäller närstående. Om en närstående
är berörd och kan lida skada vid ett utlämnande bör också han eller hon
tillfrågas om sin inställning.

Kriminalvården har anfört att det var anstaltens uppgift att utreda om AA hade
starka skäl för att få ringa till sin flickvän, dvs. om rekvisitet i 7 kap. 13 § första
stycket Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse (KVFS
2011:1) var uppfyllt. Myndigheter har visserligen ett ansvar för att deras ären-
den blir tillräckligt utredda. Denna princip brukar kallas officialprincipen. Myn-
digheternas utredningsplikt brukar dock sägas sträcka sig längre när det är myn-
digheten som tar initiativet till ett ingripande mot en enskild än när det är en
enskild som anhängiggör ett ärende (se Hellner och Malmqvist, Förvaltnings-
lagen med kommentar, tredje upplagan, s. 82). När det är myndigheten som
inlett ärendet, exempelvis ärenden om misstänkt misskötsamhet, är det naturligt
att det är myndigheten själv som ska se till att hämta in tillräcklig utredning. Är
det i stället den enskilde som har ansökt om någonting är det i första hand han
eller hon som ska hämta in uppgifterna.

I det aktuella fallet handlade det om ett ärende som hade initierats av AA och
som avsåg att han skulle beviljas tillstånd att ringa, dvs. han hade ansökt om en
förmån. Det låg därför rimligtvis i AA:s intresse att anstalten skulle få de upp-
gifter som behövdes för att kunna avgöra om han hade starka skäl att få ringa
till sin flickvän. Trots det återkallade AA sitt samtycke till att anstalten tog
kontakt med socialtjänsten. AA:s agerande tyder på att hans intresse av att
anstalten inte skulle diskutera hans relation till flickvännen med socialtjänsten
vägde tyngre för honom än hans intresse av att anstalten skulle få underlag för
att bevilja honom att ringa till flickvännen. Det är svårt att se att anstalten hade
något eget intresse av att utreda relationen mellan AA och hans flickvän. Enligt
                                                                     Dnr 670-2015       Sid 6 (6)




min mening är det anmärkningsvärt att AA:s negativa inställning till kontakt
mellan myndigheterna inte respekterades.

Min uppfattning är att även om BB inte under samtalet med socialtjänsten
lämnade sekretessbelagda uppgifter om AA, var det ändå olämpligt att
genomföra samtalet efter det att AA återkallat sitt samtycke. Jag är kritisk till att
samtalet genomfördes.

Hur borde anstalten ha agerat?
När AA återkallade sitt samtycke borde anstalten – enligt min uppfattning – ha
förklarat för honom att hans ansökan skulle komma att prövas utifrån det utred-
ningsmaterial som anstalten hade. Konsekvensen kunde då ha blivit att anstalten
avslog AA:s ansökan eftersom de uppgifter som anstalten hade tillgång till inte
gav stöd för att AA hade starka skäl att få ringa till sin flickvän. När det gäller
en ansökan om en förmån som initierats av den intagne är det enligt min be-
dömning upp till den intagne att avgöra om han eller hon vill riskera detta. Jag
menar alltså att Kriminalvårdens utredningsskyldighet i ett fall som det aktuella
inte sträcker sig så långt att myndigheten ska hämta in uppgifter från en annan
myndighet mot den enskildes uttryckliga vilja.

Jag vill dock för tydlighetens skull tillägga att det förstås finns situationer där
intresseavvägningen leder till en annan slutsats, nämligen att Kriminalvården
bör hämta in uppgifter från och/eller lämna sekretessbelagda uppgifter till andra
myndigheter.

Samtycke till att efterge sekretess bör ges skriftligt
Av utredningen i ärendet framgår att AA muntligt hade godkänt att BB skulle få
kontakta socialtjänsten. Det framgår inte av utredningen om samtycket eller
återkallandet av detta dokumenterades. Det har från JO:s sida tidigare uttalats
att man inom socialtjänsten bör skaffa ett uttryckligt och skriftligt samtycke till
att efterge sekretessen i de fall som samtycke anses erforderligt (se JO 1990/91
s. 366). Skälet till JO:s uppfattning i det ärendet var att det inom socialtjänsten
ofta kan bli fråga om att lämna ut uppgifter av mer känslig natur. Eftersom
detsamma måste gälla Kriminalvården anser jag att ett samtycke från en enskild
att efterge kriminalvårdssekretessen också i normalfallet bör lämnas skriftligt.
Genom att ett samtycke lämnas skriftligt minskar också risken för missförstånd
om vilka uppgifter som samtycket avser och i vilket eller vilka sammanhang de
får röjas. Ett samtycke bör i regel utformas på så sätt att det endast avser
undantag för sekretess vid ett särskilt tillfälle eller i förhållande till en viss
person (se Handbok i sekretessfrågor inom Kriminalvården, 2011:1, s. 42).

Ärendet avslutas.
