# Kritik mot Länsstyrelsen i Jönköpings län med anledning av handläggningen av ett djurskyddsärende

JO 2009-06-02 dnr 671-2008

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2009-06-02         671-2008               1 (7)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Länsstyrelsen i Jönköpings län med anledning av hand-
                        läggningen av ett djurskyddsärende


                        AA begärde – i en anmälan som kom in till JO den 8 februari 2008 – att JO skulle
                        granska om Länsstyrelsen i Jönköpings län och en tjänsteman där agerat
                        rättsstridigt vid handläggningen av ett djurskyddsärende. Av anmälan framgick
                        bl.a. följande.

                        Den 9 november 2007 omhändertogs tre husdjur som tillhörde honom. Det var
                        hanhunden Dingo, fjorton år gammal, samt katterna Crisse och Soya. Samtidigt
                        omhändertogs också en hund, tiken Lilo, som tillhörde hans far BB. Djuren
                        omhändertogs utan att han eller hans far hade underrättats före länsstyrelsens be-
                        slut. Vid omhändertagande hade han samtliga djur i sin vård. Djuren vistades i ett
                        rum som han hyr av sin mor CC. Han disponerar ensam rummet och betalar hyra
                        för det. Rummet har separat ingång.

                        Kort tid efter omhändertagandet avlivades samtliga djur, även de kattungar som
                        Soya nedkom med under omhändertagandet. Detta skedde trots att djuren var fullt
                        friska; de hade undersökts av veterinär som inte hade kunnat se någon symptom på
                        sjukdom eller vanvård. Varken han själv eller hans far har djurförbud. Trots det
                        avlivades djuren i stället för att återlämnas till dem. Länsstyrelsen borde åtminstone
                        ha väntat med att avliva djuren tills högre instans hade prövat om omhändertagande
                        skulle bestå. Men de fick inte ens möjlighet att säga sin mening innan djuren
                        avlivades.

## Utredning

Handlingar i Länsstyrelsens i Jönköpings län ärenden dnr 282-12069-05, 282-
                        16732-07 och 282-17400-07 samt Länsrättens i Jönköpings län domar i målen
                        2472-07 och 2695-07 E infordrades. Muntliga upplysningar hämtades in från
                        Kammarrätten i Jönköping.

                        Länsstyrelsen i Jönköpings län har härefter anmodats att göra en utredning och
                        yttra sig över vad som förts fram i AA:s anmälan till JO, särskilt vad som anförts
                        om att han och hans far inte fick komma till tals innan länsstyrelsen den 13
                        november 2007 fattade beslut enligt 34 § djurskyddslagen (1988:534).



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                      Dnr 671-2008     Sid 2 (7)



I sitt remissvar anförde länsstyrelsen bl.a. följande (bilagorna utelämnade här).
      [.]

## Bakgrund

Länsstyrelsen beslutade den 6 oktober 2005, dnr 282-12069-05, att CC skulle
      förbjudas att ha hand om djur och att de hundar och katter som hon höll på
      fastigheten B 1:2 i Tranås kommun skulle omhändertas. Länsstyrelsen ålade även
      CC att före den 20 oktober 2005 avyttra de övriga djur som hon hade hand om. Då
      så inte skedde beslutade Länsstyrelsen den 11 november 2005, dnr 282-12069-05,
      att även dessa djur skulle omhändertas.
      I samband med omhändertagandet den 6 oktober 2005 undersöktes de omhändertag-
      na hundarna och katterna av en smådjursveterinär. Härutöver bedömdes hundarnas
      mentala status av etolog med specialkompetens beträffande hundars mentala egen-
      skaper. Vid dessa undersökningar framkom att en katt och två hundar borde avlivas
      av medicinska skäl och att elva hundar inte var lämpade för omplacering hos nya
      ägare på grund av mentala brister. Det var inte heller lämpligt att omplacera de två
      kullarna med nyfödda valpar eftersom de var fallna efter tikar som uppvisade
      aggressiva tendenser (bilagorna 1 och 2). De aktuella djuren avlivades i enlighet
      med expertutlåtandena.
      Den 10 oktober 2005 kontaktade Länsstyrelsen BB för att kontrollera om han gjorde
      anspråk på några av djuren. BB meddelade att han inte var intresserad av att överta
      några djur. BB ändrade emellertid uppfattning och meddelade per telefax den 13
      oktober 2005 att han önskade överta en av hundarna. Den 14 oktober 2005 beslutade
      Länsstyrelsen att BB skulle få överta ansvaret för blandrastiken Lilo. BB
      informerades vid flera tillfällen om att CC inte på något sätt fick befatta sig med
      hunden. Efter att det hade inkommit en anonym anmälan om att CC hade setts rasta
      två hundar i Tranås kontaktades BB den 28 oktober 2005. BB uppgav att CC hade
      rastat Lilo och en hund som tillhörde en granne. Vid detta telefonsamtal in-
      formerades han om att CC absolut inte fick rasta Lilo och att Länsstyrelsen skulle
      vidta åtgärder om detta upprepades.
      Den 31 oktober 2007 inkom en anmälan till Länsstyrelsen om att CC höll djur i strid
      med djurförbudet. Anmälaren hade själv sett CC med två hundar. Enligt anmälaren
      hade även fastighetsskötaren i den fastighet där CC bor upptäckt att hon hade hand
      om hundar. Både fastighetsskötaren och fastighetsägaren bekräftade uppgifterna om
      att CC höll djur i sin bostad. Enligt fastighetsägaren fanns det också en katt i
      lägenheten. Fastighetsskötaren hade även sett CC rasta två hundar. Enligt 31 § punkt
      3 djurskyddslagen (1988:534) ska länsstyrelsen besluta att ett djur ska tas om hand
      genom polismyndighetens försorg om ett beslut om djurförbud inte följs. Utifrån
      tidigare erfarenheter gjorde Länsstyrelsen bedömningen att det fanns en uppenbar
      risk för att djuren skulle flyttas om CC underrättades före omhändertagandet.
      Länsstyrelsen beslutade därför den 9 november 2007, dnr 282-16732-07, med stöd
      av 31 § punkt 3 djurskyddslagen (1988:534) och med hänvisning till 17 § första
      stycket förvaltningslagen (1986:223) att ett omhändertagande av djuren skulle ske
      utan föregående kommunicering. Vid omhändertagandet, som genomfördes den 9
      november 2007, kunde det konstateras att CC höll två hundar och två katter i sin
      bostad. Samtliga djur genomgick veterinärbesiktning samma dag. Den 13 november
      2007 beslutade Länsstyrelsen, dnr 282-16732-07, att djuren skulle säljas eller
      överlåtas på annat sätt genom polismyndighetens försorg. Om detta inte var möjligt
      skulle djuren avlivas. Den 19 november 2007 födde den omhändertagna katthonan
      tre levande kattungar och en död kattunge. Eftersom det inte är lämpligt att skilja
      kattungar från modern innan dessa har uppnått 10 veckors ålder och med hänsyn till
      de förvaringskostnader som skulle uppstå om katthonan och kattungarna hölls
      omhändertagna i tio veckor beslutade Länsstyrelsen den 19 november 2007, dnr
      282-17400-07, att kattungarna skulle avlivas omedelbart. Beslutet togs även utifrån
      bedömningen att det skulle bli svårt att hitta lämpliga hem åt samtliga katter.
                                                                         Dnr 671-2008     Sid 3 (7)



     AA:s frågeställningar
     Beträffande AA:s frågeställningar anför Länsstyrelsen följande.
     Vid omhändertagandet den 9 november 2007 kunde det konstateras att CC höll två
     hundar och två katter i sin lägenhet. Härutöver hade hon, enligt uppgifter som
     Länsstyrelsen bedömer vara tillförlitliga, setts rasta två hundar. Hon hade även setts
     åka runt med två hundar i sin bil. Länsstyrelsen har utifrån de här uppgifterna gjort
     bedömningen att det inte fanns några som helst tvivel om att det var CC som hade
     hand om dessa djur. Även om någon annan person skulle visa sig vara ägare till
     djuren fanns det enligt förarbetena till djurskyddslagen skäl för att omhänderta
     djuren. I förarbetena till djurskyddslagen anförde departementschefen följande.
     ”Enligt allmänna rättsgrundsatser skall inte mera ingripande tvångsåtgärder tillgripas
     än som är nödvändigt. I ett fall som det nämnda innebär det enligt min mening att
     ägaren, om han inte kände till förbudet, bör föreläggas att se till att djurens vård inte
     handhas av den mot vilken förbudet riktas. Kände ägaren till förbudet kan fallet
     enligt min mening jämställas med att ägaren själv har anskaffat djur i strid mot ett
     förbud och det därför kan finnas skäl att omhänderta djuren” (se prop. 1978/
     88:93 s. 47). Det fanns därmed enligt Länsstyrelsens bedömning inte skäl för någon
     ytterligare utredning i ärendet. Enligt 34 § djurskyddslagen ska Länsstyrelsen när
     den beslutar om omhändertagande av djur snarast fastställa om djuret ska säljas,
     överlåtas på annat sätt eller avlivas, vilket i detta fall skedde den 13 november 2007.
     Av Länsstyrelsens beslut den 13 november 2007, dnr 282-16732-07, framgår att det
     enligt Länsstyrelsens bedömning inte fanns något hinder mot en försäljning eller
     överlåtelse av samtliga djur. Länsstyrelsen beslutade därför att djuren skulle säljas
     eller överlåtas på annat sätt genom polismyndighetens försorg. Om detta inte var
     möjligt skulle djuren avlivas. Från det att djuren omhändertas tills dess att de av-
     yttras eller avlivas är det polismyndigheten som är ansvarig för djuren och deras
     vård. Det är även polismyndighetens uppgift att se till att djuren får lämpliga hem.
     Polismyndigheten försöker i möjligaste mån att se till att de omhändertagna djuren
     får nya hem, men i vissa fall kan det vara mycket svårt att omplacera djuren och
     polismyndigheten får i sådant fall avliva djuren i enlighet med länsstyrelsens beslut.
     Av 74 § djurskyddsförordningen (1988:539) framgår att länsstyrelsens beslut om
     omhändertagande av djur och avyttring alternativt avlivning gäller omedelbart även
     om det överklagas, vilket innebär att djuren nästan alltid är avyttrade eller avlivade
     när ärendet avgörs i högre instans. Omhändertagande av djur och framförallt upp-
     stallningen av de omhändertagna djuren är förenade med stora kostnader för samhäl-
     let. Det är av denna anledning angeläget att beslut om vad som ska hända med om-
     händertagna djur fastställs snarast enligt 34 § djurskyddslagen och att dessa beslut
     verkställs så snart som det är möjligt.
     Länsstyrelsens agerande i det här fallet grundas på att CC hade hand om djur trots att
     hon har djurförbud. Det faktum att AA påstår sig vara ägare saknar betydelse
     eftersom det är uppenbart att han är medveten om moderns djurförbud. Samma
     förhållanden gäller beträffande hans far BB. Vad gäller själva omhändertagandet av
     djuren hade en kommunicering med CC uppenbart försvårat eller omöjliggjort ett
     omhändertagande. I de fall då djur omhändertas hos personer som har djurförbud
     sker normalt ingen kommunicering varken med den person som har hand om djuren
     eller den eller de personer som uppges äga dessa om det är uppenbart att djurägarna
     har kännedom om djurförbudet. Som djurägare får man anses ha en skyldighet att
     försäkra sig om att den man lämnar djuren till inte har djurförbud och därmed inte
     får ha hand om djur. I såväl detta fall som i andra fall där annan person har uppgetts
     vara djurägare kan det konstateras att överinstanserna inte har haft någon synpunkt i
     denna fråga.
     [.]
AA kommenterade remissvaret.
                                                                       Dnr 671-2008    Sid 4 (7)



Rättslig reglering
Omhändertagande av djur och djurförbud
Enligt djurskyddslagen (1988:534) ansvarar länsstyrelserna för djurskydds-
kontrollen vad gäller bl.a. beslut om djurförbud och beslut om omhändertagande
av djur.

Länsstyrelsen har ålagts att meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag
av djur om något av de kriterier som anges i 29 § första stycket djurskyddslagen är
för handen. Det kan t.ex. gälla en situation där någon inte följer ett föreläggande
som en kontrollmyndighet meddelat och som är av väsentlig betydelse från djurs-
kyddssynpunkt, eller där någon allvarligt har försummat tillsynen eller vården av
ett djur. Ett djurförbud ska dock inte meddelas om det är uppenbart att ett upp-
repande inte kommer att inträffa (29 § andra stycket). En tillämpning av undantags-
bestämmelsen förutsätter att det helt klart har varit fråga om en engångsföreteelse
(prop. 2001/02:93 s. 21).

Enligt 31 § första stycket djurskyddslagen ska länsstyrelsen besluta att ett djur ska
tas om hand genom polismyndighetens försorg om bl.a. ett beslut som meddelats
enligt 29 § inte följs. Genom bestämmelsen har länsstyrelsen ålagts en skyldighet
att ingripa när någon av de omständigheter som anges i bestämmelsen är för hand-
en. Ett beslut enligt 31 § djurskyddslagen omfattar också avkommor som det om-
händertagna djuret föder under omhändertagandet (33 § första stycket).

Beslutsordningen vid omhändertagande av djur
I 34 § djurskyddslagen föreskrivs att länsstyrelsen, när ett beslut om omhänder-
tagande av djur har meddelats, snarast ska fastställa om djuret skall säljas, överlåtas
på annat sätt eller avlivas. Om länsstyrelsen har beslutat att djuret ska säljas eller
överlåtas på annat sätt och om det visar sig att beslutet inte kan verkställas, får
länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas. Länsstyrelsen beslut verkställs
genom polismyndighetens försorg.

Enligt 34 § djurskyddslagen krävs inte att ett beslut om vad som ska hända med
et omhändertagna djuret fattas samtidigt som omhändertagandet utan enbart att
länsstyrelsen snarast ska besluta om djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller
avlivas. I motiven till bestämmelsen anfördes att det bör lämnas öppet i vilken ord-
ning beslut om försäljning eller avlivning ska fattas men att länsstyrelsen så snabbt
som möjligt ska ta ställning i frågan. Ett beslut ska alltså fattas snarast men efter
omständigheterna får länsstyrelsen välja om beslutet om vad som ska ske med
djuret fattas samtidigt som omhändertagandet eller om det ställningstagandet får
formen av ett särskilt efterföljande beslut. Bakgrunden till införandet av nu gällan-
de beslutsordning var att det inte alltid finns tillräcklig utredning för att ta ställning
till vad som bör ske med ett omhändertaget djur i de fall det saknas ett föregående
beslut av en annan kontrollmyndighet eller polismyndighet. I motiven anfördes
också att djurhållaren vanligen bör få del av samt tillfälle att yttra sig över utred-
ningen innan beslut fattas om försäljning eller avlivning (prop. 1991/92:173 s. 21-
22 och prop. 2007/08:63 s. 34).
                                                                   Dnr 671-2008   Sid 5 (7)



Kommunikation
I 17 § första stycket förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs att ett ärende inte får
avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om
en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han har
fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon
enskild.

Myndigheten får dock avgöra ärendet utan att så har skett om det t.ex. kan befaras
att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet (17 §
andra stycket).

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev,
genom delgivning eller på något annat sätt (17 § tredje stycket).

Bedömning
Den 9 november 2007 omhändertog polismyndigheten två hundar och två katter i
CC:s bostad. Omhändertagandet skedde på grund av ett beslut om om-
händertagande med stöd av 31 § punkt 3 djurskyddslagen (1998:534) som läns-
styrelsen meddelat samma dag.

Den 13 november 2007 beslutade länsstyrelsen med stöd av 34 § djurskyddslagen
att de djur som hade omhändertagits hos CC skulle säljas eller överlåtas på annat
sätt, alternativt avlivas. Den 19 november 2007 beslutade länsstyrelsen med stöd av
74 § djurskyddsförordningen (1988:539) att avkommor efter den honkatt som
omhändertagits skulle avlivas.

CC överklagade länsstyrelsens beslut den 9 och 19 november 2007 till Länsrätten i
Jönköpings län som genom domar den 15 februari 2008 avslog överklagandet av
beslutet om omhändertagande av djuren och avskrev målet i övriga delar (mål
2472-07 och 2695-07 E). Domarna överklagades till Kammarrätten i Jönköping
som inte meddelade prövningstillstånd i frågan om omhändertagande och
återförvisade målet till länsrätten för ny handläggning i den del som avsåg ett
följdbeslut. Härefter har länsrätten genom dom den 12 juni 2008 avslagit över-
klagandet av följdbeslutet (mål 874-08).

JO kan inte ändra eller upphäva myndigheters beslut. Granskningen är inte heller
avsedd att föregripa eller ersätta den prövning som kan eller har kunnat ske i
ordinarie ordning. JO:s utredning har därför inte omfattat länsstyrelsens ställnings-
taganden i sak vad gäller beslutet om omhändertagande av djur och följdbesluten
utan enbart avsett myndighetens formella handläggning av ärendena.

Handläggningen av ärendet inför beslutet om omhändertagande
Av utredningen framgår att de djur – två hundar och två katter – som med stöd av
länsstyrelsens beslut den 9 november 2007 omhändertogs hos CC tillhörde andra
än henne; hanhunden Dingo samt katterna Crisse och Soya ägdes av AA medan
tiken Lilo ägdes av BB.
                                                                     Dnr 671-2008     Sid 6 (7)



AA har invänt mot att varken han eller hans far underrättades om anmälningarna
om djurhållning i strid med djurförbud eller länsstyrelsens avsikt att fatta ett beslut
om omhändertagande.

Det kan inte krävas av en kontrollmyndighet som överväger ett beslut enligt 31
eller 32 §§ djurskyddslagen att den ska förvissa sig om att den mot vilken in-
gripandet aktualiseras verkligen är ägare till det eller de djur som omhändertas (jfr
prop. 1987/88:93 s. 47). Det finns mot den bakgrunden inte grund för att uttala
kritik mot länsstyrelsen för att någon underrättelse om det förestående omhänder-
tagandet inte gick ut till AA eller BB.

Att AA och BB inte underrättades före beslutet är en följd av att länsstyrelsen
underlät att kommunicera utredningen med CC med hänsyn till risken för att
verkställigheten annars skulle försvåras. Det finns skäl att något uppehålla sig vid
länsstyrelsens beslut att inte kommunicera utredningen.

Syftet med bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen är att säkerställa en rättssäker
handläggning hos förvaltningsmyndigheterna. Som anges under den rättsliga
regleringen får dock myndigheten avgöra ett ärende utan att kommunicering skett
om det t.ex. kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra
beslutet i ärendet. En bedömning av risken för att verkställigheten av ett kom-
mande beslut kan komma att försvåras får göras efter en helhetsbedömning av
samtliga omständigheter som kan ha betydelse för frågan. Även om omständigheter
av mer allmän karaktär kan beaktas bör det finnas någon konkret omständighet i
det enskilda fallet som ger anledning att befara en risk för att verkställigheten för-
svåras. Tillämpningen av undantagen i paragrafen får inte ske slentrianmässigt eller
grundas på personliga värderingar.

I remissvaret hänvisas till att länsstyrelsen utifrån tidigare erfarenheter gjorde
bedömningen att det var uppenbart att verkställigheten skulle kunna försvåras. I det
aktmaterial som JO tagit del av finns inte något som tyder på att CC aktivt skulle
ha motverkat verkställighet. Det saknas också dokumentation i ärendet som kan
belysa länsstyrelsens bedömning.

Handläggning av ärendet inför följdbeslutet
I den utredning som behövs för att kunna avgöra om ett omhändertaget djur ska
överlåtas eller avlivas ingår en veterinärmedicinsk undersökning och vanligtvis
också en värdering av djuret. Som framgår av länsstyrelsens remissvar kan även
andra undersökningar ingå i utredningen, t.ex. en etologs bedömning av djurets
mentala status.

I lagmotiven till 34 § djurskyddslagen anges att djurhållaren i normalfallet bör få
del av och tillfälle att yttra sig över utredningen innan myndigheten fattar beslut
om överlåtelse eller avlivning. Att en skyldighet att kommunicera utredningen
gäller även i förhållanden till djurets ägare framgår av 17 § förvaltningslagen.

Som påpekats ovan ligger det inte på en länsstyrelse att göra någon grundligare
utredning om vem som verkligen är ägare till ett djur. I detta fall fick emellertid
                                                                      Dnr 671-2008    Sid 7 (7)



myndigheten i samband med att beslutet om omhändertagande verkställdes känne-
dom om att djuren ägdes av AA respektive BB. Det kan också noteras att
länsstyrelsen vid ett tidigare tillfälle omhändertagit djur hos CC och då medgett att
en av hundarna, tiken Lilo, togs om hand av BB. Upplysningarna om
ägarförhållandena har således varit så konkreta att länsstyrelsen inte har kunnat
bortse från dem. Att en djurägare underrättas om den utredning som tillförts
ärendet och ges tillfälle att yttra sig över den har stor betydelse för rättssäkerheten i
djurskyddsärenden.

Avslutning
Av utredningen framgår att länsstyrelsen inför beslutet enligt 34 § djurskyddslagen
underlåtit att fullgöra sin kommunikationsskyldighet mot AA och BB. Det finns
också omständigheter som talar för att länsstyrelsen saknade stöd för bedömningen
att verkställigheten av det kommande beslutet om omhändertagande skulle
försvåras och därmed felaktigt underlät att kommunicera utredningsmaterialet med
CC. Myndigheternas kommunikationsplikt är en av de viktigaste garantierna för
materiellt riktiga avgöranden och för en myndighetsutövning som den enskilde kan
känna förtroende för. Länsstyrelsen förtjänar kritik för den bristfälliga
handläggningen.
