# Remissyttrande: Ny yttrandefrihetsgrundlag? (SOU 2010:68)

JO 2011-02-13 dnr 6749-2010

## Utredning

YTTRANDE
                                                                       Datum                   Dnr                   Sid
                                                                       2011-02-13              6749-2010           1 (11)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger
                                                                       Regeringskansliet
                                                                       Justitiedepartementet
                                                                       103 33 Stockholm




                        Remissyttrande: Ny yttrandefrihetsgrundlag? (SOU 2010:68)

                        Remissen
                        Yttrandefrihetskommittén, som har presenterat tre olika grundlagsmodeller, önskar
                        synpunkter på dessa. Kommittén anger att den sedan kommer att arbeta vidare med
                        en av modellerna.

                        Kommitténs betänkande har karaktär av debattinlägg. Det är delvis mycket
                        genomarbetat men i andra delar mer skissartat. Det är inte alltid helt lätt att
                        överblicka, med sina modeller och varianter.

                        Mot denna bakgrund inriktas de här redovisade synpunkterna på grundlagsskyddets
                        övergripande konstruktion. Enskildheter i förslagen tas i princip inte upp. En
                        närmare granskning får anstå tills kommittén lägger fram sitt slutliga förslag.

                        Verksamhets-, ansvars- och ändamålssynpunkter i nuvarande
                        reglering
                        Vid en tillbakablick på den svenska tryck- och yttrandefrihetsrättens utveckling kan
                        man konstatera att de redskap kommittén använt till sina modeller inte är nya. Våra
                        första tryckfrihetsförordningar var således med kommitténs språkbruk att betrakta
                        som verksamhetsmodeller. De utgick från boktryckerierna, som länge stod i
                        centrum för regleringen. Som verksamhetsansvariga var boktryckarna också
                        primärt ansvariga för innehållet i det som trycktes. De gavs dock tidigt möjlighet
                        att leda detta ansvar ifrån sig genom att låta en författare underteckna en s.k.
                        namnsedel, varigenom ansvaret övergick till denne. Ur detta utvecklades det mer
                        sofistikerade ansvarssystem som finns idag. Det systemet var i sin tur en
                        förutsättning för meddelarfrihet och meddelarskydd, rättsinstitut som annars
                        antagligen aldrig hade uppkommit, i varje fall inte i den unika form de har i svensk
                        rätt.

                        Verksamhetsmodellen kompletterades långt senare med ett inslag av en
                        ansvarsmodell, nämligen när det blev möjligt att förse stencilerade skrifter med
                        ursprungsuppgifter och därmed få ett frivilligt grundlagsskydd. Vid
                        yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillkomst var det återigen verksamheter som i
                        första hand fördes in under grundlagen, nämligen sändning av radio- och tv-



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 6749-2010     Sid 2 (11)




program samt olika former av tillhandahållande av – som det senare kom att kallas
– tekniska upptagningar. Även i yttrandefrihetsgrundlagen infördes sedermera
regler om frivilligt grundlagsskydd. Utvecklingen därefter karakteriseras av att
grundlagsstiftaren med en närmast minutiös noggrannhet anpassat regleringen till
tekniska förändringar på medieområdet, i det uppenbara syftet att all massmedial
verksamhet ska omfattas eller frivilligt kunna omfattas av grundlagen.

1812 års tryckfrihetsförordning (TF), som bestod i nästan ett och ett halvt sekel,
var utpräglat formalistisk och gjorde inga undantag från principen att allt som
tryckts skulle bedömas enligt dess bokstav. Kring förra sekelskiftet började
domstolarna dock utveckla en praxis som innebar att sådant innehåll i tryckta
skrifter som ”inte hade med yttrandefriheten att göra” – t.ex. bedrägliga
varuannonser – fick bedömas enligt allmän lag utan hinder av TF (dvs. i strid med
dess bokstavliga lydelse). Med samma modell fördes regler om illojal konkurrens
genom bedräglig reklam, varumärkessnyltning m.m. undan från TF:s
tillämpningsområde. Det skedde i praktiken genom ändamålstolkningar;
ändamålsmodellen hade kommit till. Den kodifierades i 1949 års TF genom att
grundlagsstiftaren, efter ingående överväganden om tryckfrihetens ändamål,
sammanfattade dess syfte i de ord som inflöt i den lagtext som ännu gäller:
säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Utifrån denna
juridiska ”lokution” har en vid det här laget omfattande praxis och även doktrin
utbildats. – Det bör därvid observeras, att TF/YGL:s ändamålsbestämning är
väsentligt vidare än den kommittén föreslår i sin ändamålsmodell. Medan
kommittén tänker sig ett ändamål som omfattar det från yttrandefrihetssynpunkt
viktiga, är dagens ändamålsbestämning endast till för att skära bort sådant som
över huvud taget inte har med yttrandefrihet att göra. Grundlagsskyddet omfattar
därför även sådant som ren underhållning, oavsett kvalitet. Högsta domstolen har
uttalat:

      Genom tryckfrihetsförordningen skyddas bl.a. rätten att i tryckt skrift yttra tankar
      och åsikter; till skrift hänförs även bild. Skyddet omfattar också t.ex. material som
      endast avser att roa läsarna, även när det är av mera primitiv natur. (NJA 1999
      s. 749)
I dagens grundlagar används med andra ord inslag från verksamhets-, ansvars- och
ändamålsmodellerna sida vid sida, varvid de samverkar i en helhet.

Allmänt om betänkandet
Regleringen i TF/YGL är teknikberoende såtillvida att de verksamheter som
regleras definieras utifrån den kommunikationsteknik de använder. Kommittén har
haft i uppdrag att utreda om regleringen i stället kan göras teknikoberoende, vilket
skulle göra den mindre komplicerad och mindre känslig för kommunikations-
tekniska förändringar. Kommittén har gripit sig an detta uppdrag med stort
engagemang och på ett kreativt sätt. Den har i såväl betänkandetexten som
lagförslagen visat att det finns en betydande förenklingspotential redan i den nu
gällande regleringen. Arbetet med en modernisering av yttrandefrihets-
lagstiftningen har därmed förts en god bit framåt.
                                                                   Dnr 6749-2010   Sid 3 (11)




Med de modeller som redovisas – inklusive den som förkastats – har kommittén
fullgjort en viktig uppgift, nämligen att förutsättningslöst utreda och konkretisera
vilka alternativ som finns till den nuvarande ordningen. Det är en stor förtjänst att
detta nu gjorts så helhjärtat. Kommittén har i och för sig anfört att den framför allt
vill ha synpunkter på vilken av modellerna som den bör arbeta vidare med. Enligt
min mening är förslagen dock så pass konkreta att de redan nu kan läggas till grund
för en bedömning av om det är realistiskt att gå vidare med en alternativ
grundlagsreglering av yttrandefriheten eller om det fortsatta arbetet bör inriktas på
att bygga vidare på nuvarande modell.

Vissa synpunkter på allmänna resonemang i betänkandet
I kapitlet ”Problem med dagens reglering” anläggs ett mycket kritiskt perspektiv,
enligt min mening alltför kritiskt. Skyddet enligt TF och YGL betraktas exempelvis
som ”en privilegiering av vissa medier”, vilket är orättvist eftersom det uttalade
syftet bakom YGL är att så långt möjligt jämställa jämförbara medieformer, något
som tydligt framgår i YGL:s förarbeten (särskilt i Yttrandefrihetsutredningens
slutbetänkande Värna yttrandefriheten, SOU 1983:70). Genom att kommittén väljer
att fokusera på nackdelar med dagens reglering – det noteras i förbigående att det
även finns fördelar, ”men med hänsyn till syftet med kapitlet berörs de inte
närmare här” (s. 60) – får framställningen en polemisk slagsida, som aldrig rätas
upp. Gällande ordning – som vilar på sekler av rättsutveckling, kontinuerligt
övervägts av parlamentariska utredningar och regelbundet uppdateras av
grundlagsstiftaren – framställs på det sättet i en så ensidigt negativ dager, att man
undrar hur den kunnat överleva så länge. Det finns skäl att erinra om den
redogörelse kommittén i sin tidigare skepnad avgett kring samma frågor, se Tryck-
och yttrandefrihetsberedningens betänkande, SOU 2006:96 avsnitt 5.2. Den ger en
mer allsidig bild och utgör ett bättre underlag för att bedöma de problem som finns
än det nu framlagda betänkandet.

Även de komplikationer den nuvarande regleringen kan medföra i EU-samarbetet
är belyst av Tryck- och yttrandefrihetsberedningen. Jag instämmer i dess
överväganden (se SOU 2006:96 s. 220 f.). Där framgår att Sveriges hittillsvarande
hållning varit att inte ge avkall på grundlagsskyddet annat än när det är alldeles
nödvändigt. Efter ett grundligt utredningsarbete fann beredningen att det inte då
med hänsyn till EU-samarbetet fanns anledning att genomgripande förändra
grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Förhållandena har inte ändrats sedan denna

## Bedömning

bedömning gjordes.

Det finns skäl att understryka att det saknas något ur rättsliga källor härledbart krav
på att den befintliga regleringen i TF/YGL måste harmoniseras med EU-rätten. Det
går att föreställa sig framtida konflikter mellan vårt grundlagsskydd för
yttrandefriheten, inklusive offentlighetsprincipen, och EU-rätten. Det gjordes redan
i samband med Sveriges inträde i unionen; det var då den svenska hållningen i
dessa frågor lades fast. Exakt hur de konflikterna kan komma att se ut, och när de
kan tänkas inträffa, är dock mycket svårt att förutsäga. Det är värt att notera att
                                                                   Dnr 6749-2010    Sid 4 (11)




trots att den svenska yttrandefrihetsrättens förhållande till EU-rätten ständigt
ifrågasatts har saken ännu inte, drygt femton år efter att vi blev medlemmar i
unionen, föranlett någon konflikt mellan Sverige och EU-domstolen. Det hindrar
givetvis inte att det av hänsyn till EU-samarbetet kan bedömas politiskt lämpligt att
vidta enskilda förändringar i grundlagen. Förslag i den riktningen bör dock inte
framställas som om det idag skulle föreligga en rättslig förpliktelse för Sverige att
genomföra sådana lagstiftningsåtgärder.

Kommittén har enligt min mening anlagt ett felaktigt och från svensk synpunkt
alltför defensivt perspektiv på EU-frågorna. Direkt bakvänt blir det när en omstridd
och av teknikutvecklingen på flera sätt överspelad rättsakt som dataskydds-
direktivet föreslås utgöra förebild för en ny svensk yttrandefrihetsgrundlag
(ändamålsmodellen).

Det finns slutligen skäl att kommentera det som i betänkandet framförs om behovet
av ändamålstolkningar. Enligt kommittén är det ett problem att TF/YGL:s enskilda
bestämmelser när de tillämpas inte kan tolkas utifrån bestämmelsernas ändamål.
Avsnittet om detta (3.2, s. 61 ff.) har ett delvis allmängiltigt innehåll, som det inte
finns full täckning för.

Det är i och för sig riktigt att en lag ska fylla en funktion och därmed tjäna ett
ändamål. Men det är inte detsamma som att varje rättsregel ska ha ett ändamål som
kan läggas till grund för dess uttolkning i enskilda fall. I många sammanhang
bedöms det tvärtom som angeläget att begränsa och ibland helt avskära
möjligheten för den som tillämpar en regel att använda sig av en ändamålstolkning.
Kommittén nämner själv (parentetiskt) straffrätten, där bokstavstolkning är
huvudregeln och ändamålstolkning i princip otillåten. Skälen bakom detta synsätt –
strävan efter förutsebarhet och fruktan för godtycke – gör sig gällande med i
princip samma styrka inom annan fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning, dvs.
bl.a. inom yttrandefrihetsrätten. TF/YGL innefattar dessutom rent straffrättsliga
regler, vars tillämpning alltså inte ska grundas på ändamålsöverväganden.

En lag som leder till oönskade effekter kan naturligtvis behöva ändras, men det är
inte detsamma som att det är lämpligt att ge dess uttolkare frihet att tillämpa den
efter ändamålet. En sådan åtgärd innebär inte bara risk för godtycke utan också en
maktförskjutning från lagstiftaren mot domare och andra rättstillämpare
(kommittén berör detta på s. 146 i betänkandet). I svensk rättstradition har en sådan
förskjutning inte brukat anses önskvärd, särskilt inte på grundlagarnas område.

Allmänt om grundlagsmodellerna
Samtliga modeller bygger på att grundlagens tillämplighet ska bedömas med
utgångspunkt från begreppet massmedier i stället för som idag från olika sätt att
producera massmedieinnehåll, dvs. från produkten snarare än tekniken.

Greppet är tilltalande genom att nya medieformer kan föras in under grundlagen
utan att dess lydelse behöver ändras. Regleringen skulle också bli mer lättillgänglig
                                                                  Dnr 6749-2010   Sid 5 (11)




med ett samlingsbegrepp av detta slag. De olika modellernas tillämpningsområden
ska dock begränsas så att de inte omfattar alla massmedier. Skillnaden mellan
modellerna består framför allt i hur den begränsningen föreslås ske. I det följande
lämnas synpunkter på det föreslagna massmediebegreppet, de utgivarsystem som
föreslås beträffande två av modellerna och slutligen diskuteras de lösningar som
föreslagits för avgränsningen av de enskilda modellernas tillämpningsområden.

Massmediebegreppet
Förslaget att införa ett massmediebegrepp är strategiskt lyckat, eftersom det
angriper både en del av tillämpningsproblemen i den nuvarande regleringen och
dess komplikationsgrad.

Massmediebegreppet är erkänt svårdefinierat. I allmänt språkbruk används det för
skilda företeelser; det kan beroende på sammanhanget syfta på bl.a.
kommunikationsteknik, medieföretag och journalistisk verksamhet. Den mest
ursprungliga betydelsen torde vara den som anknyter till ordet medium och som
alltså avser något som förmedlar information; det kan vara ett föremål men också
en viss teknik. Kommittén, som behandlar detta bl.a. på s. 309 ff., utgår från
ungefär den betydelsen. Massmedier är således enskilda exemplar av tidningar och
böcker, cd- och dvd-skivor, m.m. Beträffande television är kommitténs definition
mer diffus (”televisionsmediet som sådant inkl. de sändningar som slutligen når
tittarna”). Detsamma gäller databaser (”den företeelse som bär yttrandet på
motsvarande sätt som exempelvis en papperstidning”). I samtliga fall gäller
preciseringen att som massmedier i grundlagens mening räknas endast sådana som
är avsedda för att sprida yttranden till allmänheten.

Kommittén framhåller att det kan vara svårt att skilja massmediet från den teknik
som används men tror inte att den svårigheten annat än sällan skulle få någon
betydelse. Det är mycket möjligt att det begrepp som föreslås skulle fungera. Det
undanröjer antagligen en del av de mindre lyckade inslagen i dagens reglering,
framför allt TF:s onaturliga tillämpning på ”tryckta skrifter” som textförsedda
förpackningar m.m. Annat kan, som kommittén själv noterar, komma att kvarstå,
som t.ex. tryck på tröjor. Det är troligt att nya egendomligheter tillkommer;
grundlagsskydd för text på klotterplank är ett exempel som kommittén själv
antyder. Sammantaget är innebörden av förändringen att abstraktionsnivån i
lagtexten höjs, dvs. att den blir mer generell och mindre precis. Typiskt sett borde
det leda till en enklare lagtext men fler gränsdragningsproblem. En del av dessa
minskar dock i betydelse genom de ytterligare inskränkningar av tillämpnings-
området som föreslås i form av särskilda rekvisit i de olika modellerna.

Kommitténs överväganden så här långt visar enligt min mening att införandet av ett
övergripande massmediebegrepp kan vara ett sätt att lösa flera tillämpnings-
problem i den nuvarande regleringen och göra denna mer lättillgänglig än idag. Det
återstår dock en del analysarbete innan det är möjligt att slutligt bedöma om vägen
är framkomlig (jfr bl.a. den nedan påtalade risken för smitteffekter). Det bör
                                                                  Dnr 6749-2010    Sid 6 (11)




noteras att en förändring av detta slag torde kunna fogas in redan i den ordning som
gäller idag, varvid TF och YGL skulle kunna slås samman.

Utgivare
Ansvars- och verksamhetsmodellerna innefattar huvudregeln att den som sysslar
med massmedieverksamhet erbjuds respektive ska utse en utgivare. Enligt
ansvarsmodellen får en myndighet därefter bevilja utgivningsbevis. Enligt
verksamhetsmodellen ska enbart en registrering ske. Det är något oklart hur
reglerna är tänkta att utformas; kommittén har inte lagt fram färdiga förslag i dessa
delar.

I alla händelser tycks de föreslagna systemen innebära att frågan om
utgivarbehörighet ska underkastas en mer materiell prövning än i dag. Den måste
nämligen – med reservation för att jag kan ha missförstått det som föreslås –
innefatta en bedömning av om den verksamhet som ska bedrivas avser massmedier
i grundlagens mening, något som enligt vad som ovan framgått inte alltid kommer
att vara enkelt. Det innebär i så fall att en myndighet på förhand ska göra något
som skulle kunna beskrivas som en tillståndsprövning (jfr vad som i betänkandet
sägs om en ”variant” på ansvarsmodellen, s. 208). Om det inte är tänkt att ske
riskerar massmedierekvisitet att bli innehållslöst, eftersom man då kan bli utgivare
inom vilket slags verksamhet som helst. Har vederbörande myndighet väl godtagit
en utgivare får väl även frågan om utgivarskapet avser en massmedial verksamhet
anses prövad på ett för eventuella senare rättsliga granskningar bindande sätt.
Slutsatsen tycks bli att antingen har myndigheten möjlighet att vägra
utgivningsbevis/registrering med hänvisning till att verksamheten inte bedöms vara
massmedial – vilket innefattar en från yttrandefrihetssynpunkt tvivelaktig
tillståndsprövning – eller också görs ingen sådan bedömning – och då förlorar
massmedierekvisitet sin avgränsande funktion.

Ansvarsmodellen
”Ansvarsgrundlagen” (AGL) avgränsas förutom av massmedierekvisitet genom att
den endast ska tillämpas på framställningar för vilka ett utgivningsbevis gäller eller
som är försedda med ursprungsuppgifter. Även om modellen löser tillämpnings-
problem samt är enkel och principiellt sympatisk innebär den därmed en
djupgående förändring och påtaglig inskränkning i det rättighetsskydd som i dag
gäller.

Med AGL blir det som idag är ett undantag huvudprincip. Hela grundlags-
regleringen blir frivillig, och delvis kanske även tillståndsberoende (jfr ovan).
Enligt nuvarande ordning gäller grundlagsskyddet som bekant även exempelvis en
tryckt periodisk skrift som ges ut utan utgivningsbevis och utan ursprungs-
uppgifter. (Underlåtenheterna kan bestraffas som ordningsförseelser men leder inte
till att grundlagsskyddet försvinner.) Men enligt AGL ska alla massmedier som av
ett eller annat skäl saknar utgivningsbevis och ursprungsuppgifter falla helt utanför
grundlagsskyddet.
                                                                    Dnr 6749-2010   Sid 7 (11)




Till det kommer att en yttrandefrihetsgrundlag även fortsättningsvis måste kunna
omfatta även den som utan att ge sig till känna vill nå ut till allmänheten. Idag är
det som sagt möjligt att ge ut en tryckt skrift anonymt (eller under pseudonym) och
utan ursprungsuppgifter men ändå åtnjuta skydd av TF. Brott i en sådan skrift kan
bara utredas av Justitiekanslern, författaren och andra medverkande har
meddelarskydd, vid ett eventuellt åtal finns rätt till juryprövning, m.m. Om
ansvarsmodellen införs försvinner allt detta; det blir vanlig förundersökning utan
tryckfrihetsrättsliga restriktioner.

Verksamhetsmodellen
”Verksamhetsgrundlagens” (VGL) tillämplighet avgränsas förutom av
massmedierekvisitet enligt huvudregeln genom att endast framställningar från
massmedieföretag omfattas. Dessa omfattas direkt och fullt ut; regleringen
förutsätter att utgivare utses och anmäls men VGL gäller även om detta underlåts.
Vid sidan av huvudregeln har – något inkonsekvent kan det kanske tyckas – ett
inslag från AGL föreslagits, nämligen att även alla massmedier som försetts med
ursprungsuppgifter omfattas av VGL. VGL blir därmed till sin grundstruktur
tämligen lik den samlade regleringen i nuvarande TF/YGL. Den är i jämförelse
därmed grövre tillyxad, men också mer överskådlig och tillgänglig.

Såvitt gäller tillämpningsområdet skiljer sig VGL från dagens ordning genom sin
inriktning på företag. Som framgår av arbetsnamnet syftar den till att reglera
verksamheter. Syftet synes vara att på det sättet utesluta dem som mer tillfälligt och
i lösligare former ägnar sig åt att sprida information på ett sätt som i och för sig
faller under VGL:s massmediebegrepp. Från fri- och rättighetssynpunkt ter detta
sig tvivelaktigt; inte minst tryck- och yttrandefriheten har ända sedan dessa
rättigheters genombrott tillkommit ”envar”. Det rör sig om en medborgerlig frihet,
inte en näringsrätt.

Avgränsningen synes motiverad av att yttrandefrihetsgrundlagarna och deras
”grundbultar” anses kräva att yttrandefriheten – och kanske särskilt
meddelarfriheten – hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Tanken verkar vara att
publiceringsbeslut bör fattas inom ramen för verksamheter där det finns en
professionell vana att göra de bedömningar som därvid anses böra göras.

Även om den tanken är god kan det förslag den frambringat lätt ifrågasättas. Det
finns således inget som talar för att exempelvis massmedieföretag med inriktning
på kommersialiserad sensationsjournalistik a priori skulle vara försiktigare i sitt sätt
att handskas med känsliga personuppgifter än exempelvis en ensamarbetande
journalist som förbereder en reportagebok (eller driver en blogg), snarare tvärtom.

Vad kommittén här synes vilja komma åt är ett problem som sannolikt kommer att
öka i betydelse, nämligen att den naturliga gräns som tidigare funnits mellan
offentlig och privat kommunikation genom teknikutvecklingen börjat lösas upp.
Inom yttrandefrihetsrätten finns det definitivt ett behov av att upprätthålla en sådan
gräns. Men den bör inte dras mellan företag och medborgare.
                                                                   Dnr 6749-2010    Sid 8 (11)




På denna punkt är den rådande regleringen bättre. Problemet kan där hanteras i
regleringen av de medier där det finns, dvs. databaser, medan de traditionella
medierna kan lämnas orörda. Vad kommitténs förslag i denna del visar är den risk
för smitteffekter, som uppkommer när man söker slå samman grundlagsregleringen
för olika medieformer. Den risken har varit av avgörande betydelse för tidigare
ställningstaganden från grundlagsstiftarens sida, särskilt vid valet av att inte införa
en gemensam yttrandefrihetsgrundlag utan behålla TF och låta ”de nya medierna”
regleras i YGL. Det vore onekligen en mycket olycklig smitteffekt om den tekniska
utvecklingen, tillkomsten av sociala medier etc. skulle leda till att tryckfriheten
framöver i första hand skulle förbehållas ”företag”.

Även andra inslag i VGL är tvivelaktiga, såsom att författare inte är primärt
ansvariga för böcker som de ger ut via förlag; det kan beskrivas som en ny form av
den gamla boktryckarcensuren.

Ändamålsmodellen
”Ändamålsgrundlagens” (ÄGL) tillämplighet avgränsas förutom av
massmedierekvisitet genom att den bara ska tillämpas på yttranden för
opinionsbildande, journalistiska, litterära eller konstnärliga ändamål. Den bygger
till skillnad från AGL och VGL inte på något obligatoriskt formalansvar; utgivare
får men behöver inte utses. ÄGL är det mest radikala av kommitténs förslag. I
betänkandet sägs att det kan genomföras med bibehållande av grundprinciperna i
den nuvarande regleringen. Beträffande meddelarskyddet och den särskilda
rättegångsordningen synes detta dock inte helt utrett utan det rör sig, såvitt jag kan
utläsa, mer om antaganden.

Förslaget är mycket tänkvärt och den bakomliggande argumentationen är
stimulerande att ta del av. Det har emellertid två huvudsakliga brister, som medför
att det knappast är realiserbart.

Enligt utredningsdirektiven ska den grundläggande uppbyggnaden av
grundlagsskyddet inte ta sikte på yttrandenas innehåll. Det motiveras bl.a. med att
gränsdragningar baserade på yttrandenas innehåll riskerar att öppna för ökat
godtycke och leda till att tryck- och yttrandefriheten i orostider får stå tillbaka för
andra intressen. ÄGL:s grundprincip är emellertid just att ett yttrandes innehåll ska
vara avgörande för grundlagens tillämplighet. Kommittén har handskats med denna
komplikation genom att hävda att avgränsningen inte avser yttrandens innehåll utan
bara ligger nära en sådan gränsdragning.

Det är förvisso sant att det för den gränsdragning som förslaget bygger på är
tillräckligt att bedöma vad för slags typ av innehåll ett yttrande består av. Icke
desto mindre måste den som gör prövningen ta del av yttrandets innehåll och
bedöma dess karaktär. När det vid beskrivningar av den nuvarande regleringen sägs
att den inte kräver någon prövning av yttrandenas innehåll, betyder det att det inte
ska göras någon sådan prövning alls. För att ta ett exempel: antingen är en skrift
tryckt eller också inte, vad som står i den saknar betydelse för bedömningen av om
                                                                         Dnr 6749-2010     Sid 9 (11)




grundlagen gäller. Vid tillämpning av ÄGL ska polismannen/åklagaren/domaren
emellertid ta del av skriftens innehåll och avgöra om den utgör ett massmedium
som framställts för något av de ändamål ÄGL anger. Detta är självfallet en
prövning av skriftens innehåll.

I ÄGL byts därmed teknikberoende ut mot innehållsberoende. Det är inte heller
bara fråga om att, som enligt dagens TF/YGL, på marginalen skära bort sådant som
är irrelevant från yttrandefrihetssynpunkt utan om att begränsa grundlagsskyddet
till det som anses särskilt skyddsvärt.

Den risk för godtycke som omnämns i direktiven har sin grund i att de rättsliga
förutsättningarna för en ändamålsprövning utifrån ett yttrandes innehåll inte kan
anges annat än i allmänna termer. Bedömningsutrymmet blir därmed stort och
förutsebarheten begränsas. Spelrummet för bedömarens personliga åsikter ökar och
det blir svårare för t.ex. en domare att motstå opinionstryck, än det är när han eller
hon kan hänvisa till entydig lag. Det sistnämnda gäller för övrigt även politiska

## Beslut

beslutsfattare, som kan få svårt att hålla stånd gentemot exempelvis företrädare för
främmande makt, om grundlagen består av tänjbara bestämmelser. Invändningarna,
som härrör från den svenska yttrandefrihetsrättens rotsystem, skulle kunna broderas
ut långt mer än så här, men det sagda bör räcka för att i detta sammanhang
understryka vikten av att grundlagen avgränsas på ett tydligt sätt. Som ett
illustrativt exempel av jämförelsevis sent datum vill jag dock även erinra om den
s.k. IB-affären.
      Saken gällde publicering av hemliga uppgifter i tryckt skrift. En rättslig prövning
      skulle normalt ske enligt TF mot den enligt dessa regler ansvarige. Formellt lämnade
      emellertid de dåvarande reglerna även en öppning för att i vanligt brottmål – helt
      utanför TF:s skyddssystem – åtala de journalister som medverkat till publiceringen.
      Myndigheterna valde att utnyttja detta till att enbart lagföra journalisterna, till synes
      för att slippa konfronteras med TF:s regler. Flera rättsinstanser, däribland Svea
      hovrätt och Riksåklagaren, anmärkte att en tryckfrihetsprocess borde varit det
      primära, men de hade ingen tydlig lag att stödja sig på. Polis och åklagare kunde
      ignorera regleringens ändamål för att ostörda av grundlagen nå det repressiva mål
      som eftersträvades. Det är ett tydligt exempel på hur lätt sådant som lagars syfte kan
      väga, och hur viktigt det från fri- och rättighetssynpunkt är att det inte finns luckor
      mellan lagens bokstäver, när ett etablissemang utmanas av besvärande publicitet.
      (TF ändrades på grund av IB-affären och kan därefter inte kringgås på det sätt som
      då skedde.)
Den andra grundläggande bristen, som är av straffprocessuellt slag, hänger samman
med den första på det sättet att även den har att göra med den otydlighet som
uppstår kring gränsen för ÄGL:s tillämpningsområde. Tryckfrihetsstraffrätten
skiljer sig i en rad avseenden från den allmänna straffrätten. Skillnaderna berodde
ursprungligen på det särskilda ansvarssystemet, därefter tillkom juryrättegången
som medförde att även delar av straffprocessrätten påverkades. Ur dessa
specialregleringar har andra rättsinstitut utvecklats. Idag betraktas flera av dessa
som viktiga värn för yttrandefriheten (anonymitetsskydd, meddelarfrihet,
efterforsknings- och repressalieförbud, JK ensam utredare och åklagare, rättegång
inför jury med särskilt förmånliga omröstningsregler m.m.). Förutsättningen för
denna utveckling har varit den tydliga avgränsning av detta rättsområde som
                                                                     Dnr 6749-2010   Sid 10 (11)




begreppet tryckt skrift utgjorde under mycket lång tid. Straff- och straffprocess-
rätten i övrigt följer generellt giltiga principer och regler som tillämpas i snart sagt
alla andra sammanhang än just på detta område. Om avgränsningen görs på något
annat sätt än medelst strikt formella regler, som är enkla att tillämpa även för
befattningshavare på låg nivå i rättssystemet, kommer den gränsen att luckras upp.
Konsekvensen skulle bli att de ”kortslutningseffekter” som kommittén beskriver i
betänkandet blev betydligt vanligare; såväl enskilda som allmänna intressen skulle
därmed komma i kläm.

Det är ingen tillfällighet att kommittén i denna modell inte lyckats knäcka frågan
om hur det ska kunna säkerställas att yttrandefrihetsmål, men inga andra,
handläggs i den särskilda rättegångsordningen. Kommittén tror visserligen att
saken – på något sätt – ska kunna redas ut, men flaggar också för alternativet att
”juryrättegången slopas” (betänkandet s. 279). I det sammanhanget gör kommittén
det i mitt tycke uppseendeväckande tillägget att det ”kan kanske diskuteras om den
[tryckfrihetsjuryn] innebär det viktiga värn för yttrandefriheten som den är tänkt att
vara”. – Det finns utrymme för kritik mot rättegångsordningen i tryck- och
yttrandefrihetsmål, men att den ända sedan sin tillkomst så gott som
hundraprocentigt gynnat svarandesidan, och därmed yttrandefriheten, är ett faktum.

Kommitténs överväganden kring ändamålsmodellen visar slutligen hur svårt det är
att i lag beskriva en ”ändamålsenlig ändamålsbestämmelse”. Författnings-
kommentaren innefattar på sina ställen ett enligt min mening besvärande godtycke
(underhållning i böcker ska omfattas, men inte annan underhållning; sportreferat
ska omfattas, men inte enklare lek- och spelprogram på tv; m.m., se s. 302 ff.).
Sammanställningen av ändamål framstår vidare som ofullständig – varför finns
t.ex. inte vetenskapliga ändamål upptagna?

Ändamålsmodellen får sammanfattningsvis anses utesluten om man vill ha kvar ett
grundlagsskydd av den typ vi har idag; det synes mig tveksamt om den ens ryms
inom de direktiv regeringen angett för utredningsuppdraget. Den illustrerar
samtidigt på ett bra sätt i vilken riktning man måste gå för att på allvar bli kvitt
”teknikberoendet”, och att en konsekvens blir att det beroendet byts mot ett
innehållsberoende, något som från rättstillämpningssynpunkt kan beskrivas som en
förflyttning ur askan, i elden.

Sammanvägning
Av det sagda framgår att jag inte bedömer det som meningsfullt för kommittén att
arbeta vidare med ansvars- och ändamålsmodellerna.

Verksamhetsmodellen företer en hel del likheter med dagens reglering. Den synes
enligt min mening och med de reservationer jag anfört ovan utgöra det mest
realistiska av förslagen.

I alla händelser torde det vara meningsfullt att försöka ersätta dagens tekniskt
baserade tillämpningsrekvisit (tryckta skrifter, tekniska upptagningar,
                                                                  Dnr 6749-2010   Sid 11 (11)




elektromagnetiska vågor) med ett massmediebegrepp av det slag kommittén skissat
på. Det är vidare en god idé att, som kommittén är inne på, till en sådan lag
överföra den typ av regler om den allmänna yttrandefriheten som finns i
regeringsformen. I betänkandet visas också att vissa av TF/YGL:s grundprinciper
kan göras allmänt tillämpliga; reglerna om censurförbud m.m. och etableringsfrihet
torde således kunna ingå i en ”yttrandefrihetsrättens allmänna del”. Genom
ändringar av det slaget kan skillnaden mellan det som idag ”bara” skyddas enligt
RF och det som omfattas av TF/YGL minska, vilket är önskvärt. – Det kan vara
hugget som stucket om man vill kalla en sådan lag för en ny modell eller för en
sammanslagning av de befintliga grundlagsbestämmelserna om yttrandefriheten.
Förutsättningarna för att vinna gehör och acceptans för förändringar torde dock öka
i takt med att dessa anknyts till gällande rätt.

Skulle försöken att etablera ett massmediebegrepp som ersätter dagens
teknikbaserade rekvisit misslyckas bör man försöka slå samman nuvarande
grundlagsbestämmelser om yttrandefriheten i en gemensam yttrandefrihets-
grundlag, inom vilken olika medieformer kan hållas isär där det krävs, och regleras
gemensamt när det är möjligt. Betänkandet visar enligt min mening att detta är
genomförbart och att det skulle medföra betydande förbättringar i jämförelse med
dagens splittrade, svåröverskådliga reglering.

Skulle inte detta kunna åstadkommas bör TF och YGL undergå en allmän översyn
med inriktning på att lösa en del av de kända tillämpningsproblemen och på en
omredigering av ungefär det slag som sekretesslagstiftningen nyligen genomgått.

Övrigt
De ursprungliga utredningsdirektiven innebar att en beredning med uppgift att följa
utvecklingen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området tillkallades.
Beredningen skulle utreda och lämna förslag till lösningar på olika problem,
särskilt sådana som var relaterade till den tekniska och mediala utvecklingen. Efter
att i omgångar ha erhållit tilläggsdirektiv omvandlades beredningen till en
parlamentarisk kommitté, i anledning av att uppdraget getts en annan inriktning.

Den ursprungliga tanken med en tryck- och yttrandefrihetsberedning var enligt min
mening god. När denna del av kommitténs uppdrag är avslutad finns det skäl att
låta dess arbete fortsätta i enlighet med de ursprungliga direktiven. Lagstiftningen
kommer, oavsett vilket resultat det nu pågående arbetet leder till, att vara fortsatt
komplicerad, varvid den tekniska och mediala utvecklingen allteftersom lär skapa
nya tillämpningsproblem, som behöver identifieras och övervägas.
