# Anmälan mot Åklagarmyndigheten, Gotlands tingsrätt och Kriminalvården, häktet Visby, med påstående om bl.a. olaga frihetsberövande. Kritik mot häktet för bristfällig hantering av en permissionsansökan

JO 2021-01-19 dnr 676-2019

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2021-01-19          676-2019               1 (14)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Anmälan mot Åklagarmyndigheten, Gotlands tingsrätt och
                        Kriminalvården, häktet Visby, med påstående om bl.a. olaga
                        frihetsberövande. Kritik mot häktet för bristfällig hantering av en
                        permissionsansökan

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 21 januari 2019 framförde AA klagomål
                        mot bl.a. Åklagarmyndigheten, Gotlands tingsrätt och Kriminalvården, häktet
                        Visby. Han anförde bl.a. följande.

                        Den 11 juli 2018 beslutade Gotlands tingsrätt att häkta honom och bestämde
                        samtidigt att en ny häktningsförhandling skulle hållas den 25 juli kl. 11.00.
                        Tingsrätten höll dock inte någon förhandling den angivna tiden. Han frågade då
                        häktespersonalen varför han inte hade förts till domstolen. Han fick till svar att
                        åklagaren redan hade meddelat tingsrätten att han skulle hållas kvar i häktet i
                        avvaktan på resultat från Nationellt forensiskt centrum, NFC. Enligt hans
                        uppfattning borde han antingen ha inställts vid tingsrätten på utsatt tid eller
                        försatts på fri fot den 25 juli 2018 kl. 11.01. Först den 26 juli kl. 16.00 hölls en
                        ny häktningsförhandling, vilket innebär att han var olaga frihetsberövad under
                        29 timmars tid.

                        Som intagen i häktet Visby ansökte han om att få närvara vid sin hustrus
                        förlossning. Han fick dock aldrig något svar på begäran och fick inte heller vara
                        med vid förlossningen.

                        Tingsrätten höll senare huvudförhandling i målet. Under tiden som den offent-
                        lige försvararen slutförde hans talan satt rättens ordförande och samtalade med
                        protokollföraren. Försvararen kände sig tvungen att tystna för att rådmannen
                        skulle rikta sin uppmärksamhet mot vad som sades.

                        Utredning m.m.
                        Muntliga upplysningar och handlingar i ärendet hämtades in från Kriminal-
                        vården. Handlingar togs även in från Gotlands tingsrätt.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A           Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                         Dnr 676-2019       Sid 2 (14)




JO begärde den 7 juni 2019 att Åklagarmyndigheten, Gotlands tingsrätt och
Kriminalvården skulle yttra sig över AA:s klagomål. Myndigheterna
uppmanades att särskilt yttra sig över vad AA anfört om att han hade varit
frihetsberövad utan lagstöd. Kriminalvårdens yttrande skulle även avse
AA:s uppgifter om att han inte hade fått något svar på sin ansökan om
permission.

Gotlands tingsrätts yttrande
I sitt remissvar anförde Gotlands tingsrätt, genom lagmannen, bl.a. följande
(bilagorna har här utelämnats):

      Som bakgrund kan inledningsvis nämnas att AA var misstänkt för … och
      häktades av tingsrätten för denna misstanke den 11 juli 2018 i Gotlands tingsrätts
      mål B 755-18. Efter huvudförhandling, som ägde rum den 3 och 7 september
      2018, dömdes AA för … Domen överklagades sedermera till Svea hovrätt.
      Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen.
      Följande gäller generellt beträffande tingsrättens tillämpning av aktuella
      bestämmelser.
      1) När åklagaren har begärt någon som är anhållen häktad ska en förhandling
         för prövning av åklagarens begäran hållas utan dröjsmål och aldrig senare än
         fyra dygn efter gripandet/verkställandet av anhållningsbeslutet (96-timmars-
         regeln) – 24 kap. 13 § rättegångsbalken, RB.
      2) Om åklagarens begäran vid förhandlingen enligt ovan bifalls ska tingsrätten
         – om åtal inte redan är väckt – bestämma den tid inom vilken åtal ska
         väckas. Den tiden får inte bestämmas längre än vad som oundgängligen är
         nödvändigt. Någon viss bestämd tid är inte föreskrivet för vad som kan vara
         ”oundgängligen nödvändigt”. Vid tingsrätten – och även vid andra tings-
         rätter såvitt bekant – är det dock närmast regel att denna tid bestäms till som
         längst 14 dagar (kortare tid är dock här inte helt ovanligt) – 24 kap. 18 § RB.
      3) Om åklagaren inte väcker åtal inom bestämd tid och inte heller inom samma
         tid begär förlängning av tiden ska häktningsbeslutet omedelbart upphävas –
         24 kap. 20 § första stycket 1 RB.
      4) Om åklagaren inom utsatt tid begär förlängning (en tämligen vanlig situa-
         tion) ska den häktade eller försvararen ges tillfälle att yttra sig. Rätten får
         bevilja åklagarens begäran om förlängning om den tidigare utsatta tiden är
         otillräcklig – 24 kap. 18 § andra stycket RB. Det finns i angivet lagrum inget
         föreskrivet om huruvida denna prövning ska ske vid förhandling eller inte.
         Om det emellertid har gått 14 dagar sedan det ursprungliga häktnings-
         beslutet (vilket är vanligt förekommande) och åklagaren inom den tiden
         begärt förlängning ska rätten med två veckors mellanrum hålla ny för-
         handling i häktningsfrågan. Om det är uppenbart att förhandling med så
         ”täta” mellanrum skulle vara utan betydelse får rätten dock bestämma längre
         tids (än 14 dagar) mellanrum mellan förhandlingarna. Det torde också
         betyda att det är i sin ordning att bestämma den ”oundgängligen nöd-
         vändiga” tiden (se 24 kap. 18 § första stycket RB) längre än 14 dagar. Den
         möjligheten har dock aldrig utnyttjats vid denna tingsrätt. Gotlands tingsrätt
         har alltså regelmässigt tillämpat den ordningen att häktningsfrågor alltid
         prövas (med eller utan förhandling; se nedan) var fjortonde dag (eller tätare).
      5) När åklagaren enligt ovan har begärt förlängning av tiden får åtals väckande
         ska alltså en prövning av den begäran ske. Tingsrätten har då, enligt vad
         som redovisats ovan, att ta ställning om det ska hållas någon förhandling för
         prövning av frågan (frågan ska självfallet alltid prövas). Inför denna
         prövning av frågan om förhandling ska hållas eller inte ska den
         häktade/försvararen ges tillfälle att yttra sig. Ett medgivande är givetvis inte
                                                                   Dnr 676-2019       Sid 3 (14)




    bindande för rätten men synpunkterna är av betydelse. Inte helt ovanligt är
    att försvararen begär att häktningsbeslutet ska upphävas men att det inte
    behövs någon förhandling för denna prövning. Mer vanligt är dock att
    försvararen begär att prövningen ska ske efter det att förhandling hållits.
    Regelmässigt (men inte alltid) hålls då förhandling i frågan. Rättegångs-
    balken innehåller inte någon föreskrift om att en sådan förhandling ska
    hållas inom viss bestämd tid. Tingsrättens uppfattning är emellertid att det
    här är uppenbart att det gäller ett särskilt krav på skyndsamhet. I linje med
    denna uppfattning håller tingsrätten därför förhandling i dessa fall samma
    dag som åklagaren begärt förlängning eller dagen därpå. Valet mellan
    samma dag eller dagen därpå är så gott som alltid beroende av praktiska
    omständigheter, så som aktörers tillgänglighet, tillgång till lokal, transport-
    frågor m.m. Är det så att åklagarens begäran kommer in en fredag hålls dock
    förhandlingen alltid den dagen.
I nu aktuellt fall framgår det av handlingarna i tingsrättens elektroniska akt att
åklagaren den 25 juli 2018 gav in en begäran åtalsförlängning. Åklagarens
begäran inkom inom den av tingsrätten beslutade tidsfristen för åtals väckande.
Begäran översändes till försvararen för yttrande. Försvararen yttrade sig senare
samma dag. Därefter skickades kallelser till parterna. Omhäktningsförhandling
hölls dagen efter den 26 juli 2018, kl. 15.00. Av tingsrättens elektroniska akt går
det inte att utläsa vilka överväganden som då gjordes när tid för omhäktnings-
förhandling bestämdes, mer än att ansvarig åklagare uppgivit sig vara förhindrad
att inställa sig till omhäktningsförhandling den 25 juli 2018, p.g.a. ett heldags-
mål.
Tingsrätten har handlagt häktningsfrågan i enlighet med gällande bestämmelser
och tingsrättens egna (ovan beskrivna) rutiner i anslutning till dessa
bestämmelser (se vidare nedan). Tingsrätten vill särskilt peka på att det alltså i
rättegångsbalken (eller annorstädes) inte finns någon uttrycklig bestämmelse om
hur snart efter det att en begäran om förlängning av åtalstiden har inkommit
prövningen av begäran ska ske. Och det gäller oavsett om förhandling ska hållas
i frågan eller inte. Om förhandling ska hållas för prövningen finns det inte heller
någon uttrycklig bestämmelse om inom vilken tid en sådan förhandling ska
hållas. Rättegångsbalken är alltså här ”tyst” i två olika frågor (förvisso nära
förbundna med varandra). Denna ”tystnad” har tingsrätten alltså ”fyllt ut” i
enlighet med vad som beskrivits ovan. Det innebär att tingsrätten, oavsett
handläggningsform (skriftlig eller muntlig handläggning), alltid tar ställning i
frågan senast den dag som följer på den dag begäran kom in till tingsrätten.
Det är därför enligt tingsrättens uppfattning inte korrekt att AA skulle ha varit
frihetsberövad utan lagstöd under den påstådda perioden. Åklagarens begäran
om åtalsförlängning och den efterföljande utsättningen till förhandling har
hanterats med den skyndsamhet som kan krävas. Omhäktningsförhandlingen har
hållits inom en rimlig och inte i något avseende ovanligt lång tidsrymd.
Den befattningshavare som ansvarade för handläggningen av begäran av åtals-
förlängning, utsättning och genomförande av omhäktningsförhandlingen arbetar
inte längre kvar på tingsrätten och har därför inte heller fått del av myndighetens
remissvar eller givits möjligheter att lämna synpunkter på detsamma.
AA har vidare haft synpunkter på ordföranden, rådmannen BB:s, agerande under
huvudförhandlingen.
Enligt BB:s uppfattning har huvudförhandlingen genomförts i enlighet med
rättegångsbalkens regler. Hon kan inte påminna sig att hon pratat med protokoll-
föraren. Det ligger dock i sakens natur att ordföranden, mot bakgrund av den roll
som ankommer på denne, ibland kan ha anledning att kort stämma av någon
praktisk fråga med protokollföraren under pågående förhandling. På sedvanligt
sätt har både åklagare och försvaret lagt fram bevisning i målet i samband med
sakframställningarna, vilket också framgår av tingsrättens dom den 14 september
2018 (Bilaga 1). Därutöver har AA, som tingsrätten uppfattar hans anmälan, haft
                                                                           Dnr 676-2019        Sid 4 (14)




      synpunkter värderingen av den bevisning som lades fram. Tingsrätten har i sin
      dom redogjort för bevisvärderingen i målet och hänvisar till domen även i denna
      del.
      Slutligen kan nämnas att tingsrätten har haft viss kommunikation med AA
      tidigare i år, bl.a. avseende utfående av material från tingsrätten. Tingsrättens
      skrivelse och beslut biläggs för fullständighetens skull (Bilaga 2 och 3).
Åklagarmyndighetens yttrande
I sitt remissvar anförde Åklagarmyndigheten, genom riksåklagaren, bl.a.
följande (bilagorna har utelämnats här):

      Upplysningar har lämnats av den åklagare som handlagt ärendet. Kammar-
      ledningen vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm, där lokal åklagare i Visby
      numer är placerad, har yttrat sig genom vice chefsåklagaren CC Dåvarande
      områdeschef, överåklagaren DD, har getts tillfälle att yttra sig.
      Jag hänvisar till upplysningarna och yttrandet i sin helhet.
      Åklagarkammarens elektroniska akt har varit tillgänglig. Relevanta handlingar
      bifogas detta yttrande.

      Bakgrund m.m.
      Av upplysningarna och yttrandet i ärendet samt den elektroniska akten har
      följande framkommit.
      AA häktades av tingsrätten den 11 juli 2018 på sannolika skäl misstänkt för …
      Åtalstiden bestämdes till den 25 juli kl. 11.00. På morgonen den 25 juli
      färdigställde åklagaren en framställan om förlängd åtalstid. Framställan expe-
      dierades elektroniskt till tingsrätten kl. 08.15. I framställan redogjorde åklagaren
      för genomförda och kvarvarande utredningsåtgärder. Gällande det sistnämnda
      hade spår säkrats och skickats till Nationellt forensiskt centrum. Åklagaren ansåg
      att det fortfarande förelåg sannolika skäl för gärningen och utvecklade även de
      särskilda häktningsskälen. Vidare angav åklagaren att han ansåg en förhandling
      var obehövlig men för det fall det skulle hållas förhandling i häktningsfrågan var
      åklagaren förhindrad under dagen den 25 juli p.g.a. heldagsförhandling men
      fanns tillgänglig för förhandling den 26 juli. Tingsrätten översände åklagarens
      framställan till den offentlige försvararen som i e-post den 25 juli kl. 12.20 bl.a.
      angav att AA påkallade omhäktningsförhandling. Kallelse till omhäktnings-
      förhandling inkom till åklagarkammaren den 25 juli. Tingsrätten höll därefter
      omhäktningsförhandling den 26 juli och beslutade då att AA skulle vara fortsatt
      häktad i målet. Förundersökningen fortskred därefter med AA häktad i målet.
      Åtal väcktes den 22 augusti. Tingsrätten meddelade dom den
      14 september. AA dömdes för … till fängelse i 2 år 6 månader. Tingsrätten
      förordnade att AA skulle kvarbli i häkte. AA överklagade tingsrättens dom.
      Hovrätten meddelade dom den 14 november där hovrätten ändrade tingsrättens
      dom endast på det sättet att fängelsestraffets längd bestämdes till 2 år 3 månader.

      Rättslig reglering m.m.
      Reglerna om häktning återfinns i 24 kap. RB.
      Enligt 5 § är det rätten som meddelar ett beslut att häkta en person. Av 6 § fram-
      går att den som det finns skäl att häkta får anhållas av åklagare i avvaktan på
      rättens prövning av häktningsfrågan. Åklagaren måste, enligt 12 §, underställa
      häktningsfrågan rättens prövning genom att ge in en häktningsframställan utan
      dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Om
      häktningsframställan inte ges in i rätt tid har åklagaren försuttit möjligheten att få
      häktningsfrågan prövad med den misstänkte berövad friheten. Åklagaren ska då
      omedelbart häva anhållandet. Har en häktningsframställan gjorts ska rätten,
      enligt 13 § första stycket, hålla förhandling i häktesfrågan utan dröjsmål. En
                                                                    Dnr 676-2019        Sid 5 (14)




häktningsförhandling får dock, enligt andra stycket, aldrig hållas senare än fyra
dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes (den
s.k. 96-timmarsfristen). Det är rätten som ska se till att fristen för häktnings-
förhandling inte överskrids. Som Högsta domstolen uttalade i NJA 2017 s. 842
får domstolen, om fristen överskridits, anses skyldig att initiera att ett anhåll-
ningsbeslut hävs. Detta gäller oavsett om överskridandet av fristen uppmärk-
sammas innan förhandlingen påbörjats eller först under förhandlingen. Enligt
Högsta domstolen innebär dock inte det förhållandet att 96-timmarsfristen
överskridits att häktningsyrkandet faller.
Av 18 § första stycket följer att åtal ska väckas inom den tid rätten bestämt.
Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Rätten får efter omständigheterna i varje särskilt fall och efter samråd med
åklagaren, den misstänkte och försvararen pröva hur lång tid som kan behövas
för förundersökningens slutförande.
I 18 § andra stycket finns bestämmelser om förlängning av den i första stycket
angivna tiden. Är tiden otillräcklig får rätten medge förlängning av tiden om
sådan begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller försvararen ska om möjligt
beredas tillfälle att yttra sig. Åklagaren bör i sin framställan om förlängd åtalstid
ange skälen för sin begäran, för att den misstänkte och försvararen ska kunna ta
ställning till om skälen är godtagbara eller om de vill påkalla förhandling för att
pröva styrkan i åklagarens argumentation. Om det inte är möjligt att få fram
yttranden inom rimlig tid får rätten antingen fatta beslut på det tillgängliga
underlaget eller hålla förhandling. En fråga om förlängning måste behandlas
skyndsamt (jfr JO 1986/87 s. 27 samt Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, fjärde upplagan, s. 319).
Väcks inte åtal inom två veckor, ska rätten enligt 18 § tredje stycket, så länge
den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors
mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att
utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Syftet med en omhäktnings-
förhandling är att rätten ska utöva viss kontroll över förundersökningens
bedrivande och underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning. Är det med
hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom
nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellan-
rum. Som exempel på en sådan situation har angetts att misstanken avser ett
grovt våldsbrott där åtalet är beroende av någon teknisk undersökning som inte
har hunnit färdigställas. Ett annat skäl kan vara att den misstänkte medger
åklagarens framställan om förlängd åtalstid. Högsta domstolen har dock i
NJA 1997 s. 368 framhållit att utrymmet är mycket begränsat för att bestämma
längre tids mellanrum mellan förhandlingarna. Bestrids åklagarens framställan
hålls regelmässigt en förnyad förhandling (Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m.,
18 december 2018, Zeteo, kommentaren till 24 kap. 18 §).
Väcks inte åtal eller har en framställan om förlängd åtalstid inte inkommit inom
föreskriven tid ska rätten enligt 20 § omedelbart häva häktningsbeslutet. Innan
åtal har väckts får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Det finns inte
någon reglering innebärande att ett häktningsbeslut ska hävas på grund av att en
omhäktningsförhandling inte äger rum omedelbart. Klart är emellertid att en
fråga om framställan om förlängd åtalstid måste behandlas skyndsamt och
därmed också planerandet och genomförandet av en omhäktningsförhandling.
Konsekvensen blir annars, såsom JO tidigare har uttalat, att varje dag utan
prövning i praktiken blir ett partiellt medgivande av åklagarens framställan om
förlängd tid för åtals väckande (JO 1986/87 s. 27).
Frågan om framställan om åtalsförlängning och omhäktningsförhandling har
diskuterats vid centrala samverkansmöten mellan Åklagarmyndigheten och
Sveriges domstolar den 7 september 2010, den 14 oktober 2015 och senast den
14 mars 2019. I protokollet från mötet den 7 september 2010 lyftes frågan enligt
följande.
                                                                          Dnr 676-2019        Sid 6 (14)




      Måste en omhäktningsförhandling påbörjas innan åtalsfristen går ut och om den
      påbörjas senare samma dag — måste det i så fall fattas ett beslut om förlängning
      av åtalsfristen fram till tiden för förhandlingen?
      Till att börja med konstateras att finns olika uppfattningar i frågan över landet.
      Gruppen är överens om att endast begäran om förlängning av åtalstiden måste
      komma in före det att åtalsfristen går ut. Omhäktningsförhandling kan hållas
      någon eller några dagar senare utan att det fattas något formellt beslut om
      förlängning av åtalsfristen fram till tiden för förhandlingen.
      Vid samverkansmötena den 14 oktober 2015 och den 14 mars 2019 har gruppen
      uttryckt att dess uppfattning är densamma i frågan. Protokollen från gruppens
      möten finns publicerade på respektive myndighets interna hemsidor.

## Bedömning

Jag kan inledningsvis konstatera att åklagaren på morgonen den 25 juli 2018 gav
      in en framställan om förlängd åtalstid till tingsrätten. Jag har noterat att
      åklagaren i sin framställan redogjorde för utredningsläget, misstankegrad och
      varför särskilda häktningsskäl alltjämt förelåg. Åklagarens handläggning har
      således varit korrekt. Vidare redogjorde åklagaren för när han var tillgänglig för
      eventuell omhäktningsförhandling. I likhet med vad åklagaren och vice chefs-
      åklagaren har anfört i sina upplysningar och yttranden är jag också av upp-
      fattningen att handläggningsförfarandet som tillämpats i ärendet följer
      sedvanliga rutiner och praxis i den operativa verksamheten.
      Som huvudregel kallar rätten till omhäktningsförhandling i de fall där den
      misstänkte eller dennes försvarare påkallar förhandling efter att åklagaren begärt
      åtalsförlängning. Rätten har då att planera in den kommande förhandlingen,
      vilket kan innebära praktiska problem eftersom hänsyn måste tas så att alla
      inblandade parter kan närvara. Det händer relativt ofta att omhäktnings-
      förhandlingar, som i detta mål, sätts ut någon eller några dagar senare.
      Rättens beslut om häktning gäller, med vissa undantag, till dess annat beslutats
      (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde upplagan, s. 327 f.).
      Att omhäktningsförhandlingen sattes ut den 26 och inte den 25 juli, då två
      veckor gått sedan den förra häktningsförhandlingen kan därför inte anses inne-
      bära att den häktade i målet under den mellankommande tiden var frihetsberövad
      utan lagstöd. I och med att rätten planerade för och kallade till en omhäktnings-
      förhandling påföljande dag har rätten också tagit ställning till att ett något längre
      mellanrum än två veckor varit befogat. Någon anledning för åklagaren att vidta
      några åtgärder har därför inte förelegat.
      Från Åklagarmyndighetens sida har det inte funnits anledning att anmäla det
      inträffade till Statens ansvarsnämnd, Särskilda åklagarkammaren eller i övrigt
      vidta några åtgärder.
      Den åklagare som handlagt ärendet samt kammarledningarna vid Norrorts och
      Västerorts åklagarkammare i Stockholm har tagit del av remissvaret.
Kriminalvårdens yttrande
I sitt remissvar anförde Kriminalvården, Region Öst, genom regionchefen, bl.a.
följande:

      Uppgifter om sakförhållandena har inhämtats från EE, kriminalvårdschef för VO
      Gotland vari häktet Visby ingår. Information har vidare inhämtats från
      journalanteckningar i KVR. Genom utredningen har sammanfattningsvis
      följande framkommit.
                                                                      Dnr 676-2019        Sid 7 (14)




Omständigheter i ärendet

Frihetsberövande utan lagstöd
AA var vid tillfället inskriven vid häktet Visby. Beslut om häktning hade fattats
den 11 juli 2018 och åtal i målet skulle vara väckt senast den 25 juli 2018. Häktet
Visby har uppgett att åklagaren i aktuellt ärende begärde förlängning av
åtalstiden hos rätten som kom med besked om när omhäktning skulle ske,
den 26 juli 2018. Rätten meddelade häktet via telefon.

Uteblivet svar på begäran om att få närvara vid hustruns förlossning
Vid häktet Visby finns rutiner för hur hemställan från intagna ska hanteras.
Avdelningspersonalen som mottar en hemställan från en intagen ska datum-
stämpla dokumentet och därefter lämna över det till vakthavande befäl i ett
särskilt registreringsfack. Vakthavande befäl som har nattjänstgöring registrerar
därefter hemställan i Kriminalvårdsregistret (KVR), då det avser permission
under kategorin övriga ärenden. Hemställan avseende permission lämnas över
till kriminalvårdsinspektören för beslut.
AA har hemställt om permission för att närvara vid hustruns förlossning vid
Linköpings lasarett planerad till den 30 oktober 2018. Hemställan torde ha varit
skriftlig och lämnats till personal den 19 september 2018. Hemställan infördes i
KVR som en daganteckning, av vikarierande personal. Häktet Visby har arbetat
för få till en förflyttning av den intagne till ett häkte på fastlandet. Detta lyckades
man dock inte få till stånd vid tidpunkten med anledning av beläggnings-
situationen inom Kriminalvården. AA förflyttades sedermera till häktet
Kronoberg den 31 oktober 2018 med anledning av hovrättsförhandling och
barnet föddes den 1 november 2018.
Häktet har anfört att i situationer då hemställan om exempelvis permission
lämnas in i nära anslutning till en förflyttning överlåts beslutet till mottagande
verksamhetsställe. Detta då det avsändande verksamhetsstället inte kan fatta
beslut för det mottagande verksamhetsstället då man saknar kunskap om de
faktiska förhållanden som råder där.
Den intagnes akt vid aktuellt verksamhetsställe har kontrollerats och hemställan
har inte återfunnits.

Tillämpliga bestämmelser

Frihetsberövande utan lagstöd
24 kap. 5, 18 och 20 §§ rättegångsbalken, RB

Uteblivet svar på begäran om att få närvara vid hustruns förlossning
2 kap. 13 § häkteslagen (2010:611), HäL
9, 10, 11, 31, 32 och 33 §§ förvaltningslagen (2017:900), FL
5 § häktesförordningen (2010:2011), HäF
7 kap. 1 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om häkte (KVFS
2011:2), FARK Häkte

Kriminalvårdens, Region Östs, bedömning

Frihetsberövande utan lagstöd
Beslut om häktning meddelas av rätten och beslut om att häva häktning
meddelas av rätten och i vissa fall av åklagaren. Kriminalvården har fått informa-
tion av rätten att åklagaren har begärt förlängning av åtalstiden. Kriminalvården
som myndigheten har inte beslutanderätt i häktningsfrågan och myndigheten kan
således inte på eget initiativ häva ett beslut om häktning. Häktet Visby har
därmed, utifrån Kriminalvårdens funktion i rättskedjan, inte agerat felaktigt i
situationen.
                                                                          Dnr 676-2019      Sid 8 (14)




      Uteblivet svar på begäran om att få närvara vid hustruns förlossning
      Det är av yttersta vikt att det finns säkra rutiner för hur hemställan från intagna
      ska hanteras och att personalen följer dessa rutiner. AA:s hemställan avser
      ansökan om permission för att få närvara vid hustruns förlossning, vilket är en
      händelse av mycket stor vikt för honom.
      Kriminalvården ska för varje intagen föra journal och dokumentera den intagnes
      verkställighet. Detta avser alla beslut som har fattats, viktiga händelser och
      väsentliga uppgifter om vidtagna eller planerade åtgärder avseende den intagne
      samt uppgifter om omständigheterna i övrigt som är av betydelse för vistelsen i
      förvaringslokalen. Kriminalvården har även att följa förvaltningslagens regler
      om handläggning av ärenden där det bl.a. framgår att ett ärende ska handläggas
      så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten
      eftersätts. Kriminalvården ska vidare bl.a. motivera sina beslut, underrätta berörd
      intagen om beslutet samt informera om hur den intagne överklagar beslutet.
      I aktuellt ärende kan konstateras att hemställan inte har hanterats enligt lokal
      rutin, dvs. att införas under kategorin övriga ärenden i KVR, och förefaller heller
      inte ha lämnats till kriminalvårdsinspektören för beslut. Det förefaller som om
      man från häktet Visbys sida trots detta har varit medveten om AA:s hemställan,
      då man försökte få till en förflyttning av den intagne till fastlandet, men AA har
      inte meddelats något beslut på sin permissionsansökan. Som häktet Visby
      framför så kan man inte fatta beslut för ett mottagande verksamhetsställe, om en
      hemställan har lämnats in i nära anslutning till en förflyttning, då man saknar
      kunskap om de faktiska förhållanden som råder där. I det här fallet har
      hemställan lämnats in drygt en månad innan förflyttningen av AA genomfördes.
      Vid det datum som barnet var beräknat att födas, och som hemställan avsåg, var
      AA alltjämt placerad vid häktet Visby. Dokumentation om
      AA:s hemställan verkar inte heller ha lämnats över till häktet Kronoberg för
      vidare hantering. Händelsen har fått till följd att AA:s inte har meddelats något
      beslut avseende permission i ärende som är mycket angeläget för honom.
      Sammantaget har häktet Visby brustit i sin hantering av AA:s permissions-
      ansökan och det inträffade är inte acceptabelt. Häktet Visby borde ha fattat beslut
      inom rimlig tid. Att så inte har skett har föranlett att den intagne inte har haft
      möjlighet att få sin sak prövad av annan instans. Kriminalvården beklagar det
      lidande som händelsen vållat AA Det har inte framkommit något i ärendet som
      ger anledning att anta att brister föreligger på en generell nivå vid hand-
      läggningen av ärenden av det här slaget vid häktet. Bristerna vid aktuell ärende-
      handläggning förefaller begränsa sig till det enskilda ärendet. Den vikarierande
      tjänsteman, som inledningsvis felregistrerade ärendet i KVR, har i efterhand
      informerats om de lokala rutinerna. Regionchefen har även gett VO Gotland i
      uppdrag att se över introduktionen av nya medarbetare samt att påminna
      personalgruppen om regelverket och lokala rutiner vid hantering av hemställan
      från intagen.
AA kommenterade remissvaren.

Sedan den 1 januari 2020 ingår Kriminalvården i mitt ansvarsområde och jag
övertog då detta ärende från chefsJO Elisabeth Rynning.

Rättslig reglering
Åklagarmyndigheten, Gotlands tingsrätt och Kriminalvården har redogjort för
relevant rättslig reglering. Jag hänvisar därför dit, men kommer i det följande
även beröra några andra föreskrifter och uttalanden som är av betydelse för min
bedömning.
                                                                   Dnr 676-2019     Sid 9 (14)




Bedömning
Inledning
AA har framfört synpunkter på domstolens bevisvärdering avseende
utredningen om den brottslighet som han var häktad och därefter åtalad och
dömd för. JO brukar inte uttala sig om myndigheternas bedömningar och beslut
i sakfrågor och kan inte heller ändra eller upphäva en dom. Den som är miss-
nöjd med en dom är i stället hänvisad till att överklaga den. Jag noterar att
AA har använt sig av den möjligheten. Det som AA har anfört i den här delen
ger därför inte anledning till några uttalanden från min sida.

Påståendet om olaga frihetsberövande
AA häktades av Gotlands tingsrätt den 11 juli 2018. Tingsrätten förordnade i
samma beslut att åtal skulle väckas senast den 25 juli kl. 11.00. Enligt AA borde
han till följd av tingsrättens beslut ha inställts vid tingsrätten för en
omhäktningsförhandling den utsatta tiden eller försatts på fri fot kl. 11.01
samma dag. Han har gjort gällande att han varit olaga frihetsberövad under
29 timmar eftersom tingsrätten i stället höll en ny förhandling först den 26 juli
kl. 16.00. De anmälda myndigheterna har uppmanats att särskilt yttra sig över
vad AA anfört om att han har varit frihetsberövad utan lagstöd.

Tingsrättens förordnande om att åtal skulle väckas senast den 25 juli 2018
kl. 11.00 är klart och tydligt. Beslutet innebar inte, och kan enligt min mening
inte heller ges den innebörden, att det skulle hållas en omhäktningsförhandling
den angivna tidpunkten. Beslutet om åtalstid grundar sig i stället på bestäm-
melsen i 24 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken, RB. Enligt den ska rätten
vid beslut om häktning, om inte åtal redan har väckts, sätta ut den tid inom
vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt. Det är alltså endast detta som tingsrättens beslut den
11 juli i den här delen har behandlat.

Ett beslut om häktning gäller, med vissa undantag som inte är aktuella i detta
ärende, till dess annat har beslutats. Bestämmelsen i 24 kap. 20 § första stycket
1 och 2 RB är av central betydelse i det här sammanhanget. Sålunda ska rätten
omedelbart häva ett häktningsbeslut om åklagaren inte inom den tid som rätten i
enlighet med den nyss nämnda bestämmelsen i 24 kap. 18 § RB bestämt, har
väckt åtal eller begärt förlängning av tiden. Detsamma gäller om det inte längre
finns skäl för häktningsbeslutet. Innan åtal är väckt får även åklagaren häva ett
häktningsbeslut.

Regleringen i 20 § innebär inte att ett häktningsbeslut ska hävas på grund av att
en omhäktningsförhandling inte har hållits. Med utgångspunkt i bestämmelsen
har Högsta domstolen däremot understrukit att skyldigheten att häva ett
häktningsbeslut ställer krav på rätten och, om åtal inte är väckt, åklagaren att
kontrollera ett häktningsbeslut så snart det finns anledning till det och att
omgående häva beslutet om häktningsskäl inte längre föreligger. Om t.ex. den
brottsmisstanke som omfattas av ett häktningsbeslut inte längre är aktuell som
grund för ett åtal ska följaktligen den domare som har ansvar för målet
                                                                       Dnr 676-2019       Sid 10 (14)




omedelbart häva beslutet. (Se NJA 2016 s. 453, jfr NJA 2002 s. 342 och
JO 1999/2000 s. 32.) I praxis har det också bedömts inte längre finnas skäl för
ett häktningsbeslut när den häktade varit frihetsberövad under så lång tid att han
eller hon, om verkställighet i stället hade ägt rum i enlighet med den vid
respektive tidpunkt gällande reglering, skulle ha villkorligt frigivits (se bl.a.
NJA 1983 s. 610, 1984 s. 559 och 1985 s. 56). Vidare kan hänsyn till
proportionalitetsprincipen medföra att det vid utdragna häktningstider inte
längre finns skäl för häktning, då skälen för frihetsberövandet inte längre
uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den enskilde
(se RH 2007:8 och Högsta domstolens beslut den 19 november 2020 i
mål nr Ö 5339-20). Slutligen kan t.ex. det förhållandet att en häktad person
börjar verkställa ett tidigare utdömt fängelsestraff leda till att häktningsbeslutet
ska hävas (se 8 § strafftidslagen [2018:1251]). En förutsättning i det sistnämnda
fallet torde vara att ändamålet med frihetsberövandet kan tillgodoses genom
verkställigheten (jfr Nordh, Tvångsmedel [Version 2, JUNO], s. 73 f.).

Rätten har följaktligen alltid ett ansvar för att se till att ett frihetsberövande inte
pågår längre än nödvändigt. Ett beslut om häktning kan omprövas när som
helst, när rätten bedömer att det finns anledning till det eller på begäran av den
enskilde. Ett häktningsbeslut ska vidare omprövas efter viss tid. Det är fallet när
en begäran om åtalsförlängning inkommer.

Det är klarlagt att åklagaren i det aktuella målet gav in en begäran om åtals-
förlängning till Gotlands tingsrätt strax efter kl. 8 på morgonen den 25 juli
2018. Åklagaren har därmed väl inom den tid som tingsrätten hade bestämt för
åtals väckande begärt förlängning av tiden. Det finns inget som tyder på att det
då inte längre fanns skäl för häktningsbeslutet. Min slutsats är mot denna
bakgrund att det inte har saknats lagligt stöd för frihetsberövandet av AA Han
har således inte varit föremål för ett sådant olaga frihetsberövande som han
gjort gällande. Det avgörande för mitt ställningstagande är att det fanns ett
lagligt grundat häktningsbeslut samt att åklagaren kom in med en begäran om
åtalsförlängning inom den av tingsrätten bestämda åtalstiden och att det då inte
saknats häktningsskäl.

Omprövning av häktningsfrågan
Bestämmelserna om häktning utgör en del av det regelverk som medger
inskränkningar i den enskildes grundlagsskyddade rätt till personlig frihet
(se 2 kap. 8 § regeringsformen, RF, och artikel 5 Europakonventionen). Varken
de materiella eller processuella reglerna får tolkas extensivt. Den domare som är
ansvarig för ett mål med frihetsberövade har mot denna bakgrund att iaktta
särskild noggrannhet vid tillämpningen av regleringen och kan t.ex. inte
delegera kontrollen av att laga grund för en häktning fortfarande föreligger
(se NJA 2016 s. 453).

Om den tid som rätten har satt ut för åtals väckande är otillräcklig får rätten,
enligt 24 kap. 18 § andra stycket RB, medge förlängning av den. En
förutsättning för detta är att förlängningen begärs före tidens utgång. Den
                                                                    Dnr 676-2019      Sid 11 (14)




misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska enligt samma lagrum om
möjligt beredas tillfälle att yttra sig. Av 24 kap. 18 § tredje stycket RB framgår
vidare att rätten ska, om åtal inte väcks inom två veckor, så länge den
misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors
mellanrum hålla en ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till
att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling inom nu
angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum. Enligt min mening kan bestämmelsen i 24 kap. 18 § tredje stycket
RB ses som en handlingsregel för rättens kontinuerliga kontroll av häktnings-
frågan. Kontrollen är även av grundläggande betydelse för den enskildes
rättssäkerhet, eftersom en person inte ska vara häktad längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt (se 24 kap. 20 § RB och t.ex. JK dnr 2103-18-2.4).

Förhandling i häktningsfrågan ska som regel hållas med två veckors mellanrum
oavsett om fristen överskrids redan från början genom ett beslut om mer än två
veckors åtalstid eller om det sker därefter genom förlängning av åtalstiden (se
prop. 1986/87:112 s. 54). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1997 s. 368
framhållit att det redan av lagtexten framgår att förutsättningarna för att
bestämma längre tids mellanrum än två veckor mellan häktningsförhand-
lingarna är mycket begränsade. Domstolen underströk vidare att betydelsen av
att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen
kvarstår ökar allt eftersom tiden går. Detta gäller enligt domstolen särskilt när
den misstänkte har yrkat att förhandling ska hållas.

Vid omhäktningsförhandlingen ska domstolen pröva dels om de omständigheter
som motiverat häktningen fortfarande föreligger, dels om det i förekommande
fall fortfarande finns skäl att låta åklagaren besluta om restriktioner. Rätten har
således att pröva om förutsättningarna för en fortsatt häktning är uppfyllda och
dessutom om utredningen bedrivs med den skyndsamhet som krävs. JO har
uttalat att en förhandling kan anses vara uppenbart utan betydelse enbart när
beslutsunderlaget är sådant att rätten kan göra en bedömning på handlingarna i
samtliga nu berörda avseenden (se JO 2005/06 s. 38). Mål om grova våldsbrott
där åtalet är beroende av teknisk utredning har i förarbetena nämnts som
exempel på när rätten kan fatta beslut i häktningsfrågan utan att pröva den vid
en omhäktningsförhandling (a. prop. s. 78). Det kan också vara fallet om den
misstänkte uttryckligen förklarat att han eller hon avstår från förhandling (se
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 325).

Även om utgångspunkten alltså är att en omhäktningsförhandling ska hållas
med högst fjorton dagars mellanrum kan förhållandena i ett enskilt fall medföra
svårigheter vid planeringen av att sätta ut en sådan förhandling. Åklagaren eller
den offentlige försvararen kan ha förhinder, t.ex. på grund av något annat
tjänsteåtagande eller sjukdom, att närvara under den dag som omhäktnings-
förhandlingen senast borde äga rum. Visserligen kan det då finnas anledning för
rätten att undersöka om det är möjligt att en annan åklagare eller försvarare åtar
                                                                    Dnr 676-2019       Sid 12 (14)




sig förhandlingen. Rätten har dock också att beakta syftet med en omhäktnings-
förhandling och risken för att sådana parter eller partsföreträdare inte har
tillräcklig kunskap om förundersökningen och utredningsläget. Ett uppdrag som
offentlig försvarare är dessutom personligt. Det kan vid en tingsrätt även finnas
ett stort antal pågående mål eller flera mål med många misstänkta där tiden för
väckande av åtal går ut i stort sett samtidigt och prövningen av begärd
förlängning sammanfaller. Enligt min mening bör vidare den misstänkte eller
försvararen som utgångspunkt alltid ges tillfälle att yttra sig över åklagarens
framställning (jfr 24 kap. 18 § andra stycket RB). Samtidigt som frågan om
förlängning ska behandlas med skyndsamhet (se bl.a. JO 1986/87 s. 24) måste
såväl de som rätten ha ett visst och med hänsyn till omständigheterna skäligt
rådrum att ta ställning till begäran. Den misstänktes inställning till ytterligare
åtalstid och till behovet av en omhäktningsförhandling måste förstås tillmätas
betydelse, särskilt om han eller hon påkallar förhandling (se bl.a. tidigare
nämnda NJA 1997 s. 368 och JO 2005/06 s. 38, jfr Lindberg a.a., s. 325).

För att säkerställa att en omhäktningsförhandling så långt möjligt kan hållas
inom tvåveckorsfristen är det angeläget att åklagaren, om han eller hon bedömer
att det krävs ytterligare tid för åtals väckande, kommer in med en begäran om
förlängning till rätten med så god framförhållning som möjligt och i samband
med detta utförligt redovisar skälen för framställningen om förlängning (jfr
Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m. [JUNO], kommentaren till 24 kap. 18 § RB
och Lindberg, a. a. s. 319). Av samma skäl bör rätten därefter sätta en kortare
frist inom vilken den misstänkte eller försvararen bereds tillfälle att yttra sig.
Som jag tidigare understrukit har rätten ett ansvar för att se till att ett frihets-
berövande inte pågår längre än nödvändigt. En domstol måste sålunda ta
eventuella omhäktningsförhandlingar i beaktande vid utformningen av
organisationen och planeringen av arbetet. I det enskilda fallet ska vidare den
domare som är ansvarig för målet kontrollera åklagarens begäran om
åtalsförlängning så snart den kommer in till domstolen.

Om domstolen kommer fram till att det inte finns någon praktisk möjlighet att
genomföra en omhäktningsförhandling inom tvåveckorsfristen, ska
förhandlingen givetvis hållas skyndsamt därefter. Jag anser att den då i princip
bör genomföras nästföljande vardag. Kommer framställningen in en fredag
framstår den rutin som Gotlands tingsrätt tillämpar i det avseendet som lämplig.
Det krävs enligt min mening inte något formellt beslut om förlängning av
åtalstiden för det fall förhandlingen genomförs kort efter fristens utgång. När en
omhäktningsförhandling inte kan hållas inom den föreskrivna tiden bör dock
rättens överväganden och åtgärder i fråga om utsättningsförsök dokumenteras,
om de inte framgår av akten i övrigt (se 5 § förordningen [1996:271] om mål
och ärenden i allmän domstol). Skulle den häktade uttryckligen begära att utan
avvaktan på en omhäktningsförhandling omedelbart bli försatt på fri fot har
rätten att ta ställning till detta, och med hänsyn till omständigheterna avgöra om
frågan ska prövas genast eller om den kan anstå till den utsatta förhandlingen.
                                                                    Dnr 676-2019      Sid 13 (14)




Som framgått gav åklagaren tidigt under morgonen den 25 juli 2018 in en
begäran om åtalsförlängning till tingsrätten. I framställningen redogjorde han
relativt utförligt för utredningsläget, dvs. vilka åtgärder som hade vidtagits och
vilka som återstod samt när i tiden en viss åtgärd kunde förväntas bli genom-
förd. Vidare redovisade han sin bedömning beträffande misstankegraden och
varför de särskilda häktningsskälen fortfarande förelåg. Åklagaren anförde
också att han ansåg att en förhandling i frågan var obehövlig och att han, om
förhandling skulle hållas, var förhindrad att närvara samma dag då han skulle
delta vid en heldagsförhandling men att han var tillgänglig för förhandling
dagen därpå, den 26 juli.

Jag anser att åklagarens framställning gav en inblick i både vidtagna och
planerade åtgärder samt hur förundersökningen bedrevs. Beslutsunderlaget var
därmed i och för sig sådant att rätten kunde göra en bedömning på handlingarna
i samtliga avseenden som behövdes för att pröva häktningsfrågan. Det var
emellertid den första framställningen om åtalsförlängning och någon
omhäktningsförhandling hade ännu inte hållits. Förundersökningen hade således
pågått endast en kortare tid. Den misstänktes inställning till åklagarens begäran
skulle inhämtas. Sedan begäran kommunicerats med den misstänkte anförde
den offentlige försvararen att AA begärde omhäktningsförhandling, eftersom
han yrkade ”att försättas på fri fot, för det fall inte tingsrätten på handlingarna
kan besluta om detta”. Yttrandet kom in till tingsrätten samma dag kl. 12.20.
Jag saknar mot bakgrund av innehållet i den misstänktes yttrande anledning att
ha några synpunkter på att tingsrätten inte genom särskilt beslut omedelbart
omprövade häktningsfrågan.

Tingsrätten kallade därefter parterna till omhäktningsförhandling till, enligt
protokollet från förhandlingen, kl. 14.00 den 26 juli 2018. Det framgår inte av
tingsrättens elektroniska akt vilka överväganden som gjordes när tidpunkten
bestämdes. Det är alltså oklart om tingsrätten helt uttömde möjligheterna att
hålla omhäktningsförhandlingen inom tvåveckorsfristen. Jag noterar att
tingsrätten i beslutet den 26 juli, som innebar att AA skulle vara fortsatt häktad,
förordnade att åtal skulle vara väckt senast den 8 augusti kl. 11.00. Tingsrätten
bestämde följaktligen den nya tiden för väckande av åtal till två veckor från den
25 juli, vilket enligt min mening är korrekt och torde vara praxis.

Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns någon grund att rikta kritik mot
Åklagarmyndigheten och det som har kommit fram ger mig inte tillräcklig
anledning att kritisera Gotlands tingsrätt.

AA har i den här delen också klagat på Kriminalvårdens agerande. Jag vill
därför redogöra för följande.

När en person tas in i häkte ska grunden för frihetsberövandet kontrolleras. Det
framgår av 1 kap. 8 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS
2011:2) om häkte, FARK Häkte. Enligt de allmänna råden till föreskriften
kvarstår behovet att kontrollera grunden för ett frihetsberövande även efter att
                                                                    Dnr 676-2019      Sid 14 (14)




en person har tagits in i häkte. Uppstår tveksamhet om huruvida den intagne får
hållas fortsatt frihetsberövad, behöver förundersökningsledaren eller domstolen
genast kontaktas. Sådan tveksamhet kan t.ex. föreligga om tidsfristen för att
ompröva ett frihetsberövande har passerat, utan att Kriminalvården fått någon
information om hur processen fortskrider. Av 5 § förordningen (1990:893) om
underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. följer slutligen att en domstol eller
en åklagare som upphäver t.ex. ett häktningsbeslut, genast ska underrätta den
myndighet som svarar för förvaringen av den frihetsberövade.

Inget i utredningen ger mig skäl anta annat än att häktet Visby handlat i enlighet
med de föreskrifter som gäller. Och uppenbarligen hade häktet fått uppgift om
åklagarens begäran om åtalsförlängning. Det finns alltså ingen grund att rikta
kritik mot häktet i denna del.

Hanteringen av en ansökan om permission
AA ansökte om permission hos häktet Visby för att få närvara vid sin hustrus
förlossning som var planerad till den 30 oktober 2018. Enligt Kriminalvården
lämnade AA sin hemställan till häktespersonalen den 19 september.
Utredningen visar emellertid att hans begäran aldrig behandlades, förmodligen
på grund av att den felregistrerades och aldrig nådde kriminalvårdsinspektören
som fattar den typen av beslut. Såvitt framkommit närvarade inte AA vid
förlossningen.

Häktets bristfälliga hantering har medfört att AA inte haft möjlighet att få sin
permissionsansökan, som uppenbarligen gällde en angelägenhet av stor
betydelse för honom, prövad. Det inträffade är naturligtvis oacceptabelt och
häktet förtjänar kritik för detta. Jag noterar dock att Kriminalvården har vidtagit
utbildningsåtgärder för personalen efter händelsen.

Övrigt
Det AA i övrigt har framfört ger inte anledning till några uttalanden från min
sida.

Ärendet avslutas.
