# Allvarlig kritik mot Statens institutionsstyrelses ungdomshem Tysslinge för att personalen i strid med 2 kap. 6 § regeringsformen lagt ned och hållit fast en intagen ungdom mot golvet

JO 2019-11-29 dnr 6774-2017

BESLUT
                                                                           Datum                      Dnr                      Sid
                                                                           2019-11-29                 6774-2017              1 (11)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Allvarlig kritik mot Statens institutionsstyrelses ungdomshem
                        Tysslinge för att personalen i strid med 2 kap. 6 § regeringsformen
                        lagt ned och hållit fast en intagen ungdom mot golvet


                          Beslutet i korthet: I september 2017 genomförde JO en Opcat-inspektion av Statens
                          institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem Tysslinge. Vid granskningen kom det fram att
                          en intagen ungdom, A.A., vid ett tillfälle i juni 2017, hade lagts ned och hållits fast mot
                          golvet av personalen sedan han blivit aggressiv.
                          I beslutet uttalar JO att det naturligtvis inte får förekomma att det bland personalen på
                          de särskilda ungdomshemmen utvecklas en uppfattning om att man, vid sidan av de
                          särskilda befogenheterna i LVU, har andra oskrivna befogenheter som i realiteten
                          innebär att personalen i strid med 2 kap. 6 § regeringsformen, RF, vidtar
                          tvångsåtgärder mot de intagna ungdomarna. Utifrån hur SiS har beskrivit den aktuella
                          händelsen, fanns det enligt JO uppenbarligen förutsättningar för att avskilja A.A. enligt
                          15 c § LVU. Det fattades dock inte något beslut om avskiljning, och A.A. fördes inte
                          heller till något särskilt avskiljningsrum. Han hölls i stället fast till dess att han, enligt
                          personalens uppfattning, hade lugnat sig. Varken i den upprättade
                          journalanteckningen eller i institutionschefens redogörelse för händelseförloppet finns
                          det något som tyder på att personalens avsikt med ingripandet var att föra A.A. till ett
                          avskiljningsrum. Enligt JO framstår det därför närmast som att personalen lade ned
                          och höll fast A.A. mot golvet utan att avsikten från början varit att avskilja A.A.
                          JO uttalar att det inte har kommit fram att situationen var sådan att det fanns stöd för
                          personalens agerande att hålla fast A.A. mot golvet i stället för att avskilja honom. När
                          A.A. lades ned och hölls fast mot golvet skedde det i strid med det grundlagsfästa
                          skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp i 2 kap. 6 § RF.
                          JO uttalar att det inträffade naturligtvis är helt oacceptabelt och att SiS ungdomshem
                          Tysslinge förtjänar allvarlig kritik. JO förutsätter att SiS omgående vidtar åtgärder i
                          form av utbildningsinsatser och allmänna diskussioner om var gränserna för de
                          särskilda befogenheterna går.
                          JO finner skäl att skicka en kopia av beslutet till Inspektionen för vård och omsorg
                          (IVO) och till Socialstyrelsen.

## Bakgrund

I september 2017 genomförde JO en Opcat-inspektion av SiS ungdomshem
                        Tysslinge (JO:s ärende med dnr 5903-2017).




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                       Dnr 6774-2017        Sid 2 (11)




Vid granskningen av en akt som gällde A.A., född 1999, kom det fram att han
vid ett tillfälle i juni 2017 hade lagts ned och hållits fast mot golvet av
personalen. Enligt journalanteckningen hade det pågått i en knapp timme.

Stf JO Lilian Wiklund beslutade att utreda ungdomshemmets agerande.

Utredning
JO begärde att SiS skulle yttra sig i fråga om ungdomshemmets hantering av
den uppkomna situationen och besvara ett antal frågor. SiS uppgav bl.a.
följande:

      Utredning (1)
      –––

      Tysslinges redogörelse för hanteringen av den uppkomna situationen
      Institutionschefen vid Tysslinge har uppgett bl.a. följande.
      Händelseförloppet ser enligt insamlat material ut på följande sätt.
      Den dag då fasthållningen ska ha skett krävde den unge i samband med att han
      vaknade att han skulle få sömnmedicin. Tjänstgörande behandlingspersonal
      ringde till arbetsledningen för att få direktiv. I enlighet med information från
      sjuksköterskan gavs den unge besked om att han inte skulle få någon sömn-
      medicin under dagen. Den unge började då agera ut mot personal. Personal
      agerade då i enlighet med konflikthanteringsprogrammet No Power No Lose
      (NPNL), och lade ner den unge på golvet.
      I det inledande skedet av nedläggningen och fasthållningen fortsatte den unge att
      agera ut mot personal, bland annat genom att försöka bitas, vilket också fram-
      kommer av journalen. När den närvarande personalen inte kunde få den unge att
      lugna sig larmades mer personal till lokalen för vård i enskildhet.
      Utifrån samtal med närvarande personal med anledning av journalanteckningen
      från den 12 juni 2017 kan följande händelseförlopp återskapas. Efter det att
      larmet hade gått tillkom mer personal till den unge och personal växlade av
      varandra - dels i lokalen för vård i enskildhet, dels för att hålla i den unge. Den
      egentliga fasthållningen fortsatte i cirka tio minuter efter att personal anlänt.
      Därefter bedömdes den unge vara så lugn att personal kunde släppa greppet och
      sitta kvar på golvet och samtala med honom. Cirka 40 minuter senare hade den
      unges humör blivit bättre och personal gick då med den unge in på hans rum och
      fortsatte samtalet. Hela incidenten utspelade sig således under en knapp timme,
      där den unge hölls fast av personal i 10–15 minuter.
      Det kan konstateras att det i ärendet finns journaldokumentation. Emellertid
      måste det också konstateras att det i ärendet saknas flera relevanta inslag i
      journalerna. Utbildningsinsatser bl.a. gällande dokumentation kommer att ske.
      Under den aktuella händelsen var flera personer inblandade och därför fanns det
      flera befattningshavare som borde ha reagerat kring att en ungdom blev
      fasthållen utan att något beslut om avskiljning fattats eller kom att fattas.

      Rättslig reglering m.m. (5)
      –––
      Av SiS Riktlinjer/Juridik LVU avsnitt 6.6 (avskiljning) framgår bl.a. att när
      personal måste föra den unge till avskiljningen eller få honom eller henne att
      lugna ner sig kan personalen bli tvungen att hålla fast den unge, lägga ner honom
      eller henne på golvet och dylikt. När den unge inte längre uppträder störande får
      fysiskt tvång inte användas överhuvudtaget.
                                                                   Dnr 6774-2017         Sid 3 (11)




Av SiS Riktlinjer/Juridik LVU avsnitt 6.3 (begränsning av rörelsefriheten)
framgår bl.a. att paragrafen ger stöd för att förhindra att den unge avviker från
institutionen och att en intagen som försöker rymma kan – och bör – kvarhållas,
vid behov även med tvång t.ex. genom fasthållning. Våldsanvändningen måste
dock stå i rimlig proportion till vad man vill uppnå. Slag och sparkar är inte
tillåtet, vare sig det gäller att förhindra en avvikning eller i andra situationer. Om
den unge inte kan förmås att stanna genom övertalning, bör det våld som måste
användas i en avvikningssituation normalt begränsas till att personalen använder
sin kroppsstyrka för att hålla kvar den unge.
Fysiska ingripanden
Fysiska ingripanden omfattar allt från att personal går emellan två ungdomar
som slåss eller tar en ungdom åt sidan för att försöka reda ut och lugna ner en
situation till att personal håller fast den unge med kroppslig kraft (fasthållning).
Fasthållning är den mest ingripande formen av fysiskt ingripande och är förenad
med skaderisker. Fasthållning ska därför användas mycket restriktivt. Utifrån
proportionalitetsprincipen bör fasthållning endast användas för att avvärja en risk
som i den stunden bedöms större t.ex. då den unge är så våldsam att det allvarligt
äventyrar övriga ungas eller personalens säkerhet.
När SiS använder begreppet fasthållning avses fasthållning i enlighet med de
tekniker som konflikthanteringsprogrammet NPNL lär ut vid avskiljnings-
situationer, d.v.s. fasthållning mot golv och fasthållning mot vägg, se bilaga 5
och 6 [bilagan redovisas inte i beslutet, JO:s anm.].
Avskiljning
Att en intagen hålls avskild i ett s.k. avskiljningsrum utgör ett typiskt fall av
avskiljning. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att med avskildhet avses
även andra situationer där en intagen hålls avskild genom en åtgärd från
institutionens sida och därmed hindras från att ha kontakt med övriga intagna
(prop. 2002/03:53 s. 106). I linje med dessa förarbeten bedömer SiS att även en
ungdom som hålls fast är att betrakta som avskild eftersom han eller hon då
hindras från att ha kontakt med de övriga ungdomarna. Fasthållning får endast
användas för att få kontroll över en våldsam situation så att en förflyttning till ett
avskiljningsrum kan ske så säkert som möjligt. SiS anser att beslut om
avskiljning ska fattas även för de fall den unge lugnar ner sig på vägen till
avskiljningsrummet och fasthållningen därmed kan upphöra innan den unge
kommer till avskiljningsrummet.
–––
Det rättsliga stödet för fysiska ingripanden i olika situationer
Av 11 § LVU följer att SiS har ett uppsiktsansvar för den unge under
placeringen. Det ansvaret kan medföra att personalen ibland måste ingripa
fysiskt för att den unge inte ska skada sig själv eller någon annan. JO har i ett
beslut konstaterat att det bland personalens uppgifter ingår att se till att
ordningen vid hemmet upprätthålls. Det ankommer således på personalen att
ingripa för att t.ex. avvärja bråk. Enligt JO måste personalen vid behov kunna ta
en intagen åt sidan för att genom samtal försöka reda ut situationen. Även om ett
sådant ingripande ibland måste göras med en viss bestämdhet får detta ses som
ett normalt led i ordningens upprätthållande (JO-beslut 2007-10-24,
dnr 1316-2006).
Rättsligt stöd för att vidta åtgärder, om nödvändigt genom att ingripa fysiskt,
finns även i 15 § LVU när det gäller situationer där den unges rörelsefrihet
behöver begränsas för att vården ska kunna genomföras. Rörelsefriheten kan
också inskränkas med stöd av denna befogenhet om det behövs av hänsyn till
övriga intagnas eller personalens säkerhet. Bestämmelsen ger även stöd för att
hålla fast någon som försöker lämna hemmet. Det rättsliga stödet för att med
tvång hålla fast en ungdom som försöker avvika utanför institutionsområdet t.ex.
i samband med en bevakad utevistelse, finns i 24 kap. 2 § BrB. Av 24 kap.
                                                                       Dnr 6774-2017     Sid 4 (11)




2 § BrB framgår bl.a. att det våld får brukas som, med hänsyn till
omständigheterna, är försvarligt för att en rymning ska hindras.
För de fall en ungdom blir så våldsam eller utagerande att inga andra mindre
ingripande åtgärder bedöms tillräckliga kan en avskiljning enligt 15 c § LVU bli
aktuell. För att kunna avskilja en ungdom kan personalen i vissa fall vara
tvungen att hålla fast den unge för att få kontroll över situationen så att en
förflyttning till avskiljningsrummet kan ske på ett säkert sätt. Det rättsliga stödet
för att hålla fast den unge i dessa situationer ryms, enligt SiS bedömning, inom
befogenheten att hålla någon i avskildhet i 15 c § LVU. SiS ser fasthållningen i
dessa fall som en del av verkställigheten av en avskiljning.
Det rättsliga stödet för att agera i en situation då ett barn eller en ungdom skadar
sig själv finns inom ramen för personalens uppsikts- och omvårdnadsansvar. Om
den unge försöker skada sig själv så allvarligt att det föreligger fara för hans eller
hennes liv eller hälsa kan nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB bli tillämplig. Så
länge det fysiska ingripandet inte är ”oförsvarligt” ska detta inte medföra
straffansvar. Nödrätten får dock inte ligga till grund för rutinmässiga ingripanden
utan är avsedd att användas vid enstaka akuta händelser.

Fasthållning som metod (2)
Myndighetens bedömning är att fasthållning som någon form av behandlings-
metod överhuvudtaget inte får förekomma. Detta framgår även av de yttranden
som kommit in från forsknings- och utvecklingsenheten och från de tre
verksamhetskontoren. Både verksamhetskontor norr och söder har uppgett i sina
yttranden att detta även är något som respektive verksamhetsdirektör klargjort
för områdets institutionschefer vid flera tillfällen.
Eftersom fasthållning inte finns reglerad i LVU som en särskild befogenhet får
fasthållning inte heller användas som ett alternativ till en avskiljning. SiS
bedömning är att fasthållning mot golv eller vägg endast får användas för att
verkställa en avskiljning, dvs. för att få kontroll över en våldsam situation så att
en förflyttning till ett avskiljningsrum kan ske så säkert som möjligt (jfr SOU
2015:71 s. 871–872).
I vissa fall kan fasthållning även förekomma för att förhindra att en ungdom
avviker från institutionen, dvs. som en del i verkställigheten av 15 § LVU
(begränsning av rörelsefriheten).
En fasthållning får aldrig pågå längre tid än vad som är nödvändigt. Det framgår
även av NPNL:s instruktörshandledning att en fasthållning alltid ska göras så
kortvarigt som möjligt med tanke på de risker som finns, framförallt om den sker
liggande på mage. Av SiS forsknings- och utvecklingsenhets yttrande framgår att
en exakt tid för hur länge en fasthållning, som sker liggande mot mage, får pågå
inte är angivet men att det handlar om minuter.

I vilken utsträckning förekommer det att barn och unga hålls fast? (3)
SiS kan inte med säkerhet svara på frågan i vilken utsträckning som det
förekommer att ungdomar hålls fast. Då fasthållning vanligtvis endast används
som en del av ett avskiljningsförlopp, är det bara i undantagsfall som fast-
hållningar finns beskrivna i dokumentationen. Den dokumentation avseende
fasthållningar som finns är därmed svår att dra slutsatser ifrån. I verksamhets-
kontorens yttranden finns en beskrivning av respektive verksamhetskontors
uppfattning av om hur ofta fasthållning förekommer inom respektive
verksamhetsområde.

I vilka situationer kan det finnas behov av att ingripa fysiskt? (4)
SiS uppsiktsansvar innebär att personalen på de särskilda ungdomshemmen har
ett ansvar för att de ungdomar som är placerade inte skadar andra personer eller
egendom eller själva blir utsatta för skada. Det ansvaret kan i undantagsfall
innebära att personalen måste ingripa fysiskt för att avvärja t.ex. bråk mellan
ungdomar eller andra farliga situationer som kan uppstå. På ungdomshemmen
                                                                    Dnr 6774-2017         Sid 5 (11)




vårdas även ungdomar som har olika former av självskadebeteende. Fysiska
ingripanden kan bli nödvändiga för att förhindra att den unge allvarligt skadar
sig själv.
Fysiska ingripanden är alltid det sista alternativet när verbal nedtrappning inte
har fungerat. Personalen får utbildning och träning i att agera nedtrappande när
det uppstår olika typer av konfliktsituationer. Målet är att personalen med hjälp
av verbala nedtrappningstekniker ska kunna påverka ett förlopp i ett tidigt skede
för att på så sätt undvika att en situation eskalerar och blir våldsam.
Även ansvaret för att hindra att barn och unga avviker från institutionen kan
innebära att personalen måste ingripa fysiskt. Om personalen inte kan förmå den
unge att stanna genom övertalning, kan han eller hon behöva hållas fast för att
förhindra en avvikning. För att kunna avskilja en våldsam eller utåtagerande
ungdom kan personalen i vissa fall vara tvungen att hålla fast den unge för att
förflyttningen till avskiljningsrummet ska kunna ske på ett säkert sätt.
Fysiska ingripanden får aldrig vara mer ingripande än vad som är nödvändigt
och de eventuella skador eller olägenheter som ingreppet kan medföra måste stå i
proportion till vad man kan vinna med ingripandet (proportionalitetsprincipen).
Vid t.ex. risk för avvikning kan det i vissa fall bedömas vara bättre att, i stället
för att med tvång hålla fast den unge, följa efter honom eller henne och begära
polishandräckning.
SiS vill i sammanhanget framhålla att de allra flesta situationer som uppstår vid
ungdomshemmen löses utan att några former av fysiska ingripanden
förekommer.
I övrigt kan nämnas att i Barnrättskommitténs allmänna kommentarer nr 8
(2006) till artikel 19, 28.2 och 37 anges att det finns särskilda omständigheter då
lärare och andra, t.ex. de som arbetar med barn på institutioner och med unga
lagöverträdare, kan råka ut för farligt beteende som motiverar användningen av
skäligt tvång för att kontrollera detta beteende. Även i detta fall finns en tydlig
skillnad mellan den användning av våld som är motiverad på grund av behovet
av att skydda ett barn eller andra människor och användningen av våld i
bestraffningssyfte. Principen att använda så lite våld som möjligt under så kort
tid som nöden kräver måste alltid tillämpas.

Avslutning

Det aktuella fallet
Av utredningen framgår att situationen i det aktuella fallet var sådan att
förutsättningar för ett beslut om avskiljning var uppfyllda. Eftersom
dokumentationen är bristfällig har det emellertid inte gått att utläsa om syftet
med fasthållningen har varit att få kontroll över situationen för att på ett säkert
sätt kunna transportera den unge till avskiljningsrummet, eller om fasthållning
använts som ett alternativ till en avskiljning. Som nämnts ovan anser SiS att det
inte finns något rättsligt stöd för att använda fasthållning som ett alternativ till en
avskiljning.
I det aktuella fallet har det fysiska ingripandet skett i form av en fasthållning.
Eftersom SiS anser att en fasthållning endast får användas för att verkställa en
avskiljning anser SiS att förutsättningar för ett beslut om avskiljning förelåg,
trots att den unge aldrig förflyttades till avskiljningsrummet.
Det bör dock anmärkas att fasthållningen varade i 10–15 minuter och alltså var
betydligt kortare än vad som anges i den journalanteckning som JO tagit del av.
Vidare innefattade hela händelseförloppet att personalen aktivt försökte lösa upp
det låsta läget som innefattade risk för utagerande med skaderisk inte endast för
den enskilde. Som framgått ovan får åtgärder av detta slag aldrig innefatta något
inslag av bestraffning. Det har framgått av redogörelsen att något sådant inslag
inte förekommit.
                                                                          Dnr 6774-2017         Sid 6 (11)




      I tydlighetens intresse bör här framhållas att alla fysiska ingripanden inte faller in
      under begreppet fasthållning. Det kan t.ex. vara fråga om att personal bara går
      emellan två ungdomar som slåss eller endast tar en ungdom åt sidan för att
      försöka reda ut och lugna ner en situation.
      Vad gäller den nämnda frågan om bristen på fullständig dokumentation har
      åtgärder vidtagits eller planerats i enlighet med avsnitt 6 i bilaga 1 [bilagan
      redovisas inte i beslutet, JO:s anm.].

      Ytterligare frågor
      Remissen aktualiserar ytterligare aspekter vad avser myndighetens möjligheter
      och skyldigheter att ingripa fysiskt inom ramen för de särskilda befogenheterna.
      Det har framgått av den redogörelse som lämnats om den rättsliga regleringen
      m.m. att regelverket inte i alla delar har önskvärd tydlighet.
      Fasthållning är inte reglerad i LVU och omnämns endast kort i SiS centrala
      juridiska riktlinjer. Avsaknaden av mer utförlig vägledning har medfört en
      osäkerhet i verksamheten både när det gäller hur fasthållning får användas och
      hur man ser på fasthållning och andra fysiska ingripanden i rättsligt hänseende.
      Inom SiS pågår ett arbete för att förtydliga de juridiska riktlinjerna. Syftet är bl.a.
      att klargöra att fasthållning inte får användas som ett alternativ till en avskiljning
      utan endast får användas under en mycket begränsad tid för att få kontroll över
      en våldsam situation så att en förflyttning till avskiljningsrummet kan ske på ett
      säkert sätt.

Bedömning
Legalitetsprincipen
En av de grundläggande principer som kännetecknar en rättsstat är legalitets-
principen. Principen är inte enhetligt definierad men brukar vanligtvis uppfattas
som ett krav på att ingripanden mot enskilda ska ha ett klart författningsstöd. I
denna betydelse är principen också grundlagsfäst genom den bestämmelse som
finns i 1 kap. 1 § RF om att den offentliga makten utövas under lagarna.

Legalitetsprincipen kommer sedan den 1 juli 2018 också till uttryck i 5 §
förvaltningslagen (2017:900) där det anges att en myndighet endast får vidta
åtgärder som har stöd i rättsordningen.

Skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
Enligt 2 kap. 6 § RF är var och en gentemot det allmänna skyddad mot
påtvingat kroppsligt ingrepp. Bestämmelsen innehåller inte någon uppräkning
eller exemplifiering av vad som är att betrakta som ett kroppsligt ingrepp. I
förarbetena anges dock att uttrycket kroppsligt ingrepp främst avser våld mot
människokroppen (se prop. 1975/76:209 s. 147). Den enskildes skydd enligt
2 kap. 6 § RF får enligt 2 kap. 20 § RF begränsas genom lag.

Särskilda befogenheter enligt LVU
Den 1 oktober 2018 genomfördes ändringar i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU, och jag hänvisar i det följande till LVU i
dess nuvarande lydelse.

Av 15–20 §§ LVU framgår att personalen vid de särskilda ungdomshemmen har
befogenhet att vidta vissa i lag angivna tvångsåtgärder mot de unga som vistas
vid hemmen.
                                                                    Dnr 6774-2017       Sid 7 (11)




Av 15 § LVU framgår att den unge, förutsatt att han eller hon vårdas på någon
grund som anges i 3 § LVU, får hindras att lämna hemmet och att rörelse-
friheten får begränsas när det är nödvändigt för att vården av honom eller henne
ska kunna genomföras. Rörelsefriheten får också inskränkas när det behövs av
hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet.

Den bestämmelse som är av särskilt intresse för bedömningen i det här ärendet
är 15 c § LVU. Av bestämmelsen framgår att en intagen ungdom som omfattas
av 15 § LVU får hållas i avskildhet, om det är särskilt påkallat på grund av att
han eller hon uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att
han eller hon inte kan hållas till ordningen.

Av 20 a § LVU framgår att tvångsåtgärder enligt bl.a. 15 c § LVU endast får
användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre
ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas.

Innebörden av 20 a § LVU är att skälen för att vidta en tvångsåtgärd inom
ramen för vården enligt LVU ska ställas i relation till de olägenheter som
ingripandet innebär för den enskilde i fråga om bl.a. dennes självbestämmande-
rätt och integritet. Det betyder att en tvångsåtgärd ska stå i rimlig proportion till
vad som står att vinna med åtgärden och den nytta som tvångsåtgärden kan ha
för den enskilde. Om syftet med tvångsåtgärden kan tillgodoses genom någon
mindre ingripande åtgärd, ska den åtgärden väljas.

Begreppet fysisk fasthållning
Fysisk fasthållning räknas inte upp bland de särskilda befogenheterna i LVU,
och begreppet definieras inte i lag. Det har förts en diskussion om lämpligheten
i att föra in fysisk fasthållning som en särskild befogenhet i LVU, men någon
sådan bestämmelse har inte förts in i lagen. I det sammanhanget har begreppet
fysisk fasthållning definierats som fasthållning med kroppslig kraft, t.ex. att
personal håller fast en intagen ungdoms armar och ben (se prop. 2017/18:169
s. 55).

Eftersom fysisk fasthållning inte regleras i LVU, är det angeläget att begreppet
inte heller används på ett sätt som skulle kunna ge intrycket av att det är en
vedertagen och i lag sanktionerad metod som får användas i vissa situationer.
Det är, utifrån hur begreppet har definierats i förarbetena, fråga om en sådan
åtgärd som enligt 2 kap. 6 § RF förutsätter stöd i lag. Jag är därför tveksam till
att föra en allmän diskussion om i vilka enskilda situationer som det skulle
kunna vara befogat för personalen att ingripa med fysisk fasthållning mot en
intagen ungdom. Risken med den typen av resonemang är att fokus på ett
olyckligt sätt skiftar från frågan om personalens ingripande i en viss situation
har stöd i lag, till en bedömning av om det har varit fråga om fysisk fasthållning
och om ingripandet därmed varit befogat.

Det får naturligtvis inte förekomma att det bland personalen på de särskilda
ungdomshemmen utvecklas en uppfattning om att man, vid sidan av de
                                                                  Dnr 6774-2017     Sid 8 (11)




särskilda befogenheterna i LVU, har andra oskrivna befogenheter som i
realiteten innebär att personalen i strid med 2 kap. 6 § RF vidtar tvångsåtgärder
mot de intagna ungdomarna. I alla de fall som personalen vidtar tvångsåtgärder
mot de intagna ungdomarna ska det göras en bedömning av om åtgärden har
stöd i lag. Vid den bedömningen är det irrelevant om åtgärden kan betecknas
som fysisk fasthållning eller inte.

Händelsen den 12 juni 2017
Den händelse som är föremål för granskning i det här ärendet inträffade den
12 juni 2017 på SiS ungdomshem Tysslinge. Vid det tillfället blev en av de
intagna ungdomarna, A.A., aggressiv sedan han nekats sömnmedicin. A.A.
sprang ut ur sitt rum och försökte ta sig till personalkorridoren. När en av
behandlingsassistenterna försökte hindra honom, gjorde han ett utfall mot
assistenten. A.A. lades därefter ned och hölls fast mot golvet av flera
behandlingsassistenter.

När det gäller frågan om under hur lång tid A.A. hölls fast mot golvet, har
följande antecknats i A.A:s journal ”Sammantaget hölls A på golvet en knapp
timme innan han kunde återvända till sitt rum och där fortsätta samtala med
personal”. Journalanteckningen har upprättats i nära anslutning till händelsen av
en av de tre behandlingsassistenter som var delaktiga i ingripandet mot A.A.
Det framgår även att ytterligare en person har kontrollerat och gjort ändringar i
anteckningen. Det är därför förvånande att SiS i sitt remissvar uppgett att A.A.
rätteligen hölls fast i 10–15 minuter och att personalen därefter satt kvar på
golvet och samtalade med honom i ca 40 minuter.

Frågan om under hur lång tid A.A. hölls fast utgör en central del av händelse-
förloppet, och det framstår därför som märkligt att den behandlingsassistent
som i nära anslutning till händelsen upprättade journalanteckningen och som
dessutom var delaktig i ingripandet mot A.A. skulle ha tagit fel på närmare 50
minuter. Oavsett detta synes det vara ostridigt att A.A. hölls fast under så pass
lång tid att den personal som inledningsvis höll fast honom fick avlösas av
annan personal.

Bedömning av personalens ingripande mot A.A.
Jag har inga synpunkter på att personalen inledningsvis ingrep mot A.A. Det var
fråga om en akut situation och det var, såvitt kommit fram i ärendet, nödvändigt
att ingripa mot A.A. för att bl.a. avvärja ett utfall mot en av behandlings-
assistenterna. JO har tidigare uttalat att det bland personalens uppgifter på ett
behandlingshem ingår att se till att ordningen vid hemmet upprätthålls. Det
ankommer således på personalen att ingripa för att t.ex. avvärja bråk, och
personalen måste vid behov kunna ta en intagen åt sidan för att genom samtal
försöka reda ut situationen. Även om ett sådant ingripande ibland måste göras
med viss bestämdhet får detta ses som ett normalt led i ordningens
upprätthållande (jfr. JO 2008/09 s. 305, dnr 1316-2006).
                                                                      Dnr 6774-2017       Sid 9 (11)




När det gäller det fortsatta händelseförloppet är jag däremot mer tveksam. Att
lägga ned och hålla fast en person mot golvet, vare sig det pågår i en knapp
timme eller i 10–15 minuter, är ett sådant ingrepp som enligt 2 kap. 6 § RF
förutsätter stöd i lag och frågan är om det fanns stöd i lag för personalens
agerande under den delen av händelseförloppet.

Det är ofrånkomligt att personalen, vid t.ex. avskiljning enligt 15 c § LVU, kan
behöva ingripa mot den unge för att föra honom eller henne till ett
avskiljningsrum. Det rättsliga stödet för att i en sådan situation använda våld
kan sökas i 24 kap. 2 § brottsbalken (se prop. 2017/18:169 s. 55 f.). Det finns
dock inte någon möjlighet att närmare uttala vilka åtgärder som generellt sett
kan vara befogade för att personalen på ett säkert sätt ska kunna föra en intagen
ungdom till ett avskiljningsrum. En bedömning måste alltid göras utifrån
omständigheterna i det enskilda fallet.

I det här fallet hade det inte fattats något beslut om avskiljning, och A.A. fördes
inte heller till något särskilt avskiljningsrum. Han hölls i stället fast till dess att
han, enligt personalens uppfattning, hade lugnat sig. Varken i den upprättade
journalanteckningen eller i institutionschefens redogörelse för händelse-
förloppet finns det något som tyder på att personalens avsikt med ingripandet
var att föra A.A. till ett avskiljningsrum. Det framstår därför närmast som att
personalen lade ned och höll fast A.A. mot golvet utan att avsikten från början
varit att avskilja A.A. Något stöd för ett sådant agerande finns inte i LVU.

Utifrån hur SiS i sitt remissvar har beskrivit situationen fanns det uppenbarligen
förutsättningar för att avskilja A.A. Det är därför mycket förvånande att
personalen i stället valde att vidta en åtgärd som det inte finns stöd för i LVU. I
20 a § LVU anges visserligen att om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga,
ska de användas i stället för att hålla en ungdom i avskildhet. Det kan emellertid
aldrig bli fråga om att med stöd av 20 a § LVU ersätta avskiljning enligt 15 c §
LVU med att personalen i stället håller fast den unge. Ett sådant agerande
förutsätter enligt 2 kap. 6 § RF stöd i lag och kan alltså inte legitimeras genom
en hänvisning till 20 a § LVU. Det gäller även om personalens egen uppfattning
skulle vara att det är en mindre ingripande åtgärd. Eftersom det fanns en
möjlighet att avskilja A.A. kan personalens agerande inte heller anses
försvarligt i den mening som krävs för att det ska legitimeras av 24 kap. 2 §
BrB.

Det ska också tydliggöras att avskiljning aldrig får verkställas genom att den
unge, i stället för att föras till ett avskiljningsrum, hålls fast på ett sådant sätt
som har skett i det här fallet. Det är SiS:s skyldighet att se till att de särskilda
ungdomshemmen är utformade på ett sådant sätt att personalen, i de fall
förutsättningarna i 15 c § LVU är uppfyllda, har möjlighet att hålla de unga i
avskildhet. Bristande utformning, t.ex. brist på avskiljningsrum eller problem
med långa avstånd till tillgängliga avskiljningsrum, får aldrig leda till att
                                                                   Dnr 6774-2017        Sid 10 (11)




personalen ser sig tvungna att vidta åtgärder som inte ryms inom de särskilda
befogenheterna i LVU.

Någon förklaring till varför personalen inte valde att direkt avskilja A.A. sedan
han blivit aggressiv ges inte i remissvaret, och jag kan inte se någon annan
orsak till det än att det har berott på bristande kunskap om regelverket.
Personalen vid de särskilda ungdomshemmen har ett stort ansvar för de
ungdomar som vistas där, och det är både allvarligt och oroväckande att
personalen inte synes ha tillräckliga kunskaper om vilka tvångsåtgärder som får
vidtas och var gränserna för dessa går.

Sammanfattande bedömning
Sammanfattningsvis har det inte kommit fram att situationen var sådan att det
fanns stöd i lag för personalens agerande att hålla fast A.A. mot golvet i stället
för att avskilja honom enligt 15 c § LVU. Det har för den bedömningen inte
någon betydelse om A.A. hölls fast mot golvet i en knapp timme eller i endast
10–15 minuter. När A.A. lades ned och hölls fast mot golvet skedde det i strid
med det grundlagsfästa skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp i 2 kap. 6 §
RF. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, och SiS ungdomshem Tysslinge
förtjänar allvarlig kritik för det inträffade.

Barn och unga utgör en svag och därmed särskilt skyddsvärd grupp i samhället.
Det är därför alltid mycket allvarligt när det kommer fram uppgifter om att
denna grupp utsätts för bristande behandling. Det är särskilt allvarligt när det rör
barn och unga som är berövade friheten och som därmed inte har det stöd av
vuxna i sin omgivning som barn och ungdomar normalt kan förväntas ha och
som dessutom har det särskilt svårt att göra sin röst hörd.

Den 9 oktober 2019 i mål nr 1584-19 kom Kammarrätten i Jönköping fram till
att Förvaltningsrätten i Växjö inte borde ha prövat ett överklagande i sak från en
ungdom som vistades på ett särskilt ungdomshem. Överklagandet avsåg ett
ingripande där personalen hade lagt ned och hållit fast honom. Kammarrätten
konstaterade att det inte var fråga om avskiljning enligt 15 c § LVU och att det
rättsliga stödet i stället fanns i 24 kap. 2 § BrB. Ingripandet kunde därför inte bli
föremål för prövning av allmän förvaltningsdomstol, och överklagandet borde
därmed aldrig ha prövats i sak.

Till skillnad från vad som hade gällt om A.A. hade avskilts enligt 15 c § LVU,
har det alltså inte funnits någon möjlighet för A.A. att genom ett överklagande
få till en domstolsprövning av det ingripande som han utsattes för den 12 juni
2017. Möjligheten till insyn och granskning i efterhand är därmed begränsad,
vilket än mer vittnar om den utsatthet som barn och unga i den här situationen
befinner sig i.

Det borde vara en fullständig självklarhet att det vid de särskilda ungdoms-
hemmen, på samma sätt som i övriga delar av samhället, inte förekommer att
enskilda utsätts för våld från det allmänna utan stöd i lag. Jag ser därför
                                                                   Dnr 6774-2017       Sid 11 (11)




allvarligt på det inträffade och förutsätter att SiS omgående vidtar åtgärder i
form av utbildningsinsatser och allmänna diskussioner om var gränserna för de
särskilda befogenheterna går. Det får helt enkelt inte förekomma att personalen,
på sätt som skett i det här fallet, agerar utanför sina befogenheter och i strid med
2 kap. 6 § RF lägger ned och håller fast en intagen ungdom mot golvet.

Dokumentationen
Enligt SiS återspeglas händelseförloppet inte på ett korrekt sätt i den journal-
anteckning som upprättades i samband med händelsen den 12 juni 2017. I
journalanteckningen anges att A.A. hölls på golvet i en knapp timme, medan
SiS i sitt remissvar har uppgett att A.A. rätteligen endast hölls fast i 10–15
minuter.

När personalen vid de särskilda ungdomshemmen har ansett det befogat att
ingripa med våld mot en intagen ungdom är det naturligtvis av stor vikt att
händelsen noggrant dokumenteras i journalen. Det har betydelse inte bara för
den intagne ungdomen utan också för möjligheten att i efterhand granska
personalens agerande. En förutsättning är att det går att lita på uppgifterna i
journalen. Det får helt enkelt inte förekomma att det, på det sätt som har skett i
det här fallet, i efterhand uppstår tveksamheter kring om en journalanteckning
på ett korrekt sätt återspeglar vad som har hänt i en viss situation. SiS ungdoms-
hem Tysslinge förtjänar kritik även i det avseendet.

Jag finner skäl att skicka en kopia av beslutet till Inspektionen för vård och
omsorg (IVO), som är ordinarie tillsynsmyndighet för de särskilda ungdoms-
hemmen, och till Socialstyrelsen.

Ärendet avslutas.
