# Kritik mot en åklagare för att en häktad person inte har beviljats lättnader i restriktioner avseende besök och brevförsändelser i större
omfattning än vad som skett

JO 2016-04-12 dnr 679-2015

BESLUT
                                                                            Datum                     Dnr                       Sid
                                                                            2016-04-12                679-2015                1 (13)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot en åklagare för att en häktad person inte har beviljats
                        lättnader i restriktioner avseende besök och brevförsändelser i större
                        omfattning än vad som skett


                          Beslutet i korthet: AA var häktad på grund av att han var misstänkt för grov
                          misshandel, synnerligen grovt brott. Målsägande var hans två söner. AA ålades under
                          cirka fyra månader restriktioner avseende gemensam vistelse, brev eller annan
                          försändelse, besök och telefonsamtal.
                          JO har inte funnit skäl att ifrågasätta att AA hade restriktioner eftersom
                          kollusionsfaran i ärendet var betydande. Utredningen hos JO har avsett åklagarens
                          beslut om lättnader i restriktionerna avseende besök och brevförsändelser.
                          Enligt JO har AA inte beviljats lättnader i restriktionerna i tillräcklig omfattning, särskilt
                          eftersom han inte tilläts ha någon kontakt med sin hustru under hela
                          brottsutredningen. Detta har medfört att restriktionerna i förhållande till henne har
                          blivit oproportionerligt ingripande. Efter det att förundersökningen delgetts AA borde
                          det enligt JO åtminstone ha varit möjligt att tillåta vissa brevförsändelser och
                          bevakade besök. I JO:s utredning har det i vart fall inte kommit fram tillräckliga skäl
                          för att inte tillåta sådana lättnader i restriktionerna.
                          I beslutet betonar JO vikten av att den som är häktad inte underkastas mer
                          omfattande inskränkningar i sin frihet än vad som är absolut nödvändigt. Det får
                          naturligtvis inte förekomma att misstänkta slentrianmässigt åläggs restriktioner. Det är
                          också angeläget att åklagare inte är onödigt restriktiva med att tillåta olika typer av
                          lättnader eller undantag från restriktionerna. JO framhåller också att det för den
                          häktade kan vara viktigt att få information om de närmare skälen för restriktionerna.
                          Det kan öka förutsättningarna för att han eller hon ska acceptera, eller i vart fall förstå
                          anledningen till, restriktionerna. Det är därför enligt JO angeläget att åklagare fullgör
                          sin underrättelse- och dokumentationsskyldighet.

## Bakgrund

På begäran av kammaråklagaren BB vid åklagarkammaren i Norrköping
                        häktades AA den 28 mars 2014. Han var på sannolika skäl misstänkt för grov
                        misshandel, synnerligen grovt brott, vid flera tillfällen under tiden den 16
                        december 2013–25 mars 2014. Målsägande var hans två söner, födda i
                        december 2013. De särskilda häktningsskälen var kollusions- och recidivfara.
                        Förutsättningarna för s.k. obligatorisk häktning var också uppfyllda. Tingsrätten
                        gav vidare tillstånd att meddela restriktioner, dvs. att inskränka AA:s rätt till



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                        www.jo.se
                                                                     Dnr 679-2015       Sid 2 (13)




kontakt med omvärlden. BB beslutade om restriktioner för AA avseende
gemensam vistelse, brev eller annan försändelse, besök och telefonsamtal.

Häktningsförhandlingar hölls regelbundet under våren 2014. Den 3 juni 2014
delgavs AA förundersökningen och begärde därefter att den skulle kompletteras
med ett rättsmedicinskt yttrande. Åtal väcktes den 15 juli 2014.

Huvudförhandlingen avslutades vid Nyköpings tingsrätt den 31 juli 2014.
Tingsrätten upphävde samma dag tillståndet att ålägga AA restriktioner. Den 22
augusti 2014 dömdes AA för grov misshandel vid tre tillfällen till fängelse i två
år och sex månader. Tingsrätten beslutade att AA skulle stanna kvar i häkte tills
domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft mot honom.

Både åklagaren och AA överklagade domen. I samband med huvud-
förhandlingen i Svea hovrätt den 17 oktober 2014 försattes AA på fri fot.
Hovrätten ändrade den 31 oktober 2014 tingsrättens dom och dömde AA för
vållande till kroppsskada, grovt brott, för en gärning riktad mot en av
målsägandena den 13 mars 2014. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.

AA överklagade domen till Högsta domstolen, som inte meddelade
prövningstillstånd.

Anmälan
AA förde i en anmälan till JO fram klagomål på kammaråklagaren BB:s
handläggning av hans restriktioner under den tid han var häktad. Hans klagomål
gällde främst att hon inte hade beviljat vissa besök och inte låtit honom ta emot
och skicka vissa brev. Detta fick till följd att han i princip var helt isolerad från
sin familj under fyra månader. AA anförde i huvudsak följande.

Han och hans familj informerades om att alla brev som skickades till och från
honom skulle granskas av åklagaren. Om breven innehöll någonting som kunde
påverka utredningen skulle åklagaren stoppa dem. Med den vetskapen var både
han och hans familj noga med att endast skriva om vardagliga händelser som
inte hade någon koppling till den pågående brottsutredningen. Trots detta
stoppade BB i stort sett samtliga brev till och från hans hustru. Han fick inte
heller ta emot vissa brev från andra familjemedlemmar och vänner.

AA begärde också att bl.a. hans hustru, bror, mor och svärföräldrar skulle få
besöka honom. Först i mitten av juni fick han ta emot vissa besök, som
bevakades av polisens utredare. Hans hustru och svärfar fick dock inte besöka
honom överhuvudtaget.

AA:s hustru, mor och svärföräldrar förhördes som vittnen i brottsutredningen
under mars och april 2014. Eftersom de inte lämnade några negativa uppgifter
om honom borde det redan då stått klart för BB att ingen av dessa personer
skulle vara aktuell att åberopa som vittne av åklagarsidan. Det fanns därmed
inte anledning att tro att det kunde påverka utredningen om de hade kontakt
                                                                    Dnr 679-2015       Sid 3 (13)




med honom. AA hade också kännedom om de uppgifter som hans anhöriga
hade lämnat till socialnämnden med anledning av en utredning om
tvångsomhändertagande av hans barn enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga. Trots att BB visste om detta fortsatte hon att hävda att det
fanns en kollusionsfara, utan att närmare precisera skälen för den ståndpunkten.

AA har också fört fram att han mådde mycket dåligt under frihetsberövandet –
både på grund av de allvarliga och felaktiga anklagelserna och av frihets-
berövandet i sig. Han hade därför stort behov av att ha kontakt med sina
anhöriga och vänner.

Utredning
Handläggningen av AA:s restriktioner
Av handlingarna i ärendet framgår att AA ålades restriktioner avseende
gemensam vistelse, brev eller annan försändelse, besök och telefonsamtal i
samband med att han anhölls den 25 mars 2014. Som nämnts ovan gällde dessa
restriktioner fram till den 31 juli 2014. Han fick under denna tid vissa lättnader i
restriktionerna genom att åklagaren tillät en del bevakade besök och att han fick
ta emot och skicka vissa brev. Det är huvudsakligen BB som beslutat om
lättnader i restriktionerna.

Besök
AA gjorde totalt 27 framställningar om att få ta emot besök av familj, släkt och
vänner. Av dessa beviljades åtta stycken. Det gjordes med villkoret att de skulle
vara bevakade, dvs. att en utredningsman från polisen skulle vara närvarande.

Fram t.o.m. den 28 maj avslogs samtliga framställningar om besök. Den första
begäran därefter gjordes den 11 juni och avsåg AA:s mor, bror och hustru. Den
13 juni fattade åklagaren beslut om att modern och brodern fick besöka AA, och
de fick sedan besöka honom ytterligare en gång, enligt ett beslut den 1 juli. AA
beviljades också besök av sin kusin i ett beslut den 16 juni och av en kamrat i
ett beslut den 18 juni. Vidare tilläts han besök av sin svägerska i ett beslut den
27 juni och av sin svärmor i ett beslut den 20 juli. AA fick avslag på samtliga
framställningar om att hans hustru eller hans svärfar skulle få besöka honom.

Brev
I fråga om brevförsändelser har, såvitt framgått, åklagaren under perioden april
till juni nekat AA att ta emot sex försändelser och godkänt fyra. AA har inte fått
ta emot något brev där hustrun varit angiven som avsändare. De brev som AA
velat skicka till henne har också stoppats av åklagaren. Även ett brev som AA:s
hustru skrivit från deras dotter med teckningar och fotografier har stoppats. AA
har inte heller fått ta emot ett brev från sin bror som skickades i slutet av maj.
Tre brev som skickats till AA i april och i juni har såvitt framgår av åklagarens
beslut haft okänd avsändare. AA har fått ta emot två av dessa. Han har också
fått skicka ett brev till sin dotter i april.
                                                                           Dnr 679-2015       Sid 4 (13)




AA har bifogat några av de brev som åklagaren stoppat. Som exempel kan
nämnas det nyss nämnda brevet från brodern. I brevet har denne bl.a. angett att
han har arbetat stenhårt för AA och att vi hemma ”håller humöret uppe och
tänker på dig och vi väntar och står sedan som ditt stöd när du kommer ut”.
Beslutet att han inte fick ta emot brevet fattades av BB den 28 maj.

När det gäller breven från AA:s hustru handlar de i huvudsak om familjelivet
och barnens utveckling. Hon har också angett att hela familjen kämpar för AA,
att han ska hålla ut och vara stark och att hon och dottern saknar honom och
längtar tills han kommer hem. De brev som AA gett in är daterade den 12 april,
16 maj och 12 juni. Beslutet att han inte fick ta emot det sistnämnda brevet
fattades av en kollega till BB den 19 juni.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) yttrade sig över hur frågan om
restriktioner hade handlagts. Kammaråklagaren BB och chefsåklagaren vid
åklagarkammaren i Norrköping, DD, hade lämnat upplysningar inför yttrandet.

Handläggningen av häktningen och restriktionerna m.m.
BB har uppgett följande om handläggningen av ärendet.

      Upprepade häktningsförhandlingar hölls under våren [2014] vid Nyköpings
      tingsrätt. Vid varje förhandling begärde jag två veckors åtalstidsförlängning (vid
      ett tillfälle ytterligare några dagar med hänsyn till mellankommande helgdagar).
      Nyköpings tingsrätt fick på så sätt möjlighet att regelbundet ta ställning till bl.a.
      frågan om restriktioner. Vid häktningsförhandlingarna redogjorde jag för varför
      jag ansåg att kollusionsfara förelåg och motiverade varför behov av restriktioner
      fanns.
      –––
      AA överklagade samtliga häktningsbeslut utom det sista (då han själv begärt
      komplettering av utredningen). I sina överklagandeskrifter berörde försvararen
      restriktionsfrågan och påpekade också att personer som ingick i AA:s nätverk var
      hörda. Svea hovrätt avslog i samtliga fall AA:s överklaganden. AA önskade
      under sin tid som häktad, vid upprepade tillfällen, lättnader i restriktionerna.
Om skälen för restriktionerna har BB uppgett följande.
      Flera omständigheter låg till grund för beslutet att använda restriktioner och flera
      överväganden gjordes i fråga om AA:s möjligheter till kontakter med omvärlden.
      Utgångspunkten var att AA var misstänkt för mycket allvarlig brottslighet och att
      han förnekade brott. Ärendet gällde vidare misstankar om brott i nära relation.
      Att det rörde sig om misstankar om våldsbrott inom familjen hade stor betydelse
      för frågan om kollusionsfara förelåg och i vilken mån restriktioner skulle
      användas. I den aktuella ärendetypen är risken för otillbörlig påverkan ofta stor.
      Ärendet engagerade av förklarliga skäl familj och släkt, vilket jag hade att beakta
      när jag fattade beslut angående vilka lättnader i restriktionerna jag ansåg var
      lämpliga. Jag fick således ha i åtanke att t.ex. besök av en släkting kunde
      innebära att oönskad information fördes vidare till AA:s hustru. [Hon] delgavs
      aldrig misstanke om brott. Hon och maken levde emellertid tillsammans under
      påstådd brottstid och hade gemensamt ansvar för vården och omsorgen av
      sönerna. Hon var hemma, har hon uppgett i förhör, när AA menar att han
      förorsakade sin ena son ett tvärbrott på högra lårbenet. Det var alltså, under hela
      utredningen, särskilt angeläget att hon och AA inte skulle ha kontakt med
                                                                           Dnr 679-2015         Sid 5 (13)




      varandra. Det var av stor vikt att deras uppgifter inte på ett oriktigt sätt lades till
      rätta och anpassades till varandras. Även brev, där aktuella brottsmisstankar inte
      avhandlades, stoppades med motiveringen att en kontakt i sig utgjorde en risk för
      att bevis undanröjdes eller på något annat sätt kunde komma att försvåra sakens
      utredning.
      Förundersökningen var omfattande och flera förhör hölls med AA. Även förhör
      med släkt och vänner till AA och hans hustru genomfördes. Under hela
      förundersökningen beaktade jag i vilket utredningsskede vi befann oss och att det
      kunde bli aktuellt med ytterligare förhör, t.ex. med AA:s familjemedlemmar,
      eller andra utredningsåtgärder, när jag hade att ta ställning i restriktionsfrågan.
      AA var häktad under en längre tid och det kan då vara särskilt viktigt att få ha
      kontakt med omvärlden. En behovs- och proportionalitetsprövning gjordes för
      varje enskild restriktion. Kollusionsrisken och brottsmisstankarnas allvar vägdes
      mot det intrång eller men i övrigt som restriktionerna kunde innebära för AA.
      Således hade han under hela utredningen tillgång till tidningar och tidskrifter
      samt radio och TV.
      Samtliga omständigheter i ärendet resulterade också i att, allteftersom
      utredningen fortlöpte, lättnader i restriktionerna medgavs i större utsträckning än
      tidigare. Att så var fallet framgår av de för AA positiva beslut gällande t.ex.
      besök av hans svärmor och andra, som jag och mina kolleger fattade.
Åklagarmyndighetens bedömning
CC anförde i sin bedömning att utgångspunkten för prövningen av om det kan
anses befogat att anhålla och häkta en person samt belägga denne med
restriktioner är omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan om det finns
grund för beslut om tvångsmedel är en utpräglad bedömningsfråga där man inte
sällan kan ha olika uppfattningar.

Den primära utgångspunkten för åklagaren är enligt CC att den frihetsberövade
inte ska utsättas för mer påfrestningar än vad som är absolut nödvändigt. Rutin-
mässiga bedömningar ska inte förekomma utan åklagaren ska, inför varje beslut
om inskränkningar av den enskildes kontakter med omvärlden, ta ställning till
behovet av den enskilda restriktionen och göra en proportionalitetsbedömning.

När det gäller AA anförde CC att misstankarna avsåg allvarliga våldsbrott mot
två spädbarn som den misstänkte var vårdnadshavare för och som
sammanbodde med den misstänkte. Vidare ansåg hon att det fanns en betydande
kollusionsfara då den misstänkte sammanbodde med den andra
vårdnadshavaren. Dessutom var flera av förhörspersonerna i utredningen
närstående till båda vårdnadshavarna.

CC uppgav att kammaråklagaren BB i förhållande till varje enskild restriktion
hade gjort en behovs- och proportionalitetsprövning. De överväganden som
gjorts låg inom ramen för den rättsliga regleringen och har även skett på det sätt
som föreskrivs i Åklagarmyndighetens riktlinjer på området (RåR 2015:1).
Även om man i detta ärende objektivt sett har begränsat antalet samtal, besök
och försändelser ansåg CC inte att det fanns anledning att ifrågasätta BB:s
bedömning av behovet och omfattningen av restriktionerna. Allteftersom
utredningen fortlöpte meddelades också lättnader i restriktionerna.
                                                                     Dnr 679-2015      Sid 6 (13)




Vidare konstaterade CC att samtliga häktningsbeslut utom det sista hade
överklagats till hovrätten och att frågan om restriktioner hade varit föremål för
rättens prövning vid varje tillfälle. Hovrätten gjorde inte någon annan
bedömning än tingsrätten såvitt avser frågan om att tillåta åklagaren att ålägga
AA restriktioner.

CC anförde sammanfattningsvis att hon med hänsyn till brottets allvarliga
beskaffenhet och den betydande kollusionsfaran delade BB:s bedömning att
restriktionerna har varit nödvändiga och proportionerliga.

AA:s yttrande
AA yttrade sig över det som Åklagarmyndigheten fört fram. Han anförde bl.a.
att BB fortfarande inte angett varför brev från hans hustru och barn, som inte
innehöll någonting om brottsmisstankarna, skulle innebära en kollusionsfara.
Han förde också fram att om besöken hade varit bevakade hade ingen
information kunnat överföras.

Rättslig reglering
Frågor om restriktioner regleras främst i 24 kap. 5 a § rättegångsbalken (RB)
och i 6 kap. häkteslagen. Åklagarmyndigheten har dessutom föreskrifter och
allmänna råd om restriktioner (ÅFS 2015:2) och riksåklagaren har utfärdat
riktlinjer om restriktioner och långa häktningstider (RåR 2015:1).

En person som är häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott
får åläggas restriktioner om det finns risk för att han eller hon undanröjer bevis
eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, dvs. om det finns
kollusionsfara. Restriktioner kan avse t.ex. inskränkningar i rätten att ta emot
besök, att ha kontakter genom elektronisk kommunikation och att skicka eller ta
emot brev eller andra försändelser. När det förekommer restriktioner görs en
prövning i varje enskilt fall av om en viss kontakt ska tillåtas. Åklagaren kan
medge lättnader i restriktionerna genom att t.ex. vissa besök och telefonsamtal
tillåts och att brev vidarebefordras efter granskning. (Se 6 kap. 1 och 2 §§
häkteslagen och Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel,
3 uppl., s. 796.)

För en misstänkt som är häktad får restriktioner meddelas endast om rätten gett
tillstånd till det. Ett sådant beslut får överklagas särskilt, utan inskränkning i
tiden. (Se 24 kap. 5 a §, 49 kap. 5 § 6 och 52 kap. 1 § RB.)

När rätten gett tillstånd till restriktioner är det åklagaren som beslutar vilka
slags restriktioner som ska gälla och hur de närmare ska utformas. Sådana
beslut ska omprövas av åklagaren så ofta det finns anledning till det. Liksom
när det gäller beslut om generellt tillstånd till restriktioner kan den häktade
överklaga beslut att ålägga honom eller henne restriktioner av ett visst slag och
t.ex. begära att granskningen av hans korrespondens upphör. Det gäller dock
inte frågor om lättnader eller undantag från restriktioner, såsom en åklagares
beslut att hindra ett besök eller att inte vidarebefordra ett visst brev. Åklagarens
                                                                   Dnr 679-2015       Sid 7 (13)




beslut i sådana frågor kan dock överprövas av högre åklagare. (Se 7 kap. 5 §
RB, 6 kap. 3 och 4 §§ häkteslagen och prop. 2009/10:135 s. 203.)

Utgångspunkten är att restriktioner ska användas restriktivt. De får inte vara
mer inskränkande för den frihetsberövade än vad som är nödvändigt och ska stå
i rimlig proportion till syftet med åtgärden (jfr 1 kap. 6 § andra stycket
häkteslagen). I riksåklagarens riktlinjer anges att om åklagaren kommer fram till
att det finns en risk för att en misstänkt otillbörligt kan komma att påverka
utredningen ska denna risk och brottets allvar ställas mot det intrång eller men i
övrigt som restriktionerna innebär för den misstänkte. Det betonas också att
åklagaren ska ta ställning till behovet av varje enskild restriktion och göra
separata proportionalitetsprövningar. Det anges vidare att det för att
restriktionerna inte ska bli oproportionerligt ingripande är angeläget att
åklagaren inte är onödigt restriktiv med att tillåta olika typer av lättnader eller
undantag. Det måste alltid göras en riskbedömning av hur exempelvis ett
bevakat samtal eller besök skulle kunna tänkas försvåra utredningen. Åklagaren
ska enligt riktlinjerna vara särskilt uppmärksam på om kollusionsfaran och
behovet av restriktioner minskar och i förekommande fall på eget initiativ häva
restriktioner som inte längre är nödvändiga, eller besluta om lättnader.

I 23 § häktesförordningen finns bestämmelser om underrättelse och
dokumentation av beslut om restriktioner. Det anges bl.a. att de omständigheter
som föranleder ett beslut om restriktioner ska dokumenteras och att den intagne
ska få del av dokumentationen, om det kan ske utan men för utredningen. I
Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om restriktioner finns det
mer detaljerade bestämmelser om åklagarens underrättelse- och
dokumentationsskyldighet.

Bedömning
Utgångspunkter
Att den misstänktes kontakter med omvärlden begränsas kan, framför allt när
det förekommer muntlig bevisning, vara av avgörande betydelse för en
brottsutredning. Ett skäl till det är att det i första hand är de uppgifter som
vittnen och andra förhörspersoner lämnar under huvudförhandlingen som ska
läggas till grund för domen i ett brottmål (se 30 kap. 2 § RB). Syftet med
restriktioner är alltså att undvika att den misstänkte till skada för utredningen
ges möjlighet att påverka t.ex. vittnen eller målsägande. Det finns ofta en sådan
risk i ärenden av detta slag, där de som är berörda av utredningen är närstående.
Jag har därför inte någon anledning att ifrågasätta att AA hade restriktioner.
Den frågan har också prövats av domstol i samband med häktnings-
förhandlingarna. Min utredning har avsett om åklagaren borde ha beviljat
lättnader och undantag i restriktionerna i större omfattning än vad som skett.

Att vara häktad med restriktioner är en väsentlig inskränkning i den enskildes
frihet och det är därför angeläget att restriktionerna inte är mer ingripande än
nödvändigt. Som anges i riksåklagarens riktlinjer är det viktigt att åklagaren
                                                                     Dnr 679-2015     Sid 8 (13)




kontinuerligt prövar om restriktionerna ska bestå, och att man i möjligaste mån
medger lättnader i form av t.ex. bevakade besök. Det är särskilt viktigt i ett fall
som detta, när häktningstiden är relativt lång.

AA:s restriktioner
AA:s klagomål gäller främst åklagarens beslut i fråga om besök och
brevförsändelser. Han har särskilt framhållit att han inte fick ha någon kontakt,
vare sig via brev eller genom besök, med sin hustru under häktningstiden och
att han varit helt isolerad från sin familj.

Kammaråklagaren BB har uppgett att det var av stor vikt att AA:s och hans
hustrus uppgifter inte på ett oriktigt sätt lades till rätta och anpassades till
varandra. Jag har inte någon invändning mot den utgångspunkten. Misstankarna
mot AA avsåg allvarlig brottslighet mot två spädbarn som skulle ha skett bl.a. i
hans och hustruns gemensamma hem. AA:s hustru delade vårdnaden om barnen
med honom och hon kan antas ha haft kännedom om barnen hade några skador,
och hur dessa i så fall kan ha uppkommit. Hon får därför anses ha varit en
central person i brottsutredningen.

När det gäller den övriga familjen och nära släktingarna har BB angett att det
fanns en risk att de skulle föra vidare oönskad information från AA till hans
hustru. I förhållande till dem avsåg kollusionsfaran alltså inte i första hand att
AA skulle kunna påverka deras uppgifter i utredningen, utan att de skulle
medverka till att han fick kontakt med hustrun. Med hänsyn till att utredningen
avsåg misstankar om våld mot barn inom familjen, som enligt BB engagerade
även släktingarna, har jag inte anledning att ifrågasätta bedömningen att det
fanns en sådan risk.

Jag har mot denna bakgrund inte någon invändning mot BB:s och
Åklagarmyndighetens ståndpunkt att ärendet var av det slaget att
kollusionsfaran i förhållande till AA:s familj och andra närstående var
betydande. Även om utrymmet för lättnader och undantag i restriktionerna
därmed får anses ha varit relativt begränsat har BB haft ett ansvar för att beakta
AA:s starka och berättigade intresse av att få ha kontakt med sina närstående.
Detta innebär bl.a. att i möjligaste mån tillåta och underlätta kontakterna.

Med dessa utgångspunkter redovisar jag nedan min bedömning av om AA
beviljats lättnader i restriktionerna avseende besök och brevförsändelser i
tillräcklig omfattning.

Besök
BB har uppgett att det med hänsyn till utredningsläget var särskilt angeläget att
AA och hans hustru inte hade någon kontakt med varandra under utredningen.
Det är mot den bakgrunden hon beslutat att inte tillåta några besök av AA:s
hustru. Först i mitten av juni medgav hon besök av bl.a. AA:s mor, bror och
kusin. Därefter fick även hans svärmor och svägerska besöka honom. Samtliga
besök beviljades med villkoret att de skulle vara bevakade.
                                                                     Dnr 679-2015      Sid 9 (13)




Att åklagaren har möjlighet att besluta att besök ska vara bevakade av t.ex. en
polis eller personal från häktet ökar förutsättningarna för att kunna bevilja
besök. Det kan då säkerställas att den häktade och besökaren inte talar om
brottsutredningen. Som nämnts ovan har BB dock gjort bedömningen att vissa
besök, t.ex. av AA:s hustru, ändå skulle kunna försvåra utredningen.

Jag har i och för sig förståelse för att det kan vara svårt att bedöma om en
brottsutredning kan försvåras av att en misstänkt får ta emot besök av en viss
person. Det kan vara särskilt svårt när det gäller personer som har en nära
relation och som är vana vid att kommunicera med varandra. Som anges i
riksåklagarens riktlinjer är det dock viktigt att det görs en konkret prövning av
risken av hur ett bevakat besök skulle kunna tänkas försvåra utredningen.

BB har inte utvecklat sin bedömning av detta när det gäller AA:s hustru på
annat sätt än att en kontakt i sig utgjorde en risk för att bevis undanröjdes eller
på något annat sätt kunde komma att försvåra sakens utredning. Som nämnts
ovan var AA:s hustru en viktig person i utredningen, bl.a. eftersom hennes
uppgifter om hur barnens skador uppstått skulle kunna ha avgörande betydelse.
Det finns därför inte anledning att ifrågasätta att det fanns ett starkt intresse av
att AA inte skulle tillåtas att påverka hennes uppgifter i utredningen, eller att de
skulle ges möjlighet att anpassa sina utsagor till varandra. Jag är däremot inte
övertygad om att det verkligen skulle ha funnits en sådan risk om besöken hade
varit bevakade. I vart fall har BB inte angett några konkreta skäl för en sådan
risk.

Genom ett besök kan i och för sig en misstänkt person antas få viss information
om besökarens inställning till misstankarna, även om man inte talar om själva
brottsutredningen. Till exempel skulle ett besök av AA:s hustru kunna ge
honom en indikation om hennes inställning till misstankarna, särskilt med
hänsyn till att de var närstående och att misstankarna gällde brott mot deras
gemensamma barn. Därmed skulle han kunna dra slutsatser om vilka uppgifter
hon lämnat i utredningen och anpassa sin utsaga efter det. En sådan risk är dock
i princip endast relevant innan förundersökningen delgetts den misstänkte;
därefter har han eller hon ändå fått information om vad övriga förhörspersoner
uppgett. Att AA inte tilläts bevakade besök av sin hustru efter det att han hade
fått del av förundersökningen framstår därför enligt min mening som ett onödigt
restriktivt beslut.

När det gäller övriga familjemedlemmar och släktingar har BB medgett ett antal
bevakade besök efter det att AA delgetts förundersökningen den 3 juni 2014. I
dessa fall har hon alltså kontinuerligt gjort konkreta bedömningar av behovet av
restriktioner och medgett lättnader efter hand. Det kan t.ex. noteras att den
första begäran om besök som gjordes efter det att AA hade fått del av
förundersökningen beviljades delvis då hans mor och bror fick besöka honom
enligt ett beslut den 13 juni 2014. Jag har inte underlag för att göra någon
närmare bedömning om dessa besök borde ha tillåtits tidigare under utredningen
                                                                    Dnr 679-2015       Sid 10 (13)




eftersom BB inte utvecklat sin riskbedömning. Jag kan dock konstatera att det,
med hänsyn till bl.a. den kollusionsfara som fanns, i vart fall inte framstår som
oproportionerligt att neka besök av familj och släkt fram till dess att AA fått del
av förundersökningen.

Det kan vidare noteras att det har gjorts individuella bedömningar av de
anhöriga, t.ex. har AA:s svärmor och svägerska fått besöka honom, men inte
hans svärfar. BB har emellertid inte angett något skäl för att besök av
svärfadern skulle bedömas mer restriktivt än andra besök och det har inte av
utredningen här kommit fram något som förklarar en sådan hållning.

Mot bakgrund av att BB inte angett på vilket sätt även bevakade besök utgjorde
en risk för att utredningen skulle försvåras är det svårt för mig att ha någon
bestämd uppfattning om det har varit proportionerligt att inte tillåta besök av
hustrun, och att inte i större utsträckning än vad som skett tillåta besök av övrig
familj och släkt. Med hänsyn till att kollusionsfaran i ärendet generellt sett var
hög och att det kan vara svårt att förutse vilka risker för en utredning som ett
besök kan medföra anser jag ändå att beslutet att inte bevilja några besök innan
förundersökningen delgetts AA ligger inom det bedömningsutrymme som finns
i denna typ av frågor. Däremot finns det enligt min mening anledning att
ifrågasätta att AA inte beviljades bevakade besök av sin hustru efter det att han
hade fått del av förundersökningen.

Brev
AA har också klagat på att han inte fick skicka brev till sin hustru, och att han
inte fick ta emot brev från henne eller från sin bror. Han anser att det är särskilt
anmärkningsvärt eftersom både han och hans familj var väl införstådda med vad
restriktionerna innebar och att de därför inte skrev någonting i breven om
förundersökningen. Av utredningen här framgår att fler brev än de AA bifogat
sin anmälan stoppades av åklagaren, och att det också var några som släpptes
igenom. Eftersom jag inte känner till innehållet i dessa brev, utgår jag i min
bedömning från de brev som finns i ärendet här. Som tidigare nämnts innehöll
de inte någon information om själva brottsutredningen eller vad familjen hade
uppgett i förhör. Av breven framgick det dock att familjen tog ställning för AA
och stöttade honom.

Jag kan konstatera att åklagaren normalt sett relativt enkelt kan göra en
bedömning av innehållet i ett brev. Det borde därför ofta vara lättare att förutse
hur ett brev kan komma att påverka utredningen än ett besök. Generellt sett bör
det därför enligt min mening finnas ett större utrymme för lättnader i
restriktioner när det gäller brev än när det gäller besök.

Det är naturligtvis inte acceptabelt att neka en häktad att ta emot brev endast av
det skälet att han eller hon inte ska få känna moraliskt stöd från familj, släkt och
vänner. Det måste finnas en verklig risk att utredningen ska försvåras av att den
häktade får ta del av innehållet i breven. Liksom när det gäller bevakade besök
                                                                    Dnr 679-2015      Sid 11 (13)




är det därför viktigt att åklagaren gör en konkret prövning av risken av hur ett
brev skulle kunna tänkas påverka utredningen.

BB har som motivering till varför brev som inte behandlade brottsmisstankarna
stoppades angett att en kontakt i sig utgjorde en risk för att bevis undanröjdes
eller på något annat sätt kunde komma att försvåra sakens utredning. Liksom i
fråga om besöken har hon inte redogjort närmare för denna riskbedömning.

På samma sätt som att ett besök, trots att det är bevakat, kan ge viss information
till den häktade kan innehållet i ett brev ge vissa indikationer om vilken
inställning avsändaren har till brottsmisstankarna. Till exempel skulle breven
från AA:s hustru, där hon bl.a. anger att familjen kämpar för AA, kunna ha gett
honom en indikation om hennes inställning till misstankarna och vilka uppgifter
hon lämnat i brottsutredningen. Det kan i och för sig inte uteslutas att sådan
information hade kunnat försvåra utredningen eftersom AA skulle kunna ha
anpassat sin utsaga efter den. På samma sätt som med bevakade besök är dock
ett sådant antagande i princip endast relevant innan förundersökningen delgetts
den misstänkte, och han eller hon fått ta del av de förhör som hållits. Jag kan
mot den bakgrunden inte se något rimligt skäl till beslutet att stoppa brevet från
AA:s hustru den 19 juni, eftersom han vid den tidpunkten hade fått ta del av
förundersökningen.

När det gäller breven från hustrun som stoppades i april och maj är det mer
befogat att anta att det skulle kunna ha försvårat utredningen om AA fått ta del
av dem, särskilt som hon var en central person för brottsutredningen. Som jag
angett ovan finns det dock i många fall anledning att vara mindre restriktiv med
att tillåta brev än besök eftersom förutsägbarheten om vilken information eller
vilka signaler som lämnas är större. Det är dessutom fråga om ensidig
kommunikation; i AA:s fall hade han inte kunnat ge någon information till sin
hustru även om han hade fått ta emot brev från henne. Det ska också beaktas att
AA angett att han visste att hans anhöriga inte hade lämnat några negativa
uppgifter om honom till socialnämnden med anledning av en utredning om
omhändertagande av barnen. BB har inte bemött hans påstående om att hon var
medveten om detta. Jag nöjer mig därför med att konstatera att sådana
omständigheter naturligtvis ska beaktas vid prövningen av om ett brev eller
någon annan kontakt ska tillåtas och att det – om AA redan var medveten om
familjens inställning till misstankarna – är svårt att se hur innehållet i breven
från hustrun skulle kunna påverka och försvåra brottsutredningen.

Jag kan inte heller se hur det skulle ha försvårat brottsutredningen om AA hade
fått ta emot brevet från brodern, även om det skedde innan AA delgavs
förundersökningen. Innehållet i brevet var relativt neutralt och brodern var
såvitt framgått inte en så central person för brottsutredningen att det kan anses
ha varit av avgörande betydelse att AA inte skulle få reda på hans inställning till
misstankarna. Jag noterar också att BB har angett att kollusionsfaran i
förhållande till släktingarna huvudsakligen bestod i att de skulle förmedla
                                                                     Dnr 679-2015       Sid 12 (13)




information från AA till hustrun. Dessutom fattades beslutet om att stoppa
brevet i slutet av maj, då förundersökningen var långt framskriden.

Mot bakgrund av att BB inte närmare angett vilka skäl som fanns för besluten är
det svårt för mig att ha någon bestämd uppfattning om det har varit
proportionerligt att inte låta AA ta emot breven från hustrun och brodern. Med
hänsyn till att breven främst hade karaktären av moraliskt stöd, och inte
behandlade brottsutredningen, framstår besluten dock enligt min mening som
onödigt restriktiva. Som nämnts ovan ifrågasätter jag särskilt besluten att AA
inte fick ta emot dels brevet från hustrun efter det att han fått del av
förundersökningen, dels brevet från brodern. Det ska noteras att det
förstnämnda beslutet inte fattades av BB utan av en kollega till henne. BB får
dock som förundersökningsledare anses ha haft det övergripande ansvaret för
AA:s restriktioner. Beslutet ligger också i linje med hennes uppfattning att all
kontakt mellan AA och hans hustru skulle undvikas.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis anser jag att AA inte har beviljats lättnader i
restriktionerna i tillräcklig omfattning, särskilt eftersom han inte tilläts ha någon
kontakt med sin hustru under hela brottsutredningen. Detta har medfört att
restriktionerna i förhållande till henne har blivit oproportionerligt ingripande.
Efter det att förundersökningen delgetts AA borde det åtminstone ha varit
möjligt att tillåta vissa brevförsändelser och bevakade besök. I utredningen här
har det i vart fall inte kommit fram tillräckliga skäl för att inte tillåta sådana
lättnader i restriktionerna.

Ärendet illustrerar de svåra avvägningar som kan finnas när det gäller
restriktioner för häktade misstänkta för allvarlig brottslighet, som det finns ett
starkt samhälleligt intresse av att beivra. Det är naturligtvis väsentligt att en
brottsutredning kan bedrivas på ett korrekt sätt och att den misstänkte inte tillåts
att på ett otillbörligt sätt påverka utredningen. Samtidigt ska det beaktas att
häktning är det mest ingripande av de straffprocessuella tvångsmedlen, som i
synnerhet i kombination med restriktioner gör att den enskilde utsätts för en
omfattande inskränkning i sina fri- och rättigheter. Det är säkerligen särskilt
påfrestande i ett fall som detta, när de personer som den häktade främst vill ha
kontakt med är de som kollusionsfaran är störst i förhållande till.

Jag vill därför betona vikten av att den som är häktad inte underkastas mer
omfattande inskränkningar i sin frihet än vad som är absolut nödvändigt. Det får
naturligtvis inte förekomma att misstänkta slentrianmässigt åläggs restriktioner.
Som tidigare nämnts är det också angeläget att åklagare inte är onödigt
restriktiva med att tillåta olika typer av lättnader eller undantag från
restriktionerna. Jag vill vidare framhålla att det för den häktade kan vara viktigt
att få information om de närmare skälen för restriktionerna. Det kan öka
förutsättningarna för att han eller hon ska acceptera, eller i vart fall förstå
                                                                     Dnr 679-2015     Sid 13 (13)




anledningen till, restriktionerna. Det är därför angeläget att åklagare fullgör sin
underrättelse- och dokumentationsskyldighet.

Användandet av restriktioner är en fråga som återkommande uppmärksammas,
bl.a. mot bakgrund av att Europarådets kommitté mot tortyr (Committee for the
Prevention of Torture, CPT) har riktat kritik mot häktnings- och
restriktionsanvändningen i Sverige (senast i CPT/Inf [2016] 1 s. 29 f.).
Regeringen har den 23 juli 2015 gett en särskild utredare i uppdrag att lämna
förslag på åtgärder för att minska användningen av häktning och restriktioner
(dir. 2015:80). Uppdraget ska redovisas senast den 23 augusti 2016.

Åklagarmyndigheten har också på olika sätt arbetat med frågan. Här kan särskilt
nämnas rapporten Häktningstider och restriktioner som innehåller överväganden
och förslag på hur användningen av restriktioner för häktade kan minska och
hur långa häktningstider kan undvikas. Som nämnts ovan har riksåklagaren
under 2015 utfärdat riktlinjer för restriktioner och långa häktningstider som bl.a.
syftar till att minska användandet av restriktioner.

Frågor som rör enskildas fri- och rättigheter är naturligtvis centrala och
angelägna för JO och jag ser positivt på det arbete som pågår i frågor om
häktning och restriktioner. Jag kommer att fortsätta att följa utvecklingen och
bl.a. vid inspektioner granska hur åklagare använder restriktioner för häktade.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det som förts fram ovan i frågan
om AA beviljats lättnader i restriktionerna i tillräcklig omfattning.
