# Allvarlig kritik mot lagmannen vid Kalmar tingsrätt för att han har hjälpt en part att skriva en inlaga till hovrätten

JO 2014-04-30 dnr 6796-2013

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                        Sid
                                                                            2014-04-30              6796-2013                 1 (6)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Allvarlig kritik mot lagmannen vid Kalmar tingsrätt för att han har hjälpt
                        en part att skriva en inlaga till hovrätten


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om kontaktförbud har tingsrättens beslut överklagats till
                          hovrätten. Lagmannen vid tingsrätten har hjälpt en av parterna att skriva en inlaga till
                          hovrätten. Lagmannen har därmed handlat i strid med regeringsformens regel om
                          saklighet och opartiskhet. Han får allvarlig kritik.

## Initiativet

Kalmar tingsrätt (rådmannen AA och tre nämndemän) beslutade den 7 november
                        2013 att meddela BB förbud att under viss tid besöka eller på annat sätt ta kontakt
                        med eller följa efter CC. BB överklagade tingsrättens beslut till Göta hovrätt. I ett
                        klagomålsärende hos JO (dnr 6479-2013) rekvirerade JO handlingar från Göta
                        hovrätt. Bland de handlingar som kom in från hovrätten fanns e-postväxling den 21
                        november 2013 mellan CC och lagmannen DD vid Kalmar tingsrätt.

                        Den 21 november 2013 kl. 3.33 skickades ett e-postmeddelande från CC till DD
                        med följande lydelse.
                                  Du skrev att man inte kan åberopa tre kartonger, hur skulle jag ha gjort då, enligt
                                  dig, för att åberopa dessa, för du har ju ändå sagt att jag ”åberopade ju inte
                                  materialet”, hur skulle jag då ha gjort det enligt dig för att detta hade tagits in i
                                  ärendet? När jag lämnade dem personligen första gången var jag hos er, då gick det
                                  tydligen bra att åberopa, men inte nu? Vad är skillnaden? Kan du förklara så en dum
                                  djävel som jag som inte är juridiskt skolad förstår? Jag håller med om att du är artig
                                  men din personal är ju under all kritik tyvärr.

                        Samma dag kl. 7.23 skickade DD ett svar på e-postmeddelandet med följande
                        lydelse.
                                  Man skulle kunna skriva ung så här:
                                  Som grund för min ansökan om kontaktförbud har jag åberopat att BB kontinuerligt
                                  dag efter dag, vecka efter vecka år ut och år in har gjort sig skyldig till brott mot mig
                                  i form av förolämpning, förtal, grovt förtal och ofredande bestående i att han skrivit
                                  bl.a. på mitt eget forum om hur ful jag är, hur ful min kropp och mina kroppsdelar är
                                  i mycket kränkande och kvinnoförnedrande ordalag, att han har utpekat mig som
                                  brottslig eller klandervärd genom att skriva att jag är prostituerad eller att jag begår
                                  brott mot andra människor, att dessa skrivningar förekommer i en sådan omfattning
                                  att det är mycket trakasserande samt att jag inte på något sätt provocerat honom att



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 6796-2013     Sid 2 (6)




      skriva dessa kränkningar. Att BB inte är dömd för brott mot mig saknar betydelse i
      sammanhanget eftersom jag förgäves anmält BB för brott men då polis och åklagare
      vägrat att föra talan om detta och då jag själv saknar ekonomisk förmåga att driva
      enskilt åtal. Jag åberopar som bevisning alla de skärmdumpar som jag gett in i detta
      ärende samt i ärende Ä? (Jag har inte nummer nu) till styrkande av alla de brott som
      BB begått mot mig, att detta har pågått under flera år samt att omfattningen är så stor
      att skriverierna är sådana trakasserier som ingen människa ska behöva tåla. Det är
      nödvändigt med ett kontaktförbud för att förmå BB att upphöra med sina trakasserier
      och brott mot mig.

Samma dag kl. 13.15 vidarebefordrade CC sitt eget meddelande och DD:s svar till
Göta hovrätt tillsammans med ett meddelande av följande lydelse.

      DD:s förklaring stämmer mycket bra på mig, så bra att jag skulle kunna ha skrivit
      den själv. Jag åberopar DD:s skrivelse i mitt ärende för det som BB utsätter mig för.

Den 21 november 2013 kl. 7.42 skickades ett e-postmeddelande från DD till CC
med följande lydelse.

      Man skulle kunna tillägga – när man talar om förtalet – att förtalet är grovt eftersom
      det är framfört på nätet där det når miljontals människor.

Samma dag kl. 13.17 vidarebefordrade CC detta meddelande till Göta hovrätt
tillsammans med ett meddelande av följande lydelse.

      Ja, det BB har skrivit om mig på Flashback har lästs av drygt en halv miljon
      människor… Jag åberopar även detta.

Med anledning av innehållet i meddelandena beslutade jag den 6 december 2013
att i ett särskilt ärende ta upp till granskning hur dessa e-postmeddelanden förhåller
sig till reglerna i 1 kap. 9 § regeringsformen, RF.

Tingsrätten uppmanades därefter att yttra sig över den nämnda frågan och redovisa
sin bedömning av det som kommit fram.

Tingsrättens yttrande
Tingsrätten (DD) lämnade följande svar.
      Eftersom den fråga som väckts ligger mig mycket varmt om hjärtat vill jag lägga
      fram bakgrunden enligt följande.
      När jag var tingsnotarie trädde lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
      värden i kraft. Lagen byggde på att rätten i enlighet med 6 § i lagen skulle vägleda
      parterna vid talans utförande samt tillse att tvistefrågorna blev klarlagda och målet
      utrett efter vad dess beskaffenhet krävde. I förarbetena uttrycktes bl.a. följande.
               Vad beträffar rättens materiella processledning i övrigt har inte från något
               håll bestritts att det kan vara förenat med betydande svårigheter för
               parterna i ett dispositivt tvistemål att förstå vilka omständigheter som är av
               avgörande betydelse i målet och därmed också att lägga fram dem för
               domstolen. Det kan alltså inträffa att part underlåter att åberopa
               omständighet som är till hans förmån. På motsvarande sätt kan parterna ha
               svårt att bedöma vad som behöver bevisas och vilka krav som gäller i fråga
               om bevisning. Som framgår av det föregående är rättens möjligheter enligt
               RB:s regelsystem [rättegångsbalken, JO:s anmärkning] att bistå parterna i
               dessa avseenden mycket begränsade. Uppenbarligen föreligger på grund
                                                                   Dnr 6796-2013      Sid 3 (6)




         härav, i synnerhet när part inte har biträdeshjälp, vissa risker för oriktiga
         domstolsavgöranden. Denna ordning ansågs under förarbetena nödvändig
         för att rätten inte ens skulle få sken av att ta parti för den ena parten.
         När nu ett förfarande föreslås som bygger på att part i regel inte skall ha
         biträdeshjälp i rättegången är det som jag har framhållit tidigare nödvändigt
         att rätten får en mer aktiv roll än som följer av RB. Rätten måste i högre
         grad än f. n. kunna bistå parterna så att underlag i görligaste mån skapas för
         ett riktigt avgörande i det enskilda fallet. Det är alltså nödvändigt att
         nuvarande regler ändras.
         Det förenklade förfarandet måste alltså kunna innefatta en i viss mån
         utredande verksamhet från domstolens sida. Som framhålls i PM bör
         domaren kunna gå längre än till att försöka avhjälpa ofullständighet eller
         otydlighet. Genom frågor till parterna bör han kunna efterforska om det
         finns någon omständighet som inte har berörts i målet. Skulle så vara fallet
         bör han direkt påpeka detta för parten. En sådan efterforskning måste dock
         ske med försiktighet så att den inte leder till att förfarandet blir tungrott och
         vidlyftigt. Beträffande bevisningen bör domaren kunna framhålla för part
         att viss omständighet måste bevisas eller, i uppenbara fall, att den
         åberopade bevisningen förefaller vara otillräcklig. Han bör vidare kunna
         fråga parterna om det finns någon som kan uttala sig om ett tvistigt och för
         målets utgång relevant sakförhållande. Framkommer det då – eller i övrigt
         under handläggningen – att någon lämpligen bör höras som vittne, bör
         domaren vara oförhindrad att påpeka detta för parterna.
Propositionen utgick från att en eller flera tjänstemän vid domstolen fick rollen att
biträda båda parter i det förenklade förfarandet med hjälp att finna rätt grunder och
att utforma sin talan på ett adekvat sätt. Jag fick – när jag hade fått tillräcklig
erfarenhet som tingsnotarie – uppgiften att biträda parter på det sätt som förutsattes i
lagens förarbeten. Eftersom fiskaler inte fick handlägga den här typen av mål fick
jag också senare som tingsfiskal uppgiften att biträda parterna i dessa mål.
Denna uppgift passade mig mycket väl och låg helt i linje med mina värderingar att
parterna borde få hjälp att finna sina juridiska ståndpunkter och att klä sin talan i
juridisk språkdräkt. Det innebar att man som tjänsteman vid domstolen var skyldig
att efter sin bästa förmåga hjälpa parterna att utforma sin talan och att finna de
juridiska grunder, som kunde ha bäst möjlighet att vinna framgång. I praktiken
innebar det att man den ena veckan hjälpte en part att utforma sin stämningsansökan
och att man i nästa vecka hjälpte svaranden i samma mål att utforma sina grunder för
bestridandet.
Detta kom att prägla min inställning till de människor som en domstol har att betjäna
i sin verksamhet. Jag fick en möjlighet att – som jag själv brukar uttrycka det – ställa
min kunskap till allmänhetens förfogande. Det behöver knappast poängteras att det
är självklart att båda parter i ett förfarande får sitt behov av hjälp tillgodosett. Denna
syn har blivit min ledstjärna och som jag också som chef har försökt att i mån av
förmåga föra över till mina medarbetare.
Rättsutvecklingen innebar att reglerna i den s.k. småmålslagen sedermera
inarbetades i rättegångsbalken och att jag som domare kom att handlägga dessa s.k.
FT-mål. Jag måste erkänna att jag alltid funnit en njutning i att biträda båda parter i
målet med råd för att deras resp. talan skulle bli så gott utformad som möjligt. Jag
har aldrig tidigare fått någon kritik för att jag skulle ha hjälpt den ena parten för
mycket eller att jag skulle framstått som partisk. Jag har dock alltid strävat efter att
hjälpa till att utforma resp. parts talan i målet efter min allra bästa förmåga. Jag har
själv aldrig upplevt att det har inneburit något problem för mig när jag senare dömt i
målet efter hörande av parter och vittnen att behålla opartiskheten vid prövningen av
målet.
I ett domstolsärende har domstolen enligt 12 § lagen (1996:242) om domstols-
ärenden en skyldighet att genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa
                                                                          Dnr 6796-2013      Sid 4 (6)




      otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Detta innebär att
      domstolen ska se till att parternas grunder för ansökan eller yrkande blir adekvata
      och att parterna får hjälp att anpassa sin talan efter de rättsregler som styr den
      situation som ska prövas i ärendet. I praktiken har parterna sällan några ombud i den
      här typen av ärenden. Det innebär att domstolen även i dessa fall har en skyldighet
      att hjälpa parterna på ömse sidor att utforma sin talan.
      I det konkreta fallet kan jag säga att jag under en följd av år har mailväxlat med båda
      parter i kontaktförbudsärendet. Oftast kommer flera mail per dygn. Jag har på olika
      sätt försökt att besvara de frågor som uppkommit. Jag ålägger mig själv att svara på
      alla de frågor som ställs av enskilda. Jag gör då så gott jag kan för att förklara och
      hjälpa parterna att få svar på dessa frågor.
      Jag har inte deltagit i handläggningen av något av de ärenden mellan parterna som
      hittills varit föremål för prövning. På det sättet skulle man kunna säga att jag i ett fall
      som detta motsvarat den tjänsteman som inledningsvis skulle ha till uppgift att bistå
      parterna i målen om mindre värden och som sedan inte deltog i handläggningen av
      målet.
      Det mail som bifogats begäran om yttrande faller väl in i den bild av service och
      hjälp som jag under min domargärning sett det som min uppgift att ge till parter i
      FT-mål och domstolsärenden, särskilt där parten inte har något ombud. Det är
      självklart viktigt att båda parter i förfarandet ges samma möjlighet och det bör
      påpekas att BB fått samma hjälp i detta fall som CC. Det vore mig fullständigt
      främmande att hjälpa den ena parten men inte den andra.
      I regeringsformen 1 kap 9 § stadgas att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och
      andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall
      beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
      Mot den angivna bakgrunden är jag i min trygga förvissning om att min hjälp till CC
      som den uttryckts i det bifogade mailet inte kan anses strida mot regeln om saklighet
      och opartiskhet.

Rättslig reglering
I 1 kap. 9 § RF föreskrivs att domstolar i sin verksamhet ska beakta allas likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Den numera upphävda s.k. småmålslagen, alltså lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, innehöll regler om rättegången i vissa dispositiva
tvistemål. För mål enligt småmålslagen fanns det särskilda bestämmelser om
domstolens serviceskyldighet på processens inledande stadium. Tingsrätten skulle
sålunda enligt 1 § kungörelsen (1974:465) om tillämpning av lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden – när det behövdes – gå allmänheten till
handa med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande hade att iaktta för att ta
till vara sin rätt. Domstolen skulle vid behov även lämna upplysningar om hur en
ansökan om stämning eller ett yttrande över en sådan ansökan borde avfattas och
om förfarandet i övrigt i rättegången.

Av förarbetena till det lagstiftningsärende genom vilket småmålslagen arbetades in
i rättegångsbalken framgår att lagstiftarens avsikt var att domstolen i princip inte
bör tillhandahålla service som innebär att rätten talar om hur parten ska lägga upp
sin talan. Enligt departementschefen borde principen vara att domstolens
förprocessuella serviceskyldighet i tvåpartsmål inskränker sig till att ge
upplysningar av mer formell art, t.ex. att ge anvisningar för att fylla i formulär till
                                                                  Dnr 6796-2013    Sid 5 (6)




stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen
(prop. 1986/87:89 s. 117).

Någon motsvarighet till 1 § kungörelsen om tillämpning av småmålslagen finns
inte sedan småmålslagen upphävts. I 13 § förordningen (2003:234) om tiden för
tillhandahållande av domar och beslut, m.m. föreskrivs emellertid numera att
domstolar även i den del av sin verksamhet som inte omfattas av förvaltningslagen
ska lämna upplysningar till enskilda i frågor som rör den verksamheten.

Enligt 1 § lagen (1988:688) om kontaktförbud får förbud meddelas för en person
att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter
denna person. Ett sådant förbud får meddelas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att
begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet
avses skydda. Det är allmän åklagare som är första instans i frågor om
kontaktförbud. Åklagarens beslut kan prövas av tingsrätten om den som har ålagts
kontaktförbud eller den som förbudet avses skydda begär det. Förfarandet i
tingsrätten regleras av lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Enligt
12 § ärendelagen ska domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och
påpekanden ska domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i
parternas framställningar. Tingsrätten avgör ärendet genom ett beslut som får
överklagas till hovrätten.

Bedömning
Opartiska och oberoende domstolar och domare är en hörnsten i en rättsstat. Det är
av grundläggande betydelse att medborgarna har förtroende för att domstolarna är
opartiska. Vikten av opartiskhet understryks i flera internationella dokument, t.ex.
Europakonventionen. Att en domstol är opartisk kan beskrivas som att det inom
domstolen inte finns någon vilja eller benägenhet att gynna en part framför en
annan (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 200).

I Sverige har ett krav på saklighet och opartiskhet skrivits in i grundlagen, 1 kap.
9 § RF.

DD har i sitt svar till JO hänvisat till olika sätt för en domstol att vägleda parter.
Han har beskrivit den utomprocessuella serviceverksamhet som särskilt var i fokus
under småmålslagens tid och som numera regleras i förordningen om tiden för
tillhandahållande av domar och beslut. Han har vidare åberopat domstolens
skyldighet enligt ärendelagen att utöva processledning, alltså att genom frågor och
påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar. Om detta vill jag säga att både den utomprocessuella servicen och
processledningen enligt ärendelagen naturligtvis måste hålla sig inom ramen för
vad som är tillåtet enligt grundlagsregeln i 1 kap. 9 § RF om saklighet och
opartiskhet. Att i ett ärende mellan två parter med motstående intressen ge den
hjälp åt den ena parten som DD gav CC i de redovisade e-postmeddelandena går –
                                                                  Dnr 6796-2013    Sid 6 (6)




oavsett om det är fråga om utomprocessuell service eller processledning – långt
utöver vad som kan anses rymmas inom grundlagens krav på saklighet och
opartiskhet.

Dessutom gällde DD:s e-postmeddelanden inte ett ärende som handlades vid
domstolen. Ärendet var avgjort; avgörandet hade utfallit till CC:s fördel och var
överklagat av hennes motpart. När DD skrev sina e-postmeddelanden till CC var
det därför inte Kalmar tingsrätt utan Göta hovrätt som handlade ärendet mellan CC
och BB. Om det skulle ha behövts någon processledning enligt ärendelagen, var det
alltså inte tingsrätten utan hovrätten som skulle utöva den. Och skälen för DD att
ge service i ett mål som handlades i en annan domstol måste anses som synnerligen
svaga.

Mot denna bakgrund borde det enligt min mening ha varit uppenbart för DD att han
handlade i strid med grundlagens regel om saklighet och opartiskhet när han hjälpte
CC att skriva en inlaga till hovrätten. Han förtjänar allvarlig kritik.

Vad CC har framfört i ärendet ger inte anledning till några ytterligare åtgärder eller
uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.
