# Kritik mot Förvaltningsrätten i Stockholm för hanteringen av åberopad muntlig bevisning

JO 2013-02-21 dnr 680-2012

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                      Sid
                                                                           2013-02-21                680-2012                1 (5)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot Förvaltningsrätten i Stockholm för hanteringen av åberopad
                        muntlig bevisning


                          Beslutet i korthet: En part hade åberopat vittnesförhör i ett mål i förvaltningsrätten.
                          I stället för att ta ställning till huruvida vittnesförhören skulle tillåtas och i så fall kalla
                          vittnena till den muntliga förhandlingen, lade domstolen ansvaret att ta med vittnena på
                          parten. I sitt svar till JO förklarade förvaltningsrätten att det inte är helt ovanligt att
                          parterna uppmanas att ta med de vittnen som åberopas. I beslutet konstateras att det är
                          domstolen som ska kalla vittnen. Förvaltningsrätten kritiseras för att ha använt sig av ett
                          förfarande som saknar stöd i lag. Förvaltningsrätten får också kritik för att ha underrättat
                          parten om att förhandlingen skulle hållas även om vittnena uteblev.

## Initiativet

Vid JO:s inspektion på Förvaltningsrätten i Stockholm den 30 november–2 decem-
                        ber 2011 uppmärksammades domstolens handläggning av ett mål om insatser
                        enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. I målet
                        (22038-10) hade klagandens ombud den 27 april 2010 åberopat förhör med två
                        personer för att styrka klagandens vårdbehov. Den 12 oktober 2011 kallade
                        förvaltningsrätten parterna till förhandling den 27 oktober samma år. I akten
                        återfanns en tjänsteanteckning dagtecknad den 20 oktober, också samma år, enligt
                        vilken handläggaren i målet hade underrättat ombudet att domstolen inte kommer
                        att kalla några vittnen, att det är upp till ombudet att ta med sig de som han vill ska
                        vittna samt att förhandlingen kan hållas även vid vittnens utevaro.

                        Jag beslutade att utreda frågan om domstolens rutiner avseende kallelser av vittnen
                        till muntlig förhandling i ett särskilt ärende (JO:s protokoll från inspektionen,
                        daterat den 2 februari 2012, dnr 5810-2011, vilket finns tillgängligt på JO:s
                        hemsida; www.jo.se).

## Utredning

Ärendet remitterades till förvaltningsrätten som anmodades att lämna upplysningar
                        om domstolens rutiner avseende kallelser av vittnen till muntlig förhandling.
                        Domstolen skulle vidare redovisa vilka överväganden som gjorts i fråga om
                        rutinernas förenlighet med bestämmelsen i 25 § förvaltningsprocesslagen
                        (1971:291) och den däri gjorda hänvisningen till 36 kap. 7 § rättegångsbalken.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                         Dnr 680-2012     Sid 2 (5)




Förvaltningsrätten (lagmannen AA) uppgav följande.

      Jag har frågat de tre avdelningscheferna på domstolen om respektive avdelnings
      rutiner för hur man kallar vittnen till muntliga förhandlingar. Chefsrådmannen BB
      på allmänna avdelningen har för sin del lämnat ett yttrande, som jag bifogar. Till
      hans yttrande bifogas ett yttrande från enhetschefen på den enhet där det aktuella
      målet finns, rådmannen CC, om överväganden i det aktuella målet.
      Avdelningschefen på migrationsavdelningen har uppgett att på den avdelningen
      skickar domstolen kallelsen direkt till vittnen, dvs. man kallar inte via ombud.
      Rutiner för detta finns i avdelningens kanslihandbok och dessa överensstämmer med
      reglerna i rättegångsbalken. Det händer dock att klaganden eller dennes ombud
      ringer i nära anslutning till förhandlingen och påkallar vittnesförhör. För att undvika
      att förhandlingen måste flyttas för att vi skall hinna kalla vittnet ber vi
      klaganden/ombudet att ta med sig vittnet. Om vi hinner underrättas Migrationsverket
      om den åberopade bevisningen och vad den avser att styrka.
      Avdelningschefen på skatteavdelningen har uppgett att på den avdelningen används
      båda metoderna att kalla vittnen som åberopas av den enskilde. Bakgrunden till att
      parten/ombud ombeds att ta med vittnen är i allt väsentligt densamma som redovisas
      i yttrandet från chefsrådman BB. Till detta kommer att erfarenheten vid avdelningen
      visar att det inte är ovanligt att yrkanden om vittnesbevisning framställs sent i
      processen och inte sällan någon eller några dagar innan tidpunkten för en utsatt
      muntlig förhandling. För att undvika att förhandlingen ställs in har det blivit allt
      vanligare på avdelningen att ombudet ombeds att se till att åberopade vittnen in-
      finner sig vid förhandlingen. Det har visat sig att parten/ombudet kan ha lättare att
      nå de åberopade vittnena. För att driva fram målen på ett effektivt sätt till avgörande
      används metoden även i fall då yrkandet om muntlig bevisning framställts redan i
      samband med att målet har anhängiggjorts hos domstolen. Om ombudet inte anser
      att det är lämpligt skickar domstolen kallelse direkt till vittnena. Oavsett vilket för-
      farande som tillämpas vinnlägger sig alltid avdelningen om att motparten får känne-
      dom om den åberopade bevisningen och vad den avser att styrka. Avdelningschefen
      har förklarat att han i likhet med BB finner anledning att på sin avdelning erinra om
      rättsreglerna på området samt initiera en diskussion om vad som är lämpliga rutiner
      utifrån omständigheterna i enskilda fall.

      Mitt yttrande
      Min bedömning är att hanteringen, som den dokumenterats i det aktuella målet, har
      varit mycket olycklig. Självklart borde den enskilde parten ha fått ett bättre besked
      ifrån domstolen än som framgår av den tjänsteanteckning som finns i målet. Själv-
      klart måste också motparten få kännedom om att den enskilde parten kommer att ta
      med sig några personer som åberopas som vittnen, som eventuellt kommer att höras
      som vittnen och i så fall vilket bevistemat är. Vidare borde de åberopade vittnena ha
      upplysts om innehållet i reglerna i 36 kap. 7 § RB.
      Jag vill hänvisa till BB:s yttrande som, enligt min mening, på ett välavvägt sätt
      jämför förhållandena vid allmän domstol med förvaltningsdomstol. Jag tror att det
      ligger mycket i det BB skriver att vi på förvaltningsdomstolarna försöker att bemöta
      parterna på ett inte allt för formellt sätt och vi försöker ge dem så bra service som
      möjligt. Vi är regelmässigt angelägna om att inte minst de enskilda parterna ska få
      höra vittnen som de vill åberopa. Ibland vet vi inte om det åberopade vittnet
      verkligen ska behandlas som vittne, t.ex. när en släkting ska beskriva parten och
      dennes problem. Då kan det utredas vid förhandlingen om det är lämpligt att
      personen hörs som vittne. Ibland använder vi förfarandet att den enskilde ombeds ta
      med vittnen för att förhindra att vi ska tvingas ställa in en förhandling, för att den
      enskilde inte ska behöva vänta på att målet ska avgöras. Det är dock självklart så att
      dessa praktiska hanteringssätt inte får leda till att vi inte tillämpar de regler som
      gäller på ett korrekt sätt. Jag delar BB:s och CC:s inställning att det endast i
      undantagsfall bör förekomma att vi uppmanar en part att ta med sig ett vittne. Jag
                                                                          Dnr 680-2012      Sid 3 (5)




     har därför anmodat avdelningscheferna på de tre avdelningarna att erinra sina
     medarbetare om rättsreglerna på området och att föra ut detta bl.a. genom
     rutindiskussioner bland personalen.
Chefsrådmannen, tillika avdelningschefen, BB uppgav följande.
     I fråga om de överväganden som gjorts i det mål som JO uppmärksammat vid sin
     inspektion (22038-10) hänvisar jag till enhetschefen CC:s yttrande. Enligt vad jag
     har kunnat förstå har det förekommit brister i handläggningen i fråga om de i målet
     begärda vittnesförhören.
     Beträffande JO:s fråga om förvaltningsrättens rutiner avseende kallelser av vittnen
     till muntlig förhandling får jag för egen del anföra följande.
     I 25-27 §§ förvaltningsprocesslagen (FPL) finns bestämmelser om vittnen i
     förvaltningsprocessen. I 25 § FPL hänvisas till vissa paragrafer i 36 kap.
     rättegångsbalken (RB). Angivna lagrum utgör självfallet grunden för de rutiner som
     förvaltningsrätten har att tillämpa vid kallelse av vittnen.
     I stora delar överensstämmer regleringen av formerna för kallelse av vittnen i
     förvaltningsdomstolarna och i de allmänna domstolarna. I Wennergrens kommentar
     till FPL (5:e upplagan 2005) pekas emellertid på en del förhållanden, som måhända
     skiljer från förhållandena i allmän domstol. Bl.a. framhålls möjligheten till muntliga
     kontakter för att komplettera det skriftliga utredningsmaterialet, som ju är
     processmaterial i målen (s. 241). Vidare anges att begreppet vittne i
     förvaltningsprocessrätten är mycket vidsträckt (s. 250) och att regleringen rörande
     ed är olika i FPL och RB (s. 251 f). Det anges också att grundregeln att förhöret
     hålls av rätten ofta torde tillämpas (s. 254). Det kan också noteras att reglerna för
     ersättning till vittnen inte är lika i förvaltningsdomstol och i allmän domstol.
     Bestämmelserna i fråga om vem som får åberopa vittnen har dessutom getts olika
     utformning i FPL och RB. Det utredningsansvar som rätten har enligt FPL är mer
     vidsträckt än det som gäller enligt RB, vilket kan leda till att rätten ex officio kanske
     oftare förordnar om förhör med vittne eller sakkunnig. Gränsdragningen mellan
     vittne och sakkunnig är för övrigt något flytande i förvaltningsprocessen (se
     Wennergren s. 235). Vissa personer, t.ex. företrädare för socialnämnd, övervakare
     och liknande, hörs dessutom ofta inte som vittnen eller sakkunniga utan deras
     medverkan sker formlöst (s. 244). Bestämmelserna om när rätten får avvisa
     bevisning har också getts olika utformning i FPL och RB. I 8 § FPL anges bara helt
     kort att överflödig utredning får avvisas. Bestämmelsen i RB 35:7 är betydligt mer
     preciserad.
     De skillnader som föreligger i fråga om utredningsskyldighet, bevisning i allmänhet
     och vittnesbevisning har måhända lett till att förvaltningsrätterna har intagit en lite
     friare tillämpning av bestämmelserna än den som förekommer i brottmål och i vart
     fall dispositiva tvistemål. Det är sålunda inte helt ovanligt att parterna, när de i skrift
     åberopat vittnesförhör i målen, uppmanas att själva se till att de åberopade
     personerna infinner sig till förhandlingen. Ett skäl till denna ordning är de korta
     tidsfristerna i vissa måltyper eller att framställningen om vittnesförhör kommer så
     sent att det är svårt att delge vittnena kallelsen till förhandlingen. Ett annat skäl har
     uppgetts vara det inte sällan är fråga om sådana ”karaktärsvittnen”, som är på olika
     sätt närstående till parten och beträffande vilka det är oklart om de verkligen har
     något att tillföra målet eller om de är beredda att ställa upp i en rättegång. Inte så
     sällan saknar parterna rättsliga biträden, som undersökt vad de önskade vittnena kan
     bidra med i målet. Först i samband med förhandlingen är det då möjligt att avgöra
     om och hur de bör höras. Av tradition torde det också vara så att det anses lämpligt
     att i förvaltningsrätterna försöka bemöta parterna på ett inte alltför formellt sätt. Att
     t.ex. på handlingarna avvisa erbjuden muntlig bevisning skulle kunna uppfattas av
     den enskilde parten som om saken redan var avgjord innan den muntliga
     förhandlingen.
     Frågan hur vittnen kallas och förfarandet i övrigt i samband med muntliga
     förhandlingar är i viss mån en rättstillämpningsfråga. På allmänna avdelningen finns
                                                                          Dnr 680-2012      Sid 4 (5)




      det inte något rutindokument på området. Det ankommer i första hand på den
      ansvarige domaren att besluta härom. Men det är naturligtvis viktigt att
      domstolssekreterarna får tydliga instruktioner beträffande hur kallelserna ska
      utformas.
      Jag har förståelse för att det ibland kan vara svårt att avgöra om erbjuden
      vittnesbevisning har något att tillföra utredningen i målet. Wennergren berör den
      frågan bl.a. på s. 249 i kommentaren till FPL (jfr även Fitger i Kommentaren till RB
      36:30). Förhållandena i t.ex. LVU-mål och liknande mål kan exempelvis vara
      sådana att det först vid förhandlingen kan avgöras om en person bör godtas som
      vittne eller ej. Och även i allmän domstol har jag varit med om att domstolen vid
      framställningar om vittnesförhör i nära anslutning till en utsatt förhandling har
      uppmanat parten genom ombudet att ta med sig de önskade vittnena.
      Det är emellertid min uppfattning att situationerna då parten uppmanas att själv ta
      med sig förhörspersonerna till förhandlingen bör utgöra klara undantagsfall. Parterna
      har självfallet ett berättigat önskemål att innan förhandlingen få veta om åberopad
      vittnesbevisning godtas av rätten. Motparten har också ett berättigat intresse av att få
      kännedom i förväg om den bevisning som den andra parten kommer att förebringa.
      Den som ska infinna sig bör också på sätt anges i lagstiftningen få kännedom om
      vad förhöret ska gälla, möjlig ersättning vid inställelse, påföljder vid utevaro, etc.
      Dessutom är det, enligt min mening, nödvändigt för att uppnå god processledning
      och effektiv rättskipning att förutsättningarna inför en muntlig förhandling är
      utklarade i förväg och kända för alla inblandade.
      När frågan om kallelser av vittnen nu har aktualiserats, finner jag anledning att på
      min avdelning erinra om rättsreglerna på området och tillkännage min uppfattning
      om rättsläget och lämpliga rutiner. Jag kommer också att uppmana de dömande
      enheterna att fortsätta diskussionen om vilka rutiner som bör tillämpas när
      vittnesförhör åberopas i målen.
Rådmannen, tillika enhetschefen, CC uppgav följande.

      Målet handlades på den enhet där jag är enhetschef. Målets beredningsansvarige
      domare har gått vidare till annan anställning. Hon har uppgett att hon inte kommer
      ihåg exakt vilka överväganden som hon gjorde ifråga om hur de åberopade vittnena
      skulle kallas. Sannolikt gav hon instruktionen att klaganden själv skulle ta med
      vittnena till förhandlingen eftersom hon hade uppfattningen att detta var det
      vanligaste sättet att kalla på. På enheten finns ingen särskild rutin för hur vittnen bör
      kallas. För egen del anser jag – på de skäl chefsrådman BB anger i sitt yttrande – att
      vittnen normalt bör kallas av domstolen, men att det i undantagsfall kan finnas skäl
      att uppmana parterna att själva ta med förhörspersoner till förhandlingen.

Bedömning
Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, ska rätten tillse att mål blir så
utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör
kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.

Enligt 9 § FPL är förfarandet skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhand-
ling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller
främja ett snabbt avgörande av målet. I förvaltningsrätt ska muntlig förhandling
hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är
obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det.

Enligt 25 § FPL får rätten förordna om förhör med bl.a. vittne. Sådant förhör äger
rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed.
                                                                      Dnr 680-2012     Sid 5 (5)




Frågan om muntlig förhandling ska hållas i ett mål får bedömas från fall till fall.
Det är vidare rätten som inom ramen för sin utredningsskyldighet enligt 8 § FPL
får bedöma om viss muntlig bevisning ska medges eller om bevisningen ska
avvisas eller om bevisningen lämpligen bör föras fram i någon annan form.

I 25 § FPL hänvisas till 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ rättegångsbalken, RB, i
tillämpliga delar. Enligt 36 kap. 7 § RB ska den som ska höras som vittne kallas
vid vite att infinna sig vid förhandling inför rätten. I kallelsen till vittnet ska lämnas
behövliga uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller.
Vittnet ska även erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 § (påföljd
vid uteblivande), 23 § (ersättningsskyldighet vid uteblivande), 24 §
(ersättningsrätten) och 25 § (ersättning i förskott). De två sistnämnda
bestämmelserna gäller dock inte i förvaltningsdomstol utan i stället finns i 26 §
FPL en bestämmelse om vittnets rätt till ersättning och förskott på ersättning för sin
inställelse i förvaltningsdomstol.

Rätten har alltså enligt lagen en undantagslös skyldighet att kalla ett vittne
skriftligen. I princip får det inte förekomma att rätten låter bli att kalla ett vittne och
i stället lägger över ansvaret på parten. I undantagsfall kan det inträffa att en part
åberopar ett vittne så nära inpå förhandlingen att det är praktiskt omöjligt för rätten
att hinna utfärda en skriftlig vittneskallelse. I sådana situationer återstår för
domstolen att, om bevisningen inte ska avvisas, be parten ta med sig vittnet till
förhandlingen för att om möjligt undvika att den behöver ställas in. I anslutning till
förhandlingen ankommer det på rätten att i tillämpliga delar ge vittnet de
upplysningar som han eller hon annars skulle ha fått i den skriftliga kallelsen.

I det nu aktuella fallet hade rätten gott om tid att utfärda skriftliga kallelser till
vittnena och jag är kritisk till hur rätten hanterade begäran om vittnesförhör. Om
det inte fanns skäl att avvisa begäran, skulle förvaltningsrätten skriftligen ha kallat
vittnena till förhandlingen i samband med att parterna kallades. I kallelserna skulle
rätten ha upplyst vittnena om parterna och målet samt kort ha angett vad de skulle
höras om. Vidare skulle vittnena ha fått upplysningar om sina rättigheter och
skyldigheter. Att låta bli att kalla vittnena och sedan en dryg vecka efter det att
parterna fått sina kallelser meddela ombudet att det var upp till honom att ta med
sig dem som han ville skulle vittna var alltså fel. Att säga att förhandlingen kunde
hållas även vid vittnenas utevaro – vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att
målet skulle kunna avgöras utan att vittnena hördes – var också fel.

Med dessa kritiska uttalanden avslutas ärendet.
