# Kritik mot Mälarsjukhuset inom Landstinget Sörmland för dess beslut att skriva ut en person från psykiatriska kliniken under pågående LVM-vård

JO 2012-04-10 dnr 6808-2010

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                    Sid
                                                                          2012-04-10              6808-2010             1 (5)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Kritik mot Mälarsjukhuset inom Landstinget Sörmland för dess beslut
                        att skriva ut en person från psykiatriska kliniken under pågående LVM-
                        vård


                          Beslutet i korthet: En man som omhändertagits omedelbart med stöd av lagen
                          (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, hade förts till psykiatriska kliniken
                          vid Mälarsjukhuset för bedömning och eventuell vård. Med anledning av att han
                          uppträdde hotfullt och önskade lämna sjukhuset skrev kliniken, i strid med 24 § tredje
                          stycket LVM, ut honom. Mälarsjukhuset kritiseras för att inte ha vidtagit tillräckliga
                          åtgärder för att kvarhålla patienten.

## Initiativet

I en anmälan, som inkom till JO den 25 oktober 2010, framförde AA klagomål mot
                        socialtjänsten i Oxelösunds kommun avseende handläggningen av anmälningar om
                        oro för hans bror BB (JO:s ärende dnr 6134-2010). I ärendet inhämtades bl.a.
                        journalanteckningar avseende BB från socialtjänsten i Oxelösunds kommun. Av
                        journalanteckningarna framgick bl.a. att BB hade skrivits ut från psykiatriska
                        kliniken vid Mälarsjukhuset, Landstinget Sörmland, den 27 oktober 2010 när han
                        vistades där med anledning av ett beslut om omedelbart omhändertagande med
                        stöd av LVM som verkställts dagen innan.

                        Vad AA hade anfört i sin anmälan föranledde inte någon ytterligare åtgärd från
                        JO:s sida (JO:s beslut den 25 november 2010). Stf JO Jan Pennlöv beslutade dock
                        att inom ramen för ett särskilt ärende utreda frågor rörande psykiatriska klinikens
                        vid Mälarsjukhuset agerande i sammanhanget.

## Utredning

Hälso- och sjukvårdsnämnden (sedan årsskiftet 2010/2011 uppdelad i
                        Länssjukvårdsnämnden och Primärvårdsnämnden) inom Landstinget Sörmland
                        anmodades att inkomma med utredning och yttrande vad gällde frågan om
                        psykiatriska klinikens beslut att skriva ut BB under pågående LVM-vård var
                        förenligt med regleringen i 24 § tredje stycket LVM.

                        I ett remissvar anförde länssjukvårdsnämnden bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 6808-2010      Sid 2 (5)




      Patienten BB inkommer till Psykiatriska kliniken, Mälarsjukhuset tidig morgon
      101027 för bedömning av eventuellt slutenvårdsbehov inför placering på
      behandlingshem. Patienten är vid inläggningen i gott psykiskt och fysiskt skick. Han
      bejakar blandmissbruk av olika droger. Vid bedömningssamtal under eftermiddagen
      dagen därpå konstateras att patienten har sovit gott under natten. Inga psykiska eller
      fysiska tecken på akut abstinens eller psykisk sjukdom noteras vid överläkar-
      samtalet. Patienten är dock enligt journalen påtagligt arg över att han omhändertagits
      enligt LVM. Patienten är inlagd enligt HSL. Under överläkarsamtalet bedöms
      patienten sammanfattningsvis inte ha något behov av slutenvård då han inte uppvisar
      några symtom på abstinens, intoxikation eller allvarlig psykisk störning. Av
      socialtjänsten begärt LVM-intyg, utfärdas av överläkaren. Kontakt tas med
      behandlingshemmet och polisen för transport.
      Ett par timmar efter läkarsamtalet blir patienten agiterad, hotfull mot personal och
      ifrågasätter vården. Patienten vill prompt bli utskriven. Överläkaren bedömer i detta
      läge att situationen är så pass hotfull och allvarlig att risk för våld mot personal
      och/eller medpatienter är överhängande. Personal och överläkare försöker i detta
      läge övertala patienten att kvarstanna tills polistransport sker. Patienten vägrar detta.
      Behandlingshem och polis är kontaktad och informeras om situationen. Överläkaren
      bedömer således att patienten är hotfull och att risk för våld är överhängande.
      Överläkaren bedömer också att patienten inte uppfyller kriterierna för konvertering
      enligt 11 § LPT vilket krävs för kvarhållande och för att eventuella tvångsåtgärder
      ska kunna vidtagas. Överläkaren bedömer också att verksamhetschefens skyldighet
      att kvarhålla patienten enligt § 24 LVM i denna stund inte är möjlig att tillämpa då
      risken för våld mot personal och/eller medpatienter är överhängande. Mot bakgrund
      av ovanstående beslutar därför överläkaren att släppa ut patienten.
      Som verksamhetschef bedömer jag att överläkaren agerat enligt de rutiner och
      lagrum vi har att förhålla oss till. Enbart aggressivitet och hotfullhet utan grund i
      allvarlig psykisk störning är inte tillräckligt för att uppfylla kriterierna för
      konvertering till vård enligt LPT. Detta lagrum kan således ej användas för att tvinga
      kvar patienten. Ej heller skyldigheten att kvarhålla patienten enligt § 24 LVM blir
      tillämplig då denna skulle innebära att personal och medpatienter utsattes för
      överhängande risk för fysiskt våld.
Härefter inhämtades upplysningar per telefon från psykiatriska kliniken vid
Mälarsjukhuset.

Bedömning
Socialtjänstens vård, som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån
missbruk av bl.a. alkohol, ska enligt 1 § LVM bygga på respekt för den enskildes
självbestämmanderätt och integritet och ska så långt som möjligt utformas och
genomföras i samverkan med den enskilde.

Enligt 4 § LVM ska dock tvångsvård beslutas om någon till följd av ett fortgående
missbruk av bl.a. alkohol är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något
annat sätt, och han eller hon till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan
befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Tvångsvård lämnas enligt 22 § LVM genom hem som är särskilt avsedda att lämna
vård enligt LVM (LVM-hem).
                                                                        Dnr 6808-2010        Sid 3 (5)




Vården ska enligt 20 § LVM anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut
om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett
LVM-hem eller ett sjukhus.

Enligt 24 § första stycket LVM ska vården inledas på sjukhus, om förutsättningar
för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade
vården i övrigt. Enligt tredje stycket, i den lydelse som gäller sedan den 1 juli 2005,
ska verksamhetschefen för den sjukhusenhet där missbrukaren vistas se till att
socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse genast underrättas, om
missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Verksamhetschefen
ska besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som
behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem.

Enligt den tidigare lydelsen av 24 § tredje stycket fick verksamhetschefen besluta
om att kvarhålla missbrukaren. Det förelåg således en rätt för sjukhuset att
kvarhålla missbrukaren, men inte en skyldighet. I samband med lagändringen
anförde regeringen bl.a. följande (prop. 2004/05:123 s. 38 f.)
      Ett beslut om ingripande (med stöd av LVM; JO:s anm.) måste föregås av noggranna
      överväganden, och utgå ifrån att vård i frivilliga former inte kan komma ifråga. Det
      måste därför finnas garantier för att den beslutade tvångsvården verkligen kan
      genomföras. Det kan ses som ett väsentligt rättsskydd för patienten, eftersom dennes
      vilja att avbryta pågående abstinensbehandling inte sällan är ett uttryck för den
      ambivalens som kan finnas inför den förestående vården. Motivationen kan ändras
      över tid, och det gäller naturligtvis inte minst i inledningen av behandlingen, innan
      läget har stabiliserats för patienten. Därtill kommer att en avbruten
      abstinensbehandling kan innebära stora risker för patientens liv och hälsa. Det gäller
      framför allt vid ett svårt alkoholmissbruk, där det krävs ett kvalificerat medicinskt
      omhändertagande framför allt i initialskedet efter ett avbrutet alkoholintag. Enligt
      regeringen är det, såväl ur ett samhälls- som ett patientperspektiv, av starkt intresse
      att patienten inte kan avvika. Lagbestämmelsen bör därför ändras på så sätt att det
      framgår att verksamhetschefen skall vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna
      sjukhuset så att denne hålls kvar i avvaktan på att de praktiska arrangemangen kring
      överföringen till LVM-hemmen kan ordnas. Det bör understrykas att skyldigheten
      att vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna sjukhuset i första hand bör
      innebära att patienten via motiverande samtal förmås kvarstanna på avdelningen.
      Kvarhållningen bör ske under kortast möjliga tid och under former som inte
      äventyrar patientsäkerheten och som är etiskt godtagbara.
      Det bör tilläggas att kvarhållningsrätten enligt 24 § LVM inte kan anses strida mot
      Hawaiideklarationen och den år 1996 antagna Madriddeklarationen. Den slutsatsen
      drar LVM-utredningen, efter uttalande av bl.a. JO (1990/91 s. 218). Regeringen
      delar den uppfattningen, och vill i det sammanhanget erinra om att inga
      behandlingsinsatser eller åtgärder får vidtas i strid med patientens uttryckliga vilja
      under den tid som patienten aktivt hålls kvar och hindras lämna avdelningen.
I det betänkande som låg till grund för propositionen (Tvång och förändring –
Rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård [SOU 2004:3]), fördes följande
resonemang om en tillämpning av bestämmelserna om nödvärn och nöd i 24 kap.
brottsbalken (s. 232 f.).

      Även om kvarhållning skall vara ”kortast möjliga tid” kan det under denna
      begränsade tid inträffa att patientens psykiska tillstånd förvärras vilket motiverar
      tvångsvård med stöd av LPT, exempelvis vid delirium tremens och
                                                                       Dnr 6808-2010    Sid 4 (5)




      amfetaminpsykos, vilka båda är exempel på en allvarlig psykisk störning. Om beslut
      om LPT fattas bortfaller naturligtvis vårdbehovet enligt LVM under den tid som
      patienten i stället vårdas med stöd av LPT.
      Men även om LPT inte är tillämplig kan patienten naturligtvis ändå under
      kvarhållningstiden uppträda hotfullt och utagerande mot både personal och
      medpatienter. Frågan uppkommer då inom vilka gränser personalen kan agera.
      Denna situation skiljer sig naturligtvis inte från andra där en patient som vårdas med
      stöd av HSL uppträder på ett hotfullt och aggressivt sätt. I flertalet fall kan
      personalens uppträdande ha en lugnande inverkan, men om detta inte hjälper kan det
      naturligtvis bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen om nödvärnsrätt i 24 kap. 1 § BrB.
      De åtgärder som vidtas måste vara försvarliga med hänsyn till angreppets
      beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Med tanke på
      att tiden för kvarhållning skall vara kortast möjliga bör exempelvis
      tvångsmedicinering i form av lugnande medel betraktas som en direkt oförsvarlig
      åtgärd.
      Även nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB kan i vissa fall vara tillämplig. Denna
      tillämpas vid kollision mellan två intressen och när ”den fara som hotar det ena
      intresset kan avvärjas endast genom ett intrång i det andra intresset” (SOU 1988:7 s.
      81). De intressen som rättsordningen skyddar är liv, hälsa och egendom.
Socialtjänstens beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM verkställdes
den 26 oktober den 2010. BB fördes till psykiatriska kliniken vid Mälarsjukhuset
där han vårdades enligt hälso- och sjukvårdslagen. Den 27 oktober 2010
genomfördes en läkarundersökning avseende BB. Läkaren gjorde bedömningen att
BB inte var i behov av slutenvård vid kliniken varför kontakt togs med LVM-
hemmet och polisen om transport till hemmet. Av remissvaret framgår att BB ett
par timmar efter läkarsamtalet blev ”agiterad, hotfull mot personal och ifrågasätter
vården”. Han krävde att han skulle bli utskriven. Överläkaren uppfattade att
situationen var ”så pass hotfull och allvarlig att risk för våld mot personal och/eller
patienter är överhängande”. Mot den bakgrunden beslutade överläkaren att släppa
ut BB.

Som redovisats ovan ska verksamhetschefen, enligt 24 § tredje stycket LVM,
besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som
behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem.
Verksamhetschefen ska vidta åtgärder för att hindra patienten från att lämna
sjukhuset, så att denne hålls kvar i avvaktan på att de praktiska arrangemangen
kring överföringen till LVM-hemmet kan ordnas. Förarbetena ger ingen närmare
ledning vad gäller frågan om vilka åtgärder som får vidtas för att hindra en
missbrukare från att lämna sjukhuset. Självfallet bör sjukhuset i första hand försöka
förmå patienten att stanna kvar på avdelningen genom motiverande samtal. När
detta inte fungerar kan det emellertid vara nödvändigt att personalen vid
sjukvårdsinrättningen använder ett visst mått av våld för att förhindra att patienten
avviker från LVM-vården.

I den uppkomna situationen, där BB agerade på ett sätt som uppfattades som
hotfullt, ankom det enligt min mening på verksamhetschefen att med stöd av 45 §
LVM begära omedelbar polishandräckning och att – om BB inte ens med vetskap
om att en sådan begäran framställts kunde övertalas att stanna kvar – vidta
erforderliga åtgärder för att hindra BB från att lämna sjukhuset till dess polisen
                                                              Dnr 6808-2010   Sid 5 (5)




kom dit. Härvid har kliniken haft utrymme att agera inom de ramar som nödvärns-
och nödbestämmelserna medger. Såvitt framkommit framställdes dock inte någon
begäran om omedelbar polishandräckning. I stället ”informerade” kliniken LVM-
hemmet och polisen om situationen och släppte ut BB från kliniken efter att man
misslyckats med att övertala honom att stanna kvar. Handläggningen kan inte anses
ha stått i överensstämmelse med regleringen i 24 § tredje stycket LVM om
verksamhetschefens skyldighet att hålla kvar en missbrukare som vill lämna
sjukhuset.

I sammanhanget kan noteras att LVM-hemmet, efter att BB lämnat sjukhuset,
begärde polishandräckning och att BB omhändertogs på nytt den 28 oktober 2010
och fördes till LVM-hemmet.

Med det kritiska uttalande som gjorts avslutas ärendet.
