# En rättspsykiatrisk vårdinrättning har vägrat, en patient som vårdas enligt LRV (1991:1129), att vistas utomhus då han inte lämnat urinprov. Patientens behov av utomhusvistelse har inte ansetts tillgodosett genom vistelse på avdelningens balkong

JO 2011-05-31 dnr 6823-2009

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2011-06-30        6823-2009             1 (12)
Justitieombudsmannen                                                                    2196-2010
Lilian Wiklund




                        Kritik mot en rättspsykiatrisk vårdinrättning som vägrat en patient som
                        vårdas enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att vistas
                        utomhus på grund av att han inte lämnat urinprov. Patientens behov av
                        utomhusvistelse har inte ansetts tillgodosett genom vistelse på
                        avdelningens balkong

## Anmälningar

I en anmälan, som kom in till JO den 4 december 2009 (dnr 6823-2009, ärende 1),
                        framförde ett antal patienter vid Rättspsykiatriska enheten, Sjukhuset i Falköping,
                        klagomål mot chefsöverläkaren AA angående enhetens rutiner för
                        urinprovstagning. De anförde bl.a. följande.

                        I rutinerna anges att ”provlämnarens könsorgan och urinstråle ska vara väl synliga
                        under provtagningen”. Flera patienter klarar inte av att lämna urinprov under
                        sådana förhållanden eftersom de upplever förfarandet som förnedrande och
                        kränkande. Om en patient inte klarar av att lämna ett urinprov räknas det som
                        vägran och påverkar möjligheterna till utevistelse och utskrivning. Vid eventuell
                        permission till bostaden uppkommer problem eftersom den vårdpersonal som ska
                        ansvara för provtagningen nästan uteslutande består av kvinnor. Patienterna har
                        lämnat olika förslag på hur situationen kan lösas men inte fått något gehör.

                        Till sin anmälan hade patienterna fogat en kopia av de aktuella rutinerna. Såvitt
                        framgick av handlingen hade rutinerna införts den 30 oktober 2009. I en anmälan,
                        som kom in till JO den 31 mars 2010 (dnr 2196-2010, ärende 2), framförde en av
                        patienterna, BB , ytterligare klagomål mot AA. Klagomålen rörde att han inte
                        tilläts att vistas utomhus eftersom han inte klarade av att lämna urinprov enligt
                        enhetens rutiner. Han anförde bl.a. att han sedan den 26 november 2009 endast fått
                        vistas utomhus vid ett tillfälle om cirka 30 minuter.

## Utredning

Journalanteckningar inhämtades avseende de berörda patienterna för månaderna
                        november och december 2009. Beträffande BB inhämtades journalanteckningar
                        även för tiden den 1 januari t.o.m. den 27 april 2010.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 6823-2009     Sid 2 (12)
                                                                             2196-2010




Vederbörande nämnd inom Västra Götalandsregionen anmodades i respektive
ärende att göra en utredning och inkomma med yttrande. Yttrandet skulle belysa
dels på vilka rättsliga grunder urinprovstagning används vid den aktuella enheten,
dels nämndens syn på de rutiner för provtagning som enheten tillämpar. Nämnden
anmodades även att inkomma med utredning och yttrande över vad BB anfört om
att han inte tillåts att vistas utomhus.

Som remissvar ingavs två yttranden från styrelsen för Skaraborgs sjukhus.

I yttrandet i ärende 1 anförde styrelsen följande.

      De rättsliga grunderna för urinprovstagning är att på ett säkert sätt kontrollera att
      patienterna på avdelningen inte har tagit droger, dvs. alkohol, illegala narkotiska
      preparat eller narkotiska medicinska preparat som inte är ordinerade av läkare.
      Provtagning skall ske på ett sådant sätt att inga misstankar kan uppstå att proven på
      något sätt har manipulerats. Man skall således inte kunna späda urinprovet, tillföra
      kemikalier som påverkar provet eller använda sig av attrapper för urinprov.
      Urinprov är det snabbaste och säkraste sättet som man kan få verifikation på. Saliv-
      och svettprover är icke tillförlitliga. Blodprover är ur säkerhetssynpunkt helt möjliga
      men analyssvar dröjer i de flesta fall en till två veckor och med de krav som finns
      måste man under väntetid på provsvar hålla patient inlåst vilket inte är acceptabelt.
      Urinprovstagning är därför det sätt man använder i motsvarande situationer i hela
      landet på såväl beroendekliniker som rättspsykiatriska kliniker.
      På sjukhusets rättspsykiatriska klinik finns patienter med allvarlig psykisk störning
      och också patienter med missbruksproblematik avseende narkotika, alkohol och
      läkemedel. Provtagningarna skall således säkerställa att patienten avstår från dessa
      preparat och att proverna är rättvisa och korrekta. Skriftliga instruktioner finns för
      hur provtagningar skall gå till på ett korrekt sätt och för att undvika att missförstånd
      uppstår.
      De rättsliga kraven för att urinprovstagningar sker på korrekt sätt är således starka.
      Mot detta står de hänsyn som måste tas till patienters önskemål om integritet. I
      ,dagsläget finns inte möjligheter att i de lokaler vi har att använda annat
      tillvägagångssätt än som nu sker. I samband med byggnation av nya lokaler
      kommer dessa att medge annat tillvägagångssätt som bättre tillgodoser patienternas
      krav på integritet. De nybyggda lokalerna är klara för inflyttning i juni 2011.
      Möjligheterna att göra en installation i nuvarande lokaler är inte möjlig av
      byggnadstekniska skäl.
I yttrandet i ärende 2 anförde styrelsen följande.

      På sjukhusets rättspsykiatriska klinik vårdas patienter med allvarlig psykisk störning
      och patienter med missbruksproblematik avseende narkotika, alkohol och
      läkemedel. Vården skall garantera att patienterna under vistelsen på avdelningen är
      drogfria. Detta måste göras av säkerhetsskäl för såväl den enskilde patienten,
      medpatienter som personal. I de fall intagna inte följer rutiner för provtagning eller
      avstår att lämna prov och man således inte kan garantera en drogfrihet dras
      respektive patients friförmåner in.
      Någon ändring av regelverket för urinprovstagning har icke skett, däremot har
      uppföljning avseende att regelverket följts skärpts.
      Patienten erbjuds motion samt utevistelse på avdelningens balkong.
JO remitterade ärendena till Socialstyrelsen och hemställde att styrelsen skulle
inkomma med yttrande. Yttrandena skulle avse dels frågan under vilka
                                                                        Dnr 6823-2009     Sid 3 (12)
                                                                            2196-2010




förutsättningar som urinprovstagning kan ske avseende patienter som vårdas enligt
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, eller lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, LRV, dels vilken rätt till utomhusvistelse som patienter som
vårdas enligt LPT och LRV har samt om ”utevistelse på avdelningens balkong” är
tillräckligt för att denna rätt ska anses vara tillgodosedd.

Socialstyrelsen inkom med två remissvar. I remissvaret i ärende 1 anfördes
följande.

## Socialstyrelsens yttrande

Analys av urinprov från en patient som vårdas enligt LPT eller LRV och som
      förutom den allvarliga psykiska störningen har en missbruks- eller beroende
      problematik kan krävas för att i enlighet med 17 § andra stycket LPT och 6 § LRV
      säkerställa att syftet med tvångsvården uppnås.
      Det är i överensstämmelse med 2 kap. 1 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
      hälso- och sjukvårdens område (LYHS) att ta urinprov för att göra tester i syfte att
      kontrollera förekomst av markörer för alkohol och narkotika hos en sådan patient, att
      övervaka patienten under provtagningen för att säkerställa testresultaten och att följa
      upp behandlingen med regelbundna kontroller.
      I enlighet med kraven på vårdplanering i 16 § LPT och 6 § LRV ska
      provtagningarna ingå som en del av vårdplanen och ska vårdplaneringen säkerställa
      att provtagningarna kan göras i samråd med patienten.
      Urinprovstagningen ska enligt 2 a § LPT och 2 a § LRV göras med största möjliga
      hänsyn till patienten, exempelvis genom att provtagningen övervakas av personal av
      samma kön som patienten.
      Det är inte i överensstämmelse med 2 a § LPT, 2 a § LRV och 2 kap. 1 § LYHS att, i
      det fall urinprover inte kan tas i samråd med patienten, genomföra provtagningen
      med fysiskt tvång eller med hot om repressalier. Det är också i strid mot kraven på
      en god vård i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om en vårdgivare skulle
      driva en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård på det sättet.
      De tvångsåtgärder som är tillåtna enligt LPT och LRV får endast användas efter en
      bedömning av förutsättningarna i det enskilda fallet. Bedömningen ska göras av
      chefsöverläkaren eller, på dennes uppdrag enligt 39 § LPT och 23 § LRV, av någon
      erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de
      psykiatriska specialiteterna.
      Urinprovstagning som innebär att samtliga patienter på en sjukvårdsinrättning där
      vård enligt LPT eller LRV ges regelbundet ska lämna urinprover utan att det görs en
      bedömning i varje enskilt fall har varken stöd i LPT och LRV eller i någon annan
      lag. Av de remitterade handlingarna framgår det inte huruvida provtagningen görs
      på detta sätt på den aktuella rättspsykiatriska kliniken. Socialstyrelsen avstår därför
      från att uttala sig i frågan.

## Bakgrund

Ett antal patienter vid rättspsykiatriska kliniken vid sjukhuset i Falköping har i en
      skrivelse till JO framfört klagomål gällande chefsöverläkaren AA rörande rutiner för
      urinprovstagning. I ett yttrande till JO skulle vederbörande nämnd inom Västra
      Götalandsregionen ha belyst dels på vilka rättsliga grunder urinprovstagning
      används vid den aktuella kliniken, dels nämndens syn på de rutiner för provtagning
      som tillämpas vid kliniken.
      I ett yttrande från Styrelsen för Skaraborgs sjukhus har styrelsen trots JO:s begäran
      inte lämnat någon redogörelse för de rättsliga grunderna för provtagningen. Av
                                                                    Dnr 6823-2009     Sid 4 (12)
                                                                        2196-2010




yttrandet framgår inte heller vilka bedömningar som ligger till grund för ett beslut
om urinprovstagning och vilken behörighet som krävs för att få fatta dessa beslut.
Det framhålls dock att det på sjukhusets rättspsykiatriska klinik finns både patienter
med allvarlig psykisk störning och patienter med missbruksproblematik avseende
narkotika, alkohol och läkemedel och att detta förhållande motiverar
urinprovstagningen.
Vidare framhålls det att analys av urinprov till skillnad från analys av saliv-, svett-
eller blodprov är det snabbaste och säkraste sättet som man kan få verifikation på
förekomst av markörer för alkohol och narkotika (såväl illegala som ordinerade
preparat). Det påstås att analys av saliv- och svettprover inte är tillförlitliga. När det
gäller analys av blodprov anser man att dessa är tillförlitliga men eftersom analysen
tar två veckor i de flesta fallen och ”med de krav som finns” är de inte möjliga då
man under väntetiden skulle behöva hålla patienten inlåst. Enligt styrelsen finns det i
dagsläget inte möjligheter att ta hänsyn till patienters önskemål om integritet.

Aktuella författningsbestämmelser och faktaunderlag

Författningsreglering
I LPT finns bestämmelser om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande
och annat tvång. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till HSL och anger
bland annat förutsättningar för att chefsöverläkaren ska få besluta om användning av
tvångsåtgärder under sådan vård. I LRV ges föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård i
andra fall än de som avses i LPT. Lagarna innehåller uttömmande bestämmelser om
vilka tvångsåtgärder som får användas vid psykiatrisk tvångsvård och rätts-
psykiatrisk vård och vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att få använda
åtgärderna.
Enligt 39 § LPT och 23 § LRV får chefsöverläkaren uppdra åt annan erfaren läkare
vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska
specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt LPT och LRV.
I 2 a och 2 b §§ LPT och 2 a och 2 b §§ LRV fastställs gemensamma bestämmelser
för användning av tvångsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård. Enligt 2 a § LPT och 2 a § LRV får tvångsåtgärder användas endast om de står
i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om mindre ingripande åtgärder är
tillräckliga, ska de användas. Vidare föreskrivs att tvång ska utövas så skonsamt som
möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Enligt 2 b § LPT och 2 b §
LRV får tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården användas endast om patienten
inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka
till vård. De får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att
förmå patienten till detta.
Av 16 § LPT och 6 § LRV framgår att det ska upprättas en vårdplan för en patient
som är intagen för psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Vårdplanen ska
ange de behandlingsåtgärder och andra insatser som behövs för att syftet med
tvångsvården ska uppnås och för att resultaten ska kunna bestå. Så långt det är
möjligt ska planen upprättas i samråd med patienten.
I 17 § LPT finns bestämmelser om behandlingen av den som är intagen för
psykiatrisk tvångsvård. Enligt 6 § LRV gäller 17 § LPT i tillämpliga delar vid
rättspsykiatrisk vård. Enligt 17 § första stycket ska samråd äga rum med patienten
när det kan ske och, om det inte är olämpligt, också med patientens närstående.
Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren. Enligt 17 § andra
stycket ska behandlingsåtgärderna anpassas till vad som krävs för att uppnå syftet
med tvångsvården enligt 2 § andra stycket. Det innebär att åtgärderna ska säkerställa
att patienten sätts i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det
stöd som han eller hon behöver. I enlighet med 2 b § LPT och 2 b § LRV får
behandlingen genomföras med tvång endast om patienten inte medverkar frivilligt
till de behandlingsåtgärder som krävs för att uppnå syftet med vården. Med
                                                                   Dnr 6823-2009     Sid 5 (12)
                                                                       2196-2010




behandlingsåtgärder avses enligt propositionen 1990/91:58 (avsnitt 3.5.2 och s. 256–
259) läkemedelsbehandling och andra psykiatriska behandlingsåtgärder samt olika
undersökningar som görs i och för vården, inkl. analys av blod- och urinprover.
Ytterligare bestämmelser om vård som ges enligt LPT eller LRV finns i
förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt i
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
Ett landsting som driver en sjukvårdsinrättning där psykiatrisk tvångsvård eller
rättspsykiatrisk vård ges (vårdgivaren) ska enligt 2 kap. 2 § SOSFS 2008:18 ge
skriftliga direktiv och säkerställa att det ledningssystem som ska finnas enligt
Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:12) om ledningssystem för kvalitet och
patientsäkerhet i hälso- och sjukvården innehåller rutiner som säkerställer att
tvångsvården ges i överensstämmelse med LPT och LRV. Enligt 2 kap. 3 § SOSFS
2008:18 ska verksamhetschefen fastställa ändamålsenliga rutiner och fördela
ansvaret för den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården.
Rutinerna och ansvarsfördelningen ska dokumenteras.
Nämnda bestämmelser i SOSFS 2008:18 innebär bl.a. att vårdgivaren och
verksamhetschefen har ansvaret för att det finns rutiner som säkerställer att ingen
patient som är intagen för tvångsvård behandlas i strid mot bestämmelserna 2 a och
2 b §§ i LPT och LRV och inte heller mot 17 §§ LPT och 6 § LRV eller mot någon
annan bestämmelse i dessa lagar. Vårdgivaren och verksamhetschefen ska vidare i
enlighet med HSL säkerställa att den psykiatriska tvångsvården och den
rättspsykiatriska vården
1.   ges med respekt för den enskilda människans värdighet (2 § HSL),
2.   uppfyller kraven på en god vård (2 a § HSL), vilket bl.a. innebär att vården ska
     bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, och
3.   ges på en sjukvårdsinrättning där det finns den personal, de lokaler och den
     utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges (2 e § HSL).
Chefsöverläkare och andra specialistläkare inom det psykiatriska området som har
ansvaret för den psykiatriska tvångsvården eller den rättspsykiatriska vården av en
patient har enligt 2 kap. 5 § LYHS själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina
arbetsuppgifter. Det innebär bland annat att den ansvarige läkaren i enlighet med 2
kap. 1 § LYHS ska ge patienten en sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller
kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet och ska, så långt som möjligt, utforma
och genomföra vården i samråd med patienten. Det innebär vidare att den ansvarige
läkaren ska visa patienten omtanke och respekt.

Meddelandeblad och nationella riktlinjer från Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har i mars 2008 publicerat ett meddelandeblad – Narkotikatester av
urin inom hälso- och sjukvården som utförs av legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal – för att ge vägledning för sådan testning som spårar eventuell
förekomst av olika typer av narkotiska substanser i urin. Meddelandebladet
behandlar endast den provtagning som görs frivilligt genom att testa urin men har i
tillämpliga delar även relevans för sådan testning vid psykiatrisk tvångsvård.
I meddelandebladet framhålls att narkotikatestning i andra provtyper än urin endast
får göras om det finns analysmetoder som är tillräckligt vetenskapligt utvärderade
och validerade för ändamålet. En förutsättning för att testning ska kunna göras på
sådana provtyper är att vårdgivaren har säkerställt att det finns laboratorieresurser att
tillgå som använder validerade testmetoder. I meddelandebladet uppmärksammas
risken för falska provresultat.
Socialstyrelsen har publicerat nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård
för att ge vägledning för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhet för
personer med missbruks- och beroendeproblem.
                                                                  Dnr 6823-2009      Sid 6 (12)
                                                                      2196-2010




I nationella riktlinjerna (s. 117–120) anges att experternas faktaunderlag ger stöd för
följande slutsatser i fråga om uppföljning av behandling av alkohol- och
narkotikamissbruk:
•   Vid uppföljning är det den individuella (s.k. intraindividuella) förändringen över
    tid som ska studeras. Referensvärden som bygger på undersökningar av olika
    befolkningsgrupper (populationsbaserade referensvärden) är av mindre intresse.
    Därför är det väsentligt att omständigheter som t.ex. datainsamlingsteknik,
    analysmetod, intervjuare och lokal är likvärdiga vid mätning av utgångsvärdet
    och uppföljningsresultatet.
•   För att kontrollera och följa upp resultatet av behandling av mer långvarigt
    alkoholmissbruk eller -beroende är en kombination av markörer ofta att
    rekommendera. Upprepade mätningar av CDT och GT kan användas för att
    klargöra om klienten eller patienten rehabiliterats eller fortfarande har ett
    pågående riskbruk, missbruk eller beroende av alkohol.
•   Regelbunden eller slumpmässig mätning av EtG, EtS och 5-HTOL i urinprov
    kan användas för att påvisa återfall under pågående behandling för
    alkoholmissbruket, i de fall där total avhållsamhet från alkohol krävs och ett
    alkoholtest inte är tillräckligt känsligt.
•   En individ kan efter avslutat bruk av cannabis vara positiv i narkotikatest (dvs.
    narkotika har använts) under många veckor. Genom att ta upprepade prov och
    relatera halten till urinens grad av utspädning (s.k. cannabiskreatininkvot) kan
    försvinnandet av cannabis ur kroppen följas och ett eventuellt nytt intag
    upptäckas.
•   För sexmånadersuppföljning kan konsumtionsfrågorna i AUDIT (alkohol) och
    DUDIT (narkotika) användas. För mer omfattande kartläggningar kan ASI eller
    uppföljningsformulären i DOK användas.
I nationella riktlinjerna (s. 120–121) anges vidare att experternas faktaunderlag ger
stöd för följande slutsatser i fråga om etiska aspekter vid användning av test:
•   Syftet med testningen måste anges tydligt och förklaras för alla inblandade
    parter.
•   Tillvägagångssättet vid testning måste anges tydligt och förklaras för alla parter
    som omfattas av testningsprocessen.
•   Hur resultaten kommer att användas måste anges tydligt och förklaras för alla
    parter som omfattas av testningsprocessen.
Nationella riktlinjerna innehåller även rekommendationer i fråga om missbruk och
beroende och samtidig psykiatrisk och/eller somatisk sjukdom, s.k. samsjuklighet.

Socialstyrelsens bedömning
Analys av urinprov från en patient som vårdas enligt LPT eller LRV kan krävas för
att i enlighet med 17 § andra stycket LPT och 6 § LRV säkerställa att syftet med
tvångsvården uppnås. Enligt bestämmelserna avgörs frågor om behandlingen under
vårdtiden ytterst av chefsöverläkaren i de fall behandlingen inte kan ges i samråd
med patienten. På chefsöverläkarens uppdrag får i enlighet med 39 § LPT och 23 §
LRV beslut även fattas av någon annan specialistkompetent läkare vid vårdenheten.
Det innebär i fråga om en tvångsvårdad patient som förutom den allvarliga psykiska
störningen har en missbruks- eller beroendeproblematik att chefsöverläkaren efter en
individuell bedömning får besluta att patienten regelbundet och på förekommen
anledning ska lämna urinprover för att kontrollera om patienten har upphört eller
fortsätter att använda alkohol eller narkotika. En sådan uppföljning har ett
evidensbaserat stöd i ovan nämnda nationella riktlinjer och innebär att patienten i
enlighet med 2 kap. 1 § LYHS ges en vård som uppfyller kraven på vetenskap och
beprövad erfarenhet.
                                                                        Dnr 6823-2009     Sid 7 (12)
                                                                            2196-2010




      Med hänvisning till bifogade yttrande av vetenskapliga rådet CC får Socialstyrelsen
      framhålla att narkotikatestning i andra provtyper än urin, t.ex. blod, saliv, svett och
      hår, inte är etablerad på samma sätt som testning av urinprov och att erfarenheten
      från sådan testning därför är mindre. Socialstyrelsen har i nationella riktlinjerna
      rekommenderat olika typer av urinprovstestning för att avgöra om en person har
      alkohol- eller narkotikaproblem eller inte. En sådan testning har således ett
      evidensbaserat stöd i ovan nämnda nationella riktlinjer och innebär att patienten i
      enlighet med 2 kap. 1 § LYHS ges en vård som uppfyller kraven på vetenskap och
      beprövad erfarenhet.
      När det gäller rutiner för testning får Socialstyrelsen i anslutning till CC framhålla
      att hänsyn behöver tas till den patientkategori och kliniska situation där testen utförs
      liksom de droger som är aktuella att testa eftersom de kan ha en skiftande
      omsättning och utsöndring i kroppen. Urinprovstagning behöver göras under uppsikt
      av personal eftersom det på olika sätt är möjligt att manipulera ett urinprov i syftet
      att det ska ge ett falskt negativt resultat. När det gäller den nu aktuella
      rättspsykiatriska kliniken kan, såsom CC påtalar, ett problem vara att man inte har
      fått till stånd en acceptans runt rutinernas utformning.
      Det kan bero på att urinprovstagningen inte ingår i den vårdplanering som ska göras
      enligt 16 § LPT och 6 § LRV eller att vårdplaneringen inte har säkerställt att
      provtagningarna kan göras i samråd med patienten. En bidragande orsak kan vidare
      vara att provtagningen i strid mot proportionalitetsprincipen i 2 a § LPT och 2 a §
      LRV inte görs med största möjliga hänsyn till patienten, exempelvis genom att
      provtagningen inte övervakas av personal av samma kön som patienten.
      Det finns således ett evidensbaserat stöd för att göra alkohol- och narkotikatestning
      på urinprov trots att provtagningen kräver övervakning av patienten för att
      säkerställa testresultatet. I enlighet med 2 b § LPT, 2 b § LRV och 2 kap. 1 § LYHS
      är den läkare som har ansvaret för tvångsvården av en patient skyldig att iaktta de
      etiska aspekter som redovisas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Det innebär att
      den ansvarige läkaren genom en individuellt anpassad information och ett
      professionellt förhållningssätt ska försöka förmå patienten att förstå syftet med
      testningen och att godta provtagningen.
      I det sammanhanget får hot om repressalier (informellt tvång) inte användas. När det
      gäller en patients begäran om att få tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens
      område, s.k. permission, är det dock nödvändigt att förklara för patienten varför
      permissionen endast kan komma i fråga om utevistelsen är förenad med särskilda
      villkor enligt 25 § LPT eller 9 och 10 §§ LRV, exempelvis att vårdpersonal får
      genomföra urinprovstagning i patientens bostad.
      Urinprovstagning som innebär att samtliga patienter på en sjukvårdsinrättning där
      vård enligt LPT eller LRV ges regelbundet ska lämna urinprover utan att det görs en
      bedömning i varje enskilt fall har inte stöd i LPT och LRV. Det finns inte heller
      något stöd i någon annan lag för att vidta sådana generella kontrollåtgärder.
      De remitterade handlingarna ger inte tillräcklig grund för att Socialstyrelsen ska
      kunna uttala sig om de rutiner som tillämpas på den aktuella avdelningen innebär att
      det görs en bedömning i varje enskilt fall eller om de innebär att provtagning görs
      regelbundet utan en föregående individuell bedömning. Av handlingarna framgår
      inte heller vilken kompetens och erfarenhet som krävs för att få besluta om
      urinprovstagning. Socialstyrelsen avstår därför från att yttra sig i dessa frågor.
      Med anledning av yttrandet från Styrelsen för Skaraborgs sjukhus får Socialstyrelsen
      betona att 20 § LPT och 8 § LRV inte ger stöd för att låsa in en patient enbart på den
      grunden att en analys ska göras av förekomst av markörer för alkohol, narkotika
      eller läkemedel i ett prov från patienten.
Det yttrande från CC som Socialstyrelsen hänvisade till hade följande lydelse.
                                                                         Dnr 6823-2009      Sid 8 (12)
                                                                             2196-2010




      –––

## Bedömning

Som framgår av Socialstyrelsens meddelandeblad mars 2008 ”Narkotikatester av
      urin inom hälso- och sjukvården som utförs av legitimerad hälso- och
      sjukvårdspersonal” måste rutinerna utformas så att testresultaten säkerställs.
      Härvid behöver hänsyn tas till den patientkategori och kliniska situation där testen
      utförs liksom de droger som är aktuella att testa vilka kan ha en skiftande omsättning
      och utsöndring i kroppen.
      När det gäller de klagomål som förts fram av patienterna kan nämnas att det är
      möjligt att manipulera urinprov om inte provlämningen sker under uppsikt vilket
      innebär att det kan vara nödvändigt att personal ser när urinen lämnar kroppen.
      Möjligheterna att manipulera prover kan föreligga om patienten lämnas ensamma
      även om man inte har kläder på sig.
      Utspädning av prov kan ske med intag av vätska, exempelvis ett större dricksglas
      kan ge en signifikant utspädningseffekt som påverkar provresultatet.
      När det gäller att använda andra vätskor än urin såsom saliv, svett eller andra
      material som hår är dessa metoder inte tillförlitliga i samma utsträckning som urin
      och ska man gå över till blodprover får man i vissa fall också en mindre tydlig bild
      och kan tvingas att öka provtagningsintensitet, ändra analysmetoder m.m. vilket
      innebär mer problem såväl för patient som för vården.
      När det gäller bedömningen att patient ej lämnar urinprov på uppmaning uppstår en
      situation där information saknas om hur detta skall värderas. Den kliniska
      bedömningen får i sådant fall istället bygga på annan klinisk information,
      anamnestiska förhållanden m.m. vilket innebär sämre underlag. Det är därför inte
      förvånande att patienter kan få annan typ av åtgärder, ordinationer eller regler under
      en sådan situation. Att provet alltid skall tolkas som positivt generellt är knappast
      rimligt, något som inte anges i bilagda informationen om rutiner vid test med
      urinprover men anges i brevet till JO.
      Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att de regler som utfärdats kan vara rimliga i
      vissa kliniska situationer samt hos vissa patientgrupper. Ett problem förefaller vara
      att man inte fått till stånd en acceptans runt regelsystemets utformning. Här kommer
      frågan in hur man kan utveckla en bättre allians i vårdprocesserna mellan behandlare
      och patienter. Att nya lokaler kan bidra är ett rimligt antagande liksom utbildning
      och kompetensutveckling.
      En ytterligare möjlighet kan vara en ökad differentiering för att matcha
      regelsystemet till patientkategori på ett så optimalt sätt som möjligt.
      Jag kan sålunda inte se att de lokala instruktionerna som utfärdats kan kritiseras
      generellt utifrån Socialstyrelsens meddelandeblad eller klinisk erfarenhet.
      Förhoppningsvis kan en dialog med patienterna i den uppkomna situationen för att
      förklara och hitta sätt att gemensamt få en bättre process till stånd vara ett sätt att
      förbättra vårdarbetet.
I remissvaret i ärende 2 anförde Socialstyrelsen följande (åberopad bilaga har här
utelämnats).

      Lagstiftningen ger inte uttryckligen patienten någon rätt till utevistelse. Utifrån
      kraven på god vård bör dock enligt Socialstyrelsens uppfattning utevistelse alltid
      övervägas. Utevistelsen måste i så fall genomföras så att vård eller andra
      säkerhetsåtgärder iakttas.
      Socialstyrelsen har vid inspektioner av vårdinrättningar med psykiatrisk tvångsvård
      och i tillsynsärenden framhållit vikten av att patienterna får möjlighet att vistas
      utomhus dagligen. Det är också Socialstyrelsens uppfattning att patienter med längre
                                                                        Dnr 6823-2009       Sid 9 (12)
                                                                             2196-2010




      vårdtider så långt det är möjligt måste ges tillfälle att vistas utomhus på lämplig
      plats.
      I sin tillsyn beaktar Socialstyrelsen de rekommendationer som The European
      Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or
      Punishment (CPT) framlagt i sin slutliga rapport som upprättats från besöket i
      Sverige juni 2009. I rapporten rekommenderas att de inspekterade avdelningarna ska
      ge alla patienter möjlighet till ”at least one hour of outdoor exercise every day,
      unless there are medical reasons to the contrary”. Vidare rekommenderas att ”these
      wards should be provided with a secure outdoor area equipped with a means of rest
      and protection against inclement weather”. Sidorna 43–49 i rapporten bifogas.
      Om förutsättningarna för utomhusvistelse föreligger torde inte ”en balkong”
      uppfylla dessa rekommendationer.
Styrelsen för Skaraborgs sjukhus inkom med följande kommentar till
Socialstyrelsens andra yttrande.

      Socialstyrelsen påpekar i sitt yttrande om begränsade möjligheter till utevistelse vid
      vårdinrättningen. Utöver vistelse på balkong, utan personal, har patienterna vid den
      aktuella vårdinrättningen möjlighet till utevistelse tillsammans med personal inom
      sjukhusområdet. Vi vill informera om att nybyggnation av den rättspsykiatriska
      avdelningen på Skaraborgs sjukhus pågår och kommer att vara färdig i juni månad
      2011. Behovet av nybyggnad har påtalats och projektering har i omgångar pågått
      under cirka 10 år. I samband med nybyggnationens färdigställande kommer
      möjlighet till utevistelse på egen hand enligt CPT:s rekommendationer att vara
      möjlig.
BB och ytterligare en patient yttrade sig över remissvaren. Vid ett telefonsamtal
den 17 maj 2011 lämnade BB kompletterande uppgifter.

I ett beslut den 31 maj 2011 anförde JO Wiklund följande.

Bedömning
Socialstyrelsen har i sitt remissvar i ärende 1 redogjort för den hälso- och
sjukvårdsrättsliga lagstiftning som är aktuell i ärendet. Det ska i sammanhanget
anmärkas att LYHS den 1 januari 2011 har ersatts av patientsäkerhetslagen
(2010:659). Lagen har i aktuella hänseenden inte inneburit några ändringar i sak.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får, enligt 20 § första
stycket samma kapitel, begränsas genom lag. Tagande av urinprov är ett sådant
kroppsligt ingrepp som avses i 2 kap. 6 § regeringsformen. Om provtagningen är
att anse som påtvingad krävs därför lagstöd för att åtgärden ska få vidtas (JO:s
ämbetsberättelse 2009/10 s. 39).

Ett ingrepp är påtvingat om det allmänna disponerar över maktmedel för att
genomdriva åtgärden. Det kan vara fråga om direkt våldsanvändning från en
offentlig befattningshavares sida, men ett ingrepp kan även vara påtvingat i den
meningen, att den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion. Regeln
bör tolkas så att den ställer upp ett skydd också mot att en befattningshavare – utan
att använda eller vara beredd att använda tvång i egentlig bemärkelse – uppträder
på ett sätt som får till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att
                                                                 Dnr 6823-2009      Sid 10 (12)
                                                                     2196-2010




underkasta sig provtagning. Som exempel kan nämnas underförstådda eller
uttryckliga påtryckningar av olika slag (JO:s ämbetsberättelse 2003/04 s. 72).

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot frihetsberövande. Även detta skydd får begränsas genom lag. En
sådan begränsning har införts genom LPT och LRV som gör det möjligt att
tvångsvårda personer som lider av allvarliga psykiska störningar.

När det gäller tillvägagångssättet vid urinprovstagning kan det, som Socialstyrelsen
har anfört, konstateras att provtagning kräver övervakning av patienten för att
testresultatet ska kunna säkerställas. Mot den bakgrunden har jag inga synpunkter
på de regler för provtagning som har utformats vid enheten. Jag vill emellertid även
för egen del betona att provtagningen måste ske med största möjliga hänsyn till
patienten. Detta innebär bl.a. att den personal som sköter övervakningen bör vara
av samma kön som patienten och måste visa stor respekt för patientens integritet.
Jag noterar i sammanhanget att landstinget i remissvaret upplyst att nybyggda
lokaler, som medger ett tillvägagångssätt som bättre tillgodoser patienternas krav
på integritet, är klara för inflyttning i juni 2011.

Vid vård enligt LPT eller LRV uppkommer ofta situationer där det är nödvändigt
att kontrollera att patienten är drogfri. Det kan t.ex. krävas för att det ska vara
möjligt att bevilja patienten permission. LPT och LRV innehåller dock inte några
bestämmelser som innebär att patienten är skyldig att underkasta sig
urinprovstagning. För att sådan provtagning ska få ske krävs därför samtycke från
patienten. Detta innebär att det inte får förekomma att provtagning kommer till
stånd genom hot om någon sanktion eller andra former av påtryckningar.

En ansökan om permission kan avslås om det finns tvivel rörande patientens
förmåga att avhålla sig från droger. Det finns inte något hinder mot att patienten
informeras om att permission endast kan komma i fråga vid dokumenterad
drogfrihet. Däremot får sådan information inte lämnas i syfte att förmå patienten att
underkasta sig urinprovstagning. En upplysning om att lämnande av urinprov är en
förutsättning för att permission ska beviljas torde ofta medföra att patienten
underkastar sig provtagning. Provtagningen har i sådant fall inte skett av fri vilja
utan först efter påtryckning från kliniken. I juridisk mening är det därför fråga om
ett påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta särskilt mot bakgrund av att patienten står i
ett beroendeförhållande till personalen. Det kan således inte anses förenligt med
bestämmelserna i regeringsformen att lämna information till patienten som i sig
medför att patienten känner sig tvingad att gå med på provtagning. En annan sak är
att chefsöverläkaren kan avslå eller, i de fall domstol prövar frågan, avstyrka en
ansökan om permission med hänvisning till att patienten inte förväntas kunna
avhålla sig från användning av droger.

Såvitt gäller patienten BB kan det konstateras att han, när journalanteckningarna
inhämtades, sedan en längre tid inte hade tillåtits att lämna avdelningen. Enligt
                                                                  Dnr 6823-2009   Sid 11 (12)
                                                                     2196-2010




remissvaret har han getts möjlighet att vistas på avdelningens balkong. Landstinget
har även uppgett att patienterna har möjlighet till utomhusvistelse tillsammans med
personal inom sjukhusområdet. Såvitt kan utläsas av journalanteckningarna har
dock BB inte getts den möjligheten. Skälet till att BB inte har fått gå ut synes vara
att han inte har lämnat urinprov. I patientjournalen har bl.a. noterats följande.

”Ingen frigång eller utevistelse med personal förrän godkänt urinprov lämnats”

”Patienten fortsätter vägra lämna urinprov för drogtest och får därför inte gå ut”

”Patienten har inte gjort någon ansträngning för att lämna urinprov för drogtest.
Patienten hanteras så som om han varit positiv och får inte gå ut från avdelningen”

”Patienten önskar gå ut, informerar honom att han får gå ut när han har lämnat ett
korrekt urinprov. Han får lov att gå ut på balkongen så frisk luft saknar han inte ”

Syftet med vården enligt den psykiatriska tvångslagstiftningen är naturligtvis att
patientens tillstånd ska förbättras så mycket att behov av tvångsvård inte längre
föreligger. En förutsättning för att uppnå detta mål är att patienten ges adekvat
behandling och gynnsamma levnadsförhållanden under sin tid vid vårdinrättningen.
LPT och LRV innehåller inte några bestämmelser som uttryckligen ger patienten
rätt att vistas utomhus. Jag delar dock Socialstyrelsens uppfattning att utgångs-
punkten bör vara att patienten ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme om
dagen. Det finns naturligtvis patienter som är i så dåligt psykiskt skick att
utomhusvistelse inte kan äga rum. Att inte någon form av utomhusvistelse är
möjlig torde dock tillhöra undantagsfallen. En utomhusvistelse som begränsas till
att äga rum på en balkong kan inte anses tillgodose patientens behov. En sådan
begränsning torde inte heller vara förenlig med CPT:s rekommendationer. Enligt
vad landstinget uppgett kommer nybyggnationen av den rättspsykiatriska
avdelningen att möjliggöra utomhusvistelser på egen hand i enlighet med dessa
rekommendationer.

Som angetts ovan får en patient inte utsättas för någon form av påtryckningar för
att förmås att gå med på att lämna urinprov. Enhetens agerande att helt utesluta
möjligheten för BB att vistas utomhus enbart på grund av att han inte lämnar
urinprov är mot den bakgrunden i högsta grad anmärkningsvärt. Som framgått
anser jag inte att patientens behov av utomhusvistelse kan anses tillgodosett genom
vistelse på avdelningens balkong. Behandlingen av BB i nu aktuellt hänseende är
inte förenlig med reglerna i regeringsformen. Att BB inte tillåts gå ut på grund av
att han inte lämnar urinprov framstår närmast som en bestraffning. I sammanhanget
finns skäl att erinra om artikel 3 i Europakonventionen. Enligt nämnda artikel får
ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning. Jag är sammanfattningsvis mycket kritisk till enhetens agerande.

_____________________
                                                                 Dnr 6823-2009   Sid 12 (12)
                                                                     2196-2010




Den 10 juli 2008 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag
att göra en översyn av LPT och LRV samt lämna förslag till ny lagstiftning på
området (dir. 2008:93). Enligt direktiven ska en utgångspunkt för utredarens arbete
vara att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt. Utredaren
ska bl.a. analysera om det finns ett behov av ytterligare tvångsåtgärder som på ett
bättre sätt skulle kunna uppfylla syftet med vården samt under vilka förutsättningar
tvångsåtgärder bör få vidtas. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 15
december 2011.

I samband med psykiatrisk tvångsvård uppkommer situationer där patientens
drogfrihet behöver kontrolleras. Som den nuvarande lagstiftningen är utformad
krävs samtycke från patienten för att en sådan kontroll ska kunna ske. Med hänsyn
till den beroendeställning som patienten befinner sig i kan det ifrågasättas vilket
reellt värde ett sådant samtycke har. Inte minst av denna anledning kan det finnas
skäl att överväga att införa uttryckliga bestämmelser om urinprovstagning och
andra former av kroppsbesiktning i LPT och LRV. Sådana bestämmelser finns
redan i annan central lagstiftning om tvångsvård.

Det finns enligt min mening även anledning att överväga om rätten till
utomhusvistelser för patienter som vårdas med stöd av LPT eller LRV bör regleras.

Mot denna bakgrund finner jag skäl att sända en kopia av mitt beslut till
Psykiatrilagsutredningen och Socialdepartementet.

Ärendena avslutas med den kritik som har uttalats.
