# Iakttagelser vid en inspektion hos Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål (Malmö) och Polismyndigheten i Skåne, internutredningssektionen

JO 2010-12-23 dnr 6824-2010

## Beslut

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                   Sid
                                                                      2010-12-23         6824-2010            1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Iakttagelser vid en inspektion hos Åklagarmyndigheten, Riksenheten för
                        polismål (Malmö) och Polismyndigheten i Skåne,
                        internutredningssektionen


                        ChefsJO Melin justerade den 23 december 2010, efter en inspektion den 1–3
                        december 2010 vid Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål (Malmö), och
                        Polismyndigheten i Skåne, internutredningssektionen, ett protokoll med bl.a.
                        följande innehåll.

                        1 Inledning
                        Inspektionen inleddes med ett möte vid vilket biträdande länspolismästaren AA
                        och chefen för polismyndighetens juridiska enhet BB samt överåklagaren CC
                        lämnade översiktlig information om respektive verksamhet. Därvid framkom bl.a.
                        följande.

                        Polismyndighetens internutredningssektion (IUS) handlägger ärenden gällande
                        brottsmisstänkta anställda vid Polismyndigheterna i Skåne, Kronobergs, Kalmar
                        och Blekinge län. Totalt handlägger IUS cirka 1 100 anmälningar per år. Enheten
                        handlägger även varje år cirka 50 arbetsrättsliga utredningar beträffande anställda
                        vid Polismyndigheten i Skåne. Ärendebalansen, dvs. pågående ärenden, är ganska
                        konstant strax under 200. Vid IUS arbetar sju utredare. Personalstyrkan är
                        förhållandevis väl dimensionerad i förhållande till antalet ärenden. Från och med
                        den 1 januari 2011 ska internutredningsverksamheten ledas av Rikspolisstyrelsen.
                        Under hösten har en modell för verksamheten efter årsskiftet utarbetats. Troligen
                        kommer det dagliga arbetet vid enheten dock inte att påverkas i någon större
                        utsträckning.

                        Riksenheten för polismål är en nationell enhet inom Åklagarmyndigheten som
                        inrättades den 1 januari 2005. Från Åklagarmyndighetens sida ser man fram emot
                        polisens nya organisation för internutredningar eftersom denna förhoppningsvis
                        kommer att innebära effektivitetsvinster. Samarbetet med polisen fungerar bra, och
                        polis och åklagare har nyligen samlokaliserats i nya lokaler. Ärendeinflödet till
                        enheten ökar konstant, och arbetstrycket på både åklagare och polis är stort. Vid
                        årsskiftet förstärktes enheten med en åklagare som är lokaliserad i Stockholm.
                        Riksenheten är relativt liten och därför också sårbar. Under i princip hela år 2010



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                 Dnr 6824-2010   Sid 2 (6)




har två åklagare varit upptagna med var sitt omfattande ärende, vilket har påverkat
arbetet vid enheten. Under normala förhållanden fungerar dock verksamheten bra,
och personalstyrkan är väl dimensionerad i förhållande till antalet ärenden. Vid
Riksåklagarens kansli pågår f.n. arbete med att utarbeta föreskrifter för hur
riksenhetens verksamhet ska presenteras för att allmänheten bättre ska förstå hur
verksamheten bedrivs. Riksenheten och IUS har träffat en överenskommelse
angående riktlinjer för utredningstider.

2 Inspektionens omfattning
Polis och åklagares handläggning av cirka 300 ärenden som avslutats under de
senaste tre månaderna samt cirka 240 pågående ärenden granskades.

–––

Från granskningen antecknades bl.a. följande.

–––

4 Långsam handläggning
Vid granskningen uppmärksammades ett antal fall av långsam handläggning i olika
stadier av handläggningen, från både polis och åklagares sida.

4.1 Dröjsmål med att överlämna ärenden till åklagare
I några ärenden, t.ex. 1200-K146758-10, 1200-K179643-10 och 1200- K145821-
10, har polisen dröjt mellan 5 och 14 dagar med att överlämna ärendet till åklagare.

ChefsJO Mats Melin: Enligt 5 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) ska ett
ärende, bl.a. om det i anmälan påstås att en anställd inom polisen har gjort sig
skyldig till något brott som har samband med arbetet eller på något annat sätt har
handlat felaktigt i sin myndighetsutövning, omedelbart överlämnas till åklagare för
prövning av om en förundersökning ska inledas eller inte. Jag anser att sådana
dröjsmål som i ovanstående ärenden inte uppfyller kravet på omedelbart
överlämnande.

4.2 Dröjsmål med att fatta beslut i fråga om en förundersökning ska inledas
m.m.
I flera ärenden, t.ex. AM-144258-10, AM-153433-10, AM-120004-10, AM-
119564-10, AM-128905-10, AM-155569-10, AM-147128-10, AM-81626-10, AM-
102204-10 och AM-102214-10, har det dröjt mer än två veckor från det att

## Anmälan och bakgrund

anmälan kom in till åklagarkammaren till dess att åklagare fattat beslut i frågan om
en förundersökning skulle inledas. I några fall har det dröjt mellan två och fyra
månader innan beslut fattats. I ärende AM-133293-10 dröjde det cirka en och en
halv månad innan direktiv gavs om att vissa förutredningsåtgärder skulle vidtas.

I några ärenden, t.ex. 1200-K78915-10, 1200-K142477-10, 1200- K164892-10,
1200-K158022-10 och 1200-K169020-10, där åklagare lämnat direktiv om
förutredningsåtgärder kan handläggningstiden hos polisen därefter ifrågasättas.
                                                                   Dnr 6824-2010    Sid 3 (6)




ChefsJO Mats Melin: Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) ska
en förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns
anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Såvitt gäller
handläggningen av en förundersökning mot en anställd inom polisen finns enligt 5
kap. 2 § andra stycket polisförordningen ett krav att en sådan ska inledas och
bedrivas med särskild skyndsamhet.

Det ankommer alltid på förundersökningsledaren att omgående ta ställning till om
uppgifterna i en brottsanmälan utgör tillräcklig grund för att fatta beslut i
förundersökningsfrågan. Om så inte är fallet kan åklagaren föranstalta om
förutredningsåtgärder för att få fram erforderligt beslutsunderlag. Mot bakgrund av
kravet på särskild skyndsamhet är det inte godtagbart att ärenden under så lång tid
som i de ovannämnda fallen blir liggande hos åklagaren utan att beslut fattas i
förundersökningsfrågan eller direktiv ges om förutredningsåtgärder. Då åklagaren
ger direktiv om förutredningsåtgärder ska dessa givetvis också genomföras
skyndsamt.

Vid min granskning uppmärksammades några ärenden (t.ex. ovannämnda AM-
81626-10, AM-102204-10 och AM-102214-10) som handlagts av chefsåklagaren
DD och där det dröjt upp till fyra månader innan beslut i fråga om en
förundersökning skulle inledas fattades. Vid samtal med henne framkom att hon
under en stor del av året handlagt ett mycket omfattande ärende med många
huvudförhandlingsdagar i domstol i Stockholm. Hon hade haft s.k. lottningsstopp
under endast en begränsad tid. Hon är därför väl medveten om att det funnits
ärenden där hon inte haft möjlighet att fatta beslut i förundersökningsfrågan
tillräckligt skyndsamt. Hon har dock numera åter kommit ikapp.

Jag har förståelse för att en enhet av riksenhetens storlek kan vara mycket sårbar
men vill understryka att arbetet i största möjliga mån måste organiseras så att en
situation som den aktuella inte uppstår. För dröjsmålen i DD:s ärenden kan således
inte hon ensam hållas ansvarig.

4.3 Dröjsmål med att verkställa lämnade direktiv under pågående
förundersökning
Vid granskningen har uppmärksammats några ärenden, t.ex. 1200-K72349-10,
1200-K42720-10, 1200-K147222-10 och 1200-K147229-10, där polisen dröjt med
att utföra utredningsåtgärder som åklagare gett direktiv om.

ChefsJO Mats Melin: Som jag nyss redovisat gäller ett krav på särskild
skyndsamhet i förundersökningar mot anställda inom polisen. Polisen har en
skyldighet att skyndsamt genomföra av åklagare lämnade utredningsdirektiv. Jag
anser att polisens handläggning kan ifrågasättas när det dröjer flera veckor innan
polisen försöker verkställa givna direktiv.
                                                                 Dnr 6824-2010    Sid 4 (6)




4.4 Riksenhetens och IUS:s överenskommelse angående riktlinjer för

## Utredning

utredningstider
I mars 2008 kom polisen och åklagarna överens om vissa riktlinjer för
utredningstider beträffande ärenden som handläggs vid IUS. Överenskommelsen
innebar bl.a. att åklagaren i normalfallet bör fatta beslut i frågan om en
förundersökning ska inledas eller besluta om en förutredning samt ge direktiv
under förundersökningen senast fyra dagar efter det att åklagaren fått underlaget
för beslutet/direktivet. Vidare anges att en förutredning bör redovisas inom tio
dagar efter det att polisen erhållit en sådan begäran.

I ett stort antal av de granskade ärendena hade de ovan angivna tiderna
överskridits.

ChefsJO Mats Melin: Det är givetvis bra om åklagare och polis kan komma
överens om riktlinjer för hur arbetet och samarbetet dem emellan ska bedrivas. Det
har emellertid framkommit att de angivna tiderna inte kunnat hållas i ett stort antal
ärenden. Polisen och åklagarna synes också väl medvetna om svårigheterna att leva
upp till de målsättningar rörande utredningstider som lagts fast. Om interna
riktlinjer inte kan hållas bör det, enligt min uppfattning, leda till åtgärder från
ledningens sida.

5 Långsam handläggning av ett ärende rörande vållande till annans död
m.m.
AM-131039-08 (1200-K126073-08): En person som hade omhändertagits med stöd
av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. avled i den
cell där han tagits i förvar i augusti 2008. En anmälan upprättades, och
chefsåklagaren EE beslutade den 26 augusti 2008 att inte inleda en
förundersökning. Sedan händelsen uppmärksammats i medier under sommaren
2010 och det bl.a. framkommit att vissa uppgifter i det s.k. tillsynsbladet inte
syntes vara riktiga, beslutade chefsåklagaren FF den 13 juli att återuppta
förundersökningen. Det dröjde därefter fram till den 24 november innan vice
överåklagaren GG, som hade övertagit ärendet i slutet av augusti, gav direktiv om
vilka utredningsåtgärder som skulle vidtas.

GG uppgav att anledningen till dröjsmålet var den höga arbetsbelastningen.

ChefsJO Mats Melin: En förundersökning mot en anställd inom polisen ska som
sagt inledas och bedrivas med särskild skyndsamhet. Den aktuella utredningen
rörde polisanställdas eventuella ansvar för att en omhändertagen person avlidit. En
sådan utredning måste självfallet ges mycket hög prioritet. Det gäller i än högre
grad när, som i detta fall, nya uppgifter kommer fram som kan tyda på att ett
tidigare beslut inte varit tillräckligt väl underbyggt. Sedan förundersökningen
återupptagits borde åklagaren tämligen omgående ha lämnat direktiv om vilka
utredningsåtgärder som skulle vidtas. Att ett sådant direktiv kom att dröja drygt
fyra månader är oacceptabelt. För ett utförligare resonemang kring vikten av att
utredningsåtgärder vidtas med skyndsamhet i dessa situationer hänvisar jag till mitt
                                                                   Dnr 6824-2010   Sid 5 (6)




beslut den 19 november 2010 i dnr 5950-2009 (beslutet finns på JO:s webbplats,
www.jo.se).

6 Direktiv från åklagare om utredningsåtgärder efter beslut om nedläggning
av en förundersökning
I ett ärende, AM-143432-10, hade åklagare inlett en förundersökning och gett
polisen direktiv om att höra vissa personer. Innan alla förhör hade genomförts lade
GG ned förundersökningen med motiveringen att det på det utredningsmaterial
som då förelåg inte gick att bevisa att den eller de som varit misstänkta hade gjort
sig skyldiga till brott och att ytterligare utredning inte kunde antas förändra
bevisläget på ett avgörande sätt. I ett e-postmeddelande till handläggande polisman
i ärendet informerade GG om att hon hade lagt ned förundersökningen, trots att hon
inte hade fått alla förhör, och angav att anledningen till beslutet var att den
polisman som varit misstänkt inte fick arbeta i yttre tjänst så länge ärendet var
öppet. Åklagaren angav vidare att eftersom hon skulle gå på semester påföljande
dag ”så tyckte jag att beslutet kunde fattas” och ”om du inte hållit alla förhör med
grannar så vill jag att du gör det ändå och skickar till mig”. Någon dag därefter
hölls ett vittnesförhör i ärendet.

ChefsJO Mats Melin: Under förundersökningen ska det utredas vem som skäligen
kan misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal mot denne (23
kap. 2 § RB). Finns det inte längre anledning att fullfölja förundersökningen ska
den läggas ned (23 kap. 4 § andra stycket RB).

I det aktuella ärendet lades förundersökningen ned innan alla utredningsåtgärder
enligt åklagarens direktiv hade vidtagits. Med hänsyn till innehållet i det
ovannämnda e-postmeddelandet framstod det som att det egentliga skälet till
beslutet om nedläggning var att den pågående förundersökningen innebar hinder
för den misstänktes tjänstgöring och således inte, som angavs i beslutet, att
åklagaren bedömde att ytterligare utredning inte kunde antas förändra bevisläget på
ett avgörande sätt. GG har emellertid bestritt att så skulle vara fallet. Jag vill dock
poängtera att sådana hänsyn som den misstänktes tjänstgöring självfallet inte utgör
grund för att lägga ned en förundersökning. Det finns vidare anledning att
framhålla att om åklagaren finner att en förundersökning ska läggas ned och vissa
förhör som denne gett direktiv om ännu inte genomförts ska givetvis begäran
därom återkallas. Sådana åtgärder kan endast vidtas inom ramen för en pågående
förundersökning. Jag är därför mycket kritisk till att GG, trots att
förundersökningen hade avslutats, gav polisen direktiv om att hålla vittnesförhör i
ärendet.

7 Åklagares beslut att inte inleda en förundersökning rörande påstått
polisvåld utan att höra målsäganden
I ett ärende, AM-154354-10, beslutade FF att inte inleda en förundersökning om
tjänstefel utan att låta höra målsäganden. Av handlingarna framkom följande.
                                                                   Dnr 6824-2010   Sid 6 (6)




En 11-årig pojke förhördes i hemmet i närvaro av sina föräldrar efter ett
polisingripande mot honom. Efter förhöret uppgav pojkens föräldrar till
förhörsledaren att pojken vid ingripandet blivit slagen av polisen och tillsagd att klä
av sig naken för att bli slagen med batong. Polisen upprättade en anmälan om
tjänstefel baserad på uppgifterna från föräldrarna och sände anmälan, förhöret med
pojken samt två promemorior från de polismän som varit närvarande vid tillfället
till åklagaren. I promemoriorna hade det inte antecknats något om att det vid
ingripandet brukats våld. FF beslutade att inte inleda en förundersökning utan att
pojken hade hörts.

ChefsJO Mats Melin: Som angetts ovan ska en förundersökning inledas så snart det
på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som
hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket RB). Av andra
stycket i bestämmelsen framgår att en förundersökning inte behöver inledas om det
är uppenbart att brottet inte går att utreda.

Tröskeln för att inleda en förundersökning är låg. En förundersökning kan inledas
på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott. Om
inte uppgifterna i anmälan utgör tillräcklig grund för ett beslut i förundersöknings-
frågan kan åklagaren föranstalta om förutredningsåtgärder för att få fram
erforderligt beslutsunderlag.

FF har uppgett att han grundade sitt beslut att inte inleda en förundersökning på en
prognos om att det, mot bakgrund av att de ingripande polismännen inte nämnt
något om våld i sina promemorior, skulle bli mycket svårt att styrka brott. Enligt
min mening talar åtskilligt för att det redan på grundval av uppgifterna i
polisanmälan fanns anledning att inleda en förundersökning. Detta är emellertid en

## Bedömning

bedömningsfråga i vilken man kan ha olika uppfattningar. Jag anser dock att
åklagaren i vart fall, inom ramen för en förutredning, borde ha gett direktiv om att
verkställa ett förhör med målsäganden innan han beslutade i frågan om en
förundersökning skulle inledas eller inte. Jag vill understryka vikten av att
brottsanmälningar mot polismän utreds noggrant och med objektivitet.
