# Kritik mot Polismyndigheten i Östergötlands län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Linköping, för långsam handläggning av en förundersökning om misshandel m.m.

JO 2010-06-07 dnr 6826-2009

BESLUT
                                                                        Datum               Dnr                    Sid
                                                                        2010-06-07          6826-2009             1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Östergötlands län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Linköping, för långsam
                        handläggning av en förundersökning om misshandel m.m.


                          Beslutet i korthet: I en åklagarledd förundersökning om misshandel m.m. kom
                          utredningen att avstanna under en period av cirka ett år och nio månader, och i en
                          polisledd förundersökning om skadegörelse avstannade utredningen under drygt ett års
                          tid. Trots att ärendena avsåg samma händelseförlopp hade de inte samordnats. Jag är
                          kritisk till den bristande samordningen och till den utdragna handläggningstiden i
                          ärendena, som i första hand kan tillskrivas polismyndigheten även om inte heller
                          åklagaren kan undgå kritik.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO i december 2009, klagomål mot
                        Polismyndigheten i Östergötlands län med anledning av att en förundersökning, i
                        vilken han var misstänkt för misshandel, hade dragit ut på tiden. Han uppgav bl.a.
                        att hans före detta hustru anmält honom för misshandel i december 2007 och att
                        han först två år senare kontaktades av polisen.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens aktuella ärenden och Åklagarmyndighetens,
                        åklagarkammaren i Linköping, ärende AM-141939-07 begärdes in och granskades.
                        Av handlingarna framkom bl.a. följande. AA gjorde en anmälan om skadegörelse
                        riktad mot sin före detta hustru (K53870-07) samma dag som hon anmälde honom
                        för misshandel och försök till grov misshandel (K53858-07). I det senare ärendet
                        noterades han som skäligen misstänkt. De båda ärendena avsåg i huvudsak samma
                        händelseförlopp. Förundersökningen om skadegörelse lades ned av
                        polismyndigheten i februari 2009. Den enda utredningsåtgärden som syntes ha
                        vidtagits i det ärendet var ett förhör med AA som hölls samma dag som
                        nedläggningsbeslutet fattades. I förundersökningen om misshandel m.m., som till
                        skillnad från ärendet om skadegörelsen var åklagarledd, syntes inga utrednings-
                        åtgärder ha vidtagits mellan januari 2008 och november 2009.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av kriminalärendena. Ärendet remitterades även till Åklagar-



 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                       Dnr 6826-2009    Sid 2 (6)



myndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av misshandels-
ärendet samt om vilken eventuell kännedom åklagare haft om skadegörelseärendet.

Polismyndigheten (länspolismästaren BB) kom in med ett remissvar jämte
upplysningar från enhetschefen för kriminalenheten i Linköping, kommissarien
CC.

Av CC:s upplysningar framgick i korthet beträffande handläggningen av ärendet
om skadegörelsen följande. I samband med en rotelgenomgång i februari 2009
upptäckte kommissarien DD att anmälan hade hamnat i myndighetens arkiv. Efter
kontakt med målsäganden AA, som uppgav att han inte ville driva ärendet vidare,
lade DD ned förundersökningen. DD kände inte till att det fanns en annan anmälan
som hörde samman med ärendet.

Av CC:s upplysningar framgick beträffande handläggningen av ärendet om
misshandel m.m. följande.
      Vid samtal med Krinsp. EE våldsroteln i Linköping den 12 december 2010 framkom
      i huvudsak följande:
      EE arbetade ett kvällspass vid kriminalenheten dagen för brottet. Redan en dryg
      timma efter händelsen höll EE ett målsägandeförhör med FF inne på polisstationen i
      Linköping. Den 24 januari 2008 höll EE ett vittnesförhör i ärendet. Efter det förhöret
      vidtogs ingen utredningsåtgärd i ärendet förrän i slutet av 2009 då EE aktivt sökte
      AA per telefon och brev. Fram till den 27 november 2009 var Kå GG vid
      åklagarkammaren i Linköping för-undersökningsledare i ärendet. Efter det tog
      chefsåklagare KK över förundersökningsledarskapet. EE har inget minne av att han
      fått några skriftliga direktiv från förundersökningsledaren. EE lägger alltid direktiv
      från åklagare i utredningsakten. I akten finns dock inga skriftliga direktiv. EE
      har heller inget minne av att han skulle ha fått några muntliga direktiv från för-
      undersökningsledaren. EE har för vana att göra tjänsteanteckningar på akten då han
      får muntliga direktiv. Några sådana anteckningar finns inte på akten. EE förklarade
      att han hade väldigt många ärenden och mycket att göra under den aktuella
      tidsperioden. Han har haft många ärenden igång samtidigt och han har haft svårt
      med att prioritera.
      Vid samtal med chefen för våldsroteln kommissarie HH den 13 januari 2010
      framkom i huvudsak följande:
      HH vet att utredarna på våldsroteln har många ärenden igång samtidigt. HH har bra
      kontroll på de ärenden där han själv är förundersökningsledare och lite sämre
      kontroll på ärenden där åklagare leder förundersökningen. HH såg under 2009 att EE
      hade några ärenden som började bli allt för gamla och påtalade det för EE. Denne
      har dock en benägenhet att vara allt för hjälpsam med sina kollegor med olika
      uppgifter vilket tagit mycket av hans tid i anspråk. EE har hög kompetens inom
      dataområdet och det har många kollegor dragit nytta av och tagit honom till hjälp
      när de fått problem. EE har även varit ansvarig för införandet av BIP programmet
      vid enheten vilket tagit en hel del av hans arbetstid.




Efter en redogörelse för handläggningen av de båda ärendena och den rättsliga
regleringen gjorde polismyndigheten följande bedömning.

      Den anmälan om skadegörelse (0500-K53870-07) som AA gjorde den 13 december
      2007 samordnades inte med den anmälan om misshandel (0500-K53858-07) som
                                                                           Dnr 6826-2009      Sid 3 (6)



      hans f.d. fru hade gjort ett par timmar tidigare samma dag. Skadegörelse-brottet
      borde ha lottats in på åklagare samtidigt med anmälan om den misstänkta
      misshandeln. Det har inte kunnat klarläggas varför samordning av de båda ärendena
      inte skedde.
      Rotelchefen ansvarar för att ärenden fördelas mellan utredarna med hänsyn tagen till
      deras kompetens, erfarenhet och arbetsbelastning. Utredaren har också ett stort
      ansvar för sin arbetsbelastning och att förundersökningsåtgärder vidtas i tilldelade
      ärenden. Får han inga erforderliga direktiv från förundersökningsledaren måste han
      själv aktivt påtala detta.
      Rättegångsbalkens regler om skyndsamhet och polismyndighetens tjänsteföreskrift
      (saknr. 400-2) om ansvar och bevakningsrutiner i brottsärenden har inte följts.
      Enhets- och rotelchef har brustit i sin bevakning av ärendena. Allt för lång tid har
      förflutit från det misstänkta brottstillfället till dess att AA har kontaktats för förhör i
      ärendet.
      Polismyndigheten har, som angetts ovan, en särskild funktion för samordning i
      brottsärenden. Uppenbarligen har den samordningen brustit. Myndigheten kommer
      med anledning av det inträffade att se över samordningsrutinerna ännu en gång.
      Polismyndigheten ser särskilt allvarligt på den långa handläggningstiden i
      misshandelsärendet eftersom det dels var ett brott i nära relation och dels att
      myndigheten nyligen beslutat en tjänsteföreskrift om bevakningsrutiner i brotts-
      ärenden. Myndigheten är väl medveten om att JO i ett flertal fall tagit upp frågan om
      långsam handläggning. Polismyndighetens handläggning av de båda aktuella
      ärendena är inte acceptabel och myndigheten kommer därför att verka för att de
      regler och rutiner som finns på området följs.
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren JJ) kom in med ett remissvar jämte
upplysningar från kammarchefen, chefsåklagaren KK, (här utelämnade) och
tidigare kammaråklagaren GG, som var för-undersökningsledare i ärendet om
misshandel m.m. fram till oktober 2009.

JJ redogjorde inledningsvis för bakgrunden i ärendet enligt följande.

      Ärendet rör en förundersökning om misshandel och försök till grov misshandel som
      den 13 december 2007 anmäldes till Polismyndigheten i Östergötlands län.
      Samtidigt anmäldes även en skadegörelse som kunde hänföras till samma händelse-
      förlopp. Av anmälningarna framgår att den som anmält skadegörelsen utpekades
      som misstänkt för gärningarna i anmälan om misshandel m.m. medan den som där
      var målsägande upptogs som utpekad i anmälan om skadegörelse.
      Förundersökning inleddes samma dag och förhör hölls med målsäganden i för-
      undersökningen rörande misshandel m.m.
      Förundersökningsledningen avseende misshandel m.m. övertogs av åklagaren KK
      den 17 december 2007. Anmälan om skadegörelse översändes samtidigt för
      åklagarens kännedom.
      Polisen höll den 24 januari 2008 förhör med ett vittne till händelsen.
      Åklagaren KK kontaktade polisen dels den 8 september 2008 och dels den 21
      september 2009 med fråga om vad som hände i ärendet. Vid det senare tillfället
      påtalade han även att preskriptionstiden närmade sig avseende skadegörelsen.
      Som en följd av åklagaren LL:s förestående pensionering övertog chefsåklagaren
      ärendet och kontaktade i oktober 2009 polisen med anledning av detta. Polisen
      meddelade därvid att förundersökningen avseende skadegörelse lagts ned i februari
      2009. Övriga handlingar i ärendet översändes till åklagare och den 30 oktober 2009
      expedierades direktiv att höra den misstänkte. Enligt direktiven skulle ärendet
      redovisas åter till åklagaren efter att den begärda åtgärden vidtagits.
      Den 27 november 2009 återkom polisen till åklagaren i ärendet. Den utpekade
      personen hade inte efterföljt en förhörskallelse men däremot lämnat en skriftlig
                                                                         Dnr 6826-2009     Sid 4 (6)



      redogörelse till polisen över sin minnesbild av det händelseförlopp som för-
      undersökningen avsåg.
      Chefsåklagaren beslutade den 4 januari 2010 att lägga ned förundersökningen.
GG uppgav sammanfattningsvis att påminnelse till polisen och uppföljning härav
borde ha skett tidigare än vad som blev fallet.

Efter en redogörelse för den rättsliga regleringen anförde JJ under rubriken
bedömning följande.

      En förundersökning ska, som nämnts, bedrivas så skyndsamt som omständigheterna
      medger. Saknas förutsättningar för att fullfölja förundersökningen ska den läggas
      ned.
      Den utredning som nu är aktuell har pågått under drygt två år från det att anmälan
      gjordes i december 2007 till dess att förundersökningen lades ned i januari 2010.
      Under denna tid har två förhör genomförts. Båda dessa hölls inom två månader från
      det att förundersökningen inletts. Åklagaren KK har därefter skickat påminnelser i
      ärendet vid två tillfällen och direktiv har lämnats vid ett tillfälle några månader
      innan förundersökningen lades ned. Påminnelserna expedierades ungefär tio
      månader respektive 1 år och tio månader efter att åklagaren övertagit för-
      undersökningsledningen. Såvitt kan utläsas av handlingarna besvarades inte
      påminnelserna av polisen och de följdes inte upp av åklagaren. Det vidtogs heller
      inte några utredningsåtgärder i ärendet under en tid som väl överstiger ett och
      ett halvt år. Dessa förhållanden borde ha anmälts till kammarledningen. Av
      handlingarna framgår inte att så gjordes. Chefsåklagaren fick istället kännedom om
      detta först då han övertog ärendet. Det kan därmed konstateras att påminnelser inte
      skickats i den utsträckning som följer av Åklagarmyndighetens föreskrifter och
      allmänna råd liksom att andra bevakningsrutiner inte fungerat.
      Kammarchefen har i sitt yttrande påpekat att han vid möten med den berörda
      polismyndigheten påtalat vikten av att påminnelser besvaras men att rutinerna kring
      detta emellanåt brister. Såväl kammarchefen som åklagaren KK har dock i sina
      yttranden framhållit att påminnelserna borde ha följts upp på ett tidigare stadium än
      vad som blev fallet. Jag delar deras uppfattning och vill i det sammanhanget
      förtydliga att en åklagare självfallet har ett eget ansvar för att följa upp påminnelser
      av nu aktuellt slag. Polisen borde emellertid ha sett till att åklagaren fick del av de
      förhör som hölls under förundersökningen. Om så skett kan antas att fortsatta
      direktiv skulle lämnats betydligt tidigare i ärendet eftersom det redan i januari 2008
      fanns anledning att meddela de direktiv som kom att lämnas i oktober 2009. Den
      slutliga handläggningstiden skulle i sådana fall ha kunnat avsevärt förkortats.
      Kammarchefen har vidare uppgett att arbetsbelastningen vid kammaren varit mycket
      hög under den tid som förundersökningen pågick vilket också anges som främsta
      anledning till att ärendet blivit liggande. Av hans yttrande framgår även att man på
      kammaren tagit fram nya bevakningsrutiner för att förhindra att ärenden blir
      liggande på det sätt som nu skett. Enligt dessa ska åklagarna bl.a. varannan månad
      redovisa till kammarchefen att ärendena, i enlighet med gällande föreskrifter och
      allmänna råd, följts upp och åtgärdats.
      Risken för att ärenden blir åsidosatta på det sätt som nu skett är naturligtvis större
      när åklagarnas arbetsbörda är hög. Under sådana förhållanden är det särskilt viktigt
      att åklagare har en god överblick av de ärenden som han eller hon har ansvar för och
      regelbundet följer upp behovet av åtgärder i de olika ärendena. Jag vill särskilt
      framhålla vikten av att kammarledningen uppmärksammas när det uppkommer
      svårigheter av aktuellt slag. Vid åklagarkamrarna ska det således finnas rutiner för
      uppföljning och kontroll av ärendena. Det framgår att åklagarkammaren i Linköping
      har sett över sina bevakningsrutiner och vidtagit åtgärder för att det nu inträffade
      inte ska upprepas.
      Sammanfattningsvis kan jag således konstatera att jag delar såväl kammarchefens
      som åklagaren KK:s uppfattning om att ärendet inte handlagts i enlighet med det
                                                                       Dnr 6826-2009    Sid 5 (6)



      gällande regelverket. Bristerna har medfört att en person utpekats för brott under en
      längre tid än vad som varit nödvändigt. Detta är naturligtvis otillfredsställande.
      Utredningen borde ha bedrivits mer aktivt än vad som skett.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

Bedömning
En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken bedrivas
så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns inte längre skäl att fullfölja en
förundersökning ska den läggas ned. Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen
(1947:948) har undersökningsledaren ansvaret för förundersökningen i dess helhet.
Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Av utredningen framgår att polismyndigheten i december 2007 inledde för-
undersökning i två ärenden, dels om misshandel och försök till grov misshandel,
dels om skadegörelse. AA noterades som skäligen misstänkt i det först-nämnda
ärendet medan målsäganden i det ärendet noterades som utpekad person i det andra
ärendet. De båda ärendena avsåg i huvudsak samma händelseförlopp och hade
således samband med varandra. Förundersökningsledningen i ärendet om
misshandeln överfördes i princip omgående till åklagare medan den andra fortsatt
leddes av polismyndigheten.

Som polismyndigheten anfört borde givetvis de båda ärendena ha samordnats
genom att förundersökningen om skadegörelse överfördes till åklagare samtidigt
som förundersökningen om misshandel. Nu hamnade anmälan om skadegörelse i
stället av någon oförklarlig anledning i myndighetens arkiv och inga utrednings-
åtgärder vidtogs därför förrän i februari 2009, dvs. efter drygt ett års tid, då DD
uppmärksammade att anmälan fanns i arkivet. Naturligtvis borde polisen – genom
fungerande kontroll- och bevakningsrutiner – betydligt tidigare ha uppmärksammat
att ärendet felaktigt hamnat i arkivet. Jag är mycket kritisk till polisens bristfälliga
handläggning av ärendet. Det är även något förvånande att GG, som uppenbarligen
fick en kopia av anmälan om skadegörelse för kännedom när han övertog
förundersökningsledarskapet i misshandelsärendet, till synes inte reagerade över att
ärendena inte var samordnade.

När det gäller förundersökningen om misshandel m.m. lades den ned av KK i
januari 2010 sedan han övertagit denna i oktober 2009 på grund av GG:s
förestående pensionering. Inga åtgärder vidtogs av polis eller åklagare i ärendet
under perioden januari 2008 till oktober 2009, annat än att GG vid två tillfällen – i
september 2008 och september 2009 – skickade förfrågningar till polisen om vad
som hände i ärendet. Förfrågningarna besvarades inte.

Den totala handläggningstiden uppgick till drygt två år och utredningen
avstannade helt under en period av cirka ett år och nio månader. En så utdragen
handläggningstid i ett ärende av det aktuella slaget är oacceptabel och kan i första
hand tillskrivas polismyndigheten. Det ankom dock också på GG att, i egenskap av
förundersökningsledare, följa upp ärendet för att driva för-undersökningen framåt
                                                               Dnr 6826-2009   Sid 6 (6)



med tillräcklig skyndsamhet genom att på sätt som Åklagarmyndigheten beskrivit
vidta vissa åtgärder (se även ÅFS 2007:5).

Sammantaget förtjänar polismyndigheten kritik för handläggningen av de båda
ärendena och inte heller GG kan undgå kritik för sin passivitet.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd från min sida.

Ärendet avslutas.
