# Bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken om att ta fingeravtryck utgör inte lagstöd för ett beslut om att med tvång lägga en misstänkts finger på en mobiltelefon för att låsa upp telefonen eller en applikation i den

JO 2020-06-03 dnr 6849-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2020-06-03               6849-2018              1 (11)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken om att ta fingeravtryck
                        utgör inte lagstöd för ett beslut om att med tvång lägga en misstänkts
                        finger på en mobiltelefon för att låsa upp telefonen eller en
                        applikation i den


                          Beslutet i korthet: En person var häktad misstänkt för grov smuggling. I hans
                          mobiltelefon fanns en applikation som kunde öppnas endast genom att hans finger
                          lades på telefonen. Tullverkets utredare misstänkte att det i applikationen fanns
                          meddelanden som kunde vara av betydelse för brottsutredningen. Den misstänkte
                          ville dock inte frivilligt låsa upp applikationen. En åklagare beslutade att den
                          misstänktes fingeravtryck skulle tas direkt på mobiltelefonen. Syftet med åtgärden var
                          att med tvång förmå den misstänkte att öppna applikationen och som lagstöd
                          åberopades bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken om att ta fingeravtryck.
                          I beslutet uttalar JO att regleringen om fingeravtryck inte tar sikte på åtgärder som
                          består i att enbart vid ett visst givet tillfälle läsa av det unika mönstret på någons
                          finger utan att informationen sparas och registreras och utan att åtgärden omedelbart
                          kunnat leda till att utredning om brott kunnat vinnas. Med beaktande av den särskilda
                          restriktivitet som gäller vid tolkningen av bestämmelser som inskränker det skydd mot
                          påtvingade kroppsliga ingrepp som föreskrivs i regeringsformen har bestämmelsen i
                          28 kap. 14 § rättegångsbalken inte utgjort lagstöd för att besluta att den misstänktes
                          fingeravtryck skulle tas på telefonen på det sätt som skett. Åklagaren kan inte undgå
                          kritik för sitt beslut.
                          Enligt JO finns det inte tillräcklig anledning att kritisera Tullverket för att man hos
                          åklagaren efterfrågade och därefter verkställde beslutet. Tullverket får dock kritik för
                          att verkställigheten och resultatet av åtgärden inte dokumenterades.
                          I beslutet tar JO också upp frågor om den misstänkte borde ha fått kontakta sin
                          försvarare innan beslutet verkställdes och om han har haft rätt att ha försvararen
                          närvarande när åtgärden genomfördes.

## Bakgrund

AA anhölls och häktades i januari 2018 misstänkt för grov smuggling. Vid en
                        husrannsakan i hans lägenhet togs bl.a. datorer och mobiltelefoner i beslag. I en
                        av telefonerna fanns en applikation som kunde låsas upp endast genom att AA:s
                        finger lades direkt på telefonen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                  Dnr 6849-2018      Sid 2 (11)




Kammaråklagaren BB beslutade den 23 februari 2018 att fingeravtryck skulle
tas. I beslutet angavs bl.a. följande. Enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken är det
tillåtet att ta fingeravtryck om det erfordras för vinnande av utredning om brott
på vilket fängelse kan följa. Nu aktuellt beslut omfattar tagande av
fingeravtryck från AA direkt på beslagtagen mobiltelefon för att öppna en
applikation i telefonen. Beslutet verkställdes av två tulltjänstemän den 1 mars
2018.

Anmälan
I en anmälan till JO förde AA, genom sitt ombud advokaten CC, fram klagomål
mot Åklagarmyndigheten. Han anförde i huvudsak följande.

Han fördes vid det aktuella tillfället till ett förhörsrum av häktespersonal. Där
lämnade några forensiker över ett dokument med ett beslut om tvångsmedel och
uppgav att de hade rätt att öppna en applikation i hans telefon genom att läsa av
hans tumme. Han motsatte sig åtgärden och ifrågasatte om beslutet var lagligt.
Han sa också att han ville ringa sin offentliga försvarare CC för att diskutera
saken men han fick inte det. Han begärde då att få ha försvararen närvarande
när tvångsåtgärden skulle genomföras, men han fick inte det heller. Först efter
att tjänstemännen hade hotat att verkställa beslutet med tvång gick han med på
att öppna applikationen genom avläsning av sin tumme. I samband med detta
hölls ett förhör med honom där han bl.a. fick upprepade frågor om lösenordet
till telefonen.

Beslutet att hans fingeravtryck skulle tas direkt på mobiltelefonen saknar stöd i
lag och verkställdes utan hans samtycke. Han har vidare haft rätt att samråda
med sin försvarare innan tvångsåtgärden genomfördes liksom att ha sin
försvarare närvarande vid genomförandet och när frågor ställdes till honom.

Utredning
JO uppmanade Åklagarmyndigheten och Tullverket att yttra sig.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren DD) yttrade sig efter att ha begärt in
upplysningar från BB, kammarledningen vid åklagarkammaren i Helsingborg
genom vice chefsåklagaren EE och områdeschefen överåklagaren FF.

Av yttrandet framgår att ärendet, som avsåg två fall av grov smuggling, kom in
till åklagarkammaren i december 2017 och fördelades på kammaråklagaren BB.
I två försändelser som var adresserade till AA hade dopningsmedel påträffats
vid en tullkontroll. AA frihetsberövades i januari 2018 och var häktad med
restriktioner fram till den 1 mars 2018. Under perioden när han var
frihetsberövad genomfördes en husrannsakan i hans bostad. Vid husrannsakan
togs en del föremål i beslag, bl.a. datorer och mobiltelefoner. Åklagaren
bedömde att en genomsökning av de beslagtagna datorerna och telefonerna var
avgörande för att kunna utreda AA:s eventuella delaktighet i brottsligheten.
                                                                       Dnr 6849-2018        Sid 3 (11)




Undersökningen försvårades av att delar av innehållet var krypterat.
Förundersökningen mot AA lades ned den 20 juni 2018 eftersom åklagaren inte
ansåg att det gick att bevisa att han hade gjort sig skyldig till brott och att
ytterligare utredning inte kunde antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.

Åklagarmyndigheten lämnade följande redogörelse för beslutet att ta
fingeravtryck direkt på mobiltelefonen.

      Inför sitt beslut om tagande av fingeravtryck den 23 februari hade åklagaren
      kontaktats av en utredare vid Tullverket. Utredaren uppgav att en av de telefoner
      som tagits i beslag från AA hade kunnat låsas upp. I mobiltelefonen fanns en
      applikation som kunde innehålla meddelanden som endast kunde låsas upp med
      hjälp av innehavarens fingeravtryck. Utredaren efterfrågade därför ett beslut som
      skulle gå ut på att applikationen skulle öppnas genom att sätta AA:s
      fingeravtryck direkt på mobiltelefonen. Åklagaren beslutade med stöd av 28 kap.
      14 § rättegångsbalken om tvångsmedlet. [– – –]
      Varken åklagaren eller utredare vid Tullverket underrättade den offentlige
      försvararen om tvångsmedelsbeslutet. Åklagarens uppfattning är att offentliga
      försvarare i normalfallet inte underrättas om ett tvångsmedel innan det verkställs.
      I den diskussion som fördes mellan åklagaren och utredaren i samband med
      tvångsmedelsbeslutet bedömdes det inte meningsfullt att ställa ytterligare frågor
      till AA eftersom han i förhör under utredningen vägrat att svara på frågor. I
      övrigt hade åklagaren inte någon kontakt med utredaren när beslutet verkställdes
      och han gav heller inga särskilda anvisningar för hur genomförandet och
      undersökningen skulle dokumenteras. Tullverket har enligt uppgifter till
      åklagaren på sedvanligt vis dokumenterat innehållet i applikationen. Det var
      enligt åklagarens mening inte fråga om ett förhör.
BB uppgav följande om sina överväganden inför beslutet om att ta
fingeravtryck.

      Enligt utredaren hade åklagare i andra ärenden som utreddes av Tullverket tagit
      beslut av detta slag och jag fick även något sådant exempel. Inom
      Åklagarmyndigheten hade det också spridits en skrift från en överåklagare vid
      Utvecklingscentrum Malmö där det angavs som en slutsats att det synes möjligt
      att tolka 28 kap. 14 § rättegångsbalken på sådant sätt att fingeravtryck kan tas
      direkt på mobiltelefonen för att öppna denna, … Jag vill också påminna mig att
      frågan hade lyfts på ett möte på åklagarkammaren och att det då nämndes att
      frågan varit uppe på en intern kurs angående it-brottslighet och att kursledarna på
      uttrycklig fråga inte avrått från sådana beslut. Mot bakgrund av
      omständigheterna i ärendet och det rättsliga underlaget som fanns att tillgå
      gjorde jag bedömningen att den efterfrågade åtgärden var laglig och
      proportionell.
Skriften från överåklagaren vid Utvecklingscentrum Malmö lämnades in till JO.
Den är daterad den 13 juli 2016 och har enligt uppgift från Åklagarmyndigheten
upprättats med anledning av en förfrågan från den norska riksadvokaten. I
skriften presenterar åklagaren som fick uppdraget att utreda frågan sina
slutsatser. Där anges bl.a. att svensk lagstiftning inte uttryckligen reglerar om
tvång kan användas för att öppna en mobiltelefon med hjälp av fingeravtryck,
att det synes möjligt att tolka 28 kap. 14 § rättegångsbalken på sådant sätt att
fingeravtryck kan tas direkt på en mobiltelefon för att öppna den, men att
rättsläget måste anses oklart. Åklagarmyndigheten upplyste att skriften inte har
publicerats men att den på annat sätt fått spridning inom myndigheten. Några
                                                                        Dnr 6849-2018      Sid 4 (11)




riktlinjer eller någon vägledning i den aktuella frågan har inte funnits inom
Åklagarmyndigheten.

Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

      Såsom det framgår av slutsatserna i Beslagsutredningen [SOU 2017:100] är det
      tveksamt om bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken kan tillämpas som
      grund för beslut om att tvinga någon att sätta sitt fingeravtryck på t.ex. en
      mobiltelefon. Den slutliga bedömningen i den utredningen är att nuvarande
      regler i bl.a. rättegångsbalken inte kan anses ge ett sådant lagstöd. Eftersom det
      saknas tydligt lagstöd för åtgärden och med beaktande av legalitetsprincipen bör
      åklagare, enligt min mening, avstå från att tillämpa bestämmelsen på det sätt som
      nu gjorts.
      Åklagaren har haft uppfattningen att han haft lagligt stöd för sitt beslut, vilket
      också kan utläsas av att han har dokumenterat sitt tvångsmedelsbeslut på
      föreskrivet sätt. Eftersom den aktuella skrivelsen från överåklagaren fått
      spridning inom Åklagarmyndigheten borde myndigheten när detta
      uppmärksammats, och i vart fall senast efter att Beslagsutredningen redovisats
      till regeringen, gått ut med rekommendationer eller vägledning i frågan.
      Eftersom detta inte gjorts menar jag att eventuell kritik i första hand bör riktas
      mot myndigheten och inte mot den enskilde åklagaren.
      När det gäller frågan om den offentliga försvararen är det min bedömning att en
      försvarare sällan i förväg bör underrättas om ett tvångsmedelsbeslut. I ärendet
      hade åklagaren inte heller gett direktiv om att förhör skulle äga rum med AA.
      Eftersom syftet var att enbart verkställa tvångsmedelsbeslutet har det därför
      saknats anledning för åklagaren att se till att försvararen närvarade. Någon
      kontakt har inte heller tagits med åklagaren vid tillfället för verkställandet och
      åklagaren har därför inte kunnat ta ställning till då uppkomna invändningar eller
      frågeställningar.
Tullverkets yttrande
Tullverket (överdirektören GG) yttrade sig efter att ha begärt in uppgifter från
berörda befattningshavare.

Tullverket redovisade följande uppgifter från berörda befattningshavare.

      Tulltjänstemännen HH och JJ som verkställde åklagarens beslut har uppgett i
      huvudsak följande.
      Tullverket hade tidigare tömt AA:s mobil förutom några appar som endast kunde
      öppnas med Touch ID eller lösenord. Åklagare beslöt därför att fingeravtryck
      skulle tas på AA direkt på mobilen i syfte att öppna den. It-forensikerna KK och
      LL deltog med uppgift att säkra information med teknisk utrustning. De satt i ett
      annat rum i väntan på att få mobilen.
      Tulltjänstemännen informerade AA om varför de var där. AA ville först inte
      medverka. Det pågick en diskussion och fråga kom upp om försvarare. De
      förklarade att AA hade rätt att ha kontakt med sin försvarare men nu skulle de
      verkställa ett beslut från åklagaren. De uppgav vidare att ytterst kunde det ske
      med fysiskt tvång om inte AA medverkade. Slutligen medverkade AA. I apparna
      hittades inte något som bedömdes relevant varför någon säkring inte gjordes.
      Verkställigheten har inte dokumenterats.
      Tulltjänstemännen höll inget förhör med AA. De eftersträvade mindre
      ingripande åtgärd varför de först frågade efter lösenordet men AA ville inte ge
      det. Under tiden som it-forensikerna undersökte mobilen inledde AA på eget
      initiativ en diskussion med tulltjänstemännen. AA frågade bland annat hur
      Tullverket hade lyckats få fram låskod och lösenord på mobilen.
                                                                        Dnr 6849-2018       Sid 5 (11)




      Tulltjänstemännens inställning är att de skulle verkställa ett beslut fattat av
      åklagaren. De meddelade inte försvararen i förväg eftersom AA hade kunnat bli
      underrättad. De har inte vägrat AA att kontakta försvararen utan AA medverkade
      innan tulltjänstemännen behövde fatta något beslut i frågan. Enligt
      tulltjänstemännen finns det inte en ovillkorlig rätt att kontakta försvararen vid
      tvångsåtgärder. Det är fördelaktigt om den misstänkte får rådgöra med sin
      försvarare. Det ska även tilläggas att vid denna verkställighet fanns fara i
      dröjsmål. Tidigare försök i labbmiljö har visat att vissa appar har en
      säkerhetsfunktion i form av att Touch ID sätts ur funktion efter en viss tid. Med
      hänsyn till brottets allvar hade AA även kunnat göra fingeravtrycket obrukbart.
      It-forensikerna KK och LL som skulle säkra informationen från mobilen har
      uppgett i huvudsak följande.
      De väntade i rummet bredvid på mobilen för avläsning varför de inte känner till
      vad som sades. De fick inte uppfattningen att det skulle hållas ett förhör utan att
      ett tvångsmedel skulle verkställas.
Tullverket redovisade följande bedömning.

      Åklagarens begäran om biträde av Tullverket
      Åklagarmyndigheten anlitade biträde av Tullverket för att ta ett fingeravtryck
      från AA direkt på en beslagtagen mobil. Beslutet fattades med stöd av 28 kap.
      14 § rättegångsbalken. Enligt 19 § tredje stycket lagen om straff för smuggling
      (smugglingslagen) får åklagaren anlita biträde av Tullverket. Tulltjänsteman har
      getts viss befogenhet att besluta och verkställa tvångsmedel (19–30 §§
      smugglingslagen). Tulltjänsteman har även rätt att använda våld vid
      verkställighet av bland annat frihetsberövande, kroppsvisitation,
      kroppsbesiktning och liknande åtgärd (29 § polislagen).
      Tullverket anser att när verket biträder åklagaren ankommer det inte på
      tulltjänstemännen att göra en självständig bedömning av det rimliga eller
      lämpliga i åklagarens beslut i egenskap av förundersökningsledare (se JK 1988
      s. 82). Tullverket anser även att verkställigheten har inrymts inom Tullverkets
      befogenheter.

      Kontakt med försvararen
      Tullverket skickade inte någon underrättelse till försvararen om tid och plats
      eftersom tulltjänstemännen inte höll något förhör med AA. Tullverket skulle
      enbart verkställa Åklagarmyndighetens beslut. När diskussion fördes om
      försvarare valde AA att medverka. Med anledning därav anser Tullverket att det
      inte var nödvändigt att kontakta försvararen.

      Dokumentation
      […] För bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken finns inte ett formellt
      krav på att verkställigheten ska protokollföras eller dokumenteras. Tullverket
      anser likväl att verkställigheten och resultatet skulle ha dokumenterats med
      hänsyn till att det är fråga om ett straffprocessuellt tvångsmedel.

Rättslig reglering
Allmänna utgångspunkter för tvångsmedelsanvändning
För all tvångsmedelsanvändning gäller ett antal grundläggande principer, bl.a.
legalitets- respektive ändamålsprincipen. Legalitetsprincipen följer av
regelsystemet i regeringsformen (RF) och Europakonventionen. Den innebär att
en myndighet inte utan stöd i lag får ingripa i en enskilds rättssfär och att
bestämmelser om tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse. Att
                                                                    Dnr 6849-2018       Sid 6 (11)




bestämmelserna inskränker det skydd som föreskrivs i grundlagen ger särskild
anledning till restriktivitet vid tolkningen (se t.ex. rättsfallet NJA 2016 s. 1165).
Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel endast får användas för det
ändamål som angetts i den bestämmelse som reglerar tvångsmedlet samt för det
ändamål för vilket tvångsmedlet i det enskilda fallet har beslutats (se bl.a.
Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 4:e uppl., s. 22 f. och
JO 2019/20 s. 416).

Fingeravtryck
Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga
ingrepp (2 kap. 6 § första meningen RF). Att ta fingeravtryck anses vara ett
sådant ingrepp i den kroppsliga integriteten som omfattas av detta skydd (se
SOU 1978:34 s. 204 och Bull och Sterzel, Regeringsformen – en kommentar,
3:e uppl., s. 71). Skyddet får dock under vissa förutsättningar begränsas genom
lag (2 kap. 20 och 21 §§ RF).

I 28 kap. 14 § rättegångsbalken anges att fotografi och fingeravtryck får tas av
den som är anhållen eller häktad. Även en annan dylik åtgärd får företas mot en
person som är anhållen eller häktad. Detta gäller också mot andra personer om
det krävs för att vinna utredning om brott för vilket fängelse kan följa. I
paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare
bestämmelser om de åtgärder som avses i den.

Sådana bestämmelser finns i förordningen om fingeravtryck m.m.
(fingeravtrycksförordningen). Av förordningen följer att fingeravtryck alltid ska
tas av den som har häktats som misstänkt för brott. Vidare preciseras de
ändamål för vilka fingeravtryck får tas av andra än häktade. Av den som är
anhållen ska fingeravtryck tas om det behövs för att utreda om den anhållne
begått brottet som anhållningsbeslutet avser eller något annat brott eller annars
för att få till stånd erforderlig utredning eller om den anhållne anses farlig för
den allmänna säkerheten eller laglydnaden. Fingeravtryck ska också tas av en
anhållen som är okänd och vägrar att uppge namn, hemvist eller födelsetid eller
lämnar uppgifter om det som kan antas vara osanna. Av den som är misstänkt
för ett brott men inte berövad friheten som anhållen eller häktad får
fingeravtryck tas om det behövs för att utreda ett brott på vilket fängelse kan
följa. Detsamma gäller för personer som inte är misstänkta för brottet. (2 §
fingeravtrycksförordningen.)

Det är undersökningsledaren som beslutar om fingeravtryck ska tas när åtgärden
behövs för utredningen av ett brott. I övriga fall fattas beslutet av
Polismyndigheten. (6 § fingeravtrycksförordningen.)

Att fingeravtryck regelmässigt tas av häktade och anhållna i vissa fall syftar till
att skapa underlag för polisens fingeravtrycks- och signalementsregister som
innehåller fingeravtryck från misstänkta och dömda personer (se Gunnel
Lindberg, Rättegångsbalk [1942:740], 1 september 2019, Lexino, kommentaren
                                                                       Dnr 6849-2018        Sid 7 (11)




till 28 kap. 14 §, se vidare 5 kap. 12 § lagen om polisens behandling av
personuppgifter inom brottsdatalagens område).

Frågan om de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att tvinga någon att
med sitt fingeravtryck öppna en mobiltelefon eller annan informationsbärare har
behandlats av Beslagsutredningen i betänkandet Beslag och husrannsakan – ett
regelverk för dagens behov (SOU 2017:100). I betänkandet görs bedömningen
att nuvarande regler inte kan anses ge sådant lagstöd som krävs för
tvångsingrepp mot enskilda som går ut på att personen tvingas medverka till
biometrisk autentisering, dvs. identifiering genom fingeravtryck eller andra
fysiologiska egenskaper. Det föreslås emellertid att det ska införas en skyldighet
för enskilda att i vissa fall öppna en informationsbärare och andra
informationssystem med hjälp av biometrisk autentisering. (Se s. 376 f.)
Förslaget bereds i Regeringskansliet.

Ledningen av och ansvaret för en förundersökning
Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller
hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem
som biträder honom eller henne de direktiv som behövs för arbetet. (1 a § andra
stycket förundersökningskungörelsen.)

När en åklagare leder en förundersökning som avser t.ex. brott mot lagen om
straff för smuggling eller vissa narkotikabrott får åklagaren anlita biträde av
Tullverket och får också ge en tjänsteman vid Tullverket i uppdrag att vidta en
viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till
åtgärdens beskaffenhet (19 § tredje stycket lagen om straff för smuggling).

Dokumentation
Det finns inte några särskilda bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken om att
beslut om åtgärder enligt 28 kap. 14 §, eller verkställigheten av sådana åtgärder,
ska protokollföras. Enligt 20 § förundersökningskungörelsen ska dock uppgifter
om användning av tvångsmedel alltid antecknas i förundersökningsprotokollet.
En åklagare som beslutar att fingeravtryck ska tas är dessutom, liksom när det
gäller övriga straffprocessuella tvångsåtgärder, dokumentationsskyldig enligt
Åklagarmyndighetens föreskrifter om dokumentation och underrättelser vid
tvångsmedel (ÅFS 2005:30).

Rätten till försvarare
Rätten till tillgång till försvarare är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt
artikel 6 i Europakonventionen. Rätten att biträdas av försvarare gäller inte bara
under själva rättegången utan också vid polisförhör och i övrigt under
förundersökningen.

Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att träffa sin offentliga
försvarare i enrum (21 kap. 9 § rättegångsbalken). En misstänkt har också alltid
rätt att ha sin offentliga försvarare närvarande när han eller hon förhörs (23 kap.
                                                                   Dnr 6849-2018       Sid 8 (11)




10 § fjärde stycket rättegångsbalken). En frihetsberövad person får inte vägras
att kommunicera elektroniskt med sin offentliga försvarare (3 kap. 4 § tredje
stycket häkteslagen). Rätten att kommunicera elektroniskt med den offentliga
försvararen gäller dock endast i den utsträckning det lämpligen kan ske och det
innebär att hänsyn får tas till exempelvis häktets rutiner och tillgång till
utrustning som möjliggör kommunikation (se 3 kap. 4 § första stycket
häkteslagen, prop. 2009/10:135 s. 145 och 191 samt prop. 2015/16:187 s. 27).
Det kan läggas till att dessa rättigheter gäller också för den som har en privat
försvarare som uppfyller de krav som ställs på en offentlig försvarare.

Bedömning
Beslutet att ta fingeravtryck direkt på telefonen
Tullverkets utredare misstänkte att det i en applikation i AA:s telefon fanns
meddelanden som kunde vara av betydelse för brottsutredningen. AA ville dock
inte frivilligt låsa upp applikationen. Beslutet att ta fingeravtryck från AA direkt
på hans mobiltelefon syftade således till att med tvång förmå honom att öppna
applikationen. Frågan är om det fanns lagstöd för åklagaren att besluta om en
sådan tvångsåtgärd.

I 28 kap. 14 § rättegångsbalken sägs att fingeravtryck får tas bl.a. av den som är
häktad. Varken den bestämmelsen eller bestämmelserna i
fingeravtrycksförordningen reglerar dock hur ett fingeravtryck får tas eller hur
det ska registreras. Det förklaras inte heller vad det innebär att ta ett
fingeravtryck. Det står dock klart att vad som eftersträvas med tvångsmedlet är
att få tillgång till information om det mönster som är unikt för varje människa
och som finns på t.ex. ett finger och som kan sparas och registreras och
användas bl.a. som jämförelsematerial i förhållande till avtryck som har tagits
tidigare eller kan komma att tas i andra sammanhang.

Det tillåtna ändamål för att ta fingeravtryck som anges i 28 kap. 14 §
rättegångsbalken är om det behövs för att vinna utredning om brott. Det angivna
ändamålet måste förstås så att det också avser personer som är anhållna eller
häktade, även om bestämmelsens konstruktion inte uttryckligen är utformad så.
I fingeravtrycksförordningen anges ytterligare tillåtna ändamål. Av häktade
personer ska fingeravtryck alltid tas, vilket innebär att fingeravtryck får tas för
registerändamål och de övriga ändamål som anges i förordningen. Det som är
av intresse här är ändamålet att utreda brott eller annars få till stånd erforderlig
utredning. Vilken innebörd som ska läggas i ”annars få till stånd erforderlig
utredning” har inte förklarats i något förordningsmotiv eller motsvarande, men
jag kan inte förstå det på annat sätt än att uttrycket avser detsamma som anges i
lagbestämmelsen, nämligen att vinna utredning om brott.

Syftet med att läsa av AA:s fingeravtryck på telefonen har varit att låsa upp en
applikation i telefonen för att därefter komma åt meddelanden som kunde vara
av betydelse för utredningen av brottet. Det går att hävda att beslutet att ta AA:s
fingeravtryck på telefonen således i sig inte haft något omedelbart syfte att
                                                                      Dnr 6849-2018        Sid 9 (11)




utreda brott. Med det synsättet har åtgärden fungerat endast som ett medel för
att öppna applikationen, så att tulltjänstemännen därefter kunde gå igenom
innehållet i brottsutredande syfte. (Se i detta sammanhang JO:s beslut den
5 oktober 2004, dnr 2346-2003, Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, 4:e uppl., s. 607 som behandlar för vilka ändamål en
husrannsakan får göras och SOU 2017:100 s. 378.)

Mot bakgrund av det sagda är det min bedömning att den aktuella regleringen
inte tar sikte på åtgärder som består i att enbart vid ett visst givet tillfälle läsa av
det unika mönstret på någons finger utan att informationen sparas och
registreras och utan att åtgärden omedelbart kunnat leda till att utredning om
brott kunnat vinnas. Med beaktande av den särskilda restriktivitet som gäller vid
tolkningen av bestämmelser som inskränker det skydd som föreskrivs i
grundlagen, har bestämmelsen i 28 kap. 14 § rättegångsbalken om att ta
fingeravtryck eller annan dylik åtgärd inte utgjort lagstöd för beslutet att ta
AA:s fingeravtryck på den beslagtagna telefonen på det sätt som skett.

BB har uppgett att han inför beslutet om fingeravtryck kontaktades av utredaren
vid Tullverket som redogjorde för behovet av att kunna öppna den aktuella
applikationen. Utredaren uppgav att åklagare i andra ärenden fattat beslut av det
slaget och BB fick också se något sådant exempel. Han hade även tagit del av
en skrift från juli 2016 i vilken en överåklagare vid Utvecklingscentrum Malmö
redovisade slutsatsen att det synes möjligt att tolka 28 kap. 14 §
rättegångsbalken på sådant sätt att fingeravtryck kan tas direkt på en
mobiltelefon för att öppna den, men att rättsläget måste anses oklart. BB har
också uppgett att han hade en minnesbild av att frågan hade lyfts på ett möte på
åklagarkammaren och att det då nämndes att frågan varit uppe på en intern kurs
angående it-brottslighet och att kursledarna på uttrycklig fråga inte avrått från
sådana beslut. Mot den bakgrunden gjorde BB bedömningen att den
efterfrågade åtgärden var laglig och proportionerlig.

Ett beslut om ett tvångsmedel eller någon annan integritetskänslig åtgärd måste
föregås av grundliga överväganden. Det gäller särskilt om lagligheten av en
åtgärd är svårbedömd. Enligt min mening var de överväganden som BB
redovisat att han gjorde, inte tillräckligt grundliga för att han ska kunna undgå
kritik för sitt beslut. Det hade visserligen varit värdefullt om
Åklagarmyndigheten, som myndigheten själv varit inne på, hade gått ut med
rekommendationer eller vägledning när det uppmärksammades att den aktuella
skriften från överåklagaren fått spridning, men det föranleder ingen annan
bedömning från min sida i nu aktuellt avseende.

Tullverkets verkställighet av beslutet
När det gäller förundersökningar som drivs med biträde från Polismyndigheten
har JO tidigare uttalat att åklagarens rätt att begära biträde av Polismyndigheten
inte motsvaras av någon ovillkorlig skyldighet för myndigheten att göra det som
åklagaren begär, men att det av bestämmelserna om förundersökning i
                                                                    Dnr 6849-2018       Sid 10 (11)




rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen och det sätt på vilket de
sedan länge tillämpas får anses följa att Polismyndigheten ska se till att de
utredningsdirektiv som åklagaren i egenskap av undersökningsledare ger leder
till adekvata åtgärder (se JO 2012/13 s. 94 och JO 2019/20 s. 405). Detsamma
måste gälla för Tullverket när verket biträder en åklagare i en förundersökning
som avser t.ex. brott mot lagen om straff för smuggling eller vissa
narkotikabrott. Det kan därför i regel inte åligga Tullverket att utreda
lagligheten av de åtgärder som åklagaren ger verket direktiv att utföra.

Med hänsyn till uppgiften att åklagare tidigare fattat beslut av samma slag som
det nu aktuella, i ärenden som utretts av Tullverket, utgår jag från att
tulltjänstemännen haft uppfattningen att tvångsåtgärden hade stöd i lag. Jag har
därför inte tillräcklig anledning att kritisera Tullverket för att man hos åklagaren
efterfrågade och därefter verkställde tvångsmedelsbeslutet.

Jag kan däremot konstatera att Tullverket brustit när det gäller dokumentationen
av den vidtagna åtgärden. Det är av stor vikt från rättssäkerhets- och
kontrollsynpunkt att inte enbart beslut om tvångsmedel utan också
genomförandet av tvångsåtgärder dokumenteras klart och noggrant. Tullverket
dokumenterade inte vare sig verkställigheten eller resultatet av åtgärden och ska
kritiseras för detta.

Rätten till försvarare
Min granskning har också avsett frågorna om AA borde ha fått kontakta sin
försvarare innan beslutet om att ta fingeravtryck verkställdes och om han har
haft rätt att ha försvararen närvarande i samband med verkställigheten. En
misstänkt har alltid rätt att ha sin offentliga försvarare närvarande när han eller
hon hörs. De tulltjänstemän som verkställde åklagarens beslut om att ta
fingeravtryck har uppgett att de inte höll något förhör med AA utan endast
frågade efter lösenordet till den aktuella applikationen eftersom de eftersträvade
en mindre ingripande åtgärd än att med tvång ta hans fingeravtryck. Det har inte
dokumenterats att något förhör hållits och åklagaren har inte heller gett något
direktiv om att höra AA. Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande uppgett att det i
en diskussion mellan åklagaren och utredaren i samband med
tvångsmedelsbeslutet bedömdes att det inte var meningsfullt att ställa ytterligare
frågor eftersom AA i tidigare förhör vägrat att svara på frågor. Mot den
bakgrunden anser jag mig inte ha underlag för någon annan utgångspunkt än
den som såväl Åklagarmyndigheten som Tullverket redovisat, nämligen att det
inte var fråga om ett förhör med AA. Det finns inte någon lagstadgad rätt att ha
sin försvarare närvarande vid andra utredningsåtgärder än förhör och det finns
inte heller någon skyldighet att underrätta en försvarare om en tvångsåtgärd
innan den verkställs.

I sammanhanget vill jag emellertid framhålla att stor försiktighet är påkallad när
det gäller att i samtalsform ställa frågor till en brottsmisstänkt utan att hålla ett
regelrätt förhör. Ett sådant förfarande riskerar att åsidosätta de
                                                                 Dnr 6849-2018      Sid 11 (11)




rättssäkerhetsgarantier som gäller för den som är misstänkt för ett brott och ska
höras om misstanken. Det får givetvis inte heller för den misstänkte råda någon
tvekan om ifall det är fråga om ett förhör eller inte.

När det gäller AA:s önskemål om att få kontakta och rådgöra med sin försvarare
finns det som ovan redovisats bestämmelser som innebär att den som är gripen,
anhållen eller häktad har rätt att träffa sin försvarare i enrum liksom att en
intagen person har rätt att kommunicera elektroniskt med sin försvarare, i den
utsträckning det lämpligen kan ske. Att en frihetsberövad person har rätt att
träffa och kommunicera med sin försvarare kan emellertid inte innebära någon
ovillkorlig rätt för honom eller henne att omedelbart få kontakta sin försvarare
när han eller hon begär det.

Av AA:s och tulltjänstemännens uppgifter framgår att AA framförde önskemål
om att få kontakta sin försvarare efter att ha motsatt sig verkställigheten av
tvångsmedelsbeslutet. Han har själv uppgett att han också ifrågasatte
lagligheten av beslutet. Att AA sedan valde att medverka inför hotet att
åtgärden annars skulle genomföras med fysiskt tvång, kan inte tolkas som att
han frånfallit sin begäran om att få kontakta och rådgöra med försvararen.

Det torde inte vara ovanligt att den som ska bli föremål för en tvångsåtgärd
motsätter sig åtgärden. Verkställigheten av en tvångsåtgärd kräver inte
samtycke och vid genomförandet får visst våld användas i den mån andra medel
är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt och den
som ska genomföra åtgärden möts av motstånd (10 § första stycket 4 och 29 §
polislagen). Det finns mot den bakgrunden normalt sett inte skäl att låta den
som ska bli föremål för en tvångsåtgärd kontakta och rådgöra med sin
försvarare inför verkställigheten.

Sammanfattningsvis gör jag bedömningen att det inte finns skäl att kritisera
Åklagarmyndigheten eller Tullverket för hur frågorna om AA:s tillgång till
försvarare hanterades.

Ärendet avslutas.
