# Kroppsvisitation och husrannsakan i fordon enligt bestämmelserna i polislagen för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen eller andra farliga föremål (I)

JO 2020-06-30 dnr 6855-2018

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2020-06-30              6855-2018              1 (13)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Kroppsvisitation och husrannsakan i fordon enligt bestämmelserna i
                        polislagen för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen eller
                        andra farliga föremål (I)


                          Beslutet i korthet: Polisen stoppade en bil med anledning av förarens körsätt. På
                          grund av förarens agerande sedan han stoppats och det allmänna läget med
                          upptrappat våld i Malmö vid den här tiden beslutade befälet i polispatrullen att med
                          stöd av 19 § andra stycket 1 och 20 a § polislagen genomföra en kroppsvisitation och
                          en husrannsakan i bilen för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen eller andra
                          farliga föremål.
                          I beslutet redogör JO för bakgrunden till de aktuella bestämmelserna i polislagen och
                          konstaterar att bestämmelserna tillkommit för att användas endast i situationer där
                          risken typiskt sett framstår som stor för att vapen eller andra farliga föremål ska
                          komma till användning vid våldsbrott. Enligt JO var det inte fråga om en sådan
                          situation i det här fallet och det fanns därför inte grund för besluten. Polismyndigheten
                          kritiseras för att åtgärderna ändå genomfördes.
                          Enligt JO har de nämnda bestämmelserna i polislagen brister och är svårtillämpade.
                          Det är viktigt att dessa bestämmelser är konsekventa, tydliga och så enkla att tillämpa
                          som möjligt för att det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan
                          ska upprätthållas i praktiken. Bristerna är enligt JO av den karaktären att de bör lösas
                          av lagstiftaren. JO uppmärksammar därför regeringen på behovet av en översyn av
                          lagstiftningen.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde AA fram klagomål mot Polismyndigheten och
                        anförde i huvudsak följande.

                        Under en bilfärd på Hyllie Kyrkoväg i Limhamn kvällen den 12 oktober 2018
                        blev han stoppad av polisen. När han stannat kom två poliser fram till hans bil
                        och påstod att han körde som en idiot. En av poliserna var hotfull och skrek. AA
                        svarade att han alltid kör kontrollerat och förklarade för polisen att han hade
                        svårt att kommunicera med honom när han skrek. När polisen höjde rösten tog
                        AA fram sin mobiltelefon för att dokumentera händelsen. Då öppnade polisen
                        bildörren och försökte tillsammans med två kolleger att dra ut AA ur bilen. AA




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                      Dnr 6855-2018       Sid 2 (13)




hävdade att han bara filmade, men poliserna fortsatte att dra i honom. En av
poliserna som drog i honom flinade under tiden.

Till slut klev AA självmant ut ur bilen. Poliserna ryckte ifrån honom
mobiltelefonen och rev upp knapparna på hans jacka och sökte igenom honom.
Två av hans vänner stod en bit bort och filmade också ingripandet. Poliserna
sökte igenom hans bil och han fördes till en polisbuss. Han bad en av poliserna
att identifiera sig, men denne vägrade att göra det. När poliserna var klara och
inte hade hittat något fick han besked om att han var fri att lämna platsen. De
poliser som först ingrep mot honom agerade felaktigt, och AA är mycket kritisk
till hur de bemötte honom. Poliserna skadade också hans jacka och mobiltelefon
i samband med ingripandet.

Till anmälan bifogade AA två filmer som spelats in i samband med ingripandet.
Av den första filmen, som AA själv spelat in när han satt i bilen, framgår i
huvudsak följande.

Två poliser höll i AA och sa till honom att komma ut ur bilen och att släppa sin
telefon. AA sa flera gånger att poliserna skulle släppa honom och att han bara
filmade händelsen och att han hade rätt att göra det. Efter visst tumult avbröts
inspelningen.

Av den andra filmen, som visar händelseförloppet från den plats där AA:s
vänner befann sig, framgår i huvudsak följande.

Två poliser höll i AA och försökte få ut honom ur bilen. En tredje polis gick
runt bilen, sträckte sig in i bilen från passagerarsidan och tog ifrån AA
mobiltelefonen och placerade den på instrumentbrädan i bilen. Därefter hjälpte
han till att få ut AA ur bilen. I nästa skede tog polisen först upp telefonen från
fönsterbrädan och böjde sig därefter in i bilen igen. Under tiden hade de två
andra poliserna ställt AA mot bilen. AA fördes därefter till en polisbuss där han
söktes igenom.

Utredning
JO begärde in handlingar från Polismyndigheten. Enligt Polismyndigheten
fanns det ingen annan dokumentation av ingripandet än en händelserapport. Av
händelserapporten framgår bara att polisen hade genomfört en fordonskontroll.
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig om grunden för de åtgärder
som vidtagits mot AA och hur dessa dokumenterats.

Polismyndigheten (BB) yttrade sig efter att ha begärt in upplysningar från
berörda befattningshavare.

Polismyndigheten lämnade följande redogörelse för händelsen.

      Kvällen den 12 oktober 2018 uppmärksammade en polispatrull ett mötande
      fordon som framfördes trafikfarligt i ett bostadsområde i Malmö. Polismännen
      stoppade fordonet för att för föraren påtala det olämpliga i körsättet. I samband
      med detta framkom omständigheter som gav polismännen anledning att anta att
                                                                       Dnr 6855-2018        Sid 3 (13)




      farliga föremål kunde finnas i fordonet. Befälet i polispatrullen fattade beslut om
      kroppsvisitation och genomsök av det aktuella fordonet.
      Av det protokoll som upprättades i anledning av åtgärden framgår de närmare
      bedömningar som gjordes vid händelsen. I huvudsak anges följande. Fordonet
      stoppades då föraren körde slalom över vägbanan i mycket hög fart. Vid samtalet
      med polismännen betedde sig föraren underligt och svarade undvikande på
      frågor. Han ombads sedan stiga ut ur personbilen eftersom han vägrade visa sina
      händer och hålla dem stilla. Föraren ansåg sig inte ha gjort något fel och vägrade
      göra som han blev ombedd. Polismännen använde våld för att få mannen ur
      fordonet, som därefter genomsöktes med stöd av 20 a § polislagen. Även
      kroppsvisitation enligt 19 § polislagen genomfördes.
      De två filmsekvenser som AA lämnat in visar dels att föraren i fordonet med sin
      mobiltelefon filmat del av händelsen när han ombads stiga ur fordonet, dels att
      kamrater till AA filmat händelsen på håll.
Polismyndigheten redovisade följande synpunkter från polisassistenten CC,
befäl i den aktuella polispatrullen.

      Han såg att två poliskollegor tog tag i mannens händer varpå han gick fram till
      fordonet i fråga. Föraren, som höll en mobiltelefon i sin hand, ville inte stiga ut
      ur fordonet. Han knäppte därför upp förarens bilbälte, tog mobiltelefonen ur
      mannens hand och la den först i vindrutan men sedan på fordonsgolvet. Åtgärden
      med mobiltelefonen utfördes för att den inte skulle skadas i samband med
      ingripandet. Han hade fått veta att föraren i den stoppade personbilen, i det
      inledande samtalet med poliskollegorna, uppträtt ifrågasättande och uppvisat ett
      nervöst beteende. Mannen ville inte heller visa sina händer utan hade fört ner
      handen vid sidan av bilstolen som om han antingen skulle ta upp eller gömma
      något. Med anledning av detta fattade han sitt beslut om kroppsvisitation och att
      det aktuella fordonet skulle genomsökas för att söka efter farliga föremål. Han
      har inget minne av att hans namn efterfrågades vid aktuell händelse. Det har i
      samband med liknande kontroller hänt att han nekat att lämna ut sitt namn om
      han misstänkt att ett utlämnande skulle kunna användas vid brott mot honom
      eller anhörig alternativt som försök till otillbörlig påverkan i hans
      tjänsteutövning.
I promemorior som bifogades Polismyndighetens yttrande uppgav de två andra
poliser som deltog i ingripandet att de inte hade blivit tillfrågade om namn eller
annan identitetsuppgift.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Polismännens bemötande i samband med stoppandet av fordonet
      Av dokumentationen i ärendet och av gruppchefens uppgifter framgår att
      ingripandet föranledde behov att utöva våld med stöd i polislagen. Att det i
      situationer likt denna förekommer ordväxling av varierande grad är tyvärr i
      många fall ofrånkomligt. Till skillnad mot vad AA framfört anser
      Polismyndigheten att det tillgängliga filmmaterialet stöder att polismännen i sitt
      bemötande agerat på ett sätt som funnits fog för och i enlighet med
      proportionalitetsprincipen.

      Grunderna för kroppsvisitation och husrannsakan …
      Polismännen uppfattade föraren som nervös då han uppvisade ett underligt
      beteende och gav undvikande svar. Han vägrade även visa sina händer.
      Gruppchefen har i promemoria utvecklat att polismännen befarade att föraren
      hade något att dölja samt att det generella läget i Malmö – med ett upptrappat
      våld – låg till grund för fattade beslut.
                                                                        Dnr 6855-2018         Sid 4 (13)




      Polismyndigheten får konstatera att händelsen är snarlik den i [JO:s beslut den
      13 december 2018, dnr 1807-2017, JO:s anm.], där JO ansett att laglig grund
      inte förelåg för vidtagna åtgärder. Frågan är således, särskilt i ljuset av detta
      tidigare uttalande, om de skäl som anförts som konkret omständighet är
      tillräckliga som objektivt stöd för antagandet att vapen eller något annat farligt
      föremål kunde komma att påträffas. Det finns ingen anledning för
      Polismyndigheten att betvivla att polismännen uppfattade situationen som
      riskfylld, att de i mörkret inte kunde avgöra förarens avsikter liksom att det
      krävdes snabba beslut. Polismyndigheten menar därför att förutsättningarna i nu
      aktuellt ärende var delvis andra än i ovan berört ärende och finner vid en
      helhetsbedömning av omständigheterna i fallet och situationen på platsen, att
      vidtagna åtgärder var motiverade.
      –––

      Hanteringen av mobiltelefonen
      På en av filmerna som AA lämnat in syns att polismannen tar mobiltelefonen och
      lägger den i vindrutan och därefter på annan plats i fordonet. Det stämmer med
      polismannens berättelse om hur mobiltelefonen hanterades. Vid den tidpunkten
      hade beslut om att kroppsvisitera föraren fattats och det förefaller därmed som
      ett naturligt led att flytta handburna föremål, en mobiltelefon i detta fall, för att
      ingen skada ska uppstå. AA filmade ett ingripande han själv var föremål för,
      vilket direkt hindrade polisens arbete. Polismyndigheten finner därför ingen
      anledning att anmärka på handhavandet med mobiltelefonen under ingripandet.

      Utlämnande av erforderliga identitetsuppgifter
      CC har uppgivit att han inte kan erinra sig att hans namn efterfrågades i nu
      aktuell händelse. Polismyndigheten kan därmed inte ha någon uppfattning om
      hur det förhöll sig med anmälarens synpunkt i denna fråga men myndigheten får
      ändå konstatera att det utifrån CC:s uppgifter framgår att han har vetskap om att
      det krävs särskilda omständigheter för att inte lämna ut erforderliga
      identitetsuppgifter.

Rättsliga utgångspunkter
Allmänna utgångspunkter för tvångsmedelsanvändning
För all tvångsmedelsanvändning gäller ett antal grundläggande principer, bl.a.
legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen följer av regelsystemet i
regeringsformen (RF) och Europakonventionen. Den innebär att en myndighet
inte utan stöd i lag får ingripa i en enskilds rättssfär och att bestämmelser om
tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse. Att bestämmelserna inskränker
det skydd som föreskrivs i grundlagen ger särskild anledning till restriktivitet
vid tolkningen (se t.ex. rättsfallet NJA 2016 s. 1165).

Kroppsvisitation och husrannsakan i fordon i brottsförebyggande syfte
Det finns ett grundlagsfäst skydd för var och en mot kroppsvisitation och
husrannsakan (2 kap. 6 § RF). Även artikel 8 i Europakonventionen om rätt till
skydd för privatliv och familjeliv innebär ett skydd mot kroppsvisitation och
husrannsakan. Regeringsformens och Europakonventionens skydd får dock
inskränkas genom lag (2 kap. 19–21 §§ RF och artikel 8.2 i konventionen).

Lagstöd för kroppsvisitation och husrannsakan i fordon för att i
brottsförebyggande syfte söka efter vapen eller andra farliga föremål finns i
                                                                   Dnr 6855-2018       Sid 5 (13)




19 § andra stycket 1 respektive 20 a § polislagen. Åtgärder som vidtas med stöd
av dessa bestämmelser beslutas som utgångspunkt av en polis.

Enligt 19 § andra stycket 1 polislagen får en polis kroppsvisitera en person i den
utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till
omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt
36 kap. 3 § brottsbalken (BrB).

Enligt 36 kap. 3 § 2 BrB får ett föremål förklaras förverkat om det är ägnat att
användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och har påträffats under
omständigheter som gav anledning att befara att det skulle komma till sådan
användning. Bestämmelsen möjliggör ett förverkande utan att ett brott har
begåtts. Det avgörande är föremålets karaktär och de omständigheter under
vilka föremålet påträffats. Om ett föremål skäligen kan antas vara förverkat
enligt 36 kap. 3 § BrB får det tas i beslag (27 kap. 14 a § rättegångsbalken).

Bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 3 § 2 BrB infördes 1983. Syftet med
bestämmelsen var att motverka att personer bar knivar och liknande farliga
tillhyggen, t.ex. batonger, karatepinnar och kättingar, i situationer och på platser
där risken typiskt sett var stor för att föremålet skulle komma till användning i
samband med våldsbrott. Vid tiden för lagändringen fanns, vid sidan av den s.k.
stilettförordningen som innehöll bestämmelser bl.a. om innehav av vissa
stiletter av personer under 21 år, inte några generella bestämmelser som
begränsade rätten att inneha knivar eller andra livsfarliga tillhyggen.
Möjligheten att beslagta och förverka sådana föremål utan samband med brott
var därmed begränsade. Något uppsåt att utföra eller främja brott krävs inte för
förverkande enligt bestämmelsen. Ett typexempel, som lyftes fram i
propositionen, där bestämmelsen var avsedd att kunna tillämpas utgjorde det
fallet att två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras på allmän plats och
vissa av medlemmarna bär farliga tillhyggen. Om det uppstått en hotfull
stämning med provokationer av olika slag bör föremål kunna tas i beslag och
förverkas även om några våldsamheter ännu inte hunnit förekomma. Ett annat
exempel var idrottsevenemang där omständigheterna är sådana att det
erfarenhetsmässigt kan befaras att olika ungdomsgrupper drabbar samman
under våldsamma former. Det uttalades också att en reell prövning av risken för
brott skulle göras men att det inte för varje fall kunde krävas en direkt konkret
sådan risk, utan det kunde vara tillräckligt med en mera allmän riskbedömning.
(Se prop. 1982/83:89 s. 13 f.)

Bestämmelsen om kroppsvisitation, med i huvudsak den lydelse som i dag finns
intagen i 19 § andra stycket 1 polislagen, trädde i kraft 1987. Regleringen
syftade till att befogenheten att företa kroppsvisitation för att söka efter knivar
och dylikt skulle korrespondera med rätten att ta sådana farliga föremål i beslag
och förklara dem förverkade. Det uttalades i propositionen att hänvisningen i
bestämmelsen till 36 kap. 3 § BrB innebär att befogenheten att företa en
                                                                    Dnr 6855-2018       Sid 6 (13)




kroppsvisitation ska utnyttjas endast i situationer där risken typiskt sett framstår
som stor för att vapen eller andra tillhyggen ska komma till användning vid
våldsbrott. Föredragande statsråd underströk att det självfallet är ytterst
väsentligt att den praktiska tillämpningen inte får en sådan utformning att den
av allmänheten uppfattas som ett utslag av obefogat trakasseri. De exempel för
den praktiska tillämpningen som nämndes för förverkandebestämmelsen i 1983
års proposition, dvs. förestående sammandrabbningar av rivaliserande
ungdomsgäng och offentliga evenemang där risken för våld erfarenhetsmässigt
är överhängande, nämndes även här. Enligt förslaget skulle polisen vid sådana
tillfällen ha befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som
uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig föremål som kan
användas för att skada andra. Det uttalades också att risken för våldsbrott i det
särskilda fallet kan vara hänförlig till en viss person och att det då självklart är
endast den personen som polisen får kroppsvisitera. Risken för våldsanvändning
måste dock alltid vara på det sätt kvalificerad som gäller enligt 36 kap. 3 § BrB.
En visitation som utförs får inte vara större än vad som behövs för att uppnå det
avsedda resultatet. Som regel kan det vara tillräckligt med en ytlig
kroppsvisitation (s.k. provisorisk skyddsvisitation). (Se prop. 1986/87:115
s. 11 f.)

Under riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes yrkanden i motioner
om att möjligheten till kroppsvisitation skulle begränsas något och inte avse
personer i allmänhet; i stället skulle det krävas att det kan antas t.ex. att en viss
person eller några personer i en grupp för med sig sådana föremål det är fråga
om. Justitieutskottet kunde för sin del instämma i de tankegångar om en strikt
och begränsad reglering som bar upp motionsönskemålen, särskilt som det var
fråga om inskränkningar i ett grundlagsskyddat intresse. Utskottet uttalade dock
att hänvisningen till 36 kap. 3 § BrB medför att möjligheten till kroppsvisitation
förutsätter en situation där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen
ska komma till användning vid våldsbrott, vilket innebär ett krav på en
kvalificerad risk. Utskottet uttalade vidare att det förekommer situationer som
ter sig allmänt hotfulla och konfliktfyllda samtidigt som det är troligt att vissa
av de närvarande personerna bär på knivar eller andra tillhyggen. Det var
framför allt sådana lägen som den nya regleringen borde ta sikte på. Enligt
utskottets mening var det, för att lagstiftningen skulle få erforderlig effekt,
därför inte möjligt att begränsa ingripandena till enbart en viss person. Utskottet
föreslog att motionsyrkandena skulle avslås. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets förslag. (Se JuU 1986/87:36 s. 6 f. och rskr. 1986/87:313.)

JO har beskrivit förutsättningarna för att det ska röra sig om en situation som
avses i 36 kap. 3 § BrB som att det ska vara fråga om en på visst sätt
konkretiserad fara (se bl.a. JO:s beslut den 21 november 1996, dnr 3691-1995
och 4084-1995, och den 19 september 1997, dnr 150-1997).

År 2006 infördes bestämmelsen i 20 a § polislagen om en rätt för polisen att i
brottsförebyggande syfte göra husrannsakan i fordon för att söka efter vapen
                                                                   Dnr 6855-2018       Sid 7 (13)




eller andra farliga föremål. I bestämmelsen föreskrivs, efter en lagändring 2019,
att en polis får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs
för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas
vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas
att ett sådant föremål kan påträffas och förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § BrB.

I propositionen uttalades att kriminella i allt större utsträckning beväpnar sig
och att vapen allt oftare används vid allvarlig brottslighet samt att illegala vapen
många gånger förvaras i bilar i stället för att innehavaren bär vapnet på sig för
att på så sätt minska risken för ett polisingripande. Enligt regeringen skulle en
möjlighet att söka efter vapen och andra farliga föremål i fordon i situationer
där det är möjligt att kroppsvisitera någon med stöd av 19 § andra stycket 1
skapa bättre förutsättningar för kontroll av vapeninnehav i situationer där risken
typiskt sett är stor för att vapen eller andra farliga föremål kan komma att
användas vid våldsbrott. Regleringen skulle också korrespondera med
befogenheten att beslagta föremål. Regeringen hänvisade till uttalanden i 1986
års proposition om när kroppsvisitation var avsedd att användas och uttalade att
bestämmelsen om genomsökning av fordon skulle ansluta till vad som anses
gälla för kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket 1. Det krävs inte att det i
varje särskilt fall finns en direkt anknytning mellan de personer som föranleder
polisens åtgärder och det aktuella fordonet. I vissa fall kan det bli aktuellt med
genomsökning av ett enstaka fordon och i andra fall kan flera fordon beröras,
t.ex. då rivaliserande gäng eller grupperingar konfronteras och polisen befarar
att vissa personer förvarar vapen eller andra tillhyggen i fordon i närheten. Det
är ovidkommande vem som äger fordonet, men det måste i det enskilda fallet
kunna antas att det i fordonet finns vapen eller andra farliga föremål som kan
förklaras förverkade enligt 36 kap. 3 § BrB. Det uttalades dessutom att det
måste finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för antagandet
att vapen eller något annat farligt föremål kan komma att påträffas vid en
genomsökning av det aktuella fordonet. I enlighet med en synpunkt från
Lagrådet klargjordes det i bestämmelsen att en förutsättning för att få
genomsöka ett fordon är att det med hänsyn till omständigheterna kan antas att
ett vapen eller annat farligt föremål kan komma att påträffas i fordonet.
Avsikten med klargörandet var dock inte att åstadkomma någon skillnad i
tillämpningsområdet i förhållande till bestämmelsen i 19 § andra stycket 1.
(Se prop. 2005/06:113 s. 22 f. och 62 f.)

Att det måste finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för
antagandet att ett vapen eller något annat farligt föremål kan komma att
påträffas har uttalats gälla även för kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket 1
polislagen (se Polislagen, En kommentar, Nils-Olof Berggren och Johan
Munck, 13:e upplagan, s. 157). Det har även av både JO och JK, ofta med
hänvisning till uttalandet i kommentaren, i flera beslut ansetts vara gällande rätt
(se bl.a. JO:s beslut den 13 december 2018, dnr 1807-2017, och
                                                                  Dnr 6855-2018     Sid 8 (13)




JO 2019/20 s. 298 samt JK:s beslut den 13 januari 2020, dnr 4886-19-4.3.2, och
den 17 september 2019, dnr 2088-19-4.3.2. m.fl.).

Protokoll ska föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen
(27 § polislagen).

Polisens rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd och hur
en polis ska uppträda
En polis får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd
om polisen ska verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning
eller annan liknande åtgärd. Våld mot person får dock brukas endast om polisen
möts av motstånd. (10 § första stycket 4 och andra stycket polislagen.)

En polis ska i sina kontakter med allmänheten agera så hänsynsfullt som
möjligt, visa behärskning och uppträda på ett sätt som inger förtroende
(10 § polisförordningen). En polis ska under tjänstgöring kunna legitimera sig
med polislegitimation, om inte särskilda skäl talar mot det (11 § polis-
förordningen).

Bedömning
Kroppsvisitationen och husrannsakan i bilen
Av utredningen framgår att poliserna stoppade AA på grund av hur han
framförde sin bil och för att påpeka det olämpliga i hans körsätt. Av
utredningen framgår vidare att tonläget mellan poliserna och AA eskalerade
tämligen snabbt samt att poliserna försökte dra AA ut ur bilen samtidigt som
han sa åt poliserna att släppa honom och att han filmade dem. Det står i
efterhand klart att det inte fanns något vapen eller något annat farligt föremål
vare sig på AA eller i bilen.

Som skäl för att genomföra kroppsvisitationen och husrannsakan i bilen har
angetts att AA betedde sig underligt, svarade undvikande på frågor och
uppträdde nervöst. Vidare har anförts att AA förde ner en hand vid sidan av
förarsätet trots att han vid flera tillfällen blev tillsagd att hålla sina händer
synliga och stilla. Han följde inte heller en uppmaning att stiga ut ur bilen.
Poliserna uppfattade situationen som riskfylld, och de ansåg sig inte i mörkret
kunna avgöra AA:s avsikter. De ansåg vidare att det krävdes snabba beslut. I sitt
yttrande till JO har Polismyndigheten lagt till att det generella läget med
upptrappat våld i Malmö också låg till grund för besluten.

Bestämmelserna om kroppsvisitation och husrannsakan i fordon i
brottsförebyggande syfte har enligt vad som tydligt uttalats i förarbetena
tillkommit för att användas endast i situationer där risken typiskt sett framstår
som stor för att vapen eller andra farliga föremål ska komma till användning vid
våldsbrott. Det är alltså i första hand situationen som sådan, och inte den
enskildes agerande, som lagstiftaren haft för ögonen. En skarp gräns däremellan
kan dock i vissa fall vara svår att dra och vid bedömningen av om det typiskt
                                                                  Dnr 6855-2018       Sid 9 (13)




sett finns en stor risk för våldsanvändning kan den enskildes agerande självfallet
vara av betydelse.

De omständigheter som Polismyndigheten lyft fram om situationen som sådan
och om AA:s beteende var, enligt min mening, inte sådana att risken kan anses
ha varit stor för att ett vapen eller något annat farligt föremål skulle komma till
användning vid våldsbrott på det sätt som avses i 36 kap. 3 § 2 BrB. Det fanns
inte heller någon omständighet kopplad till AA:s person som medförde att
risken för våldsbrott med användning av vapen var förhöjd i samband med att
han stoppades. Argumentet om det upptrappade våldet i Malmö som
Polismyndigheten lyft fram, och som hänför sig till oktober 2018, är alltför
allmänt hållet för att det ska få någon betydelse vid bedömningen av ingripandet
mot AA (jfr mitt beslut denna dag i ärendet med dnr 8911-2019).

Sammantaget anser jag att de omständigheter som Polismyndigheten har
redovisat i detta fall inte gav stöd för att genomföra kroppsvisitationen av AA
och husrannsakan i hans bil. Polismyndigheten ska kritiseras för att dessa
åtgärder ändå genomfördes.

Jag är naturligtvis väl medveten om de många våldsbrott som begåtts i Malmö
och att skjutvapen ofta kommit till användning. Jag har också förståelse för att
en generell upptrappning av våldet i en stad eller på vissa platser kan innebära
en ökad anspänning och osäkerhet för de poliser som ingriper i sådana områden.
Jag har alltså inte anledning att ifrågasätta att poliserna kan ha upplevt
situationen som riskfylld utifrån sin egen säkerhet. De bestämmelser i
19 § andra stycket 1 och 20 a § polislagen som poliserna tillämpat ger dock
ingen rätt att genomföra en skyddsvisitation med hänsyn till ingripande polisers
egen säkerhet om det inte är fråga om en sådan situation som avses i 36 kap.
3 § 2 BrB. Däremot får en polis, som griper eller annars omhändertar eller
avlägsnar någon, i anslutning till ingripandet genomföra en skyddsvisitation i
den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra
farliga föremål ska kunna tas om hand (19 § första stycket 1 polislagen). Någon
sådan situation var det emellertid inte fråga om här.

Hanteringen av AA:s mobiltelefon och polisernas uppträdande
Som jag nyss konstaterat fanns det inte grund för polisen att genomföra
kroppsvisitationen och husrannsakan. När polisen genomförde dessa åtgärder
hade de emellertid uppfattningen att det fanns förutsättningar för dem. Med det
som utgångspunkt för min bedömning instämmer jag i Polismyndighetens
uppfattning att det inte finns anledning att anmärka på hur poliserna hanterade
AA:s mobiltelefon i samband med att de verkställde tvångsåtgärderna.

AA har uppgett att poliserna bemötte honom otrevligt och att en av poliserna
vägrade att identifiera sig när han bad om det. Polismyndigheten har ansett att
polisernas bemötande av AA varit korrekt. CC har uppgett att han inte minns att
AA skulle ha frågat efter hans namn, och de två andra poliser som deltog i
ingripandet har uppgett att de inte blivit tillfrågade om namn eller någon annan
                                                                   Dnr 6855-2018       Sid 10 (13)




identitetsuppgift. Det som framgår av de inlämnade filmerna ger inte stöd för att
poliserna skulle ha varit otrevliga mot AA eller att de vägrat att uppge sina
namn eller att identifiera sig. Uppgift står därmed mot uppgift i dessa frågor.
Ytterligare utredning kan inte förväntas klargöra hur det förhåller sig i detta
avseende.

Med anledning av hur AA uppfattat situationen vill jag dock erinra om att en
polis i sitt arbete ska uppträda professionellt och korrekt och att det, som
Polismyndigheten anfört, i princip finns en skyldighet för en polis att i samband
med tjänsteutövning lämna erforderliga identitetsuppgifter om det inte finns
särskilda omständigheter, t.ex. risk för trakasserier (se bl.a. JO 2010/11 s. 134).

Dokumentation
JO fick del av dokumentationen av besluten om kroppsvisitationen och
husrannsakan först i samband med att Polismyndigheten yttrade sig till JO. Det
är givetvis inte tillfredsställande. De berörda poliserna hade dock samma dag
som åtgärderna vidtogs dokumenterat dem och angett skälen för besluten. Det
finns därmed inte grund för att kritisera Polismyndigheten för brister i
dokumentationen. Jag vill dock framhålla vikten av att Polismyndigheten
noggrant eftersöker de handlingar som JO efterfrågar och ser till att de uppgifter
som lämnas till JO om vilken dokumentation som finns är korrekta.

Tvångsmedelsbestämmelserna behöver ses över
JO har flera gånger kritiserat Polismyndigheten för en felaktig tillämpning av
19 § andra stycket 1 och 20 a § polislagen, vilket indikerar att bestämmelserna
är svåra att tillämpa. Av JO-beslut och de anmälningar som kommit in till JO
framstår det också som att bestämmelserna har kommit att tillämpas i andra
situationer än vad som avsetts vid deras tillkomst. Som jag redogör för nedan
finns det enligt min mening brister i regleringen, vilka kan bidra till
tillämpningssvårigheterna. När jag i fortsättningen talar om vapen avser jag
även andra farliga föremål.

En förutsättning för att med stöd av bestämmelserna i 19 § andra stycket 1 och
20 a § polislagen söka efter vapen är att omständigheterna är sådana att det kan
antas att vapnet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB.
Förverkanderegeln utgör alltså grunden för tillämpningen av
tvångsmedelsbestämmelserna. För att situationen ska vara sådan som avses i
36 kap. 3 § BrB krävs, som jag redogjort för tidigare, att det finns en typiskt sett
stor risk för att vapen kommer till brottslig användning. Vid sidan av de typfall
om exempelvis förestående sammandrabbningar mellan rivaliserande grupper
som angetts i förarbetena, är det enligt min mening inte helt lätt att avgöra om
situationen är av ett sådant slag. Dessutom förutsätter ett förverkande med stöd
av bestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB att ett vapen faktiskt har anträffats samtidigt
som förutsättningarna för tvångsmedelsregleringen naturligtvis måste bedömas
på förhand. Tolkade efter sin ordalydelse är bestämmelserna i polislagen således
inkonsekventa (se också SOU 1995:47 s. 481).
                                                                   Dnr 6855-2018       Sid 11 (13)




Till detta kommer, i de fall ett vapen påträffas, att förverkandefrågan i många
fall slutligt inte kommer att prövas med tillämpning av bestämmelsen i 36 kap.
3 § BrB, utan enligt de särskilda förverkandebestämmelser som finns i t.ex.
vapenlagen respektive lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga
föremål (se prop. 1982/83:89 s. 17 f.). Iakttagelser som jag gjort i min
tillsynsverksamhet visar att poliser inför ett eventuellt beslut om exempelvis
kroppsvisitation inte sällan gör en prövning av ett möjligt förverkande med
tillämpning av de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelserna och inte,
som tvångsmedelsbestämmelserna föreskriver, med tillämpningen av 36 kap.
3 § BrB.

Ett beslut om att tillgripa tvångsmedlen måste alltså föregås av förhållandevis
komplicerade överväganden i flera led, och som det aktuella ärendet illustrerar
kan prövningen behöva göras i situationer som upplevs som hotfulla eller
pressande.

Det finns enligt min mening vidare en oklarhet i vilken utsträckning polisen ska
göra en prognos om huruvida ett vapen faktiskt kommer att påträffas vid den
enskilda tvångsåtgärden. Att detta ska göras inför ett beslut om husrannsakan i
ett fordon framgår av lagtexten i 20 a § polislagen, där det föreskrivs ett krav på
att det kan antas att ett vapen eller farligt föremål kan påträffas vid åtgärden. I
förarbetena till bestämmelsen uttrycks detta som att det krävs att det finns
någon konkret omständighet som ger ett objektivt stöd för ett antagande att
vapen kan komma att påträffas vid genomsökningen av fordonet. I
kommentaren till polislagen finns som jag nämnt ett uttalande om att ett
motsvarande krav gäller även för en kroppsvisitation. Uttalandet har funnits i
kommentaren sedan den tredje upplagan, som gavs ut 1998, men är inte försett
med någon hänvisning till varför det utgör gällande rätt. Det synes ha fått ett
stort genomslag i den praktiska tillämpningen.

Det kan här nämnas att 1991 års Polisrättsutredning ansåg att det borde
uttryckas tydligare i lagtexten att befogenheten till kroppsvisitation är inskränkt
till typiskt sett riskfyllda situationer. Utredningen föreslog därför att det i
bestämmelsen om kroppsvisitation infördes ett krav bl.a. på att det finns särskild
anledning att anta att farliga föremål ska påträffas vid visitationen. Enligt
utredningen innebar det att det ska finnas konkreta omständigheter som gör att
det kan antas att någon viss enskild person har med sig ett sådant farligt föremål
som avses i paragrafen eller vara fråga om fall då situationen som sådan är så
riskfylld att det finns särskild anledning att anta att någon eller några personer i
en grupp för med sig något farligt föremål (se SOU 1995:47 s. 483).
Utredningens förslag ledde emellertid inte till lagstiftning.

Jag har naturligtvis inget att invända mot en restriktiv tillämpning av
bestämmelsen om kroppsvisitation men jag kan konstatera att lagtexten i 19 §
andra stycket 1 inte uppställer något krav på att det kan antas att ett vapen eller
annat farligt föremål påträffas vid visitationen. Inte heller förarbetena till
                                                                       Dnr 6855-2018       Sid 12 (13)




bestämmelsen innehåller något uttalande om det. Vad som ska bedömas är i
stället om ett vapen kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB, vilket i sin
tur förutsätter att situationen är sådan att det typiskt sett finns en stor risk för att
ett vapen kommer till användning vid våldsbrott. Enligt propositionen till
bestämmelsen om kroppsvisitation finns i sådana fall en befogenhet för polisen
att mer rutinmässigt visitera de närvarande för att söka efter vapen. Denna
innebörd av regleringen har bekräftats under riksdagsbehandlingen av
propositionen.

Om situationen är sådan som avses i 36 kap. 3 § 2 BrB ligger det visserligen i
sakens natur att det finns skäl att befara att en eller flera personer på platsen kan
ha vapen på sig. Jag har dock svårt att förena ett krav på konkreta
omständigheter som ger objektivt stöd för ett antagande att vapen kan komma
att påträffas vid visitationen, med befogenheten att mer rutinmässigt söka efter
vapen när situationen är sådan som avses i 36 kap. 3 § BrB. Med utgångspunkt i
lagtexten i bestämmelserna i 19 § andra stycket 1 och 20 a § polislagen och när
jag beaktar vad som uttalats i förarbetena, har jag därför också svårt att komma
till slutsatsen att förutsättningarna för åtgärderna är identiska, trots att detta var
avsikten när bestämmelsen i 20 a § infördes.

Det sagda är ägnat att medföra tillämpningsproblem.

Erfarenheter från min tillsynsverksamhet har även gett mig en bild av en
glidning i tillämpningen av bestämmelserna på så sätt att bedömningen framför
allt avser förekomsten av omständigheter som ger stöd för ett antagande att ett
vapen kan påträffas, men utan att några överväganden görs om situationen varit
sådan som avses i 36 kap. 3 § BrB. Bedömningen görs vidare ofta endast utifrån
den enskildes agerande. Även om, som jag nämnt, det i vissa fall kan vara svårt
att dra en skarp gräns mellan situationen som sådan och den enskildes agerande
hamnar prövningen i praktiken ofta relativt nära den bedömning som ska göras
om huruvida en person är skäligen misstänkt för brott inför ett beslut om
kroppsvisitation eller husrannsakan i brottsutredande syfte med stöd av
bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken. Det har dock aldrig varit
lagstiftarens avsikt att polislagens bestämmelser om kroppsvisitation och
husrannsakan i fordon i brottsförebyggande syfte ska vara ett generellt
alternativ till motsvarande åtgärder enligt rättegångsbalken när misstankarna
inte är tillräckliga för att motivera åtgärderna enligt det sistnämnda regelverket.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att bestämmelserna om kroppsvisitation
och husrannsakan i fordon i 19 § andra stycket 1 respektive 20 a § polislagen
har brister och kan vara svåra att tillämpa. För att det grundlagsfästa skyddet
mot kroppsvisitation och husrannsakan ska upprätthållas i praktiken är det
viktigt att polislagens regler om detta är konsekventa och tydliga och så enkla
att tillämpa som möjligt. De brister som jag beskrivit är av den karaktären att de
bör lösas av lagstiftaren.
                                                             Dnr 6855-2018     Sid 13 (13)




Mot denna bakgrund får jag härmed, med stöd av 4 § lagen med instruktion för
Riksdagens ombudsmän, väcka frågan om en översyn av lagstiftningen i de
hänseenden som berörts. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till
regeringen.

Ärendet avslutas.
