# Om överförmyndares skyldighet att hämta in läkarintyg och annan utredning i ärenden om upphörande av förvaltarskap m.m.

JO 2025-02-24 dnr 6899-2023

[P]

## BESLUT

Datum                     Dnr                      Sid
                                                                   2025-02-24                6899-2023              1 (11)



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Om överförmyndares skyldighet att hämta in läkarintyg och annan
                   utredning i ärenden om upphörande av förvaltarskap m.m.


                    Beslutet i korthet: I JO:s tillsyn har det visat sig att det förekommer att tingsrätter
                    och överförmyndare har olika syn på frågan om överförmyndarna är skyldiga att bistå
                    rätten med underlag i ärenden om upphörande av förvaltarskap. JO har i detta ärende
                    utrett om överförmyndarna kan anses ha en sådan skyldighet.
                    JO:s uppfattning är att det inte är självklart att överförmyndarna enligt gällande rätt är
                    skyldiga att på tingsrättens föreläggande ge in utredning i de s.k. upphörandefallen.
                    De relevanta bestämmelserna i föräldrabalken är inte helt klara, och det saknas enligt
                    henne uttryckligt stöd i förarbeten eller Högsta domstolens praxis för en sådan
                    tolkning. Däremot anser JO att övervägande skäl talar för att det borde åligga
                    överförmyndarna att följa sådana förelägganden från rätten.
                    Vidare framhåller hon att de meningsskiljaktigheter som finns mellan överförmyndare
                    och tingsrätter i den aktuella frågan kan ge upphov till utdragen handläggning och
                    andra problem, som i slutändan riskerar att drabba enskilda. Det kan även inverka
                    negativt på allmänhetens förtroende för både domstolar och andra myndigheter, när
                    en förvaltningsmyndighet inte anser sig kunna följa domstolsförelägganden. JO finner
                    anledning att hos regeringen väcka frågan om en författningsändring.
                    JO gör i beslutet även vissa allmänna uttalanden om vilken skyldighet förvaltnings-
                    myndigheterna har att följa avgöranden och förelägganden från en domstol.

## Bakgrund och initiativ

Genom ett klagomål kom det till min kännedom att Göteborgs tingsrätt (nedan
                   tingsrätten) i två ärenden som rörde upphörande av förvaltarskap hade förelagt
                   Överförmyndarnämnden i Göteborgs Stad (nedan överförmyndarnämnden) att
                   hämta in läkarintyg avseende de personer som hade förvaltare. Överförmyndar-
                   nämnden ansåg att det inte fanns rättsligt stöd för detta och hade därför inte följt
                   tingsrättens förelägganden.

                   Jag har i min tillsyn uppmärksammat att det även på andra håll förekommer att
                   tingsrätter och överförmyndare har olika syn på vilken skyldighet de senare har
                   att bistå rätten med underlag i de s.k. upphörandefallen. (Se t.ex. protokollen
                   från mina inspektioner i april 2023 av Umeå tingsrätt och Överförmyndar-
                   nämnden i Umeåregionen, dnr 2867-2023 och 2868-2023. Liknande uppgifter
                   lämnades även vid en inspektion av Södertörns överförmyndarnämnd i oktober


    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                     Dnr 6899-2023        Sid 2 (11)




2024, dnr 8311-2024.) Omständigheterna som framkom av anmälan väckte
också frågor av bl.a. principiell art. Jag valde därför att inom ramen för ett
särskilt ärende utreda saken närmare. Initiativet har handlagts i detta ärende.

Utredning
Vissa handlingar från tingsrättens två ärenden om upphörande av förvaltarskap
fördes över från det avskrivna klagomålsärendet. Därefter anmodades
tingsrätten och överförmyndarnämnden att yttra sig över vissa övergripande
frågor samt över handläggningen av de två ärendena.

Av tingsrättens yttrande skulle framgå vilket rättsligt stöd som fanns för att
förelägga överförmyndarnämnden att inhämta läkarintyg vid upphörande av
förvaltarskap. Tingsrätten ombads också att redovisa sin syn på vad som
generellt gäller för det fall en domstol och en myndighet har olika uppfattning
om ansvaret för att vidta en viss åtgärd.

Av överförmyndarnämndens yttrande skulle framgå vilka överväganden som
gjordes inför beslutet att inte efterkomma tingsrättens förelägganden i fråga om
inhämtande av läkarintyg. Nämnden skulle även yttra sig över det rättsliga
stödet för åtgärderna och ge sin syn på frågan om vilket utrymme som finns för
en myndighet att inte efterkomma ett föreläggande från en domstol.

Tingsrättens yttrande
Till tingsrättens remissvar fogades ett gemensamt yttrande av rådmännen AA
och BB, vilka hade varit ansvariga för handläggningen av varsitt av tingsrättens
ärenden. De gav sin syn på de rättsliga förutsättningarna att förelägga
överförmyndaren att hämta in läkarintyg i ärenden om upphörande av
förvaltarskap i huvudsak enligt följande:

      Rättslig bakgrund
      Förvaltarskap är en åtgärd av mycket ingripande natur för den som drabbas av
      åtgärden. Som en utgångspunkt i ärenden om upphörande av förvaltarskap gäller
      därför att den som ansökt om upphörande har en rätt att få saken prövad utan
      dröjsmål. Det ställer krav på tingsrätten i handläggningen av sådana ärenden.
      Bland annat innebär dessa krav att det i varje skede av ärendets handläggning bör
      beaktas vilken handläggningsåtgärd som kan förväntas leda till att den totala
      handläggningstiden blir så kort som möjligt.
      I 11 kap. 17 § föräldrabalken finns en bestämmelse om att rätten ska inhämta
      läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd innan
      rätten anordnar förvaltarskap. Enligt 17 a § samma kapitel får rätten uppdra åt
      överförmyndaren att inhämta utredning enligt 17 §. I författningskommentaren
      till 17 a § anges det att kravet på utredning gäller även vid upphörande och i
      vissa fall jämkning av godmanskap eller förvaltarskap (prop. 2013/14:225 s. 46).
      Även Högsta domstolen har påpekat att rätten har en utredningsskyldighet i
      ärenden om upphörande av förvaltarskap. Högsta domstolen har anfört att
      11 kap. 17 § föräldrabalken inte är direkt tillämplig utan behovet av vilken
      utredning som krävs får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet
      (se NJA 2014 s. 731 p. 7-9). I sammanhanget nämner Högsta domstolen att en
      domstol kommer att ha möjlighet att uppdra åt överförmyndaren att inhämta
      utredning om den enskildes hälsotillstånd (17 a § hade då inte hunnit träda
                                                                    Dnr 6899-2023      Sid 3 (11)




i kraft). Högsta domstolen konstaterar också att det inte finns något hinder för
domstolen att förelägga en part att komma in med utredning i ett visst avseende
och syftade då på att den enskilde förelagts att inkomma med ett läkarintyg
(se p. 12 i samma rättsfall).
Högsta domstolen har i NJA 2015 s. 851 p. 12, som hänvisar till utrednings-
skyldigheten enligt 12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden ("ärendelagen"),
framhållit att det ligger på domstolen att se till att ett ärende blir så utrett som
dess beskaffenhet kräver och att domstolen, genom sin materiella process-
ledning, ska verka för att parterna för in den utredning som behövs. Högsta
domstolen anger vidare: "I första hand får det läggas på överförmyndaren att föra
in den utredning som domstolen anser att den behöver för sitt ställningstagande.
Överförmyndarens ansvar har särskilt (vår kursivering) lyfts fram genom de
bestämmelser i 11 kap. 17 a § FB som infördes den 1 januari 2015. Domstolen
får enligt bestämmelserna uppdra åt överförmyndaren att hämta in yttranden,
liksom utredning om den enskildes hälsotillstånd." Rättsfallet rör anordnande om
god man, men utredningsskyldigheten enligt ärendelagen bör vara densamma i
ärenden om upphörande av förvaltarskap.
–––

Stöd enligt föräldrabalken att uppdra överförmyndaren att inhämta läkarintyg
Det står klart att tingsrätten, om omständigheterna kräver det, kan behöva
inhämta läkarintyg eller annan utredning om den enskildes hälsotillstånd i
ärenden om upphörande av förvaltare. Sådan utredning kan domstolen enligt
11 kap. 17 a § föräldrabalken inhämta från överförmyndaren. Enligt vår
bedömning innebär "utredning enligt 17 §" en hänvisning till "läkarintyg eller
annan likvärdig utredning". Den hänvisningen begränsas inte av att det i 17 §
anges att man i anordnande av förvaltarskap ska inhämta sådan utredning. Vår
tolkning får stöd av att det i författningskommentaren till 17 a § uttryckligen
nämns att utredningsskyldigheten även gäller vid upphörandefall (se prop.
2013/14:225 s. 46). Det stämmer också väl överens med de uttalanden
lagstiftaren gjorde kring bl.a. renodling av arbetsuppgifter och andra fördelar
med att överförmyndaren hämtar in utredning, i samband med införandet av
17 a § ...
Även om man skulle vara av uppfattningen att 17 a § inte är direkt tillämplig i
ärenden om upphörande av förvaltarskap kan i vart fall grunderna för
bestämmelsen tillämpas för att uppdra åt överförmyndaren att inhämta utredning,
enligt vår bedömning. Utifrån lagstiftarens intentioner i samband med införandet
av 17 a § framstår det som motsägelsefullt att förutsättningarna för domstolen att
utöva sitt utredningsansvar skulle skilja sig åt mellan anordnandefallen och
upphörandefallen. Vi vill också framhålla att den enda bestämmelse i 11 kap.
föräldrabalken som uttryckligen tar sikte på domstolsprocessen i upphörande-
fallen är 21 §, som anger vilka som har rätt att ansöka om upphörande. Det finns
således inte några särskilda processuella bestämmelser för dessa ärenden. Även
av denna anledning finns det skäl att tillämpa de processuella bestämmelser som
finns för anordnande av förvaltare i tillämpliga och lämpliga delar.
Vi har noterat att det i doktrin har angetts att det finns olika uppfattningar i
frågan om tingsrätten kan förelägga överförmyndaren att inhämta läkarintyg i
upphörandefallet. Holmgård och Wallgren har påpekat att bestämmelserna om
utredning är analogt tillämpliga i upphörandefallen, men ansett att ett
klargörande rättsfall vore välkommet. (Se Holmgård och Wallgren, God man,
förvaltare och förmyndare, andra uppl. s. 52.) Någon närmre motivering till
varför domstolen inte skulle ha möjlighet att uppdra åt överförmyndaren att
inhämta utredning har vi emellertid inte kunnat hitta, utöver det som
överförmyndaren har anfört om bestämmelsernas ordalydelse.
                                                                         Dnr 6899-2023      Sid 4 (11)




      Stöd enligt ärendelagen att uppdra överförmyndaren att inhämta läkarintyg
      Överförmyndaren betraktas normalt som motpart i ärenden om upphörande av
      förvaltarskap, i vart fall om förvaltarskapet anordnats efter ansökan av
      överförmyndaren (se NJA 2014 s. 731 samt Holmgård och Wallgren, God man,
      förvaltare och förmyndare, andra uppl. s. 52).
      Högsta domstolen har uttryckligen konstaterat att domstolen kan förelägga en
      part att inkomma med läkarintyg i ett ärende om upphörande av förvaltarskap
      (se NJA 2014 s. 731 p. 12). Förutom det stöd som finns i 11 kap. föräldrabalken
      finns det enligt vår bedömning således stöd i ärendelagen att uppdra åt
      överförmyndaren att inhämta läkarintyg.

      Valet mellan handlingsalternativ
      Utöver möjligheten för tingsrätten att förelägga den sökande själv att inkomma
      med läkarintyg eller ge överförmyndaren samma uppdrag, kan tingsrätten uppdra
      åt läkare inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården att inkomma med
      läkarintyg i ett ärende om upphörande av förvaltarskap, se 11 kap. 17 §
      föräldrabalken jämförd med 6 kap. 9 § första stycket patientsäkerhetslagen
      (2010:659). Det kan i sammanhanget framhållas att det i 11 kap. föräldrabalken
      inte finns någon uttrycklig bestämmelse om att tingsrätten kan förelägga en
      läkare att inkomma med läkarintyg i upphörandefallen. Vår bedömning är
      emellertid att avsaknaden av ett sådant uttryckligt lagstöd inte utgör hinder för
      domstolen att förordna om ett sådant uppdrag.
      Valet av vem som ska inhämta läkarintyg måste grunda sig på flera hänsyn,
      varav de främsta är att underlaget blir så bra som möjligt och att intyget kommer
      till tingsrätten utan onödig tidsutdräkt. Därtill har lagstiftaren sett vissa andra
      fördelar med att låta överförmyndaren vara den som inhämtar yttrandet, såsom
      t.ex. renodling av domstolarnas verksamhet till dömande uppgifter,
      överförmyndarens specialisering på ställföreträdarfrågor, arbetsbesparing och
      kompetenshöjning hos överförmyndaren … Med hänsyn bl.a. till det
      skyndsamhetskrav som får anses föreligga i ärenden om upphörande av
      förvaltarskap och förvaltarskapets ingripande natur är detta emellertid hänsyn
      som enligt vår bedömning är sekundära i förhållande till tids- och
      rättssäkerhetsaspekter.
      Som lagstiftaren antytt är överförmyndaren normalt den som har bäst
      förutsättningar att inhämta läkarintyg och annan jämförbar utredning.
      Överförmyndaren inhämtar redan sådan utredning på löpande basis och får
      förutsättas ha goda uppbyggda kontaktnät för det ändamålet. Därtill har
      överförmyndaren, förvaltaren och den enskilde ofta en upparbetad kontakt,
      bl.a. eftersom överförmyndaren utövar tillsyn över förvaltarskapet (se 16 kap.
      och 19 kap. 18 § föräldrabalken). Även en sådan kontakt kan vara till fördel när
      läkarintyg ska inhämtas. Det finns också ett värde i att rutinerna för inhämtande
      av läkarintyg m.m. är desamma i upphörande- som anordnandefallen.
      Sammanfattningsvis finns det ofta effektivitetsskäl för att låta överförmyndaren
      inhämta läkarintyg och annan utredning om den enskildes hälsotillstånd.
AA och BB redogjorde vidare för respektive handläggning av de aktuella
ärendena samt gjorde avslutningsvis vissa gemensamma reflektioner.

Lagmannen CC uttalade sammanfattningsvis följande för tingsrättens räkning:

      Det rättsliga stödet för att förelägga överförmyndarnämnden
      Rådmännen AA och BB har utförligt redogjort för sin uppfattning om det
      rättsliga stödet för att förelägga Överförmyndarnämnden att inkomma med ett
      yttrande, dels baserat på reglerna i föräldrabalken, dels baserat på
      partsställningen enligt ärendelagen. Jag instämmer i deras bedömning.
                                                                    Dnr 6899-2023        Sid 5 (11)




Enligt min uppfattning framgår det tydligt av såväl praxis som förarbeten att
bestämmelserna i föräldrabalken inte har en så inskränkt omfattning som
överförmyndarnämnden hävdat i ärendena. Som också utvecklats i bilagan finns
det även betydande ändamålsskäl som talar för att lägga inhämtandet av
läkarintyg på överförmyndarnämnden.
Uppenbarligen uppfattas rättsläget ändå inte som klart, vilket även detta ärende
visar. Mot bakgrund av det berättigade krav på skyndsam handläggning som
gäller i förvaltarskapsärenden kan det vara motiverat att rättsläget tydliggörs
ytterligare. I vad mån det krävs en ändring av nuvarande regelverk kan
diskuteras.

Handläggningen av ärendena
[…]
Det är lätt att konstatera att handläggningen av de båda ärendena har dragit ut på
tiden på ett sätt som inte är önskvärt. Tingsrätten har emellertid i båda ärendena
bedömt att det behövs kompletterande läkarintyg för att utredningsskyldigheten i
ärendet ska uppfyllas. Enligt min uppfattning finns det ingen anledning att
ifrågasätta de bedömningarna. När det kommer till frågan hur denna utredning
ska inhämtas går det givetvis att ha olika uppfattning om vad som är det mest
effektiva sättet. Jag konstaterar att AA och BB har valt att förelägga
överförmyndarnämnden. Som nämnts ovan finns det enligt min mening tydliga
ändamålsskäl som talar för det ställningstagandet. Den inledande tiden för
föreläggande av överförmyndarnämnden att inkomma med läkarintyg - ca tolv
veckor - framstår som lång, men följer av vad som finns dokumenterat i
tingsrättens beslutsstöd och bygger på en överenskommelse efter samråd med
och på grund av ett gammalt önskemål från överförmyndarnämnderna.
Enligt min uppfattning har rådmännen inte haft någon anledning att förvänta sig
att föreläggandena till överförmyndarnämnden inte skulle efterkommas, särskilt
inte efter att de tydliggjort den rättsliga grunden för åtgärderna. Så snart det stått
klart att Överförmyndarnämnden inte skulle inkomma med utredningen har de i
respektive ärende vidtagit åtgärder för att få in läkarintygen på annat sätt. Jag
kan dock instämma i vad de anfört när det gäller lämpligheten av vissa av
formuleringarna i skriftväxlingen.

Hanteringen när det finns olika uppfattning
Utgångspunkten för en domstols verksamhet är att såväl parter som myndigheter
som inte är parter följer domstolens förelägganden när det finns rättsligt stöd för
åtgärden. Att en myndighet ifrågasätter domstolens bedömning i den delen får
anses vara ovanligt och än ovanligare är att myndigheter inte följer domstolarnas
förelägganden.
Frågan om kvaliteten i överförmyndarverksamheten har under lång tid varit
föremål för diskussion och kritik och lett till olika översyner och
utredningsinitiativ (se till exempel Riksrevisionens rapport RiR 2017:33 och
SOU 2021:36 Gode män och förvaltare — en översyn). Det har tidigare också
förekommit diskussioner om uppgiftsfördelningen mellan tingsrätt och
överförmyndare (se t.ex. JO dnr 3903-2006). Tingsrätten har bland annat av
dessa skäl sedan lång tid tillbaka löpande samråd med de överförmyndar-
funktioner som verkar i domsagan för att få en samsyn kring hantering och
regelverk. Mot den bakgrunden anser jag inte att det är anmärkningsvärt utan
tvärtom fullt naturligt att domstolen, när den möts av en uppfattning om
rättsläget som man uppfattar som felaktig, försöker förklara och tydliggöra
rättsläget på ett sådant sätt som skett i dessa ärenden, som handlagts parallellt.
Sådana åtgärder får samtidigt ställas mot vikten av en skyndsam handläggning
och de alternativa möjligheter som finns för att inhämta utredningen på annat
sätt. Även om den rättsliga grunden för en uppfattning är felaktig ter det sig inte
som en ändamålsenlig handläggning att fortsätta att begära in utredning från en
                                                                          Dnr 6899-2023       Sid 6 (11)




      myndighet om det redan från början står klart att föreläggandet inte kommer att
      följas. I avvaktan på att rättsläget förhoppningsvis kan tydliggöras är det därför
      tingsrättens utgångspunkt att Överförmyndarnämnden i Göteborgs stad inte ska
      föreläggas att inhämta läkarintyg i upphörandeärenden. Samtidigt är det olyckligt
      att överförmyndarnämnden på så sätt lägger hinder i vägen för en mer
      ändamålsenlig handläggning, varför det är angeläget att rättsläget klargörs.

Överförmyndarnämndens yttrande
Överförmyndarnämnden anförde i sak följande:

## Beskrivning av ärendet

Laglig reglering
      Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen (RF) utövas den offentliga
      makten under lagarna.
      Enligt 11 kap. 3 § regeringsformen får ingen myndighet, inte heller riksdagen,
      bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i
      övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.
      Enligt 11 kap. 17 § föräldrabalken (FB) och 11 kap. 17 a § föräldrabalken har
      tingsrätten rätt att uppdra åt överförmyndaren att inhämta utredning (bland annat
      läkarintyg) i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap. Någon
      motsvarande reglering i ärenden om upphörande av godmanskap och
      förvaltarskap finns inte.

      Vilka överväganden har överförmyndarnämnden gjort inför ställningstagandet att
      inte följa föreläggandena?
      Överförmyndarnämnden har bedömt att tingsrätten saknat lagstöd för de i de
      båda ärendena aktuella föreläggandena. Överförmyndarnämnden har skriftligen
      redovisat sitt ställningstagande och skälen för detta till tingsrätten.
      Trots avsaknad av lagstöd för föreläggandena, hade det stått överförmyndar-
      nämnden fritt att ändå försöka följa dem. Att så inte skedde berodde dels på att
      det var den enskilde som själv tagit initiativ till ärendena vid tingsrätten och att
      den enskilde själv valt att inte lämna in läkarintyg, dels på att det i ärendena inte
      framkommit något som tydde på att förvaltarskapen borde upphöra.

      Har överförmyndarnämnden agerat i strid med 11 kap. 3 § regeringsfo rmen?
      Överförmyndarnämnden har inte bestämt hur tingsrätten ska tillämpa en
      rättsregel. Överförmyndarnämnden har i stället framhållit att det saknas
      rättsregel som givit tingsrätten rätt att förelägga överförmyndarnämnden att
      inkomma med läkarintyg.

      Har överförmyndarnämnden haft rätt att inte följa föreläggandena?
      Överförmyndarnämnden har bedömt att de aktuella föreläggandena inte haft stöd
      i lag och att överförmyndarnämnden därför haft rätt att inte följa dem.
      […]
      Förvaltningens bedömning [torde rätteligen avse överförmyndarnämndens
      bedömning, JO:s anm.] är att det inte finns rättsligt stöd för domstol att förelägga
      överförmyndarnämnden att inhämta läkarintyg i ärenden där den enskilde ansökt
      om upphörande av förvaltarskap. Förvaltningen bedömer mot den bakgrunden att
      överförmyndarnämnden haft rätt att inte följa aktuella förelägganden.

Rättsliga utgångspunkter
Tingsrätten och överförmyndarnämnden har i sina yttranden tagit upp relevanta
bestämmelser i föräldrabalken, FB, samt närliggande reglering,
                                                                   Dnr 6899-2023       Sid 7 (11)




förarbetsuttalanden och rättspraxis för utredningen i ärenden om
ställföreträdarskap. De har också berört vissa bestämmelser av mer principiell
betydelse. Jag vill återkomma till några bestämmelser och tillägga följande.

Den offentliga makten i Sverige utövas under lagarna (1 kap. 1 § tredje stycket
regeringsformen, RF). Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. legalitetsprincipen
och innebär att all maktutövning ska vara grundad på lag eller annan föreskrift.
Hur uttryckligt detta författningsstöd måste vara beror på hur nära
maktutövningen ligger enskilda. Exempelvis krävs det enligt 2 kap. 20 § RF ett
uttryckligt stöd i lag för att begränsa vissa fri- och rättigheter enligt samma
kapitel. När det inte är fråga om maktutövning mot enskilda ställer legalitets-
principen inte upp lika stränga krav, det kan t.ex. räcka att en åtgärd ryms inom
en myndighets instruktion eller liknande. (Se bl.a. Bull & Sterzel,
Regeringsformen – En kommentar [2023, Version 5, JUNO], s. 51 f.)

För förvaltningsmyndigheternas del kommer samma princip till uttryck i 5 §
första stycket förvaltningslagen (2017:900), FL. Enligt denna bestämmelse får
en myndighet endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. Att den ska
ha stöd i rättsordningen betyder dock inte att det nödvändigtvis måste finnas ett
uttryckligt författningsstöd för varje åtgärd som en myndighet vidtar. Om en
åtgärd av en myndighet inte innebär ett beslutsfattande i egentlig mening kan
det följaktligen vara tillräckligt att agerandet har någon form av normmässig
förankring. Legalitetsprincipen kan i detta avseende sägas syfta till att hindra att
myndigheterna ägnar sig åt sådant som ligger helt vid sidan av deras
författningsreglerade befogenheter. (Se t.ex. prop. 2016/17:180 s. 57 f.,
SOU 2010:29 s. 142 f. och Strömberg & Lundell, Allmän förvaltningsrätt
[2022, version 28, JUNO], Liber, s. 69 f. Se också NJA 2021 s. 776.)

I 1 kap. 8 § RF föreskrivs att det för rättskipningen finns domstolar och för den
offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.
Domstolarna har en speciell och central funktion i en demokratisk rättsstat,
bl.a. som garanter för enskildas grundläggande rättigheter. För att markera
domstolarnas särställning i det konstitutionella systemet samt vikten av ett
oberoende och opartiskt domstolsväsende har regeringsformens bestämmelser
om domstolarna samlats i ett särskilt kapitel, 11 kap. (Se prop. 2009/10:80
s. 119 f.)

Det är en sedan länge etablerad princip att myndigheter ska rätta sig efter
domstolars avgöranden och lojalt tillämpa dem, när en domstol i egenskap av
överinstans prövar myndighetens beslut. Detta gäller även om myndigheten
skulle anse att överinstansens rättstillämpning är felaktig. (Se bl.a. JO 2010/11
s. 547, dnr 3026-2009, och 2020/21 s. 364, dnr 4816-2018, samt JO:s beslut
den 20 april 2022, dnr 4391-2021.) Endast i klara undantagsfall kan principen
frångås, t.ex. om det efter en återförvisning av ett ärende har tillkommit nya
omständigheter i sak som rimligen hade inneburit en annan bedömning från
                                                                      Dnr 6899-2023        Sid 8 (11)




överinstansens sida om de hade varit kända för den (se JO 1992/93 s. 238,
dnr 3492-1990).

Min bedömning
Handlingarna i de specifika ärenden hos tingsrätten som föregick mitt initiativ
visar att skriftväxlingen mellan domstolen och överförmyndarnämnden har
bidragit till att domstolens avgöranden drog ut på tiden. Det är förstås
beklagligt. Förvaltarskap är en mycket ingripande åtgärd och den enskilde har
rätt att få frågan om upphörande prövad utan onödigt dröjsmål. För att
åstadkomma en effektiv handläggning av dessa frågor är det av största vikt att
domstolar och överförmyndare bl.a. har ett fungerande samarbete. Det
förekommer att tingsrätter och överförmyndare har återkommande möten för att
på ett övergripande plan diskutera gemensamma frågor, och det framgår av
tingsrättens yttrande att man har regelbundna samråd även i Göteborg.

I den mån tingsrätter och överförmyndare har olika uppfattning i den sakfråga
som behandlas i mitt ärende, eller om någon annan hantering, är det enligt min
mening rimligt att man utifrån sina respektive uppdrag försöker komma fram till
ett sätt att förhålla sig till detta utan att saken ställs på sin spets. Jag noterar att
Göteborgs tingsrätt har uppgett att domstolens utgångspunkt numera är att
överförmyndarnämnden tills vidare inte ska föreläggas att ge in läkarintyg i
ärenden om upphörande av förvaltarskap. Med dessa kommentarer övergår jag
till att behandla inhämtandet av utredning i de aktuella ärendena.

Bestämmelsen i 11 kap. 17 § FB reglerar enligt sin ordalydelse vilken utredning
som ska inhämtas inför anordnande av förvaltarskap. Således innehåller den ett
uttryckligt krav på att läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den
enskildes hälsotillstånd ska ingå i underlaget. Som tingsrätten har beskrivit finns
det däremot inte några uttryckliga bestämmelser i föräldrabalken om vilken
utredning som ska inhämtas i ärenden om upphörande av förvaltarskap. Vid
domstolens handläggning av dessa ärenden är emellertid den allmänna
bestämmelsen i 12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämplig.
Domstolen ska alltså i och för sig se till att ärendet blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver. Frågan är vilket mandat tingsrätten då har.

Enligt 11 kap. 17 a § FB får rätten uppdra åt överförmyndaren att bl.a. inhämta
”utredning enligt 17 §”. Rättens befogenheter i det här avseendet regleras alltså
genom en hänvisning till den bestämmelse som föreskriver vilken utredning
som ska inhämtas i anordnandefallen. Det finns några uttalanden i de förarbeten
som föregick införandet av 17 a § som kan uppfattas som att utredningskravet i
upphörandefallen också kan härledas ur 17 § (se prop. 2013/14:225 s. 46 och
SOU 2013:27 s. 168 f.). Sist i författningskommentaren till 17 a § i
propositionen anges således t.ex. att ”Kravet på utredning gäller även vid
upphörande och i vissa fall jämkning av godmanskap enligt 4 § eller
förvaltarskap”. Om man utifrån detta anser att rättens utredningsskyldighet i
upphörandefallen kan kopplas till 17 §, så framstår det i och för sig inte som
                                                                   Dnr 6899-2023      Sid 9 (11)




orimligt att överförmyndarens skyldighet att på rättens föreläggande ge in
utredningen även skulle kunna anses omfatta de fallen. Varken lagtexten eller
förarbetena ger dock enligt min mening ett tydligt stöd för en sådan tolkning.

Högsta domstolen har i ett rättsfall klarlagt att 11 kap. 17 § FB inte är direkt
tillämplig i ärenden om upphörande av förvaltarskap (se NJA 2014 s. 731).
Visserligen meddelades avgörandet innan 11 kap. 17 a § FB infördes men
propositionen var då beslutad. Domstolen konstaterade att utredningsbehovet
kan variera stort i olika ärenden och tog upp att det finns upphörandefall där
samma typ av utredning behövs som vid anordnande, t.ex. läkarintyg. Men det
finns också situationer – såsom när den enskilde upprepade gånger med kort
mellanrum begär att förvaltarskapet ska upphöra – där utredningsbehovet blir
betydligt mer begränsat. Det kan här påpekas att det i äldre förarbeten framhålls
att rätten har frihet att bestämma vilken utredning som krävs vid prövningen av
upphörande av förvaltarskap (se prop. 1987/88:124 s. 179).

Det finns alltså väsentliga skillnader mellan de utredningskrav som gäller i
anordnande- respektive upphörandefallen. Som jag redogjort för är inte
ordalydelsen i 11 kap. 17 och 17 a §§ FB helt klar. Till detta kommer att det inte
finns något uttryckligt stöd i förarbeten eller Högsta domstolens praxis för den
ståndpunkt som tingsrätten fört fram. Jag anser mot denna bakgrund att det
skulle föra för långt att ge gällande rätt den innebörden att överförmyndarna har
en skyldighet att på rättens föreläggande hämta in utredning även i
upphörandefallen.

En annan sak är att det finns många goda ändamålsskäl som talar för att
överförmyndarna bör bistå domstolarna i det här avseendet. När bestämmelsen i
11 kap. 17 a § FB infördes redovisades utförligt skälen för varför överförmyn-
daren bör inhämta underlag i ärenden om anordnande av godmanskap och
förvaltarskap. Omständigheterna gör sig enligt min uppfattning gällande i lika
stor utsträckning när det är fråga om upphörande av sådana ställföreträdarskap.

I förarbetena framhåller således lagstiftaren att det länge har pågått en renodling
av domstolarnas verksamhet till dömande uppgifter och att en ordning som
innebär att tingsrätten själv ska inhämta underlag i dessa ärenden inte är
förenlig med en sådan strävan. Vidare anges att överförmyndaren är
specialiserad på frågor om ställföreträdarskap och dessutom hämtar in
motsvarande underlag i de ställföreträdarskapsärenden som myndigheten själv
handlägger. Därtill lyfts det fram att överförmyndaren har god kunskap om
organisationen inom kommunen, att det kan innebära arbetsbesparingar i
utredningen om ställföreträdarskap ifall överförmyndaren bistår tingsrätten med
underlag och att handläggningen sammantaget blir mer effektiv om
överförmyndaren bistår tingsrätten med detta. (Se prop. 2013/14:225 s. 18 f.)

Jag vill tillägga att överförmyndarna har en skyldighet att ansöka hos rätten om
att ett ställföreträdarskap ska upphöra om myndigheten får reda på att det inte
länge behövs. Vidare ska överförmyndarna årligen särskilt granska samtliga
                                                                  Dnr 6899-2023      Sid 10 (11)




förvaltarskap för att pröva om det finns skäl att ansöka om upphörande. Det
framgår av 5 § förmynderskapsförordningen (1995:379). I min tillsyn har det
visat sig att det förekommer att överförmyndarna hämtar in läkarintyg med viss
regelbundenhet för att få underlag för denna granskning (se mina inledningsvis
nämnda inspektioner av Överförmyndarnämnden i Umeåregionen och av
Södertörns överförmyndarnämnd).

Det är alltså inte främmande i överförmyndarnas verksamhet att hämta in
läkarintyg och annat underlag i dess återkommande bedömning av om det finns
grund för att ett förvaltarskap ska upphöra. Tvärtom anser jag att det ryms inom
ramarna för uppdraget och det oavsett om det görs inom myndighetens egen
tillsyn eller på anmodan av rätten. Jag instämmer alltså i den uppfattning som
framkommer i överförmyndarnämndens yttrande, nämligen att det i och för sig
hade varit möjligt för myndigheten att följa tingsrättens förelägganden trots att
nämnden inte har ansett sig skyldig att göra det. Enligt min mening kan det inte
hävdas att ett sådant handlande skulle vara problematiskt utifrån legalitets-
principen. Det kan därvid även konstateras att utredningsåtgärder som en
överförmyndare i sådant fall vidtar ytterst grundar sig på domstolens i lag
föreskrivna skyldighet att se till att ett ärende blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver.

I anslutning till detta finns det anledning att kort beröra vilken skyldighet en
förvaltningsmyndighet har att följa förelägganden från en domstol. Som
redovisats under de rättsliga utgångspunkterna är det en sedan länge etablerad
princip att myndigheter ska rätta sig efter domstolarnas avgöranden när de i
egenskap av överinstans prövar myndighetens beslut. Det gäller som sagt även
om myndigheten anser att överinstansens rättstillämpning är felaktig. Saken är
inte lika given när det gäller förelägganden och i vilken utsträckning en
myndighet är skyldig att följa andra direktiv från rätten än avgöranden i sak, om
den anser att domstolen har gått utöver sina rättsliga befogenheter.

Det är självklart att en myndighet ska följa ett föreläggande från en domstol när
skyldigheten att göra det otvetydigt slås fast i eller framgår av lag eller annan
författning. Detta är knappast heller kontroversiellt.

Utöver sådana uppenbara fall kan det enligt min mening finnas goda skäl för
myndigheterna att inta ett likartat förhållningssätt till domstolarna även i andra
situationer. Som understrukits har domstolarna en konstitutionell särställning
och en speciell funktion när det gäller uttolkandet av gällande rätt. Rätten har i
det enskilda fallet långtgående befogenheter att inom ramen för det process-
rättsliga regelverket vidta de åtgärder för beredningen av ett mål eller ärende
som bedömts nödvändiga. Dessa befogenheter kringskärs ytterst av legalitets-
principen. Visserligen kan man tänka sig situationer där en förvaltnings-
myndighet finner att det är uppenbart att den saknar stöd i rättsordningen för att
vidta en åtgärd som domstolen begär, men det bör vara mycket ovanligt.
                                                                   Dnr 6899-2023      Sid 11 (11)




Bakgrunden till mitt ärende är snarare ett exempel på en situation där rättsläget
framstår som mer oklart. Mot bakgrund av domstolarnas ställning i en rättsstat
anser jag att det i ett sådant fall finns anledning för förvaltningsmyndigheten att
noga överväga om den verkligen har skäl att sätta sig över domstolens tolkning
av sitt mandat.

Behovet av förtydligande lagstiftning
Jag bedömer alltså att det inte är självklart att överförmyndarna enligt gällande
rätt har en skyldighet att på tingsrättens föreläggande ge in utredning i ärenden
om upphörande av förvaltarskap. I linje med detta kan jag inte heller se att det
finns tillräcklig grund för att kritisera en överförmyndare som avstår från att ge
in sådan utredning (jfr JO 2008/09 s. 476, dnr 3903-2006). Jag menar emellertid
att övervägande skäl av såväl principiell som praktisk natur talar för att det
borde åligga överförmyndarna att följa rättens föreläggande att inhämta
utredning även i upphörandefallen.

Som tidigare konstaterats har det i min tillsyn visat sig att det finns olika
uppfattningar mellan tingsrätter och överförmyndare i den aktuella frågan. Det
är tydligt att dessa meningsskiljaktigheter kan ge upphov till utdragen
handläggning och en hel del problem, som i slutändan riskerar att drabba
enskilda. Det kan avslutningsvis framhållas att det förhållandet att en
förvaltningsmyndighet inte anser sig kunna följa domstolsförelägganden, eller
för den delen överprövar det behov av utredning som en domstol anser
föreligga, kan inverka negativt på allmänhetens förtroende för både domstolar
och andra myndigheter.

Mot denna bakgrund finner jag anledning att med stöd av 13 § lagen (2023:499)
med instruktion för Riksdagens ombudsmän (JO) hos regeringen väcka frågan
om en författningsändring.

Ärendet avslutas.




Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Anton Lindgren har föredragit ärendet och byråchefen Johan
Thorblad har deltagit i beredningen.
