# Fråga om en åklagares möjlighet att under en förundersökning godkänna att personer som inte var skäligen misstänkta för brott i samband med förhör tillfrågades om de frivilligt ville lämna salivprov för DNA-analys

JO 2002-11-29 dnr 696-2001

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2002-11-29         696-2001               1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om en åklagares möjlighet att under en förundersökning
                        godkänna att personer som inte var skäligen misstänkta för brott i
                        samband med förhör tillfrågades om de frivilligt ville lämna salivprov för
                        DNA-analys

## Anmälan

I en anmälan till JO riktade AA, som ombud för BB, kritik mot
                        Rikskriminalpolisen och Polismyndigheten i Örebro län. Han uppgav bl.a. att
                        polisen hade hållit ett mycket ingående vittnesförhör med BB i en mordutredning,
                        vilket avslutades med att han tillfrågades om han ”frivilligt ville lämna salivprov i
                        mordutredningen”. BB såg ingen annan utväg i den pressade situationen än att
                        acceptera detta.

## Utredning

Muntliga upplysningar inhämtades från chefsåklagaren CC vid
                        Åklagarmyndigheten i Västerås, åklagarkammaren i Örebro, varvid i huvudsak
                        följande framkom. Den aktuella förundersökningen avsåg misstanke om mord. CC
                        var förundersökningsledare. Det var en av de största utredningarna i Örebro och
                        omkring 1 000 personer hördes i ärendet. Under utredningen hade
                        gärningsmannens DNA säkrats. CC hade under 1998, i sin egenskap av
                        förundersökningsledare, en diskussion med polisen angående salivprov. Efter att ha
                        konsulterat befattningshavare hos Riksåklagaren upplyste han polisen om att de
                        kunde erbjuda de berörda – som inte var skäligen misstänkta för brott – att frivilligt
                        lämna salivprov. Det skulle emellertid bl.a. framhållas att provet var fullständigt
                        frivilligt och inte något påtryckningsmedel. Det skulle också understrykas att den
                        omständigheten att någon inte lämnade ett prov inte skulle innebära att han därefter
                        skulle höras som misstänkt. Under förundersökningen erbjöds ca 200 personer som
                        hördes upplysningsvis att lämna salivprov, som sedan analyserades vid Statens
                        kriminaltekniska laboratorium. Vissa av de hörda lämnade inte prov. I de fall där
                        någon hördes som misstänkt beslutade CC att det skulle tas blodprov på den
                        berörde. – En person hade av hovrätten dömts för brottet.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten i Västerås för upplysningar och
                        yttrande i följande hänseenden.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                        Dnr 696-2001     Sid 2 (11)




1. Anledningen till att polisen i samband med att personer förhördes
   upplysningsvis under en förundersökning beträffande mord, där chefsåklagaren
   CC vid åklagarkammaren i Örebro var förundersökningsledare, beredde
   förhörspersoner tillfälle att lämna salivprov för DNA-analys?
2. Vilka urvalskriterier användes?
3. Vem beslutade om förfarandet?
4. Har åklagare i något fall under utredningen fattat beslut om kroppsbesiktning?
5. Vilka rättsliga överväganden föregick ställningstagandet att införskaffa prov
   för DNA-analys?

Åklagarmyndigheten (överåklagaren DD) kom in med ett yttrande till vilket hade
fogats upplysningar från CC.

Av CC:s upplysningar framgick inledningsvis att en kvinna, EE, den 18 juli 1998
anträffades mördad i en bostadslägenhet i Örebro, att det kunde fastställas att
anträffandeplatsen också var brottsplats samt att det vid analys av spår från
lägenheten fastställdes att det fanns DNA, som uppenbarligen kom från
gärningsmannen, på flera olika ställen. CC anförde härutöver bl.a. följande.

DNA-prover från annan än misstänkt
      Att kontrollera alibin avseende personer som har anknytning till ett mycket grovt
      brott är en rutinåtgärd som sker utan att varje kontrollerad person är misstänkt.
      Naturligtvis kan misstankar finnas på en låg nivå men det gäller inte alla. Kontrollen
      är tidskrävande och kan många gånger upplevas som mycket obehaglig för den
      enskilde. Om kontrollen görs genom förhör kan det behövas många förhör för att
      kunna avföra en person från utredningen. Man kan bli tvungen att höra personens
      maka/make, grannar, släktingar, arbetskamrater m.fl. Säkerheten i kontrollen blir
      många gånger inte så hög framförallt om det rör en person som varit ensam under
      den tid som det utredda brottet skett. Det kan efter kontrollen finnas kvarstående
      oklarheter som är till olägenhet för en förhörsperson.
      Denna typ av kontrollåtgärder företas endast vid mycket grova brott av flera skäl. De
      främsta skälen är hänsynen till proportionalitetsprincipen och utredningskostnaden.
      Under hösten 1998 blev jag av spaningsledaren tillfrågad om det var möjligt att ta
      prov för DNA-undersökning från annan än misstänkt. Detta gällde t.ex. bekanta till
      offret eller andra som hade anknytning till utredningen såsom personer som burit en
      sådan jacka som gärningsmannen lämnat kvar på brottsplatsen. Jag hade inte
      tillämpat ett sådant förfarande tidigare. Det var inte aktuellt att ta blodprov utan
      tanken var att ett salivprov skulle lämnas. Mycket talade för att ett sådant prov från
      en person var att anse som kroppsbesiktning men rättsläget framstod som något
      osäkert. Om det inte var fråga om kroppsbesiktning var det inget annat
      tvångsmedelsinstitut.
      För att kunna lämna besked i frågan tog jag därför del av lagtext, kommentarer,
      förarbeten och eventuella tillämpningsföreskrifter.
      Avseende den som skäligen kan misstänkas för ett brott varpå fängelse kan följa får
      kroppsbesiktning jml 28 kap. 12 § rättegångsbalken företas med tvång. Den som inte
      är skäligen misstänkt kan inte utsättas för kroppsbesiktning med tvång. En
      målsägande kan därför inte tvingas till kroppsbesiktning hur viktig en sådan åtgärd
      än är för att kunna styrka ett brott. Däremot sker undersökning av målsäganden,
      inklusive eventuell provtagning för att erhålla jämförelsematerial för DNA-
      undersökning, rutinmässigt genom att målsäganden medger detta. Något hinder mot
      ett sådant förfarande finns inte i lagtexten. Något särskilt beslut av
      förundersökningsledaren fattas inte vid frivillig undersökning.
                                                                   Dnr 696-2001       Sid 3 (11)



I kommentaren till rättegångsbalken (Fitger m.fl. sid. 28:25) anförs bl.a. ”Om annan
än den misstänkte t.ex. målsäganden samtycker till en kroppsbesiktning får sådan
utföras även beträffande honom.” Texten synes vara hämtad direkt från Gärdes
kommentar till samma paragraf. Gärde i sin tur har tagit formuleringen från NJA II
1943 sid. 373.
I prop. 1993/94:24 sid. 53 f anges att det inte finns skäl att ändra nuvarande
reglering så att det skulle gå att med tvång göra undersökningar avseende icke
misstänkta personer. Man hänvisar till tidigare reglering om att den som inte är
misstänkt inte är skyldig att medverka.
I 28 kap. 1 § rättegångsbalken regleras husrannsakan. I sista stycket anges, till
skillnad från hur reglerna om kroppsbesiktning beskrivits, att man inte får åberopa
den misstänktes samtycke till en husrannsakan. Det krävs att han begär åtgärden.
Inget sägs om den som inte är misstänkt för brott.
Lagstiftaren har uppenbarligen avsett att göra en skillnad här. Den misstänktes
samtycke borde motsatsvis kunna ha betydelse vid kroppsbesiktning.
Den tekniska utvecklingen har på kort tid förändrats på ett sätt som lagstiftaren inte
har kunnat förutse. Tekniken ger idag möjligheter till kvalitativt mycket säkra
utredningsmetoder.
Det finns specialregler för i vilka sammanhang man får ta fingeravtryck. En
utredningsmetodik som är relativt gammal. Regleringen finns i 2 § sista stycket i
förordning (1192:824) om fingeravtryck m.m. Här anges förutsättningarna för att ta
prov även från den som inte är skäligen misstänkt för brott. Den typ av provtagning
som var aktuell i detta ärende var inte mer integritetskränkande än ett fingeravtryck.
Vad gäller fingeravtryck är det inte fråga om frivillighet. Beslut skall fattas av
förundersökningsledaren jämlikt 6 § samma förordning.
I RÅ:s rapport (1995:1) från arbetsgruppen om grova våldsbrott har den aktuella
frågeställningen belysts, se bl.a. s. 58 f. Här talas det dock mest om blodprov.
Enligt min uppfattning var frågan om DNA-prov i aktuellt hänseende inte reglerad.
Mitt ställningstagande var att det var möjligt för förhörspersoner att lämna frivilliga
salivprov.
Jag tog därefter kontakt med dåvarande avdelningsdirektören i RÅ:s kansli FF. Vi
resonerade om förutsättningarna för ifrågavarande prov. Hon höll med mig om mitt
resonemang.
Mitt besked till spaningsledningen var
att salivprov inte fick avse personer som var på sannolika skäl misstänkta, att det
skulle vara fråga om helt frivilliga prov,
att förhörspersonen skulle upplysas om detta,
att förhörspersonen också skulle upplysas om att för det fall denne avböjde detta inte
skulle anföras till dennes nackdel,
att det på inga villkor fick användas någon form av utpressning så att
förhörspersonen kände sig tvingad,
att provtagningen skulle avse saliv och ske genom spottning i engångsmugg eller
genom upptagning på bomullstops,
att förhörspersonen själv utförde provtagningen under övervakning av
förhörsledaren,
att den skulle ske på avskild plats, samt
att förhörspersonen skulle underrättas om att provet endast skulle jämföras med spår
i detta ärende och sedan kastas.
Provet skulle ses mer som en möjlighet för den enskilde än en begäran från polisen.
Instruktionen från spaningsledningen till utredarna var vidare att om frivilligt
salivprov lämnades skulle förhören kunna hållas ganska korta. Dock skulle ett förhör
omfatta vad förhörspersonen kände till om EE, eventuella kontakter, eventuella tips
                                                                    Dnr 696-2001     Sid 4 (11)



samt vad förhörspersonen gjorde under den aktuella tiden. För det fall
förhörspersonen hade ett lättkontrollerbart alibi skulle salivprov inte lämnas.
Med hänsyn till jämförelsen med kroppsbesiktning avseende målsägande ansåg jag
att det var den enskilde polismannen som skulle bedöma förutsättningarna för
provtagning. Något särskilt beslut i varje enskilt fall från min sida skulle därför inte
behövas. Att prov tagits har i stället antecknats i förhöret.
Under tiden hösten 1998 till våren 2000 har cirka 350 personer frivilligt lämnat
DNA-jämförelseprov till utredningen. Vissa har tagit kontakt med polisen för att
lämna prov men de flesta har lämnat prov på förfrågan eller efter erbjudande av
denna möjlighet. Några få har sagt sig inte vilja med- verka. Några har begärt att få
skriftligt besked för att kunna visa upp för annan men de flesta har haft klart för sig
att om vi inte hör av oss så finns ingen överensstämmelse.
Genom denna typ av alibikontroll utsattes den enskilde för ett mycket mindre
intrång eller kränkning av den personliga integriteten än vad en alibikontroll genom
förhör skulle medföra. Någon kvarstående oklarhet skulle inte behöva förekomma
utan ett antal personer kunde efter analys av svaren avföras från utredningen. Under
utredningen har jag varit övertygad om att det i ärendet tillämpade förfaringssättet
inte stod i strid med lagstiftningen.
–––
Sedan i vart fall 1996 har i Sverige förekommit flera mordutredningar av samma
svårutredda karaktär som i detta ärende där frivilliga DNA-prov förekommit i stor
skala. Denna omständighet har dock inte varit avgörande i denna utredning.
CC lämnade avslutningsvis också vissa upplysningar om förhöret med BB.
DD anförde följande.

Rättsläget

Allmänt
Varje medborgare är enligt 2 kap. 6 § regeringsformen mot det allmänna skyddad
mot påtvingade kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation samt husrannsakan och
liknande ingrepp. Dessa grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast
genom lag och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle och begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt. Enligt
kommentaren till regeringsformen (Holmberg och Stjernquist, Grundlagarna, s. 87)
avses med uttrycket ”kroppsligt ingrepp” bl.a. smärre ingrepp som vaccination och
blodprovstagning och andra liknande företeelser som brukar betecknas med ordet
kroppsbesiktning.
Nämnda fri- och rättigheter har i 28 kap. 12 § rättegångsbalken begränsats ifråga om
kroppsbesiktning. Enligt nämnda bestämmelse får den som skäligen kan misstänkas
för ett brott på vilket fängelse kan följa kroppsbesiktas för ändamål som anges i 28
kap. 11 § rättegångsbalken. Med kroppsbesiktning avses enligt bestämmelsen
undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från
människokroppen och undersökning av sådana prov. Av förarbetena till den senaste
ändringen av paragrafen (prop. 1993/94:24 s. 45) framgår att med provtagning avses
alla former av provtagningar som kan komma ifråga. Som exempel anges bl.a.
salivprov.

Betydelsen av samtycke
Vad gäller frågan om samtycke till kroppsbesiktning angavs i förarbetena till
rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 373) att regleringen inte hindrar att
kroppsbesiktning företas på målsäganden om denne lämnar sitt samtycke. Mot
bakgrund av vad som angivits i förarbetena till rättegångsbalken skulle det med fog
kunna hävdas att lagstiftarens utgångspunkt varit att samtycke till åtgärder som faller
inom tvångsmedelsregleringen i rättegångsbalken, utom i fall där det särskilt
reglerats (jfr 24 kap. 23 § och 28 kap. 1 § rättegångsbalken), medför att åtgärden är
tillåten.
                                                                     Dnr 696-2001      Sid 5 (11)



Justitieombudsmannen har i ett tidigare ärende rörande samtycke till husrannsakan
(se JO 1991/92 s. 114) uttalat sig allmänt om verkan av samtycke vid tvångsmedel. I
beslutet angavs bl.a. följande. Utgångspunkten vid bedömningen av rättsläget måste
numera, oavsett vilka överväganden som kan ha gjorts i samband med
rättegångsbalkens tillkomst, ta sin utgångspunkt i regeringsformens regler till skydd
för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det är tydligt att grundlagens
rättighetsskydd allvarligt skulle urholkas, om man godtog att den enskilde som
huvudregel alltid kunde efterge detta med bl.a. den följden att tvångsmedel av det
slag som regleras i rättegångsbalken fritt skulle få tillgripas också i situationer där
lagliga förutsättningar för åtgärden saknas. Regeringsformens utgångspunkt får i
stället anses vara den motsatta, nämligen att samhälleliga organ inte får göra
ingripande inom det grundlagsskyddade området annat än med stöd i lag.
Frågan om verkan av samtycke har även berörts i förarbetena till den senaste
ändringen av reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i rättegångsbalken.
Departementschefen anförde (prop. 1993/94 s. 46) följande.
I rättegångsbalken regleras inte generellt fråga, om samtycke från den som skall
undersökas innebär att undersökningen får genomföras. Annorlunda uttryckt är det
frågan om huruvida samtycke kan ersätta de förutsättningar som ges i
rättegångsbalken för tvångsmedelsanvändningen. Med visst fog kan man i sådant
fall påstå att det över huvud taget inte är fråga om någon tvångsmedelsanvändning,
eftersom tvångsmomentet saknas. Grundlagsskyddet avser ju också enbart
påtvingade ingrepp. Så snart ingreppet inte är påtvingat, eller m. a. o. frivilligt, är det
inte fråga om någon inskränkning i det grundlagsenliga skyddet. Den förhärskande
uppfattningen är också att samtycke innebär att en åtgärd, som utan samtycke vore
grundlagsstridig, får genomföras.

Min bedömning
Alla former av prov från människokroppen omfattas numera av regleringen i 28 kap.
12 § rättegångsbalken och de åtgärder som företagits i den aktuella
förundersökningen, ifråga om salivprov, omfattas av bestämmelsen. För att åtgärden
skall få genomföras med tvång förutsätts att den person som skall utsättas för
åtgärden är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa.
CC beslöt att personer som hördes under förundersökningen skulle erbjudas
möjligheten att frivilligt lämna ett salivprov för DNA-analys. Endast personer som
inte var skäligen misstänkta erbjöds denna möjlighet och något beslut om
kroppsbesiktning fattades följaktligen inte i dessa fall. De personer som erbjöds
denna möjlighet skulle upplysas om att det var frågan om helt frivilliga prov och att
ett avböjande till att lämna salivprov inte skulle anföras till dennes nackdel. Som
ytterligare villkor uppställdes bl.a. att det under inga villkor fick användas någon
form av utpressning så att förhörspersonen kände sig tvingad att lämna prov.
Vid min bedömning av rättsläget finner jag det naturligt, såsom
Justitieombudsmannen tidigare uttalat (JO 1991/92 s. 144), att utgångspunkten vid
bedömningen bör vara regeringsformens regler om de grundläggande fri- och
rättigheterna och att detta grundlagsfästa skydd skulle urholkas om man generellt
skulle anse att alla former av ingrepp som omfattas av dessa fri- och rättigheter
skulle vara tillåtna om bara samtycke lämnats från den som skall utsättas för
åtgärden. Det föreligger enligt min mening betydande svårigheter att upprätthålla ett
krav på att samtycket lämnats frivilligt. Detta problem är särskilt tydligt om personer
som hörs under en förundersökning tillfrågas om samtycke till olika åtgärder som
utan samtycke skulle sakna lagstöd. Även om den som tillfrågas om samtycke
informeras om att ett avböjande inte kommer att anföras till dennes nackdel, torde
det för många ändå framstå som att samtycke inte lämnas helt frivilligt. Med andra
ord att personen känner sig tvungen att lämna sitt samtycke. Mot bakgrund av vad
departementschefen anförde om samtycke till tvångsmedel i samband med de
senaste ändringarna av reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning synes det
dock råda delade meningar om denna tolkning.
Med beaktande av de oklarheter som synes föreligga beträffande verkan av lämnat
samtycke och särskilt med hänsyn till vad departementschefen anfört i tiden efter
                                                                          Dnr 696-2001     Sid 6 (11)



      Justitieombudsmannens uttalande finner jag att CC får anses ha haft fog för sin
      uppfattning att det förfarande som han beslutat om var tillåtet.
      I dag kan fingeravtryck tas på en person som inte är skäligen misstänkt för ett brott
      med stöd av reglerna i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. och det kan
      ifrågasättas om det inte vore lämpligt med en tydlig reglering som ger
      förundersökningsledaren möjlighet att besluta om provtagning, i form av salivprov, i
      vart fall vid mer allvarlig brottslighet. Det förfaringssätt som CC valt och som
      använts i andra förundersökningar torde för de flesta av de berörda personerna
      medfört en betydligt mindre integritetskränkning än vad som hade varit fallet vid en
      kontroll av deras eventuella alibin.
AA yttrade sig över remissvaret och anförde bl.a. följande.

      Det görs gällande att det inte kan anses förenligt med de grundläggande fri- och
      rättigheterna att föranstalta om salivprovtagning ”på frivillig basis” i samband med
      en brottsutredning eftersom ett samtycke aldrig, oavsett på vilket sätt provtagning
      genomförs, kan betraktas vara helt frivilligt. Särskilt allvarligt är att den som vägrar
      tillmötesgå en begäran om provtagning självfallet kommer att betraktas som starkt
      misstänkt för det aktuella brottet, oavsett om information lämnas om att vägran inte
      kommer att anföras till dennes nackdel. Den påtalade ”frivilligheten” är således i
      praktiken en ren chimär.
I ett beslut den 29 november 2002 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Rättslig reglering
Bestämmelser till skydd för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter finns
i 2 kap. regeringsformen (RF). Enligt 6 § är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Han är enligt samma
bestämmelse skyddad också mot bl.a. kroppsvisitation. Begränsning av det skydd
som uppställs genom denna bestämmelse får enligt 12 § göras endast genom lag.
Sådana lagregler finns bl.a. i rättegångsbalkens kapitel om straffprocessuella
tvångsmedel.

Förutsättningarna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning i samband med en
brottsutredning regleras i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Med kroppsvisitation
avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor,
paket och andra föremål som någon har med sig. En kroppsbesiktning innebär en
undersökning av människokroppens yttre och inre, tagande av prov från kroppen
eller undersökning av sådana prover.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa,
får enligt 11 § kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för
brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Annan än den
som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig
anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i
beslag eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet.

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får
enligt 12 § första stycket kroppsbesiktigas för de ändamål som anges i 11 §.
Bestämmelsen om kroppsbesiktning innehåller inte någon motsvarighet till
möjligheten enligt 11 § att kroppsvisitera annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet. Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för
                                                                      Dnr 696-2001    Sid 7 (11)




ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex
timmar (12 § tredje stycket).

För att en person skall anses vara skäligen misstänkt för ett brott krävs att det
föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i
fråga har begått den gärning som misstanken avser (se t.ex. JO 1992/93 s. 204 och
1993/94 s. 101).

Av hänvisningen i 28 kap. 13 § till 4 § i samma kapitel framgår att ett förordnande
om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning enligt huvudregeln meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Endast om det föreligger fara i
dröjsmål får en sådan åtgärd beslutas av en polisman.

Enligt 28 kap. 14 § RB kan av den som är anhållen eller häktad fotografi och
fingeravtryck tas. Denne kan dessutom underkastas ”annan dylik åtgärd”. De
åtgärder som avses i detta lagrum kan vidtas också mot annan person, om det
behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa. Närmare bestämmelser om
sådana åtgärder finns i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

I 2 § första stycket förordningen om fingeravtryck m.m. föreskrivs att
fingeravtryck och fotografi alltid skall tas av den som är häktad som misstänkt för
brott samt att sådana åtgärder under vissa förutsättningar skall vidtas också i fråga
om den som har anhållits som misstänkt för brott. Om det behövs för att utreda ett
brott på vilket fängelse kan följa, får enligt andra stycket fingeravtryck och
fotografi tas också av den som misstänks för brottet utan att vara anhållen eller
häktad för detta samt av den som inte är misstänkt för brottet. I 4 § föreskrivs att
den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott får videofilmas och att det
av en sådan person får tas avtryck av hand, fot eller öra. Detsamma gäller i fråga
om en annan person, om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa.

Det finns inte någon reglering i lag av frågan om den rättsliga innebörden av ett
samtycke från den enskilde till någon av de olika åtgärder som har nämnts i det
föregående. Frågan om verkan av samtycke till användningen av straffprocessuella
tvångsmedel behandlas emellertid i Polisrättsutredningens slutbetänkande (SOU
1995:47). Där anförs bl.a. att en utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör
vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och
regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna inte får företas annat än på de
villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till
det eller ej (s. 144).

I doktrinen har i fråga om kroppsvisitation uttalats att det inte finns någon
uttrycklig reglering i rättegångsbalken av innebörd att ett samtycke från den
enskilde legaliserar åtgärden men att det däremot finns ett skydd mot
kroppsvisitation i 2 kap. 6 § RF, som kan begränsas genom lag men inte genom
avtal. Det kan enligt detta uttalande därför finnas anledning att inte tillåta sig att ge
den enskildes samtycke dispositiv effekt genom att hänvisa till praxis vid
kroppsvisitation eller genom att göra mer eller mindre djärva e contrariotolkningar
                                                                     Dnr 696-2001    Sid 8 (11)




av den reglering av samtyckets betydelse som återfinns i 28 kap. 1 § tredje stycket
RB (Ekelöf III, 6:e uppl., s. 81).

Bedömning
Regeringsformen ställer i 2 kap. 6 § upp ett skydd för medborgarna mot påtvingat
kroppsligt ingrepp. I enlighet med vad som föreskrivs i 12 § i samma kapitel kan
detta skydd begränsas endast genom lag. Som exempel på sådan lagstiftning kan
nämnas rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning. Begreppet kroppsbesiktning
omfattar bl.a. tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana
prover. Åtgärden att ta ett salivprov i syfte att göra en DNA-analys faller således
till sin art in under begreppet kroppsbesiktning.

Begränsningen av grundlagsskyddet till att avse påtvingade kroppsliga ingrepp är i
första hand föranledd av önskemålet att från detta undanta sådana åtgärder som
läkarundersökningar, medicinska provtagningar och kirurgiska ingrepp, som med
patientens samtycke vidtas inom den allmänna sjukvården. Det är här fråga om
åtgärder som företas i den persons intresse som är föremål för ingreppet och som
normalt helt saknar inslag av tvång. Grundlagsregleringen ger därför i detta
sammanhang som regel inte upphov till några problem.

Frågor om innebörden och omfattningen av grundlagsskyddet mot påtvingade
kroppsliga ingrepp aktualiseras på ett helt annat sätt i de fall där ett kroppsligt
ingrepp görs som ett led i en brottsutredning och således syftar till att tillgodose det
allmänna intresset av att brott beivras. Detta är något som måste beaktas när man i
detta sammanhang för ett resonemang kring frågan om verkan av ett samtycke från
den som är avsedd att utsättas för ingreppet. Som Polisrättsutredningen påpekar bör
exempelvis ett ingripande som i det enskilda fallet kan genomföras utan tvång
alltid betraktas som ett fall av tvångsmedelsanvändning, om den ingripande
myndigheten har möjlighet att använda tvång om det skulle behövas (SOU 1995:47
s. 143).

En fråga som har varit föremål för särskild uppmärksamhet gäller undersökning av
en målsägande i brottsutredande syfte. Polisrättsutredningen har här uttalat bl.a. att
de kroppsundersökningar som en målsägande underkastas i brottsutredande syfte
inte kan betraktas som tvångsmedel, eftersom de inte kan genomföras med tvång,
men att de i övrigt har stora likheter med sådana kroppsbesiktningar som enligt
rättegångsbalken får utföras på någon som är skäligen misstänkt för brott (a.a. s.
274).

Som tidigare har nämnts avser grundlagsskyddet mot kroppsliga ingrepp endast
påtvingade sådana, och vidare omfattar rättegångsbalkens
kroppsbesiktningsbegrepp endast åtgärder som vidtas mot personer som är
misstänkta för brott. Det är därför möjligt att inta den ståndpunkten att en frivilligt
genomförd undersökning av en målsägande, även om den görs i brottsutredande
syfte, faller utanför det område som regleras genom grundlagsbestämmelsen om
skydd mot kroppsliga ingrepp och rättegångsbalkens föreskrifter om
kroppsbesiktning. Detta innebär att en sådan undersökning betraktas som en
brottsutredande åtgärd som inte omfattas av kroppsbesiktningsbegreppet och som
                                                                      Dnr 696-2001     Sid 9 (11)




får företas utan uttryckligt stöd i lag. Den omständigheten att man i ett visst fall
upplyser målsäganden om att en vägran från dennes sida att medverka vid en
undersökning kan komma att försvåra möjligheterna att utreda brottet anses inte
innebära att denne utsätts för tvång i regeringsformens mening (jfr dock SOU
1996:35 s. 154).

I det här aktuella fallet var det emellertid inte fråga om att undersöka en
målsägande utan om att ta prover från personer som visserligen inte var skäligen
misstänkta för brottet men som alla betraktades som möjliga gärningsmän. Det
framstår som naturligt att hävda att rättegångsbalkens regel om kroppsbesiktning
reglerar frågan om kroppsliga ingrepp av där avsett slag mot misstänkta personer i
hela dess vidd, och att ett sådant ingrepp, riktat mot en person som visserligen är i
någon mån misstänkt men inte skäligen misstänkt för det brott som utredningen
avser, således är att betrakta som en icke tillåten kroppsbesiktning. Den fråga som
då uppkommer är om förfarandet att ta ett prov från en sådan person med dennes
samtycke utgör ett otillåtet kringgående av det skydd som ställs upp genom
grundlagsregeln om skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och
rättegångsbalkens bestämmelse om kroppsbesiktning som ett straffprocessuellt
tvångsmedel.

Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande hänvisat till ett tidigare JO-beslut (JO
1991/92 s. 114) där jag bl.a. gett uttryck för uppfattningen att grundlagens
rättighetsskydd allvarligt skulle urholkas, om man godtog att den enskilde som
huvudregel alltid kunde efterge detta med bl.a. den följden att tvångsmedel av det
slag som regleras i rättegångsbalken fritt skulle få tillgripas också i situationer där
lagliga förutsättningar för åtgärden saknas. Regeringsformens utgångspunkt får i
stället, enligt vad som sägs i beslutet, anses vara den motsatta, nämligen att
samhälleliga organ inte får göra ingripanden inom det grundlagsskyddade området
annat än med stöd i lag. Den ståndpunkt som kommer till uttryck i beslutet är
således att regeringsformen inte ger utrymme för att ett samtycke till en
straffprocessuell tvångsåtgärd skall kunna ersätta att en eller flera enligt lag
angivna förutsättningar för åtgärden inte är uppfyllda. Som har nämnts i det
föregående har Polisrättsutredningen sedan gett uttryck för samma uppfattning i
frågan.

Det är i viss mån oklart hur långt grundlagsskyddet sträcker sig vad gäller
kroppsbesiktning, eftersom skyddet endast avser påtvingade kroppsliga ingrepp.
Enligt min mening står det emellertid i bäst överensstämmelse med
rättssäkerhetens krav att grundlagsregeln tolkas så, att den ställer upp ett skydd
också mot att en befattningshavare vid en brottsutredande myndighet – utan att
använda eller vara beredd att använda tvång i egentlig bemärkelse – uppträder på
ett sätt som får till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att underkasta
sig exempelvis en undersökning eller provtagning. Som exempel på sådant
uppträdande kan nämnas underförstådda eller uttryckliga påtryckningar av olika
slag.

Det är tydligt att det finns en särskilt stor risk för att situationer av nu nämnt slag
skall uppkomma, när åtgärden avser en person som har klart för sig att han inte är
                                                                      Dnr 696-2001    Sid 10 (11)




fri från misstanke om det brott som utredningen avser. Jag kan i detta sammanhang
peka på vad Polisrättsutredningen har uttalat om att en polisman som ingriper i
myndighetsutövning rent faktiskt ger uttryck för samhällets maktbefogenheter,
oavsett om han använder tvång eller inte, och att saken också torde uppfattas på det
sättet av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett
sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig
frivillighet (SOU 1995:47 s. 145). Enligt vad som sägs i anmälan i detta ärende
uppfattade sig BB under förhöret med honom vara i en så pressad situation att han
inte såg någon annan utväg än att acceptera att lämna salivprov. Att BB inte
saknade fog för sin uppfattning vinner stöd av de upplysningar som CC har lämnat.

Det föreligger således en påtaglig risk för att frivilligheten i en situation av det här
diskuterade slaget blir mer eller mindre illusorisk. Det bör särskilt framhållas att
det är svårt för den befattningshavare som verkställer åtgärden att avgöra om
samtycket verkligen lämnas fullt frivilligt och att det är än svårare för en
utomstående granskare att i efterhand bedöma om medverkan var resultatet av
otillbörliga påtryckningar eller ej (jfr a.a. s. 150).

Man kan inte heller utan vidare avvisa en på allmänna rättssäkerhetsöverväganden
grundad tolkning av rättegångsbalkens bestämmelse om kroppsbesiktning som
innebär att åtgärder av det slag som avses där – oavsett hur man bedömer
räckvidden av grundlagsskyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp och oberoende
av om samtycke föreligger eller ej – aldrig får riktas mot misstänkta personer i
andra fall än när graden skälig misstanke har uppnåtts.

Av vad som nu har sagts framgår att det rättsenliga i det förfarande med
provtagningar för DNA-analys som förekom i den aktuella brottsutredningen på
goda grunder kan ifrågasättas. Man kan emellertid å andra sidan konstatera att
rättsläget knappast kan betraktas som klart. Jag beaktar vid min bedömning av
CC:s åtgärd att tillåta provtagningen vidare vad han uppgett om sina överväganden
inför denna och om de direktiv som han gav om formerna för provtagningen. Jag
finner mot denna bakgrund inte anledning att rikta någon kritik mot honom.

Den oklarhet som föreligger vad gäller den rättsliga betydelsen av att någon, som
visserligen kan misstänktas för brott men inte är skäligen misstänkt, samtycker till
att underkasta sig åtgärder av det slag som avses med bestämmelsen om
kroppsbesiktning framstår emellertid som i hög grad otillfredsställande. Jag vill i
detta sammanhang peka på vad CC uppgett om att det i varje fall sedan år 1966 har
bedrivits flera mordutredningar i Sverige där frivilliga DNA-prov förekommit i stor
skala.

Med hänsyn till den stora betydelse som den moderna DNA-tekniken har fått i den
brottsutredande verksamheten finns det enligt min mening skäl att överväga att
göra frågan om provtagning för DNA-analys till föremål för en särskild
lagreglering som kan tillgodose intresset av att DNA-tekniken utnyttjas effektivt i
den brottsutredande verksamheten utan att detta på ett oacceptabelt sätt går ut över
den enskildes rättssäkerhet. Jag kan som en jämförelse nämna bestämmelserna i 28
kap. 14 § RB och förordningen om fingeravtryck m.m., som medger att åtgärder av
                                                                   Dnr 696-2001       Sid 11 (11)




där avsett slag vidtas också beträffande den som inte är skäligen misstänkt för det
brott som utreds.

Det kan enligt min mening vidare finnas anledning att i rättegångsbalken generellt
reglera frågan om de undersökningar och andra åtgärder av
kroppsbesiktningskaraktär avseende målsäganden som anses kunna äga rum med
dennes samtycke. Genom en lagreglering av detta slag skulle man vinna att det
klargörs dels under vilka förutsättningar sådana åtgärder får företas, dels vem som
är behörig att ta initiativ till dem.

Jag överlämnar av nu angivna skäl kopior av detta beslut till justitieutskottet och
Justitiedepartementet.
