# Uttalanden i vissa frågor om handläggningen av sena aborter

JO 2019-09-17 dnr 7035-2017

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2019-09-17               7035-2017              1 (24)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden i vissa frågor om handläggningen av sena aborter


                          Beslutet i korthet: Inom ramen för sin tillsyn över hälso- och sjukvården har chefsJO
                          under en tid granskat vissa frågor som rör handläggningen av sena aborter. Syftet har
                          främst varit att undersöka om det finns behov av kompletterande eller ändrade
                          föreskrifter till stöd för handläggningen av sena aborter och tolkningen av abortlagens
                          bestämmelser.
                          I beslutet framhåller chefsJO att ärendet inte handlar om aborträtten eller gränserna
                          för abort, samt att det inte är JO:s uppgift att uttala sig om innebörden av begreppet
                          livsduglighet, tidpunkten för när en abort ska anses utförd eller hur sena aborter bör
                          handläggas i medicinskt eller etiskt hänseende. ChefsJO påtalar dock att det utifrån
                          ett rättssäkerhetsperspektiv är angeläget att abortlagens bestämmelser, liksom hälso-
                          och sjukvårdslagstiftningens grundläggande principer, tillämpas enhetligt och
                          ändamålsenligt över hela landet. Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver veta vad
                          de ska rätta sig efter vid sena aborter för att kunna upprätthålla en god och säker vård
                          i dessa situationer, och deras åtgärder måste vara i överensstämmelse med gällande
                          rätt.
                          Genom utredningen har chefsJO uppmärksammat att det finns oklarheter vad gäller
                          innebörden av centrala bestämmelser i abortlagen, som riskerar att leda till
                          rättsosäkerhet och en bristande enhetlighet i tillämpningen över landet. Det gäller bl.a.
                          tidpunkten för när en abort ska anses utförd, vad som menas med begreppet
                          livsduglighet och hur man ska ta hand om foster som visar livstecken efter en sen
                          abort.
                          ChefsJO konstaterar att ärenden om sen abort kräver en snabb och ändamålsenlig
                          handläggning, såväl hos Socialstyrelsens rättsliga råd som hos den vårdgivare där
                          aborten utförs. Enligt chefsJO är det dock inte tillräckligt för att säkerställa att
                          handläggningen av dessa ärenden också är rättssäker och motsvarar lagstiftarens
                          intentioner. Sena aborter aktualiserar både juridiska och medicinska frågor som rör
                          våra grundläggande mänskliga rättigheter och där det i dag inte råder enighet om
                          tolkningen av den gällande lagstiftningen. Dessa frågor behöver enligt chefsJO:s
                          mening bli föremål för en ny utredning samt regleras på ett klart och tydligt sätt i lag
                          och andra föreskrifter. ChefsJO ser därför anledning att uppmärksamma regeringen
                          på behovet av en översyn av lagstiftningen.

## Bakgrund

Inom ramen för min tillsyn över hälso- och sjukvården har jag tagit emot
                        klagomål som har samband med sena aborter. Klagomål har bl.a. framförts mot


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                   Dnr 7035-2017       Sid 2 (24)




Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i fråga om vissa av myndighetens
ställningstaganden i ett ärende som rörde en sen abort (JO:s ärende dnr 6078-
2017). Det gick inte heller att undgå den debatt om sena aborter som pågick i
medierna, efter rapporter sensommaren 2017 om att en neonatalläkare i
samband med en sen abort hade försökt rädda livet på ett aborterat foster som
visat livstecken. Frågor som rör sena aborter är dock inte nya utan har
återkommande debatterats i riksdagen.

Med sena aborter avses i detta sammanhang de aborter som Socialstyrelsens råd
för rättsliga och medicinska frågor (Rättsliga rådet) under vissa förutsättningar
kan ge tillstånd till efter utgången av graviditetsvecka 18. Enligt 3 § abortlagen
(1974:595) får tillstånd dock inte lämnas om det finns anledning att anta att
fostret är livsdugligt. Den medicinska utvecklingen innebär för närvarande att
det anses möjligt att rädda ett foster/barn till livet om det föds vid 22 fullgångna
veckor. Detta har medfört en praxis som innebär att abort som huvudregel
senast får utföras i graviditetsvecka 21 plus sex dagar (21 + 6). Den sista tillåtna
tidpunkten för tillstånd till abort och den tidpunkt där för tidigt födda barn ges
livsuppehållande behandling överlappar således nästan. I detta sammanhang kan
också nämnas att det i 24 § folkbokföringslagen (1991:481) föreskrivs att ett
barns födelse ska anmälas till Skatteverket, bl.a. när det gäller en nyfödd som
efter födelsen andats eller visat något annat livstecken, samt en dödfödd som
avlidit efter utgången av 22:a havandeskapsveckan. Sena aborter kan således
medföra svåra såväl juridiska som medicinsk-etiska avvägningar.

Av handlingar som JO har haft tillgång till i sin tillsynsverksamhet, av ett antal
artiklar i medierna samt av anteckningar från ett möte på Socialstyrelsen den
27 september 2017 om sena aborter (dnr 22838/2017-6) framgick att det fanns
olika uppfattningar i vissa centrala frågor när det gällde hanteringen av sena
aborter och tolkningen av abortlagen. Det gällde i synnerhet tolkningen av
begreppet livsduglighet och frågan om hur aborterade foster ska omhändertas
om de visar tecken på liv sedan de stötts ut eller fötts fram, men också vad som
ska anses utgöra tidpunkten för en abort.

Initiativet
Under senhösten 2017 och vintern 2018 följde jag alltså frågor om handlägg-
ningen av sena aborter. Mot bakgrund av det som kom fram fann jag anledning
att närmare undersöka om det finns behov av kompletterande eller ändrade
föreskrifter till stöd för handläggningen av sena aborter och tolkningen av
abortlagens bestämmelser. Jag beslutade därför i maj 2018 att gå vidare med
ärendet genom att begära yttranden från Socialstyrelsen och IVO.

Utredning
I ärendet upprättades en promemoria med de iakttagelser som JO hade gjort när
det gällde vissa frågor om handläggningen av sena aborter. Socialstyrelsen och
IVO uppmanades därefter att yttra sig över denna promemoria med ett antal
särskilda frågeställningar.
                                                                        Dnr 7035-2017       Sid 3 (24)




Socialstyrelsen
Frågor till Socialstyrelsen
Socialstyrelsen uppmanades att redovisa sin uppfattning om rättsläget och
rådande praxis samt klargöra om Socialstyrelsen bedömer att vårdgivarnas
nuvarande hantering av sena aborter är enhetlig. Socialstyrelsen skulle vidare
särskilt yttra sig över följande frågor:

1. Anser Socialstyrelsen att det finns behov av klargöranden för att ge berörda
   vårdgivare vägledning i frågor om abortlagens och folkbokföringslagens
   tolkning och praktiska tillämpning?

2. Om Socialstyrelsen anser att det finns ett sådant behov, avser
   Socialstyrelsen då att vidta några åtgärder för att få till stånd sådan
   vägledning, i form av exempelvis föreskrifter eller allmänna råd, riktlinjer
   eller liknande?

Vid besvarande av remissen skulle Rättsliga rådets uppfattning inhämtas.

Socialstyrelsens yttrande
I det yttrande som kom in till JO den 18 november 2018 anförde
Socialstyrelsen, rättsavdelningen, genom avdelningschefen, bl.a. följande:

      Rättslig reglering m.m.

      Regeringsformen
      Av l kap. 2 § framgår att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla
      människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
      I 2 kap. 19 § anges att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med
      Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd
      för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

      Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)
      I 3 kap. l § anges att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en
      vård på lika villkor för hela befolkningen.
      Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
      människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård
      ska ges företräde till vården.
      I 5 kap. l § anges att hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på
      en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt bl.a. ska vara av god
      kvalitet, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och
      bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
      I 5 kap. 6 § anges att när hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa sär-
      skilt beaktas.

      Patientsäkerhetslagen (2010:659)
      I 3 kap. l § framgår att vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten
      på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen
      (2017:30) respektive tandvårdslagen (1985:125) upprätthålls.
      I 6 kap. l § anges att hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i
      överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges
      sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.
                                                                   Dnr 7035-2017         Sid 4 (24)




Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.
Av 6 kap. 2 § första stycket framgår att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina
arbetsuppgifter.

Europakonventionen
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har inkorporerats i svensk
lag genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I artikel 2 anges
att envars rätt till livet ska skyddas genom lag. Ingen ska avsiktligen berövas
livet utom för att verkställa domstols dom i de fall då han dömts för brott som
enligt lag är belagt med sådant straff. I artikel 8 anges att var och en har rätt till
respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig
myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av
lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens
säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till
förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för
andra personers fri- och rättigheter.

Barnkonventionen
Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen.
Riksdagen har den 13 juni 2018 beslutat att barnkonventionen ska göras till
svensk lag. Lagen träder i kraft den l januari 2020.
I artikel 3 anges bl.a. att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av
offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa
myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet.
Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan
omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och
skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer
som har lagligt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga
lagstiftnings- och administrativa åtgärder. Enligt artikel 6 ska konventionsstaterna
erkänna att varje barn har en inneboende rätt till livet. Konventionsstaterna ska
till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. I
artikel 26 anges bl.a. att varje barn har rätt till bra hälsa och rätt till sjukvård.

Abortlagen (1974:595)
Av 3 § framgår att abort efter utgången av artonde havandeskapsveckan endast
får utföras om Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant
tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten. Tillstånd får
ej lämnas, om det finns anledning anta att fostret är livsdugligt.
Av 5 § andra stycket framgår att abort eller avbrytande av havandeskap enligt
6 § ska ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som
Inspektionen för vård och omsorg har godkänt.
Av 6 § första stycket framgår att om det kan antas att havandeskapet på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller
hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd till avbrytande av havandeskap efter
utgången av artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet
framskridit.
Av 6 § andra stycket framgår att om avbrytande av havandeskap på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan inte kan anstå utan fara för kvinnan får
åtgärden utföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket och 5 § andra
stycket.
                                                                   Dnr 7035-2017          Sid 5 (24)




Socialstyrelsens instruktion
Av 18 § förordningen (2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen framgår att
inom Socialstyrelsen finns ett särskilt beslutsorgan, Rättsliga rådet, som ska
avgöra bland annat ärenden om tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av
havandeskap enligt abortlagen.

Förarbeten till abortlagen
Prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m.m.
I prop. 1974:70 uttalas det bland annat (s. 61) att:
   Ingen kan bättre än den enskilda kvinnan själv bedöma sin situation och sina
   möjligheter att ta hand om ett barn. En ny lagstiftning bör därför bygga på
   tilltro till kvinnans förmåga att själv träffa avgörandet. Utgångspunkten bör
   vara, att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den
   lämpligaste lösningen av de problem som en oönskad graviditet medför, hon
   också skall få abort.
I prop. 1974:70 anges bland annat följande (s. 68) angående aborter efter
utgången av graviditetsvecka 18.
   Jag föreslår därför också att abort skall få ske även efter den särskilda
   gränsen vid utgången av 18:e havandeskapsveckan, om det föreligger
   särskilda skäl för åtgärden. För att abort skall få ske i sådant fall bör dock
   självfallet som huvudregel gälla att fostret inte har nått en sådan utveckling
   att det kan leva och vidareutvecklas utanför moderns kropp. Föreligger
   anledning att anta att fostret är livsdugligt, bör abort därför inte få ske annat
   än då det föreligger mycket starka medicinska skäl för åtgärden, dvs. när
   fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle
   medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna princip angående
   hinder mot abort i de fall då det kan antas att fostret är livsdugligt är enligt
   min mening så viktig att en särskild bestämmelse därom, bör tas in i den nya
   lagen.
Prop. 1994/95:142 Om fosterdiagnostik och abort
Även i prop. 1994/95:142 tas frågan kring sena aborter upp och där anges
följande (s. 36 f.):
   Medicinsk-etiska rådet anser att en lång rad skäl talar emot en sänkning av
   gränsen för abort utan särskilt tillstånd, dvs. 18-veckorsgränsen. Ett av de
   avgörande skälen är att en sänkning av tidsgränsen främst skulle drabba de
   mest utsatta kvinnornas möjligheter till ett välgenomtänkt ställningstagande.
   Rådet ställer sig också tveksam till om fler aborter skulle undvikas om gränsen
   sänktes. Rådet anser vidare att någon övre gräns för abort inte bör anges i
   lagstiftningen utan att det bör ankomma på Socialstyrelsens rättsliga råd att
   anpassa tillståndsgivningen till den aktuella forsknings- och erfarenhetsnivån.
   Det rättsliga rådet bör därför, enligt Medicinsk-etiska rådet, noga följa den
   medicinska utvecklingen och vid behov ompröva sin praxis så att en
   betryggande tidsmarginal till fostrets livsduglighet föreligger när tillstånd ges
   till abort.
Regeringen uttalar följande angående samma fråga (s. 37).
   För vår egen del instämmer vi i de ställningstaganden som gjorts av
   utredningen, majoriteten av remissinstanserna och Medicinsk-etiska rådet.
   Tidsgränsen för kravet på särskilt tillstånd bör även fortsättningsvis ligga vid
   utgången av 18:e graviditetsveckan. Någon övre gräns för när abort får ske
   bör inte lagfästas. Det bör istället, liksom hittills, vara Socialstyrelsens uppgift
   att följa utvecklingen och vid behov ompröva den i praxis tillämpade
   tidsgränsen för när abort skall få ske.
När det gäller ingrepp efter den tidpunkt då fostret kan antas vara livsdugligt
anges följande (s. 37 f.).
                                                                            Dnr 7035-2017         Sid 6 (24)




            Efter den tidpunkt då ett foster kan antas vara livsdugligt får abort enligt 6 §
            första stycket abortlagen utföras endast om det kan antas att havandeskapet
            på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för
            hennes liv eller hälsa. Socialstyrelsens tillstånd måste dock först inhämtas.
            Detta gäller emellertid inte i situationer då en abort inte kan anstå utan fara för
            kvinnan. Det sistnämnda fallet regleras i andra stycket i nämnda paragraf.
            Utredningen har anfört att det ter sig naturligt att försöka rädda ett foster som
            kan vara livsdugligt även då havandeskapet måste avbrytas med hänsyn till
            sjukdom eller annat hos kvinnan. Utredningen ifrågasätter därför om
            regleringen i 6 § första stycket abortlagen alls hör hemma i nämnda lag men
            föreslår endast att stycket ändras så att begreppet avbrytande av havandeskap
            används istället för abort. Flera remissinstanser instämmer i utredningens
            resonemang.
         Därefter uttalar regeringen följande (s. 38).
            Liksom utredningen anser vi att ett foster som är livsdugligt utanför kvinnans
            kropp i möjligaste mån skall räddas. Detta är i regel också kvinnans önskemål.
            Synsättet att även fostret har en rätt till skydd leder till att fostret om det är
            livsdugligt, också har rätt till så god vård som möjligt. Ett livsdugligt foster
            bör således erhålla den vård som finns tillgänglig för att räddas till livet. Att i
            en sådan situation tala om abort kan ge en felaktig föreställning om vilka
            åtgärder som skall vidtas av hälso- och sjukvården. Det är inte som vid abort
            frågan om att graviditeten avbryts för att den inte är önskvärd. I den nu
            aktuella situationen måste havandeskapet avbrytas på grund av ett hotande
            sjukdomstillstånd. För att tydliggöra den annorlunda karaktären på detta slag
            av ingrepp bör det därför, såsom utredningen föreslagit, benämnas
            avbrytande av havandeskap.
         I prop. 1994/95:142 diskuteras även den intressekonflikt som kan uppstå i en
         abortsituation under rubriken "Kvinnan och fostret-två individer". Där anges
         följande (s. 14).
            Utredningen ser kvinnan och fostret som två individer som båda är
            skyddsvärda. Fostret kan inte enbart ses som en del av kvinnans kropp men
            det är långt fram i graviditeten beroende av denna för sin utveckling. Även
            om båda är skyddsvärda måste man, enligt utredningen, ibland låta den enes
            intresse gå före den andres varvid fostrets intressen bör väga tyngre allt
            eftersom fosterutvecklingen fortskrider.
         Statens medicinsk-etiska råd uttalar följande (s. 15) i sitt yttrade över
         betänkandet1 som föregick propositionen.
            Rådet anför vidare att det i skilda sammanhang har speglat de båda vanligaste
            uppfattningarna om när livet börjar. Enligt den ena uppfattningen börjar livet
            vid befruktningen och fostret har från början fullt människovärde. Enligt den
            andra ses livet som en utveckling där människovärdet utvecklas successivt.
            Embryon och foster har enligt denna syn rätt till skydd, men skyddsvärdet
            innebär inte en absolut rätt till liv när den kolliderar med andra intressen.
            Medicinsketiska rådet framhåller att det inom rådet finns båda dessa synsätt
            företrädda. Likväl föreligger det inom rådet enighet om att den gemensamma
            värdegrunden är att fostret har rätt till skydd under sin utveckling. Denna rätt
            måste emellertid vägas mot moderns rätt till självbestämmande.




1
    Slutbetänkande från utredningen om det ofödda barnet (SOU 1989:51) Den gravida
kvinnan och fostret - två individer - Om fosterdiagnostik - Om sena aborter.
                                                                             Dnr 7035-2017          Sid 7 (24)




         Regeringen anslöt sig till Medicinsk-etiska rådets resonemang när det gällde
         synen på fostrets respektive kvinnans intressen och ansåg således att fostret har
         rätt till skydd under sin utveckling men att denna rätt måste vägas mot moderns
         självbestämmande.2

         Socialstyrelsens uppfattning om rättsläget
         Dagens abortlagstiftning bygger på synsättet att fostrets skyddsvärde ökar
         successivt under graviditeten. I början av graviditeten har kvinnans
         självbestämmande fått komma först och fri abort är tillåten under de första arton
         veckorna. Efter artonde veckan är kvinnans självbestämmande inte längre
         ensamt avgörande. Då krävs dessutom synnerliga skäl och tillstånd från Rättsliga
         rådet. När ett foster däremot bedöms livsdugligt anses fostrets skyddsvärde väga
         tyngre än kvinnans självbestämmande och abort får inte medges. Om kvinnans
         liv eller hälsa är i fara går dock kvinnans intresse av skydd för sitt liv och sin
         hälsa före fostrets skyddsvärde och avbrytande av havandeskap är tillåtet.
         När Rättsliga rådet har gett tillstånd till en abort har kvinnan ett berättigat intresse
         av att också få aborten utförd. Att ett aborterat foster uppvisar livstecken behöver
         inte innebära att det är livsdugligt. Om det vid en abort skulle framfödas ett
         livsdugligt barn är situationen en annan. När ett livsdugligt barn föds är det inte
         längre att se som ett foster utan som ett barn med de rättigheter som tillkommer
         ett barn. Att i det läget låta kvinnans vilja och beslutet om tillstånd till abort
         påverka beslutet om livsuppehållande behandling kommer i konflikt med
         människovärdesprincipen och barnets rätt till liv. Ett beslut att ge eller avstå
         livsuppehållande behandling ska då utgå från en bedömning av barnets
         medicinska förutsättningar grundat på vetenskap och beprövad erfarenhet.

         Bedömer Socialstyrelsen att vårdgivarnas nuvarande hantering av sena aborter är
         enhetlig?
         Socialstyrelsen har inte tillsyn över hälso- och sjukvården och har inte heller
         gjort någon kartläggning av vårdgivarnas hantering av sena aborter.
         Myndigheten har därför inte möjlighet att bedöma om vårdgivarnas hantering av
         sena aborter är enhetlig.

         Anser Socialstyrelsen att det finns behov av klargörande för att ge berörda
         vårdgivare vägledning i frågor om abortlagens och folkbokföringslagens
         tolkning och praktiska tillämpning?
         Det är Rättsliga rådets uppgift att bestämma var den generella tidsgränsen för
         livsduglighet går (se vidare bifogat yttrande från Rättsliga rådet).
         IVO har som del i sin tillsyn (dnr 8.2-15016/2015) tagit ställning till tidpunkten
         för när en abort ska anses vara utförd.
         Socialstyrelsen bjöd in professionsföreningar och Statens medicinsk-etiska råd
         (Smer) till ett möte om sena aborter som ägde rum den 27 september 2017. Vid
         mötet konstaterades bl.a. att professionsorganisationerna gemensamt bör
         utveckla ett konsensusdokument för vård och behandling vid sena aborter.
         Professionsorganisationerna har efter mötet tagit fram ett konsensusdokument
         som ska ge stöd vid handläggning av sena aborter i vården. Svenska
         Barnmorskeförbundet (SBF), Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi
         (SFOG) samt Svenska Neonatalföreningen har godkänt och ställt sig bakom
         dokumentet. I samband med denna process har det även tagits fram omvårdnads-




2
    Prop. 1994/95:142 s. 15.
                                                                         Dnr 7035-2017         Sid 8 (24)




      riktlinjer. I oktober 2018 träffade Socialstyrelsen organisationerna igen för en
      dialog om deras arbete med dokumenten och då informerade organisationerna
      om att det pågår ett arbete med att sprida dokumenten till berörda professioner.
      På mötet framkom att professionsorganisationerna för närvarande inte anser att
      det finns behov av ytterligare kunskapsstöd vid vård och behandling av sena
      aborter.
      Socialstyrelsen anser inte att det för närvarande behövs ytterligare vägledning i
      form av myndighetsföreskrifter eller allmänna råd.
      Vad det gäller tolkning och praktisk tillämpning av folkbokföringslagen
      (1991:481) är detta en fråga som inte ryms inom Socialstyrelsens uppdrag.
      Myndigheten har därför inte underlag för att göra en bedömning av behovet av
      vägledning på detta område.
Till yttrandet bifogades ett yttrande från Rättsliga rådet som genom ordföranden
anförde i huvudsak följande:
      Efter utgången av artonde havandeskapsveckan får abort utföras endast om
      Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden (3 § abortlagen [1974:595]).
      Det är Rättsliga rådet som prövar en sådan ansökan. Av samma paragraf framgår
      att tillstånd får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för aborten och
      att tillstånd inte får lämnas om det finns anledning anta att fostret är livsdugligt.
      Det är Rättsliga rådets uppgift att bestämma var den generella tidsgränsen för
      livsduglighet går. Rådet utgår för närvarande från att sista dag för att ge tillstånd
      till abort är vecka 21 plus sex dagar. Detta innebär att ett foster anses livsdugligt
      från vecka 22, om det inte har allvarliga fosterskador.
      Socialstyrelsens första fråga handlar om hur Rättsliga rådet ser på frågan om
      vårdgivarens hantering av sena aborter är enhetlig och om det behövs vägledning
      i frågor som rör när en abort ska anses utförd eller där ett aborterat foster visar
      livstecken.
      Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG), Svenska
      Barnmorskeförbundet (SBF) och Svenska Neonatalföreringen har nyligen, i maj
      2018, utarbetat ett dokument där man anger en samsyn på hanteringen av sena
      aborter. Detta dokument torde ge goda förutsättningar för en enhetlig hantering
      av sena aborter över hela landet.
      Rättsliga rådets uppgift är som redan framgått att pröva en ansökan om abort.
      Hur en abort verkställs är emellertid inte en fråga för rådet, utan den saken hanteras
      av vårdgivarna. I det sistnämnda ligger att det är vårdgivaren som bestämmer
      vilken abortmetod som ska användas och hur aborten även i övrigt ska verkställas
      och kvinnan tas om hand.
      Socialstyrelsens andra frågeställning tar sikte på om Rättsliga rådet anser att det
      finns behov av att se över rådets praxis rörande begreppet livsduglighet. Enligt
      Socialstyrelsens föreskrifter om abort gäller att en ansökan om tillstånd till en
      sen abort ska innehålla bl.a. en medicinsk utredning enligt en för ändamålet
      särskilt utformad förlaga (se 5 kap. 2 § i SOSFS 2009:15). I denna förlaga, som
      alltså ska bifogas ansökningen, ska den ansvarige läkaren bl.a. ange om fostret i
      fråga kan antas vara livsdugligt utanför livmodern eller inte. Den nyssnämnda
      medicinska utredningen och en psykosocial utredning ger regelmässigt Rättsliga
      rådet ett fullgott underlag för att fatta beslut i tillståndsfrågan.
      När det gäller Socialstyrelsens tredje fråga, om Rättsliga rådet anser att det finns
      behov av vägledning till vårdgivarna rörande tolkningen och tillämpningen av
      folkbokföringslagen, är det en fråga som undandrar sig rådets bedömning.
      Som redan berörts utgår Rättsliga rådet för närvarande från att den yttersta
      tidsgränsen för icke livsduglighet går vid vecka 21 plus sex dagar. Med
      livsduglighet ska enligt motiven till 3 § abortlagen förstås att fostret har nått en
      sådan utveckling att det kan leva och vidareutvecklas utanför kvinnans kropp
                                                                        Dnr 7035-2017        Sid 9 (24)




      (prop. 1974:70 s. 68). Enligt rådets uppfattning finns det inte skäl att ändra denna
      gränsdragning.
      När det gäller Socialstyrelsens tredje fråga, om Rättsliga rådet anser att det finns
      behov av vägledning till vårdgivarna rörande tolkningen och tillämpningen av
      folkbokföringslagen, är det en fråga som undandrar sig rådets bedömning.
      Socialstyrelsens sista frågeställning handlar om behovet av att Socialstyrelsen i
      form av t.ex. allmänna råd och riktlinjer ska ge vägledning kring hanteringen av
      sena aborter.
      En enhetlig hantering av sena aborter hos vårdgivarna är av stor vikt för att
      tillförsäkra kvinnor en god vård och omsorg. Rättsliga rådet har dock inte någon
      bild av vårdgivarnas behov av vägledning i detta avseende. Frågeställningen är
      emellertid angelägen och det torde ligga närmast till hands att Socialstyrelsen
      genom kontakter med vårdgivarna tar reda på om det finns ett sådant behov och i
      samråd med dessa ta fram de riktlinjer m.m. som kan visa sig behövas.
IVO
Frågor till IVO
IVO ombads att redovisa sin uppfattning om rättsläget och rådande praxis samt
klargöra om IVO bedömer att vårdgivarnas nuvarande hantering av sena aborter
är enhetlig, med utgångspunkt från IVO:s erfarenheter i tillsynen.

IVO skulle vidare yttra sig över om IVO anser att det finns behov av
klargöranden för att ge berörda vårdgivare vägledning i frågor om abortlagens
tolkning och praktiska tillämpning.

IVO:s yttrande
I det yttrande som kom in till JO den 13 september 2018 anförde IVO, genom
generaldirektören, bl.a. följande:

      IVO:s uppfattning om rättsläget och rådande praxis
      Den aktuella lagstiftningen är abortlagen (1974:595). Av den framgår följande.
      1 § Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om
      åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på
      grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv
      eller hälsa.
      3 § Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort utföras endast om
      Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas
      endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.
      Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning antaga att
      fostret är livsdugligt.
      5 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort eller avbryta
      havandeskap enligt 6 §.
      Abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § ska ske på allmänt sjukhus
      eller på annan sjukvårdsinrättning som Inspektionen för vård och omsorg har
      godkänt.
      Den föreskrift som är aktuell är Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:15)
      om abort där det av 1 kap. 2 § andra stycket framgår att med medicinsk abort
      avses graviditet som avbryts genom läkemedelsbehandling.
      Av 4 kap. 3 § SOSFS 2009:15 framgår att vårdgivaren ska ansvara för att det
      fastställs rutiner som säkerställer att kvinnan vid en medicinsk abort genomgår
                                                                            Dnr 7035-2017         Sid 10 (24)




         den inledande läkemedelsbehandlingen på en sjukvårdsinrättning i enlighet med
         5 § andra stycket abortlagen (1974:595).
         Vidare framgår det av betänkandet Abort i Sverige (SOU 2005:90) följande. Den
         svenska abortlagen tillåter abort fram till den tidpunkt då fostret anses kunna
         leva utanför livmodern. Gränsen för livsduglighet är för närvarande 22 fulla
         graviditetsveckor, 22 veckor + 0 dagar.

         Bedömer IVO att vårdgivarnas nuvarande hantering av sena aborter är enhetlig med
         utgångspunkt från erfarenheter i tillsynen?
         IVO:s erfarenheter i tillsynen rörande sena aborter baseras på det ärende JO
         refererar till, dnr 8.2-15016/2015. IVO har därtill två lex Maria-anmälningar
         inkomna till myndigheten i juni 2018, dnr 8.1.1-20788/2018 och dnr 8.1.1-
         20899/2018. IVO har ännu inte fattat beslut i dessa ärenden. Övriga ärenden 3
         inom obstetrik/gynekologi som avser aborter, handlar uteslutande om tidiga
         aborter.
         Under 2016 gjorde IVO tillsyn vid sju sjukvårdsinrättningar i Västra
         Götalandsregionen och Region Halland, som erhållit godkännande att utföra
         abort.4 Syftet med tillsynen var att ha en dialog med vårdgivaren kring en
         patientsäker abortvård. IVO avslutade tillsynen utan åtgärder.
         Mot bakgrund av den erfarenhet IVO har i tillsynen avseende sena aborter kan
         myndigheten inte bedöma om vårdgivarnas nuvarande hantering av sena aborter
         är enhetlig.

         Anser IVO att det finns behov av klargöranden för att ge berörda vårdgivare vägledning
         i frågor om abortlagens tolkning och praktiska tillämpning?
         IVO har tidigare, inom ramen för myndighetens tillsyn, i ett beslut (dnr 8.2-
         15016/2015) konstaterat att tidpunkten för medicinsk abort definieras som den
         tidpunkt då läkemedlet (mifepristone) tas eftersom detta måste ske på allmänt
         sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som IVO har godkänt (5 § andra
         stycket abortlagen samt 1 kap. 2 § andra stycket SOSFS 2009:15). IVO har
         uppmärksammat att det finns en annan uppfattning kring när medicinsk abort ska
         anses vara utförd. Denna åsikt ska vara att aborten anses vara utförd när fostret
         stöts ut.
         För närvarande kan det vara möjligt att rädda ett foster/barn till livet om det föds
         vid 22 fullgångna graviditetsveckor. Som JO anför i sin promemoria blir
         situationen därmed sådan att den sista tillåtna tidpunkten för abort och den
         tidpunkt då för tidigt födda barn ges livsuppehållande behandling nästan
         överlappar.
         Om en kvinna har fått tillstånd från Rättsliga rådet att utföra en medicinsk abort
         sent i vecka 21 kan fostret komma att stötas ut efter vecka 21+6. IVO anser att i
         de fall detta sker så är det en följd av den utförda aborten och fostret ska då anses
         aborterat. IVO uppmärksammar dock att det uppkommit frågor kring hur ett
         foster som stöts ut i vecka 22+0 till följd av en abort ska hanteras om fostret
         visar livstecken. Frågor om fostrets livsduglighet, tillämpningen av




3
    Anmälan enligt lex Maria och klagomål enligt patientsäkerhetslagen (2010:659).

4
    Dnr 8.5-5658/2017, Dnr 8.5-39523/2016, Dnr 8.5-39525/2016, Dnr 8.5-4746/2017,
Dnr 8.5-6363/2017, Dnr 8.5-8330/2017, Dnr 8.5-8332/2017.
                                                                         Dnr 7035-2017        Sid 11 (24)




      folkbokföringslagen och Rättsliga rådets tillstånd till medicinsk abort samt
      kvinnans juridiska rätt till abort i detta sammanhang har också aktualiserats.
      Utifrån ovanstående och den debatt som förts i massmedia har IVO
      uppmärksammat att det finns uppfattningar kring att rättsläget i frågor om
      abortlagens tolkning och tillämpning är oklart. IVO anser inte att rättsläget är
      oklart. Detta då IVO bedömer att abortlagen och SOSFS 2009:15 i kombination
      med professionens rekommendationer samspelar och ger vägledning i dessa
      frågor.
Konsensusdokument om vård vid sen abort m.m.
Som framgår av Socialstyrelsens remissvar har ett dokument om handläggning
av sena aborter tagits fram av en arbetsgrupp inom Svenska Barnmorske-
förbundet (SBF) och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG).
Dokumentet, som har godkänts av SBF, SFOG och Svenska Neonatal-
föreningen (SNF), publicerades den 29 maj 2018. Av dokumentet framgår
följande:

      Handläggning av sena aborter efter v 18+0

## Bakgrund

Dessa riktlinjer för vård vid sena aborter har framtagits av specialitets-
      föreningarna Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG), Svenska
      Barnmorskeförbundet (SBF), i samråd med Svenska Neonatalföreningen, på
      uppmaning av Socialstyrelsen. Med sena aborter avses här aborter från och med
      graviditetsvecka 18+1.
      En arbetsgrupp med representanter från SFOG (Arbets- och referensgruppen för
      familjeplanering, FARG) och SBF tillsattes för att sammanställa ett förslag till
      riktlinjer för handläggning och omvårdnad vid sen abort. Förslaget har därefter
      granskats och reviderats av de tre specialitetsföreningarnas styrelser.
      Handläggning av abort och handläggning av prematur förlossning är två helt
      olika vårdprocesser som inte ska sammanblandas. Detta dokument gäller
      handläggning vid sena inducerade aborter.

      Bedömning av livsduglighet
      Bedömning av livsduglighet görs av gynekolog i samband med kvinnans
      ansökan om abort fr.o.m. v 18+1.
      Vi tolkar begreppet livsduglighet som möjlighet till överlevnad vid födelse i
      aktuell gestationsålder utan att åtgärder under graviditeten vidtas för att förbättra
      möjlighet till överlevnad, och utan att omedelbara resuscitationsåtgärder vidtas
      efter fostrets framfödande. Kvinnan som fått tillstånd till abort har genom sin
      ansökan om abort redan tagit ställning till att sådana åtgärder inte ska vidtas.

      Skyndsam handläggning
      Vid fostermissbildningar erbjuds patienten adekvat och korrekt information från
      sakkunniga specialister (obstetriker/fostermedicinare, pediatriker/neonatologer,
      genetiker) utan fördröjning. Vid misstanke om avvikelse bör second opinion
      ultraljud erbjudas skyndsamt.
      Handläggningen vid sen abort ska ske så skyndsamt som möjligt efter ansökan
      till Rättsliga Rådet, både från sjukvårdens och Socialstyrelsens sida. Det är
      önskvärt att beslut av Rättsliga Rådet i möjligaste mån fattas utan eller med
      minimal fördröjning och att ordförandebeslut möjliggörs under långhelger. Detta
      bör gälla oavsett indikation för aborten.
                                                                         Dnr 7035-2017         Sid 12 (24)




      Organisation av abortvården
      Abortvården bör organiseras så att den säkerställer den kompetens som erfordras
      och ger bästa möjliga förutsättningar för en god och säker vård.
      Vård av patienter som genomgår abort under andra trimestern bör därför vara
      specialistvård och handläggas av gynekolog tillsammans med personal med
      utbildning, kompetens och erfarenhet inom abortvård, företrädesvis
      barnmorskor. Arbetsgivaren ska erbjuda fortlöpande handledning och tillse att
      berörda personalgrupper erhåller adekvat utbildning i abortvård, både på
      grundutbildningsnivå och fortbildningsnivå så att de som är involverade i
      abortvården, kan ge patienten en god vård vid sen abort.
Arbetsgruppen tog även fram en omvårdnadsriktlinje och patientinformation.
Av omvårdnadsriktlinjen framgår bl.a. följande:

      Om man behöver stöd vid omhändertagande av fostret ska gynekolog (inte
      neonatolog) tillkallas.
      –––
      Om fostret uppvisar reflexmässiga rörelser såsom gasping eller ryckningar i
      extremiteter ska fostret omhändertas palliativt. Detta innebär att fostret bäddas in
      tätt (likt ett lindebarn) samt att man håller området kring fostret mörkt och varmt
      (undvik nedkylning).
Statens medicinsk-etiska råds rapport
Den 28 februari 2019 publicerade Statens medicinsk-etiska råd (Smer)
rapporten Livstecken vid sen abort (2019:1). I rapporten analyserar Smer etiska
frågeställningar i samband med sena aborter nära gränsen för medicinsk
livsduglighet, med särskilt fokus på frågan om foster som visar livstecken efter
sen abort. Utifrån analysen i rapporten lämnar Smer även ett antal förslag till
professioner, vårdgivare och beslutsfattare. Smers ställningstaganden
sammanfattas enligt följande (se s. 16 f.):

      Smers ställningstaganden

      Alla levande födda har människovärde och rätt till liv
      För Smer är det obestridligt att alla levande födda individer, oavsett bakgrund,
      omfattas av människovärdesprincipen och har samma grundläggande rättigheter,
      inklusive rätt till liv. Att säga att vissa födda individer inte skulle ha
      människovärde strider mot principens grundtanke att alla omfattas oavsett
      ställning, funktion eller egenskaper. Ur ett människovärdesperspektiv är ett
      foster som visar livstecken efter en sen abort ett barn och måste jämställas med
      andra barn när det gäller de grundläggande rättigheterna. Det innebär att rätten
      till liv omfattar även ett sådant barn.
      De allra flesta foster som visar livstecken efter en sen abort är sannolikt inte
      livsdugliga. Ett etiskt förhållningssätt innebär i en sådan situation att det döende
      fostret ska tas om hand på ett värdigt sätt, men medför inte något krav på
      livsuppehållande behandling. Om det framfödda fostret visar tecken på att kunna
      vara livsdugligt blir situationen en annan. I det läget har det rätt till en sakkunnig
      medicinsk bedömning av huruvida livsuppehållande behandling bör sättas in.
      Beslutet om att avstå eller inleda livsuppehållande behandling ska utgå från vad
      som ligger i barnets intresse. Att i beslutet väga in kvinnans självbestämmande
      eller vilka konsekvenser beslutet skulle få för omgivningen skulle strida mot
      människovärdesprincipen och barnets rätt till liv.
      Den genomgång av rättsläget som Smer gjort i samband med denna rapport visar
      att den som andas eller visar livstecken efter födelsen är ett barn som har rätt till
                                                                          Dnr 7035-2017         Sid 13 (24)




      adekvat vård. Vad som är adekvat vård avgörs med beaktande av barnets
      livsduglighet och nyttan av vården. Någon möjlighet att beakta det faktum att
      barnet fötts efter en abort finns inte i det läget.

      Åtgärder behöver vidtas för att undvika att livsdugliga foster föds fram efter sen
      abort
      När Rättsliga rådet bedömt att det finns synnerliga skäl för en sen abort och
      beviljat den har kvinnan ett berättigat intresse att få åtgärden utförd som avsett,
      ett intresse som i en situation då ett foster räddas till liv efter en sen abort inte
      kan tillgodoses. Kvinnans självbestämmande när det gäller att uppnå syftet med
      aborten kommer därmed att begränsas. Det är också mycket sannolikt att en
      sådan situation skulle få negativa konsekvenser för kvinnans välbefinnande. För
      barnets del skulle det innebära att det skulle löpa risk att drabbas av betydande
      funktionsnedsättning och sjuklighet som en direkt följd av en åtgärd som
      samhället har beviljat och utfört. Det finns vidare risk att det skulle bli svårt att
      ge barnet en trygg familjesituation.
      De intressen som måste stå tillbaka i en situation när ett foster som fötts fram
      efter en sen abort räddas till liv är enligt Smers bedömning mycket starka.
      Samhällets och hälso- och sjukvårdens målsättning måste enligt Smer därför vara
      att inga livsdugliga foster ska födas fram efter sen abort. Den bild Smer har fått
      är att det med dagens praxis inte helt går att utesluta att detta i enstaka fall skulle
      kunna ske. Smer bedömer därför att åtgärder för att undvika att livsdugliga foster
      föds fram efter sen abort behöver vidtas.

      Sänkt gräns för sen abort bör undvikas
      Redan i dag är möjligheterna till sen abort i Sverige mer begränsade än i många
      andra länder, där man tillåter abort för allvarliga fosterskador långt upp i
      graviditeten, i vissa fall helt utan bortre tidsgräns. Smer bedömer att det även
      framledes kommer att finnas fall där abort är angeläget men där aborten av olika
      skäl inte kan utföras före vecka 21+, och i enstaka fall inte före slutet av denna
      vecka. Smer anser därför att så långt det är möjligt bör andra åtgärder än sänkt
      abortgräns prioriteras för att undvika att livsdugliga foster föds fram efter sen
      abort.
Mot den bakgrunden presenterar Smer ett antal förslag, bl.a. att det behöver
vidtas vissa åtgärder för att minska antalet aborter nära gränsen för sen abort
och att livsduglighetsbegreppet i abortlagen bör ses över.

Övrig utredning
JO har även hämtat in och i valda delar granskat bl.a. ett antal bifalls- respektive
avslagsbeslut inklusive medicinsk utredning från Rättsliga rådet liksom IVO:s
beslut i de två lex Maria-ärenden som rör handläggningen av en sen abort.

Inom ramen för initiativärendet har JO även tagit del av olika yttranden från tre
läkare (AA, BB, och CC) som kommit in till JO.

Rättslig reglering
Regeringsformen
Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och
för den enskilda människans frihet och värdighet (1 kap. 2 §).

Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på
grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (2 kap. 19 §).
                                                                      Dnr 7035-2017       Sid 14 (24)




Europakonventionen
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har inkorporerats i
svensk lag genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
I Europakonventionen anges bl.a. att envars rätt till livet ska skyddas genom lag
(artikel 2.1). Ingen ska avsiktligen berövas livet utom för att verkställa domstols
dom i de fall då han dömts för brott som enligt lag är belagt med sådant straff.
Vidare anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt
hem och sin korrespondens (artikel 8.1).

Barnkonventionen
FN:s konvention om barns rättigheter (barnkonventionen) blir svensk lag den
1 januari 2020 (se Riksdagens beslut den 13 juni 2018, 13 § prot. 2017/18:131).
I konventionen erkänner konventionsstaterna varje barns inneboende rätt till
livet och ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och
utveckling (artikel 6). Varje barn har vidare rätt till bästa möjliga hälsa och
tillgång till hälso- och sjukvård (artikel 24.1). Rättigheterna ska tillförsäkras
varje barn utan åtskillnad (artikel 2.1).

Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)
Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen (3 kap. l §). Vården ska ges med respekt för alla människors
lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största
behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Av förarbetena till bestämmelsen i 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen framgår
bl.a. att vårdinsatser till tidigt födda barn inte bör baseras på schablongränser utan
utgå från prognos och förväntad effekt i varje enskilt fall (prop. 1996/97:60 s. 26).

Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård
uppfylls (5 kap. l §). Det innebär att vården särskilt bl.a. ska vara av god
kvalitet, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.

När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas (5 kap.
6 §).

Patientsäkerhetslagen (2010:659)
Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder
till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen
(1985:125) upprätthålls (3 kap. l §).

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet (6 kap. l §). En patient ska ges sakkunnig
och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så
                                                                 Dnr 7035-2017       Sid 15 (24)




långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten
ska visas omtanke och respekt.

Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han
eller hon fullgör sina arbetsuppgifter (6 kap. 2 § första stycket).

Patientlagen (2014:821)
Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god
kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet (1 kap. 7 §).

Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras (4 kap. 1 §). Hälso-
och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna
eller någon annan lag (4 kap. 2 §).

När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller
behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas
betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad (4 kap. 3 §).

Hälso- och sjukvården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i
samråd med patienten (5 kap. 1 §).

Abortlagen (1974:595)
Begär en kvinna att hennes havandeskap ska avbrytas, får abort utföras om
åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på
grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa (1 §).

Abort efter utgången av artonde havandeskapsveckan får endast utföras om
Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden (3 §). Sådant tillstånd får
lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten. Tillstånd får ej lämnas,
om det finns anledning anta att fostret är livsdugligt.

Kan det antas att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos
kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får Socialstyrelsen
lämna tillstånd till avbrytande av havandeskap efter utgången av artonde
havandeskapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet framskridit (6 § första
stycket).

Abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § ska ske på allmänt sjukhus
eller på annan sjukvårdsinrättning som IVO har godkänt (5 § andra stycket).

Folkbokföringslagen (1991:481)
Ett barns födelse ska anmälas till Skatteverket om barnet föds inom landet eller
om barnet föds utom landet och ska folkbokföras i Sverige (24 §). Föds barnet
på ett sjukhus eller enskilt sjukhem ska inrättningen göra anmälan. Om en
barnmorska hjälper till vid födelsen i annat fall, ska hon göra födelseanmälan.
Anmälan ska göras så snart som möjligt.
                                                                    Dnr 7035-2017       Sid 16 (24)




Anmälan enligt 24 § första stycket ska göras för en nyfödd, som efter födelsen
andats eller visat något annat livstecken, samt dödfödd som avlidit efter
utgången av tjugoandra havandeskapsveckan (24 § fjärde stycket).

Socialstyrelsens instruktion och föreskrifter
Inom Socialstyrelsen finns ett särskilt beslutsorgan, Rättsliga rådet, som ska
avgöra bl.a. ärenden om tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av
havandeskap enligt abortlagen (18 § förordningen [2015:284] med instruktion
för Socialstyrelsen).

Av Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:15) om abort framgår bl.a. att
vårdgivaren ska ansvara för att det fastställs rutiner som säkerställer dels att en
abort utförs snarast möjligt efter det att tillstånd till abort enligt 3 § abortlagen
har lämnats (4 kap. 1 §), dels att kvinnan vid en medicinsk abort genomgår den
inledande läkemedelsbehandlingen på en sjukvårdsinrättning i enlighet med 5 §
andra stycket abortlagen (4 kap. 3 §). Vidare framgår att en ansökan till Rättsliga
rådet om tillstånd till abort efter utgången av artonde havandeskapsveckan ska
göras på en blankett som finns bifogad till föreskrifterna, och till ansökan ska
bifogas en medicinsk utredning och en psykosocial utredning, om psykosociala
skäl åberopas (5 kap. 1 och 2 §§).

Bedömning
Inledning
Jag vill inledningsvis framhålla att det inte är JO:s uppgift att uttala sig om
innebörden av begreppet livsduglighet, tidsgränser för sena aborter eller hur
sådana aborter ska hanteras i bl.a. medicinska och etiska hänseenden. Det har
inte heller varit min avsikt med detta initiativ. Ett viktigt syfte med JO:s
verksamhet är emellertid att främja rättssäkerheten och särskilt se till att
medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter respekteras i den offentliga
verksamheten. Ombudsmännen ska verka för att brister i lagstiftningen
avhjälps. JO kan bl.a. undersöka om de lagar och andra föreskrifter som finns
på ett visst område ger tillräcklig ledning för de myndigheter och befattnings-
havare som ska följa dem. Är regelverket utformat på ett sätt som försvårar en
enhetlig och rättssäker tillämpning kan det vara JO:s uppgift att påtala ett
eventuellt behov av författningsändring till riksdagen eller regeringen.

Som framgått ovan aktualiserar sena aborter svåra juridiska och medicinsk-
etiska avvägningar. Frågan har återkommande diskuterats under lång tid, inte
minst på grund av den medicinska utvecklingen inom neonatalvården. En
händelse då en neonatalläkare vidtog åtgärder i livräddande syfte med ett foster
som fötts fram efter en sen abort väckte under sensommaren 2017 stor
uppmärksamhet i medierna och ledde till en omfattande debatt om läkarens
agerande. Detta förde även med sig att andra aktörer parallellt med min
utredning har intresserat sig för dessa frågor, ur delvis andra perspektiv än JO:s,
däribland Socialstyrelsen, Smer och vårdens professionsföreningar. Jag har tagit
del av deras arbeten, som varit viktiga bidrag till utredningen i det här ärendet.
                                                                      Dnr 7035-2017       Sid 17 (24)




En annan omständighet jag vill peka på är att abortlagen är från 1974 och att
den bestämmelse som reglerar de sena aborterna, 3 §, inte har ändrats sedan
lagens tillkomst. Samtidigt har den medicinska utvecklingen medfört föränd-
ringar avseende såväl metoder för abort som möjligheterna till överlevnad för
extremt för tidigt födda barn. Vid den översyn av abortlagen som gjordes vid
mitten av 1990-talet uttalade regeringen dock följande (se prop. 1994/95:142
s. 36):

      Den tillämpade övre gränsen för abort – vid 22:a graviditetsveckan – har
      tillkommit av samma skäl som anförts som huvudsakligt skäl till 18-
      veckorsgränsen, nämligen behovet av en betryggande säkerhetsmarginal till
      livsdugligt foster. Foster som är i 23:e–24:e graviditetsveckan kan i dag bringas
      att överleva. Inom prematurvården räknar man dock inte med att den gränsen
      kommer att kunna förskjutas nedåt. [– – –]
Det här ärendet har aktualiserat många komplexa frågeställningar. Mot
bakgrund av JO:s uppdrag har jag valt att fokusera min granskning på ett antal
frågor där rättsläget tycks vara oklart i vissa centrala avseenden och riskerar att
leda till osäkerhet vid tillämpningen av abortlagens bestämmelser och vissa
grundläggande principer i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Jag kommer även
kort att behandla frågan om folkbokföringslagens tillämpning. Vad som i övrigt
har kommit fram i ärendet föranleder inte några uttalanden från min sida.

Tillämpningen av begreppet livsduglighet
Rättsliga rådet får inte lämna tillstånd till en abort om det finns anledning att
anta att fostret är livsdugligt (3 § abortlagen). Av förarbetena till abortlagen
framgår att livsduglighet i abortlagens mening är beroende av hälso- och
sjukvårdens möjligheter att rädda extremt för tidigt födda barn (se prop.
1974:70 s. 66 f.). Vidare framgår att med begreppet livsduglighet ska förstås att
fostret har nått en sådan utveckling att det kan leva och vidareutvecklas utanför
kvinnans kropp (s. 68). Av Socialstyrelsens remissvar framgår att Rättsliga
rådet använder denna definition av begreppet livsduglighet.

Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen ska en ansökan till
Rättsliga rådet om tillstånd till abort efter utgången av 18:e havandeskaps-
veckan göras på en särskilt angiven blankett, och till ansökan ska det bl.a.
bifogas en medicinsk utredning (se 5 kap. 1 och 2 §§ Socialstyrelsens
föreskrifter om abort). Den medicinska utredningen fylls i av ansvarig läkare
efter en särskild förlaga på vilken det finns en ruta där läkaren ska ange om
fostret kan anses livsdugligt utanför livmodern (se bil. 2 till föreskrifterna). Det
finns såvitt jag har kunnat hitta inte några närmare anvisningar för hur läkaren
ska göra den bedömningen.

Av Rättsliga rådets yttrande i Socialstyrelsens remissvar framgår vidare att den
”medicinska utredningen och en psykosocial utredning ger regelmässigt
Rättsliga rådet ett fullgott underlag för att fatta beslut i tillståndsfrågan”.

Jag kan därmed konstatera att vid en ansökan om sen abort har ansvarig läkares
uppfattning en avgörande betydelse för bedömningen av fostrets livsduglighet.
                                                                         Dnr 7035-2017        Sid 18 (24)




Det är därför bekymmersamt att det genom utredningen har kommit fram att det
hos vårdpersonalen finns olika uppfattningar om begreppets innebörd och att
vissa av dessa avviker från den definition som används av Rättsliga rådet. Av
det konsensusdokument som SBF och SFOG i samråd med SNF har tagit fram
framgår t.ex. följande:

      Vi tolkar begreppet livsduglighet som möjlighet till överlevnad vid födelse i
      aktuell gestationsålder utan att åtgärder under graviditeten vidtas för att förbättra
      möjlighet till överlevnad, och utan att omedelbara resuscitationsåtgärder vidtas
      efter fostrets framfödande. Kvinnan som fått tillstånd till abort har genom sin
      ansökan om abort redan tagit ställning till att sådana åtgärder inte ska vidtas.
Jag vill även nämna att andra läkare, bl.a. i skrifter till JO och artiklar i
medierna, har föreslagit andra definitioner, t.ex. att begreppet livsduglighet bör
tolkas som möjlighet till överlevnad vid födelse i aktuell gestationsålder om
nödvändiga åtgärder vidtas före respektive efter barnets framfödande (se bl.a.
yttranden till JO av läkaren CC den 24 augusti 2019 och läkaren AA den
1 juni 2018).

I avsaknad av närmare anvisningar för hur bedömningen av livsdugligheten ska
göras vid en ansökan om sen abort utgår jag från att läkarens bedömning baserar
sig på fostrets livsduglighet vid den tidpunkt då läkaren undertecknar det
medicinska underlaget. Efter att ha tagit del av ett antal beslut från Rättsliga
rådet kan jag konstatera att den tidpunkten i de flesta fall inträffar någon eller
några dagar före Rättsliga rådets beslut. Därefter går det naturligtvis viss
ytterligare tid innan aborten faktiskt utförs. Läkarens bedömning är vidare
behäftad med viss osäkerhet, bl.a. på grund av de svårigheter som finns att
exakt beräkna graviditetslängd (se Smer, Livstecken vid sen abort [2019:1],
s. 42 f.).

Såvitt kommit fram i utredningen gör Rättsliga rådet inte någon självständig
bedömning av livsdugligheten vid sin prövning av en ansökan, så länge
graviditeten enligt läkarens uppgifter inte är längre framskriden än vecka 21+ 6
vid tidpunkten för rådets prövning. Den vårdpersonal som sedan ansvarar för
aborten gör dessförinnan inte heller någon egen bedömning av fostrets
livsduglighet.

Det är enligt min mening mycket problematiskt att det finns olika uppfattningar
om hur begreppet livsduglighet ska tolkas och tillämpas. Det tycks bl.a. vara
oklart om läkaren vid sin bedömning av fostrets livsduglighet ska beakta
möjligheten till olika medicinska insatser före och efter födelsen. Utifrån vad
som har kommit fram om handläggningen av dessa ärenden kan det inte heller
uteslutas att fostrets livsduglighet förändras under den tid som går mellan en
läkares undersökning av fostret och abortens utförande. Såvitt kommit fram tas
inte någon hänsyn till den tid som kan gå mellan Rättsliga rådets prövning och
den tidpunkt då aborten faktiskt utförs. Ordalydelsen av 3 § abortlagen anger
också att tillstånd till aborten inte får lämnas om det finns anledning att anta att
fostret är livsdugligt, samtidigt som det framgår av lagens förarbeten att det är
                                                                   Dnr 7035-2017       Sid 19 (24)




utförandet av en abort som ska förhindras när fostret kan antas vara livsdugligt
(se prop. 1974:70 s. 68 och prop. 1994/95:142 s. 37). Lagtexten tycks alltså vara
formulerad utifrån föreställningen att ingen förändring i fråga om fostrets
livsduglighet kan inträffa mellan tillståndsbeslutet och utförandet av aborten.

Tidpunkten för när en abort ska anses utförd
Efter utgången av 18:e havandeskapsveckan får abort utföras endast om
Rättsliga rådet ger kvinnan tillstånd till åtgärden (3 § abortlagen). Enligt
rådande uppfattning från Rättsliga rådet får sådant tillstånd ges senast i vecka
21 + 6.

Den vanligaste metoden vid sen abort är numera s.k. medicinsk abort som
innebär att två tabletter intas med ett visst mellanrum (se t.ex. Smer, a.a.,
s. 35 f.). Den första tabletten (läkemedel med mifepriston) intas alltid på en
sjukvårdsinrättning medan den andra tabletten (läkemedel med misoprostol) i
vissa fall kan intas t.ex. i patientens hem. Som framgått ovan kan själva
förfarandet dra ut på tiden ett antal dagar, och därmed kan graviditeten vara
längre gången än vecka 21 + 6 när aborten avslutas. Frågan om hur tidpunkten
för en abort ska definieras och när en abort anses utförd behandlas inte vare sig i
abortlagen, i lagens förarbeten eller i Socialstyrelsens föreskrifter.

IVO har i sitt remissvar anfört att tidpunkten för en medicinsk abort definieras
som den tidpunkt då den första tabletten tas, eftersom detta måste ske på
allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som IVO har godkänt
(5 § andra stycket abortlagen samt 1 kap. 2 § andra stycket och 4 kap. 3 §
Socialstyrelsens föreskrifter om abort). Utan att framföra några synpunkter på
IVO:s bedömning i sak vill jag peka på att argumentationen enligt min mening
inte framstår som övertygande. Vad som utgör en korrekt tolkning av gällande
lagbestämmelser kan inte avgöras genom ett konstaterande av att den berörda
verksamheten – i enlighet med lägre föreskrifter – har organiserats på ett visst
sätt.

Av de riktlinjer för omvårdnad vid medicinsk abort efter vecka 18 + 0 som
bifogats det konsensusdokument som SBF och SFOG tagit fram i samråd med
SNF, framgår att intaget av mifepriston (den första tabletten) räknas som det
datum då aborten utförs. Frågan kommenteras inte närmare i dokumentet. Vid
det möte som hölls hos Socialstyrelsen i oktober 2017 framförde dock SBF att
beslutet att genomgå abort är oåterkalleligt när kvinnan tar den första tabletten,
vilket måste ses som att aborten utförs (se vidare Socialstyrelsen, Möte
angående sena aborter, mötesanteckningar, dnr 22838/2017-6). SNF uppgav vid
samma möte att det är oklart vad som menas med att det står i lagen att ”aborten
utförs”.

På samma sätt som när det gäller begreppet livsduglighet har läkare bl.a. i
medierna och till JO fört fram andra uppfattningar när det gäller frågan om
tidpunkten för en abort. En läkare har t.ex. uttalat att en abort måste anses utförd
när fostret kommit ut (se yttrande till JO av läkaren BB den 6 september 2018).
                                                                          Dnr 7035-2017          Sid 20 (24)




Rättsliga rådets beslut om tillstånd till abort är inte begränsade i tid, men en
allmän uppfattning tycks vara att aborter inte får utföras efter vecka 21 + 6. Det
är därför oroande att det inte finns någon vedertagen definition av tidpunkten
för när en abort ska anses utförd samt att det tycks finnas olika uppfattningar
inom vården även i den frågan.

Omhändertagandet av foster som visar livstecken efter sen abort
När det gäller omhändertagandet av foster som visar livstecken är det viktigt att
framhålla att livstecken och livsduglighet inte är samma sak. Ett foster som
visar livstecken efter en sen abort uppges generellt ha sämre medicinska
förutsättningar än barn som föds levande efter en spontan förlossning (se Smer,
a.a., s. 15). Sannolikheten för att ett livsdugligt foster skulle födas fram efter en
abort som inleds senast dag 21 + 6 får därför antas vara låg, men det kan inte
anses uteslutet.

Av IVO:s remissvar framgår att IVO anser att om ett foster stöts ut efter vecka
21 + 6 sker det som en följd av den utförda aborten, och fostret ska då anses
aborterat. IVO har tidigare, inom ramen för myndighetens tillsyn, i ett beslut
(dnr 8.2-15016/2015) uttalat följande:
      Det foster som aborteras senast vecka 21 + 6 men föds fram efter vecka 22 + 0
      och visar övergående livstecken eller reflexer betraktas som foster och ges inte
      någon form av livsuppehållande eller palliativ vård, utan får i stället ett värdigt
      omhändertagande. Ett foster är inte livsdugligt utanför livmodern när det blir
      aborterat.
I det konsensusdokument som SBF och SFOG tagit fram i samråd med SNF
tydliggörs inledningsvis att handläggning av abort och handläggning av
prematur förlossning är två helt olika vårdprocesser som inte ska samman-
blandas. Av de riktlinjer för omvårdnad vid medicinsk abort efter vecka 18 + 0
som bifogats konsensusdokumentet framgår vidare att ett foster som uppvisat
reflexmässiga rörelser såsom s.k. gasping eller ryckningar i extremiteter ska
omhändertas palliativt, samt att en gynekolog – inte en neonatolog – ska
tillkallas om det uppstår behov av stöd vid omhändertagandet av fostret.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar intagit en delvis annan ståndpunkt. Av
myndighetens remissvar framgår bl.a. följande:

      När Rättsliga rådet har gett tillstånd till en abort har kvinnan ett berättigat intresse
      av att också få aborten utförd. Att ett aborterat foster uppvisar livstecken behöver
      inte innebära att det är livsdugligt. Om det vid en abort skulle framfödas ett
      livsdugligt barn är situationen en annan. När ett livsdugligt barn föds är det inte
      längre att se som ett foster utan som ett barn med de rättigheter som tillkommer
      ett barn. Att i det läget låta kvinnans vilja och beslutet om tillstånd till abort
      påverka beslutet om livsuppehållande behandling kommer i konflikt med
      människovärdesprincipen och barnets rätt till liv [JO:s kursivering]. Ett beslut att
      ge eller avstå livsuppehållande behandling ska då utgå från en bedömning av
      barnets medicinska förutsättningar grundat på vetenskap och beprövad
      erfarenhet.
Smers uppfattning överensstämmer i stora delar med Socialstyrelsens uttalande.
Smer uttalar dock i sin rapport att ett foster som visat livstecken efter en sen
                                                                    Dnr 7035-2017       Sid 21 (24)




abort är ett barn och måste jämställas med andra barn när det gäller de
grundläggande rättigheterna, bl.a. rätten till liv (se Smer, a.a., s. 16). Smer anför
vidare att ett sådant barn har rätt till adekvat vård med beaktande av barnets
livsduglighet och nyttan av vården samt att det i det läget inte finns någon
möjlighet att beakta det faktum att barnet fötts fram efter en abort.

Flera läkare har även genom uttalanden i medierna och i skrifter till JO gett
uttryck för en liknande uppfattning, dvs. att ett foster som uppvisar livstecken
har rätt till vård (se bl.a. yttranden till JO från läkaren BB den 4 juni 2018 och
läkaren AA den 15 september 2018).

Sammantaget får jag konstatera att det finns olika uppfattningar även i frågan
om hur sjukvården bör ta hand om ett aborterat foster som uppvisar livstecken.
Varken Socialstyrelsen eller IVO har kunnat uttala sig om huruvida hanteringen
av sådana situationer är enhetlig över hela landet.

En avgörande fråga i sammanhanget är förstås om alla barn – eller foster – som
uppvisar livstecken efter att ha fötts fram, ska omfattas av hälso- och
sjukvårdslagstiftningens grundläggande principer. För egen del har jag svårt att
se att gällande rätt ger utrymme för undantag från dessa principer enbart av det
skälet att graviditeten har avbrutits genom en abort.

Abortlagens bestämmelser ger uttryck för en avvägning mellan fostrets och den
gravida kvinnans intressen. Rätten till abort grundar sig ytterst på respekt för
kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, snarare än på en rätt att välja
bort föräldraskap. Kvinnans partner – den blivande medföräldern – har således
ingen laglig möjlighet att vare sig genomdriva eller förhindra en abort. Om det
finns anledning anta att fostret är livsdugligt får tillstånd till avbrytande av
havandeskapet endast ges vid allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, på grund
av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan (se 6 § första stycket abortlagen jfrd
med 3 § samma lag). I den situationen är dock utgångspunkten att även fostret i
möjligaste mån ska räddas (prop. 1994/95:142 s. 38).

De intressen som har medfört att kvinnan beviljats tillstånd till abort kan såvitt
jag förstår inte längre tillmätas någon betydelse när fostret väl har lämnat
kvinnans kropp. Frågan om vilka insatser som hälso- och sjukvårdspersonalen
då bör vidta får i stället avgöras utifrån grundläggande principer om god vård
efter behov och alla människors lika värde. Detta innefattar emellertid den svåra
medicinska bedömningen av barnets prognos och vårdbehov, liksom
övergripande frågor om vad som utgör barnets bästa samt vilka kriterier som
ska tillämpas vid gränsdragningen mellan meningsfull och meningslös
behandling. Enligt min mening är även detta frågor där bättre vägledning
behövs.

Folkbokföringslagen
Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen ovan ska
vårdgivaren anmäla ett barns födelse till Skatteverket för en nyfödd som efter
                                                                      Dnr 7035-2017         Sid 22 (24)




födelsen andats eller visat något annat livstecken samt en dödfödd som avlidit
efter utgången av 22:a havandeskapsveckan (24 §). Det har alltså i det här
sammanhanget inte någon betydelse i vilken havandeskapsvecka födelsen sker,
utan det avgörande är om barnet andats eller visat andra livstecken. Den
närmare innebörden av begreppen ”ett barns födelse” och ”andats eller visat
någon annat livstecken” har inte kommenterats särskilt i lagens förarbeten (se
bl.a. prop. 1967:88 och 1990/91:153).

Tidsgränsen för när en dödfödd ska anmälas till Skatteverket sänktes den 1 juni
2008. I samband med det gjordes följande uttalande (se prop. 2007/08:58 s. 10):

      En ändring av tidsgränsen står enligt Statens medicinsk-etiska råds senaste
      yttrande inte i konflikt med abortlagen och påverkar inte heller hur den tillämpas.
      Enligt folkbokföringslagen betraktas alla levande födda som barn. Rådet uttalar
      att det framstår som rimligt att också en dödfödd, som avlidit vid en tidpunkt då
      ett foster normalt skulle kunna ha varit livsdugligt, ska betraktas som ett barn.
      Rådet konstaterar vidare att denna slutsats inte på något sätt kommer i konflikt
      med abortlagen, där fostrets livsduglighet redan i dag utgör hinder för legal abort
      samt att ändringen inte heller har någon inverkan på tillämpningen av denna lag.
      Regeringen delar denna bedömning.
Varken Socialstyrelsen eller IVO har yttrat sig över frågan om vårdgivarnas
anmälningsplikt enligt folkbokföringslagen. Jag har inte heller kunnat hitta
några närmare föreskrifter eller riktlinjer som rör frågan om i vilka fall en
anmälan till Skatteverket ska göras. Av det ovan nämnda IVO-beslutet om ett
sent aborterat foster som uppvisat livstecken framgår att det inte gjordes någon
anmälan till Skatteverket i det fallet (se beslutet i IVO:s ärende dnr 8.2-
15016/2015).

Sammanfattande slutsatser
Den medicinska utvecklingen inom neonatalvården har gjort att den sista
tillåtna tidpunkten för tillstånd till abort av ett foster och den tidpunkt när för
tidigt födda barn ges livsuppehållande behandling nästan överlappar. Det är
därför inte uteslutet att ett foster som aborteras i ett sent skede kan uppvisa
livstecken eller till och med visa sig vara livsdugligt. De sena aborterna ger
således upphov till intressekonflikter som aktualiserar svåra etiska och juridiska
frågor. Jag vill åter framhålla att det här ärendet inte handlar om aborträtten
eller om gränserna för abort. Det är inte heller JO:s uppgift att uttala sig om
innebörden av begreppet livsduglighet, tidpunkten för när en abort ska anses
utförd eller hur sena aborter bör hanteras i medicinskt och etiskt hänseende.
Genom utredningen har det dock kommit fram att det finns oklarheter vad gäller
bl.a. innebörden av centrala bestämmelser i abortlagen, som riskerar att leda till
rättsosäkerhet och en bristande enhetlighet i tillämpningen över landet. Jag ser
därför anledning att uppmärksamma dessa brister och påtala behovet av en
översyn av regleringen.

Från ett rättssäkerhetsperspektiv är det naturligtvis angeläget att abortlagens
bestämmelser, liksom hälso- och sjukvårdslagstiftningens grundläggande
principer, tillämpas enhetligt och ändamålsenligt över hela landet. Hälso- och
                                                                   Dnr 7035-2017       Sid 23 (24)




sjukvårdspersonalen behöver veta vad de ska rätta sig efter vid sena aborter för
att kunna upprätthålla en god och säker vård i dessa situationer. Deras
handläggning måste givetvis också vara i överensstämmelse med gällande rätt.
För att åstadkomma detta är det viktigt att de lagar och andra föreskrifter som
finns är tillräckligt tydliga för att ge ledning för vårdpersonalen.

Som framgått ovan har jag i min utredning uppmärksammat att det saknas en
enhetlig syn inom vården på såväl begreppet livsduglighet och frågan om
tidpunkten för när en abort ska anses utförd, som när det gäller omhänder-
tagandet av foster som uppvisar livstecken efter en abort. Jag har även noterat
att det tycks saknas vägledning i hur folkbokföringslagens bestämmelser om
anmälan av ett barns födelse till Skatteverket ska tillämpas av vårdgivare i dessa
situationer.

Jag finner det anmärkningsvärt att varken Socialstyrelsen eller IVO – som har
ett särskilt ansvar för frågor om hälso- och sjukvård och i IVO:s fall även är
tillsynsmyndighet – har kunnat uttala sig om huruvida tillämpningen av
abortlagen är enhetlig över hela landet. Trots detta har båda dessa myndigheter
uppgett att det inte finns något behov av ytterligare föreskrifter eller vägledning.
Enligt min mening är en sådan slutsats svår att dra, mot bakgrund av vad som
har kommit fram i det här ärendet.

Målsättningen med regelverket för sena aborter måste vara att livsdugliga foster
inte ska kunna bli föremål för abort. Det är också den grundläggande tanke som
dagens abortlagstiftning baseras på (se t.ex. prop. 1994/95:142 s. 36). För att
åstadkomma detta behöver – som bl.a. Smer och berörda professionsföreningar
föreslagit – åtgärder vidtas för att säkerställa en snabb och ändamålsenlig
handläggning av ärenden om sen abort, såväl hos Rättsliga rådet som hos den
vårdgivare där aborten utförs. Sådana åtgärder är dock enligt min mening inte
tillräckliga för att säkerställa att handläggningen av dessa ärenden också är
rättssäker och motsvarar lagstiftarens intentioner.

Det har förts fram synpunkter om att det konsensusdokument som professions-
föreningarna tagit fram har goda möjligheter att skapa en enhetlig handläggning
av sena aborter. Det är naturligtvis glädjande att företrädare för olika discipliner
inom vården samtalar om dessa frågor och har lyckats enas om vissa
gemensamma ståndpunkter. De ställningstaganden som görs i dokumentet
skiljer sig emellertid i vissa väsentliga frågor från de uppfattningar som
Socialstyrelsen och Smer har gett uttryck för och som även framförts av
enskilda yrkesutövare inom området.

Handläggningen av sena aborter aktualiserar både juridiska och medicinska
frågor som rör våra grundläggande mänskliga rättigheter och där det i dag inte
råder enighet om tolkningen av den gällande lagstiftningen. Dessa frågor
behöver enligt min mening bli föremål för en ny utredning samt regleras på ett
klart och tydligt sätt i lag och andra föreskrifter.
                                                               Dnr 7035-2017    Sid 24 (24)




Mot denna bakgrund får jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, väcka frågan om en översyn av
lagstiftningen i de hänseenden som berörts. Jag överlämnar därför en kopia av
detta beslut till regeringen.

Ärendet avslutas.
