# Kritik mot ansvariga vid Kriminalvården, anstalten Hinseberg, för agerandet i samband med kroppsbesiktningar av en intagen m.m.

JO 2021-05-25 dnr 7070-2019

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                    Sid
                                                                          2021-05-25              7070-2019             1 (9)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Kritik mot ansvariga vid Kriminalvården, anstalten Hinseberg, för
                        agerandet i samband med kroppsbesiktningar av en intagen m.m.


                          Beslutet i korthet: En intagen var placerad i avskildhet för att genomgå kropps-
                          besiktning med anledning av misstanke om att hon hade svalt narkotika. Anstalten
                          använde en tulltoalett för att verkställa kroppsbesiktningen. När narkotika inte hittades
                          i avföringen tillfrågades den intagna om hon gick med på att genomgå ytterligare
                          kroppsbesiktning på sjukhus i form av bl.a. vaginal och rektal undersökning.
                          Enligt JO talar dokumentationen för att anstalten lade ett uppfattat samtycke från den
                          intagna till grund för beslutet om kroppsbesiktning. JO konstaterar att utrymmet för att
                          låta ett samtycke utgöra grunden för en tvångsåtgärd som annars kräver stöd i lag är
                          mycket begränsat och att det är Kriminalvårdens beslut som är avgörande för om en
                          intagen ska genomgå en tvångsåtgärd såsom kroppsbesiktning. För den intagna
                          måste det ha framstått som att alternativet till att underkasta sig kroppsbesiktningen
                          var fortsatt avskildhet. JO uttalar att frivilligheten i en sådan situation måste anses
                          vara illusorisk. Ansvariga vid anstalten får kritik för hanteringen och för vissa
                          dokumentationsbrister.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 4 oktober 2019 framförde AA klagomål
                        mot Kriminalvården, anstalten Hinseberg. Hon anförde i huvudsak följande.

                        Efter att en narkotikahund hade markerat mot henne blev hon placerad i
                        avskildhet. Hon var därefter tvungen att lämna urin- och avföringsprov inför
                        kriminalvårdare, som anklagade henne för att ha svalt narkotika. Under tiden i
                        avskildhet fick hon ligga på en tunn madrass och personalen nekade henne
                        täcke eftersom hon skulle straffas. Hon frös så mycket att hon tappade känseln i
                        tårna. Vidare blev hon tillsagd att erkänna och hennes familj anklagades för att
                        ha gett henne narkotika. Efter ett och ett halvt dygn fördes hon till gynekolog
                        för vaginal, rektal och oral undersökning. Hon mår mycket dåligt sedan
                        händelsen och har tappat lusten till allt. Hon har fortfarande känselbortfall i
                        tårna och ont i kroppen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                    Dnr 7070-2019        Sid 2 (9)




Utredning
JO tog in daganteckningar, beslut om avskildhet och permission samt ett
tillsynsblad om avskildhet. Av handlingarna framgår bl.a. följande.

AA var från kl. 9.50 den 9 september 2019 placerad i avskildhet enligt 6 kap.
9 § fängelselagen i avvaktan på att kroppsbesiktning i form av s.k. tulltoalett
kunde genomföras. AA hade dessförinnan lämnat ett urinprov som vid första
screening påvisat negativt. Av anteckningarna på tillsynsbladet framgår bl.a. att
AA fick en extra tröja kl. 19.10 samt ett par extra byxor och raggsockar
kl. 21.40 och ytterligare ett par byxor kl. 1.15. Avskildhetsplaceringen upphörde
kl. 13.30 den 10 september 2019.

Genom ett beslut om permission den 10 september 2019 beviljades AA en
utevistelse enligt 9 kap. 1 § fängelselagen till Lindesbergs lasarett, gyneko-
logiska mottagningen, samma dag kl. 13.30. Utevistelsen skulle ske med
bevakning av kriminalvårdspersonal och AA skulle bära fängsel. I de faktiska
beslutsskälen anges i huvudsak att det kommit fram att AA hade ett behov av
hälso- och sjukvård som inte lämpligen kunde ordnas inom anstalten. AA
beviljades därför en utevistelse till sjukhus för att få erforderlig vård.

Muntliga uppgifter från en klienthandläggare vid anstalten togs in den
28 oktober 2019. Enligt uppgifterna hade anstaltspersonal frågat AA om hon
gick med på att genomgå ytterligare kroppsbesiktning på sjukhus, vilket AA
hade gjort. Beslutet om den kroppsbesiktningen hade inte dokumenterats, men
enligt klienthandläggaren skulle det göras i efterhand.

JO begärde att Kriminalvården skulle yttra sig över uppgifterna i anmälan.
Kriminalvården uppmanades att särskilt yttra sig över avsaknaden av beslut om
kroppsbesiktning i samband med sjukhusbesöket den 10 september 2019 och
beslutet om permission samma dag.

I sitt remissvar anförde Kriminalvården, Region Mitt, genom regionchefen, i
huvudsak följande:

## Sakförhållanden

Uppgifter har inhämtats från verksamhetsområde (VO) Hinseberg samt från
      kriminalvårdsregistret KVR. Information finns också i den tjänsteanteckning
      som JO bifogat ärendet. I huvudsak följande har framkommit.
      Av dokumentation i KVR framgår att anstalten beslutade att AA från den
      9 september 2019 kl. 09.50 skulle vara placerad i avskildhet till dess att en
      kroppsbesiktning kunde genomföras. Detta eftersom narkotikahund visat förhöjt
      intresse för AA såväl som för hennes bostadsrum. Avskildheten upphörde
      nästkommande dag kl. 13.30. Vidare framgår att anstalten samma dag beslutade
      att bevilja AA en utevistelse jämlikt 9 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) (FäL).
      Beslutet motiverades med att AA var i behov av hälso- och sjukvård som inte
      lämpligen kunde ordnas i anstalten. Av daganteckning från den 2 november
      2019 framgår att AA den 10 september 2019 erbjöds att frivilligt genomgå en
      gynekologisk undersökning på sjukhus för att undersöka om främmande material
      fanns i kroppsöppningar. AA tackade snabbt ja till förfrågan och sade att hon
      ville bevisa att hon inte bar på något.
                                                                   Dnr 7070-2019         Sid 3 (9)




Kriminalvårdens ställningstagande angående kroppsbesiktning vid sjukhus har
inte dokumenterats, eftersom ansvarig kriminalvårdsinspektör inte hade insett att
det hade fattats ett beslut om att placeringen i avskildhet skulle upphöra. Denne
trodde därför att beslutet där det framgick att AA var placerad i avskildhet för att
genomföra en kroppsbesiktning fortsatt var giltigt och alltså omfattade båda
fallen av kroppsbesiktning.
Den inledande kroppsbesiktningen avsåg så kallad tulltoalett. Med tulltoalett
avses en toalett som ger Kriminalvården möjlighet att undersöka vad som finns i
den intagnes avföring (se allmänna råd till 8 kap. 10 § Kriminalvårdens före-
skrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1) om fängelse (FARK Fängelse)).
Åtgärden har sin grund i misstankar om att främst droger förvaras i mage och/
eller tarmar. Det finns därmed risk för att innehållet kan läcka ut i kroppen och
riskera förgiftning. Av Kriminalvårdens säkerhetshandbok (säkerhetshandboken)
framgår angående tulltoalett bl.a. att den intagne ska hållas under ständig tillsyn
och att han eller hon inte får ha filt, täcke eller lakan. Om den intagne fryser kan
han eller hon ges mer kläder.
Anstalten har pratat med samtliga namngivna vårdare i anmälan. Dessa uppger
samstämmigt att AA har varit pratglad och positiv efter omständigheterna, hon
har tilltalat samtliga tjänstgörande vårdare under avskildheten samt kommuni-
cerat i normal samtalston utan några avvikelser, känsloyttringar eller anmärk-
ningsvärda begäran. Ingen upplever att det har varit nån hätsk eller anklagande
stämning under tillsynen. Personalen upplever att de har gjort så gott som möjligt
under de speciella omständigheterna som en avskildhet medför. Personal
tillbakavisar att någon anklagat hennes familj för att föra in narkotika liksom att
de ska ha uttalat att det vidtagits några åtgärder i bestraffande syfte. Vid ett
tillfälle sade AA att hon frös och personalen ordnade då två par extra byxor,
raggsockor och en extra tröja.

Författningsbestämmelser
Av 1 kap. 4 § FäL följer att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt
människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade
med frihetsberövandet.
Av 1 kap. 6 § FäL följer att verkställigheten inte får innebära andra begräns-
ningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga
för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller
tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med
åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Av 6 kap. 9 § FäL framgår att en intagen får hållas avskild från andra intagna om
det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.
Av 8 kap. 4 § FäL framgår att en intagen får kroppsvisiteras eller kropps-
besiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om
  1. det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på
     honom eller henne,
  2. han eller hon återkommer efter en vistelse utanför anstalt,
  3. han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i
     7 kap. 2 §, eller
  4. det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning
     som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom anstalten och den intagne
     har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.
Av 8 kap. 6 § FäL framgår att en intagen är, om inte annat motiveras av medi-
cinska eller liknande skäl, skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-,
saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad
av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon
sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga
varor.
                                                                         Dnr 7070-2019       Sid 4 (9)




      Av 8 kap. 7 § FäL framgår bl.a. att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning inte
      får utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller
      legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte
        1. en kroppsvisitation som avses i 5 §,
        2. en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med
           sig undersöks,
        3. en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anordning,
           eller
        4. en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt
           6 §.
      Av 8 kap. 1 a § FARK Fängelse framgår bl.a. att kroppsbesiktning i form av en
      rektal eller vaginal undersökning ska genomföras på sjukhus.
      Av 8 kap. 10 § FARK Fängelse framgår att en intagen som underkastas en
      kroppsbesiktning, som genom användning av tulltoalett syftar till att avgöra om
      den intagne har något föremål i kroppen, ska hållas under ständig tillsyn.
      Av 9 kap. 1 § FäL framgår följande. En intagen som behöver hälso- och sjukvård
      ska vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om den intagne inte kan
      undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, ska den allmänna
      sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjukhus.
      Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt första stycket ska förenas med de
      villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå
      under bevakning.
      Av 5 § fängelseförordningen (2010:2010) (FäF) framgår att det för varje intagen
      ska föras en journal som dokumenterar den intagnes verkställighet. Av journalen
      ska det framgå vem som har dokumenterat en viss uppgift och när det gjordes.
      Av 14 kap. 1 § FARK Fängelse, i dess lydelse i september 2019, framgick att det
      i journalen ska dokumenteras alla beslut som har fattats, viktiga händelser under
      verkställigheten och väsentliga uppgifter om vidtagna eller planerade åtgärder
      om den intagne. Även uppgifter om omständigheter i övrigt som är av betydelse
      för verkställigheten ska dokumenteras. Dokumentationen ska ske så snart som
      möjligt.

      Kriminalvården, region Mitts, bedömning
      I ärendet framgår att narkotikahund visat förhöjt intresse för AA såväl som för
      hennes bostadsrum, varför det bedömdes nödvändigt att hålla henne avskild från
      andra intagna till dess att en kroppsbesiktning i form av så kallad tulltoalett
      kunde genomföras. Hon har därefter transporterats till sjukhus för att genomgå
      ytterligare kroppsbesiktning. Detta har dokumenterats i form av en dagan-
      teckning i efterhand. Enligt dokumentationen tillfrågades AA om hon ville
      genomgå kroppsbesiktningen frivilligt. Kriminalvården anser att det är myndig-
      hetens ställningstagande att en intagen ska genomgå en sådan kroppsbesiktning
      som är avgörande och att detta är en sådan viktig händelse under verkställig-
      heten, och en sådan ingripande åtgärd, som ska dokumenteras särskilt i den
      intagnes journal. I aktuellt fall hade detta kunnat ske i beslutet om utevistelse
      jämlikt 9 kap. 1 § FäL. Det hade då också framgått av det beslutet vad ute-
      vistelsen faktiskt avsåg. När det gäller förhållandena i övrigt under tiden hon var
      placerad i avskildhet stämmer det att hon inte erbjöds någon filt eller liknande
      samt att personal haft uppsikt över henne kontinuerligt. Att detta är gällande
      rutin vid dessa fall framgår av såväl FARK fängelse som av säkerhetshandboken.
      Det framkommer att AA har fått extra kläder sedan hon påtalat att hon frös. I
      övrigt har anstalten tillbakavisat AA:s påståenden om personalens bemötande.
      Det finns inga skäl att betvivla anstaltens uppgifter.

AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret och anförde i huvudsak följande.
                                                                   Dnr 7070-2019    Sid 5 (9)




Det stämmer inte att hon frivilligt gick med på att genomgå kroppsbesiktning på
sjukhus den 10 september 2019. Enligt det vakthavande befälet fick hon välja
att antingen genomföra undersökningen eller förbli avskild under lång tid. Hon
hade kunnat göra vad som helst för att slippa vara avskild. Det stämmer inte
heller att hon fick extra kläder när hon uppgav att hon frös.

Rättsliga utgångspunkter
Kriminalvården har redogjort för rättslig reglering i fängelselagstiftningen och
angränsande föreskrifter. Därutöver vill jag nämna följande.

Var och en är i förhållande till det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt
ingrepp och är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och
liknande intrång, se 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen, RF. Skyddet får
begränsas genom lag i den utsträckning som framgår av 2 kap. 20 och 21 §§ RF.
Exempel på sådan reglering finns i rättegångsbalken, RB, och fängelselagen
(2010:610), FäL.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre
samt att prov tas från människokroppen och undersöks. Definitionen framgår av
28 kap. 12 § tredje stycket RB och gäller även för motsvarande åtgärder i annan
lagstiftning (se prop. 1993/94:24 s. 38 och 54 samt prop. 2009/10:135 s. 151). I
bestämmelsen anges vidare att en kroppsbesiktning inte får utföras så att den
som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.

Som framgått avser grundlagsskyddet i 2 kap. 6 § RF påtvingat kroppsligt
ingrepp. Frågan om den enskildes samtycke kan åberopas till stöd för en åtgärd
som innebär ett intrång på det grundlagsskyddade området, och om det i sådana
fall är fråga om tvångsmedelsanvändning har varit föremål för diskussion i olika
sammanhang.

Regeringen har i vissa sammanhang uttryckt att ett samtycke innebär att det inte
är fråga om någon tvångsmedelsanvändning eftersom ingreppet då inte är
påtvingat (se t.ex. prop. 1993/94:24 s. 39 och prop. 2005/06:29 s. 25 f.).

Under senare år har det dock blivit en vedertagen uppfattning att det skulle
strida mot tankarna bakom skyddet för mänskliga fri- och rättigheter om den
enskilde genom samtycke skulle kunna avstå från det skyddet (se Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 4:e uppl., s. 55 och där angivna
källhänvisningar). Det anses därför inte vara tillåtet att tillmäta samtycke från
den som är skäligen misstänkt för brott någon betydelse vid kroppsbesiktning
(se Gunnel Lindberg, a.a., s. 65, jfr bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång III,
JUNO Version 8, s. 106).

JO har vid flera tillfällen uttalat sig i frågan om vilken verkan den enskildes
samtycke har till en tvångsåtgärd.
                                                                       Dnr 7070-2019       Sid 6 (9)




I JO 2003/04 s. 72 var frågan om en åklagares möjlighet att under en förunder-
sökning godkänna att personer som inte var skäligen misstänkta för brott i
samband med förhör tillfrågades om de frivilligt ville lämna salivprov för DNA-
analys. Dåvarande chefsJO Eklundh anförde bl.a. att regeringsformen inte ger
utrymme för att ett samtycke till en straffprocessuell tvångsåtgärd ska kunna
ersätta att en eller flera enligt lag angivna förutsättningar för åtgärden inte är
uppfyllda. Han uttalade vidare följande:

      Det är i viss mån oklart hur långt grundlagsskyddet sträcker sig vad gäller
      kroppsbesiktning, eftersom skyddet endast avser påtvingade kroppsliga ingrepp.
      Enligt min mening står det emellertid i bäst överrensstämmelse med rättssäker-
      hetens krav att grundlagsregeln tolkas så, att den ställer upp ett skydd också mot
      att en befattningshavare vid en brottsutredande myndighet – utan att använda
      eller vara beredd att använda tvång i egentlig bemärkelse – uppträder på ett sätt
      som får till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att underkasta sig
      exempelvis en undersökning eller provtagning. Som exempel på sådant upp-
      trädande kan nämnas underförstådda eller uttryckliga påtryckningar av olika
      slag.
Vidare uttalade chefsJO att det finns en påtaglig risk för att frivilligheten i en
situation av det aktuella slaget blir mer eller mindre illusorisk. Han framhöll
också att det är svårt för den befattningshavare som verkställer åtgärden att
avgöra om samtycket verkligen lämnas fullt frivilligt och att det är svårare för
en utomstående granskare att i efterhand bedöma om medverkan var resultatet
av otillbörliga påtryckningar eller inte.

I JO 2009/10 s. 39 hade en tingsrätt vid en omhäktningsförhandling upphävt ett
beslut om häktning och i stället ålagt den misstänkte reseförbud samt förenat
förbudet med bl.a. villkor om att lämna urinprov. Dåvarande chefsJO Melin
uttalade bl.a. följande:

      Ett ingrepp är påtvingat om det allmänna disponerar över maktmedel för att
      genomdriva åtgärden. Det kan vara fråga om direkt våldsanvändning från en
      offentlig befattningshavare, men ett ingrepp kan även vara ”påtvingat” i den
      meningen, att den enskildes motstånd bryts genom hot om någon sanktion …

ChefsJO Melin anslöt sig till chefsJO Eklundhs uppfattning om hur grundlags-
skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp bör tolkas och gjorde därefter följande
uttalande:

      Det är givet att en enskild med fog kan uppfatta sig vara tvungen att låta sig bli
      föremål för provtagning även om en sådan åtgärd aktualiseras i samband med en
      domstols prövning av frågor om straffprocessuella tvångsmedel.
      […] Vid förhandlingen måste det för den misstänkte ha framstått som om
      alternativet till att underkasta sig den aktuella föreskriften var att den mer
      ingripande tvångsåtgärden, häktning, annars skulle bestå. I en sådan situation
      framstår frivilligheten som helt illusorisk. Att en person vid en häktningsför-
      handling självmant förklarar sig beredd att underkasta sig urinprovtagning eller
      på förslag samtycker till ett sådant förordnande, kan således inte medföra att
      åtgärden blir att betrakta som icke påtvingad.

På området för den psykiatriska tvångsvården har nuvarande chefsJO Rynning
uttalat att utgångspunkten på områden där det finns särskilda regler för när och
                                                                      Dnr 7070-2019        Sid 7 (9)




hur tvångsmedel får användas torde vara att ett samtycke inte kan ersätta de
förutsättningar som enligt lag ska vara uppfyllda för att åtgärden ska få vidtas
(se JO 2018/19 s. 98). Enligt chefsJO skulle grundlagens rättighetsskydd
allvarligt urholkas om det godtogs att den enskilde alltid skulle kunna efterge
detta skydd, och det skulle få till följd att ett tvångsmedel fritt skulle få
användas även i situationer där de lagliga förutsättningarna för åtgärden saknas
(se även JO 1991/92 s. 114).

Vidare har chefsJO i ett nyligen meddelat beslut, i ett initiativ mot Rätts-
medicinalverket med anledning av covid-19, tagit upp frågan om hur långt
smittskyddslagens bestämmelser om frivilliga åtgärder kan tillämpas i
situationer där en människa är frihetsberövad, utan att rättssäkerheten riskeras
(se JO:s beslut den 15 oktober 2020, dnr O 21-2020). ChefsJO anförde bl.a.
följande:

      När det däremot gäller åtgärder som mera allmänt anses kräva särskilt lagstöd,
      inom verksamheter som exempelvis kriminalvård eller annan tvångsvård, är det
      svårare att enligt min mening bedöma i vilket utsträckning det är möjligt att utgå
      från frivillighet. Det gäller särskilt i fråga om överenskommelser som kan upp-
      fattas som avstående från en grundlagsskyddad rättighet. Den som är föremål för
      ett frihetsberövande befinner sig i en utsatt situation och kan i olika avseenden
      uppleva sig utlämnad till den eller de befattningshavare som ansvarar för
      verksamheten. Det finns i sådana sammanhang en betydande risk för att
      frivilligheten blir en illusion.

Bedömning
Den 9 september 2019 kl. 9.50 placerades AA i avskildhet med stöd av 6 kap.
9 § FäL för att genomgå kroppsbesiktning i form av s.k. tulltoalett. Hon hade
dessförinnan lämnat ett urinprov med negativt resultat. Anledningen till
åtgärderna var att en narkotikahund hade visat förhöjt intresse för AA och
hennes cell. Någon narkotika hittades inte i AA:s avföring. Avskildhets-
placeringen upphörde den 10 september 2019 kl. 13.30. Genom ett beslut
samma dag beviljades AA permission till en gynekologisk mottagning. Syftet
med detta var att AA skulle bli föremål för ytterligare kroppsbesiktning i form
av bl.a. vaginal undersökning. Anstalten upprättade inte någon dokumentation
om den senare kroppsbesiktningen förrän i början av november 2019, efter att
JO hade efterfrågat sådan dokumentation.

Jag vill inledningsvis framhålla att JO:s granskning främst avser en kontroll av
att myndigheterna har följt de regler som gäller för förfarandet. JO brukar
normalt inte ta ställning till om ett beslut är riktigt i sak eller uttala sig om de
bedömningar som en myndighet har gjort i ett enskilt fall. Jag finner inte skäl att
frångå den principen i det här ärendet. Det innebär att jag inte kommer att uttala
mig om det fanns fog för besluten om avskildhet och kroppsbesiktning. När det
gäller den formella hanteringen har jag däremot följande synpunkter.

Beslutet om avskildhet är skriftligen dokumenterat men det anges inte vilken
bestämmelse som beslutsfattaren ansett tillämplig i fråga om kroppsbesikt-
                                                                  Dnr 7070-2019       Sid 8 (9)




ningen eller vilken undersökning som skulle genomföras. Jag utgår emellertid
från att tvångsåtgärden skedde med stöd av 8 kap. 4 § 1 FäL. Beslutet om
avskildhet borde enligt min mening ha innehållit en uppgift om detta. Det
förhållandet att ett beslut om avskildhet är överklagbart är en omständighet som
talar för att sådan dokumentation bör göras.

När det gäller den fortsatta hanteringen kan jag inte förstå saken på annat sätt än
att anstalten – efter att kroppsbesiktningen i form av tulltoalett hade verkställts
– bedömde att det fanns behov av ytterligare en kroppsbesiktning bestående av
bl.a. en vaginal och rektal undersökning. En sådan kroppsbesiktning är
synnerligen ingripande och integritetskänslig.

Kriminalvården har anfört att anstalten tillfrågade AA om hon gick med på att
genomgå den ytterligare kroppsbesiktningen och att AA ska ha tackat ja till
detta. AA däremot har gjort gällande att hon ställdes inför ett ultimatum och att
hon inte frivilligt gått med på detta. Det är för mig oklart om anstalten lade det
uppfattade samtycket från AA till grund för beslutet om kroppsbesiktning.
Anstaltens beslut om permission för ett frivilligt sjukhusbesök och dokumenta-
tionen enligt vilken AA tillfrågades om hon ville genomgå kroppsbesiktningen
frivilligt ger sken av att så var fallet.

Som framgått är utrymmet för att låta ett samtycke utgöra grunden för en
tvångsåtgärd som annars kräver stöd i lag mycket begränsat. Jag delar
Kriminalvårdens bedömning att det är myndighetens beslut som är avgörande
för om en intagen ska genomgå en tvångsåtgärd såsom kroppsbesiktning. Inom
ramen för det ställningstagandet ska myndigheten beakta om de lagliga
förutsättningarna för åtgärden är uppfyllda, inbegripet att den får användas
endast om den står i rimlig proportion till dess syfte och en mindre ingripande
åtgärd inte är tillräcklig (1 kap. 6 § andra stycket FäL).

Som JO har anfört tidigare i flera beslut befinner sig den som är föremål för ett
frihetsberövande i en utsatt situation och kan i olika avseenden uppleva sig
utlämnad till den eller de befattningshavare som ansvarar för verksamheten. För
AA måste det ha framstått som att alternativet till att underkasta sig den
ytterligare kroppsbesiktningen var fortsatt avskildhet. I en sådan situation måste
frivilligheten anses vara illusorisk. Jag har alltså mycket svårt att förstå varför
AA tillfrågades om hon ville genomgå den ytterligare kroppsbesiktningen och
är mycket kritisk till anstaltens tillvägagångssätt. En annan sak är att
kriminalvårdspersonal enligt min mening bör vara lyhörd och så långt möjligt
bör ge en intagen som ska en genomgå en kroppsbesiktning tillfälle att lämna
information som kan vara av intresse för att underlätta verkställigheten. Detta
följer av att en intagen vid kroppsbesiktning ska visas all den hänsyn som
omständigheterna medger (23 § fängelseförordningen [2010:2010]).

Jag kan inte undgå att notera att den ansvarige kriminalvårdsinspektören enligt
remissyttrandet inte insett att det hade fattats ett beslut om att placeringen i
avskildhet skulle upphöra. Vidare ska han ha trott att beslutet om avskildhet för
                                                                   Dnr 7070-2019      Sid 9 (9)




att genomföra en kroppsbesiktning fortsatt var giltigt och omfattade båda fallen
av kroppsbesiktning. Med anledning av detta vill jag understryka att ett beslut
om tvångsmedel i princip gäller tills det har verkställts. Det måste alltså som
huvudregel till en förnyad prövning av om de rättsliga förutsättningarna
föreligger för att fatta ett nytt beslut om en sådan åtgärd. Det är av största vikt
att den som är ansvarig för beslutsfattandet har insikt i vad som gäller för
hanteringen och förutsättningarna i det enskilda fallet för en intagen.

Som tidigare framgått upprättade anstalten dokumentation om tvångsåtgärden
först sedan JO hade inlett en utredning. Det är naturligtvis inte acceptabelt.
Beslutet om den ytterligare kroppsbesiktningen borde ha dokumenterats i
samband med ställningstagandet om tvångsåtgärden och dokumentationen av
den efterföljande verkställigheten i anslutning till genomförandet av åtgärden. I
beslutet borde det vidare ha angetts vilken slags kroppsbesiktning som beslutet
avsåg, eftersom en sådan undersökning kan avse en rad olika åtgärder av mer
eller mindre ingripande karaktär. Särskilt ur rättssäkerhets- och kontrollsyn-
punkt är det av vikt att såväl beslutsfattaren som den som ska verkställa ett
tvångsmedel har klart för sig vad beslutet avser. En tydlig dokumentation
medför också att det är möjligt att vid en granskning i efterhand bilda sig en
fullständig och korrekt uppfattning om vad som har förekommit. Dessutom kan
en god dokumentation ofta medföra att utredningar om vad som har inträffat
kan undvikas eller begränsas till en enkel kontroll. Jag vill här framhålla att
beslutet om permission i sammanhanget framstår som obegripligt eftersom det
felaktigt ger intrycket att AA hade ansökt om permission för ett frivilligt
sjukhusbesök i syfte att tillgodose ett behov av hälso- och sjukvård.

När det gäller klagomålen om dåligt bemötande får jag konstatera att ord står
mot ord och att ytterligare utredning inte framstår som meningsfull.

Sammantaget förtjänar ansvariga vid anstalten kritik för de brister som jag har
redogjort för.

Det som i övrigt har kommit fram ger inte anledning till något uttalande från
min sida.

Ärendet avslutas.
