# En frihetsberövad har rätt att ha kontakt med en försvarare som är utsedd i en annan brottsutredning än den som frihetsberövandet avser

JO 2022-06-23 dnr 7164-2020

[P]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                           2022-06-23             7164-2020           Sid 1 (6)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En frihetsberövad har rätt att ha kontakt med en försvarare som är
                        utsedd i en annan brottsutredning än den som frihetsberövandet
                        avser


                          Beslutet i korthet: En advokat som var offentlig försvarare för en frihetsberövad
                          person sökte under en helgkväll kontakt med klienten per telefon. Frihetsberövandet
                          avsåg en annan brottsutredning än den som försvararen var utsedd i. Åklagaren tillät
                          inte kontakten, om inte försvararen förklarade vad samtalet skulle avse.
                          JO uttalar att en frihetsberövads ovillkorliga rätt till kontakt med sin försvarare måste
                          gälla även en försvarare som är utsedd i en annan brottsutredning än den som
                          frihetsberövandet avser. Med hänsyn till den stränga konfidentialitet som gäller för
                          kontakter mellan en misstänkt som är frihetsberövad och hans eller hennes försvarare
                          uttalar JO vidare att en försvarare inte kan åläggas att berätta något om vad
                          kontakten ska avse.
                          Det fanns därför inte rättsliga förutsättningar att neka kontakten mellan försvararen
                          och hans klient eller att fråga vad kontakten skulle avse. Däremot hade det varit
                          godtagbart att göra överväganden om det vid tidpunkten fanns praktiska
                          förutsättningar för kontakten.
                          Vid bedömningen av åklagarens agerande väger JO in att det i författning inte funnits
                          någon tydlig reglering av hur situationen skulle hanteras. Vidare beaktar JO att
                          utredningen inte ger stöd för att kontakten ovillkorligen skulle ha ägt rum den aktuella
                          kvällen eller att det finns anledning att anta att den uteblivna kontakten skulle ha
                          begränsat den frihetsberövades möjligheter att förbereda sitt försvar. JO anser dock
                          att åklagaren inte borde ha försökt utröna vad kontakten skulle avse.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 22 september 2020 förde advokaten AA
                        fram klagomål mot Åklagarmyndigheten och en åklagare där. Klagomålet
                        gällde att han hade nekats att tala med sin frihetsberövade klient. Av anmälan
                        framgick i huvudsak följande.

                        AA var förordnad som offentlig försvarare för BB i ett mål vid Stockholms
                        tingsrätt. BB befann sig på arresten i Jönköping på grund av en brottsmisstanke
                        i en annan utredning. När AA sökte telefonkontakt med BB på arresten lämnade
                        polisen honom besked om att åklagaren hade beslutat att han inte fick kontakta



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                     Dnr 7164-2020     Sid 2 (6)




BB om han inte kunde motivera varför samtalet var nödvändigt. Han fick även
besked om att han inte fick tala med sin klient om det ärende som denne var
frihetsberövad i.

AA vände sig till åklagaren och ifrågasatte hennes beslut. Åklagaren vidhöll
dock sitt ställningstagande. Hon uppgav att hon behövde få klarhet i om han
ville tala med BB om det ärende där han var förordnad som offentlig försvarare
eller om samtalet avsåg ärendet där BB var frihetsberövad. Vidare uppgav
åklagaren att BB:s rättigheter var tillgodosedda genom den försvarare som hade
utsetts för honom i det sistnämnda ärendet.

Utredning
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) yttrade sig den 2 december 2020
efter att upplysningar hämtats in från berörda befattningshavare.

Åklagarmyndigheten lämnade sammanfattningsvis följande redogörelse för
handläggningen.

Natten till lördagen den 12 september 2020 greps BB och ytterligare en person
av polisen misstänkta för ett grovt brott. BB anhölls senare för brottet. Som
särskilda anhållningsskäl angavs att det fanns risk för att BB skulle undanröja
bevis eller på något annat sätt försvåra sakens utredning (s.k. kollusionsfara)
och att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
BB belades även med restriktioner.

Tingsrätten utsåg advokaten DD som offentlig försvarare för BB. Förhör hölls
därefter med BB i närvaro av DD.

Jourhavande åklagare informerades på söndagseftermiddagen om att AA var
förordnad som offentlig försvarare för BB i ett ärende i en annan del av landet.
AA hade efter begäran fått tala med BB per telefon, eftersom polisen hade
uppfattat att AA var förordnad som försvarare även i det ärende som BB var
frihetsberövad i. Efter kontakten begärde BB att få byta försvarare från DD till
AA.

Den åklagare som tog över som jouråklagare på söndagskvällen antecknade att
AA hade återkommit till polisen och uppgett att han ville ta en ny kontakt med
BB. Åklagaren bedömde att det inte framgick något skäl till varför AA – i
egenskap av försvarare i ett annat ärende – behövde ha kontakt med BB vid den
tidpunkten. Åklagaren framförde till polisen att om AA vidhöll sin begäran
ombads han att motivera varför ärendet var så akut. Åklagaren ansåg att
kontakten mellan AA och BB skulle prövas som en sedvanlig begäran om
lättnad av restriktioner till dess att tingsrätten beslutat i fråga om byte av
försvarare.

Av en senare anteckning framgår det att polisen återkopplade till åklagaren att
AA var missnöjd med beslutet. Det framgår också att åklagaren, med hänsyn till
                                                                       Dnr 7164-2020        Sid 3 (6)




utredningsläget och att BB hade en annan förordnad försvarare som han hade
rätt att tala med om det aktuella ärendet, inte bedömde frågan som akut. Vidare
antecknades det att BB hade begärt att få tala med sin förordnade försvarare,
vilket polisen hade framfört till DD.

Åklagarmyndigheten redovisade bl.a. följande synpunkter från den åklagare
som hade hanterat begäran från AA.

      [Hennes b]egäran om motivering var inte i syfte att begränsa innehållet i advokat
      AA och BB:s kontakt, utan för att reda ut hur saken skulle hanteras under jourtid.
      För det fall att den förnyade kontakten mellan advokat AA och BB gällde
      önskemål om byte av försvarare var det en fråga som skulle överlämnas till
      tingsrättens prövning. Om advokat AA i stället hade uppgett att han önskade
      prata med sin klient avseende de ärenden där han var förordnad som försvarare
      eller lämnat något annat akut skäl hade denna kontakt beviljats eftersom det inte
      hade funnits skäl att vägra sådan kontakt mellan försvarare och klient. Advokat
      AA vägrade däremot att lämna någon motivering till att han skulle få prata med
      BB på nytt.
      Mot bakgrund av de omständigheter som i det skedet var kända kring brottet, att
      det knappt gått tolv timmar sedan anhållandet, att kontakten mellan AA och BB
      lett till att BB begärt att få byta försvarare angående det anhållna brottet samt
      advokatens ovilja att lämna någon motivering var min uppfattning att det fanns
      skäl att iaktta försiktighet i ärendet. Hade BB fått prata med AA i det skedet hade
      det inte funnits något hinder för BB att prata om det anhållna brottet. Även om
      sådana lämnade uppgifter torde omfattas av advokatetiken fanns det då ingen
      lagstadgad förundersökningssekretess som omfattade AA.
Dagen därpå beslutade tingsrätten att tillåta försvararbytet och utsåg AA som
offentlig försvarare för BB även i det ärende där denne var frihetsberövad.

Åklagarmyndigheten redovisade sammanfattningsvis följande bedömning.

Bestämmelsen i 21 kap. 9 § rättegångsbalken, om bl.a. en anhållens rätt att
träffa sin försvarare, bör tolkas så att den inte omfattar andra försvarare än den
som är förordnad av domstol, eller utsedd av den misstänkte själv, i det aktuella
ärendet. Vid bedömningen av om någon annan än den offentliga försvararen
ändå ska tillåtas ha kontakt med en frihetsberövad blir därför skälen till begäran
om kontakt och vem som initierar den av avgörande betydelse.

AA uppgav inte varför han behövde ha kontakt med BB på söndagskvällen.
Även om begäran framfördes av en advokat är det förståeligt att åklagaren – i
ett ärende om grov brottslighet med en stark kollusionsfara – i ärendets absoluta
inledningsskede var försiktig med att tillåta kontakt med någon annan än den
som var förordnad som försvarare och därför bedömde att kontakten mellan BB
och AA kunde vänta till dagen därpå. BB hade dessutom haft kontakt med AA
tidigare under dagen.

Om det inte fanns förutsättningar att, utifrån bestämmelsen i 21 kap. 9 §
rättegångsbalken och bestämmelserna i häkteslagen, neka kontakt mellan BB
och AA kan det konstateras att även om en frihetsberövad person har rätt att
träffa och kommunicera med sin försvarare innebär det inte någon ovillkorlig
rätt till kontakt så snart det begärs. Även om åklagaren hade tillåtit kontakten
                                                                      Dnr 7164-2020      Sid 4 (6)




betyder inte det att den rent faktiskt hade behövt äga rum på söndagskvällen.
Oavsett vilket regelverk som var tillämpligt i den aktuella situationen hade
kontakten mellan AA och BB kunnat vänta till dagen därpå, när AA också fick
sitt förordnande som offentlig försvarare. Det verkar därför inte ha lett till
någon rättsförlust för BB.

Rättslig reglering
Rätten för en frihetsberövad att ha kontakt med sin försvarare
En person som misstänks för ett brott har en generell rätt att biträdas av en
försvarare för att förbereda och utföra sin talan (se 21 kap. 3 § första stycket
rättegångsbalken). Är den misstänkte anhållen eller häktad ska en offentlig
försvarare förordnas för honom eller henne om han eller hon begär det (se
21 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken). Rätten till tillgång till försvarare
är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.
Även av EU:s försvarardirektiv följer en rätt att få tillgång till försvarare.

Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att träffa sin försvarare. Rätten
att träffa försvararen är utan undantag för den som har en offentlig försvarare.
Detsamma gäller för den som har en privat försvarare som uppfyller de krav
som ställs på en offentlig försvarare. (Se 21 kap. 9 § första stycket
rättegångsbalken, 3 kap. 1 § andra stycket häkteslagen och artikel 3.3 a i EU:s
försvarardirektiv.) Rätten för den frihetsberövade att träffa sin försvarare gäller
även om åklagaren har meddelat restriktioner som begränsar den misstänktes
kontakter med omvärlden.

JO har uttalat att en offentlig försvarare inte ens kvällstid bör avvisas från ett
häkte utan att ha fått träffa sin klient men att det av praktiska skäl, bl.a.
tillgången till personal, kan vara rimligt att besök efter ett visst klockslag
föranmäls i så god tid att häktet kan disponera sin personal med hänsyn till detta
(se bl.a. JO 1983/84 s. 134 och 2013/14 s. 278).

En frihetsberövad får inte vägras att kommunicera elektroniskt – t.ex. genom
användande av fast eller mobil telefoni – med sin offentliga försvarare eller med
en privat försvarare som uppfyller de krav som ställs på en offentlig försvarare
(se 3 kap. 4 § tredje stycket häkteslagen). Rätten för en frihetsberövad att
kommunicera elektroniskt med sin försvarare gäller i den utsträckning det
lämpligen kan ske, vilket innebär att hänsyn kan tas till de praktiska
förutsättningarna för kommunikationen, t.ex. med beaktande av institutionens
rutiner och tillgång till kommunikationsutrustning (se 3 kap. 4 § första stycket
häkteslagen och prop. 2015/16:187 s. 27).

Det förhållandet att en frihetsberövad har en ovillkorlig rätt att ha kontakt med
sin försvarare innebär alltså inte att det i alla lägen är givet att det finns en rätt
att omedelbart få kontakten till stånd (se även JO 1960 s. 70).
                                                                       Dnr 7164-2020   Sid 5 (6)




Konfidentialitet vid kontakterna
Om den misstänkte har rätt att träffa sin försvarare ska det få ske i enrum, det
s.k. enrumsprivilegiet (se 21 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken).
Elektronisk kommunikation mellan en intagen och hans eller hennes försvarare
får inte avlyssnas (se 3 kap. 5 § andra stycket häkteslagen). Dessutom gäller att
en försändelse mellan en intagen och hans eller hennes försvarare ska
vidarebefordras utan granskning (se 3 kap. 6 § häkteslagen).

Enrumsprivilegiet är av stor betydelse för klienten. Rättigheten är också viktig
för att advokaten på bästa sätt ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Försvararen får
dock inte utnyttja enrumsprivilegiet för att – utan tillstånd från åklagaren – t.ex.
förmedla uppgifter från klienten till en utomstående eller för att förmedla
uppgifter från en utomstående till klienten, annat än om uppgifterna är
uppenbart harmlösa och inte kan leda till att brottsutredningen försvåras. (Se
”Advokaten och alibivittnet” NJA 2021 s. 576 och ”Advokaten och
brevväxlingen” NJA 2021 s. 914 med däri gjorda hänvisningar.)

Den rättsliga begränsningen för försvararen att förmedla uppgifter till en
utomstående är inte förundersökningssekretessen i sig – en advokat är inte
formellt bunden av den – utan att det strider mot god advokatsed. Av 8 kap. 4 §
första stycket rättegångsbalken framgår nämligen att en advokat är skyldig att
förtiga vad han eller hon får kännedom om i sin yrkesutövning när god
advokatsed kräver detta.

Bedömning
En brottsmisstänkts rätt till tillgång till försvarare är en del av rätten till en
rättvis rättegång och en central rättssäkerhetsfråga.

En anhållen har en ovillkorlig rätt att träffa och kommunicera elektroniskt med
sin offentliga försvarare (se 21 kap. 9 § rättegångsbalken och 3 kap. 4 § tredje
stycket häkteslagen). Bestämmelsernas ordalydelse ger dock inget tydligt
besked i den fråga som är aktuell här, dvs. om BB hade rätt att ha kontakt med
AA innan AA blev förordnad som offentlig försvarare även i den utredning i
vilken BB var anhållen.

Mot bakgrund av att det rör sig om grundläggande rättigheter för en
frihetsberövad person bör bestämmelserna förstås på så sätt att en anhållens rätt
till kontakt också gäller en offentlig försvarare som är förordnad i en annan
brottsutredning än den som frihetsberövandet avser. Detsamma måste anses
gälla i fråga om en försvarare som den misstänkte har utsett om försvararen
uppfyller kraven för en offentlig försvarare (jfr 21 kap. 5 § första stycket
rättegångsbalken).

De stränga krav på konfidentialitet som gäller för kontakter mellan en misstänkt
som är frihetsberövad och hans eller hennes försvarare innebär vidare att en
försvarare inte kan åläggas att berätta något om vad en kontakt med klienten ska
avse.
                                                                   Dnr 7164-2020      Sid 6 (6)




Sammanfattningsvis har det alltså inte funnits rättsliga förutsättningar att neka
BB att ha kontakt med AA och inte heller att fråga AA vad kontakten skulle
avse.

I det nu aktuella fallet handlade det om en begäran om kontakt per telefon. I ett
sådant fall hade det dock varit godtagbart att göra överväganden om det fanns
praktiska förutsättningar för en sådan kontakt på söndagskvällen.

Vid bedömningen av åklagarens agerande väger jag in att det i författning inte
funnits någon tydlig reglering av hur situationen skulle hanteras. Vidare beaktar
jag att utredningen inte ger stöd för att kontakten ovillkorligen skulle ha ägt rum
på söndagskvällen. Det har inte heller kommit fram något som ger anledning att
anta att den uteblivna kontakten begränsade möjligheterna för BB att förbereda
sitt försvar.

Åklagaren skulle dock inte ha försökt utröna vad kontakten skulle avse.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
