# Tillämpning av barnkonventionen vid polisens kroppsvisitation av en ung pojke för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen

JO 2022-10-24 dnr 7201-2020

[P]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                          2022-10-24             7201-2020           Sid 1 (10)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Tillämpning av barnkonventionen vid polisens kroppsvisitation av en
                        ung pojke för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen


                          Beslutet i korthet: En polispatrull kallades till en plats efter uppgifter om ett
                          pågående bråk med knivbeväpnade personer. Poliserna kroppsvisiterade personerna
                          på platsen för att i brottsförebyggande syfte söka efter vapen eller andra farliga
                          föremål. Bland de visiterade fanns en pojke som var endast tio år gammal och
                          därmed omfattades av barnkonventionens bestämmelser.
                          JO uttalar att de hänsyn som enligt barnkonventionen ska tas till barnets bästa och ett
                          barns rätt till sin integritet måste ges särskild vikt vid avvägningen mot det behov som
                          finns av att genomföra en kroppsvisitation. Dessa hänsyn väger tyngre ju yngre
                          barnet är. När en polis överväger att kroppsvisitera en mycket ung person måste
                          bedömningen av om åtgärden verkligen är nödvändig göras med särskild omsorg.
                          Andra, mindre ingripande, åtgärder ska väljas i första hand. Om kroppsvisitation ändå
                          bedöms nödvändig måste den alltid genomföras på ett sätt som innebär ett så litet
                          obehag som möjligt för barnet.
                          I det aktuella fallet ger utredningen inte stöd för att poliserna på något annat sätt än
                          genom en kroppsvisitation kunde kontrollera om pojken bar på en kniv eller annat
                          vapen. Åtgärden hade stöd i lag och syftet med visitationen var både reellt och
                          godtagbart. Det framgår inte att visitationen genomfördes på ett sätt som inte var
                          acceptabelt. Enligt JO var kroppsvisitationen nödvändig och inte oförenlig med
                          barnkonventionen, även med beaktande av den särskilda restriktivitet som ska prägla
                          bedömningen när det är fråga om en så ung person.
                          I beslutet behandlas också en polisanställds underlåtenhet att upprätta en
                          polisanmälan och om hennes uttalanden vid ett telefonsamtal stod i strid med bl.a.
                          regeringsformens bestämmelse om saklighet och opartiskhet.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 23 september 2020 förde AA genom sitt
                        ombud, advokaten BB, fram klagomål mot Polismyndigheten. Klagomålet
                        gällde dels ett polisingripande den 12 september 2020 mot AA:s söner CC och
                        DD, som vid ingripandet var 10 respektive 15 år gamla, dels hur en anställd vid
                        polisens kontaktcenter hade agerat i ett telefonsamtal med AA och hennes dotter
                        dagen efter ingripandet. Av anmälan framgick i huvudsak följande.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                 Dnr 7201-2020      Sid 2 (10)




CC och DD var tillsammans med sin storebror när en polisbil kom till platsen.
Två poliser klev ur bilen och rusade fram emot dem. Den ena polisen riktade sitt
tjänstevapen mot CC och beordrade honom att lägga sig på marken. Polisen tog
också ett grepp om DD och slängde ned honom på marken. Därefter fick
bröderna ligga på marken i regnet under flera minuter. De båda restes sedan upp
på ett hårt sätt och blev kroppsvisiterade, utan att poliserna förklarade
anledningen till åtgärderna. Efter ingripandet uppstod en diskussion om vad
som hade hänt. Poliserna förnekade då bl.a. delar av det beskrivna
händelseförloppet och uppgav även felaktigt att CC och DD hade befunnit sig
tillsammans med en grupp äldre ungdomar.

Dagen därpå ringde AA och hennes vuxna dotter till polisen för att göra en
anmälan om tjänstefel mot poliserna. De ville också få mer information om vad
som hade hänt vid ingripandet. Operatören ville dock inte upprätta någon
polisanmälan och hade i stället åsikter om AA:s ansvar som vårdnadshavare.

Till anmälan bifogade AA en inspelning av delar av telefonsamtalet. Av denna
framgår sammanfattningsvis följande.

Operatören vid polisens kontaktcenter redogör inledningsvis för vissa uppgifter
om det aktuella polisingripandet och förklarar att polisen enligt hennes
uppfattning verkar ha agerat på det sätt som är brukligt vid en sådan händelse.
[En polispatrull hade kallats till platsen efter uppgifter om att knivbeväpnade
personer befann sig där. I efterhand kom fram att det rörde sig om en
inspelning av en musikvideo där vapen använts som rekvisita. Polismyndigheten
hade dock inte informerats om inspelningen i förväg. JO:s anm.] Hon uppger att
det finns möjlighet att göra en polisanmälan om tjänstefel om AA och dottern,
trots de lämnade förklaringarna, skulle anse att poliserna agerat felaktigt.
Operatören uppger sig dock inte vara beredd att upprätta en sådan under
telefonsamtalet, utan anser att de först borde tala om saken inom familjen och i
förekommande fall återkomma till polisens kontaktcenter. Därutöver förklarar
operatören att hon inte tror att poliserna ljuger om vad som har hänt. AA:s
dotter uppger att hon inte behöver fundera på saken utan att hon vill göra en
polisanmälan. Operatören håller dock fast vid att hon inte är beredd att upprätta
en anmälan. Hon förklarar också att händelsen tycks väcka frågor om
vårdnadshavaransvar som först borde tänkas igenom. Efter en ordväxling
avslutas samtalet.

Utredning
Polismyndigheten (juristen EE) yttrade sig den 17 maj 2021 efter att de berörda
befattningshavarna hade fått tillfälle att lämna upplysningar.

Av yttrandet och handlingarna framgår sammanfattningsvis följande.

Polisingripandet
På eftermiddagen den 12 september 2020 kom det in uppgifter till polisens
regionledningscentral om att det pågick ett bråk utanför en butik. Enligt
                                                                  Dnr 7201-2020      Sid 3 (10)




inringaren var fyra eller fem killar involverade i bråket och en av dem höll i två
knivar. Inringaren uppgav att stämningen var hotfull. Det kom även in uppgifter
från ett annat vittne som hade sett en man med kniv. Båda vittnena lämnade
uppgifter om de inblandades kläder. Mot denna bakgrund beordrades bl.a. en
polispatrull med polisassistenterna FF och GG omedelbart till platsen.

På väg mot den aktuella adressen informerades patrullen om att personerna
fortfarande befann sig utanför butiken. Några minuter efter larmet kom
patrullen fram och anträffade då en grupp med ungdomar fördelade i två
sällskap om fem eller sex respektive två personer. Poliserna uppfattade att
personerna delvis stämde in på de signalementsuppgifter som hade lämnats av
vittnena. Avståndet mellan grupperna var litet. GG kände igen några av
personerna och visste att en av dem som ingick i den större gruppen kände en av
de två andra personerna. Han drog därför slutsatsen att samtliga inblandade
befann sig på platsen tillsammans. Han kände också till att i vart fall tre av
personerna var över 20 år.

FF stannade polisbilen framför den större gruppen, i vilken bl.a. CC och DD
ingick, och skrek att de skulle visa sina händer och lägga sig ned. Avsikten med
åtgärden var främst att få kontroll över situationen och garantera säkerheten för
patrullen och de inblandade personerna. Bedömningen gjordes också att en eller
flera gärningsmän kunde ingå i gruppen och de ville därför hålla kvar
personerna på platsen.

FF upprepade befallningen flera gånger. Samtidigt tog han fram sitt
tjänstevapen och höll det mot bröstet utan att rikta det mot någon person. Han
gick därefter fram till personerna som sakta hade börjat lägga sig ned. En
person lade sig dock inte ned helt och FF tryckte därför på dennes axel för att få
honom att följa uppmaningen. När han upplevde att situationen var under
kontroll förde han tillbaka tjänstevapnet i hölstret. GG kommenderade de
inblandade personerna muntligen under ingripandet och hade sitt tjänstevapen i
hölstret hela tiden.

En kort stund senare visade det sig att en person i gruppen, CC, var mycket ung.
När situationen hade lugnat sig bad de därför CC att resa sig upp så att han inte
skulle behöva ligga på marken.

Kroppsvisitation genomfördes av samtliga närvarande personer. En person i
taget visiterades, och fördes sedan till väggen vid butiken. Beslutet om
kroppsvisitation fattades med stöd av 19 § andra stycket polislagen. Som grund
för beslutet angavs i det upprättade protokollet att det enligt samtal till
regionledningscentralen hade förekommit knivbråk utanför en butik och att
patrullen, när den kom fram till platsen, hade anträffat en grupp ungdomar som
delvis stämde överens med lämnade signalementsuppgifter. Syftet med åtgärden
var att leta efter vapen som kunde komma att användas vid brott mot liv och
hälsa. Några sådana föremål påträffades dock inte.
                                                                   Dnr 7201-2020       Sid 4 (10)




Efter att samtliga hade kroppsvisiterats berättade de inblandade att de hade
ägnat sig åt en musikvideoinspelning och att regissören hade tagit med sig
knivar och en soft airgun som rekvisita. GG tog de tre bröderna åt sidan för att
förklara varför polisen hade ingripit. Kontakt togs även med de yngsta
pojkarnas vårdnadshavare, som kom till platsen. En diskussion uppstod då om
patrullens agerande under polisinsatsen.

Efter ingripandet upprättades en polisanmälan om grovt tjänstefel mot de
inblandade poliserna. Åklagaren beslutade den 17 september 2020 att inte
inleda förundersökning, eftersom det inte fanns anledning att anta att brott som
hör under allmänt åtal hade förövats.

Telefonsamtalet
Genom uppgifterna i den cirka fem minuter långa ljudinspelningen har det
kunnat fastställas att telefonsamtalet ägde rum dagen efter polisingripandet och
mottogs av administratören HH vid polisens kontaktcenter. Någon annan
dokumentation över telefonsamtalet finns inte.

Efter telefonsamtalet anmäldes HH till Polismyndighetens avdelning för
särskilda utredningar. En förundersökning om misstänkt tjänstefel inleddes.
Åklagaren beslutade den 12 februari 2021 att lägga ned förundersökningen
eftersom gärningen var att bedöma som ringa och därför inte brottslig.

Polismyndigheten redovisade bl.a. följande synpunkter från HH.

Samtalet varade längre än vad som framgår av inspelningen. Under samtalet
hade hon tillgång till den händelserapport som upprättats efter ingripandet och
fokuserade på att inte röja någon sekretessbelagd information. Samtalet
handlade till en början inte alls om att inringaren ville göra en polisanmälan.
Den frågan uppkom plötsligt i slutet på samtalet. Hon var inte beredd på det och
bad därför inringaren att återkomma vid ett senare tillfälle, då hon inte kände att
hon kunde upprätta en anmälan utan att avslöja sekretessbelagd information.
Dessutom behövde hon mer information från inringaren för att kunna göra en
bra och komplett anmälan. På polisens kontaktcenter tar de inte alltid upp
anmälningar direkt, utan ber de som ringer in att återkomma när de har inhämtat
mer information. Syftet med det är att det ska bli så bra anmälningar som
möjligt.

Samtalet var mycket svårt att hantera. Hon är civilanställd inom polisen och
anser att hon hamnade i en situation som var alldeles för svår för henne. Hon
gjorde sitt bästa för att hantera situationen och nekade inte inringaren att göra en
anmälan, utan bad endast henne att återkomma senare.

Polismyndighetens bedömning
Beträffande polisingripandet ansåg Polismyndigheten i sitt remissvar att
omständigheterna varit sådana att det funnits rättsliga förutsättningar att
genomföra kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket 1 polislagen. Vidare
                                                                         Dnr 7201-2020        Sid 5 (10)




bedömde Polismyndigheten att poliserna haft rätt att använda nödvändigt och
proportionerligt våld för att genomföra kroppsvisitationen.

Myndigheten anförde vidare att uppgiften om att vapen riktats mot någon
person inte vann stöd av utredningen och att det våld som använts vid
ingripandet bestått i att FF tryckt ner DD på marken. Polismyndigheten
bedömde den åtgärden som nödvändig och proportionerlig.

I remissvaret behandlades särskilt hanteringen av CC och DD utifrån
barnkonventionens krav. Polismyndigheten gjorde i detta avseende följande
bedömning.

      CC och DD var barn enligt barnkonventionen när ingripandet skedde. Såvitt
      framkommit av polisernas uppgifter var det först när DD och CC låg på marken
      som poliserna uppfattade att CC var mycket ung. FF och GG har uppgett att de
      då direkt beslutade att låta CC ställa sig upp varefter de visiterade honom och lät
      honom gå och ställa sig vid matbutiken. Därefter vidtogs samma åtgärd avseende
      DD. En tid därefter kontaktade poliserna pojkarnas vårdnadshavare som sedan
      kom till platsen. Givetvis är det på kort sikt inte barnets bästa att bli föremål för
      kroppsvisitation. Ett ingripande mot ett barn kan dock bidra till att förebygga att
      barnet i ett tidigt skede dras in i allvarlig kriminalitet. Det är också ett viktigt
      samhällsintresse att förebygga och beivra brott. Mot den bakgrunden har
      Polismyndigheten inte några invändningar mot att FF och GG verkställde
      kroppsvisitationen av DD och CC efter att de fått kännedom om deras ålder. I
      övrigt är myndigheten av uppfattningen att åtgärderna att låta pojkarna få ställa
      sig upp, samtala med dem tillsammans med deras storebror samt kontakta deras
      vårdnadshavare varit lämpliga för att tillgodose barnens bästa.
      AA:s uppgift om att poliserna reste pojkarna upp på ett hårt sätt utan att förklara
      sitt agerande motsägs av de uppgifter som FF och GG lämnat. Även om ord står
      mot ord i den delen kan Polismyndigheten konstatera att det givetvis är av vikt
      att polisers ingripanden, särskilt mot barn, är motiverade och att poliser
      uppträder hänsynsfullt.
Beträffande telefonsamtalet dagen efter polisingripandet redovisade
Polismyndigheten följande bedömning.

      Det är klarlagt att AA och hennes dotter i telefonsamtalet med HH uttryckligen
      begärde att en polisanmälan skulle upprättas avseende händelserna ... Begäran
      framfördes dessutom upprepade gånger. Trots det underlät HH att upprätta en
      polisanmälan.
      Polismyndigheten, som beaktar att HH vid tidpunkten arbetade i en funktion med
      uppgift att bl.a. ta upp polisanmälningar från allmänheten, anser att hon enligt 14
      § polisförordningen har haft skyldighet att upprätta en polisanmälan och
      därigenom underrätta sin förman om omständigheterna. HH har i yttrande
      uppgett att hon upplevde telefonsamtalet som svårt och att hon av flera skäl inte
      tyckte att det fanns förutsättningar att upprätta en polisanmälan. Hon bad därför
      AA att återkomma senare. HH har förklarat att administratörerna på PKC
      [polisens kontaktcenter, JO:s anm.] ibland gör så för att det ska tas fram ett
      bättre informationsunderlag för anmälan. Enligt Polismyndighetens uppfattning
      är det endast ett godtagbart agerande i fall då det uppenbart saknas underlag för
      att upprätta en tillfredsställande anmälan. En sådan fråga får dock inte ställas på
      ett sådant sätt att den kan uppfattas som en avrådan eller som en ovilja från
      myndighetens sida att upprätta en anmälan. Endast om det är i anmälarens
      intresse och i enlighet med dennes önskemål bör det anses godtagbart att göra på
      det sättet.
                                                                     Dnr 7201-2020       Sid 6 (10)




      I det här fallet underlät HH att upprätta en polisanmälan trots att det måste ha
      stått klart för henne att AA och hennes dotter önskade att en sådan upprättades.
      Även om HH upplevt svårigheter att bemästra situationen var hennes agerande
      inte i enlighet med polisförordningen. Det är inte heller godtagbart att hon i
      samtal med AA framfört åsikter om AA:s föräldraskap och vårdnaden av DD
      och CC samt att hon ingick i ordväxling med AA. HH:s uttalanden i de delarna
      av telefonsamtalet med AA var inte förenliga med regeringsformens
      bestämmelser om saklighet och opartiskhet eller bestämmelsen hur polisanställda
      ska uppträda i 10 § polisförordningen.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
Polisingripandet
Rättsliga utgångspunkter
En polis som ska verkställa en tjänsteuppgift ska ingripa på ett sätt som är
försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Tvång får
användas endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda
resultatet ska uppnås. (Se 8 § första stycket polislagen.)

I kontakter med allmänheten ska en polis – med beaktande av omständigheterna
och situationen – agera så hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och
uppträda på ett sätt som inger förtroende (se 10 § polisförordningen).

Enligt 19 § andra stycket 1 polislagen får en polis kroppsvisitera en person i den
utsträckning som behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till
omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt
36 kap. 3 § brottsbalken (se vidare bl.a. JO 2020/21 s. 395). Åtgärden får vidtas
utan någon konkret misstanke om brott.

En polis får i vissa fall använda våld för att vidta en tjänsteåtgärd i den mån
andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Det gäller t.ex. om en polis ska verkställa eller biträda vid
kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd. Våld mot person
får dock i ett sådant fall brukas endast om polisen möts av motstånd. (Se 10 §
första stycket 4 och andra stycket polislagen.)

Polisens användning av tjänstevapen regleras bl.a. i Polismyndighetens
föreskrifter och allmänna råd om polisens skjutvapen m.m. (PMFS 2016:5, FAP
104-2). Av 17 § andra stycket framgår att en polis får bära pistolen i handen när
förhållandena kräver höjd beredskap. När höjd beredskap inte längre krävs ska
pistolen åter placeras i sitt hölster.

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)
gäller, enligt vad som nu är av intresse, som lag i Sverige. Konventionens
bestämmelser ska beaktas vid avvägningar och bedömningar som rör barn, även
i fråga om befintlig lagstiftning (se prop. 2017/18:186 s. 74). Med barn avses i
konventionen varje människa under 18 år (se artikel 1).
                                                                    Dnr 7201-2020      Sid 7 (10)




Principen om barnets bästa finns i artikel 3.1. Den anger att vid alla åtgärder
som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande
organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Principen
om barnets bästa är en grundprincip som ska vara vägledande vid uttolkningen
av övriga bestämmelser i konventionen. Artikeln gäller alla åtgärder som direkt
eller indirekt rör barn. Det finns dock inget krav på att barnets bästa ska vara
utslagsgivande. Däremot ska det vara ett tungt vägande intresse. (Se t.ex.
”Patronen och bilen” NJA 2020 s. 761 p. 22, Barnkonventionsutredningens
betänkande, SOU 2020:63 s. 187 f. och s. 242 f., samt Grahn-Farley,
Barnkonventionen: en kommentar, 2019, s. 48 f.)

Enligt barnkonventionen får vidare inget barn utsättas för godtyckliga eller
olagliga ingripanden i sitt privatliv (se artikel 16.1). Stadgandet får anses betyda
att ingrepp i privatlivet måste ha stöd i lag. Därutöver behöver det finnas ett
reellt och godtagbart syfte bakom såväl den lagliga möjligheten till ingreppet
som ingreppet i sig. (Se t.ex. SOU 2020:63 s. 676 f.)

När polisen vidtar en åtgärd som direkt eller indirekt rör ett barn ska det alltså
prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn
enligt barnkonventionen.

Min bedömning av det inledande skedet av polisingripandet
Inledningsvis kan jag konstatera att den händelse som föranledde ingripandet
var en inspelning av en musikvideo där vapen användes endast som rekvisita.
Detta framgick dock för de ingripande poliserna först på ett sent stadium och
påverkar därför inte bedömningen av de åtgärder som är aktuella i min
granskning.

Av utredningen i ärendet framgår att polispatrullen hade fått information om att
det pågick ett bråk mellan flera personer och att vittnen hade sett en eller flera
knivar. Uppgifterna var endast några minuter gamla då patrullen kom till
platsen. FF och GG har förklarat varför de drog slutsatsen att samtliga på
platsen befann sig där tillsammans och uppgett att de inledningsvis inte särskilt
uppmärksammade att någon skulle vara mycket ung. Det finns inte anledning
att ifrågasätta dessa uppgifter.

Mot bakgrund av den information som patrullen hade vid ingripandet har jag
inte anledning att kritisera den inledande åtgärden att beordra personerna i den
större grupperingen, däribland CC och DD, att lägga sig ned på marken.
Påståendet i anmälan om att FF slängde ned DD på marken och att pojkarna
sedan restes upp på ett hårt sätt får inte stöd av utredningen. Jag har därför inte
underlag för att göra några uttalanden om detta. Detsamma gäller påståendet om
att FF vid ingripandet riktade sitt tjänstevapen mot CC, som inte heller får stöd
av utredningen.
                                                                    Dnr 7201-2020       Sid 8 (10)




FF har själv uppgett att han höll tjänstevapnet i beredskapsläge. Med hänsyn till
vad som kommit fram om omständigheterna när poliserna kom till platsen ger
inte det anledning till något uttalande från min sida.

Sammantaget anser jag att det inte finns skäl till någon kritik från min sida när
det gäller det inledande skedet av polisernas ingripande. Det är dock förståeligt
om pojkarna upplevde situationen som både obehaglig och skrämmande.

Min bedömning av kroppsvisitationerna av CC och DD
Av utredningen framgår att både CC och DD kroppsvisiterades. De var vid
tidpunkten 10 respektive 15 år gamla och därmed barn enligt
barnkonventionens bestämmelser.

Utifrån vad som har kommit fram om omständigheterna vid ingripandet
bedömer jag att situationen var sådan att de rättsliga förutsättningarna för
kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket 1 polislagen var uppfyllda i och för
sig. När frågan om kroppsvisitation aktualiserades var det känt för poliserna att i
vart fall CC var mycket ung.

När det gäller användningen av tvångsmedel mot barn under 15 år finns det
särskild anledning att vara restriktiv. Beträffande kroppsvisitation med
anledning av att någon som är under 15 år misstänks ha begått brott finns det en
särreglering (se 36 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare). I dessa fall får en kroppsvisitation göras endast om det finns
särskilda skäl.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte för en kroppsvisitation med stöd av
polislagen. Som utgångspunkt får polisen alltså kroppsvisitera även den som är
under 15 år i den utsträckning som det behövs för att i brottsförebyggande syfte
söka efter vapen eller andra farliga föremål. En försvarlighetsbedömning måste
dock alltid göras i enlighet med de allmänna principer som gäller för
polisingripanden (se 8 § första stycket polislagen). Vidare måste de hänsyn som
enligt barnkonventionen, som gäller barn under 18 år, ska tas till barnets bästa
och ett barns rätt till sin integritet beaktas vid avvägningen mot det behov som
finns av åtgärden. Dessa hänsyn väger tyngre ju yngre barnet är.

När en polis överväger att kroppsvisitera en så ung person som CC måste
bedömningen av om åtgärden verkligen är nödvändig således göras med
särskild omsorg. Andra, mindre ingripande, åtgärder ska väljas i första hand.
Om en kroppsvisitation ändå bedöms nödvändig måste den alltid genomföras på
ett sätt som innebär ett så litet obehag som möjligt för barnet, t.ex. att den görs i
avskildhet om omständigheterna medger det.

Vid ingripandet hade poliserna information om ett pågående bråk mellan flera
personer och att det förekommit knivar vid bråket. Det var en uppgift för
poliserna att avbryta bråket och undersöka om någon av de inblandade var
                                                                      Dnr 7201-2020       Sid 9 (10)




beväpnad. I det aktuella fallet var kroppsvisitation en ändamålsenlig åtgärd för
det.

De uppgifter som de ingripande poliserna lämnat ger inget svar på om de
övervägde andra, mindre ingripande, åtgärder än kroppsvisitation framför allt i
fråga om CC. Utredningen kan dock inte sägas ge stöd för att poliserna på något
annat sätt än genom en kroppsvisitation kunde kontrollera om CC, eller DD, bar
på en kniv eller ett annat vapen som kunde användas vid brott mot liv eller
hälsa. Visitationerna hade stöd i lag och syftet med åtgärderna var både reellt
och godtagbart. Av utredningen kan jag inte dra slutsatsen att
kroppsvisitationerna genomfördes på ett sätt som inte var acceptabelt, med
hänsyn till omständigheterna.

Mot den angivna bakgrunden anser jag att kroppsvisitationerna av CC och DD
var nödvändiga och inte oförenliga med barnkonventionen, eller polislagens
allmänna principer för ingripanden. Detta gäller även med beaktande av den
särskilda restriktivitet som ska prägla bedömningen av åtgärden mot CC, som
var under 15 år.

Min samlade bedömning är att kroppsvisitationen av CC inte ger anledning till
någon kritik från min sida. Detsamma gäller visitationen av DD.

Avslutningsvis noterar jag att poliserna har uppgett att de efter visitationerna
tog CC, tillsammans med hans bröder, åt sidan och förklarade åtgärderna.
Poliserna tog också kontakt med pojkarnas vårdnadshavare.

Telefonsamtalet
Det finns en principiell skyldighet för polisen att ta emot anmälningar om brott.
Huvudregeln är att en sådan anmälan ska tas upp utan uppskov. Undantag har
ansetts kunna förekomma t.ex. om anmälaren är så omtöcknad att det inte går
att få fram vad anmälaren avser eller om han eller hon genom obehärskat eller
våldsamt uppträdande själv försvårar att anmälan tas upp. (Se JO 1988/89
s. 73.) Av Polismyndighetens riktlinjer för handläggning och rutiner vid
Polismyndighetens kontaktcenter, PM 2017:13, framgår att operatören alltid ska
ta emot en brottsanmälan och att det inte är tillåtet att avvisa eller hänvisa till att
återkomma senare (se 1.2.).

Under telefonsamtalet upprepade AA:s dotter flera gånger att hon ville göra en
polisanmälan om tjänstefel. Det fanns inte förutsättningar för HH att neka att ta
emot denna.

När det gäller innehållet i övrigt i telefonsamtalet framgår att HH uttalade
åsikter om AA:s föräldraskap och vårdnaden om barnen. Hon förklarade även
att hon inte trodde att poliserna talade osanning om vad som hänt.

Av 1 kap. 9 § regeringsformen följer att den som fullgör uppgifter inom den
offentliga förvaltningen ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet
och opartiskhet. För anställda vid Polismyndigheten är det som nämnts också
                                                                  Dnr 7201-2020      Sid 10 (10)




särskilt angivet att de i kontakterna med allmänheten ska uppträda på ett sätt
som inger förtroende (se 10 § polisförordningen). HH:s uttalanden i nu aktuella
delar strider mot båda dessa bestämmelser.

HH har uppgett att samtalet var mycket svårt att hantera. Hon är civilanställd
inom polisen och anser att hon hamnade i en situation som var alldeles för svår
för henne. Jag vill med anledning av det betona vikten av att personer som
arbetar i polisens kontaktcenter har den utbildning och erfarenhet som krävs för
uppgiften och har tillgång till stöd för att hantera svåra situationer. Det är ett
ansvar för Polismyndigheten. HH kan dock inte undgå kritik för sitt agerande
under samtalet.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet ger inte anledning till några uttalanden
från min sida.

Ärendet avslutas.
