# En åklagares åtgärd att återkalla sitt överklagande när nya uppgifter kom till kunde tyda på att utmätt straff var alltför strängt

JO 2010-09-08 dnr 7245-2009

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                    Sid
                                                                         2010-09-08             7245-2009             1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagares åtgärd att återkalla sitt överklagande när nya uppgifter
                        kunde tyda på att utmätt straff var alltför strängt


                          Beslutet i korthet: En åklagare överklagade en tingsrättsdom enligt vilken en person
                          dömts för grovt narkotikabrott till fängelse två år. Åklagaren hämtade sedan in ett
                          analysbesked från SKL avseende narkotikans renhetsgrad. När det – sedan
                          överklagandetiden gått ut – visade sig att narkotikan hade en ovanligt låg renhetsgrad,
                          återkallade åklagaren sitt överklagande trots att den tilltalades offentlige försvarare
                          begärde att hon inte skulle göra det. Hovrätten skrev av målet. Jag är kritisk till att
                          åklagaren återkallade överklagandet, med följd att hovrätten inte kunde pröva de nya
                          uppgifternas betydelse för brottets rubricering och/eller straffvärde.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot kammaråklagare BB vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Luleå, för att hon återkallat ett
                        överklagande till hovrätten sedan det kommit fram nya uppgifter som talade till
                        hans förmån. Han uppgav bl.a. följande.

                        Han dömdes av Luleå tingsrätt för grovt narkotikabrott till fängelse två år. Han
                        förklarade sig nöjd med domen, men kammaråklagare BB överklagade densamma
                        och yrkade straffskärpning. I samband med överklagandet inhämtade åklagaren ett
                        utlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) avseende narkotikans
                        renhetsgrad. Sedan det visat sig att narkotikan hade en ovanligt låg renhetsgrad,
                        återkallade åklagaren överklagandet trots att AA:s offentlige försvarare försökte
                        övertala åklagaren att låta hovrätten pröva målet. Eftersom tiden för överklagande
                        hade gått ut, skrev hovrätten av målet. Han beviljades senare resning och dömdes
                        slutligen för narkotikabrott av normalgraden till fängelse ett år och två månader.

## Utredning

Följande handlingar hämtades in. Luleå tingsrätts dom den 14 maj 2009 i mål B
                        1031-09, Hovrättens för Övre Norrland slutliga beslut den 4 augusti 2009 i ärende
                        Ö 521-09, Luleå tingsrätts dom den 28 augusti 2009 i mål B 2195-09 samt
                        Hovrättens för Övre Norrland dom den 22 oktober 2009 i mål B 708-09.

                        Av de inhämtade handlingarna framkom bl.a. följande. AA dömdes den 14 maj
                        2009 av Luleå tingsrätt för grovt narkotikabrott till fängelse två år. I domskälen


 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                       Dnr 7245-2009        Sid 2 (7)




skrev tingsrätten bl.a. följande. ”Åklagaren har dock inte presenterat någon
bevisning beträffande amfetaminets renhetsgrad. Med hänsyn härtill och till att
AA:s uppgifter om den utspädning som varit inte kan lämnas utan avseende bör
den osäkerhet som detta medför i fråga om renhetsgraden komma AA tillgodo vid
bedömningen av brottets straffvärde.” AA förklarade sig nöjd med domen, men
kammaråklagare BB överklagade densamma till hovrätten och yrkade
straffskärpning. I en skrivelse, som inkom till hovrätten den 26 juni 2009,
återkallade BB sitt överklagande och anförde att ett analysbesked avseende
narkotikans renhetsgrad hade inhämtats efter tingsrättens dom och att beskedet
enligt hennes bedömning medförde att straffskärpning inte längre kunde påräknas.
Med anledning av återkallelsen skrev hovrätten av målet från vidare handläggning.

Sedan AA beviljats resning prövades målet igen, först av tingsrätten som dömde
honom för narkotikabrott av normalgraden till fängelse ett år och sedan, efter
överklagande av åklagaren, av hovrätten som dömde honom till fängelse ett år och
två månader. Hovrätten konstaterade att straffvärdet såvitt avsåg narkotikabrottet
motsvarade fängelse i ett år.

Åklagarmyndigheten anmodades att lämna upplysningar och yttrande om vilka
överväganden som föregick åklagarens beslut att återkalla överklagandet av
tingsrättens dom.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) kom in med ett remissvar till vilket
var fogat yttranden från kammaråklagaren BB och chefsåklagaren DD.

BB upplyste följande.
      Jag överklagade den 3 juni 2009 Luleå tingsrätts dom av den 14 maj 2009 i mål B
      1031-09, eftersom straffskärpning enligt min mening var påkallad med hänsyn till
      brottets art, typ och mängd narkotika. Tingsrätten hade i sin dom till förmån för AA
      beaktat, att åklagaren inte presenterat någon bevisning om amfetaminets
      renhetsgrad. Tingsrättens utgångspunkt blev därvid AA:s egna uppgifter om att han
      skulle ha blandat ut narkotikan. Detta vann visst stöd av de i tingsrätten då
      tillgängliga analysbeskeden, varav det framgick, att det i narkotikan fanns koffein
      som inblandningsämne. Analys av amfetaminets renhetsgrad hade inte tagits fram
      under polisutredningen, vilket följde gängse utredningsrutiner. AA och hans
      försvarare har vare sig under förundersökningen, vid slutdelgivning enligt 23 kap
      18 § rättegångsbalken eller under eller efter huvudförhandlingen i tingsrätten
      påfordrat detta.
      AA förklarade sig den 20 maj 2009 nöjd med tingsrättens dom.
      På mitt initiativ inför ett eventuellt överklagande från min sida hade jag inhämtat
      analysbesked från Statens kriminaltekniska laboratorium avseende amfetaminets
      renhetsgrad. Efter det att tiden för överklagande hade gått ut, fick jag del av
      analysbesked om renhetsgraden. AA fick genom sin försvarare del av dessa.
      Jag återkallade överklagandet, eftersom jag inte kunde förvänta mig en
      straffskärpning utifrån den konstaterade renhetsgraden, och att tingsrätten faktiskt
      hade beaktat utspädningen vid straffmätningen till AA:s förmån. Osäkerheten ifråga
      om renhetsgrad hade därvid redan kommit AA till godo vid bedömningen av
      straffets längd. Dessa överväganden gjorde jag på objektiva grunder utifrån en
      samlad bedömning av samtliga omständigheter och efter samråd med andra
      åklagare.
                                                                         Dnr 7245-2009      Sid 3 (7)




      Efter det att försvararen hade delgivits analysbeskeden men innan återkallelsen, blev
      jag uppringd av försvararen. När han fick klart för sig, att jag avsåg att återkalla
      överklagandet, gjorde han hotfulla och mästrande uttalanden av innebörden att om
      jag inte gjorde som han sade, d v s lät överklagandet kvarstå skulle han JO-anmäla
      mig och vända sig till pressen. Det kan rimligtvis inte ligga i åklagarens uppgift att
      som motpart bistå en försvarare på angivet sätt.
      Försvararen med främsta uppgift att belysa omständigheter till AA:s förmån har
      enligt min mening haft möjlighet att tillvarata sin klients intressen genom att begära
      analysbesked om renhetsgrad under polisutredningen och överklaga med hänvisning
      till utfallet av sådan analys. Istället har hans klient förklarat sig nöjd med
      tingsrättens dom.
      Enligt min mening har jag beaktat samtliga omständigheter i detta mål såväl före
      som efter avslutad förundersökning och försökt att tillvarata åklagarens och
      motpartens intressen.
DD anförde bl.a. följande.

      Kammaråklagare BB har i sin analys av aktuell dom nått den bestämda
      uppfattningen att längden på det fängelsestraff tingsrätten utmätt var för kort, i vart
      fall om det skulle visa sig – som hon ansåg – att tingsrätten tagit för stor hänsyn till
      att det omstämda amfetaminet var utspätt och låtit denna hänsyn alltför långt verka
      till förmån för den tilltalade. Hon har därför överklagat domen och för att hävda sin
      åsikt vid kommande hovrättsförhandling begärt en analys av amfetaminet. När det
      sedan visade sig att amfetaminet verkligen var utspätt har BB kommit fram till att
      straffet var korrekt utmätt. Ingen kritik borde kunna riktas mot hennes beslut då att
      återkalla sitt överklagande.
      Beträffande offentlige försvararens roll i saken kan jag bara konstatera att han när
      domen föll måste ha gjort den bedömningen att den var korrekt och under alla
      förhållanden inte skulle kunna ändras till hans klients fördel på den grunden att
      tillräcklig hänsyn inte tagits till att amfetaminet antogs vara utspätt. Det kan inte
      vara åklagarens uppgift att ”läka” felbedömningar och misstag av offentliga
      försvarare om det skulle innebära att åklagaren fattar beslut som strider mot den
      egna uppfattningen om vad som är korrekt.
CC gjorde följande bedömning.

      Enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
      och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ska den som är anklagad för
      brott tillförsäkras en rättvis rättegång. Det är såväl domstolen som åklagaren som
      ska se till att kravet på en rättvis rättegång tillgodoses.
      I 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs att vid en förundersökning ska inte
      endast de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan även de som är
      gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas.
      Utredningen bör så bedrivas att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får
      vidkännas kostnad eller olägenhet.
      För åklagare gäller alltså, enligt nämnda bestämmelse, ett krav på objektivitet under
      förundersökningen. Den fråga som nu närmast är aktuell är emellertid vilka krav på
      objektivitet som gäller därefter – när åtal är väckt, dom har meddelats och
      överklagats endast av åklagaren samt tiden för överklagande har gått ut – och vilken
      skyldighet åklagaren då kan ha att agera till den dömdes förmån.
      När åtal är väckt har ju åklagaren tagit ställning i skuldfrågan och det är, som JO
      tidigare har framhållit, naturligt att åklagaren under en huvudförhandling främst
      argumenterar för åtalet (se JO 2007/08 s. 91). Åklagaren har dock en allmän
      skyldighet att se till att saken blir belyst på ett adekvat sätt. Denna skyldighet är
      särskilt tydlig när den misstänkte inte företräds av en försvarare. I de fall den
      misstänkte biträds av en försvarare är det givetvis denne som i första hand ska lyfta
      fram omständigheter som talar till den tilltalades förmån. Även i dessa fall har dock
                                                                    Dnr 7245-2009      Sid 4 (7)




åklagaren en skyldighet att vid behov gripa in och vidta relevanta åtgärder för att
förhindra att en person felaktigt döms för ett brott. En ledstjärna för åklagararbetet
måste ständigt vara att åklagare aldrig får främja orätt.
Åklagarens objektivitetsplikt gäller under hela det straffrättsliga förfarandet, även
om den – som har framgått – tar sig olika uttryck. Således gäller objektivitetsplikten
även efter att huvudförhandlingen är avslutad och dom har meddelats.
Enligt 20 kap. 2 § tredje stycket RB har åklagaren möjlighet att i högre rätt fullfölja
en talan till den misstänktes förmån. Åklagaren, som statens företrädare i
straffrättskipningen, har givetvis inte något legitimt intresse av att personer döms
felaktigt eller för strängt. I doktrinen har framförts uppfattningen att det är svårt att
tänka sig att en åklagare skulle ha rätt att avstå från att överklaga en fällande
tingsrättsdom om han eller hon kommit att bli helt övertygad om att den är oriktig.
(Se Heuman i Juridisk Tidskrift 2004/05 s. 57 f.). Enligt min uppfattning har en
åklagare emellertid inte någon allmän skyldighet att bevaka att tingsrättsdomar som
framstår som alltför stränga överklagas av den dömde och att i annat fall själv
överklaga till den misstänktes förmån. Endast vid mer uppenbara eller betydande
felaktigheter bör det åligga åklagaren att agera på eget initiativ. I annat fall ligger det
på den dömde att själv agera om han eller hon vill få sin sak prövad av högre rätt.
Den som av en tingsrätt har dömts för brott har alltid en rätt att överklaga domen. I
många fall har den dömde också en ovillkorlig rätt till en förnyad prövning av saken
i hovrätten. I situationer där den dömde inte längre själv har möjlighet att överklaga
domen är åklagaren i ett annat läge än när den dömde själv kan agera för att få sin
sak prövad av högre rätt. Om det i detta läge framkommer nya omständigheter som
kan antas ha betydelse för målets utgång och den dömde uttryckligen begär att
åklagaren ska agera för att tillvarata hans eller hennes rätt, bör utgångspunkten enligt
min uppfattning vara att åklagaren ska tillmötesgå den dömdes begäran. I många fall
är det i dessa situationer naturligt att den dömdes rätt att få till stånd en prövning i
högre rätt tillgodoses av åklagaren. Detta gäller i särskilt hög grad om ett långt
fängelsestraff har utdömts.
I det nu aktuella fallet har AA av tingsrätten dömts till två års fängelse för bl.a. grovt
narkotikabrott bestående i huvudsak av att han hanterat ca 280 gram amfetamin. Av
domen framgår att tingsrätten vid bedömningen av brottets straffvärde tagit viss
hänsyn till den osäkerhet som rådde beträffande narkotikans renhetsgrad. Hur
mycket denna osäkerhet påverkat straffvärdebedömningen är emellertid inte tydligt.
Åklagaren har överklagat tingsrättens dom och yrkat straffskärpning. Hon har vidare
inhämtat ett analysbesked från Statens kriminaltekniska laboratorium avseende
amfetaminets renhetsgrad. Analysbesked inkom till åklagaren sedan tiden för
överklagande gått ut och sedan AA hade avgett nöjdförklaring.
Av analysbeskedet framgick att halten amfetaminsulfat var ovanligt låg – mellan ca
6 och ca 8 procent. Sedan AA:s försvarare fått del av uppgifterna har han, såvitt
framkommit, hos åklagaren begärt att hon skulle låta överklagandet kvarstå.
Åklagaren har uppgett att hon återkallade sitt överklagande då hon inte kunde
förvänta sig en straffskärpning utifrån den konstaterade renhetsgraden och då
tingsrätten faktiskt hade beaktat utspädningen vid straffmätningen till AA:s förmån.
Åklagarens uppfattning har uppenbarligen varit att de nya uppgifterna inte kunde
förväntas påverka utgången i någon riktning. När det gäller sådana
bedömningsfrågor kan det inte sällan finnas fog för olika uppfattningar. Det kan
dock i detta fall konstateras att domstolarna senare har gjort en annan bedömning än
åklagaren.
AA har i den uppkomna situationen inte haft någon egen möjlighet att få sin sak
prövad av hovrätten. Den nya omständigheten har, enligt min mening, kunnat antas
påverka målets utgång. AA har genom sin försvarare också uttryckligen begärt att
åklagaren skulle vidhålla sitt överklagande för att den nya omständigheten skulle
kunna bli föremål för hovrättens prövning. Under sådana förhållanden anser jag att
åklagaren borde ha tillmötesgått AA:s begäran och låtit överklagandet kvarstå.
                                                                        Dnr 7245-2009     Sid 5 (7)




I ett beslut den 8 september 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att AA dömdes av Luleå tingsrätt för grovt narkotikabrott
till fängelse två år. AA förklarade sig nöjd med domen. BB överklagade densamma
och begärde av SKL att en analys av narkotikans renhetsgrad skulle genomföras.
Analysbeskedet, som kom in till åklagaren efter det att tiden för att överklaga
tingsrättens dom hade gått ut, visade att narkotikan hade en ovanligt låg
renhetsgrad. Sedan AA:s offentlige försvarare fått del av analysbeskedet – och fått
klart för sig att BB avsåg att återkalla överklagandet – begärde han att hon inte
skulle göra detta utan låta hovrätten pröva målet. Åklagaren återkallade dock sitt
överklagande och angav i skrivelsen till hovrätten att hon inte längre kunde
förvänta sig en straffskärpning. Frågan i ärendet är om hennes handlande var
korrekt.

Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken, förkortad RB, ska vid en förundersökning inte
endast de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan även de som är
gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas.
Utredningen bör så bedrivas att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får
vidkännas kostnad eller olägenhet.

Av bestämmelsen framgår inte annat än att objektivitetsprincipen gäller under
förundersökningen. I doktrinen har dock ansetts att objektivitetsprincipen för
åklagare gäller såväl före som under rättegången. (Se Per Olof Ekelöf, Rättegång I,
8:e uppl., s. 73 f., Thomas Bring m.fl., Förundersökning, 3:e uppl., s. 70 f., Maths
Heuman, Brottets beivrande, s. 123 och 126). Även Åklagarmyndigheten har ansett
att objektivitetsplikten gäller under hela rättsprocessen.

Jag har i ett tidigare beslut (JO 2007/08 s. 87) anslutit mig till nyss nämnda
ståndpunkt och jag framhöll då även följande.

      Åklagaruppgiften består ytterst i att på statsmaktens uppdrag verka för det allmänna
      intresset av att enskilda som begår brott lagförs och straffas [– – –]. Staten har
      emellertid inte något legitimt straffanspråk annat än i förhållande till den mot vilken
      det föreligger övertygande bevisning i skuldfrågan. Det är visserligen i sista hand
      domstolen som har att avgöra om så är fallet. Det hindrar emellertid inte att var och
      en som anförtrotts ett uppdrag som syftar till att fullfölja statens anspråk på att
      straffa den som begått brott måste iaktta objektivitet och saklighet i sin verksamhet.
      Det gäller vid utredningen av om brott har begåtts och av vem som i så fall bär det
      straffrättsliga ansvaret, vid bedömningen av om åtal skall väckas och av hur det i så
      fall bör utformas, vid utförandet av talan inför domstol liksom vid prövning av om
      nya omständigheter eller bevis kan tala för att en fällande brottmålsdom som vunnit
      laga kraft är oriktig (s. 91).
Jag anser att denna syn på kravet på objektivitet och saklighet – som således har en
vidare innebörd än att blott beakta även omständigheter och bevis som talar till den
misstänktes förmån – gör sig gällande även i ett fall som det förevarande. Staten
har nämligen inte heller något legitimt intresse av att en person ådöms ett för hårt
straff. Den, vars roll är att verka för det allmänna intresset i straffrättskipningen,
                                                                    Dnr 7245-2009    Sid 6 (7)




har tvärtom att värna allas likhet inför lagen, dvs. i detta sammanhang närmast
principen om ”lika straff för lika brott”. Det får således anses ligga även i
åklagaruppgiften att allmänt sett verka för enhetlighet i påföljdsval och
straffmätning.

Frågan här är då om det med denna utgångspunkt var fel av BB att återkalla sitt
överklagande och därmed undandra hovrätten möjligheten att pröva om de nya
uppgifterna kunde påverka brottets rubricering och/eller straffvärde i en för den
dömde förmånlig riktning.

Enligt 20 kap. 2 § tredje stycket RB har åklagaren möjlighet att i högre rätt fullfölja
en talan till den misstänktes förmån. Bestämmelsen har inte motiverats med
objektivitetsprincipen men väl med åklagarens befogenhet att företräda det
allmänna intresset i straffrättskipningen (se NJA II 1943 s. 255).

I doktrinen har Lars Heuman ansett att det är svårt att tänka sig att en åklagare
skulle ha rätt att avstå från att överklaga en fällande brottmålsdom om han kommit
att bli helt övertygad om att den är oriktig (JT 2004-05 s. 57 f.). Även Gunnel
Lindberg har i en artikel om åklagaretik uttalat sig om i vilka situationer en
åklagare får anses förpliktad att överklaga till den tilltalades förmån (SvJT 1997
s. 217).

Jag kan instämma i Åklagarmyndighetens uppfattning att åklagare inte kan anses
ha en allmän skyldighet att bevaka att domar som framstår som alltför stränga
överklagas, utan att det i de flesta fall ligger på den dömde att själv agera om han
eller hon vill få sin sak prövad av högre rätt. Vid uppenbara eller betydande
felaktigheter bör det emellertid, vilket jag också uppfattat vara Åklagar-
myndighetens ståndpunkt, åligga en åklagare att verka för att en fällande
tingsrättsdom överklagas. En sådan åtgärd från åklagarens sida är givetvis i särskilt
hög grad påkallad i situationer där det inte är möjligt för den enskilde att agera (se
t.ex. RH 2004:89, där åklagare överklagade sedan det framkommit att den dömde
avlidit före huvudförhandlingen).

I det aktuella fallet hade tingsrätten i sin dom funnit att AA gjort sig skyldig till
grovt narkotikabrott och, med hänsyn bl.a. till den osäkerhet som rådde om
narkotikans renhetsgrad, dömt honom till det lägsta straffet för sådant brott, två års
fängelse. Som Åklagarmyndigheten också anfört framgår det inte tydligt av domen
hur mycket denna osäkerhet påverkat bedömningen av brottets straffvärde.

Det står klart att det har betydelse för rubricering och straffmätning om narkotikans
renhetsgrad är särskilt låg eller hög (se bl.a. NJA 1998 s. 512 och RH 2008:14).
Den på åklagarens initiativ, efter tingsrättens dom, företagna analysen visade att
narkotikan i detta fall hade en ovanligt låg renhetsgrad. Eftersom det inte klart
framgick i hur hög grad straffvärdet påverkats av den osäkerhet om narkotikans
renhetsgrad som förelåg i tingsrätten, kunde resultatet av den senare genomförda
analysen – som uppenbart talade till den misstänktes fördel – tyda på att det
utmätta straffet var alltför strängt. I vart fall i en situation som den förevarande, då
                                                               Dnr 7245-2009   Sid 7 (7)




den dömde saknade möjlighet att själv överklaga domen, borde åklagaren därför ha
tillmötesgått den dömdes begäran och avstått från att återkalla sitt överklagande.
Hon förtjänar således kritik för sitt handlande.
