# En åklagare har nekat en advokat som var privat försvarare att få kontakt med den misstänkte med hänvisning till att advokaten inte var förordnad till offentlig försvarare

JO 2023-12-07 dnr 7281-2022

[B]

## BESLUT

Datum                   Dnr
                                                                          2023-12-07              7281-2022           Sid 1 (10)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                         En åklagare har nekat en advokat som var privat försvarare att få
                         kontakt med den misstänkte med hänvisning till att advokaten inte
                         var förordnad till offentlig försvarare


                          Beslutet i korthet: En advokat sökte i egenskap av privat försvarare kontakt med sin
                          klient som befann sig i en polisarrest misstänkt för brott. En åklagare nekade
                          kontakten med hänvisning till att advokaten inte var förordnad till offentlig försvarare.
                          En misstänkts rätt till kontakt med sin försvarare är absolut och gäller både för
                          offentliga försvarare och för privata försvarare, om den privata försvararen uppfyller
                          de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken för att utses till
                          offentlig försvarare. Det har inte förts fram att advokaten inte uppfyllde dessa krav.
                          Åklagaren kritiseras för att han nekade kontakten med hänvisning till att advokaten
                          inte var förordnad till offentlig försvarare.
                          Den polis som var delaktig i det aktuella ingripandet mot klienten och som var i
                          kontakt med advokaten den aktuella kvällen kritiseras för att ha ställt frågor till
                          advokaten som inte var förenliga med det s.k. enrumsprivilegiet samt för att ha frågat
                          klienten om sådant som rörde förundersökningen utanför ett regelrätt förhör.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 18 september 2022 förde advokaten AA
                         fram klagomål mot kammaråklagaren BB och polisinspektören CC. AA var
                         kritisk bl.a. mot att hon nekats kontakt med en klient, som i JO:s beslut
                         benämns NN, när NN var intagen i arresten i Uppsala. AA uppgav vid
                         kontakterna att hon var NN:s privata försvarare. Såväl inre befäl som
                         arrestpersonal, polis och BB, som var jouråklagare den aktuella kvällen, nekade
                         henne kontakt med klienten på den grunden att hon inte var förordnad till
                         offentlig försvarare. Hon var också kritisk till att BB inte dokumenterade sitt
                         ställningstagande, trots att hon begärde ett skriftligt beslut.

                         Vidare förde AA fram att CC frågade henne vad hon avsåg att prata med sin
                         klient om och antydde att hennes relation till klienten var av annan karaktär än
                         professionell. Utöver det anhållningsförhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken
                         som hölls med klienten ställde CC också frågor till NN om sådant som rörde



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:       justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:      08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:          08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                  Dnr 7281-2022       Sid 2 (10)




brottsmisstanken. Det skedde utan närvaro av försvarare och samtalet
dokumenterades inte.

Av anmälan framgår vidare i huvudsak följande.

AA har tidigare varit offentlig försvarare för NN och de hade kommit överens
om att han, om han skulle bli gripen, omedelbart skulle uppge henne som sin
försvarare och att hon skulle underrättas om frihetsberövandet. Hon skulle då
kunna inställa sig vid ett anhållningsförhör utan att invänta ett förordnande som
offentlig försvarare.

Vid det nu aktuella tillfället fick hon besked av NN:s anhöriga att han hade
frihetsberövats. Hon kontaktade därför det inre befälet, presenterade sig som
advokat och meddelade att hon var NN:s privata försvarare och att hon önskade
komma i kontakt med honom så snart som möjligt. Det inre befälet meddelade
att AA fick återkomma senare för att prata med undersökningsledaren när denna
var på plats. När hon inte fick någon återkoppling kontaktade hon arresten och
upprepade att hon var advokat och NN:s privata försvarare och att hon önskade
komma i kontakt med NN så snart som möjligt. Hon fick då beskedet att
personalen inte kunde godkänna några kontakter utan ett försvararförordnande.

Vid en ny kontakt med det inre befälet uppgav han att han inte kunde säkerställa
hennes identitet och att hon därför, såvitt hon kunde förstå, inte skulle få träffa
eller tala med sin klient. Hon blev därefter uppringd av polisen CC som
upplyste henne om att han hade kontaktat åklagaren BB som beslutat att avslå
hennes begäran om kontakt med klienten. Anledningen till det var att hon inte
var förordnad till offentlig försvarare. Vid samtalet begärde CC vidare att få
veta vilka frågor hon avsåg att diskutera med NN. Hon upplyste honom om att
det var en ensak mellan henne och NN men att det förstås rörde
brottsmisstankarna. CC antydde då att hennes relation till NN skulle vara av
annan karaktär än rent professionell.

När AA senare fick tala med NN berättade han att han omedelbart i samband
med gripandet hade uppgett att hon var hans försvarare, att hon skulle
underrättas om frihetsberövandet och att han snarast ville komma i kontakt med
henne. Enligt NN hade han upprepat detta vid flera tillfällen. NN uppgav också
att han utöver anhållningsförhöret hade konfronterats av CC med uppgifter om
narkotika som påstods ha påträffats i hans jacka, vilket NN fick besvara frågor
kring. Utfrågningen i denna del dokumenterades inte.
                                                                    Dnr 7281-2022      Sid 3 (10)




Utredning
JO begärde att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten skulle yttra sig över
anmälan.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (juristen DD) yttrade sig den 12 januari 2023 efter att
upplysningar lämnats av berörda befattningshavare.

Av Polismyndighetens yttrande framgår i huvudsak följande.

NN greps av polis på kvällen den 14 september 2022 och fördes till arresten i
Uppsala. Han förhördes samma kväll i enlighet med 24 kap. 8 §
rättegångsbalken och informerades om sina rättigheter som misstänkt. NN
förnekade brott och förklarade att han inte ville uttala sig ytterligare utan att ha
en försvarare närvarande. Han angav att han önskade AA som försvarare. Efter
förhöret anhölls NN.

När AA senare under natten kontaktade polisen och uppgav att hon var NN:s
privata försvarare och att hon ville träffa honom så snart som möjligt,
vidarebefordrades hennes begäran till jouråklagaren som avslog den.

Polisinspektören CC upprättade en tjänsteanteckning med anledning av de
aktuella kontakterna med AA. Av den framgår att han fick information om att
hon hade ringt till polisen och krävt att få träffa NN i egenskap av dennes
privata försvarare. Han tog upp frågan med jouråklagaren som meddelade att
det inte var aktuellt att låta AA träffa NN under natten. När CC informerade AA
om detta begärde hon att få åklagarens beslut skriftligt. CC frågade henne varför
det var så viktigt att hon fick träffa NN under natten. Efter samtalet tog han på
nytt kontakt med åklagaren som meddelade att AA inte skulle få något skriftligt
beslut.

CC har inför Polismyndighetens yttrande till JO bekräftat att han frågade AA
varför det var så viktigt att få träffa NN på natten. Han har även utvecklat varför
han gjorde det och uppgett i huvudsak att AA uppträdde på ett sätt som avvek
från det vanliga, vilket fick honom att ställa sig frågande till hennes avsikter.

CC har tillbakavisat påståendet att det skulle ha hållits något annat förhör med
NN än anhållningsförhöret. Efter ankomsten till polisstationen pratade han med
NN om att en av flera påsar med misstänkt innehåll hade påträffats i dennes
plånbok när han avvisiterades på polisstationen. Påsarna hade fallit ur NN:s knä
när han greps. I samband med att NN transporterades till polisstationen hade
polisen lagt påsarna i NN:s jacka tillsammans med hans plånbok. En av påsarna
hade då fastnat i plånboken, vilket upptäcktes vid avvisitationen. CC hade
undersökt plånboken i samband med gripandet och visste därför att det inte
hade funnits någon påse i den, vilket han upplyste NN om vid samtalet. CC
dokumenterade inte samtalet med NN. Det var inte någon utfrågning som
                                                                         Dnr 7281-2022        Sid 4 (10)




påminde om ett förhör. Samtalet om påsen med misstänkt innehåll var inte till
nackdel för den misstänkte.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Av utredningen framgår att [CC] tagit emot och vidarebefordrat [AA:s] begäran
      om att få träffa [NN] till en åklagare som beslutat att avslå begäran. [CC] har
      därefter informerat [AA] om åklagarens beslut. Det framgår vidare att [CC] vid
      telefonsamtalet frågade [AA] varför det var så viktigt att hon fick träffa [NN]
      under natten. Med hänvisning till [bl.a. JO 2022/23 s. 315, dnr 7164-2020, JO:s
      anm.] gör Polismyndigheten bedömningen att [CC] inte borde ha frågat [AA] om
      hennes kontakter med [NN] så som nu skedde.
      Av utredningen framgår även att [CC] talade med [NN] om en påse med
      misstänkt innehåll som hade anträffats i dennes plånbok på polisstationen.
      Samtalet om påsen har skett formlöst och utan att en försvarare var närvarande.
      [NN] hade inte delgetts misstanke eller informerats om rätten att tiga och sin rätt
      att ha tillgång till försvarare. Det har visserligen inte framkommit att det ställdes
      några frågor till [NN] eller att han lämnade några upplysningar. Vid samtalet
      lämnades dock uppgift om en hantering av bevisning i den aktuella
      brottsutredningen som inte kan ha skett enligt rutin. Det har inte kommit fram att
      den hanteringen berodde på något annat än ett misstag.
      Polismyndigheten kan konstatera att det som förekom vid samtalet avsåg en inte
      rutinmässig hantering av bevisning som får antas ha varit av betydelse i den
      aktuella brottsutredningen. Det var inte lämpligt att diskutera en sådan fråga
      utanför de ramar som gäller för förhör och de rättssäkerhetsgarantier som gäller
      enligt 12 § [förundersökningskungörelsen]. Trots att uppgifterna inte var till
      nackdel för [NN] borde [CC] därför ha väntat med att ta upp frågan om påsen till
      kommande förhör med [NN].
Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) yttrade sig den 16 januari 2023
efter att upplysningar lämnats av berörda befattningshavare.

Av Åklagarmyndighetens yttrande framgår i huvudsak följande.

Efter att polisen hållit ett anhållningsförhör med NN anmäldes gripandet till
kammaråklagaren BB som anhöll NN. Som särskilt anhållningsskäl angavs
kollusionsfara och åklagaren beslutade även om restriktioner, bl.a. avseende
rätten att ta emot besök och elektronisk kommunikation. Av anhållningsförhöret
framgår att NN önskade att advokaten AA skulle förordnas till offentlig
försvarare för honom. I samband med anhållningsbeslutet gav åklagaren
direktiv om att NN skulle höras närmare om misstanken med försvarare när en
sådan hade förordnats dagen därpå.

BB, som den aktuella natten arbetade som jouråklagare, har uppgett att han blev
uppringd av polisen som uppgav att AA hade ringt till polisen flera gånger och
krävt att få komma i kontakt med NN i egenskap av hans privata försvarare. BB
meddelade polisen att AA inte fick komma i kontakt med NN förrän hon
eventuellt förordnats till hans offentliga försvarare. Polisen återkom senare och
uppgav att AA krävt att få ett skriftligt beslut, något som BB nekade AA.
                                                                         Dnr 7281-2022         Sid 5 (10)




Av Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem framgår att BB
dokumenterade samtalen med polisen och de besked han då lämnade genom
anteckningar i tvångsmedelsblanketten.

Efter att tingsrätten hade förordnat AA som offentlig försvarare för NN på
morgonen den 15 september 2022 hölls förhör med NN i närvaro av AA. Senare
samma dag hävdes anhållandet.

Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

      Rätten att träffa eller att kontakta sin offentliga försvarare är av fundamental
      betydelse för frihetsberövade personer och kan inte inskränkas. I detta avseende
      ska en privat försvarare som uppfyller kraven på en offentlig försvarare likställas
      med en offentlig försvarare.
      Jag vill inledningsvis framhålla att gripandet av [NN] anmäldes till åklagaren
      först efter det att [anhållningsförhöret] hade ägt rum. Det framgår inte av Cåbra
      [Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem, JO:s anm.] eller utredningen
      vad som förevarit i tiden dessförinnan. De omständigheter som [AA] hänför sig
      till i sin anmälan till JO som ligger i tiden före det att gripandet av [NN]
      anmäldes till åklagaren kan därför inte Åklagarmyndigheten svara för. Av
      protokollet från [anhållningsförhöret] framgår att [NN] i samband med förhöret
      begärde att [AA] skulle förordnas som offentlig försvarare för honom. Utifrån
      vad som framgår av dokumentationen i Cåbra och av protokollet från
      [anhållningsförhöret] finns det dock inget som tyder på att [NN] själv begärt att
      samma kväll eller natt få träffa eller kontakta [AA] som utsedd privat försvarare
      för honom. I vart fall finns det inget som tyder på att en eventuell sådan begäran
      från [NN] har kommit till åklagarens kännedom. Den begäran om kontakt som
      åklagaren tagit ställning till har istället varit en begäran från advokaten [AA] att i
      uppgiven egenskap av privat försvarare få kontakta [NN]. En privat försvarare
      utses av den misstänkte. Såvitt framgår av utredningen hade åklagaren ingen
      information om att [NN] själv uppgett till polisen att han utsett [AA] som hans
      privata försvarare.
      [Förarbetsuttalandena är] tydliga med att rätten enligt 21 kap. 9 §
      [rättegångsbalken] tillkommer den frihetsberövade och inte försvararen.
      Förarbetsuttalandena ger dock inte svar på huruvida rättigheten innebär att en
      begäran om kontakt också måste initieras av den frihetsberövade. Enligt min
      uppfattning borde åklagaren inte ha nekat [AA] att träffa eller på annat sätt ha
      kontakt med [NN] på den grunden att [AA] ännu inte var förordnad som
      offentlig försvarare, eftersom en privat försvarare likställs med en offentlig
      försvarare i nu aktuellt avseende. Mot bakgrund av att [NN] i förhör uppgett att
      han begärde [AA] som offentlig försvarare i ärendet och att [AA] i samtal med
      polisen uppgett att hon var [NN:s] privata försvarare borde åklagaren istället ha
      bett polisen att vidarebefordra informationen till [NN] att [AA] önskade kontakt
      med honom. På så sätt hade [NN] fått möjlighet att bekräfta uppgiften att [AA]
      var hans privata försvarare och om han önskade kontakt med [AA]. Utifrån
      [NN:s] svar hade åklagaren kunnat ta ställning till en sådan begäran enligt
      bestämmelsen i 21 kap. 9 § [rättegångsbalken]. För det fall åklagaren var osäker
      på huruvida [AA] uppfyllde de krav som ställs på en offentlig försvarare hade
      han kunnat be [AA] eller [NN] att visa att [AA] uppfyllde kraven.
Avslutningsvis framhöll Åklagarmyndigheten att en frihetsberövads rätt att få
kontakt med sin försvarare inte innebär att det i alla lägen är givet att det finns
en rätt att omedelbart få kontakten till stånd utan att en kontakt också förutsätter
att det finns praktiska förutsättningar för detta. Enligt myndigheten gav
utredningen inte stöd för att en kontakt ovillkorligen skulle ha ägt rum den
                                                                  Dnr 7281-2022       Sid 6 (10)




aktuella natten. En kontakt hade kunnat vänta till dagen därpå, utan att
möjligheterna begränsats för NN att förbereda sitt försvar.

Anmälarens yttrande
AA kommenterade myndigheternas yttranden.

Rättsliga utgångspunkter
Rätten för en frihetsberövad att få kontakt med sin försvarare
En person som misstänks för ett brott har en generell rätt att biträdas av en
försvarare för att förbereda och utföra sin talan. Försvararen utses av den
misstänkte. (Se 21 kap. 3 § rättegångsbalken.) En offentlig försvarare ska
förordnas bl.a. om den misstänkte är anhållen eller häktad och han eller hon
begär det (se 21 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken).

Till offentlig försvarare ska en advokat som är lämplig för uppdraget förordnas.
Om det finns särskilda skäl får någon annan lämplig person som har avlagt de
kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning utses till
en sådan försvarare. (Se 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken.) En
offentlig försvarare förordnas av rätten (se 21 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken). En försvarare som inte är förordnad till offentlig försvarare
utan enbart utsedd av den misstänkte brukar kallas för privat försvarare.

Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att få träffa sin försvarare.
Rätten att få träffa försvararen är utan undantag för den som har en offentlig
försvarare. Sedan en lagändring som trädde i kraft 2016 gäller detsamma för en
misstänkt som har en privat försvarare som uppfyller de krav som ställs på en
offentlig försvarare. (Se 21 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken och 3 kap.
1 § andra stycket häkteslagen.) Rätten till kontakt gäller i strikt mening för den
misstänkte och inte för försvararen (se prop. 2015/16:187 s. 22).

Den frihetsberövade har rätt att få träffa sin försvarare även om åklagaren har
meddelat restriktioner som begränsar den misstänktes kontakter med
omvärlden.

Den som är intagen i en polisarrest har rätt att kommunicera elektroniskt, t.ex.
på telefon, med sin offentliga försvarare i den utsträckning som det lämpligen
kan ske. Hänsyn kan tas till de praktiska förutsättningarna för
kommunikationen, t.ex. med beaktande av institutionens rutiner och tillgång till
kommunikationsutrustning. En privat försvarare som uppfyller kraven för att
förordnas till offentlig försvarare likställs även i dessa sammanhang med en
offentlig försvarare. (Se 3 kap. 4 § första och tredje styckena häkteslagen, prop.
2009/10:135 s. 145 och 191 och prop. 2015/16:187 s. 27 f.)

Om en privat försvarare inte uppfyller kraven på en offentlig försvarare, får bl.a.
åklagaren besluta att den misstänkte inte får träffa försvararen om det är
nödvändigt för att bl.a. sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Ett
                                                                   Dnr 7281-2022      Sid 7 (10)




sådant beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som det grundas på. (Se
21 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken.)

När en misstänkt som befinner sig i en arrest begär att få tala med sin
försvarare, som är advokat och uppfyller kraven för att förordnas till offentlig
försvarare enligt 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken, finns det inte
rättsligt stöd att neka en sådan kontakt med hänvisning till att något
försvararförordnande inte är tillgängligt för arresten (se JO:s beslut den 22 april
2021, dnr 8346-2019).

Det s.k. enrumsprivilegiet
Om den misstänkte har rätt att träffa sin försvarare ska det få ske i enrum, i
enlighet med det s.k. enrumsprivilegiet (se 21 kap. 9 § andra stycket
rättegångsbalken). Elektronisk kommunikation mellan en intagen och hans eller
hennes försvarare får inte avlyssnas (se 3 kap. 5 § andra stycket häkteslagen).
Dessutom gäller att en försändelse mellan en intagen och hans eller hennes
försvarare ska vidarebefordras utan granskning (se 3 kap. 6 § häkteslagen).

Enrumsprivilegiet är av stor betydelse för den misstänkte men också för att
försvararen på bästa sätt ska kunna fullgöra sitt uppdrag.

De stränga krav på konfidentialitet som gäller för kontakter mellan en misstänkt
som är frihetsberövad och hans eller hennes försvarare innebär att en försvarare
inte kan åläggas att berätta något om vad en kontakt med en klient ska avse (se
JO 2022/23 s. 315, dnr 7164-2020).

Frågor till en misstänkt under en förundersökning
Den som är misstänkt för ett brott ska delges misstanken och i samband med
detta underrättas om sina grundläggande rättigheter som misstänkt, bl.a. rätten
att inte yttra sig och att ha en försvarare närvarande (se 23 kap. 18 § första
stycket rättegångsbalken och 12 § förundersökningskungörelsen).

Enligt bestämmelserna om förundersökning i rättegångsbalken och i
förundersökningskungörelsen finns det inte några andra former för samtal än
förhör. Om ett ”samtal” rör den sak som förundersökningen avser är det alltså
att betrakta som ett förhör. (Se JO 2007/08 s. 149, dnr 3493-2005.)

Bedömning
Granskningens inriktning
AA har fört fram klagomål mot både kammaråklagaren BB som vid tidpunkten
var undersökningsledare och polisinspektören CC som var involverad i
gripandet och transporten av NN till arresten.

Jag kommer inledningsvis att behandla det som jag uppfattar att klagomålen
huvudsakligen avser, nämligen att åklagaren BB nekade AA kontakt med NN
med hänvisning till att hon inte var förordnad till offentlig försvarare för NN
och att hon inte fick ett skriftligt beslut om det. Jag går därefter in på
                                                                  Dnr 7281-2022       Sid 8 (10)




klagomålen mot polisen CC om att han frågade vad AA avsåg att prata med sin
klient om och att han ställde frågor till NN om brottsmisstanken utan en
försvarare närvarande.

Polismyndigheten har inte yttrat sig över AA:s inledande kontakter med inre
befäl och arrestpersonal som också ska ha nekat henne en kontakt med NN på
den grunden att hon inte var förordnad till offentlig försvarare. Jag kan därför
inte göra några uttalanden specifikt om detta. Mina uttalanden är dock givetvis
av relevans även för dessa befattningshavare.

NN hade rätt till kontakt med AA som privat försvarare
En brottsmisstänkts rätt till tillgång till försvarare är en del av rätten till en
rättvis rättegång och en central rättssäkerhetsfråga. Det måste därför säkerställas
att en frihetsberövads rätt till kontakt med sin försvarare tillgodoses. Samtidigt
är det av grundläggande betydelse för brottsutredande verksamhet att inga andra
personer än de som enligt lag eller beslut av åklagare har rätt att kontakta en
misstänkt ges möjlighet till en sådan kontakt eftersom det kan skada den
pågående brottsutredningen.

Den misstänktes rätt till kontakt med sin offentliga försvarare är absolut. Även
för en misstänkt som har en privat försvarare är rätten till kontakt absolut, om
försvararen uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket
rättegångsbalken för att utses till offentlig försvarare. Detta gäller även om
åklagaren har meddelat restriktioner som begränsar den misstänktes kontakter
med omvärlden.

Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande lyft frågan om en begäran om kontakt
behöver komma från den misstänkte. Rätten till kontakt är visserligen i formell
mening en rätt för den misstänkte. För att syftet med regleringen ska uppnås och
den misstänktes försvar ska kunna förberedas är det dock en självklarhet att en
kontakt också kan initieras av försvararen.

AA har uppgett i anmälan att NN omedelbart i samband med gripandet uppgav
att AA var hans försvarare, att hon skulle underrättas om frihetsberövandet och
att han snarast ville komma i kontakt med henne. Utredningen hos JO ger dock i
detta avseende inte underlag för någon annan slutsats än den som framgår av
dokumentation, nämligen att NN vid anhållningsförhöret begärde att AA skulle
förordnas till offentlig försvarare för honom.

När AA kontaktade polisen den aktuella kvällen var hon ännu inte förordnad till
offentlig försvarare men hon uppgav att hon var NN:s privata försvarare och att
hon var advokat. Det har inte från Åklagarmyndighetens sida förts fram att det
funnits någon oklarhet om huruvida AA var den som hon uppgav sig vara och
att hon var advokat eller att hon inte skulle ha varit lämplig som offentlig
försvarare i det här fallet. NN hade därför, om han önskade det, rätt till kontakt
med AA i hennes egenskap av hans privata försvarare.
                                                                     Dnr 7281-2022      Sid 9 (10)




När AA:s begäran kom till åklagaren BB skulle han därför ha sett till att den
vidarebefordrades till NN som då hade fått möjlighet att bekräfta om AA var
hans privata försvarare och om han ville ha kontakt med henne. BB hade
dessförinnan kunnat be AA visa att hon uppfyllde kravet för att förordnas till
offentlig försvarare för NN, om han ansett att det fanns anledning till det. Det
var således fel av BB att neka en kontakt enbart med hänvisning till att AA inte
var förordnad till offentlig försvarare. BB kritiseras för hur han hanterade AA:s
begäran om kontakt med NN. Jag ser allvarligt på det inträffade.

Som Åklagarmyndigheten påpekat innebär en frihetsberövads ovillkorliga rätt
att ha kontakt med sin försvarare dock inte att det i alla lägen är givet att det
finns en rätt att omedelbart få kontakten till stånd. Praktiska förutsättningar,
såsom tillgången till personal, kan påverka möjligheten till kontakt under
exempelvis kvällstid (se bl.a. JO 1983/84 s. 134, dnr 2551-1982, och
JO 2013/14 s. 278, dnr 4269-2012). Mot bakgrund av skälet till att kontakten
nekades ser jag dock inte anledning att gå in på frågan om huruvida det fanns
praktiska förutsättningar för en kontakt mellan NN och AA under den aktuella
natten.

Skälet till att BB nekade kontakten var som framgått att AA inte hade
förordnats till offentlig försvarare. För ett sådant fall finns det inte något krav i
författning på ett skriftligt och motiverat beslut (jfr 21 kap. 9 § första stycket
rättegångsbalken som avser situationen att kontakten nekas på grund av att den
privata försvararen inte uppfyller de krav som ställs på en offentlig försvarare).
Av utredningen framgår dock att BB dokumenterade telefonsamtalen med
polisen och de besked han lämnade genom en anteckning i
tvångsmedelsblanketten i ärendet. Även utan ett i författning angivet
dokumentationskrav talar rättssäkerhetsskäl för att sådana överväganden
dokumenteras, precis som BB alltså gjort.

CC borde inte ha frågat varför det var så bråttom att få kontakt med NN
Det framgår av utredningen att polisinspektören CC ställde frågor till AA om
hennes begärda kontakt med NN. Enligt AA ville CC veta vilka frågor hon
avsåg att diskutera med NN. CC har uppgett att han undrade varför det var så
viktigt för AA att träffa NN under natten.

Mot bakgrund av att de praktiska förutsättningarna för en kontakt kan vara
begränsade nattetid kan det finnas behov av att få klarhet i om kontakten kan
vänta till dagen därpå. Det bör dock i sådant fall närmast handla om rena ja-
eller nej-frågor. Om försvararen uppger att kontakten inte kan vänta får
ytterligare frågor om anledningen till detta inte ställas.

Även om deras uppgifter skiljer sig något åt vad gäller frågornas innebörd anser
jag, utifrån AA:s uppgifter och CC:s tjänsteanteckning, att CC:s frågor inte var
förenliga med enrumsprivilegiet. CC skulle därmed inte ha begärt att få veta
varför AA behövde komma i kontakt med NN under natten. CC kritiseras för
detta.
                                                                  Dnr 7281-2022     Sid 10 (10)




Frågan om den aktuella påsen borde ha tagits upp vid ett förhör
Av utredningen framgår att CC samtalade med NN om en påse med misstänkt
narkotika som hade anträffats i samband med att NN greps. Det skedde utan att
NN hade en försvarare närvarande och utan att han hade delgetts misstanke om
brott samt utan att han hade informerats om rätten att tiga och att ha en
försvarare närvarande. Även om det inte ställdes några direkta frågor till NN var
det inte lämpligt att föra en sådan diskussion utanför ramarna för ett förhör och
de rättssäkerhetsgarantier som då gäller för en misstänkt. I likhet med
Polismyndigheten anser jag att CC borde ha väntat med att ta upp frågan om
påsen till ett kommande formellt förhör med NN. CC kan inte undgå kritik för
detta.

Avslutande uttalanden
Jag har i ett annat beslut denna dag kritiserat Polismyndigheten för att ha nekat
en kontakt mellan en advokat som förordnats till offentlig försvarare och en
misstänkt enbart på den grunden att försvararens förordnande inte fanns
tillgängligt för arrestens personal (se dnr 5016-2022).

I beslutet uttalar jag att Polismyndigheten behöver vidta kunskapshöjande
åtgärder när det handlar om en misstänkts rätt att komma i kontakt med sin
försvarare enligt de regler som gäller sedan 2016. Även inom
Åklagarmyndigheten är det naturligtvis ett grundläggande krav att reglerna för
kontakter mellan en misstänkt och dennes försvarare tillämpas på ett korrekt
sätt.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Rebecka Olsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
