# Kritik mot Helsingborgs lasarett, Region Skåne, för att en patient som har tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att lämna sjukhuset

JO 2016-11-03 dnr 7300-2015

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2016-11-03              7300-2015              1 (7)
Justitieombudsmannen
Stefan Holgersson




                        Kritik mot Helsingborgs lasarett, Region Skåne, för att en patient som
                        har tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att lämna
                        sjukhuset


                          Beslutet i korthet: Tvångsvård enligt LVM ska under vissa förutsättningar inledas på
                          sjukhus (24 § första stycket LVM). Om missbrukaren önskar lämna sjukhuset ska
                          verksamhetschefen bl.a. besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna
                          sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras
                          över till ett LVM-hem (24 § tredje stycket LVM).
                          En patient som var omhändertagen enligt 13 § LVM och vistades på Helsingborgs
                          lasarett blev hotfull och våldsam. En läkare utfärdade ett vårdintyg för psykiatrisk
                          tvångsvård enligt LPT och beslutade sedan, med stöd av LPT, att patienten skulle
                          hållas kvar på sjukhuset och att han kortvarigt skulle spännas fast med bälte. Efter att
                          patienten hade släppts från fastspänningen vistades han ytterligare några timmar på
                          sjukhuset. Därefter prövade två läkare frågan om det skulle fattas beslut om intagning
                          med stöd av LPT. De bedömde att det inte fanns skäl för fortsatt vård vid sjukhuset
                          och beslutade att patienten skulle skrivas ut.
                          Enligt JO kan det undantagsvis komma i fråga att låta en patient som är
                          omhändertagen eller vårdas med stöd av LVM att lämna sjukhuset, om en fortsatt
                          vistelse skulle äventyra personalens eller andra patienters säkerhet. När läkarna
                          beslutade om utskrivning i det nu aktuella fallet var patienten inte längre hotfull och
                          utagerande. Han vägrade dock att ta emot vård och ville lämna avdelningen. När det
                          konstaterades att det saknades förutsättningar för vård enligt LPT borde
                          verksamhetschefen därför med stöd av 24 § LVM ha beslutat att patienten skulle
                          hållas kvar vid sjukhuset. Sjukhuset kan inte undgå kritik för att patienten skrevs ut.

## Bakgrund

Den 20 november 2015 omhändertogs AA omedelbart med stöd av 13 § lagen
                        (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Dagen efter fördes han
                        av polis till Helsingborgs lasarett där han skrevs in. Natten mellan den 23 och
                        24 november ville han lämna sjukhuset och blev hotfull och våldsam. Polis som
                        tillkallades gjorde bedömningen att man inte kunde ta med AA därifrån. Tidigt
                        på morgonen den 24 november utfärdade en läkare ett vårdintyg enligt lagen
                        (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Läkaren beslutade med stöd av
                        LPT att AA skulle hållas kvar på sjukhuset och att han kortvarigt skulle spännas




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 7300-2015        Sid 2 (7)




fast med bälte. Senare under förmiddagen, några timmar efter att
bältesläggningen hade upphört, skrevs AA ut och lämnade sjukhuset.

Anmälan
I en anmälan till JO anförde socialförvaltningen i Helsingborgs kommun,
genom verksamhetschefen BB, bl.a. följande:

Den 23 november 2015 fick AA plats på ett LVM-hem. Socialförvaltningen
begärde samma dag handräckning för transport från sjukhuset till LVM-
hemmet. Transporten bokades till den 24 november. Sedan AA under natten
mellan den 23 och 24 november varit utagerande och våldsam skrev sjukhuset
ut honom med motiveringen att han var färdigbehandlad och avgiftad.
Sjukhusets personal ringde också och avbokade den beställda transporten som
då skulle ha hämtat AA inom två timmar. Sjukhuset borde ha beslutat att hålla
kvar AA på sjukhuset till dess han kunde överföras till ett LVM-hem. Sjukhuset
hade också haft möjlighet att begära polishandräckning för att föra AA till
LVM-hemmet.

Utredning m.m.
JO begärde att Regionstyrelsen i Region Skåne skulle yttra sig över anmälan.
Regionstyrelsen anförde bl.a. följande (bilagor utelämnade här):

      Verksamhetens redogörelse för handläggningen

      –––

      Verksamhetsområde vuxenpsykiatri (nedan Verksamheten) inom Skånevård Sund har,
      genom verksamhetschefen CC och chefsöverläkaren DD, lämnat en redogörelse för
      handläggningen, enligt bilaga 1. Komplettering till denna redogörelse har lämnats i
      bilaga 3. I det följande ges en sammanfattning av dessa redogörelser.
      –––

      Verksamheten delar inte den historiebeskrivning socialförvaltningen genom BB ger
      eller hans synpunkter att sjukvården inte tagit sitt ansvar. Verksamheten menar
      att man tagit sitt ansvar och verkat för att patienten skulle få en god och säker
      vård.
      Av redogörelsen framgår att Verksamheten vidtog mycket omfattande åtgärder
      för att kvarhålla patienten. Patienten meddelades att han inte fick lämna
      vårdinrättningen (kvarhållningsbeslut) och hindrades att lämna avdelning 55,
      varvid polis tillkallades. Kvarhållningsbeslutet hävdes då Verksamheten inte
      kunde få besked om när patienten skulle bli hämtad.
      Händelserna tidigt på morgonen den 24 november 2015, då patienten blev
      våldsam och utåtagerande, ledde till att omedelbar polishandräckning och
      transport begärdes. Även sjukhusets vakter tillkallades. Polis infann sig och
      avrådde från att släppa ut patienten, men sa sig inte kunna ta med sig patienten
      som var under LVM-vård. I och med detta frångick man den
      samverkansöverenskommelse som finns kring LVM-patienter och angående
      polisens agerande i den aktuella situationen finns i Minnesanteckningar daterade
      2015-12-04 sidan 3, se Bilaga 2 (dokument 11). en notering om att "LVM klient
      som har slagit sönder vårdenhet och hotat medpatienter och vårdpersonal, fick
      stanna kvar efter polisbedömning men släpptes ut och återkom. Fördröjning i
                                                                  Dnr 7300-2015         Sid 3 (7)




polisbiträde beroende på akut allvarlig annan händelse," samt "Våldsamma och
utagerande patienter ska tas om hand omedelbart av polisen."
Informationen om att socialnämnden bokat transport till den 24 november 2015
hade inte nått fram till avdelning 55. Verksamheten försökte nå handläggare och
chefer m.fl. hos socialförvaltningen utan framgång. Inte heller gick det att nå
socialjouren. Endast telefonsvarare kunde nås och Verksamheten lämnade på detta
sätt meddelanden. Verksamheten bedömde att det inte fanns tillgång till nödvändiga
bevakningsresurser - vilket meddelades via telefonsvarare vid lunchtid - och, mot
bakgrund av att det enda besked Verksamheten hade fått angående transporten (via
Nationella Transportenheten) var att den troligen inte skulle komma att ske under
dagen (d.v.s., den 24 november 2015), bedömdes det inte rimligt med fortsatt
kvarhållning. Det fanns inte heller grund att fatta beslut om intagning för
tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), se
bilaga 2, från överläkaren EE (dokument 6).
Angående vad Anmälaren framhållit om att patienten inte togs emot av
Verksamheten, efter att socialnämnden begärt ny polishandräckning och polisen
meddelat att de inte kunde verkställa beslutet, ger Verksamheten följande svar.
Verksamheten önskade samverkan och garantier om att patienten inte ämnades att
förvaras inom sjukvården eller att vård skulle ges under längre tid trots att något
vårdbehov inte förelåg. Dessutom hade Verksamheten erfarenhet av att det kan
uppstå problem med anordnande av transporter för längre sträckor, vilket var
aktuellt i detta fall. När parterna samverkat om detta tog Verksamheten emot
patienten.
–––

Regionstyrelsens bedömning

–––

Regionstyrelsen konstaterar, bl.a. med hänvisning till att det för
verksamhetsområde Vuxenpsykiatri finns riktlinjer för tillämpning av LVM, att
det inom Verksamheten torde finnas goda kunskaper om gällande lagstiftning.
Det har även framkommit att det finns samverkansöverenskommelser med övriga
myndigheter. Trots detta framtonar oklarheter rörande kunskaperna om den roll
och det ansvar Verksamheten och dess ansvariga har enligt LVM. I synnerhet är
det inte klart hur beslut om att hindra missbrukaren från att lämna sjukhuset
fattades eller om försök till motiverande samtal fördes, under den tid som
behövdes för att säkerställa överföring till ett LVM-hem. Det är inte heller klart
vilka överväganden som gjordes angående den möjlighet LVM ger
verksamhetschefen att framställa begäran om polishandräckning. Samtidigt har
regionstyrelsen förståelse för att det var fråga om en synnerligen komplex
vårdsituation i vilken överväganden utifrån annan lagstiftning (bl.a. LPT) krävdes
och att situationen även i övrigt var svårhanterlig med tanke på hot m.m.
I viss utsträckning är de uppgifter som finns i JO-anmälan respektive
Verksamhetens samlade redogörelse över samverkan med socialtjänsten och
polismyndigheten (inkl. bilaga 2) motsägelsefulla. Framförallt gäller det
uppgifterna om den avbokade transporten som inte framstår som helt klarlagda.
Det gäller även om någon underrättelse att patienten har velat lämna sjukhuset
eller avvikit faktiskt har lämnats till socialnämnden och om en sådan underrättelse
inte har kunnat nå fram på grund av att mottagaren inte varit tillgänglig. I bilaga 2
(dokument 7) framgår att Verksamheten fick en kontakt med enhetschefen FF hos
socialförvaltningen i Helsingborg på eftermiddagen klockan 13.30 den 24
november 2015. Med stöd av denna uppgift skulle slutsatsen kunna dras att
senast vid denna tidpunkt hade socialnämnden i enlighet med 24 § tredje stycket
LVM underrättats om att patienten lämnat sjukhuset.
                                                                       Dnr 7300-2015        Sid 4 (7)




      Verksamheten har hänvisat till de inom detta område gällande befintliga
      samverkansöverenskommelser och riktlinjer, bilaga 2 men det föreligger viss
      diskrepans mellan lagstiftningen, dessa dokument och tillämpningen i praktiken.
      Som exempel kan nämnas en skrivning i bilaga 2 (dokument 4, sidan 2) rubriken
      "När patienten skrivs ut från sjukhuset” där det anges att akuta transporter begärs
      via SIS/socialförvaltningen vilket, i likhet med den som uppstod i det aktuella
      fallet, avser en akut situation där såväl vårdens ansvar som polismyndighetens
      ansvar för biträde för att föra patienten till LVM-hem enligt 45 § punkt 3 LVM
      borde vara mer direkt. Det som hänt ger därför anledning till att betona att det
      behövs en mer stringent och skarpare tillämpning av lagstiftning och vägledande
      dokument. Det är angeläget att skärpa rutinerna och vara mer formellt tydlig i
      kommunikationen mellan myndigheterna i handläggningen enligt LVM, vilket
      förutsätter att samtliga berörda myndigheter deltar i diskussioner och beslut om
      t.ex. hur kontaktvägar ska fungera i praktiken. Det är inte godtagbart att viktiga
      besked om att patienten lämnat sjukhuset inte kan lämnas till socialtjänsten eller
      bara kan lämnas via telefonsvarare, det är inte heller acceptabelt att oklarheter
      rörande beställda transporter kvarstår, att det inte står klart vilka beslut som
      fattas och att vidaretransport till LVM-hem inte verkställs.
      Åtgärder som Verksamheten i yttranden uppger redan har vidtagits med
      anledning av händelsen är att avvikelser vidarebefordrats till polismyndigheten
      och socialförvaltningen. Händelsen har även tagits upp för analyser i olika
      grupper inom Verksamheten (vid läkarmöte och chefsmöte) samt individuellt
      med berörda medarbetare.
      Regionstyrelsen kommer att uppmana Verksamheten och dess ansvariga till ett
      mer fördjupat samråd mellan myndigheterna i syfte att fä ett bättre och väl
      fungerande samarbete. Detta är redan på gång genom att det framgår i
      Verksamhetens yttrande, se bilaga 3. att det planeras ett samrådsmöte med
      berörda myndigheter den 26 april. Regionstyrelsen utgår även från att det kan
      finnas anledning till en myndighetsgemensam uppföljning av samrådsmötet efter
      JO:s beslut i ärendet. Därutöver bör Verksamheten se över sina rutiner och
      fördjupa kunskaper för en korrekt tillämpning av bestämmelserna i LVM
      avseende bl.a. beslut om att kvarhålla patienter och begäran om
      polishandräckning.
Sedan begärde JO att få ta del av AA:s journaler vid sjukhuset för den aktuella
tiden. Vissa uppgifter från journalerna redovisas nedan i avsnittet Bedömning.

Socialförvaltningen i Helsingborgs kommun fick tillfälle att yttra sig över
regionstyrelsens yttrande.

JO har även tagit del av Inspektionen för vård och omsorgs beslut den
11 oktober 2016 i ärende med dnr 8.5-39035/2015-11.

Rättslig reglering
Vård enligt LVM ska inledas på sjukhus, om förutsättningarna för sjukhusvård
är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i
övrigt (24 § första stycket LVM). Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där
missbrukaren vistas ska se till att socialnämnden eller Statens institutions-
styrelse genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan har
lämnat sjukhuset. Verksamhetschefen ska besluta att missbrukaren ska hindras
från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att
missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem (tredje stycket).
                                                                        Dnr 7300-2015         Sid 5 (7)




När verksamhetschefen är skyldig att hålla kvar missbrukaren har han eller hon
möjlighet att begära biträde av Polismyndigheten för att föra missbrukaren till
ett LVM-hem (45 § första stycket 3 LVM).

Bedömning
Av utredningen framgår bl.a. följande: Under natten mellan den 23 och 24
november uttryckte AA att han ”absolut inte ville ha LVM” och var kraftigt
utagerande. Personal vid sjukhuset, som bedömde att hans beteende var en risk
för andra patienters och för personalens säkerhet, tillkallade polis och väktare. I
patientjournalen har det antecknats att poliserna på plats, efter att ha samrått
med sitt inre befäl, ansåg att de inte hade lagstöd för att ta med AA därifrån. En
läkare utfärdade ett vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård enligt LPT och
beslutade därefter, med stöd av LPT, om kvarhållande samt att AA kortvarigt
skulle spännas fast med bälte. Efter att bältesläggningen hade upphört vistades
AA ytterligare några timmar på avdelningen innan han skrevs ut.

Som framgått ovan har verksamhetschefen bl.a. en skyldighet att besluta att
missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för
att säkerställa att han eller hon kan föras över till ett LVM-hem.
Verksamhetschefen har också möjlighet att begära polishandräckning för att
föra patienten till ett LVM-hem.

JO har vid flera tillfällen gjort uttalanden om sjukhusens ansvar för att en
patient som är omhändertagen eller vårdas med stöd av LVM inte avviker från
sjukhuset (se JO 2012/13 s. 337, dnr 6808-2010, samt JO:s beslut den 19 januari
2016, dnr 5720-2014, och den 31 mars 2016, dnr 6667-2014). I det förstnämnda
beslutet behandlade JO frågan om sjukhusets handlingsutrymme när en patient
agerar på ett hotfullt sätt. JO Wiklund uttalade bl.a. följande:
      I den uppkomna situationen, där GG agerade på ett sätt som uppfattades som
      hotfullt, ankom det enligt min mening på verksamhetschefen att med stöd av
      45 § LVM begära omedelbar polishandräckning och att – om GG inte ens med
      vetskap om att en sådan begäran framställts kunde övertalas att stanna kvar –
      vidta erforderliga åtgärder för att hindra GG från att lämna sjukhuset till dess
      polisen kom dit. Härvid har kliniken haft utrymme att agera inom de ramar som
      nödvärns- och nödbestämmelserna [24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken, min anm.]
      medger.
Stf JO Ragnemalm har gjort vissa uttalanden som tar sikte på hur personal vid
LVM-hem bör hantera situationer där den som tvångsvårdas enligt LVM agerar
på ett sådant sätt att han eller hon är en risk för personalens eller för andra
intagnas säkerhet (JO:s beslut den 26 februari 2016, dnr 7163-2014). Han
uttalade bl.a. följande:

      När någon tvångsvårdas vid ett LVM-hem är utgångspunkten den att han eller
      hon ska hindras från att olovligen lämna hemmet. Som framgår av det ovan
      anförda har personalen befogenhet att använda våld för att hålla kvar en intagen
      som försöker lämna hemmet eller uppträder våldsamt. Syftet med LVM-vården
      är dock att motivera den enskilde till att ta emot vård och stödinsatser på frivillig
      grund. Detta syfte med tvångsvården måste vägas in i bedömningen av vilket
                                                                           Dnr 7300-2015         Sid 6 (7)




         våld som det är försvarligt att använda för att hindra att någon olovligen lämnar
         LVM-hemmet. Med hänsyn till vårdens syfte framstår det dock inte som rimligt
         att personalen vid ett LVM-hem använder ett lika kraftfullt våld som det våld
         som t.ex. personalen vid en kriminalvårdsanstalt får bruka för att hindra någon
         från att rymma.
         Som SiS har anfört i sitt remissvar går det inte att bortse från att personalen kan
         hamna i svåra situationer med hotfulla intagna där det till och med, på grund av
         den intagnes beteende, kan finnas en risk för personalens eller andra intagnas
         säkerhet. Jag vill för egen del inte utesluta att personalen vid hemmet i
         undantagsfall kan låta den intagne lämna hemmet i stället för att bruka ett våld
         som inte skulle framstå som försvarligt med hänsyn till bl.a. syftet med vården.
Personal vid sjukhus har inte samma befogenheter som personal vid LVM-hem1
att använda våld för att hindra att en patient som vårdas med stöd av LVM
lämnar sjukhuset (jämför bl.a. det nyss redovisade JO-beslutet och vad som
anförs om 24 kap. 2 § brottsbalken). Utgångspunkten måste därför vara att
sjukhusen åtminstone inte har en mer långtgående skyldighet än LVM-hemmen
att hålla kvar en hotfull patient. Även för sjukhusens del kan det därför
undantagsvis komma i fråga att låta en patient som är omhändertagen eller
vårdas med stöd av LVM lämna sjukhuset, om en fortsatt vistelse skulle
äventyra personalens eller andra patienters säkerhet.

AA släpptes från fastspänningen strax före kl. 8.30. Någon gång under
förmiddagen hade han ett samtal med läkare inför prövningen av frågan om det
skulle fattas beslut om intagning med stöd av LPT. Två läkare bedömde sedan
att det inte fanns skäl för fortsatt vård vid sjukhuset och beslutade att AA skulle
skrivas ut. I samband med det antecknades bl.a. följande i journalen:

## Bedömning

[– – –] P.g.a. den hotfulla situationen och pat affektlabilitet och att det ej bedöms
         finnas något behov av avgiftning, pat ej psykotisk, bedöms ej deprimerad, samt
         att pat ej bedöms ha en ökad s-risk [suicidrisk, JO:s anm.] över
         habitualtillståndet vid dagens samtal och att pat vill lämna avdelningen och
         vägrar fortsatt inneliggande vård, gör att pat släpps ut från avdelningen för att
         säkerställa säkerheten för personal och medpatienter. Eftersom pat bedöms så
         hotfull och aggressivt utåtagerande och labil, så finns ej förutsättning att bedriva
         fortsatt vård på ett säkert sätt för personal och medpatienter.
         –––

         Psykiskt status
         Vill ej delta i samtalet men har nyligen varit uppe och ätit frukost. [– – –] Pat
         förefaller orienterad x3. Nedsatt emotionell och formell kontakt. Neutralt
         stämningsläge. [– – –] Lugn, ingen synbar motorisk oro el ångest, dock bedöms
         att pat är affektlabil.




1
    Jag avser här sådana LVM-hem som är anpassade för missbrukare som behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn (se 23 § LVM).
                                                                   Dnr 7300-2015    Sid 7 (7)




Jag har förståelse för att personalen vid sjukhuset under natten mellan den 23
och 24 november hamnade i en besvärlig situation när AA blev hotfull och
våldsam. Situationen blev naturligtvis ännu mer pressad när polisen meddelade
att man inte kunde ta med AA därifrån samtidigt som sjukhuset inte lyckades få
kontakt med socialjouren. Till det kommer att det möjligen var oklart när
transport till LVM-hemmet kunde ordnas.

Såvitt framgår av journalanteckningarna var dock situationen betydligt lugnare
under förmiddagen den 24 november. Det finns inga noteringar i journalen om
att AA var utagerande eller hotfull efter att bältesläggningen hade upphört.
Däremot antecknades det, i samband med att AA skrevs ut, att han vägrade ta
emot vård och att han ville lämna avdelningen.

När det konstaterades att AA inte hade behov av vård enligt LPT borde
verksamhetschefen därför med stöd av 24 § LVM ha beslutat att AA skulle
hållas kvar vid sjukhuset till dess att transport till LVM-hemmet kunde ordnas.
Om sjukhuset gjorde bedömningen att det inte var möjligt att hålla kvar AA vid
avdelningen – exempelvis för att man befarade att han på nytt skulle bli hotfull
och våldsam – borde verksamhetschefen ha beslutat om omedelbar
polishandräckning med stöd av 45 § första stycket 3 LVM. Jag har viss
förståelse för att den berörda personalen kan ha trott att polishandräckning inte
var en framkomlig väg eftersom man under natten hade fått beskedet att polisen
inte ansåg sig kunna ta med AA därifrån. Jag konstaterar dock att sjukhuset inte
vid någon tidpunkt fattade något formellt beslut om polishandräckning med stöd
av LVM. Det besked som polismännen på plats hade lämnat under natten borde
enligt min mening inte ha hindrat verksamhetschefen från att fatta beslut om
polishandräckning senare under dagen. Sjukhuset kan mot den bakgrunden inte
undgå kritik för att AA skrevs ut den 24 november 2015.

Jag noterar att regionstyrelsen har vidtagit flera åtgärder för att liknande
händelser inte ska inträffa.

Ärendet avslutas.
