# Användning av okonventionella utredningsmetoder för att förmå en brottsmisstänkt att lämna uppgifter om egen brottslighet

JO 2011-11-28 dnr 731-2010

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                      Sid
                                                                           2011-11-28                0731-2010              1 (23)
Justitieombudsmannen                                                                                 3652-2010
Hans-Gunnar Axberger




                        Användning av okonventionella utredningsmetoder för att förmå en
                        brottsmisstänkt att lämna uppgifter om egen brottslighet


                          Beslutet i korthet: Under utredningen av en mordbrand kom misstankarna att riktas mot
                          AA. Sedvanliga utredningsvägar, såsom förhör m.m. bedömdes inte vara framkomliga. I
                          stället genomfördes en särskild insats som innebar att AA under lång tid på olika sätt
                          manipulerades och slutligen fick genomgå en fingerad anställningsintervju. Under denna
                          lämnade han uppgifter om sin roll vid branden. På grundval av dessa uppgifter dömdes
                          AA till tio års fängelse för grov mordbrand.
                          Förfarandet innebar att AA:s rättigheter som misstänkt avsiktligt kringgicks. De samlade
                          åtgärderna utgjorde vidare ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i
                          Europakonventionen. För ett sådant ingrepp krävs enligt konventionen stöd av lag som
                          tillgodoser grundläggande rättssäkerhetsintressen. Något sådant stöd fanns inte.
                          Om den använda metoden ska förekomma fortsättningsvis krävs rättssäker lagstiftning
                          som klargör vad som gäller.


                        Allmän bakgrund
                        Våren 2010 åtalades AA och två andra personer vid Gävle tingsrätt för grov
                        mordbrand. I samband med att åtalet väcktes, kom det i medierna fram uppgifter
                        om att okonventionella utredningsmetoder hade använts under förundersökningen.
                        Rikskriminalpolisen hade enligt dessa kallat AA till en påstådd anställningsintervju
                        som i själva verket var ett polisförhör. Under intervjun, som ägt rum i Holland,
                        hade AA berättat att han anlagt branden. Detta användes mot honom i rättegången.

                        Advokaten BB, som var offentlig försvarare för AA, anmälde saken till
                        Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål. I december 2009 beslutade
                        chefsåklagaren CC att inte inleda förundersökning. Som motivering uppgavs bl.a.
                        att det som förekommit var en tillåten bevisprovokation. CC konstaterade därvid att
                        utrymmet för straffbart tjänstefel i bedömningsfrågor är mycket litet. Beslutet
                        överprövades i februari 2010 av överåklagaren DD, som inte ändrade det. Han
                        ansåg att polismännens åtgärder inför och under intervjun inte hade skett vid
                        myndighetsutövning.

                        Även under rättegången vid Gävle tingsrätt ifrågasatte försvaret
                        utredningsmetoden. Tingsrätten ansåg emellertid att provokationen inte varit




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 2 (23)
                                                                            3652-2010




otillbörlig och att det som kommit fram kunde användas som bevisning i målet. AA
dömdes för grov mordbrand till tio års fängelse.

Advokat BB anmälde därefter ärendet till JO. Dåvarande
chefsjustitieombudsmannen Mats Melin beslutade efter att ha granskat det som
dittills framkommit den 23 juni 2010 att förundersökning inte skulle inledas, varvid
han bl.a. anförde:

      [---] Det finns, enligt rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens
      bestämmelser, inte några andra former för samtal med misstänkta än förhör.
      Hittills inhämtade uppgifter ger vid handen att den fingerade anställningsintervjun i
      realiteten kan ha utgjort ett förhör hållet med en för brott skäligen misstänkt person
      och att det regelverk som omgärdar ett sådant kan ha åsidosatts. Mot denna
      bakgrund kan det sättas ifråga om det varit förenligt med gällande rätt att arrangera
      intervjun. [---]
      Jag gör sammanfattningsvis följande bedömning.
      De uppgifter som hittills föreligger ger, som jag nyss konstaterat, vid handen att
      anställningsintervjun i Holland i realiteten kan ha utgjort ett förhör som hållits utan
      iakttagande av de regler som gäller när en skäligen misstänkt person hörs. Det står
      emellertid samtidigt klart att intervjun arrangerades som ett led i en infiltrations-
      operation med inslag av provokation för att få fram bevisning om ett begånget brott.
      Lagstiftaren har valt att underlätta infiltrationsverksamhet genom lagen om
      kvalificerade skyddsidentiteter. Vidare gäller att bevisprovokationer i princip anses
      tillåtna. Jag beaktar också att det i stor utsträckning saknas i författning givna
      föreskrifter om vad som är ett rättsenligt handlande från en befattningshavares sida i
      samband med genomförandet av infiltrationsoperationer och provokationer. Jag
      finner mot denna bakgrund inte anledning anta att straffbart tjänstefel begåtts av
      någon befattningshavare under min tillsyn och inleder därför inte förundersökning
      rörande sådant brott.
      Jag kommer däremot att granska åklagares och polisens handlande i samband med
      anställningsintervjun i Holland inom ramen för ett ordinärt tillsynsärende.
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten anmodades att yttra sig. De inkom
med svar den 21 respektive 23 september 2010. Mats Melin lämnade sitt uppdrag
som chefsjustitieombudsman vid årsskiftet 2010/2011. Ärendet har sedermera
överlämnats till mig för bedömning. Det framkom att BB inte lämnat synpunkter
på det som anförts från Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens sida. Efter
att ha getts tillfälle till detta yttrade han sig den 8 september 2011.

## Anmälan och bakgrund

Bakgrunden till det som nu ska bedömas
En natt i maj 2005 stacks Centralhotellet i Gävle i brand. Ingen omkom men många
människor fick brådstörtat evakueras. Större delen av det kvarter där hotellet var
beläget förstördes. Försäkringsskadorna uppskattades enligt uppgift till i vart fall
160 miljoner kronor. Under den brottsutredning som följde uppstod misstankar mot
AA. Misstankarna hade sin grund i tips och bilder från övervakningskameror.
Bilderna visade AA då denne anlände till centralstationen i Gävle fem timmar före
branden och på samma plats strax efter att den brutit ut. Enskildheter i
bilddokumentationen – som att AA efter branden gjorde sig av med en ryggsäck,
m.m. – var förenliga med antagandet att denne var gärningsman. Utredningen
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 3 (23)
                                                                            3652-2010




visade även att personer i den lokala restaurangbranschen haft motiv att angripa
den verksamhet som bedrevs i hotellet och att AA kunde knytas till dessa personer.

Förundersökningsledaren, dåvarande vice chefsåklagaren EE, har beskrivit att han i
det läget av utredningen, dvs. i relativt nära anslutning till händelsen, ställdes inför
två alternativ. Antingen kunde man hålla förhör med AA och samtidigt göra
husrannsakan hos denne eller också kunde man avvakta. Mot ett ingripande talade
att AA skulle kunna vägra att säga något. Bevisningen vore då inte tillräcklig för
fällande dom. Förundersökningsledaren valde att ”avvakta och invagga den eller de
misstänkta i den falska insikten om att polisen inte var honom eller dem på
spåren”. Han har i ett yttrande till JO närmare utvecklat skälen för sitt beslut.

## Utredning

Utredningen fortsatte med spaningsinsatser mot AA. Under hösten 2005 beslutade
tingsrätten om avlyssning av AA:s telefon. I mars 2007 vände sig
Polismyndigheten i Gävleborgs län till Rikskriminalpolisen, RKP, för
utredningshjälp. Av handlingarna i RKP:s ärende framgår följande.

Logglistan över operationen har löpande noteringar från april 2007 till september
2009. Ärendet inleddes omgående med en kartläggning av AA. Den pågick under
ungefär ett och ett halvt år innan operationen formaliserades. Av dokumentationen
framgår bl.a. att AA tidigare hade avtjänat ett fängelsestraff men att han sedan tagit
avstånd från sitt tidigare leverne och numera levde under ordnade förhållanden. I
augusti 2008 fattade polisöverintendenten FF, RKP, formellt beslut om operationen
i enlighet med en samtidigt upprättad operationsplan. I planens
bakgrundsbeskrivning anges:
      Under ett drygt års tid har underrättelser för att möjliggöra en operation samlats via
      teleutdrag, fysisk spaning och särskild inhämtning. Det har visat sig att bästa
      underlaget kommit genom att en källdrivare har kultiverat målpersonen med en
      legend då de sedan tidigare haft en etablerad kontakt. En psykologisk profil har
      tagits fram av psykolog [.] i syfte att närma sig och kultivera målpersonen på bästa
      sätt, samt använda operatör med den bäst matchande profilen.
I operationsplanen beskrivs vidare att målet var att under längre tid ”infiltrera
målpersonen” för att inhämta underrättelser som kunde förstärka brotts-
misstankarna eller medföra att dessa kunde avskrivas samt att därvid få fram
bevisning av värde för förundersökningen.

Själva operationen pågick ungefär ett år. Redan innan operationsplanen antogs, i
juli 2008, förmåddes AA delta i en fiktiv marknadsundersökning. Genom sitt
deltagande ”vann” AA en resa, vars syfte var att etablera kontakt mellan AA och
RKP:s operatörer (en operatör är i detta sammanhang en polis som under fiktiv
identitet nästlar sig in i miljöer av intresse för polisen). Resan var av nöjeskaraktär
och innebar att AA tillsammans med ett antal andra ”vinnare” åkte till London över
en helg under vilken de bl.a. gick på en fotbollsmatch mellan de engelska lagen
Arsenal och Manchester United. En av operatörerna gjorde sig särskilt bekant med
AA och förespeglade i det umgänge som fortsatte efter hemkomsten AA att det
                                                                  Dnr 0731-2010   Sid 4 (23)
                                                                      3652-2010




fanns intresse för dennes tjänster. Bland de aktiviteter som sedan förekom kan
nämnas en resa till Tyskland, vid vilken AA som provjobb ombads köra en båt
därifrån till Sverige. Resan genomfördes men båten visade sig vara trasig, varför
AA fick återvända utan den. Han erhöll dock utlovad ersättning (cirka 5 000 kronor
”svart” och ersättning för utlägg). Dessa och andra aktiviteter utgjorde
förberedelser inför operationens slutmål, som var att erbjuda AA anställning i ett
fiktivt holländskt bolag, varvid han skulle förmås att lämna information av intresse
för utredningen av mordbranden i Gävle.

Slutfasen genomfördes under maj och juni 2009 genom att AA fick träffa operatör-
er som utgav sig för att företräda det holländska bolaget på ett hotell i Stockholm
och där fylla i ansökningshandlingar, för att senare tillsammans med de deltagande
operatörerna resa till Holland för en anställningsintervju med ytterligare operatörer,
vilka uppträdde som företrädare för det holländska bolaget. Under denna fas fattade
tingsrätten vid två tillfällen beslut om avlyssning av AA:s telefon (den 25 maj–1
juni och 22 juni–20 juli). Anställningsintervjun genomfördes den 29 juni.

Under operationens gång hade AA successivt bearbetats så att han skulle lockas av
möjligheten att tjäna pengar samt förstå att den anställning han var aktuell för
förutsatte att han inte var främmande för olagliga handlingar och krävde obrottslig
lojalitet mot uppdragsgivaren. Målet i denna del beskrivs i dokumentationen bl.a.
så här: ”Fördjupa relationen och kultivera [AA], för att successivt implementera en
diskret men mer kriminell framtoning, samt värdet av lojalitet”, och på annat ställe:
”Att på ett konkret sätt väcka [AA:s] girighet”. I den sammanfattande
återrapporteringen (PM 2009-07-02) anges att AA vid den slutliga anställnings-
intervjun skulle ha ”skapat en sådan bild av företaget och väckt girighet vilket
skulle hjälpa honom till att få honom att erkänna tidigare skulder och kriminalitet”.

Enligt återrapporteringen från intervjun tillfrågades AA om branden genom att
operatörerna sa ”att de hört något om en brand och att han utfört den åt någon”. AA
berättade då att han anlagt branden, hur han gjort, av vem han fått uppdraget och
att han erhållit 20 000 kronor i ersättning.

AA åtalades och dömdes av Gävle tingsrätt, som framgått, till tio års fängelse för
mordbrand. De omständigheter som ovan redovisats finns även beskrivna i domen
(B 2119-09, domsbilaga 4).

Tingsrättens dom överklagades. Hovrätten behandlade i sin dom, som meddelades
den 27 augusti 2010 (Hovrätten för Nedre Norrland, B 644-10, RH 2010:62), en
invändning från AA om att den fingerade anställningsintervjun var att betrakta som
ett förhör genomfört i strid med rättegångsbalkens regler. Efter en utförlig
diskussion om detta fann sig hovrätten, med hänvisning till principen om fri
bevisprövning, oförhindrad att lägga det som framkommit till grund för bedömning
av åtalet. Det gällde även om polisens spaningsmetod vid den fingerade
anställningsintervjun inte stått i överensstämmelse med rättegångsbalkens regler
                                                                          Dnr 0731-2010     Sid 5 (23)
                                                                              3652-2010




om hur en förundersökning ska bedrivas. Huruvida det som förekommit var
lagstridigt bedömdes därmed inte. Frågan om det rättsliga förfarandet som helhet
innefattat en kränkning av AA:s rätt till en rättvis rättegång enligt Europa-
konventionen prövades däremot. Efter en redogörelse för konventionens innehåll
och Europadomstolens praxis uttalade hovrätten följande.

      I förevarande mål har de personer som medverkade vid anställningsintervjun och vid
      vistelsen i övrigt i Holland ... lämnat en på det hela taget samstämmig bild av vad
      som utspelade sig. Med ledning av dessa uppgifter och mot bakgrund av Europa-
      domstolens praxis gör hovrätten följande överväganden i frågan om artikel 6 har
      kränkts.
      Hovrätten konstaterar till en början att anställningsintervjun var fingerad och att AA
      således under vilseledande förutsättningar kommit att åka ner till Holland och
      medverka vid intervjun i tron att han möjligen skulle få ett välbetalt arbete. Under
      dessa felaktiga förutsättningar har hans medverkan emellertid varit frivillig och han
      har inte varit pressad eller tvingad att lämna några uppgifter om branden vid
      intervjun. Det har vidare framkommit att avsikten med provokationen från polisens
      sida inte i första hand var att förmå AA att erkänna anläggandet av branden utan i
      stället att mera öppet söka efter information som antingen kunde binda honom eller
      fria honom från misstankarna att han kunde vara inblandad. Intervjun skedde i
      foajén på ett hotell och, enligt vad de hörda har berättat, i en lugn och behaglig
      atmosfär. När polisen ställde frågan till AA om han hade haft något att göra med en
      brand nämnde de inte särskilt att det gällde branden på hotellet CH i Gävle. Det var
      AA själv som kopplade ihop polisens fråga med branden i Gävle och som därefter
      lämnade uppgifterna om sin egen medverkan. Polisen ställde därpå några följdfrågor
      med anknytning till branden som AA också svarade på. Det har vidare upplysts i
      målet att såväl AA som [de medåtalade] före huvudförhandlingen vid tingsrätten i
      detalj blivit informerade om hur själva provokationen gick till. De tilltalade har
      således i efterhand haft full insyn vad avser provokationsåtgärderna och de har inte
      på grund av bristande information varit berövade möjligheten att ifrågasätta
      autenticiteten, tillförlitligheten eller kvalitén i övrigt av bevisen. Åklagaren har i
      målet åberopat ytterligare bevisning till stöd för att AA anlagt branden som
      tingsrätten funnit ge stöd för åtalet mot de tilltalade. Det gäller bl.a. muntlig
      bevisning, den tekniska utredningen om brandorsaken och brandens förlopp samt
      utredningen om AA:s närvaro och uppträdande vid centralstationen i Gävle den natt
      då branden ägde rum.
      Som hovrätten redan varit inne på kan prövningen av om de tilltalades rättigheter
      enligt artikel 6 i Europakonventionen har kränkts inte enbart begränsa sig till frågan
      om den bevisprovokation som skett ska anses tillåten eller inte. Prövningen enligt
      artikel 6 sker i stället med hänsyn tagen till rättegångsförfarandet i dess helhet och
      vid en samlad bedömning av om de tilltalade har haft möjligheter att på ett
      tillfredsställande sätt försvara sig mot de anklagelser som riktas mot dem. Vid en
      sådan bedömning står det klart att såväl AA som [de medåtalade] haft goda
      möjligheter att ifrågasätta den bevisning som kom fram genom provokationen och
      att den psykologiska påverkan som AA utsattes för vid provokationen får anses ha
      varit tämligen begränsad. AA:s erkännande i samband med bevisprovokationen
      utgör visserligen en viktig del av åklagarens bevisning men åklagaren åberopar
      också annan betydelsefull bevisning till stöd för åtalet. Vad som framkommit om
      bevisprovokationen ger därför enligt hovrättens uppfattning inte grund för
      påståendet att provokationen oåterkalleligen undergrävt AA:s möjligheter till en
      rättvis rättegång och vid en samlad bedömning av omständigheterna i rättegångs-
      förfarandet kan hovrätten inte heller finna att förfarandet stått i strid med artikel 6 i
      Europakonventionen. [ ---]
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 6 (23)
                                                                             3652-2010




      Bevisprovokationen mot AA har inneburit att han i ett skede när han var skäligen
      misstänkt för delaktighet i mordbranden inte har tillförsäkrats de rättssäkerhets-
      garantier som följer av ett polisförhör enligt rättegångsbalken. Detta har medfört att
      hans möjligheter att försvara sig mot de misstankar om brott som har funnits mot
      honom har försämrats, vilket skulle kunna tala för att i vart fall en lindring av
      påföljden kunde komma i fråga. I samma riktning talar det förhållandet att AA:s
      berättelse och de frågor som ställdes till honom från polisernas sida i samband med
      den fingerade anställningsintervjun i Holland inte har dokumenterats på det sätt som
      är vanligt vid ett ordinärt polisförhör. Någon möjlighet för domstolar eller
      myndigheter inom rättsväsendet att i efterhand kontrollera hur bevisprovokationen
      gick till finns därmed inte. Det finns t.ex. ingen inspelning från vad som sades under
      anställningsintervjun som tydligt klargör att de frågor och följdfrågor som poliserna
      ställde till AA inte var ledande eller otillbörliga i någon mening. Å andra sidan har
      de poliser som medverkade vid anställningsintervjun och som har hörts i målet
      uppgett att det redan före intervjun var bestämt att de skulle låta AA berätta fritt och
      att de inte skulle pressa honom eller påverka honom att göra uttalanden i någon viss
      riktning. Enligt poliserna genomfördes också anställningsintervjun i enlighet med
      dessa riktlinjer. AA har inte heller själv i domstolarna invänt att polisernas frågor
      eller följdfrågor i någon mening skulle ha varit otillbörliga.
      Vid ett övervägande av det anförda har hovrätten kommit till slutsatsen att AA:s och
      även [den medåtalades] möjligheter att tillvarata sina rättigheter i angivna
      hänseenden inte har försvagats i en sådan utsträckning att det finns tillräckliga skäl
      att lindra påföljden. Det betyder att straffet för dem båda ska bestämmas till fängelse
      i tio år.
Hovrättens dom vann laga kraft.

Anmälan och utredning
Advokat BB anser att den fingerade anställningsintervjun var ett förhör. Skälen till
detta är att den genomfördes av polis som ett led i en pågående förundersökning
och riktades mot AA som skäligen misstänkt för det brott förundersökningen
gällde. Han underrättades vid detta förhör inte, på det sätt som föreskrivs i
rättegångsbalken, om brottsmisstanken och fick inte möjlighet att biträdas av
försvarare eller att använda sin rätt att inte svara på frågor. Förfarandet innebar
enligt anmälaren att AA:s rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen
kränktes.

Rikskriminalpolisen, som genom sin tillförordnade chef GG yttrat sig för
Rikspolisstyrelsens räkning, har bl.a. anfört följande. Förhörsreglerna i
rättegångsbalken är enligt sedan länge inarbetad praxis typiskt sett inte avsedda att
tillämpas på samtal som förs i polisens dolda spaningsverksamhet. En motsatt
ordning skulle innebära att stora delar av polisens spaningsverksamhet påverkades.
Rikskriminalpolisen har vidare informerat om att anordnandet av en fingerad
anställningsintervju, där det är den enskildes sak att avgöra om han eller hon vill
avslöja tidigare brottslighet, är en typ av åtgärd som används internationellt i s.k.
cold case-sammanhang. Metoden har utvecklats i Kanada och befattningshavare
vid Rikskriminalpolisen har utbildats i metoden av kanadensiska kollegor.
Myndigheten gjorde följande sammanfattande bedömning.

      Den fingerade anställningsintervjun har genomförts under en förundersökning om
      grov brottslighet. De provokativa inslag som anställningsintervjun kan sägas ha haft,
                                                                           Dnr 0731-2010      Sid 7 (23)
                                                                               3652-2010




      har som sådana varit rättsenliga. Anställningsintervjun har genomförts som ett led i
      en infiltrationsoperation. Infiltration är en nationellt och internationellt accepterad
      arbetsmedod inom brottsbekämpningen. Hittills saknas särskilda lagbestämmelser
      för användning av metoden. Anställningsintervjun har dock genomförts på ett sätt
      som överensstämmer med vedertagen praxis i dolt spaningsarbete, där samtal som
      förs mellan en polis och en misstänkt i en sådan situation inte är att anse som förhör
      under förundersökning. – Rikskriminalpolisen bedömer att åtgärden i alla delar har
      skett i överensstämmelse med gällande rätt. – Rikskriminalpolisen välkomnar en
      särskild lagreglering av området.
Åklagarmyndigheten har yttrat sig genom riksåklagaren HH, som inte anser att
förundersökningsledaren förfor felaktigt eller olämpligt. Enligt riksåklagaren var
infiltrationsåtgärderna inte förhör i rättegångsbalkens mening. ”Ett förhör är inget
annat än en sådan situation som regleras i 23 kap. RB och FUK, där samhällets
maktbefogenheter balanseras mot bestämmelser till skydd för bl.a. den misstänkte”,
heter det bl.a. i yttrandet. Där anförs även:

      Min uppfattning är att förhörsreglerna överhuvudtaget inte kan anses tillämpliga när
      polis vid infiltrationsverksamhet uppträder ”undercover” och för samtal med
      misstänkta personer. Därmed är det inte förhörsreglernas tillämplighet som ska
      avgöra gränserna för tillåtna bevisprovokationer.
Förundersökningsledaren EE har i sitt yttrande utförligt redovisat sina
överväganden, bedömningar och åtgärder. Han konstaterar bl.a. att det är
otillfredsställande att lagstiftaren inte närmare reglerat vad som i dessa
sammanhang är tillåtet och otillåtet samt fortsätter:

      Rättsläget är inte givet och lämnar i inte obetydlig mån vissa tolkningsutrymmen.
      Det är en grannlaga uppgift för lagstiftaren att göra avvägningar mellan
      utredningsintresset, den fria bevisprövningens princip och den enskildes rätt till
      integritet. Dessutom är det mindre tillfredsställande ur ett arbetsmiljöpersperspektiv,
      att den rättstillämpande tjänstemannen inte alltid av lagstiftaren får kunskap om vad
      som är tillåtet eller inte tillåtet. För egen del har jag noggrant övervägt varje steg i
      denna operation och efter bästa förmåga sett till att kvalitetssäkra värdet av
      provokationens resultat, allt för att säkerställa såväl rättssäkerhetsintressen som
      utredningsintresset.
      Till sist vill jag klargöra att jag i egenskap av förundersökningsledare självklart var
      ansvarig för den myndighetsutövning bevisprovokationen innefattat.

Rättslig reglering m.m.
Skydd för privatlivet; artikel 8 i Europakonventionen
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller som lag i Sverige. För
tolkningen av konventionen är den praxis som utvecklats av Europadomstolen för
mänskliga rättigheter (Europadomstolen) av central betydelse.

Artikel 8 i Europakonventionen, som är rubricerad Rätt till skydd för privat- och
familjeliv, lyder:

      1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
      korrespondens.
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 8 (23)
                                                                             3652-2010




       2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med
       stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till
       statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till
       förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för
       andra personers fri- och rättigheter.
Gränsen för det skyddade området är svårdefinierad. Rätten till respekt för
privatlivet har många aspekter (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk
praxis, 3:e upplagan. s. 301 f.). Den innefattar bl.a.”the physical and psychological
integrity of a person” (se Moreham, The right to respect for private life in the
European convention on Human Rights: A re-examination, EHRLR 2008, s. 49,
med hänvisningar till Europadomstolens praxis).

I lagstiftningssammanhang har regeringen uttalat att konventionens skydd för
privatlivet inte kan anses hindra polisen att genom infiltration göra sig bekant med
människor i syfte att samla information som kan leda till att brott klaras upp.
Regeringen delade däremot den bedömning som Beredningen för rättsväsendets
utveckling redovisat, nämligen att skyddet för privatlivet mer allmänt riskerar att
kränkas om en myndighet följer och noterar de personliga aktiviteter som en person
utför, för att på ett mera systematiskt sätt kartlägga personens liv. (Se prop.
2005/06:149 och SOU 2003:74 s. 137.)

Av artikel 8.2 framgår att konventionsstaterna har möjlighet att inskränka skyddet
för privatlivet. Den grundläggande förutsättningen för detta är att det sker ”med
stöd av lag”. Enligt Europadomstolens praxis innefattar detta två krav: dels att det
finns ett klart stöd för åtgärden i den nationella rätten, dels att det stödet innefattar
erforderliga rättssäkerhetsgarantier. Detta framgår bl.a. i fallet Bykov mot Ryssland
(dom i Grand Chamber 10 mars 2009, ansökan nummer 4378/02), där
Europadomstolen uttalade:

       Domstolen upprepar att uttrycket ”med stöd av lag” inte bara kräver
       överensstämmelse med nationell lag utan också hänför sig till denna lags kvalitet
       och kräver att den är förenlig med rättssäkerhetens krav. När det gäller myndigheters
       hemliga övervakning, i detta fall polisens, måste den nationella lagen innehålla
       skydd mot godtyckliga ingrepp i den enskildes rätt enligt artikel 8. Lagens
       förutsättningar måste vidare vara tillräckligt tydliga för att ge de enskilda en
       rättvisande bild av de villkor under vilka myndigheter har rätt att tillgripa hemliga
       åtgärder [.].1 (§ 76)




1
  Originalets text: The Court reiterates that the phrase ”in accordance with the law” not only
requires compliance with domestic law but also relates to the quality of that law, requiring
it to be compatible with the rule of law. In the context of covert surveillance by public
authorities, in this instance the police, domestic law must provide protection against
arbitrary interference with an individual’s right under Article 8. Moreover, the law must be
sufficiently clear in its terms to give individuals an adequate indication as to the circum-
stances in which and the conditions on which public authorities are entitled to resort to such
covert measures (see Khan v. the United Kingdom, no. 35394/97, § 26, ECHR2000-V).
                                                                         Dnr 0731-2010     Sid 9 (23)
                                                                             3652-2010




I Bykovs fall fann domstolen att kravet på lagstöd inte var uppfyllt. Domstolen
kunde därmed konstatera att artikel 8 kränkts utan att behöva gå in på frågan om
det som förekommit varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”.

Regeringsformens skydd mot övervakning och kartläggning
Den enskilde är gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den
personliga integriteten som sker utan samtycke och innebär övervakning eller
kartläggning av den enskildes personliga förhållanden, 2 kap. 6 § andra stycket
regeringsformen. Bestämmelsen trädde i kraft 2011; den gällde alltså inte vid den
tid då den här aktuella förundersökningen bedrevs.

Skyddet får begränsas i lag och under de förutsättningar som anges i 2 kap. 20 §
regeringsformen, varvid bl.a. gäller att en begränsning bara får göras för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den.

Av förarbetena, prop. 2009/10:80, framgår bl.a. följande. Skyddet är generellt och
inte avgränsat till vissa tekniska förfaranden (s. 181). Åtgärder som vidtas
gentemot den enskilde och som denne på grund av sekretess inte kan få kännedom
om är typiskt sett särskilt känsliga från integritetsskyddssynpunkt, främst eftersom
den enskilde under sådana förhållanden saknar möjligheter att själv tillvarata
sinaintegritetsintressen (s. 178). Det avgörande vid bedömningen av om en åtgärd
ska anses innebära övervakning eller kartläggning är dess effekt, inte det
huvudsakliga syftet med åtgärden (s. 181). Skyddet gäller bara intrång som på
grund av intensitet, omfattning, uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra
omständigheter innebär ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfär (s. 250).
Vad som är övervakning respektive kartläggning ska bedömas med utgångspunkt
från vad som enligt normalt språkbruk läggs i dessa begrepp (a.st.).

Rättvis rättegång; artikel 6 i Europakonventionen m.m.
Artikel 6 i Europakonventionen, som är rubricerad Rätt till en rättvis rättegång,
lyder (i de delar som här är av intresse):
      1.   Var och en ska, vid prövningen av. en anklagelse mot honom för brott, vara
           berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en
           oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. [---]
      2.   Var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess
           hans skuld lagligen fastställts.
      3.   Var och en som har blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter: [---]
           c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett
           eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde,
           erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar, [---]
En bestämmelse om rättvis rättegång finns från och med 2011 upptagen bland
regeringsformens stadganden om grundläggande fri- och rättigheter (2 kap. 11 §
andra stycket). Den tar sikte på den grundläggande bestämmelsen i artikel 6.1 (se
SOU 2008:125 s. 426 och prop 2009/10:80 s. 156 ff.).
                                                                          Dnr 0731-2010     Sid 10 (23)
                                                                              3652-2010




Begreppet rättvis rättegång enligt artikel 6 täcker hela det straffrättsliga
förfarandet; det är alltså inte begränsat till rättegången i domstol. I enlighet med
den praxis som utvecklats av Europadomstolen innefattar konventionsskyddet ett
flertal rättigheter och principer.

Den övergripande rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6 ska enligt
Europadomstolens praxis bedömas utifrån den rättsliga processen som helhet,
vilket betyder att en brist i en del under vissa förutsättningar kan botas i en annan
del. Att en misstänkts rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 kränkts under
ett rättsligt förfarande leder inte i sig självt till att förfarandet ska bedömas som
orättvist enligt artikel 6. Det framgår i fallet Khan mot Förenade kungariket (dom
12 maj 2000, ansökan nummer 35394/97) samt även i fallen Allan (se nedan) och
Bykov.

Till de principer som ingår i begreppet rättvis rättegång hör att den misstänkte inte
ska behöva bidra till utredningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla
belastande material (Danelius, a.a., s. 247). Europadomstolen fäster stor vikt vid
denna rättighet, som enligt domstolen ligger i hjärtat av rätten till en rättvis
rättegång (John Murray mot Förenade kungariket, dom 8 februari 1996, ansökan
nummer 18731/91, § 45). Rättigheten har satts i samband med rätten till juridiskt
biträde; en försvarare har enligt domstolen bl.a. i uppgift att se till att den
misstänktes rätt att inte belasta sig själv respekteras (Salduzmot Turkiet, dom 27
november 2008, ansökan nummer 36391/02, § 54). Om den misstänkte under
polisförhör gör belastande uttalanden utan tillgång till advokat och dessa används
för fällande dom anser domstolen att försvarets rättigheter i princip undergrävs på
ett oåterkalleligt sätt (Salduz, § 55).

I fallet Allan mot Förenade kungariket (dom den 5 november 2002, ansökan
nummer 48539/99) hade en man, Allan, frihetsberövats misstänkt för inblandning i
ett butiksrån där butikens innehavare skjutits till döds. Allan använde sig av sin rätt
att förbli tyst. En informatör, som var arresterad för andra brott, placerades av
polisen i samma cell som Allan med uppgift att förmå denne att berätta om
brottsmisstankarna. Informatören vittnade sedermera om att Allan medgett att han
befunnit sig på brottsplatsen. Ingen annan bevisning än denna uppgift förband
Allan med dödsskjutningen. Han åtalades och dömdes till livstids fängelse för
mord. – Europadomstolen gjorde bl.a. följande principiella uttalanden.

       Rätten att inte belasta sig själv har primärt att göra med respekten för en anklagads
       vilja att förbli tyst och förutsätter att åklagarsidan i ett brottmål strävar efter att
                                                                            Dnr 0731-2010      Sid 11 (23)
                                                                                 3652-2010




       styrka åtalet utan att ta till bevis som erhållits genom tvång eller press för att bryta
       den anklagades vilja.2 (§ 44) [---]
       Medan rätten till tystnad och att inte belasta sig själv primärt är avsedda att skydda
       mot otillbörligt myndighetstvång och mot att bevisning erhålls genom metoder som
       innefattar tvång eller press för att bryta den anklagades vilja är rättighetens omfång
       inte begränsad till fall där yttre våld använts för att påverka den anklagade eller där
       dennes vilja på något sätt direkt har överkommits. Rätten, som enligt vad Domstolen
       tidigare konstaterat ligger i hjärtat av begreppet rättvis rättegång, syftar i princip till
       att skydda en misstänkts frihet att vid polisförhör välja att tala eller att förbli tyst. En
       sådan valfrihet undermineras i grunden om myndigheterna, i ett fall där den
       misstänkte valt att vara tyst vid utfrågning, kringgår detta för att från den misstänkte
       locka fram bekännelser eller andra uttalanden av belastande natur, som
       myndigheterna inte kunnat erhålla under utfrågningen och där de bekännelser eller
       uttalanden som på det sättet erhållits åberopas som bevis i rättegång. 3 (§ 50)
I Allans fall fann Europadomstolen att informatören hade styrt sina samtal med
Allan till dödsskjutningen på ett sätt som kunde betraktas som en funktionell
motsvarighet till förhör (functional equivalent of interrogation), utan de
skyddsgarantier som skulle ha följt vid ett formellt polisförhör, inklusive närvaro
av en advokat och underrättelse om rätten att förbli tyst (Allan, § 52). Domstolen
ansåg att Allans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 hade kränkts genom att
den information som informatören fått fram hade erhållits mot Allans vilja och att
dess användning i rättegången, där den utgjort huvudbevis, inkräktat på dennes rätt
att vara tyst och att inte belasta sig själv.

I ett senare fall, Bykov mot Ryssland (citerat ovan), var bakgrunden följande. En
man, V, anmälde till polisen att han ombetts av en företagsledare, Bykov, att mörda
en tidigare kompanjon till denne. V företedde ett vapen som Bykov skulle ha gett
honom. Polisen ”riggade” ett scenario, där media vilseleddes att rapportera om att




2
  Originalets text: The right not to incriminate oneself is primarily concerned with
respecting the will of an accused person to remain silent and presupposes that the
prosecution in a criminal case seeks to prove the case against the accused without resort to
evidence obtained through methods of coercion or oppression in defiance of the will of the
accused.
3
  Originalets text: While the right to silence and the privilege against self-incrimination are
primarily designed to protect against improper compulsion by the authorities and the
obtaining of evidence through methods of coercion or oppression in defiance of the will of
the accused, the scope of the right is not confined to cases where duress has been brought to
bear on the accused or where the will of the accused has been directly overborne in some
way. The right, which the Court has previously observed is at the heart of the notion of a
fair procedure, serves in principle to protect the freedom of a suspected person to choose
whether to speak or to remain silent when questioned by the police. Such freedom of choice
is effectively undermined in a case in which, the suspect having elected to remain silent
during questioning, the authorities use subterfuge to elicit, from the suspect, confessions or
other statements of an incriminatory nature, which they were unable to obtain during such
questioning and where the confessions or statements thereby obtained are adduced in
evidence at trial.
                                                                           Dnr 0731-2010     Sid 12 (23)
                                                                                3652-2010




två lik påträffats i kompanjonens hem. Därefter instruerades V att, försedd med
avlyssningsutrustning och under bevakning av polis, besöka Bykov för att
avrapportera och återlämna vapnet. Det ledde till att Bykov greps. Inspelning från
besöket tillsammans med V:s egna uppgifter användes för att åtala Bykov för
anstiftan till mord. Vid tidpunkten för rättegången hade V lämnat ett skriftligt
återtagande av sina uppgifter och försvunnit. Bykov dömdes till sex års fängelse,
men frigavs villkorligt direkt efter rättegången, som hölls drygt ett och ett halvt år
efter hans gripande. Bykov anförde inför Europadomstolen bl.a. att hans rätt till en
rättvis rättegång hade kränkts.

Vid sin bedömning av Bykovs rätt till en rättvis rättegång beaktade
Europadomstolens majoritet att bevisningen från V:s inspelade besök inte var
avgörande utan att nyckelbevisningen var de uppgifter V lämnat inledningsvis och
det vapen han då visade upp (§ 98). Domstolen prövade vidare om det som
förekommit innebar att Bykovs rätt att förbli tyst och att inte belasta sig själv
kränkts. I vad som ter sig som den avgörande delen av domskälen anfördes:

         Domstolen konstaterar att sökanden [Bykov] i detta fall inte varit pressad att ta emot
         V i sitt gästhus och tala med denne eller att fälla några särskilda kommentarer i det
         ämne som togs upp av V. Till skillnad från sökanden i fallet Allan [...] var sökanden
         inte häktad utan fri på sin egen fastighet med vakter och annan personal. Karaktären
         av det förhållande han hade till V – den senare var underordnad sökanden – ålade
         honom inte att bete sig på något särskilt sätt. Sökanden var med andra ord fri att
         träffa V och tala med denne eller att vägra göra det. Det framgår att han var villig att
         fortsätta det samtal som V tog upp därför att ämnet var av personligt intresse för
         honom. Domstolen är således inte övertygad om att åtkomsten av bevisningen
         besudlades av sådana element av tvång eller press som Domstolen i fallet Allan fann
         liktydigt med ett brott mot sökandens rätt att förbli tyst. 4 (§ 102)
Domen var i denna del inte enhällig. En minoritet ansåg att Bykovs rätt till en
rättvis rättegång hade kränkts. En domare, till vilken fyra andra anslöt sig, anlade
därvid ett delvis annat perspektiv på den operation som företagits och ansåg att det




4
    Originalets text: The Court notes that in the present case the applicant had not been under
any pressure to receive V. at his ”guest house”, to speak to him, or to make any specific
comments on the matter raised by V. Unlike the applicant in the Allan case [---], the
applicant was not detained on remand but was at liberty on his own premises attended by
security and other personnel. The nature of his relations with V. – subordination of the
latter to the applicant – did not impose any particular form ofbehaviouron him. In other
words, the applicant was free to see V. and to talk to him, or to refuse to do so. It appears
that he was willing to continue the conversation started by V. because its subject matter was
of personal interest to him. Thus, the Court is not convinced that the obtaining of evidence
was tainted with the element of coercion or oppression which in the Allan case the Court
found to amount to a breach of the applicant’s right to remain silent.
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 13 (23)
                                                                             3652-2010




måste beaktas om den person som är utsatt de facto är under myndigheternas
kontroll:

       Så var det i detta fall; sökanden var ovetande huvudperson i ett arrangemang som
       helt och hållet orkestrerades av myndigheterna. Jag vill här fästa uppmärksamhet på
       de mycket speciella omständigheterna i den hemliga operationen, som började med
       den arrangerade upptäckten av två lik och tillkännagivandet i media att S och I hade
       skjutits till döds. När V anlände till sökandens ”gästhus” var sökanden redan under
       inflytande av den oriktiga informationen om att ett allvarligt brott hade begåtts och
       hans föreställning förstärktes av V:s medgivande att det var denne som var
       gärningsman. Sökandens uppförande var därför inte enbart, eller huvudsakligen,
       styrt av händelser som skulle ha inträffat under normala förhållanden utan framför
       allt av skenhändelser som de undersökande myndigheterna framställt. I den
       meningen, i betraktande av att han var offer för en bluff, kan hans uttalanden och
       reaktioner inte rimligen sägas ha varit frivilliga och spontana. [---]
       I detta fall var syftet med de arrangerade händelserna att få sökanden att tala. Den
       hemliga operationen undergrävde avslöjandenas frivillighet till den grad att rätten att
       förbli tyst och inte belasta sig själv tömdes på allt innehåll. Liksom i fallet
       Ramanauskas [Ramanauskas mot Litauen, dom den 5 februari 2008, ansökan
       nummer 74420/01] snärjdes sökanden av en person som på distans kontrollerades av
       myndigheterna, vilka arrangerade en fälla med hjälp av en privatperson som hemlig
       agent. Jag anser således att den information som därvid togs fram avslöjades genom
       förledande, mot sökandens vilja.5 (Domare Spielmanns skiljaktiga mening, §§ 35
       och 37.)
Bestämmelser om förhör; den misstänktes rättigheter
Regler om förhör under förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken. Där
framgår den allmänna skyldigheten för var och en att underkasta sig förhör av polis
(6 §). Något krav på att bidra till utredningen finns inte. Att den som är misstänkt
för ett brott kan låta bli att säga något framgår i rättegångsbalken dock endast




5
  Originalets text: This was so in the present case; the applicant was an unwitting
protagonist in a set-up entirely orchestrated by the authorities. I would draw attention here
to the very particular circumstances of the covert operation, which began with the staged
discovery of two bodies and the announcement in the media that S. and I. had been shot
dead. By the time V. arrived at the applicant’s ”guest house”, the applicant was already
under the influence of the erroneous information that a serious crime had been committed,
and his belief was reinforced byV.’sadmission that he had been the perpetrator. The
applicant’s conduct was therefore not solely, or mainly, guided by events which would have
taken place under normal circumstances, but above all by the appearances created by the
investigating authorities. To that extent, seeing that he was the victim of a ruse, his
statements and reaction cannot reasonably be said to have been voluntary or spontaneous.[--
-]
In the present case the purpose of the staged events was to make the applicant talk. The
covert operation undermined the voluntary nature of the disclosures to such an extent that
the right to remain silent and not to incriminate oneself was rendered devoid of all
substance. As in theRamanauskas case, the applicant was entrapped by a person controlled
from a distance by the authorities, who staged a set-up using a private individual as an
undercover agent. I thus consider that the information thereby obtained was disclosed
through entrapment, against the applicant’s will.
                                                                   Dnr 0731-2010    Sid 14 (23)
                                                                       3652-2010




indirekt genom att det inte finns någon skyldighet att göra det, vare sig under
utredningen eller inför domstol. Inte heller i övrigt finns det i svensk lag någon
bestämmelse om en rätt att inte säga något under förhör. Principen att den
misstänkte inte ska behöva bidra till utredningen genom att göra medgivanden eller
tillhandahålla belastande material ingår dock som framgått ovan i rätten till en
rättvis rättegång.

Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken har den som är misstänkt för brott rätt att
biträdas av försvarare, som han eller hon själv utser. Under vissa förutsättningar
ska offentlig försvarare förordnas, se 21 kap. 3 a § rättegångsbalken. Enligt 23 kap.
18 § rättegångsbalken ska den som är skäligen misstänkt för brott då han eller hon
hörs underrättas om misstanken. Enligt 12 § förundersökningskungörelsen ska den
som underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott samtidigt
informeras om sin rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av
försvarare och om vad som gäller beträffande offentlig försvarare. Det är
förundersökningsledaren som bestämmer vem som får närvara vid förhör, 23 kap.
10 § rättegångsbalken, men för en försvarare gäller enligt vedertagen uppfattningen
en i praktiken oinskränkt rätt att vara med vid förhör med den misstänkte.

Vissa allmänna förhållningsregler för hur förhör får genomföras finns i 23 kap.
12 § rättegångsbalken. Det är enligt denna bestämmelse inte tillåtet att använda
otillbörliga åtgärder i syfte att få fram en bekännelse eller ett visst uttalande. Som
exempel på otillbörliga åtgärder anges medvetet oriktiga uppgifter, löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång och uttröttning. Den som förhörs
får inte heller förmenas att inta sedvanliga måltider eller att åtnjuta nödig vila.

Dokumentation under förundersökningen
Enligt 23 kap. 21 § rättegångsbalken ska det vid en förundersökning föras protokoll
över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Närmare bestämmelser om
förundersökningsprotokollets innehåll finns i 20–23 §§ förundersöknings-
kungörelsen. Enligt 20 § ska en rad uppgifter antecknas i protokollet, bl.a. tid och
plats för åtgärder under förundersökningen. Enligt 22 § första stycket ska protokoll
avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förunder-
sökningen av betydelse för målet.

Vid bedömningen av vilka uppgifter som är av betydelse måste den i 23 kap. 4 §
rättegångsbalken föreskrivna objektivitetsprincipen beaktas. I tidigare JO-beslut
framgår att förundersökningsledaren därför måste vara uppmärksam på att det inte
ur protokollet utmönstras uppgifter som ur försvarets synvinkel kan framstå som
betydelsefulla (se bl.a. JO 1964 s. 212 och 2007/08 s. 87).

Dokumentation som inte tas in i förundersökningsprotokollet ska hållas tillgänglig
(se SOU 2011:45 s. 255 ff.om s.k. sidomaterial).
                                                                        Dnr 0731-2010    Sid 15 (23)
                                                                            3652-2010




Dolda spaningsmetoder
Det är allmänt förekommande och godtaget att poliser under brottsutredningar
arbetar civilt, utan att tillkännage att de är poliser. Det finns ingen särskild
reglering om detta utan det rättsliga stödet får hämtas i de allmänna
bestämmelserna om polisens uppgift i bl.a. polislagen. Av 8 § polislagen framgår
därvid att en polisman i sin tjänsteutövning ska iaktta gällande rätt samt de s.k.
behovs- och proportionalitetsprinciperna. Ingripanden som begränsar någon av de i
2 kap. regeringsformen angivna fri- och rättigheterna får dock inte ske enbart på
den grunden; de kräver särskilt lagstöd. Detta får anses innefatta även de fri- och
rättigheter som följer av Europakonventionen.

Vissa former av dolt polisarbete har tilldragit sig särskilt rättsligt intresse. När
polisen aktivt påverkar enskilda talar man ibland om provokativa åtgärder, se
Riksåklagarens riktlinjer beträffande handläggningen av provokativa åtgärder, RåR
2007:1, som gäller åtgärder som riskerar leda till att någon begår brott, s.k.
brottsprovokation. Det saknas i övrigt särskild reglering beträffande metoder av
detta slag. De är därmed tillåtna inom de nyss nämnda, allmänna ramarna men inte
om de inkräktar på den enskildes fri- och rättighetsskydd.

”Infiltration” kan betraktas som en särskild form av dolt polisarbete. Begreppet är
inte definierat i svensk rätt; arbetsformen är i princip oreglerad.
Polismetodutredningen har i sitt slutbetänkande använt ”begreppet
infiltrationsoperation för att beteckna dolda undersökningar där interaktion med
målpersonerna bedrivs med hjälp av aktivt vilseledande och där det är fråga om
vilseledande som har en viss varaktighet över tiden” (SOU 2010:103 s. 102). Enligt
utredningen kan infiltration användas för att skaffa information som bidrar till att
klara upp annars ouppklarade fall, ”cold-cases”. Utredningen såg inga hinder mot
detta (a.a. s. 120 f.).

En lag om kvalificerade skyddsidentiteter infördes 2006 (se prop. 2005/06:149).
Den innebär att bl.a. poliser under vissa förutsättningar kan tilldelas en konstruerad
(fiktiv) identitet. Lagen bygger på att polisen inte alltid kan arbeta öppet (jfr a.
prop. s. 16). Den reglerar dock inte till någon del de arbetsmetoder där
kvalificerade skyddsidentiteter kan komma till användning.

Rikspolisstyrelsen har 2010 inspekterat de enheter som inrättats för att ansvara för
användning av kvalificerade skyddsidentiteter (Inspektion av polisens
undercoververksamhet, rapport 2010-08-26). I rapportens sammanfattning beskrivs
regleringen på följande sätt:

      Det finns inga fastställda riktlinjer för verksamheten. Att det finns en manual som
      samtliga enhetschefer vid storstadsmyndigheterna och RKP har enats om och som är
      under omarbetning uppfyller inte kravet på fastställda riktlinjer för svensk polis. Det
      är mycket viktigt att det finns väl genomarbetade och dokumenterade riktlinjer för
      en verksamhet som inte är lagreglerad och där det i övrigt inte finns mycket
      vägledning i doktrin och praxis.
                                                                        Dnr 0731-2010     Sid 16 (23)
                                                                            3652-2010




Högsta domstolens dom den 20 oktober 2011
Högsta domstolen, HD, har nyligen uttalat sig i ett mål som har beröringspunkter
med det ärende som här ska bedömas (HD:s dom den 20 oktober 2011, B 2150-11;
fråga om betydelsen av att den tilltalade vid en bevisprovokation som bedömts ha
hotfulla inslag lämnat uppgifter som varit negativa för honom själv).
Omständigheterna var följande.

Sedan en kvinna försvunnit misstänktes C för att ha dödat henne. Han frihets-
berövades och förhördes vid flera tillfällen, men fem år efter försvinnandet var
detta fortfarande ouppklarat. En särskild utredningsinsats genomfördes då. En
operatör som kallade sig ”Mike” gjorde sig till vän med C. Operatören framställde
sig som kriminell och uppgav för C att det fanns intresse för den försvunnas
livförsäkring. För att den skulle utfalla måste hennes kropp återfinnas. Operatören
lockade C med pengar om denne avslöjade vad han visste. Operatören hotade även
med ”ryssar och tjetjener” m.m. Det gav inget resultat. I syfte att ”öka trycket” på
C uppsökte en annan operatör, föreställande ”en ryss”, och ytterligare operatörer C
utanför dennes hem. De uppmanande C att ta kontakt med ”Mike”. Vid det möte
som följde pekade C ut den plats där kvinnans kropp fanns och påtog sig ansvaret
för hennes död. Av dokumentation i målet framgick att han vid det tillfället var
narkotikapåverkad.

HD konstaterade att när ett åtal föregåtts av en bevisprovokation är det inte
domstolens primära uppgift att avgöra hur åtgärden förhåller sig till gällande regler
i och för sig. Däremot kan provokationen indirekt påverka bedömningen av åtalet.
Ytterst är det fråga om att beakta rätten till en rättvis rättegång enligt Europa-
konventionen och därvid väga in hur bevisningen skaffats fram. (HD:s dom, p. 15.)

Enligt HD fick den press som C utsatts för ”anses otillbörlig”. Det förhållandet att
han lämnat uppgifter under omständigheter som ”inte uppfyller sedvanliga krav på
rättssäkerhet” beaktades vid bevisvärderingen genom att uppgifterna tillmättes ett
mycket lågt bevisvärde. HD konstaterade dock att åtalet i stor utsträckning vilade
på annan bevisning, exempelvis den rättsmedicinska utredning som utförts sedan C
visat var kroppen fanns. Att den bevisningen kommit fram till följd av
provokationen mot C påverkade enligt HD inte dess bevisvärde. C hade kunnat
granska bevisningen och åberopa egen motbevisning. Domstolarna hade fått goda
möjligheter att bedöma värdet av utredningen som helhet. (HD:s dom, p. 27–29.)

C dömdes för mord. Straffvärdet motsvarade fängelse i tio år. Vid straffmätningen
skulle det otillbörliga inslaget i provokationen beaktas. Den hotfulla situation som
skapats genom provokationen kunde ”dock inte hänföras till det allvarligare
slaget”. HD fortsatte:
      Samtidigt måste det beaktas att rätten att inte behöva uttala sig eller lämna uppgifter
      som är belastande för den enskilde själv, har uppfattats som centrala skyddsregler
      vid genomförandet av en rättegång. Det finns därmed särskilda skäl att döma C till
      ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet med stöd av 29 kap. 5 § första
                                                                     Dnr 0731-2010    Sid 17 (23)
                                                                         3652-2010




      stycket 8 och andra stycket brottsbalken. Nedsättningen bör anses motsvara två års
      fängelse. (HD:s dom, p. 32.)
I underinstansen hade C:s straff sänkts med tre år och eftersom domen inte hade
överklagats av åklagaren fastställdes straffet till fängelse sju år.

## Bedömning

Bedömning
Utgångspunkter
JO:s beslut att inte inleda förundersökning om tjänstefel i detta ärende grundades
bl.a. på frånvaron av i författning givna föreskrifter om vad som är ett rättsenligt
handlande i samband med genomförandet av infiltrationsoperationer och
provokationer. Frågan om inblandade befattningshavare på rättslig grund kan
kritiseras för de åtgärder som vidtogs mot AA får anses avgjord genom detta
beslut. Syftet med den granskning som därefter följt har varit att utreda och i
möjlig mån precisera rättsläget, till underlättande av framtida rättstillämpning.

Utgångspunkten för bedömningen är den i regeringsformen fastlagda
legalitetsprincipen, som kräver att myndigheter ska ha rättsligt stöd för sin
verksamhet. När det gäller åtgärder som inkräktar på enskildas fri- och rättigheter
ska detta stöd finnas i lag och vara utformat på ett rättssäkert sätt. Det är JO:s
uppgift att särskilt tillse att dessa fri- och rättigheter upprätthålls (3 § lagen med
instruktion för Riksdagens ombudsmän).

Frågan om det rättsliga förfarandet som helhet varit i strid med den övergripande
rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen har som ovan
framgått prövats av hovrätten, vars dom vunnit laga kraft. Den bör inte göras till
föremål för ytterligare bedömningar i detta sammanhang. Den fortsatta fram-
ställningen är i stället inriktad på de gentemot AA vidtagna utredningsåtgärderna,
som inte varit föremål för något motsvarande ställningstagande.

Betydelsen av att infiltration är en i princip godtagen utredningsmetod m.m.
Eftersom infiltration är en sedan länge i åtminstone viss omfattning använd metod
skulle det kunna hävdas att annars gällande principer och rättigheter med
lagstiftarens goda minne är satta ur spel när metoden används.

Mot detta står att det saknas rättsregler som tar sikte på infiltration. Begreppet finns
inte definierat i vare sig författning, lagförarbeten, praxis eller doktrin (jfr härom i
Polismetodutredningens betänkande, SOU 2010:103, s. 100 ff.). Det är belysande
att den typ av från flera synpunkter vidlyftiga utredningsmetod som använts i detta
ärende inte gjorts till föremål för någon enda föreskrift i den annars jämförelsevis
hårt detaljstyrda verksamhet som polisen bedriver (jfr Rikspolisstyrelsens ovan
citerade inspektionsrapport).

För att grundläggande fri- och rättigheter ska kunna sättas åt sidan till förmån för
intresset av att utreda brott måste det krävas att de skäl som föranleder detta
kommit till rättsligt uttryck på ett konkret sätt. Att ta lagstiftarens passivitet till
                                                                    Dnr 0731-2010   Sid 18 (23)
                                                                        3652-2010




intäkt för att göra avsteg från annars gällande rättsprinciper kan enligt min mening
inte komma i fråga.

Även det förhållandet att det finns en lag om kvalificerade skyddsidentiteter har
anförts till stöd för att betrakta infiltration som generellt tillåten. Argumentet är då
att eftersom den lagen utgår från att poliser ska kunna använda dolda arbetsmetoder
måste sådana metoder vara lagliga. Att polisen i och för sig får arbeta dolt är
emellertid inte ifrågasatt. Det saken gäller är hur åtgärder som därvid kan
förekomma ska bedömas när de griper in i enskildas fri- och rättigheter. Lagen om
kvalificerade skyddsidentiteter, som över huvud taget inte reglerar de
arbetsmetoder där kvalificerade skyddsidentiteter ska få användas, ger inget svar på
detta och kan självfallet inte genom sin blotta existens anföras som rättsligt stöd för
alla former av ingripanden som poliser skulle kunna tänkas företa under
skyddsidentitet.

Den misstänktes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 i
Europakonventionen
Enligt artikel 8 i Europakonventionen har den enskilde rätt till respekt för sitt
privatliv. Rätten får inte inskränkas annat än med stöd av lag och om det i ett
demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till ett antal i bestämmelsen
uppräknade ändamål. Gränsen kring det skyddade området är som framgått inte
skarp.

Den metod som användes i denna förundersökning beskrevs i polisens
operationsplan som ”att infiltrera målpersonen”, dvs. AA. Det sätt på vilket det
skedde har ovan beskrivits. I vad mån de enskilda åtgärder som vidtogs mot AA –
den inledande kartläggningen, upprättandet av den personliga profilen, de flertaliga
manipulationerna för att förleda AA att delta i än den ena än den andra aktiviteten,
de noggrant genomförda åtgärderna i syfte att styra hans intresse tillbaka mot
kriminellt leverne och väcka hans ”girighet” m.m. – var för sig kränkte rätten till
respekt för privatlivet kan diskuteras. Men att de sammantagna måste bedömas på
det sättet kan det inte råda någon tvekan om, särskilt om man beaktar att de pågick
under mycket lång tid och utgjorde successiva led i ett allt djupare ingripande i
AA:s liv. Utredningsinsatsen som helhet utgjorde alltså ett ingrepp i AA:s
rättigheter enligt artikel 8.

Konventionen medger inskränkningar i den enskildes rätt till respekt för sitt
privatliv, t.ex. i samband med brottsutredningar, men reser då först och främst krav
på att de brottsutredande myndigheterna har stöd för att göra så i den egna
lagstiftningen, som dessutom måste tillgodose grundläggande rättssäkerhets-
intressen. Som framgått i redogörelsen för den rättsliga regleringen innebär detta
bl.a. att det i lagstiftningen ska klargöras när åtgärderna får tillgripas samt att det
ska finnas skydd mot godtycke och hinder mot missbruk.
                                                                     Dnr 0731-2010    Sid 19 (23)
                                                                         3652-2010




I svensk rätt finns över huvud taget inte några regler om ”personinfiltration” och i
princip inte heller om infiltration i allmänhet. Det har inte varit möjligt att utifrån
lagstiftningen förutse att de brottsutredande myndigheterna haft befogenhet att
ingripa i AA:s privatliv på det sätt som här skedde och det har inte heller funnits
något skydd mot godtycke eller missbruk. Inget av de två moment som
Europakonventionens krav på lagstöd innehåller var med andra ord uppfyllt.
Artikel 8 i konventionen har således överträtts, oavsett om operationen under andra
rättsliga förutsättningar skulle ha kunnat inrymmas bland de inskränkningar som
konventionen medger.

Den fingerade anställningsintervjun
Den som misstänks för brott har under utredningen rätt att förbli tyst och att inte
belasta sig själv samt rätt att biträdas av försvarare. Då den som är skäligen
misstänkt hörs ska han eller hon underrättas om misstanken och om sin rätt till
försvarare. Detta framgår sammantaget av Europakonventionen, rättegångsbalken
och förundersökningskungörelsen. Av Europadomstolens praxis kan vidare utläsas
att den som misstänks för brott bör upplysas om sin rätt att förbli tyst och att inte
belasta sig själv.

Utgångspunkten för dessa regler är dock vanliga brottsutredningar, där den
brottsutredande myndigheten förhör den misstänkte eller på annat sätt gör honom
eller henne till föremål för öppen och formaliserad myndighetsutövning. Det är inte
självklart att de gäller på samma sätt då utredningsåtgärderna är dolda för den
misstänkte och där den brottsutredande myndigheten arbetar på ett informellt sätt.
Det skulle enligt min mening i alla händelser föra för långt om poliser under
pågående spaning alltid behövde bedöma huruvida en person som kan lämna
enstaka uppgifter av intresse är skäligen misstänkt eller inte. Det som förekommit i
detta fall är emellertid inte informationsinhämtning av det slaget.

Bakgrunden till utredningsinsatsen mot AA var att förundersökningsledaren dels
ville undvika att AA skulle underrättas om brottsmisstanken, dels befarade att AA
inte skulle säga något, dvs. göra bruk av sin rätt att vara tyst och att inte belasta sig
själv. De brottsutredande myndigheterna skapade därför – utan rättslig grund – en
situation där AA skulle kunna utfrågas av polis utan att veta om det. Syftet var att
efterforska bevisning som skulle kunna åberopas i domstol. Förfarandet innebar
alltså ett avsiktligt kringgående av en brottsmisstänkts rättigheter.

Det finns mot den bakgrunden skäl att erinra om vad Europadomstolen uttalat om
rätten att inte belasta sig själv:

Rätten, som enligt vad Domstolen tidigare konstaterat ligger i hjärtat av begreppet
rättvis rättegång, syftar i princip till att skydda en misstänkts frihet att vid
polisförhör välja att tala eller att förbli tyst. En sådan valfrihet undermineras i
grunden om myndigheterna, i ett fall där den misstänkte valt att vara tyst vid
utfrågning, kringgår detta för att från den misstänkte locka fram bekännelser eller
                                                                    Dnr 0731-2010    Sid 20 (23)
                                                                        3652-2010




andra uttalanden av belastande natur, som myndigheterna inte kunnat erhålla under
utfrågningen och där de bekännelser eller uttalanden som på det sättet erhållits
åberopas som bevis i rättegång. (Allan, § 50, även citerat ovan.)

Det sagda måste enligt min mening gälla inte bara då den misstänkte fått tillfälle att
använda sin rätt utan också då han eller hon, på det sätt som skett i detta fall,
avsiktligen berövats möjligheten att göra det.

23 kap. 12 § rättegångsbalken
Enligt 23 kap. 12 § rättegångsbalken är det inte tillåtet att under förhör använda
otillbörliga åtgärder i syfte att få fram en bekännelse eller ett visst uttalande. Som
exempel på otillbörliga åtgärder anges medvetet oriktiga uppgifter, löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång och uttröttning. Bestämmelsen
gäller enligt sin lydelse vid förhör, men får anses ge uttryck för en mer allmänt
gällande princip (jfr SOU 1982:63 s. 139). Den bör enligt min mening beaktas vid
utredningsåtgärder som syftar till att förmå enskilda att lämna uppgifter till polisen
under situationer som är – med Europadomstolens ordval – ”the functional
equivalent of interrogation” (Allan, § 52).

Uttrycket otillbörliga åtgärder är allmänt hållet och tänjbart. Bestämmelsens
innebörd har i äldre juridisk doktrin sammanfattats så ”att alla ojusta metoder är
förbjudna” (Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3:e upplagan, s. 198).
Även om detta kan tyckas oprecist ger bestämmelsen i sin kärna uttryck för en
värdegrund, vars giltighet få torde bestrida, nämligen att uppgifter från enskilda
inte får frammanas medelst hot eller tvång och inte heller genom att den enskilde
på ett otillbörligt sätt lockas att göra uttalanden som han annars inte skulle ha gjort.

Det har från de brottsutredande myndigheternas sida framhållits att AA när han
under intervjun lämnade de för honom besvärande uppgifterna gjorde detta utan
tvång, i avspända former etc. och att han inte heller leddes in på hotellbranden i
Gävle. När AA fick den fråga, som enligt uppgift formulerades ungefär ”att vi hört
något om en brand och att du utfört den åt någon.?”, var han emellertid sedan mer
än ett år tillbaka utsatt för en systematisk påverkan som syftat till att förmå honom
att svara på precis det sätt han gjorde.

I denna påverkan, som utformats utifrån den personliga profil en psykolog gjort av
AA, ingick att hos AA skapa, som det benämns i dokumenten, ”girighet” i form av
åtrå till den typ av lyxliv som de personer som nästlat sig in i AA:s liv låtsades
leva. I de instruktioner polismännen/operatörerna arbetade efter ingick vidare att se
till att AA upplevde det som viktigt att vara lojal och ärlig, samtidigt som han
skulle förstå att hans uppgifter kunde kontrolleras, dvs. att det vore riskabelt för
honom att ljuga. Slutligen skulle det göras klart för AA att den anställning han
erbjöds förutsatte en vilja och förmåga hos honom att begå olagliga handlingar.

Bedömningen av om det AA utsattes för var otillbörligt kan mot den bakgrunden
inte begränsas till omständigheterna under anställningsintervjun och hur de frågor
                                                                    Dnr 0731-2010   Sid 21 (23)
                                                                       3652-2010




han fick var formulerade. Hela förloppet, från kartläggning till den slutliga
intervjun måste tas i beaktande. Som framgått innebar detta att AA under mycket
lång tid utsattes för en skräddarsydd, djupgående psykologisk och social påverkan.
Att utsätta en brottsmisstänkt för någonting sådant är enligt min mening inte
förenligt med den värdegrund som kommer till uttryck i 23 kap. 12 §
rättegångsbalken.

Dokumentation
Den av Rikskriminalpolisen genomförda insatsen, som var en central del av
förundersökningen, föranledde inte någon fullständig dokumentation i
förundersökningsprotokollet och inte heller i förundersökningsmaterialet i övrigt.
En sådan dokumentation finns i Rikskriminalpolisens handlingar. Den borde ha
funnits med i förundersökningsmaterialet.

Sammanfattning
De samlade åtgärderna utgjorde ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet enligt
artikel 8 i Europakonventionen. För ett sådant ingrepp krävs enligt konventionen
stöd av lag som tillgodoser grundläggande rättssäkerhetsintressen. Något sådant
stöd fanns inte.

Förfarandet innebar att AA:s rättigheter som misstänkt avsiktligt kringgicks.

Den använda metoden är inte förenlig med den värdegrund som kommer till
uttryck i 23 kap. 12 § rättegångsbalken.

De principer som gäller för dokumentation under förundersökningen beaktades inte
fullt ut.

Avslutning
I frånvaro av författningsregler gällande det slags åtgärder som vidtogs mot AA
kan rättsläget ha uppfattats som oklart. Detta kan dock allmänt sett inte av en
myndighet tas till intäkt för att utsträcka sina befogenheter. När det gäller
ingripanden i enskildas fri- och rättigheter gäller att det som inte är tillåtet är
förbjudet. En försiktighetsprincip bör därför tillämpas. Även om jag av de skäl som
inledningsvis angetts avstår från att bedöma inblandade befattningshavares
agerande bör myndigheternas förhållningssätt på den punkten kritiseras.

Lagstiftningsbehov
Brottsutredningen i detta fall har genomförts på ett från andra synpunkter än
rättsliga professionellt sätt. Det är med hjälp av Rikskriminalens dokumentation
lätt att följa vad som gjorts och varför. Beslut om genomförande har fattats på
chefsnivå. Förundersökningsledaren har hållits informerad och har i efterhand tagit
på sig det fulla ansvaret för utredningen. Allt detta är nödvändiga förutsättningar
för att avancerade brottsutredningsmetoder ska kunna användas. Men det är inte
                                                                     Dnr 0731-2010    Sid 22 (23)
                                                                         3652-2010




tillräckligt. Därutöver krävs att utredningsförfarandet följer i lag fastställda regler.
Dessa regler måste vara utformade utifrån generellt försvarbara principer.

Om metoder av det slag som använts i detta fall ska förekomma bör de frågor de
väcker alltså regleras i lag. Bara på det sättet kan de principiellt genomlysas i en
demokratisk lagstiftningsprocess och slutligt besvaras i form av regler som såväl
myndigheter som enskilda kan förhålla sig till.

Av dokumentationen framgår att polisen utgick från att AA kunde vara oskyldig.
De åtgärder som vidtas under sådana förutsättningar måste framstå som godtagbara
om det skulle visa sig att brottsmisstankarna är grundlösa. En lagstiftning som
reglerar dem bör ha detta som utgångspunkt. Det är också innebörden i
Europakonventionens på flera ställen uppställda krav på ”stöd av lag”, som inte
bara syftar på formella bestämmelser utan också på rättssäkerhet.

Frågan om lagreglering av särskilda spaningsmetoder bereds för närvarande. En
kopia av detta beslut översänds därför till riksdagens justitieutskott och
Justitiedepartementet, för kännedom. Utifrån de erfarenheter som vunnits ur denna
granskning finns det skäl att i lagstiftningsärendet ta hänsyn till följande.

Den aktuella utredningsmetoden skiljer sig från infiltration i vanlig mening, som
brukar vara inriktad på att infiltrera miljöer eller kriminella grupperingar. I stället
rör det sig om att närma sig en brottsmisstänkt – ordet infiltrera är i det
sammanhanget missvisande – och manipulera vederbörande för att på så sätt få
tillgång till information av värde för brottsutredningen. Polisiär infiltration brukar
vidare vara inriktad på att bekämpa pågående brottslighet eller på
kriminalunderrättelseverksamhet i brottförebyggande syfte. Det som här
förekommit gäller i stället lagföring av redan begångna gärningar. Dessa skillnader
behöver beaktas när behovet av utredningsmetoder av detta slag övervägs.
Generellt sett torde intresset av att lagföra sådant som inträffat inte motivera lika
långtgående ingripanden som när det gäller att förhindra pågående eller förestående
brottslighet.

Av den bedömning som här gjorts följer att det i dagsläget inte är möjligt att
lagligen använda de utredningsåtgärder som förekommit i detta fall. Numera torde
även den från 2011 gällande bestämmelsen om betydande intrång i den personliga
integriteten som sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av
den enskildes personliga förhållanden, 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen,
resa hinder mot en kartläggning av det slag som gjordes av AA. En besläktad
utredningsmetod redovisas i fallet med den försvunna kvinnan, där HD som
framgått ansåg att ett otillbörligt inslag förekommit och att, som det får förstås,
centrala skyddsregler för genomförandet av en rättegång hade åsidosatts. Inte heller
det som där förekom var alltså rättsenligt. Det finns skäl att anta att liknande
metoder använts även i andra fall, inklusive sådana som inte lett till åtal (jfr
Rikspolisstyrelsens ovan nämnda inspektionsrapport). Detta bör belysas, i syfte att
                                                                    Dnr 0731-2010   Sid 23 (23)
                                                                        3652-2010




få fram ett bredare underlag för bedömningen av om och i så fall hur detta
”utredningskoncept” går att infoga i det straffprocessuella regelverket.

I alla händelser bör metoder av detta slag enligt min mening inte komma ifråga
annat än när det är av synnerlig vikt för utredningen av ett mycket allvarligt brott.
Det bör vidare ställas krav på att den som utsätts är mycket starkt misstänkt; risken
för att vederbörande är oskyldig måste vara liten. Gängse utredningsåtgärder ska ha
prövats utan resultat och det ska vara sannolikt att för utredningen avgörande
information kan erhållas med alternativa metoder, dvs. en behovsprövning ska
göras. Till säkerställande av den misstänktes rättigheter bör metoder av detta slag
inte heller förekomma annat än inom ramen för en förundersökning, med den
dokumentationsskyldighet och den insynsrätt som det innebär.
Förundersökningsledaren blir därmed ansvarig för beslut och genomförande. Till
detta ansvar ska höra att inför beslutet noga överväga de rättsliga frågor som kan
aktualiseras i det enskilda fallet, så att det som sker är förenligt med gällande
straffprocessrättsliga regler och inte inkräktar på den enskildes fri- och rättigheter i
vidare mån än vad som är medgivet i lag.
