# Uttalanden om omhäktningsförhandling när begäran om åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats

JO 2025-06-18 dnr 7593-2024

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                     Sid
                                                                   2025-06-18               7593-2024              1 (7)



Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson




                   Uttalanden om omhäktningsförhandling när begäran om
                   åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats


                    Beslutet i korthet: Enligt 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken ska en
                    omhäktningsförhandling som utgångspunkt hållas med högst två veckors mellanrum.
                    Om det är uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma
                    längre tids mellanrum.
                    I det aktuella målet förklarades en person häktad med restriktioner och han
                    omhäktades sedan ett par gånger, varav en gång efter förhandling. Därefter begärde
                    åklagaren förlängd tid för att väcka åtal vid ytterligare tio tillfällen. Den häktade
                    medgav förlängning och påkallade inte förhandling vid dessa tillfällen och tingsrätten
                    prövade åklagarens begäran om åtalsförlängning samt tillstånd till restriktioner enbart
                    på handlingarna. Detta innebar att domstolen inte höll någon omhäktningsförhandling
                    under ett halvårs tid.
                    ChefsJO anser att utrymmet att nå slutsatsen att det är uppenbart att en förhandling
                    är utan betydelse framstår som närapå obefintligt efter en så lång tidsperiod som det
                    varit fråga om här. Detta torde särskilt gälla när det är flera olika domare som har
                    prövat åtalsförlängningarna. Tingsrätten borde, även utan begäran om det, ha satt ut
                    målet till omhäktningsförhandling och kritiseras för att det inte gjordes.
                    ChefsJO har erfarit att det vid vissa tingsrätter tillämpas en rutin som innebär att man
                    som utgångspunkt håller omhäktningsförhandling omkring var tredje månad i de fall
                    åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats. Enligt chefsJO:s
                    mening ter sig en sådan rutin som väl avvägd.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO i september 2024 förde AA fram klagomål mot
                   Uddevalla tingsrätt. Han angav bl.a. att han hade varit häktad med restriktioner
                   sedan början av februari och att tingsrätten inte hade hållit någon
                   omhäktningsförhandling sedan i mars.

## Utredning

JO hämtade in ett dagboksblad per den 26 september 2024. Av det framgick
                   bl.a. att AA häktades den 9 februari 2024 och att en omhäktningsförhandling
                   hade ägt rum den 22 mars. I övrigt hade tingsrätten under en period om runt sex
                   månader inte hållit någon omhäktningsförhandling utan enbart prövat
                   åklagarens begäran om åtalsförlängning på handlingarna.


    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                    E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                    Dnr 7593-2024       Sid 2 (7)




JO begärde att Uddevalla tingsrätt skulle yttra sig i ärendet. Av yttrandet skulle
särskilt framgå vilka överväganden som tingsrätten gjort i förhållande till 24
kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken (RB).

Tingsrätten yttrade sig genom dåvarande lagmannen BB. I fråga om målets
handläggning anförde han sammanfattningsvis följande.

Vid den första häktningsförhandlingen häktades AA såsom på sannolika skäl
misstänkt för bl.a. allmänfarlig ödeläggelse och ålades restriktioner i flera
avseenden. Efter omhäktningsförhandlingen den 22 mars beviljades
åtalsförlängning vid tio tillfällen. AA medgav vid samtliga nu angivna tillfällen
åklagarens framställan och påkallade inte vid något tillfälle
omhäktningsförhandling. Åklagaren beviljades konsekvent fortsatt tillstånd att
meddela beslut om restriktioner. Åtal väcktes den 19 september och den 22
oktober dömdes AA till ett längre fängelsestraff.

Åklagaren har redogjort för utredningsläget i samtliga framställningar. I juni
redogjorde åklagaren för det fortsatta utredningsarbetet och tidsplanen inför
åtals väckande under hösten. Åklagaren har genomgående noterat att
förhandling inte torde vara nödvändig.

I tingsrätten tjänstgör en rådman som häktningsjourdomare varje vecka med
utpekat ansvar för häktade mål. Det innebär att det har varit flera av domstolens
rådmän som beslutat om förlängd tid för åtals väckande.

Tingsrätten redovisade därefter sin bedömning enligt i huvudsak följande.

Med undantag för i det inledande skedet har varken AA eller hans försvarare
påkallat omhäktningsförhandling. Tvärtom har åklagarens åtalsförlängningar
medgetts. AA har inte heller begärt några restriktionslättnader. Särskilt med
hänsyn till brottslighetens straffvärde står det klart att häktning och restriktioner
har varit proportionerligt. Det nu sagda innebär att besluten om åtalsförlängning
som sådana får bedömas som formellt riktiga.

Oavsett beslutens riktighet i sig kräver förlängningsbeslut utan omhäktnings-
förhandling att det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning
är uppenbart att sådan förhandling skulle vara utan betydelse. Ju längre tiden
går, desto svårare blir det att säga att uppenbarhetsrekvisitet är uppfyllt,
såtillvida att en omhäktningsförhandling kan vara nödvändig även om
åklagarens utredning bedrivs enligt plan och den misstänkte medger förlängning
utan att påkalla förhandling. I det här fallet kan konstateras att häktningstiden i
sig borde ha föranlett tingsrätten att sätta ut målet till omhäktningsförhandling,
även utan begäran. Att så inte skett kan bara beklagas.

Det borde finnas någon ytterligare kontrollstation för att säkerställa att det i
framtiden inte blir något sådant uppehåll mellan förhandlingarna som AA haft.
Tingsrätten har därför beslutat en rutin enligt vilken det i regel ska hållas
                                                                        Dnr 7593-2024        Sid 3 (7)




omhäktningsförhandling minst varannan månad, även om någon sådan inte
påkallats av part.

Rättsliga utgångspunkter
I fråga om 24 kap. 18 § RB finns det anledning att nämna följande.

I första och andra stycket regleras tiden för väckande av åtal sedan häktning
beslutats respektive förlängning av den utsatta tiden enligt följande.

      När rätten beslutar om häktning ska, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut
      den tid, inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som
      är oundgängligen nödvändigt.
      Om den utsatta tiden är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om
      detta begärs före tidens utgång. Åklagaren ska i samband med begäran om
      förlängning redovisa en tidsplan för förundersökningen. Den misstänkte eller
      hans eller hennes försvarare ska om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.
I bestämmelsens tredje stycke, som berör omhäktningsförhandlingar, anges
följande.

      Om inte åtal väcks inom två veckor ska rätten, så länge den misstänkte är häktad
      och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla en ny
      förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så
      skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till utredningen eller av någon
      annan anledning är uppenbart att förhandling inom den nu angivna tiden skulle
      vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.
Regleringen i tredje stycket innebär att förhandling i häktningsfrågan som
utgångspunkt ska hållas med högst två veckors mellanrum. Högsta domstolen
(HD) har i rättsfallet NJA 1997 s. 368 betonat att det redan av lagtexten framgår
att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum än två veckor
mellan häktningsförhandlingarna är mycket begränsade.

Av tredje stycket framgår vidare att syftet med en omhäktningsförhandling är
att rätten ska utöva viss kontroll över förundersökningens bedrivande och
underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning. Vid en omhäktnings-
förhandling ska domstolen således pröva dels om de förhållanden som föranlett
häktningen fortfarande föreligger, dvs. om den häktade fortfarande är på
sannolika skäl misstänkt för det häktningsgrundande brottet och om den
särskilda häktningsgrunden alltjämt är aktuell, dels om förundersökningen
bedrivs med den skyndsamhet som är nödvändig. I förekommande fall ska
domstolen även pröva om det fortfarande finns skäl att besluta om restriktioner.
(Se vidare Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 11 juni 2025 JUNO, kommentaren till
24 kap. 18 §.) HD har i det ovan nämnda rättsfallet framhållit att betydelsen av
att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen
kvarstår ökar allt eftersom tiden går. Detta gäller särskilt i fall där den
misstänkte har begärt att förhandling ska hållas.

Enligt tidigare JO-uttalanden kan en förhandling anses vara uppenbart utan
betydelse endast när beslutsunderlaget är sådant att rätten kan göra en
bedömning på handlingarna i samtliga berörda avseenden (se JO 2005/06 s. 38,
                                                                         Dnr 7593-2024        Sid 4 (7)




dnr 300-2003, och JO 2021/22 s. 89, dnr 4133-2020). Som exempel på när
rätten kan fatta beslut i häktningsfrågan utan att pröva den vid en omhäktnings-
förhandling har nämnts situationer då det rör sig om ett grovt våldsbrott där
åtalet är beroende av teknisk utredning som inte har hunnit färdigställas, eller
när den misstänkte uttryckligen har förklarat att han eller hon avstår från
förhandling (se prop. 1986/87:112 s. 78 respektive JO 2005/06 s. 38).

I JO 2021/22 s. 89 framhöll JO att bestämmelsen om omhäktningsförhandling
bör ses som en handlingsregel för rättens kontinuerliga kontroll av
häktningsfrågan och att denna kontroll är av grundläggande betydelse för den
enskildes rättssäkerhet. I beslutet – i vilket JO riktade kritik mot en tingsrätt
som under fem månader inte höll någon omhäktningsförhandling beträffande en
minderårig – uttalade JO vidare följande.

      Det säger sig självt att rätten många gånger har bättre förutsättningar att bilda sig
      en uppfattning om såväl häktningsfrågan som utredningsläget om den håller en
      förhandling. Åklagaren kan då inom de ramar som gäller för förundersökningar
      och successiv delgivning redovisa hur utredningen fortskrider samt utveckla
      skälen för sin begäran om åtalsförlängning medan försvararen å sin sida kan
      ställa motfrågor och förklara sin syn på vad som kommit fram. Dessutom kan
      rätten ställa kontrollfrågor till åklagaren och följa upp tidigare beskrivna
      åtgärder.
      Den redogörelse som åklagaren lämnar in i samband med sin framställan om
      förlängd tid för att väcka åtal utgör en väsentlig del av underlaget för rättens
      bedömning av om häktningsfrågan kan prövas på handlingarna och följaktligen
      av om en förhandling uppenbart skulle vara utan betydelse.
      Den misstänktes inställning och de skäl han eller hon anför har givetvis relevans
      för rättens prövning av huruvida det är uppenbart att en förhandling är utan
      betydelse. Med hänsyn till rättens ansvar för ett frihetsberövande kan emellertid
      det förhållandet att den misstänkte avstår från en omhäktningsförhandling inte
      tillmätas avgörande vikt, särskilt inte om en förundersökning drar ut på tiden
      eller den misstänkte har restriktioner. Rätten har under alla förhållanden att vid
      varje framställning om åtalsförlängning göra en noggrann prövning av
      omständigheterna i det enskilda fallet.
      Om häktningsfrågan omprövas av en annan domare än den som höll i den första
      häktningsförhandlingen kan den, för målet, nya domaren, ha sämre insikt i
      utredningen än den domare som ursprungligen beslutade om häktning. I en sådan
      situation kan därför utrymmet att avstå från att hålla en förhandling ofta vara
      mindre.
Justitiekanslern (JK) har i ett ärende, där en tingsrätt under drygt fem månader
bara hade hållit en omhäktningsförhandling och det i det inledande skedet,
ansett att det med fog kunde ifrågasättas om det hade varit möjligt för de olika
domare som beslutade om förlängd åtalstid att göra en bedömning på
handlingarna i alla relevanta delar under den senare delen av handläggningen.
Det gällde särskilt med tanke på att åklagarens framställningar över huvud taget
inte innehöll uppgifter som tog sikte på frågorna om häktningsskäl fortfarande
förelåg och varför det var nödvändigt att fortsatt ha möjlighet att besluta om
restriktioner. JK inskärpte vikten av att domstolar tar sitt ansvar för att
kontrollera längden på häktningstider och menade att den kontrollen ytterst inte
                                                                        Dnr 7593-2024        Sid 5 (7)




kan ske på annat sätt än genom att omhäktningsförhandlingar äger rum med viss
regelbundenhet. (Se JK:s beslut den 20 december 2018, dnr 2103-18-2.4.)

Skyldigheten för åklagaren enligt 24 kap. 18 § andra stycket att redovisa en
tidsplan infördes genom en lagändring den 1 juli 2021. Ett av syftena med
ändringen var att underlätta för rätten att se till att utredningen bedrivs så
skyndsamt som möjligt (se prop. 2019/20:129 s. 26 f.). I förarbetena anfördes
beträffande detta bl.a. följande.

      En stor fördel med att redovisa tidsplanen redan när åklagaren begär
      åtalsförlängning är att det ger ett bättre underlag för den häktade och dennes
      försvarare att ange inställning till om åtalsförlängning medges eller inte, vilket
      kan leda till att nya förhandlingar i häktningsfrågan inte behöver hållas. I de fall
      en förhandling kan undvaras är det mycket arbetsbesparande för samtliga
      inblandade. Redan i dagsläget förekommer det att den häktade och dennes
      försvarare har sådan insikt i hur utredningen fortskrider och om häktningsskälens
      fortsatta bärkraft att åklagarens begäran om åtalsförlängning medges. I ett sådant
      fall kan det finnas utrymme för att avstå från att hålla förhandling i
      häktningsfrågan. Som JO har konstaterat är det likväl rätten som principiellt har
      ansvaret för kontrollen att utredningen bedrivs skyndsamt och att
      häktningsskälen kvarstår (JO 2005/06 s. 38). Kontrollen att utredningen bedrivs
      skyndsamt underlättas betydligt av om åklagaren redovisar en tidsplan i samband
      med begäran om åtalsförlängning.
I samband med införandet av bestämmelsen om tidsplan infördes ytterligare två
bestämmelser i 24 kap. RB som har betydelse i sammanhanget.

Enligt 4 a § får en misstänkt vara berövad friheten i Sverige som häktad under
en sammanhängande tid om högst nio månader fram till dess att åtal har väckts.
Om det finns synnerliga skäl får rätten på begäran av åklagaren besluta att tiden
får överskridas. Om åklagaren begär att häktningstiden ska få överskridas ska
rätten, enligt 18 a §, senast den dag tiden går ut hålla förhandling i
häktningsfrågan.

För beslut om inskränkningar i en häktads kontakter med omvärlden, s.k.
restriktioner, gäller enligt 24 kap. 5 a § RB bl.a. följande.

      Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon ska stanna kvar i häkte
      eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal, ska den samtidigt på begäran
      av åklagaren pröva om och i så fall på vilket sätt den häktades kontakter med
      omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611). Tillstånd
      till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den
      misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.
      Tillstånd till restriktioner får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger
      det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
      något annat motstående intresse.

Bedömning
Tingsrättens handläggning av frågan om omhäktning
Av utredningen framgår att AA under en tidsperiod om runt sex månader var
häktad med restriktioner utan att tingsrätten höll någon omhäktnings-
förhandling. Det framgår också att AA under denna period inte vid något
                                                                       Dnr 7593-2024     Sid 6 (7)




tillfälle påkallade att förhandling skulle hållas och att han i huvudsak medgav
varje begäran om åtalsförlängning. Den huvudsakliga frågan blir därmed om det
trots AA:s inställning fanns skäl för tingsrätten att hålla ytterligare
omhäktningsförhandlingar. I denna del gör jag följande överväganden.

Som framgått ovan är åklagaren numera skyldig att redovisa en tidsplan för
förundersökningen i samband med sin begäran om åtalsförlängning. Härigenom
får den häktade och dennes försvarare ett bättre underlag för att ange sin
inställning till om åtalsförlängning medges eller inte. En tidsplan medför
samtidigt att också rätten får ett fylligare underlag för sin bedömning av om en
omhäktningsförhandling behöver hållas eller inte. En genomtänkt tidsplan i
förening med underlaget i övrigt kan därför innebära att rätten i större
utsträckning än tidigare kan göra en prövning på handlingarna i samtliga de
avseenden som behövs.

Det är emellertid rätten som har det yttersta ansvaret för kontrollen att
utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår. Likaså är det
rätten som, i förekommande fall, har att kontrollera att det fortsatt finns
tillräckliga skäl för ålagda restriktioner. Vad gäller omfattningen av rättens
kontrollansvar i det sistnämnda avseendet kan det argumenteras för att denna
har ökat till följd av att domstolarna numera inte endast ska meddela ett
generellt tillstånd för restriktioner utan i stället ta ställning till vilka specifika
slag av restriktioner som ska få användas i det enskilda fallet. I linje med vad
såväl JO som JK tidigare har konstaterat kan rättens kontroll i de nämnda
avseendena inte äga rum utan att omhäktningsförhandlingar hålls med viss
regelbundenhet.

Huruvida en omhäktningsförhandling är uppenbart utan betydelse är visserligen
en bedömning domstolarna har att göra. I det nu aktuella fallet rör det sig
emellertid om en period om sex månader utan omhäktningsförhandling.
Utrymmet att nå slutsatsen att det är uppenbart att en förhandling är utan
betydelse – i samtliga nu relevanta hänseenden – framstår som närapå
obefintligt efter en så lång tidsperiod. Detta torde särskilt gälla när det, som i
det här fallet, är flera olika domare som har prövat åtalsförlängningarna.

I likhet med vad tingsrätten har konstaterat borde domstolen, även utan begäran
om det, alltså ha satt ut målet till omhäktningsförhandling. Tingsrätten kritiseras
för att det inte gjordes.

Avslutande uttalanden om omhäktningsförhandling
Som framgått ovan krävs det att rätten håller omhäktningsförhandlingar med
viss regelbundenhet, oavsett den häktades inställning. För att minska risken för
att det går alltför lång tid mellan förhandlingarna i häktningsfrågan kan det vara
värdefullt att ha en rutin som innebär att häktningsfrågan prövas vid en
förhandling med visst intervall även om parterna inte begär förhandling.
                                                                   Dnr 7593-2024      Sid 7 (7)




Det går inte att generellt ange hur ofta en omhäktningsförhandling behöver
hållas för att rätten ska kunna leva upp till sitt kontrollansvar i fråga om
häktning. Omständigheterna kan av naturliga skäl nämligen variera från ett mål
till ett annat. Av regleringen i 24 kap. 4 a och 18 a §§ RB följer emellertid att
nio månader är en absolut bortre gräns för hur länge en misstänkt kan vara
frihetsberövad som häktad utan omhäktningsförhandling. I linje med vad jag
tidigare har anfört torde det inte heller vara möjligt att underlåta att hålla
förhandling i häktningsfrågan under en så pass lång period som sex månader.
Av kontroll- och rättssäkerhetsskäl bör en omhäktningsförhandling alltså hållas
oftare än så.

Jag har erfarit att man vid vissa tingsrätter tillämpar en rutin som innebär att
man som utgångspunkt håller omhäktningsförhandling omkring var tredje
månad i de fall åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats.
Enligt min mening ter sig en sådan rutin som väl avvägd. På detta sätt
säkerställs att frågan om omhäktning och, i förekommande fall, restriktioner
prövas vid en förhandling med viss regelbundenhet samtidigt som domstolen
undviker att det går oförsvarligt lång tid mellan förhandlingarna.

Med detta sagt vill jag avslutningsvis understryka att det ytterst är den enskilda
domaren som alltid har en skyldighet att göra en omsorgsfull prövning av
förutsättningarna att avstå från att hålla förhandling vid varje enskilt tillfälle.

Vad som i övrigt har förekommit i ärendet föranleder inte några kommentarer
från min sida.

Ärendet avslutas.

Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts
digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Per Samuelsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
