# Kritik mot Polismyndigheten för att bl.a. ha fotograferat och filmat personer utan rättsligt stöd i samband med husrannsakan och
kroppsvisitationer samt för bristande dokumentation

JO 2018-11-30 dnr 7687-2016

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2018-11-30                7687-2016              1 (10)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten för att bl.a. ha fotograferat och filmat
                        personer utan rättsligt stöd i samband med husrannsakan och
                        kroppsvisitationer samt för bristande dokumentation


                          Beslutet i korthet: Polisen stoppade en buss med motdemonstranter på väg till en
                          demonstration. Man genomförde en husrannsakan i bussen och kroppsvisiterade
                          motdemonstranterna. I samband med detta fotograferade och filmade polisen
                          motdemonstranterna. Vidare fotograferade man deras identitetshandlingar.
                          Enligt JO var såväl fotograferingen som filmningen av motdemonstranterna en sådan
                          tvångsåtgärd som kräver stöd i lag. Något lagstöd för fotografering och filmning av det
                          slaget finns det inte.
                          När det gäller fotograferingen av identitetshandlingarna uttalar JO att hon inte har
                          några principiella invändningar mot att polisen fotograferar en persons
                          identitetshandling som ett led i dokumentationen av ett ingripande. En förutsättning för
                          att det ska vara tillåtet är bl.a. att den enskilde frivilligt lämnar uppgifter om sin
                          identitet och är beredd att låta identitetshandlingen fotograferas. I detta fall gav
                          utredningen inte stöd för att det varit fråga om någon reell frivillighet från de berörda
                          personernas sida.
                          Polismyndigheten kritiseras för att man utan rättsligt stöd har fotograferat och filmat
                          motdemonstranterna samt för att man fotograferat deras identitetshandlingar trots att
                          det inte varit fråga om någon reell frivillighet. Vidare kritiseras Polismyndigheten för att
                          man brustit i sin skyldighet att dokumentera kroppsvisitationerna och husrannsakan i
                          bussen.
                          I beslutet uttalar JO att det framstår som angeläget att Polismyndigheten fortsätter sitt
                          arbete med att informera och utbilda polisanställda för att bl.a. förbättra kunskapen
                          om när fotografering får ske. JO uttalar också att det kan finnas skäl att se över
                          befälsordningen vid insatser där flera grupper med olika uppgifter deltar och att man
                          ser till att undanröja de oklarheter i det avseendet som kan finnas hos medverkande
                          poliser.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde Föreningen Kollektiv Säkerhet fram klagomål mot
                        Polismyndigheten och tjänstemän där med anledning av polisens agerande i
                        samband med Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Stockholm den 12
                        november 2016. Föreningen var bl.a. kritisk mot att polisen hade fotograferat
                        passagerarna i en buss med motdemonstranter som var på väg till Stockholm


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 7687-2016        Sid 2 (10)




och dokumenterat identiteten på dem. Enligt föreningen fanns det ingen laglig
grund för dessa åtgärder.

Utredning
JO hämtade in handlingar från Polismyndigheten, polisregion Stockholm,
avseende polisens åtgärder mot busspassagerarna. Av handlingarna och
bifogade yttranden från de berörda befattningshavarna framgår det att polisen
hade stoppat den aktuella bussen när den ankom till Stockholm, genomfört en
husrannsakan i bussen, kroppsvisiterat passagerarna, fotograferat ett antal
passagerare och deras id-handlingar och filmat samtliga passagerare.

JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig om
 den rättsliga grunden för att fotografera de personer som kroppsvisiterades
   och deras id-handlingar
 hur de samtycken till fotografering som enligt de ingripande poliserna fanns
   hämtades in och dokumenterades
 den rättsliga grunden för att filma personer som motsatt sig att bli
   fotograferade i samband med att de kroppsvisiterades
 hur husrannsakan i bussen och kroppsvisitationerna dokumenterades.

Polismyndigheten (AA) yttrade sig efter att de befattningshavare som berörs av
anmälan fått tillfälle att lämna upplysningar. I yttrandet redovisades
upplysningar från polisintendenten BB, polisinspektören CC,
kriminalinspektören DD samt polisinspektörerna tillika gruppcheferna EE och
FF.

Polismyndigheten lämnade följande redogörelse för bakgrunden till händelsen.

      Den 12 november 2016 genomfördes en tillståndsgiven allmän sammankomst i
      form av en demonstration i Stockholm. Anordnare av demonstrationen var
      företrädare för Nordiska motståndsrörelsen. Ett stort antal personer väntades och
      polisregion Stockholm beslutade om en så kallad särskild händelse, det vill säga
      en polisinsats där arbetet planeras, organiseras och leds enligt särskilda rutiner.
      Polismyndigheten erhöll före det aktuella datumet information om att ett antal
      motdemonstranter skulle resa med buss från Danmark till Stockholm.
      Informationen gjorde gällande att personerna ombord på bussen tillhörde
      våldsbejakande vänsterautonoma grupperingar vilka hade för avsikt att stoppa
      eller störa den tillståndsgivna demonstrationen genom bl.a. användning av
      gatustridsvapen och pyroteknik (fyrverkerier, bangers och bengaler).
      Informationen gav också vid handen att bussen skulle göra flera stopp längs
      vägen och plocka upp passagerare samt eventuellt ytterligare farliga föremål, på
      sin resa genom Sverige.
      Mot bakgrund av denna information stoppade polispersonal den nu aktuella
      bussen vid Gullmarsplan i Stockholm. Bussen stoppades i syfte att identifiera
      och kroppsvisitera passagerarna samt att genomföra en husrannsakan i bussen för
      att eftersöka föremål som skulle kunna komma att användas vid
      motdemonstrationen.
Enligt vad som framgår av Polismyndighetens yttrande leddes insatsen av en
polisinsatschef. Det fanns också en biträdande insatschef. Vid insatsen
tjänstgjorde bl.a. civil spanande personal (Kilo) och uniformerad personal
                                                                          Dnr 7687-2016         Sid 3 (10)




(Delta) med uppgift att arbeta ingripande mot ordningsstörningar vid insatser
där arbetsmetoden särskild polistaktik (SPT) används.

Polismyndigheten redovisade följande upplysningar från de berörda
befattningshavarna.

      Polisintendent BB hade den aktuella dagen funktionen Kilo 6 och var underställd
      polisinsatschefen. Avdelningens samlade uppdrag var spaning, dokumentation
      och utredningsåtgärder i syfte att efter insatsen kunna utreda individers
      delaktighet i begångna brott.
      Genom dialog med polisinsatschefen den aktuella morgonen beslutades att
      polispersonal från den ordinarie ingripandeverksamheten skulle lokalisera bussen
      och därefter skulle Kilo överta ansvaret att följa bussen. Detta uppdrag
      fördelades genom K61 [CC] till K611 [DD]. Själva stoppet av bussen skulle
      därefter hanteras av en platschef för Delta där Kilo skulle biträda med
      dokumentation.
      Klockan 7.53 framkom uppgifter om att bussen redan hade nått Kungens kurva
      och BB beslutade då att kontroll av bussen och individuella visitationer skulle
      genomföras. Detta förmedlades till polisinsatschefen som beslutade att tilldela
      uppdraget att leda stoppet av bussen, verkställa beslutet och därmed tillhörande
      dokumentation till en resurs från Delta med stöd av en grupp från Kilo (K611).
      Kilos uppdrag blev enligt BB främst att dokumentera stoppet genom
      spaningsdokumentation medan övrig dokumentation skulle hanteras av Delta.
      BB har uppgett att platschefen för Delta, som ansvarade för att verkställa
      stoppet, hade ansvaret för dokumentation i samverkan med tilldelad resurs från
      Kilo. K611 hanterade i huvudsak den allmänna spaningsdokumentationen medan
      Delta hanterade den individuella dokumentationen. Samverkan gällande detta
      uppdrag skedde mellan gruppchefen för K611 och Delta.
      Polisinspektör CC har uppgett att han i insatsen arbetade som K61 och av K6
      hade fått till uppgift att lokalisera och följa bussen. CC informerade dock Q1/K6
      om att för det fall att det skulle göras ett stopp eller kontroll skulle en Deltaresurs
      ansvara för detta. Enligt CC:s egna noteringar tilldelades Q30 GG denna uppgift
      och denne ålade i sin tur en av sina Deltagrupper att ansvara för stoppet. CC
      anser inte att han tagit något av de nu aktuella besluten.
      Delta genomförde stoppet och CC gav sin personal K611 i uppgift att samverka
      med platschefen och vid behov vara behjälplig med eventuell
      fotodokumentation. CC har uppfattat ansvarsfördelningen avseende
      dokumentationen som sådan att platschefen i grunden hade ansvaret och att
      K611 enbart skulle sköta film- och fotodokumentationen.
      Kriminalinspektör DD tjänstgjorde som gruppchef i en Kilo-spaningsgrupp den
      aktuella dagen. DD uppger att han på platsen fick i uppgift att fotodokumentera
      personerna på bussen. Han fotograferade personerna och deras identitetskort. DD
      vill minnas att även en polis ur en av Deltagrupperna fotograferade identitetskort
      alternativt antecknade namn och födelsetid i syfte att ha underlag för
      dokumentationsåtgärden.
      DD:s uppgift var att biträda med verkställandet av ordern om fotografering av
      personerna på bussen. Någon direkt order om att fotografera identitetskorten
      hade inte lämnats till DD men detta gjordes i syfte att underlätta identifieringen
      och avrapporteringen. Efteråt överlämnades minneskortet med bilderna till K649
      (foto/dokumentation).
      DD har uppgett att något aktivt samtycke till fotograferingen inte inhämtades.
      Personerna fotograferades om de inte uttryckligen motsatte sig detta. De
      tillfrågades således inte uttryckligen om sin inställning till att bli fotograferade
                                                                        Dnr 7687-2016        Sid 4 (10)




     utan förutsattes samtycka om de inte uttryckte motsatsen. De som motsatte sig
     fotografering filmades i stället på avstånd.
     DD framhåller att han inte fattade beslutet om fotograferingen och att han inte
     var ansvarig för att dokumentera åtgärderna. DD vill minnas att hans dialog med
     Deltapersonalen/platschefen resulterade i att Delta skulle ombesörja detta.
     Polisinspektörerna EE och FF hade den aktuella dagen funktioner som
     gruppchefer för var sin Deltagrupp. De uppger att deras grupper fick i uppdrag
     att stoppa bussen, kroppsvisitera och identifiera passagerarna samt genomföra
     husrannsakan på bussen. Ordern kom till FF från Q40, GG.
     Den Kiloresurs som fanns på plats för att underlätta Deltapersonalens arbete
     ansvarade för foto och film av samtliga passagerare och deras id-handlingar. EE
     och FF uppger att deras uppfattning är att de genom samtal med Kilo var helt
     överens om att det var personal vid Kilo som skulle ansvara för samtlig
     dokumentation i ärendet.
     FF uppger vidare avseende samtyckesfrågan att det pratades högt bland
     passagerarna om att det fanns ett val avseende fotograferingen och att en av
     personerna kom fram till FF och ville få sitt foto borttaget när vederbörande
     förstod att åtgärden var frivillig. FF tog med sig kvinnan till biträdande
     avdelningschef HH, som i sin tur tog med sig kvinnan till den person som fotade
     och filmade, i syfte att framföra att kvinnan ville få sin bild raderad från polisens
     material.
     Vidare uppger FF att han sammantaget avseende det rättsliga stödet för de
     vidtagna åtgärderna förlitade sig på beslutsfattaren och endast utförde de order
     som han mottagit.
Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

     Den rättsliga grunden för att fotografera personer som kroppsvisiterades och
     deras identitetshandlingar
     De berörda befattningshavarnas redogörelser visar att de tycks ha haft
     uppfattningen att det var tillåtet att fotografera individer och deras identitetskort
     om de inte uttryckligen motsatte sig detta.
     Fotografering av enskild, utanför förundersökning, får inte göras med tvång eller
     annars mot den enskildes vilja och får inte heller göras som ett led i ett
     tvångsingripande så att det kan uppfattas som att det sker med tvång.
     Fotografering som görs som ett led i ett tvångsingripande eller annars med tvång
     kräver uttryckligt stöd i lag. Polismyndigheten gör bedömningen att
     fotograferingen skett i nära anslutning till kroppsvisitationerna och därför
     framstår som en integrerad del av dessa. Fotograferingen har därmed karaktären
     av en vidtagen tvångsåtgärd. Något lagstöd för fotografering av det slaget finns
     inte, oaktat eventuellt samtycke. Det har enligt Polismyndigheten således inte
     funnits förutsättningar att fotografera passagerarna och deras identitetskort.
     Hur de samtycken till fotografering, som enligt polispersonalen fanns, hämtades
     in och dokumenterades
     DD, K611, har uppgett att något samtycke från passagerarna inte aktivt
     inhämtades. Personerna fotograferades om de inte uttryckligen motsatte sig detta.
     De tillfrågades således inte uttryckligen om sin inställning till att bli
     fotograferade utan förutsattes samtycka om de inte uttryckte motsatsen. De som
     motsatte sig fotografering blev inte föremål för fotografering.
     Genom redogörelsen från FF framkommer att det pratades bland passagerarna
     om att det fanns ett val avseende fotograferingen och att en av personerna kom
     fram till FF och ville få sitt foto raderat när vederbörande förstod att åtgärden var
     frivillig.
                                                                         Dnr 7687-2016        Sid 5 (10)




      Ingenting i utredningen tyder på att frivillighet att delta vid fotograferingen klart
      och tydligt kommunicerats till samtliga passagerare. Någon särskild
      dokumentation av eventuella samtycken till fotografering har inte heller gjorts.
      Det får i denna del, genom berörda befattningshavares redogörelser, förstås som
      att fotograferingen i sig, av de som inte motsatte sig åtgärden, är den
      dokumentation som enligt polispersonalens uppfattning fanns om vilka
      passagerare som samtyckte till fotograferingen.
      Mot denna bakgrund kan konstateras att samtycke inte uttryckligen inhämtats i
      samband med fotograferingen. I enlighet med det som redogjorts för ovan,
      gällande frågan om rättsligt stöd för att fotografera personerna och deras
      identitetshandlingar, menar Polismyndigheten dock att fotografering inte alls
      borde ha skett i den aktuella situationen, oavsett om samtycke förelåg eller ej.
      Den rättsliga grunden för att filma personer som motsatt sig att bli fotograferade
      i samband med att de kroppsvisiterades
      Det är i princip tillåtet för polisen att på visst avstånd övergripande fotografera
      eller filma människor som befinner sig på allmänna platser. Detta förutsätter
      dock att det är motiverat utifrån polisens uppgift och verksamhetens ändamål,
      samt att behovs- och proportionalitetsprinciperna beaktas. Däremot får polisen
      inte utan uttryckligt lagstöd avfotografera eller filma enskilda närmare med
      tvång eller annars mot deras vilja.
      I det här fallet filmades samtliga passagerare med handmanövrerad kamera på
      visst avstånd när de befann sig utanför bussen. Vad gäller de personer som
      motsatte sig att bli fotograferade i samband med att de blev kroppsvisiterade
      menar Polismyndigheten att de i vart fall från den tidpunkten inte borde ha
      filmats närmare, eftersom det inte fanns något stöd för det.
      Hur husrannsakan i bussen och kroppsvisitationerna dokumenterades
      Polismyndigheten kan mot bakgrund av de uppgifter som framkommit med
      anledning av denna anmälan konstatera att polisen brustit i dokumentationen av
      husrannsakan enligt 20 a § polislagen liksom i dokumentationen av
      kroppsvisitationerna enligt 19 § andra stycket 1 polislagen och att blanketten för
      sådana tvångsåtgärder borde ha använts.
      Fotografierna av identitetskorten har genomförts som ett led i det krav som 27 §
      polislagen uppställer avseende dokumentation. Syftet med att fotografera
      identitetskorten var att förenkla för poliserna i samband med avrapporteringen av
      de aktuella åtgärderna. Dokumentationsskyldigheten har dock inte uppfyllts
      eftersom polisregionen brustit i avrapporteringen och att föra protokoll över den
      aktuella händelsen. Sammanfattningsvis tycks personalen från Kilo ha varit av
      uppfattningen att Deltapersonalen ansvarade för dokumentationen, medan
      Deltapersonalen var av motsatt uppfattning.
      Polismyndigheten vill framhålla att det givetvis, från kontroll- och
      rättssäkerhetssynpunkt, är av grundläggande betydelse att åtgärder av det slag
      som här förekommit dokumenteras och att samtliga omständigheter som lagts till
      grund för åtgärderna återges korrekt. I samband med det nu inträffade
      framkommer tydligt vikten av att beslutsfattaren noga förvissar sig om att den
      som tilldelas ansvaret att dokumentera vidtagna åtgärder har uppfattat detta.

Rättslig reglering
Kroppsvisitation och husrannsakan
En polis får kroppsvisitera en person och söka igenom ett fordon i den
utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till
omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt
36 kap. 3 § brottsbalken (19 § andra stycket och 20 a § polislagen).
                                                                     Dnr 7687-2016        Sid 6 (10)




Identitetskontroll
Det finns inte någon uttrycklig föreskrift som ger en polis en generell
befogenhet att fråga en person om hans eller hennes identitet. Om det är
nödvändigt för att fullgöra en tjänsteuppgift anses dock en polis få fråga en
person om hans eller hennes namn eller hemvist. En skyldighet för en enskild
att besvara en sådan fråga och rätt för polisen att använda tvångsmedel för att
fastställa någons identitet finns endast i de fall som anges i lag. (Se prop.
1983/84:111 s. 99 och JO 1992/93 s. 124, dnr 1551-1990.) Bestämmelser om
identitetskontroll finns bl.a. i 14 § polislagen och i utlänningslagen.

Fotografering och filmning
Polisen får inte utan uttryckligt stöd i lag fotografera en enskild med tvång eller
annars mot hans eller hennes vilja (se bl.a. JO 2013/14 s. 160, dnr 3445-2011
och 3446-2011 med där gjorda hänvisningar, JO 2015/16 s. 122, dnr 1422-2014,
och JO:s beslut den 18 februari 2016, dnr 6755-2014). Sådant lagstöd finns i 28
kap. 14 § första stycket rättegångsbalken. Där framgår att den som är anhållen
eller häktad får fotograferas och underkastas annan liknande åtgärd. Även andra
kan bli föremål för sådana åtgärder under en förundersökning, om det behövs
för att utreda brott som kan följas av fängelse.

I förordningen om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen) finns
närmare bestämmelser om bl.a. fotografier som tas med stöd av bestämmelser i
rättegångsbalken. Där framgår att den som är anhållen eller häktad som
misstänkt för brott också får videofilmas och att detsamma gäller i fråga om en
annan person, om det behövs för att utreda ett brott som kan följas av fängelse
(4 § fingeravtrycksförordningen). De aktuella bestämmelserna i
rättegångsbalken och fingeravtrycksförordningen gäller bara fotografering och
videofilmning som sker med en handhållen kamera (se bl.a. JO 2013/14 s. 160
och Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 1 april 2018, Zeteo, kommentaren till 28
kap. 14 §). Det är förundersökningsledaren som beslutar om fotografering och
videofilmning när det behövs för utredningen av ett brott (6 §
fingeravtrycksförordningen). Om videofilmningen avser någon annan än den
som är anhållen eller häktad får något tvång inte utövas mot personen (Fitger
m.fl., Rättegångsbalken, 1 april 2018, Zeteo, kommentaren till 28 kap. 14 §).

Användning av en handmanövrerad kamera i polisens verksamhet i övrigt är
oreglerad. JO har i ett tidigare beslut uttalat att det inte finns något lagligt hinder
för polisen att använda sig av portabla videokameror för videofilmning av
händelser på allmänna platser vid ett övervakningsuppdrag eller i den utredande
eller brottsförebyggande verksamheten (se JO:s beslut den 14 september 1995,
dnr 109-1994).

Under förutsättning att det är motiverat utifrån polisens uppgift och så länge
behovs- och proportionalitetsprinciperna beaktas är det i princip tillåtet för
polisen att ta bilder på människor på allmänna platser. Om någon fotograferas
under ett tvångsingripande och åtgärden framstår som en integrerad del av detta
                                                                   Dnr 7687-2016       Sid 7 (10)




anses den dock ha karaktären av en tvångsåtgärd och kräver lagstöd. (Se JO
2013/14 s. 160.)

Samtycke
I vissa fall kan en åtgärd som kräver stöd i lag anses tillåten om den som
åtgärden riktar sig mot samtycker till den. Det är t.ex. en vedertagen uppfattning
att polisen, om det är nödvändigt för att kunna fullgöra en tjänsteuppgift, får
fråga en person som anträffas i polisens verksamhet om hans eller hennes namn
och hemvist. Som framgår ovan finns det dock inte någon skyldighet att besvara
en sådan fråga, och polisen får vidta tvångsmedel för att fastställa identiteten
endast när det finns stöd i lag för det. Utrymmet för att låta ett samtycke utgöra
grunden för en åtgärd som annars kräver stöd i lag är relativt begränsat. En polis
som ingriper i myndighetsutövning ger rent faktiskt uttryck för samhällets
maktbefogenheter, oavsett om han eller hon använder tvång eller inte. Det är
naturligt att den som ett ingripande riktar sig mot ofta uppfattar förhållandena
på det sättet, och han eller hon befinner sig därför i ett sådant underläge att det
inte rör sig om någon egentlig frivillighet. (Se SOU 1995:47 s. 145.) Ett
eventuellt medgivande som lämnas i en sådan situation kan därför normalt inte
tillmätas någon betydelse.

Dokumentation
Det ska föras protokoll över en husrannsakan och liknande åtgärder enligt
polislagen. Av protokollet ska det framgå vem som har fattat beslutet om
åtgärden, grunden för beslutet och när det har fattats, vem eller vilka som har
deltagit i ingripandet, vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot, tiden
för ingripandet samt vad som i övrigt har förekommit vid detta. Beslutsfattaren
har ansvaret för att ett protokoll upprättas när det gäller uppgifterna om beslutet.
I övrigt ligger ansvaret för dokumentationen på den som är att anse som förman
vid ingripandet. (Se 27 § polislagen.) Vid dokumentation av en husrannsakan
ska ett särskilt formulär användas. Samma formulär bör även användas vid
dokumentation av en kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket polislagen. (Se
4 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation enligt
27 och 28 §§ polislagen, RPSFS 2011:12, FAP 100-2, och det allmänna rådet
till den författningen.)

Bedömning
Min granskning har inte avsett om det fanns förutsättningar att genomföra en
husrannsakan i bussen och att kroppsvisitera passagerarna. Utredningen har i
stället varit inriktad på om det fanns förutsättningar att fotografera de personer
som kroppsvisiterades och deras identitetshandlingar, att filma de som inte ville
bli fotograferade samt på frågan om hur de vidtagna åtgärderna har
dokumenterats.

Jag kan till en början konstatera att någon förundersökning inte hade inletts i det
aktuella fallet. Det fanns därför inte förutsättningar att fotografera eller filma
                                                                 Dnr 7687-2016      Sid 8 (10)




passagerarna med stöd av bestämmelserna i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och
fingeravtrycksförordningen.

Fotograferingen av passagerarna genomfördes i samband med att de
kroppsvisiterades och måste betraktas som en integrerad del av det
tvångsingripande de var utsatta för. Fotograferingen hade därmed karaktären av
en tvångsåtgärd och krävde därför stöd i lag. Något lagstöd för fotografering av
det slaget finns inte. I en sådan situation har ett eventuellt samtycke från den
berörda personen inte någon rättslig betydelse. Det fanns alltså inte något
rättsligt stöd för att fotografera passagerarna.

Av utredningen framgår att samtliga passagerare även filmades med en
handmanövrerad kamera från ett visst avstånd när de befann sig utanför bussen.
Med hänsyn till det nära samband som fanns mellan denna åtgärd och det
tvångsingripande passagerarna var utsatta för är också den att betrakta som en
sådan tvångsåtgärd som kräver lagstöd. Det fanns alltså inte heller något
rättsligt stöd för att filma passagerarna.

Utifrån de ingripande polisernas uppfattning att fotograferingen skedde med
samtycke och därför var tillåten kan jag i och för sig förstå att passagerarna
också filmades, i vart fall när det gäller de personer som polisen uppfattade
hade samtyckt till att bli fotograferade. Det är däremot svårare att förstå att
polisen filmade de passagerare som hade motsatt sig att bli fotograferade. I den
delen framstår det närmast som att filmningen skedde för att kringgå ett krav på
samtycke. Det är självfallet aldrig godtagbart att en myndighet agerar på det
sättet. Jag vill också i detta sammanhang framhålla att ett samtycke alltid måste
vara uttryckligt och att det aldrig får råda någon oklarhet i frågan om samtycket
lämnats frivilligt. Det bör också framhållas att det – som framgått ovan – i
många situationer är svårt att tala om någon egentlig frivillighet. Jag
återkommer till frågan om hur man ska se på fotograferingen av
identitetshandlingarna.

Som Polismyndigheten har konstaterat i sitt yttrande har man brustit i
skyldigheten att föra protokoll över husrannsakan i bussen och över
kroppsvisitationerna av passagerarna. Detta tycks främst ha berott på att de
poliser som medverkade vid insatsen inte har haft klart för sig vem som
ansvarade för dokumentationen.

Det är ett grundläggande krav ur rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt att beslut
och åtgärder dokumenteras i enlighet med de bestämmelser som gäller. Jag
delar Polismyndighetens uppfattning att det är av stor vikt att den som beslutar
om en tvångsåtgärd noga förvissar sig om att den som tilldelas ansvaret att
dokumentera vidtagna åtgärder har uppfattat detta. Jag vill lägga till att detta
framstår som särskilt angeläget när polispersonal från olika enheter samverkar i
en gemensam insats av det slag som är aktuell i ärendet.
                                                                   Dnr 7687-2016      Sid 9 (10)




När det gäller fotograferingen av passagerarnas identitetshandlingar framgår det
av utredningen att bl.a. identitetskort, körkort och pass som tillhörde
passagerarna fotograferades särskilt. I den dokumentation som getts in till JO
redovisas dessa bilder tillsammans med bilden på den person som
identitetshandlingen avser. Enligt Polismyndighetens yttrande genomfördes
fotograferingen som ett led i dokumentationen enligt 27 § polislagen. Syftet var
alltså att förenkla för poliserna i samband med avrapporteringen av de aktuella
åtgärderna. Jag godtar Polismyndighetens uppgifter om syftet med
fotograferingen och lägger dem till grund för mina fortsatta överväganden.

En skyldighet för enskilda att underkasta sig fotografering är ett sådant ingrepp
i den enskildes personliga förhållanden som kräver stöd i lag. Att fotografera en
identitetshandling kan dock inte jämföras med att fotografera en person. Jag har
mot den bakgrunden inte några principiella invändningar mot att polisen
fotograferar en persons identitetshandling som ett led i dokumentationen av ett
ingripande. En förutsättning för att det ska vara tillåtet är dock att den enskilde
frivilligt lämnar uppgifter om sin identitet och också är beredd att låta sin
identitetshandling fotograferas. Polisen får alltså inte använda något tvång i en
sådan situation och naturligtvis inte heller uppträda på ett sådant sätt att den
enskilde får uppfattningen att han eller hon är skyldig att medverka till
fotograferingen. Vidare måste den behandling av personuppgifter som
fotograferingen kan ge upphov till vara förenlig med de bestämmelser som
gäller på det området. Under dessa förutsättningar kan jag inte se att det finns
något hinder mot att polisen som ett led i sin dokumentationsskyldighet i vissa
fall fotograferar officiella identitetshandlingar och körkort för att förenkla vid
avrapportering och för att säkerställa att de identitetsuppgifter som lämnas har
uppfattats korrekt.

I detta fall ger utredningen inte stöd för att det har varit fråga om någon sådan
reell frivillighet från de berörda personernas sida som är en förutsättning för att
identitetshandlingar ska kunna fotograferas av polisen. Det var därför fel av
polisen att fotografera identitetshandlingarna.

Sammanfattningsvis har jag vid min granskning kommit fram till att
Polismyndigheten saknat rättsligt stöd för att fotografera och filma passagerarna
i samband med att de kroppsvisiterades. Vidare har Polismyndigheten
fotograferat passagerarnas identitetshandlingar trots att det inte varit fråga om
någon reell frivillighet från de berörda personernas sida. Polismyndigheten har
också brustit i sin skyldighet att dokumentera husrannsakan i bussen och
kroppsvisitationerna. Polismyndigheten ska kritiseras för det inträffade.

Jag har tidigare kritiserat Polismyndigheten för att enskilda personer har
fotograferats utan rättsligt stöd (se JO 2015/16 s. 122, dnr 1422-2014, och mitt
beslut den 18 februari 2016, dnr 6755-2014). I det senare beslutet uttalade jag
att jag ser positivt på Polismyndighetens uppgifter i ärendet om att myndigheten
har för avsikt att informera och utbilda polisanställda för att förbättra såväl
                                                                 Dnr 7687-2016      Sid 10 (10)




kunskapen om när fotografering kan äga rum som kommunikationen inom
Polismyndigheten. Mot bakgrund av vad som kommit fram i det nu aktuella
ärendet framstår det som angeläget att detta arbete fortsätter.

Det kan också finnas skäl att se över befälsordningen vid sådana insatser där
flera grupper med olika uppgifter deltar. De uppgifter som lämnats i ärendet
tyder på att det i flera avseenden var oklart för poliser med befälsställning vem
som svarade för besluten under insatsen. Det är enligt min mening
anmärkningsvärt. Jag kan också konstatera att redovisningen från
Polismyndigheten av de funktioner som de berörda befattningshavarna har haft
inte varit klargörande. Jag förutsätter dock att det inom Polismyndigheten står
klart hur befälsordningen ser ut vid större insatser och att man ser till att
undanröja de oklarheter som kan finnas hos medverkande poliser.

Ärendet avslutas.
