# Kriminalvården, anstalten Saltvik, har inte delat på intagna placerade i samma cell trots att en av dem bekräftats smittad av covid-19

JO 2022-05-24 dnr 77-2021

[P]

## BESLUT

Datum                     Dnr                      Sid
                                                                            2022-05-24                77-2021                1 (16)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Kriminalvården, anstalten Saltvik, har inte delat på intagna placerade
                        i samma cell trots att en av dem bekräftats smittad av covid-19


                          Beslutet i korthet: I beslutet får anstalten Saltvik allvarlig kritik för att inte ha delat på
                          intagna som varit placerade i samma cell trots att en av dem bekräftats smittad av
                          covid-19. Enligt JO är det inhumant att låsa in en intagen som har testat negativt
                          tillsammans med en intagen som är bekräftat smittad med sjukdomen. Och det kan
                          inte heller anses vara förenligt med bestämmelserna i vare sig fängelselagen,
                          smittskyddslagen eller de europeiska fängelsereglerna.
                          Utgångspunkten i fängelselagen är att en avskild intagen ska placeras i enrum. Vid
                          den aktuella händelsen beslutade anstalten att avskilja intagna som var bekräftat eller
                          befarat smittade av covid-19. Därefter fick, som Kriminalvården får uppfattas, två
                          intagna som omfattades av avskildhetsbeslut fortsatt dela cell. De tillfrågades inte ens
                          om sin inställning och intagna som bad att få bli placerad i enrum nekades detta.
                          Det är enligt JO uppenbart att det får anses mer ingripande att låta två avskilda
                          intagna dela cell under sådana förhållanden än om de skulle ha placerats i enrum.
                          I förarbetena till fängelselagen är det inte uttryckligen behandlat om det varit lag-
                          stiftarens avsikt att dubbelbeläggning ska kunna komma i fråga för avskildhets-
                          placerade. JO konstaterar sålunda att den situation som var aktuell i anstalten Saltvik
                          inte varit föremål för lagstiftarens bedömning.
                          JO översänder en kopia av beslutet för kännedom till regeringen och till Utredningen
                          om författningsberedskap inför framtida pandemier.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 7 januari 2021 framförde ett flertal intagna
                        klagomål mot Kriminalvården, anstalten Saltvik, och anförde bl.a. följande.

                        Under december 2020 kom det in smitta av covid-19 i anstalten. Alla intagna på
                        en viss avdelning fick då testa sig. Det förekom att personer som hade testat
                        negativt för smitta blev isolerade i sina celler tillsammans med en medintagen
                        som testat positivt. Några intagna som hade testat negativt begärde att i stället få
                        bli placerade i avskildhet men nekades det av anstalten. Vidare slarvade
                        personalen med hygienen och använde samma skyddsutrustning vid kontakt
                        med smittade och icke-smittade intagna.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:            08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                           Dnr 77-2021        Sid 2 (16)




Utredning
Inledningsvis hämtade JO in muntliga upplysningar från anstalten varvid bl.a.
följande framkom. Det kom in smitta på den aktuella avdelningen under
nyårsveckan. Samtliga intagna testades för covid-19 och i de dubbelbelagda
celler där en intagen testade positivt avskildes båda intagna tillsammans i
cellen. Intagna som delade cell med en annan intagen som testat positivt för
covid-19 ansågs vara potentiella smittbärare. För att begränsa smittspridningen
ville anstalten undvika att flytta intagna mellan olika avdelningar. Det fanns inte
heller några andra lediga platser i anstalten och antalet avskildhetsplatser var
begränsat.

Därefter begärde JO in och granskade ett antal beslut om avskildhet.

Kriminalvården uppmanandes att yttra sig över anmälan och de uppgifter som
framkommit vid kontakten med anstalten. Yttrandet skulle också ge svar på de
frågor som framgår av myndighetens remissvar.

Kriminalvården hämtade in uppgifter om sakförhållandena från anstalts- och
häktesavdelningens enhet för verksamhetsutveckling, operativa smittskydds-
gruppen och samtliga regioner. I sitt remissvar i juni 2021 anförde
Kriminalvården, genom direktören för frivård, häkte och anstalt samt
chefsjuristen, bl.a. följande:

## Utredning

–––
      När intagna uppvisar sjukdomssymtom avskiljs de omgående och kontakt tas
      direkt med anstaltens sjukvårdspersonal. Vid den aktuella situationen om-
      besörjde den egna sjukvårdspersonalen testningen av de intagna. Det har inte gått
      att få fram någon uppgift om huruvida regionens smittskyddsläkare kontaktades.
      För intagna i dubbelbeläggningsrum där båda intagna testades negativt fick
      bägge kvarbli i gemensamhet. För intagna i dubbelbeläggningsrum där en eller
      båda testades positivt fick båda kvarstanna i avskildhet i inledningsvis sju dagar.
      Därefter togs ett nytt test på den som tidigare lämnade negativt test. Om denne
      då var positiv avskildes båda i ytterligare sju dagar. Anstalten har inte efterfrågat
      vad var och en av de intagna tyckte i samband med att de blev avskilda i dubbel-
      beläggning. Avgörande för beslutet att avskilja smittade och befarat smittade
      intagna, som redan delade rum, i samma bostadsrum var de centrala anvisningar
      som fanns för att förhindra smittspridning. Med centrala anvisningar avses
      Kriminalvårdens strategi för differentiering av klienter med anledning av risken
      för smittspridning av covid-19, 2020-04-29, dnr 2020-4313, version 2. Utöver
      kontakt med sjukvårdspersonal hade kriminalvårdschefen kontakt med bland
      annat huvudkontoret, i enlighet med gällande samrådsförfarande.
      På grund av den rådande beläggningssituationen fanns det inte enskilda
      avskildhetsplatser för alla intagna som behövde avskiljas på grund av symptom
      eller bekräftad smitta av covid-19. Anstalten hade således inte någon möjlighet
      att placera bekräftat och misstänkt smittade i enrum. Det valda alternativets enda
      syfte var att förhindra ytterligare smittspridning på anstalten.
      –––
      Anstalten och dess personal har följt de anvisningar som myndigheten har tagit
      fram gällande användande av skyddsutrustning.
      –––
                                                                       Dnr 77-2021      Sid 3 (16)




1.   Hur anser Kriminalvården att befarad respektive bekräftad smitta av covid-19 bör
     hanteras vid dubbelbeläggning?
Det hanteringssätt som Kriminalvården anser ska gälla i dessa situationer
framgår av Kriminalvårdens interna styrande dokument. Av den senaste
versionen av Kriminalvårdens instruktion för provtagning, smittskydd och
smittspårning – covid-19, version 3, 2021-03-23, framgår bl.a. följande.
En klient med konstaterad smitta ska inte ha nära kontakt med klienter som inte
är smittade under minst sju dagar efter det att smittan konstaterats och ska ha
varit symtom-/feberfri i minst två dygn innan hen kan vistas tillsammans med
övriga klienter. När det gäller samvaro med klienter i riskgrupper ska det ha gått
14 dagar sedan symtomdebut och därtill minst två dygns symtom-/feberfrihet
innan hen återigen kan vistas tillsammans med dessa. Klienter med konstaterad
smitta kan ha kontakt med varandra, om det går att lösa praktiskt. Klienten ska
informeras om skyddsplikten, dvs. att denne måste göra det som krävs för att
skydda andra personer mot smitta av covid-19.
En klient, där det finns misstanke om covid-19, som väljer att avstå provtagning,
ska bedömas som möjligt smittsam och därmed inte ha nära kontakt med andra
klienter i minst sju dagar.
När en klient konstateras smittad påbörjas omgående en smittspårning utifrån
vilka personer klienten träffat de senaste 48 timmarna. Dessa personer anses vara
exponerade för smitta och informeras om att de är exponerade och kan vara
smittsamma samt om vikten att hålla avstånd och undvika kontakt med andra än
övriga som blivit exponerade.
Vid en konstaterad smitta på ett verksamhetsställe är det av stor vikt att så fort
som möjligt få en överblick över situationen och göra en bedömning av vilka
åtgärder som behöver vidtas för att minska risken för smittspridning. De åtgärder
som vidtas ska syfta till att smittan inte förs vidare av den som är sjuk eller av
den som exponerats för smitta, om personen senare insjuknar. Vilka åtgärder
som kan behövas avgörs t.ex. av sannolikheten för att flera klienter är sjuka eller
exponerade för smitta, förutsättningarna för att kunna differentiera de olika
grupperna, de lokalmässiga förutsättningarna för att klienter ska kunna hålla
avstånd och klienternas förmåga att följa de rekommendationer som gäller för att
förhindra smittspridning.
Om en smittspridning skett till flera klienter kan nedanstående indelning, om det
fungerar på verksamhetsstället, användas för att minska ytterligare
smittspridning men ändå möjliggöra viss gemensamhet.
− Klienter som konstaterats smittade med antigentest/PCR-test kan ha kontakt
  med andra som är konstaterat smittade.
− Klienter med symptom på covid-19 ska inte ha kontakt med andra klienter
  innan de fått sitt provsvar.
− Klienter som efter en smittspårning identifierats som exponerade har en risk
  att insjukna inom 2–14 dagar från exponeringen (de flesta insjuknar inom
  5–7 dagar) och bör därför snarast erbjudas provtagning och begränsa sin
  vardag. Klienterna behöver informeras om att de är exponerade och kan vara
  smittsamma samt om vikten av att hålla avstånd och undvika att möta andra
  än övriga som blivit exponerade.
− Klienter/avdelningar som efter en smittspårning bedöms ha ringa risk att ha
  blivit exponerade för smitta bör så långt som verksamheten medger ha en så
  normal vardag som möjligt
Enligt Kriminalvårdens strategi för differentiering av klienter med anledning av
risken för smittspridning av covid-19, 2020-04-29, version 2, ska som förebyg-
gande åtgärd klienter i riskgrupp placeras i eget bostadsrum och vid begränsad
tillgång till bostadsrum med toalett ska denna grupp prioriteras. Om smittsprid-
ning eskalerar och flera klienter insjuknar ska klienter i riskgrupp separeras från
övriga. I första hand ska klienter i riskgrupp A och B eller annan klient som
                                                                          Dnr 77-2021        Sid 4 (16)




hälso- och sjukvården bedömer prioriteras och inte komma i kontakt med andra
klienter.

a.   Vilka åtgärder bör vidtas i syfte att skydda en intagen som själv har testat negativt
     för covid-19 men som delar rum med en smittad person?
Av Kriminalvårdens handbok om gemensamhet och avskildhet i anstalt (2012:1)
framgår på s. 21, om tillämpningen av 6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen,
att som underlag för att hålla en intagen avskild bör anstaltens hälso- och sjuk-
vårdspersonal ha bedömt om den intagnes hälsotillstånd är eller kan misstänkas
vara sådant att det finns en risk för spridning av en allmänfarlig sjukdom om den
intagne skulle vistas i gemensamhet. Vid dubbelbeläggning bör en bedömning
göras avseende den intagne som den smittade eller misstänkt smittade delat rum
med.
Folkhälsomyndigheten har bedömt att perioden från smittotillfället till dess att en
person uppvisar symtom vanligtvis är 2–14 dagar. Klienter som efter en
smittspårning identifierats som exponerade löper således en risk att insjukna
inom 2–14 dagar från exponeringen. Klienterna behöver informeras om att de är
exponerade och kan vara smittsamma samt vikten av att hålla avstånd och
undvika att möta andra än övriga som blivit exponerade.
Arbetet med en fortsatt provtagningsstrategi och vilka smittskyddsåtgärder som
behöver vidtas på ett visst verksamhetsställe planeras tillsammans med det
regionala stödet i covid-frågor och den nationella operativa smittskyddsgruppen.
Arbetet bedrivs i samverkan mellan verksamhetsställets incidentledning, lokal
sjukvård, regionalt stöd och operativ smittskyddsgrupp samt verksamhetsställets
läkare. Förutsättningarna för det fortsatta arbetet skiljer sig åt mellan verksam-
hetsställena och beroende på vilken sjukvårdsregion verksamhetsstället tillhör.
Vilka åtgärder som kan behövas i den enskilda situationen avgörs t.ex. av
sannolikheten för att flera klienter är sjuka eller exponerade för smitta,
förutsättningarna för att kunna differentiera de olika grupperna, de lokalmässiga
förutsättningarna för att klienter ska kunna hålla avstånd och klienternas förmåga
att följa de rekommendationer som gäller för att förhindra smittspridning.
Kriminalvården befinner sig i ett ansträngt beläggningsläge där beläggnings-
graden per den 18 maj 2021 för de fasta platserna i anstalt uppgår till 108 %. Vid
medräknande av beredskapsplatser och andra tillfälliga platser uppgår
beläggningsgraden till 93 %. Uppdelat på respektive anstaltsklass uppgår
beläggningsgraden till 108 % respektive 94 % för säkerhetsklass 1, 111 %
respektive 95 % för säkerhetsklass 2 och 103 % respektive 88 % för
säkerhetsklass 3. Beläggningsgraden medför i vissa fall begränsade förutsätt-
ningar för att kunna differentiera de olika grupperna ur smittskyddssynpunkt.
Utgångspunkten bör vara att den som testats positivt ska separeras från en
rumskamrat som testats negativt, även när den senare exponerats för smitta. Den
samlade erfarenheten är också att så sker ute i verksamheten. Huruvida en inre
differentiering kan genomföras är dock avhängigt platskapaciteten inom det
aktuella verksamhetsstället. Att omplacera exponerade klienter till andra
verksamhetsställen bör som huvudregel, enligt Kriminalvårdens mening, dock
undvikas på grund av den förhöjda risken för smittspridning som en transport
innebär.

b.   Hur förhåller sig dessa åtgärder till Folkhälsomyndighetens riktlinjer och
     rekommendationer?
JO har tidigare påtalat vikten av att Kriminalvården i en krissituation gör
självständiga bedömningar av om beslutade kontroll- och tvångsåtgärder är
proportionerliga (JO:s beslut den 30 juni 2020, dnr O 12-2020).
Kriminalvården håller sig ständigt uppdaterad om och beaktar de riktlinjer och
rekommendationer som Folkhälsomyndigheten lämnar kring viruset, smitt-
                                                                          Dnr 77-2021         Sid 5 (16)




spridningen och hanteringen av utbrottet. Kriminalvårdens verksamhet kräver
dock att den planering som görs och de åtgärder som vidtas kan behöva anpassas
efter myndighetens särskilda förutsättningar och uppdrag. De angivna åtgärderna
bygger på den självständiga bedömning som Kriminalvården har gjort utifrån
myndighetens särskilda förutsättningar och uppdrag, varvid Folkhälsomyndig-
hetens riktlinjer och rekommendationer har vägts in.

c.   Hur ser Kriminalvårdens kontakt med regionens smittskyddsläkare ut i en situation
     som den här aktuella?
När det finns en konstaterad smitta ska verksamhetsställets läkare omgående
informeras. Läkaren, eller sjuksköterskan på läkarens uppdrag, ska göra en
smittskyddsanmälan. I några fall är det kriminalvårdsinspektören som har
hanterat kontakten. Om det föreligger en större smittspridning eller om det på
annat sätt finns behov att ge information om det samlade läget ska sjukvårdens
regionala smittskyddsenhet informeras. I många fall tas en kontakt med
sjukvårdsregionernas smittskydd redan vid befarad smitta. Kriminalvården följer
sedan de råd och anvisningar som sjukvårdens regionala smittskyddsenhet
lämnar, och som kan avse bl.a. smittspårning och placering av befarat och
bekräftat smittade. I en del sjukvårdsregioner lägger sjukvårdsregionens
smittskyddsenhet ansvaret för smittspårning på den enskilde smittade. För
klienter gäller emellertid att smittspårningen genomförs av Kriminalvårdens
sjukvårdspersonal. Efter genomförd smittspårning kan sjukvårdsregionens
smittskyddsenhet informeras om resultatet av denna och eventuellt ompröva sin
inställning till smittspårningen.

2.   Av inhämtade beslut framgår att intagna som varit befarat eller bekräftat smittade
     med covid-19 har avskilts från andra intagna med stöd av 6 kap. 7 § första stycket
     2 fängelselagen. Samtidigt har det kommit fram uppgifter om att sådana intagna
     placerats tillsammans i ett rum. Anser Kriminalvården att det finns rättsligt stöd för
     att placera två intagna som omfattas av särskilda avskildhetsbeslut tillsammans i
     ett rum? Vilket är det i så fall?
Intagna i kriminalvårdsanstalt har enligt 6 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen rätt att
under sysselsättningstid och fritid vistas med andra intagna i gemensamhet.
Kriminalvården kan i vissa situationer, bl.a. med stöd av 6 kap. 7 § första stycket
2 samma lag, begränsa denna rätt. Lagstiftningen saknar som JO tidigare konsta-
terat en definition av begreppet gemensamhet. JO har vid flera tillfällen uttalat
att gemensamhet får anses förutsätta att en intagen vistas tillsammans med flera
andra intagna och att exempelvis samsittning där två intagna vistas tillsammans
inte går att jämställa med en vistelse i gemensamhet. JO har samtidigt konstaterat
att en intagen som inte ges möjlighet till vistelse i gemensamhet är avskild
(se JO 2020/21 s. 164). Kriminalvårdens tolkning av JO:s uttalande är att
uttrycket i den kontexten användes för intagna som har en laglig rätt till
gemensamhet och inte är formellt avskilda. Enligt Kriminalvården skulle
begreppsanvändningen kunna tas till intäkt för att gemensamhet avser tre intagna
eller fler som vistas tillsammans medan en intagen som inte vistas i gemensam-
het är avskild, oaktat om denne är det på formell eller faktisk grund. Även om
bestämmelsen i bl.a. 6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen till sin ordalydelse
inte ger uttryckligt stöd för att två intagna som omfattas av särskilda avskildhets-
beslut kan placeras i samma rum, så har Kriminalvården utifrån den vägledning
som JO tidigare gett i frågan inte bedömt möjligheten som utesluten. En sådan
ordning förutsätter naturligtvis att skälen för avskildhet inte är sådana att två
intagna som delar bostadsrum behöver hållas åtskilda från varandra.

a.   Hur resonerar Kriminalvården i fråga om lämpligheten av en sådan placering?
     Vilka konsekvenser kan den få för de intagna?
Av Kriminalvårdens anvisningar för dubbelbeläggning i anstalt och i häkte
(2020:8) framgår bl.a. följande på s. 8 f.
                                                                       Dnr 77-2021       Sid 6 (16)




Utgångspunkten är att intagna i anstalt ska ha möjlighet att vistas i eget bostads-
rum i anslutning till dygnsvilan. Intagna har emellertid inte någon uttrycklig rätt
till sådan placering och det finns inte några generella begränsningar för när
dubbelbeläggning kan ske i anstalt. Det finns skäl som talar för att det är mer
lämpligt att dubbelbelägga bostadsrum i anstalt än i häkte, särskilt eftersom
intagna i anstalt i normala fall har större möjlighet till vistelse utanför
bostadsrummet, sysselsättning, andra fritidsaktiviteter samt gemensamhet.
Dubbelbeläggning av intagna i anstalt, särskilt i säkerhetsklass 1 och 2, bör som
utgångspunkt och i likhet med vad som gäller i häkte enbart ske om det är
nödvändigt av utrymmesskäl eller om det är påkallat av någon annan särskild
anledning.
Följande omständigheter och förhållanden ska beaktas inför beslut om
dubbelbeläggning.
− Att den intagne är lämplig för placering genom dubbelbeläggning och får
  möjlighet att lämna synpunkter vad avser en sådan placering. Något krav på
  samtycke från den intagne till dubbelbeläggning finns dock inte.
− Att hänsyn tas till den intagnes individuella förutsättningar att placeras
  genom dubbelbeläggning, särskilt när det gäller den intagnes psykiska och
  fysiska hälsotillstånd. Det kan vara lämpligt att vid behov låta
  sjukvårdspersonal bedöma den intagnes lämplighet för sådan placering.
− Att bostadsrummet är ändamålsenligt och lämpligt utrustat.
− Att den intagne i så stor utsträckning som möjligt ges möjlighet till vistelse
  utanför bostadsrummet, sysselsättning, utevistelse och frisk luft.
− Att den intagne har möjlighet att använda toalett avskilt och i enlighet med
  grundläggande hygienkrav.
− Att bostadsrummets utformning och beskaffenhet inte medför några generella
  olägenheter för den intagne samt att rummet uppfyller grundläggande krav på
  luftvolym, belysning, uppvärmning och ventilation.
Om placeringen med hänsyn till ovan angivna omständigheter och förhållanden
medför påtagliga negativa konsekvenser eller risk för skada för den intagne ska
dubbelbeläggning inte ske. Den intagnes placering genom dubbelbeläggning ska
löpande följas upp, och vid behov ska uppföljningen dokumenteras.

b.   I vilken utsträckning inhämtar och beaktar Kriminalvården de intagnas inställning
     till en sådan placering?
Den intagne får möjlighet att lämna synpunkter om en sådan placering. Något
krav på samtycke från den intagne finns dock inte och möjligheten att beakta de
intagnas inställning till en sådan placering påverkas av hur beläggnings-
situationen på det aktuella verksamhetsstället ser ut. Inför placering i rum med
dubbelbeläggning görs sedvanlig säkerhetsbedömning enligt ordinarie
placeringsstrategi.

c.   Påverkas myndighetens resonemang i punkten 2 a. och b. av om en eller båda
     intagna är befarat eller bekräftat smittade med covid-19?
För att förhindra smittspridning kan det vara nödvändigt att besluta om
avskildhet, vilket får avgöras efter en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Av Kriminalvårdens handbok om gemensamhet och avskildhet i anstalt (2012:1)
framgår på s. 20 f. bl.a. följande om tillämpningen av 6 kap. 7 § första stycket 2
fängelselagen. Bestämmelsen kan användas för att hålla en intagen avskild i
syfte att förhindra spridning av allmänfarliga sjukdomar i anstalt. Spridning av
en allmänfarlig sjukdom i anstalt skulle utgöra en allvarlig hälsorisk för intagna
och personal. Därutöver skulle spridningen innebära kraftigt försämrade
möjligheter för verksamhetsstället att upprätthålla ordning och säkerhet. För att
förhindra spridning av en allmänfarlig sjukdom kan det därför vara nödvändigt
att avskilja en intagen såväl med konstaterad smitta som med misstänkt smitta.
Som underlag för att hålla en intagen avskild bör anstaltens hälso- och sjukvårds-
                                                                       Dnr 77-2021         Sid 7 (16)




personal ha bedömt om den intagnes hälsotillstånd är eller kan misstänkas vara
sådant att det finns en risk för spridning av en allmänfarlig sjukdom om den
intagne skulle vistas i gemensamhet. Då dubbelbeläggning ägt rum bör en
bedömning göras avseende den intagne som den smittade eller misstänkt
smittade delat rum med. En intagen med misstänkt smitta får inte hållas avskild
under längre tid än vad som krävs för att säkerställa att den intagne inte bär på
någon smitta. Om det är möjligt att utesluta smitta genom provtagning ska
verksamhetsstället se till att en sådan provtagning genomförs så snart som
möjligt. I de fall det konstateras att den intagne är smittad finns det normalt skäl
att hålla den intagne avskild fram till dess att det inte längre finns en risk för
smittspridning vid placering i gemensamhet. Underlag kring denna bedömning
bör inhämtas från anstaltens hälso- och sjukvård.
Hur en indelning av klienter för att minska risken för fortsatt smittspridning kan
ske framgår av Kriminalvårdens instruktion för provtagning, smittskydd och
smittspårning – covid-19, vilken redogjorts för ovan under fråga 1. I huvudsak
innebär den att bekräftat smittade intagna kan vistas tillsammans, att befarat eller
misstänkt smittade intagna ska vistas åtskilda från andra och att intagna som
exponerats för smitta kan vistas i gemensamhet med andra intagna men iaktta
särskild försiktighet och hålla avstånd.
På grund av den rådande beläggningssituationen har verksamheten rapporterat att
det ibland varit nödvändigt att avskildhetsplacera två intagna i samma bostads-
rum när bekräftad eller befarad smitta uppstått på en anstalt eller avdelning. Det
har då huvudsakligen rört sig om intagna som varit placerade i rum med
dubbelbeläggning redan innan smittan eller den befarade smittan uppdagades.
Utgångspunkten är att en intagen med befarad smitta inte ska placeras i rum med
annan intagen. Vid de flesta anstalter har det varit möjligt att sära intagna i
dubbelbeläggningsrum från varandra om en av dem befarats vara smittad. Vid
några anstalter har det dock inte alltid varit möjligt på grund av att det inte
funnits några lediga enkelbelagda bostadsrum. Det har då ansetts vara mer
riskabelt ur smitthänseende att flytta någon av de intagna till ett annat
dubbelbelagt bostadsrum än att låta de vara kvar tillsammans.
Två intagna som båda varit bekräftat smittade har i vissa fall placerats i avskild-
het tillsammans, men de allra flesta har placerats i egna rum och som isolerings-
brytande åtgärd tillåtits ha kontakt med varandra. Erfarenheten från de fall där
placering i avskildhet tillsammans har tillämpats är att det så gott som uteslutan-
de har skett efter samtycke från de intagna. Motsvarande har rapporterats vad
gäller möjligheten till samsittning.
Ett verksamhetsställe har rapporterat att det vid ett tillfälle inträffat att en intagen
som testat negativt för covid-19 valde att kvarstanna i dubbelbeläggning tillsam-
mans med sin rumskamrat som var bekräftat smittad, detta då denne hade börjat
känna sig sjuk. Ett annat verksamhetsställe har rapporterat att det vid ett tillfälle
inträffat att två intagna, varav den ena bekräftats smittad, varit avskilda i samma
bostadsrum och att beslutet därom togs efter samråd med regionens smittskydds-
läkare och p.g.a. att beläggningssituationen var ansträngd samt att den intagne
som testat negativt redan var höggradigt exponerad för smitta.
Det kan i sammanhanget tilläggas att om intagna bedöms ha förmåga att frivilligt
följa direktiv om smittskyddsäkert avstånd till andra kan det bedömas tillräckligt
med instruktioner därom. Något beslut om avskildhet fattas då inte, men intagna
som är föremål för dubbelbeläggning kan hänvisas att vistas på samma
bostadsrum.

Rättslig reglering
Enligt 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610), FäL, ska varje intagen bemötas med
respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter
som är förenade med frihetsberövandet.
                                                                      Dnr 77-2021        Sid 8 (16)




Enligt 1 kap. 5 § första stycket FäL ska verkställigheten utformas så att den
intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av
frihetsberövandet motverkas.
Enligt 1 kap. 6 § FäL får verkställigheten inte innebära andra begränsningar i den
intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ord-
ningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd
får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om
en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Enligt 6 kap. 1 och 2 §§ FäL har en intagen rätt att vistas tillsammans med andra
under den tid få han eller hon är skyldig att utföra eller delta i sysselsättning samt
på sin fritid, om inte annat anges i lag eller följer av sysselsättningens särskilda
beskaffenhet.
Av 6 kap. 3 § FäL framgår att intagna får hållas avskilda från varandra i
anslutning till dygnsvilan.
Av 6 kap. 7 § första stycket 2 FäL framgår att en intagen får hållas avskild från
andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den
intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.
Enligt 2 § första stycket 1 förordningen (2007:1172) med instruktion för
Kriminalvården ska myndigheten verka bl.a. för att påföljder verkställs på ett
säkert, humant och effektivt sätt. Av 3 § tredje stycket samma förordning
framgår att antalet platser inom häktes- och anstaltsorganisationen fortlöpande
ska anpassas till behovet.
Enligt Europarådets ministerkommittés rekommendation Rec(2006)2 om
europeiska fängelseregler, de s.k. europeiska fängelsereglerna, avsnitten 18.5-
18.7, ska intagna normalt placeras i egen cell under natten, om inte gemensamma
sovutrymmen är att föredra. Intagna får emellertid dela cell endast om utrymmet
är lämpligt för ändamålet och det ska vara intagna som kan placeras tillsammans.
Så långt det är möjligt ska de intagna ges en valmöjlighet innan de måste dela
sovutrymme med andra. Enligt avsnitt 18.1 ska vidare placeringen, i synnerhet
för dygnsvilan, vara människovärdig och i möjligaste mån respektera behovet av
avskildhet och uppfylla kraven på sundhet och hygien. I det sammanhanget ska
vederbörlig hänsyn tas till klimatförhållandena och särskilt till golvutrymme,
luftvolym, belysning, uppvärmning och ventilation.

Kriminalvårdens bedömning
Kriminalvården arbetar aktivt sedan pandemins utbrott med att så långt det är
möjligt förhindra att smitta kommer in och sprids inom verksamheten samt med
att motverka och lindra pandemins negativa effekter för de intagna.
Kriminalvården håller sig ständigt uppdaterad om och beaktar de riktlinjer och
rekommendationer som Folkhälsomyndigheten lämnar kring viruset,
smittspridningen och hanteringen av utbrottet. Kriminalvårdens verksamhet
kräver dock att den planering som görs och de åtgärder som vidtas kan behöva
anpassas efter myndighetens särskilda förutsättningar och uppdrag.
Intagna inom Kriminalvården löper, som JO tidigare konstaterat, en särskild risk
att drabbas av pandemins effekter. En intagen med konstaterad smitta ska som
utgångspunkt inte vistas tillsammans med andra intagna på ett sådant sätt som
kan innebära risk för smittspridning. Dubbelbeläggning i anstalt vid händelse av
utbrott av smitta medför typiskt sett en sådan risk. Av myndighetens statistik
framgår att beläggningsgraden i anstalt för fasta platser överstiger 100 % i
samtliga anstaltsklasser. Avseende Kriminalvårdens syn på och arbete med att
komma tillrätta med beläggningssituationen hänvisas till myndighetens yttranden
till JO i ärende O 19-2019. En beläggningsgrad om 100 % eller mer har varit
konstant sedan pandemins utbrott. Endast med hjälp av beredskapsplatser och
tillfälliga platser, i vilka bl.a. dubbelbeläggningsplatser ingår, understiger
beläggningsgraden 100 %. Detta kan försvåra möjligheterna att kunna placera de
                                                                            Dnr 77-2021      Sid 9 (16)




         intagna i egna bostadsrum, men även för de intagna att hålla avstånd i övriga
         utrymmen inom anstalten. Den ansträngda beläggningssituationen försvårar
         vidare möjligheten att fullt ut kunna beakta de intagnas inställning till att
         placeras i dubbelbeläggning. Detta är självklart allt annat än eftersträvansvärt.
         Pandemin i sig har därtill skapat en viss låsningseffekt eftersom intagna med
         särskilda villkor, p.g.a. den begränsade möjligheten att kunna genomföra smitt-
         skyddssäkra permissioner på egen hand, inte har kunnat erhålla nedklassning
         eller särskilda utslussningsåtgärder. Arbete med att prioritera möjligheten till
         permission för denna grupp pågår. Även arbete med framtagande av nya fasta
         platser för att möta det ökade behovet är ständigt pågående inom myndigheten
         och sedan hösten 2020 har arbetet med att tillskapa och frigöra fler platser
         bedrivits i krisledningsstaben för hantering av platsbristen vid Kriminalvårdens
         anstalter och häkten.
         Platsbristen inom anstalten Saltvik vid tidpunkten för utbrottet av smitta i
         december 2020 var orsaken till att intagna med konstaterad smitta kvarblev i
         dubbelbeläggning tillsammans med intagna som inte var konstaterat smittade. Ett
         sådant förfarande saknar stöd i Kriminalvårdens styrande dokument. Samtidigt
         framkommer att anstaltens handlingsutrymme varit så kraftigt begränsat till följd
         av platsbristen att något annat rimligt handlingsalternativ inte funnits.
Anmälarna fick tillfälle att kommentera remissvaret. En anmälare kom in med
ett yttrande.

Rättslig reglering
Kriminalvården har redogjort för en del av den relevanta rättsliga regleringen
och jag hänvisar till den. Det finns också skäl att nämna följande som rör smitt-
skyddslagen (2004:168) och sjukdomen covid-19.

Smittskyddslagen reglerar samhällets smittskydd och omfattar föreskrifter om
smittskyddsåtgärder. Av lagen framgår att var och en genom uppmärksamhet
och rimliga försiktighetsåtgärder ska medverka till att förhindra spridning av
smittsamma sjukdomar. Den som vet eller har anledning att misstänka att han
eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs
för att skydda andra mot smittrisk. Den som vet att han eller hon bär på en
allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra
människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk
för smittoöverföring kan uppkomma. 1

En allmänfarlig sjukdom är en smittsam sjukdom som kan vara livshotande,
innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga
konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom
åtgärder som riktas till den smittade. En samhällsfarlig sjukdom är en allmän-
farlig sjukdom som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig
störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhälls-
funktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. 2




1
    2 kap. 1 och 2 §§ smittskyddslagen.
2
    1 kap. 3 § andra och tredje styckena smittskyddslagen.
                                                                       Dnr 77-2021     Sid 10 (16)




Covid-19 var under perioden den 2 februari 2020 till den 1 april 2022 definierad
som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. 3

När det gäller allmän- och samhällsfarliga sjukdomar medger smittskyddslagen
användandet av vissa tvångsåtgärder mot enskilda, bl.a. genom tvångsunder-
sökning och isolering. 4 Det senare innebär att en enskild omhändertas på en
vårdinrättning som drivs av en region och där ges den vård eller det stöd som
behövs för att minska risken för smittspridning. 5

I april 2020 lämnade Folkhälsomyndigheten rekommendationer och allmänna
råd som var och en hade att följa för att minska smittspridningen av covid-19.
Enligt dessa skulle bl.a. alla statliga myndigheter möblera om eller på annat sätt
skapa utrymme för att undvika trängsel och erbjuda möjlighet att tvätta
händerna med tvål och vatten och erbjuda handsprit samt undvika att flera
personer samlades, särskilt i trånga lokaler. 6

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Det svenska samhället befann sig under 2020 och 2021 i en extraordinär
situation och utsattes för stora påfrestningar med anledning av spridningen av
sjukdomen covid-19. Omständigheterna krävde betydande insatser av myndig-
heter för att deras verksamheter trots detta skulle fungera. Utvecklingen gick
fort och pandemin ställde krav på snabba åtgärder både i ansträngningarna att
begränsa smittspridningen och för att anpassa verksamheterna till de nya
förutsättningarna.

Intagna i häkten och anstalter löper i allmänhet en särskilt hög risk att drabbas
av smittspridning av sjukdomar eftersom de bara i begränsad utsträckning själva
kan påverka sin livssituation och ofta lever tätt inpå varandra med begränsade
möjligheter till fysisk distansering. Under hela pandemin var dessutom
beläggningssituationen inom kriminalvården mycket ansträngd, vilket medförde
att många intagna delade celler avsedda för endast en intagen.

Redan under första halvåret 2020 granskade jag Kriminalvårdens åtgärder med
anledning av covid-19 och konsekvenserna för intagna (se JO 2020/21 s. 219).
Jag uttalade då bl.a. att myndigheten genom att dubbelbelägga celler utsatte
intagna för onödiga risker och att agerandet inte var förenligt med de krav som




3
  Se den upphävda förordningen (2020:20) om att bestämmelserna i smittskyddslagen
(2004:168) om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion
med 2019-nCoV samt smittskyddslagens bilagor 1 och 2 i dess lydelse SFS 2020:430.
4
  Se 3 kap. 2 § och 5 kap. 1 § smittskyddslagen
5
  Se 5 kap. 4 och 9 §§ smittskyddslagen.
6
  1 § Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2020:12) om
allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 m.m.
                                                                        Dnr 77-2021       Sid 11 (16)




ställs i övriga samhället på fysisk distansering. Av det skälet ansåg jag att
Kriminalvården omedelbart behövde vidta åtgärder för att se till att det inte
förekom dubbelbeläggning av celler där det inte är möjligt att hålla nödvändig
fysisk distans.

Jag har i dag även meddelat ett beslut i vilket jag uttalat mig i frågan om
placering av intagna i avskildhet på grund av bekräftad eller befarad smitta av
covid-19 (se mitt beslut i ärende dnr 4268-2020 och 4846-2020). Som framgår
där delar jag Kriminalvårdens bedömning att bestämmelsen i 6 kap. 7 § första
stycket 2 fängelselagen i och för sig innebär en möjlighet att i vissa situationer
placera intagna i anstalt i avskildhet för att minska risken för smittspridning.

Vidare har jag inom ramen för ett initiativärende utrett beläggningssituationen
inom kriminalvården (se JO 2021/22 s. 261). I beslutet konstaterade jag att
situationen har varit mycket ansträngd under en längre tid och att den har
medfört påtagliga negativa konsekvenser för intagna. Kriminalvården har ett
ansvar inte bara för att frihetsberövanden verkställs under trygga och säkra
förhållanden, utan också för att upprätthålla de intagnas rättigheter och det är
inte acceptabelt att bristande resurser medför inskränkningar i dessa avseenden.

Det är givetvis angeläget att myndigheter har möjlighet att vidta adekvata och
nödvändiga åtgärder för att skydda människors liv och hälsa i händelse av t.ex.
en pandemi. Det gäller inte minst hos Kriminalvården, som bedriver en sam-
hällsviktig verksamhet som är särskilt sårbar. Det är emellertid viktigt att åtgär-
derna har laglig grund samt är rättssäkra, ändamålsenliga och proportionerliga.

Kriminalvården har tillbakavisat anmälarnas påståenden om att anstalts-
personalen skulle ha slarvat med skyddsutrustningen. I denna del står ord mot
ord och jag gör bedömningen att ytterligare utredningsåtgärder inte kommer att
ändra på detta förhållande. Jag vill dock erinra om att jag i mitt tidigare beslut
framhöll vikten av att Kriminalvårdens personal följer t.ex. Folkhälsomyndig-
hetens råd. Det är också viktigt att Kriminalvårdens ledning hittar vägar som
säkerställer att personal tillämpar antagna rutiner även om pandemin blir
långdragen. (Se JO 2020/21 s. 219.)

Det är oklart om anstalten avskilt intagna som inte var smittade
I ett försök att hindra smittspridning av covid-19 beslutade anstalten Saltvik att i
slutet av december 2020 avskilja ett antal intagna på bl.a. avdelning E som var
befarat smittade. Jag har tagit del av avskildhetsbeslut avseende totalt åtta
intagna och kan konstatera att de var avskilda i olika långa perioder. För vissa
intagna hävdes besluten redan efter några dagar, medan för andra förlängdes
avskiljandet efter att de testat positivt för sjukdomen. Det framgår inte av vilket
skäl anstalten hävde vissa av avskiljandena redan efter ett par dagar, men det
ligger nära till hands att anta att det skedde efter att de intagna testat negativt för
covid-19.
                                                                       Dnr 77-2021       Sid 12 (16)




De som har klagat till JO var missnöjda med att anstalten i flera fall avskilt
intagna med konstaterad smitta i en cell tillsammans med en intagen som inte
var smittad. Detta förhållande har bekräftats av Kriminalvården, som i remiss-
svaret har angett att för intagna som delade cell där en eller båda testades
positivt tillämpades en ordning där båda fick ”kvarstanna i avskildhet i
inledningsvis sju dagar”. Inte något av de beslut som jag har granskat avser
emellertid en intagen som testat negativt för covid-19. Jag har i och för sig inte
begärt att få ta del av samtliga avskildhetsbeslut avseende de intagna som var
placerade på den drabbade avdelningen. Det skulle därmed kunna finnas beslut
som jag inte känner till, i vilka anstalten avskilt intagna som testat negativt. Jag
kan dock konstatera att Kriminalvården senare i yttrandet, under rubriken
Kriminalvårdens bedömning, har beskrivit situationen som att platsbristen i
anstalten Saltvik var orsaken till att intagna med konstaterad smitta ”kvarblev i
dubbelbeläggning” tillsammans med intagna som inte var smittade. I detta
sammanhang sägs inte något om att intagna med negativa covid-19-test har
avskilts.

Kriminalvårdens remissvar ger således inte någon tydlig bild av hur anstalten
har hanterat situationen, vilket är otillfredsställande. Det går inte att utesluta att
intagna som testat negativt för covid-19 nekats möjligheten att under dagtid
vistas i gemensamhet tillsammans med andra intagna, utan att det har dokumen-
terats av anstalten i ett avskildhetsbeslut. Eftersom det inte är möjligt att dra
någon säker slutsats i denna del finns det inte grund för mig att kritisera
anstalten. Jag vill emellertid framhålla vikten av att Kriminalvården alltid
säkerställer att det finns en rättslig grund för att neka en intagen rätten att vistas
i gemensamhet och att detta dokumenteras i ett beslut. Om det inte sker kan den
intagne inte begära omprövning av åtgärden och därefter överklaga beslutet till
en förvaltningsdomstol. En sådan bristande rättssäkerhet för enskilda intagna är
oacceptabel.

Intagna med covid-19 delade cell med intagna som inte var smittade
I sitt yttrande har Kriminalvården redogjort för den ordning som myndigheten
anser ska gälla vid befarad eller bekräftad smitta av covid-19. Av den framgår
bl.a. att en intagen med konstaterad smitta inte ska ha nära kontakt med intagna
som inte är smittade under minst sju dagar efter det att smittan har konstaterats
och att det så fort som möjligt ska ske en bedömning av vilka åtgärder som
behöver vidtas för att minska risken för smittspridning. Vidare ska det vid
konstaterad smitta göras en smittskyddsanmälan och sjukvårdens regionala
smittskyddsenhet ska informeras vid en större smittspridning eller om det på
annat sätt finns behov av att ge information om det samlade läget. I yttrandet
anges också att den regionala smittskyddsenheten ofta kontaktas redan vid
befarad smitta och att Kriminalvården sedan följer de råd och anvisningar som
enheten lämnar, vilka kan avse bl.a. smittspårning och placering av befarat och
bekräftat smittade.
                                                                       Dnr 77-2021     Sid 13 (16)




Utan att gå in på några detaljer kan jag konstatera att de rutiner som
Kriminalvården har utarbetat överlag framstår som ändamålsenliga. Jag vill
dock tillägga att enligt min uppfattning bör myndigheten, utöver den
obligatoriska smittskyddsanmälan, alltid kontakta regionens smittskyddsläkare
vid smittspridning av en allmänfarlig sjukdom bland intagna.

Som jag konstaterat i mitt andra beslut i dag, om Kriminalvårdens avskildhets-
placeringar av intagna vid befarad eller bekräftad smitta av covid-19, kan
intagna i häkten eller anstalter inte välja med vem eller vilka de ska umgås, och
inte heller vilka de ska leva nära. De intagna är därmed beroende av att
Kriminalvården vidtar åtgärder för att skydda dem mot smittspridning.
Myndigheten ska verka för att påföljder verkställs på ett säkert, humant och
effektivt sätt och till detta kommer en skyldighet att utforma verkställigheten för
de intagna så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. 7 Redan i detta
ligger enligt min mening att Kriminalvården är skyldig att skydda intagna, och
därmed måste myndigheten vidta åtgärder om en intagen med befarad eller
konstaterad sjukdom agerar på ett sätt som riskerar att medintagna blir smittade
(se mitt beslut i ärende dnr 4268-2020 och 4846-2020).

Om de intagna, som i det här ärendet, delar cell har de ännu mer begränsade
möjligheter att på egen hand agera på ett sätt som minskar risken för att själv
drabbas av eller att sprida smitta. Kriminalvården har uppgett att utgångs-
punkten vid dubbelbeläggning bör vara att den som har testat positivt för
covid-19 ska separeras från en cellkamrat som testats negativt, även när den
senare har exponerats för smitta. Enligt min mening framstår detta som en
självklarhet. Att låsa in en intagen som har testat negativt för covid-19
tillsammans med en intagen som är bekräftat smittad med sjukdomen är
inhumant och det kan inte heller anses vara förenligt med bestämmelserna i vare
sig fängelselagen, smittskyddslagen eller de europeiska fängelsereglerna (se
vidare JO 2020/21 s. 219). Jag återkommer nedan till den principiella frågan
om de rättsliga förutsättningarna för att placera två intagna som omfattas av
avskildhetsbeslut tillsammans.

Jag är fullt medveten om att beläggningssituationen inom kriminalvården är
besvärlig och har varit det under en längre tid samt att detta medför stora svårig-
heter. Som jag nyss framhållit är det emellertid inte acceptabelt att bristande
resurser hos myndigheten eller verksamhetens tillkortakommanden medför
inskränkningar i de intagnas rättigheter eller på annat sätt går ut över de intagna.
Att bli smittad av covid-19 kan leda till svår sjukdom och död. Under de
rådande omständigheterna i anstalten Saltvik har flera intagna utsatts för fara på
grund av hanteringen, utan att de själva har haft möjlighet att påverka




7
 2 § första stycket 1 förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården
samt 1 kap. 5 § häkteslagen och 1 kap. 5 § fängelselagen.
                                                                     Dnr 77-2021       Sid 14 (16)




situationen eller fått komma till tals. Åtgärderna har inte heller haft stöd i
Kriminalvårdens styrande dokument och anstalten har inte rådfrågat regionens
smittskydd. Det är mycket allvarligt.

Placering av två intagna med avskildhetsbeslut i samma cell
En grundläggande utgångspunkt för verksamheten i anstalt är som Kriminal-
vården också anfört att de intagna ska vistas i gemensamhet med andra intagna,
under både sysselsättning och fritid (6 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen). JO har
tidigare konstaterat att lagstiftningen saknar en definition av begreppet
gemensamhet men att det får antas förutsätta att en intagen vistas tillsammans
med flera andra intagna (se bl.a. JO 2020/21 s. 164).

Kriminalvården kan under vissa omständigheter begränsa intagnas rätt att vistas
tillsammans med andra intagna. Intagna får t.ex. hållas avskilda från varandra i
anslutning till dygnsvilan (6 kap. 3 § fängelselagen). Bestämmelsen om dygns-
vila innebär dock inte någon ovillkorlig rätt för den intagne att då få vara
ensam, utan Kriminalvården har möjlighet att placera fler än en intagen i en cell
(se prop. 2009/10:135 s. 137 och Bäcklund m.fl., Brottsbalken En kommentar
[JUNO, Version 18], kommentaren till 6 kap. 3 § fängelselagen). Övriga
avskildhetsgrunder regleras i 6 kap. 4–9 §§ fängelselagen.

Vid beslut om avskildhet ska Kriminalvården beakta proportionalitetsprincipen
(se 1 kap. 6 § fängelselagen). Det innebär att beslutet ska föregås av en intresse-
avvägning i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden för den intagne står
i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden. Av förarbetena
framgår att bedömningen ska göras i varje enskilt fall och kan leda till att en
intagen som hålls avskild medges lättnader, t.ex. på så sätt att han eller hon inte
placeras i enrum utan ges möjlighet att vistas tillsammans med en annan
intagen, s.k. samsittning. En sådan intresseavvägning kan också leda till att en
åtgärd inte alls ska vidtas, om den bedöms få skadeverkningar som inte är
rimliga i förhållande till vad som eftersträvas. (Se prop. 2009/10:135 s. 121.)
Jag kan konstatera att samsittning är en tillfällig insats som en intagen kan ges
dagtid för att minska risken för att han eller hon blir isolerad. I den beskrivning
som lämnas i förarbetena får jag inte intrycket att lagstiftaren har tagit ställning
till att sådana lättnader även ska kunna genomföras mer permanent, på så sätt att
två avskilda intagna placeras i samma cell (s.k. dubbelbeläggning) och därmed
tillbringar stora delar av dygnet tillsammans.

Kriminalvården har gjort gällande att JO:s tidigare uttalanden om begreppet
gemensamhet (se bl.a. JO 2020/21 s. 164) kan tas till intäkt för att möjliggöra en
placering av två intagna med avskildhetsbeslut tillsammans. Jag delar inte den
uppfattningen. JO uttalade att gemensamhet får anses förutsätta att en intagen
vistas tillsammans med flera andra intagna och att exempelvis samsittning inte
går att jämställa med en vistelse i gemensamhet (se även JO 2018/19 s. 146 och
s. 218). Det gjordes emellertid inte några specifika uttalanden om vilka
förhållanden som ska gälla för en intagen som placerats i avskildhet.
                                                                     Dnr 77-2021       Sid 15 (16)




Vid den aktuella händelsen beslutade anstalten att avskilja intagna som var
befarat eller bekräftat smittade av covid-19 med stöd av bestämmelsen i
6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen. Där anges att en intagen får hållas
avskild bl.a. om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den
intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Därefter fick, som
Kriminalvården får uppfattas, två intagna som omfattades av avskildhetsbeslut
fortsatt dela cell. De tillfrågades inte ens om sin inställning och intagna som bad
att få bli placerad i enrum nekades detta. Det är uppenbart att det får anses mer
ingripande att under sådana förhållanden låta två avskilda intagna dela cell än
om de skulle ha placerats var för sig.

Utgångspunkten i fängelselagen är att en avskild intagen ska placeras i enrum.
Som nämnts framgår dock av förarbetena att vissa undantag kan medges,
t.ex. samsittning, om det bedöms minska olägenheterna för de intagna.
Huruvida lagstiftaren har haft för avsikt att sådana lättnader enbart ska kunna
medges under dagtid eller om avsikten varit att dubbelbeläggning kan komma i
fråga för intagna som är avskilda är inte uttryckligen behandlat i förarbetena.
Sålunda har den situation som är aktuell i det här ärendet inte varit föremål för
lagstiftarens bedömning.

Den problematiska beläggningssituationen inom kriminalvården har gjort att allt
fler intagna delar cell och det råder platsbrist även när det gäller t.ex. särskilda
avskildhetsceller i anstalterna. En konsekvens av detta är att det finns en
uppenbar risk att det framöver kommer att bli vanligare att intagna som delar
cell får fortsätta att vistas tillsammans även efter att de har avskilts, t.ex. vid
incidenter på avdelningarna (jfr 6 kap. 5 § fängelselagen).

Beslut om avskildhet är mycket ingripande för den intagne och innebär en ytter-
ligare inskränkning av hans eller hennes friheter. Som jag ser på saken kräver
därför Kriminalvårdens åtgärder ett tydligt lagstöd för att placera två avskilda
intagna i samma utrymme i en situation som var aktuell i anstalten Saltvik. Ett
sådant lagstöd saknas.

Anstalten Saltvik får allvarlig kritik
Utredningen har visat att anstalten Saltvik inte har brutit dubbelbeläggningen av
de intagna i fråga trots att en av dem bekräftats smittad av covid-19. Det ledde
till att den andre intagne utsattes för fara för att smittas av en allmänfarlig
sjukdom. Förfarandet saknade stöd i Kriminalvårdens egna styrande dokument.
Vidare lät anstalten avskilda intagna dela cell utan att det fanns lagstöd för det.
Anstalten förtjänar sammantaget allvarlig kritik för sin hantering av den
uppkomna situationen.

Jag har i dag i beslutet i ärendena med dnr 4268-2020 och 4846-2020 gjort en
framställan enligt 4 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän och påtalat behovet av en översyn av såväl häkteslagen som
fängelselagens regler om intagnas rätt till gemensamhet och möjligheten att
placera dem i avskildhet. Med beaktande av de överväganden jag har gjort i det
                                                                  Dnr 77-2021     Sid 16 (16)




här beslutet översänder jag det för kännedom till regeringen. Vidare översänder
jag även en kopia av beslutet för kännedom till Utredningen om författnings-
beredskap inför framtida pandemier. 8

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till några
uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.




8
    Se regeringens direktiv 2021:68.
