# Tillämpning av barnkonventionen när polisen lät ett barn teckentolka åt en anhörig vid en husrannsakan

JO 2022-10-24 dnr 770-2021

[P]

## BESLUT

Datum                   Dnr
                                                                           2022-10-24              770-2021            Sid 1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Tillämpning av barnkonventionen när polisen lät ett barn teckentolka
                        åt en anhörig vid en husrannsakan


                          Beslutet i korthet: Polisen genomförde en husrannsakan i en bostad. I bostaden
                          befann sig en kvinna och hennes fyra barn. Kvinnan var döv men barnen var hörande.
                          En av poliserna bad det äldsta barnet, en tolvårig pojke, att teckentolka viss
                          information om husrannsakan åt mamman.
                          JO anser att det inte var förenligt med barnkonventionens bestämmelse om barnets
                          bästa att låta pojken tolka på det sätt som gjordes.
                          JO anser dock att det i det här fallet inte finns tillräckliga skäl att kritisera polisens
                          agerande. JO har då vägt in att det inte finns något regelverk om att använda barn
                          som tolk samt att den information som lämnades var allmänt hållen och syftade till att
                          snabbt och enkelt förklara varför poliserna var i bostaden.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 26 januari 2021 förde AA fram klagomål
                        mot Polismyndigheten med anledning av hur en polispatrull hade agerat i
                        förhållande till hennes barn under en husrannsakan. Av anmälan framgick i
                        huvudsak följande.

                        På kvällen den 19 januari 2021 genomfördes en husrannsakan i AA:s lägenhet,
                        där hon bor tillsammans med sin sambo och deras fyra barn. Hennes sambo var
                        inte hemma vid tillfället. Hon själv är döv, men barnen är hörande. Hon
                        förväntade sig att poliserna skulle tala direkt till henne men en av dem bad i
                        stället hennes äldste son, som då var tolv år gammal, att tolka. Polisen berättade
                        inför barnen att hennes sambo hade blivit gripen. I samband med att en hund
                        sökte igenom lägenheten frågade polisen hennes son om han visste varför
                        hunden var med. Då avbröt hon samtalet och sa att barnen inte behövde veta
                        något. Hon reagerade starkt på att polisen använde hennes barn som tolk och att
                        barnen fick information om sin pappa som de inte borde ha fått. Efter att
                        poliserna hade lämnat bostaden blev barnen ledsna och trodde att deras pappa
                        var borta. Hon hade själv velat förklara situationen för barnen på ett lämpligt
                        sätt.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                     Dnr 770-2021   Sid 2 (7)




Utredning
JO uppmanade Polismyndigheten att yttra sig över anmälan. Myndigheten
skulle särskilt yttra sig över hur polisernas agerande hade förhållit sig till
bestämmelserna i barnkonventionen.

Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 31 augusti 2021 efter att berörda
befattningshavare hade beretts tillfälle att lämna upplysningar.

Av yttrandet och handlingarna framgår bl.a. följande.

På eftermiddagen den 19 januari 2021 frihetsberövades AA:s sambo misstänkt
för narkotikabrott. Beslut fattades om att husrannsakan skulle genomföras i hans
bostad för att söka efter narkotika. Husrannsakan verkställdes samma kväll av
en patrull med fyra poliser. Även en hundförare deltog, som genomförde
narkotikasök med tjänstehund.

När patrullen ringde på dörren till lägenheten öppnade AA, som de snart förstod
var döv. De övergick då till att kommunicera främst skriftligen med henne. I
bostaden fanns även hennes fyra barn och ytterligare en kvinna som var döv.
Med undantag för ett barn som sov samlades samtliga i vardagsrummet. Det var
främst polisassistenterna CC och DD som befann sig i vardagsrummet
tillsammans med kvinnorna och barnen. DD skötte den huvudsakliga
kommunikationen och samordnade husrannsakan.

DD frågade om det äldsta barnet kunde tolka åt dem. Hans syfte med det var att
snabbt förklara vilka de var, varför de var där och hur husrannsakan skulle
genomföras. DD bad, som han minns det, barnet att tolka generell information
om husrannsakan. Därefter tog han AA åt sidan och beskrev husrannsakan mer i
detalj genom att skriva på sin mobiltelefon och visa upp den för henne.

Under tiden husrannsakan pågick talade polisassistenten CC med barnen.
Samtalen rörde olika informella ämnen, t.ex. deras favoritämne i skolan. Hans
samtal syftade till att lindra barnens oro och avdramatisera händelsen. CC
upplevde att de fick god kontakt med barnen och att samtalen påverkade
barnens sinnesstämning positivt.

Även polisassistenten EE talade med barnen om vardagliga ämnen. Han
upplevde barnen som pratglada och att de var på gott humör. I samband med
samtalen tolkade barnen ibland åt sin mamma. Information som gällde t.ex. vad
polisen sökte efter i lägenheten förmedlades däremot direkt till AA med hjälp
av en mobiltelefon. EE skrev ned text i sin mobiltelefon som sedan visades upp
för henne. AA svarade på samma sätt med hjälp av sin egen mobiltelefon.
Denna konversation delades inte med barnen.

Polisområde Södra Skåne och beredningsenheten vid Polismyndighetens
nationella operativa avdelning (Noa) lämnade i huvudsak följande synpunkter.
                                                                           Dnr 770-2021       Sid 3 (7)




      När behov finns ska tolk tillkallas och användas i de situationer som är möjliga. I
      det här konkreta fallet var det inte nödvändigt, eller kanske inte ens möjligt, att
      tillkalla tolk. Den information som lämnades till barnet begränsades till det som
      var nödvändigt för att förklara den uppkomna situationen för samtliga
      närvarande i lägenheten. Det fanns behov av att snabbt förklara polisernas
      närvaro för att övergripande informera om tvångsåtgärden och så att inte onödig
      oro skulle uppstå inför husrannsakans genomförande. Om poliserna lämnat
      lägenheten för att återkomma senare tillsammans med en tolk, hade syftet med
      husrannsakan gått förlorat i och med möjligheten att undanröja bevis eller
      liknande. Om det varit möjligt att tillkalla tolk samma kväll, och poliserna i
      stället väntat i lägenheten i avvaktan på tolken, hade detta inneburit att barnen
      utsatts för större olägenhet i och med att hela förfarandet utsträckts i tiden till
      sent på kvällen.
Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      I nu aktuellt fall fanns det fyra minderåriga barn i den lägenhet där poliserna
      genomförde en husrannsakan. Det äldsta barnet var 12 år. Barnen var
      tillsammans med sin mamma och en annan vuxen person. De vuxna hade behov
      av tolk för att möjliggöra en god kommunikation med poliserna. Dessa
      förhållanden blev kända för poliserna först när de gick in i lägenheten.
      Av tjänstgörande polisers yttranden framgår att en polis tog hjälp av det äldsta
      barnet i lägenheten för att förklara vilka poliserna var, varför de var där och hur
      husrannsakan skulle genomföras. Även om tolkning genom barn bör undvikas
      anser Polismyndigheten, i likhet med aktuellt polisområde och Noa, att det i den
      uppkomna situationen fanns behov av att förklara polisernas närvaro och att det
      även var i barnens intresse.
      Uppgifterna går isär om vilken information som barnen fick del av. Utredningen
      stödjer inte AA:s påståenden om vad poliserna skulle ha berättat för barnen.
      Enligt den berörda polismannen begränsades informationen som det äldsta barnet
      tolkade till mer allmän information. Det har inte framkommit att barnen fick del
      av någon känslig information. Mer detaljerad information lämnades till AA
      enskilt genom att poliserna skrev på sina mobiltelefoner och visade texterna för
      AA.
      Sammantaget ger utredningen bilden att poliserna genomförde husrannsakan
      under ordnade former samt med minsta möjliga olägenhet med hänsyn till
      rådande omständigheter. Med detta sagt hade biträde från en tolk efter det att
      förhållandena blev kända för poliserna sannolikt medfört en bättre och mer
      tillförlitlig kommunikation mellan poliserna och de vuxna i lägenheten, vilket
      hade varit i barnens intresse. Det är dock oklart om det var möjligt att inom
      rimlig tid få tillgång till tolk utan att syftet med husrannsakan hade gått förlorat.
      Avslutningsvis kan nämnas att det vid Polismyndigheten bedrivs ett strukturerat
      arbete i syfte att säkerställa att barns bästa konsekvent beaktas i verksamheten.
      Det arbetet har utvecklats sedan den inträffade händelsen, bl.a. har utbildningar
      och stödmaterial tagits fram.
I en bilaga till yttrandet har Polismyndigheten beskrivit sitt barnrättsarbete. Av
bilagan framgår bl.a. följande.

Polismyndigheten har inte tagit fram något formellt styrdokument om
tillämpningen av barnkonventionen. Avsikten är att barnrättsperspektivet ska
integreras vid revidering av relevanta styrdokument som reglerar specifika
verksamheter och sakområden. Myndigheten har arbetat fram diverse
stödmaterial internt, bl.a. för beslutsfattande yrkeskategorier. Flera beslutsstöd
har också tagits fram för prövningen av barnets bästa vid olika typsituationer,
                                                                  Dnr 770-2021      Sid 4 (7)




som t.ex. när tvångsmedel riktas mot barn. Det finns dock inget vägledande
material för den specifika situation som detta tillsynsärende gäller.

Det framgår också att polisregion Syd i mars 2021 på regional nivå har beslutat
om bl.a. rutiner för dokumentation vid prövning av barnets bästa. Av beslutet
framgår att de prövningar som görs i utredningar där barn är inblandade ska
dokumenteras genom att en promemoria upprättas i polisens utredningssystem
Durtvå.

Slutligen framgår att det nationella barnrättsarbetet bedrivs även genom
utbildning och att myndigheten kommer att ta fram ett utbildningskoncept riktat
till yttre personal.

Rättsliga utgångspunkter
Allmänna utgångspunkter för tvångsmedelsanvändning
För all tvångsmedelsanvändning gäller ett antal grundläggande principer, bl.a.
proportionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen, som för husrannsakan
kommer till uttryck i 28 kap. 3 a § rättegångsbalken, innebär att ett tvångsmedel
får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse. Proportionalitetsprincipen är avsedd att beaktas inte endast vid
beslutsfattande utan även vid verkställighet av ett beslut om tvångsmedel (se
t.ex. Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, femte uppl. 2022, s. 74 och
s. 691).

För husrannsakan anges särskilt att en sådan inte får orsaka olägenhet eller
skada utöver vad som är oundgängligen nödvändigt (se 28 kap.
6 § första stycket rättegångsbalken). Bestämmelsen kan sägas ge uttryck åt det
nyss sagda, dvs. att ett proportionalitetstänkande ska tillämpas också vid
verkställighet av beslut om husrannsakan (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken,
3 juni 2022, JUNO, kommentaren till 28 kap. 6 §).

Även den s.k. hänsynsprincipen ska beaktas vid genomförandet av ett
tvångsmedel. Den kommer till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket
rättegångsbalken där det anges att en förundersökning ska bedrivas så att inte
någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet.
Principen är tillämplig på såväl misstänkta som andra personer som berörs av en
förundersökning (se Lindberg, a.a., s. 75).

Barnkonventionen
Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)
gäller, enligt vad som nu är av intresse, som lag i Sverige. Konventionens
bestämmelser ska beaktas vid avvägningar och bedömningar som rör barn, även
i fråga om befintlig lagstiftning (se prop. 2017/18:186 s. 74). Med barn avses i
konventionen varje människa under 18 år (se artikel 1).
                                                                   Dnr 770-2021      Sid 5 (7)




Principen om barnets bästa finns i artikel 3.1. Den anger att vid alla åtgärder
som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande
organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Principen
om barnets bästa är en grundprincip som ska vara vägledande vid uttolkningen
av övriga bestämmelser i konventionen. Artikeln gäller alla åtgärder som direkt
eller indirekt rör barn. Det finns dock inget krav på att barnets bästa ska vara
utslagsgivande. Däremot ska det vara ett tungt vägande intresse. (Se t.ex.
”Patronen och bilen” NJA 2020 s. 761 p. 22, Barnkonventionsutredningens
betänkande, SOU 2020:63 s. 187 f. och s. 242 f., samt Grahn-Farley,
Barnkonventionen: en kommentar, 2019, s. 48 f.)

Barn som tolkar vid kontakter med myndigheter
Frågan om barn som tolkar vid kontakter med myndigheter har behandlats av
Tolkutredningen i betänkandet Att förstå och bli förstådd – ett reformerat
regelverk för tolkar i talade språk (SOU 2018:83, se särskilt avsnitt 9). Med
utgångspunkt i barnkonventionen och med stöd i forskning och erfarenheter
från olika myndigheter och andra aktörer pekar Tolkutredningen på de negativa
effekterna av att använda barn som tolk och att barntolkning inte kan anses
förenligt med principen om barnets bästa. Även om det inte finns något
uttryckligt förbud mot att ett barn ersätter en professionell tolk och tolkar åt
anhöriga vid kontakter med myndigheter och samhällsorgan konstateras att den
gällande uppfattningen är att tolkning med stöd av barn normalt inte ska ske.
Barnets rätt och ett barnrättsperspektiv måste tillgodoses i samhällets möten
med enskilda som har svårigheter att kommunicera på svenska språket.
Motsvarande gäller även vid tolkning i teckenspråk. Som negativa effekter av
att barn används som tolkar lyfter utredningen bl.a. att det finns risk att barnet
får information om sin vårdnadshavare eller annan anhörig som inte är anpassad
till barnets ålder och mognad, eller annars får information om vuxnas situation.
Informationen kan gälla sådant som barn inte bör involveras i eller riskera att
uppleva ansvar för.

Tolkutredningen konstaterar att interna riktlinjer endast undantagsvis har
utarbetats inom offentlig verksamhet. Ansvaret för att tillvarata
barnperspektivet vilar därför på enskilda tjänstemän och handläggare.
Utredningens slutsats är att det finns behov av en mer övergripande reglering.
Tolkutredningen föreslår därför att ett förbud mot att använda barn som tolkar
ska införas i svensk rätt. Undantag ska medges i vissa fall, t.ex. vid enkel
informationsgivning som inte kan anstå, om informationen och situationen är
förenlig med barnets bästa.

Tolkutredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.
                                                                      Dnr 770-2021       Sid 6 (7)




Bedömning
Granskningens inriktning
Jag har riktat in min granskning på det förhållandet att polisen lät AA:s
tolvårige son tolka viss information. Jag kommer alltså inte att uttala mig om
frihetsberövandet av AA:s sambo eller om det fanns rättsliga förutsättningar att
genomföra en husrannsakan i bostaden.

Det var inte förenligt med barnkonventionens bestämmelse om barnets
bästa att låta tolvåringen tolka åt sin mamma
AA och berörda befattningshavare har lämnat olika uppgifter när det gäller
frågan om i vilken utsträckning AA:s tolvårige son användes som tolk och
vilken information som pojken fick från polispatrullen. Ord står mot ord i den
här delen och jag bedömer inte att ytterligare utredning kommer att leda till
ökad klarhet. Det framgår dock av polisassistenten DD:s uppgifter att han bad
AA:s son att tolka den generella information som han lämnade om vilka de var,
varför de var där och hur husrannsakan skulle genomföras. Jag lägger dessa
uppgifter till grund för min fortsatta bedömning.

Som huvudregel kan det inte anses förenligt med principen om barnets bästa att
ett barn tolkar åt en anhörig vid kontakter med myndigheter. Detta måste gälla
särskilt när användning av tvångsmedel aktualiseras i förhållande till den
anhörige. Som Tolkutredningen har pekat på finns det t.ex. en risk för att barnet
får information om sina anhöriga som det inte bör få eller riskerar att känna
ansvar för. Därutöver finns det en risk för att betydelsefull information tolkas
felaktigt, eftersom barnet inte har de kunskaper som en professionell tolk har.

Av utredningen framgår att polispatrullen inte på förhand hade någon
kännedom om att det kunde finnas ett behov av tolk vid genomförandet av
husrannsakan. Utredningen ger inget svar på om det fanns utrymme att tillkalla
tolk när poliserna väl var på plats för att verkställa åtgärden. Jag anser dock att
det inte var förenligt med barnkonventionens bestämmelse om barnets bästa att
låta den tolvårige pojken tolka på det sätt som gjordes. Enligt min mening borde
informationen i stället ha lämnats direkt till AA. Detta hade exempelvis kunnat
göras genom att använda mobiltelefon på det sätt som skedde i andra delar. AA
hade därefter fått avgöra om informationen skulle föras vidare till barnen och på
vilket sätt det i så fall skulle göras.

Vid bedömningen av polisens agerande i detta fall väger jag in att det varken i
författning eller i Polismyndighetens interna regelverk finns någon reglering av
frågan om användande av barn som tolk. Jag beaktar också att den information
som polisen lämnade till pojken var allmänt hållen, och syftade till att snabbt
och enkelt förklara varför poliserna var där. Vid en samlad bedömning anser jag
att det i detta fall inte finns tillräckliga skäl att uttala någon kritik mot polisens
agerande.
                                                                     Dnr 770-2021      Sid 7 (7)




Avslutande kommentarer
Jag ser positivt på att Polismyndigheten bedriver ett arbete i syfte att säkerställa
att barns bästa konsekvent beaktas i verksamheten.

En husrannsakan i en bostad är en ingripande åtgärd som kan innebära stort
obehag för den som berörs. Det gäller särskilt för barn som finns i bostaden. Jag
ser det därför som särskilt viktigt att Polismyndigheten i sitt arbete säkerställer
att barnkonventionens bestämmelser beaktas vid planering och verkställighet av
en husrannsakan. Jag kan komma att återkomma till frågan i min tillsyn över
Polismyndigheten.

Ärendet avslutas.
